Allmän motivering

Allmänt

Målet med propositionen är att fullfölja regeringsprogrammet där det sägs att veterinärvårdslagen ska revideras, tillgången till veterinära tjänster säkerställas och myndighetsövervakningen samordnas i hela landet.Genom reformen ska också ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner i veterinärvården omprövas. Med större systematik i veterinärvården kan resurser fördelas mer öppet, och därmed kan högkvalitativ veterinärvård garanteras, särskilt för produktionsdjur, framhåller utskottet. Överlag kan en översyn av lagen göra det lättare att förebygga djursjukdomar och samtidigt minska djurskyddsproblemen.

Det är uppenbart attden nuvarande lagen kärver förbättringar, bland annat den dubbelroll som de kommunala veterinärerna har genom att de dels ger veterinärvård, dels samtidigt övervakar. Dessutom finns det i dagsläget en rad praktiska problem med de kommunala veterinärernas jourer och veterinärvården för produktionsdjur. Genom en översyn av lagen kan det allmänna läget förbättras i många hänseenden, menar utskottet.

De förebyggande insatserna spelar en mycket stor roll för att förbättra djurens välbefinnande och motarbeta djursjukdomar. Det finns ett tydligt behov av att mer lägga tonvikten på djurens hälsa i stället för på efterhandskontroll med hjälp av förebyggande åtgärder. Djurhälsovården har redan delvis lagt fast nationella mål, bland annat prevention av smittsamma sjukdomar och produktionssjukdomar och uppföljning av djurens hälsotillstånd, minskat läkemedelsbehov, åtgärder för att förbättra djurens välbefinnande och större lönsamhet i produktionen. Det har tagits fram rikstäckande djurhälsovårdsprogram för nöt- och svingårdar, men också för fjäderfä- och fårgårdar har arbetet startat. Genom att satsa mer på den förebyggande verksamheten kan man dessutom förbättra den ekonomiska lönsamheten inom vårt jordbruk och vår livsmedelsekonomi.

Enligt 5 § ska Livsmedelssäkerhetsverket styra och övervaka verkställigheten av lagen. Det är då viktigt att bygga upp en samordnad och tydlig styrmekanism. Genom bättre interkommunalt samarbete kan arbetsuppgifterna inom veterinärvården organiseras mer funktionellt och därmed underlätta för veterinärerna att specialisera sig. Lagstiftningen bör dock revideras med hänsyn till att förhållandena i kommerna kan vara mycket olika och att det behövs flexibla alternativ utan att man ger avkall på standarden.

Enligt propositionen ska lagförslaget behandlas i samband med den andra tilläggsbudgeten för 2009. Lagförslaget har också samband med budgetpropositionen för nästa år, påpekar utskottet. Det har inte gått rätt till när regeringen har lämnat ett förslag till övergripand reform av veterinärvårdslagen före bedgetpropositionen. Som det är nu har en enskild proposition med budgetanknytning lagts fram för riksdagen med ett tidsschema som tillåter mycket lite tid för att behandla en mycket omfattande fråga.

Att skilja åt veterinärvård och myndighetsövervakning

Regeringen föreslår att det görs en tydligare uppdelning mellan veterinärvården för djurägarna inklusive hälsovården för djur och myndighetsövervakningen. Även om det allmänt anses att djurens välbefinnande ligger på hög nivå i Finland är det stora problem inbyggda i att övervaka sina kunder, både för de kommunala veterinärerna och för lantbruksföretagarna. Kommunala veterinärer har till exempel tyckt att det inte minst av jävsskäl är svårt att ha hand om övervakning som direkt påverkar jordbruksstöden.

Enligt förslaget ska staten i större omfattning kompensera kommuneran för löner och andra direkta kostnader för övervakning av djursjukdomar och djurskydd. Därmed kan det göras bättre åtskillnad mellan myndighetsuppdragen och de veterinära tjänsterna till djurägarna. Den statliga regionalförvaltningen ska över hela linjen svara för övervakningen av till exempel tvärvillkoren som ska uppfyllas för att få direkta jordbruksstöd från EU och EU-reglerna om djurens välbefinnande. Tack vare de föreslagna extra resurserna och samarbetsområdena kan det inrättas nya tillsynsveterinärtjänster. Därmed kan arbetet organiseras mer heltäckande och veterinärernas jävsproblem i övervakningen försvinna. Samtidigt påpekar utskottet att fokus mer bör sättas på att resurserna till veterinärvården ska räcka till.

Tillsynen över djurskyddet är en viktig del av veterinärvården. I fortsättningen är der meningen att bättre ta vara på de kommunala veterinärernas lokalkännedom. Samtidigt förs bland annat utredningen av djurskyddsförseelser som kan leda till tvångsåtgärder över på tjänsteveterinärer inom den statliga regionalförvaltningen. I detta sammanhang är det viktigt att veterinärerna inte får sina befogenheter inom djurskyddet kringskurna i onödan eftersom de kommunala veterinärerna är väl förtrogna med sina distrikt och har gedigna kunskaper i djurskyddsfrågor. Djurskyddsfrågorna kan också ha att göra med utmattning bland dem som svarar för djuren. Här vill utskottet lyfta fram lantbruksföretagarnas och djurskötarnas behov att få hjälp snabbt i krissituationer. Lantbruksföretagarnas stresshantering bör få mer uppmärksamhet och både företagshälsovården och krishjälpen förbättras.

Hur veterinärvården ordnas

Det ska fortfarande vara kommunerna som svarar för veterinärvården inom sitt geografiska område. Enligt förslaget ska de vara skyldiga att ordna grundläggande veterinärtjänster för nyttodjur. I 3 § definieras nyttodjur som husdjur som hålls för jordbruk eller annan näringsverksamhet eller utnyttjas för arbetsprestationer som människan behöver. Det är angeläget att preventiv djurhälsovård inkluderas i de kommunala veterinärernas uppgifter om producenterna begär att få sådan service. Kommunernas skyldighet att ordna service begränsas till de djur som anges i de rikstäckande djurhälsovårdsprogrammen. Det uppmuntrar till att lägga upp rikstäckande program och skapar bättre förutsättningar för att förbättra den preventiva vården.

För andra husdjur än nyttodjur ska grundläggande veterinärtjänster bara behöva ordnas om de inte finns tillgängliga på något annat sätt i området. Privata tjänster kan anlitas för andra än nyttodjur om det finns adekvat tillgång, påpekar utskottet. Den privata tjänsteleverantören tar då efter överenskommelse ut en avgift som är nämnd i de dokument som överenskommelsen grundar sig på. Kommunerna kommer fortfarande att kunna ta ut en klinikavgift om de själva står för tjänsten. Vad beträffar sällskapsdjur är det vettigt att avgiften täcker kostnaderna.

Hur akuta jourtjänster ordnas

Kommunerna ska vara skyldiga att organisera akut veterinärhjälp via jour för alla djur precis som nu. Kommunal veterinärjour ska enligt förslaget omfatta minst en ekonomisk region eller ett landskap. Ett jourområde ska i förekommande fall kunna delas upp på flera jourdistrikt med flera veterinärer som har jour samtidigt. Syftet med detta är att garantera större flexibilitet. När jourområdena läggs fast är det extra viktigt att ta hänsyn till veterinärvården för produktionsdjur.

Separat jour för smådjur och nyttodjur kan generera bättre arbetsfördelning, stödja specialisering och ge djurägarna bättre service. Trots allt är det av betydelse att kommunerna kan sluta med uppdelningen om jourområdet inte har så hög täthet av små husdjur. Av djurskyddsskäl är det i ett land som Finland med långa avstånd befogat att första hjälpen finns så nära som möjligt i akuta fall. Följaktligen bör veterinärerna behärska första hjälpen för alla djurtyper.

Rent generellt är det rationellt att ordna veterinärvården i större geografiska områden för att veterinärerna inte ska behöva ha jour så ofta och enskilda kommunala veterinärer med stor arbetsbörda ska få avlastning. Kommunala samarbetsområden kan dessutom vara till nytta vid till exempel korta vikariat. Om avstånden i vissa fall blir långa, måste kommunerna fortfarande ha möjligheten att betala en del av kostnaderna, särskilt för produktionsdjur, för att man ska kunna garantera tillgång till tjänsterna på lika villkor i hela landet.

I 14 § föreskrivs det att den som behöver grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp ska kunna få det inom en skälig tid och på skäligt avstånd med beaktande av de geografiska förhållandena. Det är, enligt utskottet, viktigt att man rent konkret tar hänsyn till att avstånden måste vara rimliga, särskilt i glesbygden där avstånden också i övrigt är långa.

Tillgången till och hög kvalitet på de kommunala veterinärtjänsterna måste garanteras i hela landet, understryker utskottet.

Hälsovård för nyttodjur

Det är av största vikt att veterinärvården, inte minst för produktionsdjuren som utgör en betydande del av nyttodjuren, i fortsättningen kan tryggas bättre. I ett land som Finland där avstånden är långa och den privata servicen företrädesvis är förlagd till större tillväxtcentra är kommunal veterinärvård nödvändig för tillgång på lika villkor till veterinärstjänster för produktionsdjur och ekonomisk lönsamhet för lantbruksföretagare.

Genom propositionen vill regeringen garantera att alla ägare till nyttodjur ska ha tillgång till veterinärstjänster i hela landet. Det rådande läget är inte tillfredsställande överallt i landet eftersom många kommuner, särskilt i glesbygden, har haft allvarliga problem med att ordna till exempel jour för produktionsdjur. Dessutom har det på vissa orter varit problem med att få veterinärer för produktionsdjur och vikarier för dem.

Inte minst i glesbygden är de kommunala veterinärerna mycket engagerade i sitt arbete och jourskyldigheten har varit orimligt tung. Det har lett till svårigheter att få nya kommunala veterinärer med stor omsättning bland veterinärerna som följd. I vissa kommuner har det rått regelrätt brist på veterinärer för produktionsdjur, vilket har gjort att djurgårdarna haft stora problem. Alla kommuner har inte satsat tillräckligt mycket på att förbättra veterinärernas arbetsförhållanden, påpekar utskottet. Därmed har en del av tjänsteveterinärerna flyttat över till den privata sektorn. I fortsättningen är det viktigt att framför allt landsbygdskommunerna satsar mer på veterinärernas arbetsmiljö, påpekar utskottet.

Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det också fram att det finns stora brister i de gällande bestämmelserna för hur djurläkemedel får ges ut. I dagsläget uppfyller lagstiftningen om veterinärvård till exempel inte kraven på vård av sjuka produktionsdjur när djurgårdarna har blivit större. När jourområdena blir ännu större måste bestämmelserna om rätt att ge ut djurmediciner för produktionsdjur bli mer flexibla och anpassas till utvecklingen inom djurhälsovården. I fortsättningen bör producenter som ingår i hälsovården för produktionsdjur ha möjligheter att sätta in medicinering utifrån anvisningar från veterinären redan vid de första symtomen på de vanligaste djursjukdomarna. En översyn av bestämmelserna bör starta så snart som möjligt, anser utskottet.

Räcker veterinärerna till

Propositionen innehåller inga beräkningar eller heltäckande bedömningar av hur veterinärerna ska räcka till i framtiden. För två år sedan höjdes intagningskvoten till veterinärmedicinska studier från 55 till 70 studerande per år, men det nuvarande antalet förefaller att vara för litet i relation till det ökade behovet av veterinärer. Utskottet förusätter därför att behovet av veterinärer för veterinärvården och behovet av att öka intagningskvoten till veterinärutbildningen utvärderas skyndsamt. (Förslag till uttalande)

I fortsättningen bör de veterinärmedicinska studierna delas upp, specialiseringsmöjligheterna utökas och kvotering tillåtas för att det i framtiden ska utbildas tillräckligt många veterinärer med inriktning på produktionsdjur. Samtidigt bör det undersökas om det vid sidan av veterinärmedicinska fakulteten kan startas utbildning med inriktning på produktionsdjur någon annanstans i landet. Vidare bör det snabbt utredas om kandidater i veterinärmedicin och nyutexaminerade licentiater kan förpliktas att tjänstgöra en period under handledning av en kommunal veterinär. Utskottet menar att verkligheten tydligt visar att sådan tjänstgöring behövs.

Vidare är det angeläget att veterinärer med utländsk examen snabbt får bättre möjligheter att uppdatera sin examen och ta anställning i Finland. Vi måste få en fungerande mekanism för att dra nytta av deras utbildning.

Följaktligen finner utskottet propositionen nödvändig och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.