Allmän motivering

Allmänt

Enligt propositionsmotiven har systemet för ersättning av skador som orsakas av stora rovdjur och hjortdjur i Finland ingått i vår viltvård och vårt sätt att styra jakten redan sedan början av förra århundradet. Ersättningstagarna och ersättningspraxis har under åren förändrats och utvecklats i takt med den övriga samhällsutvecklingen. EU-medlemskapet har som senaste ändring i ersättningen av rovdjursskador medfört aspekter som gäller skyddet av dessa arter, eftersom medlemskapet inneburit särskilda skyldigheter att skydda stora rovdjur.

Utskottet fäster särskild uppmärksamhet vid att Finlands EU-medlemskap har lett till att betydelsen av systemet för ersättning av skador, framför allt de som orsakats av stora rovdjur, har ökat eftersom jakt på stora rovdjur på grund av förpliktelserna i rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (nedan habitatdirektivet) inte kan utgöra en lika effektiv metod för att minska skadorna som tidigare. För att jakt på arterna i bilaga IV till habitatdirektiv (brunbjörn, lodjur och varg utanför renskötselområdet) ska kunna tillåtas krävs det att andra tillfredställande lösningar utreds först. I detta avseende är det viktigt att de skador som stora rovdjur orsakar ersätts. Utskottet poängterar att skyddet av dessa arter blir mer allmänt godtagbart och medborgarna mer positivt inställda om ersättningssystemet blir mer heltäckande. De gällande författningarna om ersättning av viltskador har beretts och satts i kraft innan den nuvarande grundlagen trädde i kraft. Det konstateras därför i propositionsmotiven att förordningarna om ersättningssystemet efter det att den nya grundlagen trädde i kraft inte längre till alla delar uppfyller de grundlagens krav i fråga om författningsnivå. Med beaktande av kraven på god lagstiftning och bestämmelserna i 80 § i grundlagen är det enligt utskottet motiverat att revidera bestämmelserna om ersättning för viltskador så att de motsvarar nuvarande krav och att samla dem i en och samma lag.

Utskottet noterar att de nuvarande ersättningssystemen har kritiserats framför allt på grund av att de innehåller en självrisk. Utskottet anser det nödvändigt att bestämmelserna om ersättning för viltskador föreslås bli ändrade så, att självrisken på 250 euro slopas. Viltskadorna på odling, djur, lösöre, ren och skogs ska enligt förslaget ersättas utan övre beloppsgräns, om det sammanlagda beloppet på de skador som den sökande lidit överstiger 250 euro per kalenderår. Begränsningen avses dock inte gälla personskador som orsakats av stora rovdjur. Vid den omfattande sakkunnigutfrågningen framkom ett behov av att sänka den nuvarande gränsen på 250 euro för ersättning i fråga om flera slag av skador. Utskottet kommer i sin detaljmotivering att föreslå att gränsen sänks till 170 euro.

Enligt förslaget till viltskadelag ska viltskador ersättas endast om medel för betalning av ersättning har anvisats i statsbudgeten. Utskottet poängterar att regeringen för att trygga kontinuerlig betalning vid behov i god tid bör lämna en tilläggsbudgetproposition till riksdagen.

Det föreslås vidare i propositionen att de kostnader för värdering av skador orsakade av stora rovdjur som den sökande har betalat och som inte tidigare har ersatts ska ersättas i de fall där också själva skadan ersätts. Å andra sidan föreslår regeringen att trafikskador som hjortdjur och stora rovdjur orsakat inte längre ska ingå bland de ersättningsgilla skadorna, eftersom den privata försäkringssektorn till fördelaktiga priser inom kombinerade försäkringar erbjuder försäkringsskydd som också täcker trafikskador som orsakats av hjortdjur.

Dessutom har det ifrågasatts om ersättningarna för de skador som stora rovdjur orsakar rennäringen är tillräckliga för att täcka de faktiska skadorna. Enligt regeringens motivering har problemet varit de skador som framför allt björnar orsakar renkalvar. Vidare har man i och med det växande vargbeståndet under de senaste åren märkt att man inom ramen för det nuvarande systemet inte förmår ersätta de kumulativa skador som stora rovdjur orsakar. Utskottet kommer nedan att fokusera särskilt på de skador som orsakas rennäringen och att föreslå ändringar i de föreslagna bestämmelserna i propositionen.

Ur EG-lagstiftningens synvinkel är det fråga om statligt stöd enligt artikel 87 i EG-fördraget när jord- och skogsbruket ur statens budgetmedel betalas ersättning för skador som djur orsakat, framgår det av motiveringen. Kommissionen utgår från att medlemsstaterna ska ändra sina befintliga system så att de stämmer överens med riktlinjerna och gemenskapsrätten, dvs. vidta s.k. lämpliga åtgärder. När det gäller ersättning av skador som djur orsakat jordbruket finns det ur gemenskapsrättslig synvinkel inget behov av att vidta s.ka. lämpliga åtgärder, dvs. att göra innehållsliga ändringar i systemet, framgår det vidare av motiveringen. Ersättning av skador som djur orsakar skog har i riktlinjerna uttryckligen konstaterats vara tillåtet stöd. Således fastslår utskottet att den föreslagna lagen inte behöver anmälas till kommissionen till ovan nämnda delar. När det gäller ersättning av skador som orsakas rennäringen föreslår regeringen däremot innehållsliga ändringar som förutsätter kommissionens godkännande.

Skador som orsakas rennäringen

Grunderna för ersättning av skador på ren föreslås bli ändrade så att renar eller de renkalvar som vid renskiljningen kvarlämnats för avel, om de dödats av ett stort rovdjur eller avlivats på grund av rovdjursskador, inte längre ersätts till ett belopp som motsvarar två gånger, utan en och en halv gång det gängse värdet. Ersättning för skada på ren betalas enligt förslaget till högst det gängse värdet till renägaren eller, om denne inte är känd, till renbeteslaget. Den resterande delen av ersättningen betalas till renbeteslaget. Sakkunniga som utskottet har hört har påpekat att den föreslagna bestämmelsen skulle försvaga den skadelidandes ställning, eftersom ersättningen då betalas till alla delägare i rentebeteslaget på basis av antalet renar. Utskottet kommer därför att föreslå att renägarna ska få ersättning till ett belopp som motsvarar en och en halv gånger det gängse värdet, när ägaren är känd. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna.

Utskottet konstaterar att stora rovdjur ofta äter upp små renkalvar helt och hållet och att det även annars är svårt att hitta kalvarna i terrängen, eftersom de är så små. Särskilt svårt är det att upptäcka de renkalvar som stora rovdjur dödar under den snöfria tiden. Särskilt när en björn har ätit upp en liten renkalv blir det i praktiken inga spår kvar i terrängen efter kalven. Eftersom man inom det nuvarande systemet endast har ersatt värdet på renar som hittats, har ersättningen varit mycket slumpmässig. Genom den nya ersättningen för försvunna kalvar försöker man nu på ett mera heltäckande sätt kompensera för de renkalvar som stora rovdjur dödar under sommaren. Rentebeteslaget ska på kalkylerade grunder få ersättning för försvunna kalvar när det rör sig om renkalvar som antas ha försvunnit mellan kalvningen och renskiljningen på grund av skador som orsakats av stora rovdjur. Rentebeteslaget ska ge ersättningen vidare till renägarna.

Vid utfrågningen av sakkunniga har dock ett sådant förslag till ersättning för försvunna kalvar ansetts vara svårbegripligt. Dessutom har det påpekats att det vore ändamålsenligt att uttryckligen koncentrera ersättningen till den period då det är nästan omöjligt att verifiera skador som orsakats av stora rovdjur. Sålunda bör ersättning för försvunna kalvar betalas för perioden mellan kalvningen och hösten. I enlighet med inhämtad utredning kommer utskottet nedan att föreslå att renkalvar som dödats av stora rovdjur eller avlivats på grund av skador som orsakats av stora rovdjur mellan kalvningen och den sista november ersätts enligt förfarandet i 14 § (ersättning för försvunna kalvar). Från och med den första december ska renkalvar som dödats av stora rovdjur ersättas i enlighet med 13 § (ersättning för skador på ren).

Eftersom möjligheterna att minska och förebygga skador i första hand genom jakt som sagt är begränsade på grund av habitatdirektivet välkomnar utskottet speciellt den föreslagna möjligheten till särskild högre ersättning till vissa renbeteslag inom vars område stora rovdjur redan länge orsakat exceptionellt stora skador. Som villkor för att få ersättning ställs att skadorna på ren i renbeteslaget under de tre föregående åren i förhållande till det sammanlagda antalet livrenar och slaktrenar överstiger en minsta mängd som fastställs närmare genom förordning av statsrådet. I ljuset av de uppgifter som stod till förfogande när propositionen utarbetades våren 2008 skulle fyra renbeteslag i renskötselområdets sydöstra del uppfylla det föreslagna kriteriet (tre procent) under de närmaste åren, förutsatt att skadeutvecklingen fortsätter som tidigare, framgår det av motiveringen. Dessa renbeteslag var Halla, Hossa-Irni, Kallioluoma och Näljänkä. Inom dessa renbeteslags områden har framför allt vargskadorna ökat märkbart under 2000-talet. Skador orsakade av stora rovdjur har redan inverkat på den produktiva delen av renbeteslagens renbesättningar, vilket märkbart försämrat renbeteslagens produktivitet.

Till den del där skador för rennäringen i vissa renbeteslag är exceptionellt stora och därmed som sagt märkbart försämrar renbeteslagens produktivitet, anser utskottet det vara nödvändigt att man utreder möjligheterna att skapa ett särskilt system för dem som vill upphöra med denna näring. Utskottet konstaterar att lagen om stöd för upphörande med att bedriva jordbruk (612/2006) även gäller rennäringsidkare. Lagen är tidsbegränsad och det går att upphöra med att bedriva näring med stöd av den fram till slutet av 2010. Enligt gällande lag kan en renkarl antingen genomföra en generationsväxling på sin renhushållningslägenhet eller överlåta sina renar som tillskottsrenar till någon annan som bedriver renhushållning. Däremot finns det i dagsläget inte något sådant system som stöder upphörande med att bedriva jordbruk eller rennäring på det villkoret att näringsidkaren permanent och slutgiltigt upphör med att bedriva jordbruk/rennäring. Detta är den andra möjligheten att stödja upphörande av produktion enligt EU:s regler för statligt stöd till jordbruket. Enligt uppgift till utskottet håller jord- och skogsbruksministeriet på att utreda möjligheten att stödsystemet fortsätter efter 2010. Samtidigt behandlas även villkoren för att upphöra med att bedriva rennäring. Utskottet anser det vara viktigt att man i detta sammanhang också utreder behovet att skapa ett särskilt stödsystem som gör det möjligt att upphöra med rennäring i enlighet med det ovan sagda på områden där stora rovdjur orsakar så stora skador att produktiviteten hos renbesättningen och på det sättet också hos renbeteslagen sjunker.

Utskottet påpekar att detaljerad information om antalet försvunna kalvar och rovdjurstätheten för de olika arterna inom renskötselområdet är en förutsättning för att man ska kunna göra skadekalkyler som är tillförlitliga och så korrekta som möjligt. I en utredning som utskottet fått står det att man redan i flera år har undersökt antalet försvunna renkalvar på olika håll i renskötselområdet. Trots det omfattande faktaunderlaget är det viktigt att inhämta ytterligare uppgifter om mängden försvunna kalvar. Utredningen poängterar det faktum att man i första hand bör kunna effektivisera den forskning som gäller skattning av varg-, järv- och lodjursstammarna utifrån spår i snön genom att utveckla observationsnätverket och skattningsmetoderna. Det allra svåraste är att förbättra uppskattningen av björnstammen eftersom arten inte brukar röra sig under observerbara snöförhållanden, med undantag för den korta vårtiden då det däremot finns få observatörer ute i terrängen. Utskottet betonar att bättre uppskattningar av rovdjursstammarna även skulle vara nyttiga med tanke på uppskattning av och ersättning för exceptionellt stora skador på ren, som enligt förslaget ska ersättas.

Enligt uppgift har det också i fråga om forskning noterats att flera förbättringar har en positiv inverkan på den allmänna stämningen när det gäller inställningen till skador som orsakats av stora rovdjur. Vissa frågor som i dagsläget anses vara problematiska har bidragit till att minska viljan att delta i det omfattande frivilligarbete som görs för forskningen, vilket märks i det praktiska arbetet.

Utskottet pekar i detta sammanhang även på de skador som älgar orsakar stängselbyggena inom rennäringen. Utskottet anser att saken bör beaktas i den aktuella reformeringen av stödsystemet i lagen om finansiering av renhushållning och naturnäringar (45/2000). Därför är det viktigt att nivån på det statliga stödet till investeringar i stängsel höjs, vilket kompenserar renbeteslagens förluster. Utskottet påpekar samtidigt att understöden skapar arbetstillfällen för aktiva renkarlar som på det sättet också får nytta av stöden i form av löneinkomster.

Skogsbruksskador

Regeringen föreslår ett särskilt viltskaderegister inrättas och utskottet ser det som en mycket viktig reform. I registret kan man mera systematiskt än tidigare samla in och registrera information om alla skador som orsakas av vilt. I en utredning till utskottet konstateras det med hänsyn till skogsskador orsakade av älgar att man mer effektivt kunde utnyttja dem för att dimensionera, styra och inrikta jakten på älgbeståndet, i synnerhet om dessa årliga uppgifter om skogsskador kopplas till geografisk information. Utskottet bedömer att detta gör det möjligt att effektivare och bättre inrikta åtgärder för att genom jakt och andra motsvarande åtgärder förebygga skador. Dessutom anser utskottet det mycket angeläget att viltskaderegistret också kan utnyttjas inom forskningen.

Utskottet noterar att regeringens proposition i huvudsak baserar sig på ett förslag av den arbetsgrupp som jord- och skogsbruksministeriet tillsatte den 22 september 2004 (Viltskadearbetsgruppens PM; arbetsgrupps-PM MMM 2005:13). I fråga om skogsskador orsakade av hjortdjur konstaterade arbetsgruppen bland annat att de mest problematiska är de skador som älgar orsakar på sina vinterbetesmarker. Arbetsgruppen påpekade att den med hänsyn till sina uppgifter och sin tidtabell inte hade förutsättningar att göra konkreta framställningar rörande hjortdjurens vinterbetesmarker. Arbetsgruppen ansåg emellertid att det handlar om en helhet som bör utredas särskilt. Arbetsgruppen föreslog en utredning om huruvida dessa särskilda problem som har att göra med vinterbete kan åtgärdas till exempel med samma metoder som i fråga om naturvärdeshandel, alltså genom mångåriga visstidsavtal. Det skulle då vara möjligt att åtgärda den skada av varaktig natur som markägaren orsakas på de värst drabbade av älgarnas vinterbetesmarker och samtidigt på längre sikt spara in medel som behövs för att ersätta skadorna. Utskottet anser det därför vara angeläget att finna ny praxis för ersättning av de skador som älgarna orsakar på sina vinterbetesmarker.

I en utredning till utskottet konstateras det att de ersättningar för skogsskador orsakade av älgar som betalats med jaktlicensavgifterna har varit rekordhöga under de senaste åren. Resultat från enskilda skogscentraler, som bygger på mätningsresultaten från de senaste nationella inventeringarna av skogar (VM19 och VM10), visar också att älgskadorna har ökat. Å andra sidan kan man utifrån dem även uppskatta att en avsevärd del av områdena med skogsskador faller utanför det nuvarande ersättningssystemet. Följden är att de faktiska skogsskador som älgar orsakar är större än den årliga ersättningsstatistiken visar. Tack vare att man under de senaste åren systematiskt har bedrivit effektivare älgjakt förefaller ersättningarna för skador totalt ha börjat sjunka. Utskottet finner det därför viktigt att eventuella överblivna anslag i enlighet med regeringens proposition kan användas till materialanskaffningar, forskning och utvecklingsarbete till den del som de har som syfte att förhindra skador. Utskottet understryker således överlag den förebyggande verksamhetens stora betydelse.

Utskottet finner det utomordentligt viktigt att markägare och framför allt skogsägare aktivt håller kontakt med älgjägare inom sina områden så att jägarna därigenom i enlighet med skogsägarnas önskemål kan inrikta älgjakten också på älgarnas skogsbetesmarker eller områden med stor älgförekomst i syfte att så effektivt som möjligt förebygga skogsskador. På denna punkt har dessa frågor även ett nära samband med rådgivningsarbetet inom skogsbranschen.

Andra synpunkter

Utskottet framhåller att enligt 5 § i den föreslagna viltskadelagen ska skador som orsakats av annat vilt än hjortdjur eller stora rovdjur kunna ersättas under vissa förutsättningar. Enligt motiven till paragrafen är sådana slag av vilt som kan komma i fråga t.ex. rådjur, europeisk bäver och kanadensisk bäver. Utskottet påpekar att de skador som rådjur orsakar trädgårdsodling på friland har ökat, framför allt till följd av att beståndet växer trots jakten. Utskottet finner därför ersättningsförfarandet enligt den bestämmelsen till denna del vara mycket välgrundat. I det här sammanhanget noterar utskottet också att utter och storskrake orsakar avsevärda ekonomiska förluster för fiskodling bland annat på grund av att de äter upp eller skadar sättfisk.

I propositionen görs inga förslag till ersättning för sälskador, som med stöd av nuvarande lag och med Europeiska kommissionens samtycke har ersatts i form av en engångsersättning för åren 2000 och 2001. Det operativa programmet för fiskerinäringen i Finland 2007—2013, som godkänts av kommissionen, ger en möjlighet att kompensera kustfiskarna och fiskodlarna i havsområdet för de skador som sälarna orsakar. Det operativa programmet finansieras av finska staten och Europeiska unionen. Vid kustfiske betalas ett så kallat toleransstöd för sälskador, medan de skador som orsakas fiskodlingar ersätts i fråga om de fiskar som sälarna skadat. Utskottet lyfter emellertid fram att sälskadorna har ökat kraftigt år för år och nu till och med hotar dessa fiskenäringar. Utskottet finner det angeläget att man utreder möjligheterna att enligt viltskadelagen ersätta de ständigt växande sälskadorna.

I viltskadelagens 25 § föreslås en bestämmelse om jaktvårdsföreningens närvaro vid en terrängundersökning. En företrädare för föreningen ska ha rätt att närvara vid undersökningen och rätt att i värderingsinstrumentet anteckna sin egen uppfattning om skadan. Förfarandet motsvarar gällande bestämmelser. Utskottet påpekar att de skador som orsakas av hjortdjur och stora rovdjur är geografiskt ojämnt fördelade. Därför kan kostnaderna för deltagande i terrängundersökningar vara betydande för vissa jaktvårdsföreningar. Enligt uppgift pågår det som bäst en utvärdering av viltvårdsmyndigheternas verksamhet och organisationsstruktur. Utskottet finner det viktigt att det som anförts ovan beaktas i utvärderingen och den därpå följande resursfördelningen.

I viltskadelagens 27 § föreslås det att en skogsskada ska konstateras och värderas av den behöriga skogscentralen på skadefallsorten. Skogscentralen ska vid behov kunna anlita en av centralen godkänd ojävig sakkunnig. Utskottet påpekar att skogsvårdsföreningarnas expertis bör utnyttjas i detta avseende. Genom att anlita representanter för lokala skogsvårdsföreningar för värderingen kan man även sänka kostnaderna för granskningarna.

Slutligen

Utskottet konstaterar att det i både regeringens proposition och utskottets betänkande föreslås flera ändringar i de aktuella förfarandena för ersättning för viltskador. Utskottet förutsätter därför att effekterna av den aktuella viltskadelagen följs och att utskottet får en utredning om iakttagelserna före utgången av 2010.

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.