Motivering
Allmänt
Reformerna inom den gemensamma jordbrukspolitikens första
pelare genomfördes 2003 och 2004. De nu aktuella förslagen
från kommissionen om förordningen om stöd
för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden (KOM(2004)
490 slutlig); U 51/2004 rd; avser en reform av den andra
pelaren, alltså politiken för landsbygdsutveckling.
Den ska genomföras under nästa finansieringsperiod
2007—2013. Enligt kommissionens förslag börjar
arbetet med program för landsbygdsutveckling på unionsnivå med
strategiska riktlinjer som ska godkännas av rådet.
Därefter lägger medlemsstaterna upp sina egna
nationella strategier och efter dem program för landsbygdsutveckling
i enlighet med sina strategiska val.
Syftet med reformen är att rikta om, befästa och
förenkla den nuvarande politiken. Det nya i förslaget är
det strategiska greppet. Meningen är att utarbeta ett europeiskt
strategidokument om landsbygdsutveckling till grund för
de nationella strategierna och programmen för landsbygdsutveckling.
Det kopplade strategiska greppet ligger i linje med de allmänna
principerna, den koncentrerade finansieringen och förbättrade
effektiviteten som har lyfts fram också i EU:s strukturfondspolitik.
Sambandet med förklaringarna från Lissabon och
Göteborg är således uppenbart i strukturfondspolitiken
och nu också i den gemensamma jordbrukspolitiken. Alla
centrala politikområden i EU ska ha ett klart samband med
insatserna för höjd konkurrenskraft, hållbar
utveckling och territoriell sammanhållning. Utskottet
noterar att den politiska ambitionen att förstärka
den territoriella sammanhållningen i sig kan vara till
nytta för ett glest bebyggt land som Finland som ligger
långt från de viktigaste marknadsområdena
i Europa, om slutresultatet är att det sker en förskjutning
från marknadsstöd som belönar områdena
med de bästa produktionsvillkoren i EU mot landsbygdsutveckling
i ett brett perspektiv.
Som ett led i hela det finansiella rambygget föreslår
kommissionen att all landsbygdsutveckling ska finansieras från
en och samma källa, dvs. den nya fonden för landsbygdsutveckling som
ska upprättas genom förordningen om landsbygdsutveckling.
I förordningen indelas åtgärderna enligt
tre inriktningar. Den första omfattar utveckling av jord-
och skogsbrukets konkurrenskraft. Hit hör t.ex. stöd
till unga jordbrukare, förtidspensionering och investeringsstöd. Den
andra omfattar miljö- och landsbygdsförbättrande åtgärder
genom markanvändningsformer. Som exempel kan nämnas
stöd för naturbetingade nackdelar, miljövårdsersättningar
och hektarstöd till Naturaområden samt stöd
för beskogning av åkermark och annan mark. Den tredje
inriktningen omfattar åtgärder för att
diversifiera ekonomin och bra livskvalitet på landsbygden.
Utskottet anser att det i och för sig är bra
att finansieringen av landsbygdsutveckling samlas i en enda fond. Men
samtidigt påpekar utskottet att kommissionens förslag
inte är heltäckande. Det finns ingenting som talar
för att en del av finansieringen genom gemenskapsinitiativet
LEADER ska hänföras till sammnhållningspolitiken,
utan utgångspunkten bör i linje med regeringens
syn vara att den nya landsbygdsfonden omfattar LEADER-finansieringen
i dess helhet. För tillfället finns det 58
lokala aktionsgrupper på landsbygden hos oss. Av dem omfattas
25 av EU:s program för gemenskapsinitiativet LEADER. De övriga
finansieras antingen över andra målprogram eller
med rent nationella medel. Enligt utskottets mening är
det viktigt att den föreslagna förordningen gör
det möjligt att fortsätta och utveckla samarbetet
i nuvarande omfattning helt med LEADER-finansiering.
Genom kommissionens förslag till rådets förordning
om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (KOM(2004)
489 slutlig; U 52/2004 rd; inrättas två fonder,
Europeiska jordbruksfonden (EAGF) och Europeiska jordbruksfonden
för landsbygdsutveckling (EAFRD). Den förstnämnda
finansierar åtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken
och den senare åtgärderna inom ramen för
politiken för landsbygdsutveckling.
Utskottet anser med stöd av utredning att det som förenar
de två förslagen till förordningar är att
de leder till ett allt mera komplicerat förvaltnings- och
beslutssystem. Också om den synpunkten förs
fram i Finlands ställningstagande kräver utskottet
att det föreslagna förvaltnings- och beslutssystemet
görs tydligare. Inte minst kommissionens förslag
till förordning om landsbygdsutveckling leder lätt
till dubbla system i förvaltningen. Enligt det sistnämnda
inrättas ett utbetalande organ, samordnande organ och förvaltningsmyndigheter
för landsbygdsutveckling. Relationerna mellan dem kommer
att utgöra ett ännu mera komplicerat system än
det nuvarande. En klarare och enklare beslutsprocess hänger
också samman med vad som bestäms på olika
nivåer. För landsbygdsutvecklingens vidkommande
gäller det därför att särskilt
bedöma om det är nödvändigt
att så detaljerade beslut om den tredje inriktningen tas
i Bryssel. Var och en medlemsstat vet själv bäst
vilket behovet av stöd för mikroföretag är.
Därför bör besluten inom ramen för
den tredje inriktningen fattas i medlemsstaterna och det kräver
i sin tur att de behöriga artiklarna ändras.
I förslaget till finansieringsförordning nämns olika
alternativ för att tillämpa mekanismen för budgetdisciplin. Utskottet
hänvisar till regeringens hållning och kräver
att det alltid bör vara rådet och inte kommissionen
som beslutar om eventuella nedskärningar i de direkta stöden
för att Europeiska garantifonden för jordbruket
ska kunna hålla sig inom sin nettoram.
Med tanke på våra nationella mål är
regeringens syn att resurserna för landsbygdsutvecklingspolitiken
bör höjas med 10 procent mer än kommissionen
föreslår absolut central, anser utskottet. Men
i förhandlingarna gäller det också att
räkna med att Finlands förslag inte blir godkänt.
I den situationen är det viktigt att vi lyckas säkerställa
grunderna för de nuvarande kompletterande åtgärderna
och höga stödnivåerna. Finansieringen
av de omfattande systemen för miljöstöd
och stöd för naturbetingade nackdelar som fungerat
väl under den nuvarande programperioden bör genomföras
enligt nuvarande modell under den kommande programperioden. Utskottet
hänvisar till regeringens ståndpunkt och kräver
dessutom att också naturbetingade förhållanden
(bl.a. kallt klimat och skördevolymer) och ett områdes
perifera läge, landsbygdskaraktär, glesa bebyggelse
och avlägsenhet eller nåbarhet från de
viktigaste marknaderna i Europa vägs in vid fördelningen
av medel för landsbygdsutveckling. Utskottet understryker
att Finland är det enda landet i EU som bedriver primärproduktion
inom jordbruk på så höga breddgrader.
Den stora skillnaden kommer fram bl.a. i växtperiodens
ogynnsamma längd.
Särskilda aspekter på förordningen
om landsbygdsutveckling
Finansieringen av landsbygdsutveckling
I sin förordning om landsbygdsutveckling reserverar
EU 88,75 miljarder euro för landsbygdsutveckling för
hela perioden 2007—2013, men av denna summa är
31,3 miljarder euro vikt för områden som är
stödberättigade under konvergensmålet. Utskottet
lyfter fram betydelsen av detta s.k. konvergensberoende för
Finland. Det återverkar inte bara på landsbygdsutvecklingen
utan också på miljöstöd och
regionalpolitiska stöd. I framtiden riktas mer stöd
till de nya medlemsstaterna. Norra och östra Finland får
nu medel via mål 1-programmet, men om de berörda
områdena i framtiden inte längre kan betraktas
som konvergensområden minskar de medel som Finland får
för landsbygdsutveckling. Kommissionens förslag
till finansiering av landsbygdsutvecklingen har i detta avseende
beröringspunkter också med förslagen
om strukturfonderna. Enligt utredning till utskottet är
Finlands hållning till förslaget till allmän
förordning om strukturfonderna att områdena i
norra och östra Finland ska tas in som en särskild
punkt under artikel 5 i förordningen. Artikel 5 tar upp
konvergensmålet, som är det högsta i
den nya områdesklassificeringen. Utskottet anser precis
som regeringen att den finansiering som tilldelats Finland för landsbygdsutveckling,
inbegripet landsbygdsfinansiering enligt mål 1-programmet,
ska bibehållas på minst nuvarande nivå också under
den kommande perioden. De områden i norra och östra
Finland som anges i anslutningsfördraget ska kunna dra
nytta av de belopp som enligt artikel 70.1 i förordningen
om landsbygdsutveckling anvisas för konvergensområden.
Stöd för naturbetingade nackdelar
I det föreslagna programmet för landsbygdsutveckling
ingår en ny klassificering av områden med naturbetingade
nackdelar. I en utredning till utskottet framhålls att
Finland i likhet med andra gamla EU-länder måste
lägga fram adekvata bevis för kommissionen för
att stöd för naturbetingade nackdelar också i
framtiden ska kunna betalas i hela landet. I Finland behövs
nya kriterier inte minst i A- och B-stödområdena
i södra Finland. Stödområde C avser bergsområden
som får LFA-stöd och för dem är
grunderna klara och tydliga. I detta område föreslås
det högsta stödet vara detsamma som nu, alltså 250
euro per hektar. Övriga LFA-områden måste
definieras på nytt. Stöd för naturbetingade
nackdelar kan motiveras t.ex. med jordmånens produktivitet
och ett svårt klimat. Om stödet för naturbetingade nackdelar
kan motiveras och anses nationellt nödvändigt
kan det vara också högre än nuvarande
250 euro per hektar. Men de överskjutande delarna måste
betalas nationellt. Det är mycket viktigt att reglerna
inte kräver att medlemsstaterna internt ska bestämma
vilka områden som är gynnade eller missgynnade,
för det skulle leda till att det i varje land skulle finnas
områden som inte omfattas av fullt LFA-stöd. I
dessa LFA-områden får det högsta stödet
vara i snitt 150 euro per hektar, eller 100 euro lägre än
enligt de nuvarande bestämmelserna. Utskottet hänvisar till
regeringens ståndpunkt och kräver att respektive
land inte självt bedömer behovet av stöd för
merkostnaderna för naturbetingade nackdelar och inkomstbortfall
utan att ogynnsamheten bör jämföras utifrån
medelvärdena för EU. Finland måste i
sin helhet absolut omfattas av LFA-stöd och stödet
från gemenskapen bör vara det högsta,
dvs. i snitt 250 euro per hektar. Utskottet inskärper att
inga andra EU-länder bedriver jordbruk på Finlands
breddgrader.
Stöd för miljövänligt jordbruk
Förslagen innebär i princip inga större
förändringar i stöden för miljövänligt
jordbruk. Det är möjligt att få stöd
både för grundläggande åtgärder
och djurs välfärd, kvalitetsarbete på gårdarna
och speciella miljövårdsåtgärder.
Stöden ska enligt förslagen i allt högre
grad utgå från verkliga kostnader och inkomstbortfall.
Ordet "incitament" ska inte längre användas för
att bestämma stödens storlek. Men utskottet påpekar
att incitamenten för tillfället spelar en stor
roll inte minst för stöden till växtodlare.
Incitamenten spelar dessutom en mycket viktig roll i Finland för
att den nationella tilläggsdelen bygger på en flexibel
användning av stöd för miljövänligt jordbruk.
Det viktigaste är ändå att miljöskyddet
i Finland urholkas om incitamentet slopas. Därför
vill utskottet helst se att Finland understryker hur viktigt incitamentet är
för miljöskyddet i hela vårt land, inte
bara för vattenskyddet. Utifrån det som sagts
ovan kräver utskottet att incitamentet bibehålls
i stödet för miljövänligt jordbruk
och uppmärksammar dessutom att kommissionens förslag
om uppföljnings- och utvärderingskriterier för
utbetalning av miljöstöd är onödigt
tunga.
Stöd för miljövänligt skogsbruk
Utskottet konstaterar att kommissionen föreslår utvidgade
stöd för miljövänligt skogsbruk.
Det anser i likhet med regeringen att Finland inte bör godkänna
konkurrenssnedvridande stödåtgärder som
riktar sig till virkesproduktion och virkesdrivning i ekonomiskogar.
Bland dem märks speciellt åtgärder inom
ramen för inriktning 1, t.ex. för att höja
skogens ekonomiska värde och öka mervärdet
för jord- och skogsbruksproduktionen. Också beskogning
av privatägda skogar bör bara kunna stödjas
på miljöbetingade grunder och snabbväxande
trädslag bör inte få tillåtas.
Diversifiering av ekonomin och bra livskvalitet på landsbygden
(tredje prioriteringen inom landsbygdsutvecklingen)
Inriktningen omfattar åtgärder inom landsbygdsområden
som helhet. Bland sådana viktiga åtgärder
för landsbygdsutveckling som omfattar också annat än
gårdsbruk märks diversifiering av näringsstrukturen
på landsbygden, etablering av mikroföretag, turism,
byaverksamhet, landskapsvård, kultur, handarbete och hantverk, grundläggande
service på landsbygden, vattenförvaltning, produktutveckling
och marknadsföring och utveckling av infrastrukturen. Merparten
av utvecklingsåtgärderna kan finansieras genom
de nuvarande mål 1-programmen och programmet ALMA (område
som inte omfattas av mål 1-program). Det bör ses
till att de fortsatt får lika stort bidrag från
EU.
Utskottet framhåller vidare att den tredje prioriteringen
och LEADER-metoden är särskilt viktiga för
ett land som Finland med stor ytareal och gles bebyggelse. Av vår
ytareal är bara 8 procent jordbruksmark och omkring 9 procent
av befolkningen på landsbygden livnär sig på heltid
eller deltid på jordbruk. Omstruktureringen av jordbruket
har dessutom koncentrerat jordbruket regionalt så att de
landsbygdsstöd som kanaliseras enbart via jordbruket inte
längre når ut till en stor del av jordbrukshushållen
i regionerna. Det behövs bredaste möjliga metodarsenal
för att bevara de återstående gårdarna
och ge dem andra utkomstmöjligheter vid sidan om inte minst
i norra och östra Finland. Utskottet konstaterar också i
detta sammanhang att kommissionens kriterier för fördelningen
av utvecklingsmedel måste justeras på grund av
våra särförhållanden. I fördelningen
gäller det att beakta naturförhållandena,
områdenas perifera läge, landsbygdskaraktär,
glesa bosättning och avlägsenhet och nåbarhet
från de viktigaste marknadsområdena i Europa.
Utskottet uppmärksammar att politiken för landsbygdsutveckling
enligt förslagen till Europeiska regionala utvecklingsfonden
och Europeiska socialfonden kan kompletteras med ERUF- och ESF-insatser
till den del de omfattar innovativa eller konkurrensfrämjande
element. Vad gäller Europeiska regionala utvecklingsfonden ser
utskottet det som särskilt viktigt att landsbygdsfinansiering
kan riktas till diversifiering av landsbygdsnäringar (artikel
9 i förordningsförslaget). Det handlar om insatser
för att förbättra nåbarheten,
snabba på utbyggnaden av ett kommunikationsnät
och tjänster, ta fram nya näringar samt utveckla
turismen och landsbygdsservicen och öka kontakterna mellan
landsbygden och städerna. De är nödvändiga
för att komplettera de begränsade åtgärderna
genom landsbygdsfonden, för att värna kulturarvet
på landsbygden, göra områdena attraktivare
bl.a. som mål för gårds- och ekoturism
och framför allt för att utveckla landsbygdsnäringarna
på ett hållbart sätt.
Det är i alla fall landsbygdsutvecklingsfonden som
har huvudansvaret för finansieringen av landsbygdsutvecklingsinsatserna. Förslagen
till förordningar om en landsbygdsutvecklingsfond och Europeiska
regionala utvecklingsfonden måste avgränsas i
förhållande till varandra för att undvika överlappningar.
Därför är det viktigt att se till när
programmen bereds att arbetsfördelningen och samordningen
mellan fonderna fungerar.
Utskottet påpekar att det för vår
landsbygdsutveckling är väsentligt att vår
nationella strategi införlivas i den regionalpolitiska
redogörelsen (Statsrådets regionalpolitiska redogörelse 2004),
den jordbrukspolitiska redogörelsen som är under
arbete och det helt nyligen framlagda fjärde landsbygdspolitiska
programmet. Tillsammans utgör de ett ypperligt redskap
för en samlad utveckling av såväl landsbygden
som jordbruket. Programkonceptet har redan en befäst ställning
i vår nationella landsbygdspolitik och därmed
har Finland en god utgångspunkt för att göra
upp en nationell strategi. Det nödvändiga grundläggande
arbetet är till stor del redan gjort.