Allmänt

Utskottet konstaterar att jaktlagen (615/1993) stiftades 1993. Vissa ändringar har gjorts i den sedan dess, men vid tillämpningen har det visat sig finnas nya behov av ändringar. Det viktigaste syftet med de föreslagna ändringarna är att uppdatera jaktbestämmelserna. 

Skjutprov

Enligt 21 § i den gällande jaktlagen får vid jakt på dovhjort, kronhjort, sikahjort, rådjur, älg, vitsvanshjort, skogsvildren eller brunbjörn med räfflat kulvapen endast den vara skytt som har avlagt godkänt skjutprov. Avsikten är att möjligheterna till jakt ska kunna utvidgas genom att genom förordning tillåta bågskytte vid jakt på flera nya arter. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen ändras bland annat på så sätt att de som deltar som skyttar i jakten ska avlägga skjutprov. Bestämmelser om vilt som får jagas endast av den som avlagt skjutprov ska i fortsättningen ingå i en förordning av statsrådet. Utskottet anser i enlighet med propositionen att villkoren om godkänt skjutprov för att få bedriva bågjakt på vissa viltarter behövs för att garantera att skyttarna har de färdigheter som behövs vid jakten. Utskottet ser också positivt på att syftet med de övriga föreslagna ändringar som gäller skjutprov är att den administrativa bördan för jaktvårdsföreningarna ska minska. 

Jaktlicens för hjortdjur, villkor för beviljande av jaktlicens och jaktledare

För att jaktlicens för hjortdjur ska beviljas krävs det enligt 27 § i jaktlagen att sökanden förfogar över ett för jakt lämpligt enhetligt område. Ett område som används för jakt på älg ska ha en areal om minst 1 000 hektar och ett område som används för jakt på andra hjortdjur en areal om minst 500 hektar. Tolkningen av enhetlighet görs från fall till fall i samband med tillståndsprövningen. Jord- och skogsbruksministeriet kan besluta om undantag från arealkraven och kraven på enhetlighet. Jaktlicens för hjortdjur gäller under ett jaktår i taget. På andra områden än de som avses i 8 § i jaktlagen får endast en ansökan om jaktlicens för ett visst jaktområde beviljas jakträtt. 

Lagstiftarens mål vid lagreformen 1993 var att jakt ska ordnas på enhetliga områden och förbjuda jakt i områden som inte uppfyller kraven på minimistorlek och enhetlighet, står det i propositionsmotiven. Vissa rättsfall och åtföljande ändringar i praxis har dock lett till att tolkningen ändrats på så sätt att jakten i dessa områden har ökat.  

Utskottet påpekar att de hjortdjur som jagas med stöd av licens normalt rör sig över flera tusen hektar stora områden. Därför är det ändamålsenligt att vid jakt på dem ställa samma arealkrav som tidigare föreskrivits också i lagen. Kravet på enhetliga jaktområden är nödvändigt med tanke på det praktiska genomförandet av jakten och en systematisk vård av hjortdjursbestånden. Eftersom förvaltningsplanen för älgstammen, som fastställts av jord- och skogsbruksministeriet 2014, syftar till att samarbete ska bedrivas över större områden, framhävs dessutom kravet på enhetlighet för att särskilt de mål som satts upp på älgförvaltningsområdesnivå ska uppnås. Enligt utredning har de områden som berättigar till jaktlicens också kompletterats efter att licensen beviljats. Bland annat därför behöver 27 § förtydligas med hjälp av ett nytt 3 mom. enligt vilket Finlands viltcentral ska utesluta sådana områden som inte uppfyller de krav på areal och enhetlighet som avses i 1 mom. från det område som berättigar till licens. Utskottet föreslår nedan en övergångsbestämmelse för ikraftträdandet av momentet och ser det som nödvändigt att effektivt gå ut med information om ändringen. 

Enligt föreslagna 27 § 4 mom. får Finlands viltcentral avvika från de krav på areal och enhetlighet som föreskrivs i 1 mom., om området är en holme eller det finns motsvarande särskilda skäl till avvikelsen. Utskottet påpekar att hjortdjuren på vissa områden naturligt söker sig bort från holmar redan innan den egentliga älgjaktssäsongen börjar. Det kan således finnas ett behov att tidigarelägga säsongstarten. Utskottet föreslår nedan i detaljmotiveringen att 27 § 4 mom. kompletteras med att Finlands viltcentral får avvika från den i 37 § avsedda fredningstiden för hjortdjur som får jagas med stöd av jaktlicens om området är en holme eller det finns motsvarande särskilda skäl till avvikelsen. 

Förfarandet med samlicens för hjortdjur har blivit allmän praxis och medger ett smidigare licenssystem och ger dem som beviljas licensen prövningsrätt och ansvar för förvaltningen av älgstammen på lokal nivå. Det minskar också byråkratin i samband med licensförfarandet. Förfarandet med samlicens grundar sig på en inbördes överenskommelse mellan jakträttsinnehavarna om att ansöka om jaktlicens och jaga med stöd av den gemensamt. I den nuvarande lagstiftningen finns det ändå inte några bestämmelser om samlicens eller skyldigheterna för dem som deltar i den. Utskottet välkomnar de nya bestämmelserna som ska förtydliga ställningen för samlicenserna, som blivit allmän praxis, och de skyldigheter som gäller dem som får en samlicens. 

Enligt 8 § i jaktlagen har var och en som har sin hemkommun enligt 2 § i lagen om hemkommun (201/1994) i en kommun som hör till landskapet Lappland eller landskapet Kajanaland eller i Kuusamo, Pudasjärvi eller Taivalkoski kommun, enligt den indelning som gällde den 31 december 2014, rätt att i sin hemkommun jaga på områden som tillhör staten. När licenser för älgjakt beviljas inom dessa områden ska också en jämlik fördelning av jaktmöjligheterna beaktas enligt 26 § 2 mom. i jaktlagen.  

I samband med beredningen av förvaltningsplanen för älgstammen konstaterades det enligt propositionsmotiven att det vid beviljandet av jaktlicenser på områden som avses i 8 § i jaktlagen är nödvändigt att förutom gällande villkor också beakta att jakten organiseras på ett ändamålsenligt sätt. Detta beror på att det i nuläget är möjligt att bevilja flera sökande jaktlicenser för samma område, varvid en effektiv och säker organisering av jakten också kräver att en ändamålsenlig organisering av jakten beaktas när licenserna beviljas. Utskottet anser därför att det finns behov av det föreslagna tillägget enligt vilket det vid beviljande av jaktlicens för hjortdjur i de områden som avses här ska fästas avseende förutom vid nuvarande 26 § även vid en ändamålsenlig organisering av jakten. Den föreslagna ändringen är nödvändig för att en säker organisering av jakten och en effektiv reglering av älgstammen ska kunna säkerställas i de situationer där flera jaktlag jagar på samma område. Den föreslagna ändringen samordnar beslutsfattandet hos Forststyrelsen och Finlands viltcentral i det område som avses i 8 § i jaktlagen när det gäller älgjaktsområden och villkoren för beviljande av jaktlicens. 

För närvarande krävs det jaktledare bara vid jakt på hjortdjur som sker med stöd av licens. Enligt propositionsmotiven har stammarna av stora rovdjur i synnerhet efter 1995 vuxit och brett ut sig i hela landet. Behovet att sköta och förvalta rovdjursstammarna med hjälp av jakt med stöd av dispenser har ökat i betydande omfattning. På grund av denna utveckling har jakten på stora rovdjur ökat väsentligt i omfattning. I praktiken är det för närvarande mestadels jaktföreningar som står för jakten på stora rovdjur, och antalet jägare är minst två, men ofta finns det flera tiotals jägare. Dessutom kan flera jaktlag bedriva jakt i samma område. I sådana fall är det nödvändigt att jakten leds på motsvarande sätt som jakten på hjortdjur. Utifrån detta ser utskottet ett behov att utse en jakledare också vid jakt på stora rovdjur. Då säkerställs det att den jakt på stora rovdjur med stöd av dispens som blivit allt vanligare under de senaste decennierna till alla delar ordnas under ledda former och på ett tryggt sätt. 

Åtlar och lockbeten som har samband med föda

Bestämmelser om användning av åtlar och lockbeten som har samband med föda finns bara i fråga om jakt på brunbjörn i 33 § 2 mom. i jaktlagen, där det ingår en bestämmelse om förbud. Det finns inte några andra bestämmelser om användning av lockbeten avsedda för stora rovdjur i jaktlagen. Lagen om animaliska biprodukter (517/2015) och jord- och skogsbruksministeriets förordning om animaliska biprodukter (783/2015), som utfärdats med stöd av den, innehåller de lättnader som införts i samband med det nationella genomförandet av EU-förordningarna om animaliska biprodukter och som gäller användning och bortskaffande av biprodukter och därav framställa produkter. Användningen av åtlar för utfodring av vilda djur regleras också av många andra lagar och förordningar, såsom avfallslagen, miljöskyddslagen och markanvändnings- och bygglagen, och den som använder åtlar förutsätts iaktta dem. Om andra kadaver än sådana som härstammar från vilda djur och slaktavfall från dem används som åtel, ska en anmälan om detta lämnas till kommunalveterinären i det område där åteln kommer att placeras. Uppgifterna i anmälan förs in i det register över platser för utfodring med kadaver som förs i anslutning till djurhållar- och djurförmedlarregistret enligt kraven i lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010).  

I propositionen föreslår regeringen att en ny 34 a § fogas till lagen. Enligt paragrafens 1 mom. ska det vara förbjudet att använda lockbeten som har samband med föda för att locka brunbjörn, varg, järv och lodjur. Finlands viltcentral kan bevilja dispens från de förbud som nämns ovan. Användningen av lockbeten som har samband med föda ska kunna begränsas genom förordning av statsrådet för att förbudet inte ska kunna kringgås på så sätt att till exempel åtlar avsedda för små rovdjur används för att locka även större rovdjur.  

Förbudet ska inte gälla sådana företag som till handelsregistret uppgett sig bedriva naturfotografering och naturspaning. Eftersom fotografering och spaning efter stora rovdjur redan har blivit en näring i Finland, bör den fortsatta verksamheten regleras eftersom tillämpningsområdet för jaktlagen inte ger rum för att förbjuda sådan verksamhet, står det i propositionsmotiven. Företag som till handelsregistret uppgett naturfotografering och naturspaning som verksamhetsområde får således placera ut lockbeten som har samband med föda i terrängen för att locka brunbjörn, varg, järv och lodjur. 

I detaljmotiven nedan föreslår utskottet vissa ändringar i 34 a §. 

Utskottet ser det som nödvändigt att det som åtgärd med anknytning till förvaltningsplanen för björnstammen i Finland, som för närvarande är under beredning, görs en övergripande undersökning av behoven att ändra lagstiftningen om användningen av lockbeten som har samband med föda. 

Transport av jaktvapen

Bestämmelser om transport av jaktvapen ingår i 35 § i jaktlagen. Där står det att ett jaktvapen i luftfartyg, i motordrivna fordon som rör sig på marken samt i fartyg och båtar vilkas motor är i gång ska vara oladdat och insatt i ett fodral eller skyddat utrymme. Detta gäller emellertid inte transport av vapen på havsområdet för avlivande av sårat vilt.  

Enligt 35 § 3 mom. är det förbjudet att transportera jaktvapen i motordrivna fordon i terrängen. En person i tjänsteförrättning får dock transportera vapen om han eller hon på grund av tjänsteförrättningen behöver ha vapen med sig. Chefen för polisdistriktet kan i enskilda fall lämna tillstånd att i ett sådant fordon transportera ett oladdat jaktvapen i fodral, då transporten sker utanför allmän eller enskild väg under viss tid och enligt en på förhand meddelad rutt, på villkor att vapnet inte används för jakt under tiden för transporten. Finlands viltcentral har befogenhet att i vissa fall bevilja undantag från begränsningen i fråga om den ovannämnda användningen av motorfordon. 

Lagstiftningen om transport av jaktvapen i terrängen tillåter för närvarande inte att vapen transporteras till exempel på is eller längs skoterleder. Beviljandet av tillstånd, som ingår i polisens befogenheter, belastar dessutom polisens tillståndsförvaltning. 

Följaktligen föreslår regeringen en ändring i bestämmelserna om transport av jaktvapen i 35 § i jaktlagen, så att det utfärdas närmare bestämmelser om transport av jaktvapen och jaktbåge i motordrivna fordon i terrängen på vissa rutter, i vissa situationer och i vissa uppgifter. Utskottet ser positivt på att den föreslagna ändringen enligt vilken det inte längre ska behövas särskilt tillstånd av polisen för transport av jaktvapen i motordrivna fordon i terrängen i de noggrant avgränsade transportsituationer som nämns i lagen kan möjliggöra minskad administrativ börda såväl för polisen som för dem som ansöker om tillstånd. Samtidigt blir bestämmelserna tydligare. 

Fångstanmälan

Fångstanmälan ska göras för enskilda byten som jagas på grundval av en jaktlicens som beviljats med stöd av 10 § i jaktlagen, en dispens som beviljats med stöd av 41 § i jaktlagen och en regional kvot som bestämts med stöd av 10 § i jaktlagen samt vid jakt på rådjur. Fångstanmälan är inte obligatorisk för andra bytesdjur eller icke fredade djur. Naturresursinstitutet samlar in statistiska uppgifter om jakt på småvilt genom stickprovsundersökningar som har utförts med samma metoder sedan 1996. Stickprovsmaterialet omfattar bytesförfrågningar hos 5 400 jägare, 300 från varje region, som väljs ut i det register över jägare som Finlands viltcentral förvaltar. Utifrån uppgifterna sammanställer Naturresursinstitutet den årliga jaktstatistiken.  

Eftersom arter med små populationer sällan råkar vara med bland bytena i stickproven, blir den statistiska osäkerheten större, uppger regeringen i propositionsmotiven. Konfidensintervallen för många av de sjöfågelarter som är på tillbakagång kan därför vara ±50 % av skattningarna. De problem osäkerheten i uppgifterna för arter med små populationer eller arter som är på tillbakagång leder till framhävs, eftersom det i sådana fall är extra viktigt att reglera jakten och se till att den är hållbar. Därför måste man också ha tillgång till tillförlitliga uppgifter över fångsten på regional nivå för att jaktbegränsningarna ska kunna sättas in där de behövs och på så vis säkerställa en hållbar jakt. Den statistiska noggrannheten i fråga om till exempel sädgås har visat sig vara otillräcklig som grund för jaktbegränsningar. Antalet sädgåsjägare som råkar komma med i det årliga stickprovet är relativt litet, och skattningarna av den totala bytesmängden och i synnerhet de regionala skattningarna är endast vägledande. Om man inte har tillgång till tillförlitliga uppgifter om bytesmängderna och inte kan försäkra sig om att jakten är hållbar, tvingas man begränsa jakten av de vikande populationerna enligt försiktighetsprincipen. Utskottet påpekar följaktligen att uppgifterna behöver preciseras för att det ska gå att göra korrekta bedömningar av var jaktbegränsningarna bör sättas in.  

I linje med den föreslagna 38 a § framhåller utskottet att kravet på fångstanmälan bara bör gälla de särskilda fall där hållbarheten i jakten på viltarten i fråga eller en ändamålsenlig organisering av jakten kräver det. 

Begränsning av jakt

Enligt 38 § i den gällande jaktlagen kan jakten på en viltart när som helst på året förbjudas eller begränsas, dock så att den förordning av jord- och skogsbruksministeriet som gäller förbudet eller begränsningen ska utfärdas senast två veckor innan förbudet eller begränsningen träder i kraft. Denna möjlighet har enligt propositionsmotiven visat sig vara synnerligen välbehövlig för att myndigheterna ska kunna reagera på överraskande variationer eller ändrade förhållanden i övrigt utifrån så färska inventeringar av viltpopulationerna som möjligt. 

I den gällande lagen specificeras de metoder som får användas för begränsning av jakt inte exakt. Därmed är det enda lagstiftaren kunnat reglera genom förordning jakttidens omfattning, antingen genom ett totalt jaktförbud eller genom att delvis förbjuda jakt under jakttiden, i praktiken alltså genom en förordning om förkortad jakttid. Att förkorta jakttiden har emellertid i vissa fall visat sig vara ett onödigt omfattande förbud och det har föreslagits andra, mera exakta metoder för begränsning av jakten.  

Kravet på att förbudet eller begränsningen kan träda i kraft tidigast två veckor efter det att förordningen utfärdats har i praktiken visat sig vara problematiskt i fråga om beredningen av jaktbegränsningar för skogshönsfåglar baserade på aktuella vilttriangelräkningar, eftersom man tvingats förkorta räkningarnas tidsmässiga omfattning och tidigarelägga dem till månadsskiftet juli–augusti. Nuförtiden är det möjligt att förmedla informationen snabbare än så med hjälp av elektroniska och traditionella kommunikationsmetoder. 

Följaktligen anser utskottet att de föreslagna ändringarna behövs i syfte att införa nya mer flexibla och exakta metoder för begränsning. Enligt propositionsmotiven kan ändringarna göra det möjligt att tillåta jakt på exempelvis sädgås i begränsad omfattning. Mer exakta metoder för begränsning behövs för att jakten inte utifrån försiktighetsprincipen ska begränsas genom totalt förbud eller genom att jakttiden förkortas betydligt eller genom ett licenssystem som ökar den administrativa bördan. 

Undantagsförfarande

Finlands viltcentral kan bevilja sådan dispens med stöd av 41 § i jaktlagen som ger rätt till undantag från skyldigheten att skydda vissa arter i enlighet med rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet, 92/43/EEG) och rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet, 79/409/EEG). Närmare bestämmelser om dispenserna ingår i 41 a—e § i jaktlagen. Finlands viltcentral kan enligt 41 b § bevilja dispens enligt 41 § för att fånga eller döda fågelvilt och icke fredade fåglar som avses i 5 §, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på möjligheterna att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå. Dessa dispensbeslut har i typfallet fattats för att trygga folkhälsan och den allmänna säkerheten, för att trygga flygsäkerheten, för att förhindra allvarliga skador på odlingar, husdjur, skogar, fiskevatten och vattendrag och för att skydda växter eller djur i viltvårdssyfte, står det i propositionsmotiven. Finlands viltcentral har fattat detta slag av dispensbeslut och de har i regel gällt fågelarter som förekommit i stora mängder, och som mest har de uppgått till cirka 650 beslut i årsgenomsnitt. 

Med hänvisning till propositionsmotiven påpekar utskottet att de förvaltningsförfaranden som gäller på fågeldirektivet baserad dispensprövning i enskilda fall och där man avviker från artskyddet är på sin nuvarande detaljnivå tungrodda och tidskrävande. Förvaltningsförfarandet för dessa beslut behöver förenklas. Avsikten med att ändra undantagsförfarandet så att det delvis blir ett anmälningsförfarande är att minska de administrativa förfarandena och slopa enskilda licensbeslut i de situationer som anges särskilt. Det dispenssystem som baserar sig på fågeldirektivet kan inte helt slopas eftersom det i artikel 9 i fågeldirektivet krävs att de årliga dispenserna och fångsterna ska rapporteras. När det gäller dispens i fråga om icke fredade fåglar (korp (inom renskötselområdet), kråka, skata, gråtrut, havstrut, tamduva och björktrast) föreslås det i propositionen (41 b §) att vissa verksamhetsutövare kan beviljas dispens från fredningen under bland annat häckning i vissa begränsade situationer genom anmälningsförfarande. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna är behövliga men föreslår vissa ändringar i dem nedan i detaljmotiven.  

Utskottet påpekar att kaja nämns i bilaga II/2 till fågeldirektivet. Således tillåter fågeldirektivet jakt på kaja men i så fall kan de skador som arten förorsakar inte ersättas. Utskottet anser att det behövs bestämmelser om att kaja är en art som får jagas. Då blir också dispensvillkoren i 41 b § i jaktlagen möjliga. 

Utskottet påpekar också att vitkindad gås inte nämns i bilaga II/1 eller II/2 i fågeldirektivet. Jakt på arten är alltså inte tillåten med stöd av artikel 7 i direktivet. Inte heller skarv nämns i någon bilaga till direktivet. Eftersom arten inte nämns i bilaga II/1 eller II/2 är det med andra ord inte heller tillåtet att jaga skarv med stöd av artikel 7 i direktivet.  

Både vitkindad gås och skarv är fredade arter enligt naturvårdslagen (1096/1996). Beslut om eventuell dispens fattas av närings-, trafik- och miljöcentralerna utifrån miljöministeriets styrning. Utskottet påpekar att skadorna och olägenheterna orsakade av de växande stammarna av vitkindad gås och skarv har ökat. Utskottet anser att åtgärder för att minska skadorna och olägenheterna bör vidtas både på EU-nivå och på nationell nivå.