De senaste tidernas nyheter om ogynnsam ekonomisk utveckling, ökat hot om arbetslöshet och försörjningsproblem för allt fler finländare stämmer till eftertanke.

Arbetslösheten berör redan en miljon finländare direkt eller genom familjemedlemmar. Fattigdomen är åtminstone tillfälligt verklighet för ca 800 000 människor. Av långvarig utsatthet lider ca 100 000 personer. Också allt fler med jobb klarar sig med knapp nöd ekonomiskt. Brödköerna växer.

Det är oroväckande att skillnaden bland barn och unga blir allt större mellan dem som mår bra och dem som far illa. Barnskyddsåtgärder omfattar nu upp till 87 000 barn. En del unga får jobb så snart de är klara med studierna, men för en del är det hopplöst att få en studieplats eller arbete. Om Finland inte kan byta kurs kan följderna bli ännu allvarligare än under recessionen på 1990-talet.

Den budget som är regeringen Stubbs första och valperiodens sista medförde inga lösningar på Finlands eller finländarnas problem. Tvärtom. Arbetslösheten ökar. De stora besluten vältrades över på nästa regering.

Den bästa garantin för ett osplittrat samhälle är att vi får fler jobb snabbt. Sysselsättning är det mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom. Regeringen har misslyckats i sin sysselsättningspolitik. Det behövs djärva lösningar för att ökningen av långtids- och ungdomsarbetslösheten ska gå att stoppa.

De nedskärningar och skattehöjningar som regeringen beslutat om drabbar låginkomsttagare, personer med familj och vanliga arbetstagare. Låginkomsttagarna har också det största behovet av kommunala tjänster som daghem, skolor, hälsovård, vilka blir föremål för nedskärningar nästa år. Visst behöver vi besparingar och effektivisering, men besluten måste särskilt under tider av knapp ekonomi vara rättvisa och lättbegripliga.

Statens budget för nästa år uppfyller inte finansminister Rinnes löften om en mer sysselsättningsfrämjande och rättvis politik. Det är exempelvis svårt för många att förstå att barnbidraget alls ska skäras ner. Svårare ändå är det att förstå att nedskärningen i efterskott kompenseras med konstgjorda och komplicerade skattearrangemang som inte ens lindrar situationen för dem som behöver barnbidrag mest. Nedskärningen av barnbidraget och skatteavdraget bildar en ekvation där det bara finns förlorare och stora förlorare. Att skära ner barnbidragen visar att regeringen står för värderingar som det är omöjligt att acceptera.

Det utlovades en höjning av garantipensionen för de allra mest utsatta, men den uteblev. Regeringen svek sitt löfte. Omkring 100 000 av pensionärerna med de lägsta pensionerna blir snuvade på regeringens pensionsavdrag.

Utbildningspengarna skärs ner med sammanlagt ca halvannan miljard euro. De nya nedskärningarna skapar ökade problem. De ungas möjligheter att få utbildning och på så sätt komma in i yrkeslivet beror i tilltagande utsträckning på var de bor. Särskilt de nedskärningar som drabbar utbildningen på andra stadiet, dvs. gymnasier och yrkesskolor, riskerar att slå ut fler ungdomar. Ojämlikheten visar sig både i inkomstgrupperna och mellan olika delar av landet och inom de största städerna. Den ökande ojämlikheten ökar också skillnaderna i hälsotillstånd. Skillnaderna beror på samhället. Låginkomsttagare har färre möjligheter att påverka sitt liv än höginkomsttagare.

I politiken finns det alltid alternativ. Under svåra tider måste vi först och främst ha omsorg om de svagaste i samhället.

Regeringen ansvarar vid nästa riksdagsval för valperiodens politik inför folket. Men det ligger på alla beslutsfattares ansvar att här och nu se till att Finland klarar sig med så lite splittring som möjligt. De som har undertecknat interpellationen önskar att regeringen ska inse problemets allvar.