Motivering

Av fridlysningsbestämmelserna i 13 § 1 mom. i naturvårdslagen (1096/1996) framgår det att i nationalparker och naturreservat är verksamhet som förändrar naturen förbjuden. Man får exempelvis inte fånga, döda eller ofreda vilda ryggradsdjur eller förstöra deras bon eller fånga eller samla ryggradslösa djur. Lagens 14 § föreskriver om undantag från fridlysningsbestämmelserna medan 15 § räknar upp tillståndskrävande undantag från fridlysningsbestämmelserna. 16 § sägs det dessutom att genom förordning kan föreskrivas om andra undantag från fridlysningsbestämmelserna för nationalparker och naturreservat än de som nämns i 14 och 15 §, förutsatt att detta inte äventyrar syftet med att området inrättades. Undantagen kan gälla bl.a. rätten att jaga.

Av övergångsbestämmelsen i naturvårdslagens 76 § 2 mom. följer att fridlysningsförfattningarna och fridlysningsbestämmelserna för naturskyddsområden som inrättats innan lagen trädde i kraft förblivit gällande. Fridlysningsbestämmelserna för Liesjärvi nationalpark ingår i förordningen av den 18 december 1981 om nationalparker och naturparker, som inrättats på staten tillhöriga områden (932/1981). Enligt dessa fridlysningsbestämmelser är jakt förbjuden i nationalparken. Det påpekas i propositionen att det inte finns behov av att ändra förordningen i detta sammanhang, och att fridlysningsbestämmelserna i förordningen framöver också gäller det nu aktuella utvidgningsområdet. Hänvisningsbestämmelsen i lagförslagets 2 § avser just detta.

Utskottet konstaterar att utvidgningen av såväl Liesjärvi som Helvetinjärvi och Seitseminen nationalparker handlar om att införliva Natura 2000-områden i redan existerande nationalparker. De områden som utvidgningen gäller ingår i Finlands förslag till nätverket Natura 2000, som statsrådet godkände den 20 augusti 1998 och i förslaget till komplettering av Finlands nätverk Natura 2000, som statsrådet godkände den 8 maj 2002.

I dagsläget omfattar Liesjärvi nationalpark ca 660 hektar men föreslås nu få 1 530 hektar till. Utvidgningsområdet består av två Natura 2000-områden enligt statsrådets beslut av den 20 augusti 1998, som för Europeiska gemenskapernas kommission föreslagits som SCI-områden enligt rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, habitatdirektivet (områdena FI034401 Liesjärvi och FI034408 Tervalamminsuo). Där förekommer sammanlagt nio livsmiljötyper som avses i habitatdirektivets bilaga I och av de djurarter som nämns i bilaga II utter, flygekorre och bred paljettdykare. Att områdena införlivas i nätverket Natura 2000 påverkar i regel inte jakträtten eller nyttjandet av den, eftersom skyddet av Naturaområdena avser att bevara vissa naturtyper och arters livsmiljöer samt att förebygga sådana störningar av arter som på ett betydande sätt äventyrar arternas skyddsnivå. Nationalparkernas utvidgningsområden har förklarats som SCI-områden i Natura 2000 främst på grund av den skogs-, ås- eller myrnatur som förekommer där. Varken skyddet av livsmiljötyper eller skyddet av livsmiljöer för de direktivdjurarter som förekommer inom området kräver ett totalt jaktförbud.

Utskottet vill alldeles särskilt påpeka att området, som ingår i Södra Tavastlands jaktvårdsdistrikt, har ett stort älgbestånd. Efter jakten 2003 bedömde man att det inom jaktvårdsdistriktet fanns i snitt 3,9 älgar per 1 000 hektar (sett i relation till jaktarealen), medan motsvarande siffra inom området Forssa—Tammela var 4,5 individer. Men inom Liesjärviområdet finns det i snitt klart fler än 6 individer per 1 000 hektar.

Enligt skadekalkyler upprättade av Tavastlands-Nylands skogscentral har älgskadorna på skogar inom området Forssa—Tammela ökat mellan 2001 (14 308 euro) och 2003 (33 647 euro). Skadorna har ökat trots att praktiskt taget alla ansökta jakttillstånd beviljades under perioden i fråga. Utskottet vill påpeka att det inom området finns livligt trafikerade vägar (riksväg 2 och 10), där hjortdjur redan nu ofta ligger bakom trafikolyckor. Ett nytt område med stor klövdjursförekomst förvärrar situationen. Ett jaktförbud leder alltså till att trafiksäkerheten inom området Forssa—Tammela försämras ytterligare.

Det är viktigt att observera att ett jaktförbud också skulle öka hjortdjursskadorna kring skyddsområdet när djuren under jakttiden söker sig i skydd för jägarna. Alla jaktlag får varje höst uppleva fenomenet att djuren söker sig till fridsammare områden. Om jakt förbjuds eller endast drivning av älg tillåts, leder det i praktiken till att jakten på alla slag av hjortdjur upphör inom ett vidsträckt område. Det är sällan det lyckas att driva älgar från ett så här vidsträckt område till en plats i terrängen där de kan jagas. Drivning hjälper inte utan merparten av älgarna skulle stanna kvar inom parkområdet. Jakt skulle inte alls få bedrivas på mindre hjortdjur (vitsvanshjort och rådjur), som är ytterst stationära och i bästa fall kan vistas inom områden inte större än några hektar. Dessutom är jakt närapå den enda och den effektivaste metoden att minska de skador hjortdjur åsamkar vägtrafiken, odlingar och plantskogar.

Utskottet vill också understryka att ett jaktförbud leder till stopp för den reglering av stammarna av små rovdjur som i breda samhällskretsar uppställts som naturvårdsmål och som också statsmakten bidragit till. Speciellt viktigt är det att genom jakt kunna kontrollera stammarna av främmande små rovdjur. Ett jaktförbud skulle få negativa konsekvenser inte bara för många av de djurarter som är fridlysta med stöd av naturvårdslagen utan också för vilt enligt jaktlagen. Många har med bekymmer sett hur bl.a. fåglarnas häckning äventyras av alltför starka stammar av små rovdjur. Om jakt tilläts skulle det hjälpa att minska älgskadorna men också bidra till att naturvårdsmålen uppnås och arternas mångfald bibehålls.

Utskottet anser följaktligen att det inte bör råda ett totalt jaktförbud i nationalparken utan att jakt bör tillåtas för att reglera stammarna av hjortdjur och små rovdjur. Frågan om hur jakten ska ordnas kan tas upp till bred diskussion i förhandlingarna med berörda grupper när skötsel- och nyttjandeplanen görs upp. Då kan jakten regleras både tids- och områdesmässigt med avseende på olika jaktformer.

Med stöd av det ovan sagda föreslår utskottet att miljöutskottet i sitt betänkande tar in ett uttalande där det förutsätts att jakt tillåts i Liesjärvi nationalpark för att reglera stammarna av hjortdjur och små rovdjur.