Allmän motivering
I 17 § i lagen om strukturstöd till jordbruket finns
bestämmelser om räntestödslån
och räntestöd. Av det inledande stycket i 1 mom.
framgår att räntestöd kan beviljas inom
ramen för den bevillningsfullmakt för räntestödslån
som årligen fastställs i statsbudgeten. I punkt
2 i samma moment föreskrivs om totalräntan på lån
som godtas som räntestödslån, dvs. om
den ränta från vilken räntestödet
inte har dragits av. Totalräntan får högst
motsvara räntan på sådana lån
med normala villkor som kreditgivaren beviljat för liknande ändamål,
inklusive extra kostnader för beviljande och skötsel
av räntestödslån.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om räntestöd och
den minimiränta som låntagaren ska betala. Enligt
gällande lag kan räntestödet uppgå till högst
fyra procentenheter. Låntagaren måste ändå betala
minst en procents årlig ränta på lånet.
Därför kan det räntestöd som
ska betalas underskrida fyra procentenheter under någon
ränteperiod under lånetiden, om lånets
totalränta för perioden i fråga är
under fem procent.
Utskottet konstaterar att 2 mom. föreslås
bli ändrat så att räntestödets
maximibelopp sänks från fyra till tre procentenheter.
Ett villkor ska också i fortsättningen vara att
låntagaren betalar minst en procents årlig ränta
på lånet. Om totalräntan underskrider
fyra procent kan räntestödet emellertid vara högst
skillnaden mellan totalräntan och minimiräntan.
Men om totalräntan är högre än
fyra procent ska låntagaren betala en ränta som
erhålls genom att dra av tre procentenheter från
totalräntan. Sättet på vilket räntestödet räknas
ut ändras alltså inte.
Propositionen syftar till att den sänkta räntestödsprocenten
redan från 2013 ska medföra besparingar i fråga
om statens räntestödsutgifter. Trots att alla
sektorer tvingas se över sina kostnadsstrukturer på grund
av det rådande ekonomiska läget, anser utskottet
det viktigt att villkoren för funktioner som ansetts behövliga
för framtiden inom en viss bransch försämras
så lite som möjligt, särskilt om det
skapats stöd- och andra strukturer som orsakar kostnader.
Av en utredning till utskottet framgår det att räntestödet
till jordbruket, som är en del av strukturstödet,
blivit föremål för besparingsåtgärder
uttryckligen för att den allmänna räntenivån
sjunkit med flera procentenheter jämfört med nivån vid
den tidpunkt då strukturstödet skapades.
Utskottet framhåller att stödsystemen måste hållas
så stabila som möjligt och med oförändrade
villkor för att det ska vara lättare att kalkylera
inkomsterna och planera gårdsbrukens framtid på lång
sikt. Det här är viktigt i synnerhet för unga
jordbrukare och de som planerar att ge sig in i branschen. Utskottet
förhåller sig tveksamt till förslagen
i propositionen bland annat när man beaktar att de föreslagna
besparingarna inte kommer att vara särskilt stora och att
det i allmänhet är lättare också rent
administrativt att hantera stabila stödsystem.
Utskottet påpekar också att kommissionen i sitt
beslut av den 27 februari 2008 (K(2008) 696 slutligt), som gäller
sådana stöd som avses i artikel 141 i anslutningsfördraget,
förutsätter att Finland inom den stödregion
som omfattas av beslutet i fråga beviljar fullt stödbelopp
för en del av de stödberättigade investeringsobjekten. Förhandlingar
om fördelningen av Södra Finlands 141-stöd,
dvs. det nationella stödet inom stödregionerna
A och B, pågår samtidigt som EU:s gemensamma jordbrukspolitik
ses över. Utskottet ser det som mycket viktigt att de
nationella stöd som artikel 141 möjliggör
inte äventyras genom lagstiftningsåtgärder.
Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig
och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget
med anmärkningarna ovan.