Allmän motivering

Allmänt

Utskottet framhåller att livsmedelstillsynen i vårt land i dagsläget grundar sig huvudsakligen på tre lagar; livsmedelslagen (361/1995), lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (1195/1996, nedan hygienlagen) och hälsoskyddslagen (763/1994). Sedan Finland gick med i EU 1995 har vår nationella lagstiftning i hög grad påverkats av EU-lagstiftningen. Andra internationella mekanismer som påverkar vår livsmedelslagstiftning är bl.a. organisationen Codex Alimentarius som är ett organ inom FN och ekonomiska kommissionen för Europa (ECE).

I gemenskapslagstiftningen ingår en lång rad rättsakter om livsmedel. En del av dem är mycket gamla och har kommit till på mycket olika grunder. Tidigare ingick ingen så kallad allmän livsmedelslag i gemenskapslagstiftningen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet utfärdades den 28 januari 2002. I förordningen fastställs allmänna definitioner och principer för livsmedel och foder och de lägger en grund för åtgärder gällande livsmedelssäkerhet på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Med avseende på livsmedelssäkerheten har det ansetts nödvändigt att hela livsmedelskedjan (inklusive primärproduktion och foder) behandlas på ett samordnat sätt. Förordningen skapar också en allmän ram för de sektorer som inte har någon gällande särlagstiftning. De förpliktande bestämmelserna för livsmedelsföretagare började tillämpas den 1 januari 2005 och bestämmelserna om de allmänna principerna inom livsmedelslagstiftningen börjar tillämpas från och med 2007. Inom livsmedelshygienen har gemenskapslagstiftningen rådets direktiv 93/43/EEG och 14 andra direktiv från rådet gällande enskilda livsmedel. Dessutom har rådet antagit två direktiv om alla animaliska livsmedel. Direktiven har dessutom kompletterats med ett flertal direktiv och beslut av kommissionen. Utskottet påpekar särskilt att EG:s livsmedelsförordning överlåter åt medlemsstaterna att själva bestämma om den administrativa organisationen av livsmedelstillsynen.

Utskottet framhåller att tillståndet för livsmedelssäkerheten i Finland är relativt bra. Av motiven till propositionen framgår det att det i livsmedel som producerats i Finland förekommer mycket lite salmonella och campylobakterier, som hör till de viktigaste livsmedelsburna mikroberna. Inhemska livsmedel innehåller bara obetydliga rester av bekämpningsmedel eller läkemedel. Eventuella risker från importpartier upptäcks genom riktad kontroll. Den totala tillförseln av miljögifter och tungmetaller är låg. Uppföljningen av livsmedelssäkerheten har skärpts bl.a. genom ett reviderat system för uppföljning av matförgiftningar och den nuvarande övervakningen fungerar effektivt. En av de största orsakerna till vår goda livsmedelssäkerhet är att vi arbetat långsiktigt bl.a. för att bekämpa djursjukdomar.

Revideringen av EG-lagstiftningen, beredskapen inför kommande utmaningar inom livsmedelssäkerheten, vissa missförhållanden i genomförandet av livsmedelstillsynen och Finlands grundlag kräver att livsmedelslagstiftningen ses över, framgår det av motiven till propositionen. Då har det ansetts att bestämmelserna i livsmedelslagen, hygienlagen och bestämmelserna om livsmedelstillsyn i hälsoskyddslagen kan sammanföras till en enda lag och att det samtidigt måste tas hänsyn till EG:s rättsliga ram för livsmedelstillsyn. I motsats till den nya EG-lagstiftningen ska den föreslagna lagen inte gälla foder. I stället införs särskilda bestämmelser om fodersäkerheten. Bestämmelserna om tillsynsmyndigheternas uppgifter är mer ingående i den nya lagen, vilket beror på bestämmelserna i grundlagen.

Utskottet påpekar att målen med den föreslagna livsmedelslagen i stort sett är desamma som i den gällande livsmedelslagstiftningen, det vill säga att trygga livsmedelssäkerheten och skydda konsumenterna mot livsmedelsrelaterade hälsorisker och mot ekonomiska förluster. Tanken är att tillämpningsområdet till största delen ska vara en kombination av tillämpningsområdena för den gällande livsmedelslagen och den gällande hygienlagen och 8 kap. i hälsoskyddslagen. Den nya lagen ska tillämpas på alla faser av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel inbegripet import, export och transitering. Enligt utskottet är det viktigt med avseende på livsmedelssäkerheten och andra anknytande krav att lagen täcker in hela livsmedelskedjan.

Den högsta styrningen av den allmänna planeringen och övervakningen av livsmedelstillsynen ska fortfarande höra till handels- och industriministeriet, jord- och skogsbruksministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriernas ansvarsområden ändras inte. Livsmedelsverket ska fortfarande vara den centrala myndigheten inom livsmedelstillsynen.

Länsstyrelserna ska fortfarande vara livsmedelstillsynsmyndigheter på regional nivå. Den lokala livsmedelstillsynen handhas av kommunerna eller samkommunerna. Tanken är att de ska ha hand om livsmedelstillsynen i samråd med andra kommuner och samkommuner.

Utskottet påpekar att den nya livsmedelslagen inte är tänkt att i någon större omfattning ändra de rådande förhållandena när det gäller myndigheter som utövar tillsyn. Tillsynen över handeln på den inre marknaden med animaliska livsmedel, tillsynen över första ankomstplatser för animaliska livsmedel, överförs från kommunerna till Livsmedelsverket.

Uppgiftsfördelningen mellan stat och kommuner i livsmedelslagen

Under beredningens gång har olika alternativ för fördelningen av uppgifter mellan stat och kommuner utretts. I maj 2002 lämnade en utredningsman sin rapport om frågan och förslagen behandlades i en arbetsgrupp bestående av företrädare för olika förvaltningsområden och Finlands Kommunförbund. Beträffande olika sätt att ordna den lokala livsmedelstillsynen intog arbetsgruppen den ståndpunkten att livsmedelstillsyn ingår i den kommunala basservicen och har nära beröringspunkter med bl.a. miljö- och hälsoskyddet. När livsmedelstillsynen fördelas på regionala enheter med kommunal förankring kan uppgiftsfördelningen mellan stat och kommuner förtydligas, ansåg arbetsgruppen. Utifrån ett enhälligt promemorium från arbetsgruppen fattade statsrådet den 30 oktober 2003 ett principbeslut om utveckling av livsmedelstillsynen. Beslutet tillämpas på det samlade miljö- och hälsoskyddet när det gäller målet att bilda regionala tillsynsenheter. I linje med principbeslutet föreslår regeringen i propositionen att tillsynen över första ankomstplatser förs över från kommunerna till staten.

Utskottet påpekar att den kommunala livsmedelstillsynen i dagsläget är integrerad i det övriga miljö- och hälsoskyddet och att tjänstemännen också har uppgifter inom andra sektorer. Om man ser till den genomsnittliga storleken (3,5 årsverken) på enheter inom det kommunala miljö- och hälsoskyddet leder en överföring av livsmedelstillsynen till staten i de flesta kommuner till att den överförda uppgiften inte motsvarar ens ett årsverke. Det i sin tur betyder att personal sägs upp för att kostnaderna inte ska stiga, har det framhållits för utskottet. Bara överföringen av tillsynen över första ankomstplatser har beräknats medföra extra kostnader om 150 000 euro. Men bara omkring 2,8 procent av resurserna för den kommunala livsmedelstillsynen används för tillsyn över första ankomstplatser. Det har således beräknats att en överföring av livsmedelstillsynen till staten medför kostnader och äventyrar tillgången till tjänster i perifera områden samt dessutom leder till ökade kostnader för företagen. I utredning till utskottet har det också framhållits att kommunernas utgifter för livsmedelstillsynen uppgår till cirka 17 miljoner euro, vilket är 0,07 procent av kommunernas och samkommunernas sammantagna utgifter och 0,29 procent av utgifterna inom hälso- och sjukvården. Ändringarna av utgiftsposten för livsmedelstillsynen medför således inga större förändringar i kommunekonomin.

Med hänvisning till det ovanstående anser utskottet det viktigt i reformen att det samlade miljö- och hälsoskyddet kan bibehållas samtidigt som det säkerställs att det kommunala miljö- och hälsoskyddet är underställt en gemensam ledning. Det är viktigt att livsmedelstillsynen inte separeras från det övriga miljö- och hälsoskyddet och de kommunala förtroendeorganen. Särskilt allvarligt vore det om kontakterna går förlorade med den kommunala hälso- och sjukvården. Detta skulle i hög grad försämra kommunernas möjligheter att agera vid livsmedels- eller vattenburna kriser. Dessutom understryker utskottet att vår traditionella tillsynskedja "från jord till bord" splittras och standarden på vår livsmedelssäkerhet kommer i farozonen, om livsmedelstillsynen lyfts ur den kommunala veterinärvården. Ett bättre djursjukdomsläge än i konkurrerande länder och förtroende för vårt tillsynssystem är viktiga styrkor i den finländska livsmedelstillverkningen.

Enligt 32 § ska kommunerna eftersträva att i samarbete med en annan kommun eller samkommun sörja för livsmedelstillsynen på ett område som är tillräckligt stort för att tillsynen ska kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt (regional tillsynsenhet). Utskottet påpekar att också regionala tillsynsenheter bör inrättas utifrån principen att livsmedelstillsynen inte får vara fristående från kommunens övriga uppgifter och den kommunala förtroendemannaförvaltningen.

Enligt utskottet är ett viktigt mål med reformen att tillsynen är samordnad i hela landet. Enligt 47 § ska ett rikstäckande tillsynsprogram läggas upp av Livsmedelsverket och bland annat ange kontroller, riskvärderingar av tillsynsobjekt och kontrollfrekvensen för olika objekt. Dessutom ska programmet innehålla anvisningar för provtagning. Vidare ska programmet lägga fram metoder för utvärdering av de kommunala tillsynsplaner som avses i 48 § och för utvärdering av själva tillsynsprogrammet. Det primära målet med tillsynsprogrammet är att styra livsmedelstillsynen och med hjälp av tillsynen samordna den livsmedelstillsyn som de tillsynsmyndigheter som avses i 4 kap. står för. Utskottet påpekar att det riksomfattande tillsynsprogrammet spelar en viktig roll för verkställigheten av livsmedelslagen. Vidare påpekar utskottet att tillsynsprogrammet ska utgöra en del av det riksomfattande programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet och av den nationella tillsynsplan som utgår från primärproduktionen enligt kontrollförordningen (EG) nr 882/2004 och som täcker hela produktionskedjan.

Enligt propositionen ska också länsstyrelserna planera, styra och övervaka livsmedelstillsynen och övervaka efterlevnaden av livsmedelsbestämmelserna inom länen. Dessutom ska länsstyrelserna inom sitt område utvärdera hur kommunerna har ordnat livsmedelstillsynen och dessutom utvärdera de kommunala tillsynsplanerna och kontrollera hur de följs. Uppgiften att enligt 31 § utvärdera kommunernas tillsynsplaner stämmer överens med den uppgift som länsstyrelserna redan nu har med stöd av 2 § i länsstyrelselagen () att regionalt utvärdera basservicen inom sitt ansvarsområde.

Med avseende på en samordnad tillsyn är det enligt utskottet viktigt att tillsynsplanerna beslutas av ett kommunalt förtroendeorgan och att de företagare som frågan gäller hörs i enlighet med förvaltningslagen, när beslutet bereds. Dessutom ska besluten om kommunala tillsynsplaner och taxan för kommunala avgifter enligt 74 § vara överklagbara i enlighet med kommunallagen. Dessutom ska kommunen ha ett kvalitetssystem som enligt 41 § 3 mom. ska utarbetas av den kommunala myndigheten för livsmedelstillsyn. Utskottet påpekar att det i motiven sägs att syftet med bestämmelsen är att den myndighet som svarar för livsmedelstillsynen med hjälp av kvalitetssystemet ska kunna visa sin kompetens och sin förmåga att ta hand om den uppgift som den har anförtrotts samt tillgodose uppdragsgivarnas krav.

Med hänsyn till det som sägs ovan framhåller utskottet att Livsmedelsverkets riksomfattande tillsynsprogram och de anknytande tillsynsplanerna i kommunerna och på andra myndigheter, kraven på ett kvalitetssystem för den kommunala tillsynen och de utvärderingar av den kommunala tillsynen som länsstyrelserna gör under styrning av Livsmedelsverket är viktiga delfaktorer för en fungerande och samordnad tillsyn. Dessutom kan Livsmedelsverket med stöd av 64 § 2 mom. i vissa fall ingripa i enskilda avgöranden som fattas av den kommunala tillsynsmyndigheten för livsmedel. Det är viktigt att dessa frågor får extra stor uppmärksamhet när lagen verkställs, framhåller utskottet.

Ovan påpekas att regeringen föreslår att tillsynen över första ankomstplatser förs över till staten. I det nya systemet ska Livsmedelsverket ingå ett avtal om tillsynen i första hand med kommunen och betala en ersättning till kommunen. Livsmedelsverket tar sedan ut en avgift av företagarna inom första ankomstplatser i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten. Avgifterna ska grunda sig på kvalitet och kvantitet inom import på den inre marknaden och det anknytande tillsynsbehovet. Utskottet menar att den ökande handeln med livsmedel i ett allt större EU talar för att tillsynen över första ankomstplatser förs över till staten. Finland har en särställning i EU på grund av tilläggsgarantierna avseende salmonella och tilläggsgarantierna kräver en effektiv övervakning av handeln på den inre marknaden. Dessutom kan en överföring på staten underlätta kommunernas resursläge.

Kontrollavgifter

Enligt kontrollförordningen (EG) nr 882/2004 är medlemsstaterna skyldiga att se till att det finns adekvata medel för den officiella kontrollen. Utskottet påpekar dock att förordningen överlåter på medlemsstaterna att besluta i vilken omfattning kostnaderna för den officiella kontrollen täcks med kontrollavgifter. Principerna för kontrollavgifter är i vilket fall som helst inskrivna i EG-förordningen.

Enligt den gällande nationella lagstiftningen ska kommunerna ta ut avgifter av verksamhetsutövare inom livsmedelsbranschen för hantering av anmälningar och ansökningar om godkännande. Dessutom tas det ut avgifter med stöd av hygienlagen för tillsyn över anläggningar inom kött- och fiskområdet i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Med stöd av livsmedelslagen tas avgifter ut för tillsynen över egenkontrollerna. Å andra sidan har det tagits ut avgifter i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten för statliga myndigheters prestationer. Utskottet påpekar att avgifterna kan drabba företagarna inom olika områden olika. Information till utskottet visar också att intäkterna av avgifterna varierar från kommun till kommun. I en del kommuner fördelas enheternas inkomster av avgifterna på så sätt att den kommun som tagit in avgifterna inte kan använda dem till att utveckla sin verksamhet.

Utskottet påpekar också att resurserna för livsmedelstillsyn och annat miljö- och hälsoskydd minskade på 1990-talet både relativt och absolut sett. Detta framgår också av motiven till propositionen. Social- och hälsovårdsministeriet har gjort en utredning (Ympäristöterveydenhuollon voimavarat 1996, STM, selvityksiä 1999:7) som visar att hälsoinspektörernas arbetsinsatser för hälsoövervakning minskade med upp till 30 procent 1988—1996. Dessutom publicerade Livsmedelsverket i maj 2005 en utredning om kommunernas livsmedelsövervakning 2003. Utredningen visar att det finns ett underskott på ungefär hundra årsverken i kommunernas insatser för livsmedelstillsyn. Uppgifter till utskottet visar också att inspektörer från Europeiska kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) flera gånger har påpekat brister i tillsynen över livsmedelsföretag. Den bristfälliga livsmedelstillsynen kan medföra förluster för företag inom livsmedelsområdet om inte brister i verksamheten uppdagas och åtgärdas i tid. Enligt gemenskapslagstiftningen kan bristfällig tillsyn i värsta fall resultera i begränsningar i handeln med livsmedelsföretag i Finland.

Enligt propositionen ska avgiftspolitiken för livsmedelstillsynen breddas och också gälla regelbundna inspektioner i enlighet med de kommunala tillsynsplanerna samt anknytande provtagningar och undersökningar. Tillsynen kommer att omfatta omkring 100 000 livsmedelslokaler och primärproduktionsställen. I propositionen uppskattas det att tillsynsobjektens andel av de totala utgifterna för livsmedelstillsyn kommer att uppgå till cirka 60 procent efter ändringarna mot cirka 33 procent i dagsläget. Därmed ligger andelen på ungefär samma nivå som i de nordiska länderna just nu. Enligt utskottet är det viktigt att den föreslagna avgiftsmekanismen stärker resurserna för den kommunala livsmedelstillsynen och därigenom garanterar en hög nivå på livsmedelssäkerheten i vårt land.

Av det som sägs ovan framgår att kommunerna kommer att avkrävas mer systematisk tillsyn utifrån det planerade kvalitetssystemet. Enligt utskottet är det av stor betydelse att verksamhetsutövarna efter reformen får bättre service än nu av tillsynsmyndigheterna. Dessutom bör tillsynen tillåta större insyn. Därmed får verksamhetsutövarna bättre möjligheter att ingående sätta sig in i den tid och de provtagningar som ingår i inspektionsbesöken i och med att tillsynen baserar sig på ett kvalitetssystem. Dessutom är det viktigt att myndigheternas tillsyn kan reduceras när verksamheten uppfyller kraven. Därmed får verksamhetsutövarna mindre kostnader för tillsynen. Vidare är det angeläget att den lokala livsmedelstillsynen i större utsträckning tar fasta på att ge verksamhetsutövarna vägledning och rådgivning.

Kommunerna ska slå fast sina tillsynsavgifter i en taxa. Avgifterna får vara högst lika stora som kostnaderna för att tillhandahålla prestationerna. För enskilda tillsynsobjekt ska avgiften som regel grunda sig på en riskbedömning där man i första hand beaktar verksamhetens karaktär och omfattning. En förutsättning för att en avgift får tas ut ska vara att kommunen har godkänt en tillsynsplan, där kontrollfrekvensen samt provtagnings- och provanalysfrekvensen för varje tillsynsobjekt har fastställts. Innehållet i tillsynsplanen ska som ovan sägs styras av det riksomfattande tillsynsprogrammet som upprättas av Livsmedelsverket. För en samordnad riskbedömning anser utskottet det vara synnerligen viktigt att Livsmedelsverket meddelar tillräckligt ingående anvisningar i det riksomfattande tillsynsprogrammet. Dessutom är det viktigt att avgifterna läggs fast med hänsyn till företagens egen riskhantering, det vill säga på vilken nivå egenkontrollen är och hur den fungerar. Därmed kunde låga avgifter vara en morot för företagen att effektivisera sin egenkontroll. Utskottet kommer senare i betänkandet att föreslå ett uttalande där riksdagen bland annat förutsätter att utskottet får en utredning om hur kontrollavgifterna fördelas mellan företag i olika storleksklass, på det regionala planet och inom olika branscher.

Utskottet påpekar att det kommer att föreskrivas i lag om den lägsta (en avgift ska tas ut) och den högsta (högst motsvarande kostnaderna för åtgärden) gränsen för avgifterna, trots att vår grundlag framhäver kommunernas självstyrelse och det i enlighet med självstyrelseprincipen vore kommunerna som bestämmer om avgiftstaxan. Däremot får kommunerna bl.a. bestämma om priset på resekostnader i samband med inspektioner (det vill säga ska kostnaderna tas ut för varje objekt enskilt eller ska kostnaderna delas jämnt mellan alla objekt). I detta sammanhang understryker utskottet att det är ett kommunalt förtroendeorgan som ska besluta om tillsynsplanen och att de som beslutet gäller enligt förvaltningslagen måste höras när beslutet bereds. Enligt 74 § i den föreslagna livsmedelslagen är ett beslut om tillsynsplan och tillsynstaxa överklagbart i enlighet med kommunallagen.

För att trygga resurserna för livsmedelstillsyn bör det genom anvisningar säkerställas att den kommunala enheten för miljö- och hälsoskydd kan använda kontrollavgifterna för att utveckla sin verksamhet, till exempel för att anställa extra personal, framhåller utskottet. Vidare påpekar utskottet att det kommunala miljö- och hälsoskyddet inte bara berörs av den kommunala planen för livsmedelstillsyn utan också av andra planer som föreskrivs i lagstiftningen om miljö- och hälsoskydd. Planerna måste följaktligen samordnas för att resurserna för kontroller ska kunna fördelas jämnt mellan olika delområden inom miljö- och hälsoskyddet.

Kostnadseffekterna särskilt för småskaliga företag

Enligt gällande lagstiftning tar kommunerna ut avgifter av livsmedelsföretag för godkännande av lokaler samt för tagning och undersökning av prov som krävs för att säkerställa att den egenkontroll som avses i livsmedelslagen fungerar. Som ovan konstaterats tas avgiften numera ut också för tillsyn över anläggningar för kött- och fiskhantering samt mjölkproduktionsenheter. Den föreslagna utvidgningen av den avgiftsbelagda övervakningen skulle alltså inte påverka tillsynsavgifterna för småföretag inom kött- och fiskbranschen. I den allmänna motiveringen i propositionen ingår en uppskattning av de årliga tillsynsavgifterna för vissa företagstyper. Enligt en till utskottet lämnad utredning där samma beräkningssätt använts skulle den årliga avgiften för småföretag inom mjölkbranschen (under 500 000 liter) röra sig kring 600 euro, för småskaliga anläggningar inom köttbranschen kring 800 euro, för småskaliga anläggningar inom fiskbranschen (under 10 000 kg) kring 200 euro, för företag inom bagerisektorn kring 300 euro och för direktsäljare av livsmedel kring 75 euro.

I utredningen till utskottet konstateras det att det är svårt att exakt bedöma vilka andra kostnadseffekter den föreslagna livsmedelslagen får för småföretag. Utskottet vill dock understryka att de nationella reglerna inte får rucka på de byggnadstekniska och funktionsmässiga egenskaper som krävs av anläggningar och lokaler, något som också lagberedningen utgått från. Ändringstrycket baserar sig främst på den nya gemenskapslagstiftningen, som bitvis (t.ex. biproduktslagstiftningen) inte omfattas av livsmedelslagen. Som ett generellt påpekande i utredningen till utskottet framhålls det att gemenskapens hygienlagstiftning, som ska tillämpas från 2006, harmoniserar kraven på anläggningarna men tillåter också större flexibilitet i dem.

I samband med expertutfrågningen har utskottet fått en utredning om eventuella byggnadstekniska investeringar vid vårt lands småskaliga slakterier för så kallat rött kött och anknytande småskaliga styckerier. Utgångspunkt för investeringarna har varit kraven i den gällande gemenskapslagstiftningen. Av utredningen framgår att de flesta slakterierna med anknytande styckerier inte uppfyller gemenskapslagstiftningen byggnadstekniskt sett. Dessutom pekade den bedömning av egenkontrollen som ingick i utredningen på att det brister i egenkontrollen vid småskaliga anläggningar. Bedömningen i utredningen är att extrakostnaderna för omläggningen av byggnadstekniken eller funktionen främst gäller företag som inte uppfyller kraven i den gällande lagstiftningen eller som avser lägga om sin verksamhet i enlighet med den nya lagstiftningen genom att inleda export.

Med hänvisning till det sagda anser utskottet det ytterst angeläget att man i det rikstäckande tillsynsprogrammet ger anvisningar för den till grund för tillsynsavgiften liggande riskbedömningen så att tillsynen är enhetlig i hela landet och därmed inte snedvrider konkurrensen. Dessutom understryker utskottet med kraft att särskild uppmärksamhet bör fästas vid tillsynspersonalens kompetens och praktiska färdigheter. När det gäller småföretag bör särskild hänsyn också tas till verksamhetens omfattning, som kan vara mycket begränsad och därför göra att riskerna blir små. Utskottet understryker att de företagsspecifika tillsynsavgifterna inte får bli oskäliga i förhållande till verksamhetens omfattning. Dessutom vill utskottet också i detta sammanhang poängtera att myndighetstillsynen bör trappas ner när verksamheten vid tillsynsobjektet uppfyller kraven för att kostnaderna för tillsynen då också sjunker.

Med hänvisning till det ovan sagda förutsätter utskottet att utskottet före utgången av 2007 får en rapport om vilka konsekvenser livsmedelstillsynen fått ute i kommunerna samt om hur kostnaderna för tillsynsavgifterna fördelats mellan olika stora företag såväl regionvis som branschvis (Utskottets förslag till uttalande 1).

Utskottet noterar att enligt 88 § i den föreslagna livsmedelslagen får de anläggningar som godkänts med stöd av den gällande lagen om livsmedelshygien fortsätta sin verksamhet utan särskilt godkännande. Enligt den tillämpningsanvisning kommissionen tagit fram bör dock anläggningarna godkännas på nytt så snart som möjligt, helst i samband med det första kontrollbesöket efter den 1 januari 2006. Övergångstiden skulle inte gälla sådana funktionsmässiga eller byggnadstekniska ändringar som tillsynsmyndigheterna genom ett lagakraftvunnet beslut krävt före den nya lagens ikraftträdande. Likaså skulle en väsentlig ändring av verksamheten vid anläggningen (exempelvis inledande av export) kräva godkännande redan tidigare.

I en utredning till utskottet påpekas det att kravet på nytt godkännande för anläggningar som godkänns med stöd av lagen om livsmedelshygien direkt föranleds av gemenskapens nya hygienlagstiftning. Enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 853/2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung får anläggningar som hanterar de produkter av animaliskt ursprung för vilka särskilda krav fastställts i bilaga III till förordningen bedriva verksamhet endast om de har godkänts av den behöriga myndigheten i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, antingen efter besök på plats eller genom att ge anläggningen ett villkorat godkännande. Förordningen har inte någon direkt bestämmelse om fortsatt verksamhet vid sådana anläggningar som har godkänts med stöd av direktiv som upphävs när förordningen träder i kraft. Däremot hindrar enligt artikel 4.5 förordningen inte en anläggning från att släppa ut livsmedel på marknaden mellan den dag då förordningen ska börja tillämpas och den första efterföljande besiktningen av den behöriga myndigheten, även om anläggningen ska godkännas i enlighet med förordningen om den släppt ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden i enlighet med gemenskapslagstiftningen omedelbart före tillämpningen av förordningen eller om anläggningen är sådan att det inte fanns något krav på godkännande före tillämpningen av förordningen. Förfarandet finns också bekräftat i artikel 3 i kommissionens förordning (SANCO/2536/2005) om övergångstiderna för förordningarna 853/2004, 854/2004 och 882/2004.

Utskottet understryker med kraft att det krav på nytt godkännande till följd av ovan relaterade gemenskapsregler som inbegriper en övergångsperiod på 3 år inte får leda till att redan godkända anläggningar blir föremål för onödiga nya besiktningar inom en kort tidsrymd. Därför poängterar utskottet att besiktningarna för nytt godkännande bör göras efter ändamålsenlighetsprövning så att anläggningar som vid nyligen utförda kontroller konstaterats uppfylla de stipulerade kraven kontrolleras på nytt först i slutet av övergångsperioden. Därmed bör också på denna punkt en riskrelaterad behovsprövning iakttas i tillsynskontrollerna. Med samma motivering förutsätter utskottet att den allmänna principen för kontroller för nytt godkännande är att myndighetsförfarandet är så lätt som möjligt för att tillsynsobjektet ska orsakas så små olägenheter, utgifter och andra besvär som möjligt (Utskottets förslag till uttalande 2).

Med hänsyn bland annat till att livsmedelstillsynen i dag håller hög nivå i vårt land, och enligt propositionen också ska göra det framöver, vill utskottet avslutningsvis understryka att Finlands ambition vid översynen av gemenskapsreglerna för märkning av livsmedel bör vara att produktens tillverkningsland framgår av märkningen, även då det gäller produkter framställda i EU.

Lagförslag 2

Utskottet noterar att enligt motiven till 13 § 4 mom. ska i den hälsoskyddsordning som avses i 50 § 3 mom. i hälsoskyddslagen på förhand anges de områden där anmälningsförfarandet i fråga om hållande av djur blir tillämpligt enligt 13 § 1 mom. 4 punkten i förslaget. Utifrån erhållen utredning anser utskottet att motiven till 13 § 4 mom. är oriktiga vad beträffar en utvidgning i hälsoskyddsordningen av anmälningsskyldigheten. Meningen är att i hälsoskyddsordningen inte anges några områden utanför detaljplaneområden där anmälningsförfarandet enligt lagrummet skulle tillämpas.

Utskottet påpekar också att det av motiven till 18 § 1 mom. inte klart framgår om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens beslut ska ha vunnit laga kraft innan verksamheten inleds. Saken har i motiven uttryckts med två separata meningar som betydelsemässigt inte har samma innehåll. I den första meningen sägs det: "Hushållsvatten får alltså inte levereras innan anläggningen har godkänts av den kommunala hälsoskyddsmyndigheten." medan det i styckets sista mening står: "Det tillståndsbeslut som den kommunala hälsoskyddsmyndigheten fattar på basis av ansökan skall ha vunnit laga kraft innan leveransen kan påbörjas." På denna punkt står motiv mot motiv. Stödjande sig på inkommen utredning konstaterar utskottet för tydlighetens skull att kommunens hälsoskyddsmyndighet måste ha godkänt den som levererar hushållsvattnet innan leveransen får påbörjas.

Av de orsaker som nämns i propositionen och med hänvisning till övrig information finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande ändringsförslag.