Allmän motivering
Allmänt
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning anser utskottet att propositionen är behövlig
och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Lagen om taxitrafik trädde i kraft den 1 augusti 2007.
Enligt den ska tillståndsmyndigheterna, alltså för
närvarande länsstyrelserna, besluta om det årliga
maximiantalet taxitillstånd per kommun, alltså en
kvot. Tillståndsmyndigheterna beslutar särskilt
om att bevilja tillstånd inom kvoten enligt den företrädesordning
för sökandena som anges i lagen.
Men nu i synnerhet sedan vissa kommunsammanslagningar trätt
i kraft i början av 2009 har man kommit att ifrågasätta
tillgången till taxitjänster utanför
kommuncentrumen. Taxibrist väntas uppstå särskilt
i sådana områden i de nya kommunerna, där
ett område som tidigare varit en självständig
kommun går upp i en större kommun med ett centrum
med dragningskraft.
Syftet med propositionen är att garantera tillgången
till taxitjänster, särskilt i områden
i tidigare kommuner som slagits samman och utanför kommuncentrumen.
Dessutom är syftet att underlätta övervakningen
av skyldigheten att bedriva taxitrafik i landsbygdskommuner och
utanför kommuncentrum och att förbättra
taxikundernas villkor som konsumenter i dessa områden.
För att lösa problemen till följd
av kommunsammanslagningarna föreslår regeringen
att regleringen av tillståndskvoter ändras. När
tillståndsmyndigheten fastställer kvoterna ska
den också bestämma hur många tillstånd
inom kvoten som ska beviljas i områden som är
mindre än en den nuvarande kommunen och som har hört till
en kommun som upplösts i och med en sammanslagning. Områden
som till följd av kommunsammanslagning i slutet av 2008
eller därefter inte längre är självständiga
kommuner föreslås få egna kvoter inom
kommunens sammantagna kvot. Tillgången till taxitjänster
utanför kommuncentrum i andra kommuner än sammanslagna
kommuner föreslås bli förbättrad
genom att de som söker tillstånd för
en stationsplats på minst 20 kilometers avstånd
från kommuncentrum ska ha företräde när
tillstånden beviljas. Dessutom ska företrädesordningen
preciseras i fråga om förhållandet mellan
erfarenhet av arbete i serviceyrken och erfarenhet av arbete som taxiförare.
För effektivare tillsyn över skyldigheten
att bedriva taxitrafik föreslår regeringen dessutom en ändring
av skyldigheten att avtala om jour som enligt den nuvarande lagen
gäller alla taxiföretagare i landsbygdskommuner.
Jourerna ska alltid anmälas till tillståndsmyndigheten.
Utskottet ser det som mycket viktigt att tillgången
till taxitjänster är garanterad, särskilt
i områden i tidigare kommuner som slagits samman och utanför
kommuncentrumen.
Fordonens tillgänglighet
Före lagen om taxitrafik användes normalt
två olika typer av taxifordon för transport av
funktionshindrade, invalidtaxi och bilar med s.k. alternativ utrustning.
Standarden på utrustningen i invalidtaxi har varit noga
reglerad på grund av skattefriheten.
I fråga om invalidtaxi gäller också 88
c § 2 mom. i vägtrafiklagen (267/1981).
Där står det att förare av invalidtaxi
ska se till att passagerarna använder ändamålsenliga
skyddsanordningar och att rullstolar är fästa
vid fordonet på behörigt sätt under resan.
I november 2008 fanns det 465 giltiga tillstånd för
invalidtaxi.
Alternativt utrustade bilar har främst varit personbilar
avsedda för 1+8 personer och tillverkade som skåpbilar.
De har haft ramper som har underlättat för passagerarna
att komma in i bilen. Bilarna har framför allt använts
för olika slag av transporter i landsbygdskommuner, både skolskjuts
och transport av funktionshindrade. Det har inte funnits några
uttryckliga bestämmelser om hur fordonen ska vara utrustade
eller hur säker utrustningen ska vara. Därför
håller utrustningen mycket varierande standard idag. Sakkunniga
har påpekat att fordonen inte nödvändigtvis
har sådan utrustning att de kan anses vara säkra
och uppfylla kraven på tillgänglighet för
funktionshindrade, i synnerhet när det gäller fästanordningar
och mått på rampen. I november 2008 fanns det
206 giltiga tillstånd för bilar med alternativ
utrustning.
Efter att lagen om taxitrafik trädde i kraft beviljade
länsstyrelserna fram till slutet av november 2008 365 tillstånd
för personbilar som uppfyller kraven på tillgänglighet.
Således fanns det sammanlagt ungefär 1036 taxitillstånd
i november 2008 för taxibilar som anses uppfylla kraven på tillgänglighet,
inklusive invalidtaxi.
Utskottet ser det som mycket angeläget att det snarast
möjligt klarläggs om regleringen av alternativt
utrustade fordon bör ändras, bl.a. om bestämmelserna
om utrustning och säkerhet måste formuleras noggrannare
med hänsyn till passagerarnas säkerhet.
Persontransporter med andra fordon än personbilar
Enligt 3 § i lagen om taxitrafik tillämpas
lagen på yrkesmässig persontransport på väg
med personbil. Lagen gäller inte yrkesmässig persontransport
mot ersättning med några andra fordon än
personbil. Sakkunniga har framhållit att lastbilar numera
också används för verksamhet som i hög
grad liknar taxitrafik. Sådan verksamhet förväntas
inte uppfylla kraven på yrkesmässig persontransport
i övrigt.
Utskottet anser det mycket viktigt att det eventuella behovet
av att i lagen om taxitrafik reglera yrkesmässig persontransport
mot ersättning och med andra fordon än personbilar
klarläggs med det snaraste, bl.a. med tanke på säkra persontransporter
och likabehandling av aktörerna.
Detaljmotivering
2 § Definitioner.
I den finska versionen av föreslagna 2 § 1
mom. 8 punkten är datumet skrivet med siffror, vilket inte är
lagtekniskt rätt. Utskottet föreslår
att datumet ändras så att det får lagtekniskt
rätt form och att orden "liitetyn kunnan alueella" kursiveras
av lagtekniska skäl. Ändringarna gäller
alltså bara den finska versionen.
10 § Beviljande och ändring av taxitillstånd.
Paragrafen föreskriver hur tillståndsmyndigheten
ska sätta tillståndssökandena i företrädesordning.
Bestämmelsen behövs därför att
sökandena oftast är fler än de tillstånd
som kan beviljas. För att förbättra tillgången
till taxitjänster utanför kommuncentrumen föreslår
regeringen att taxitillstånd i första hand ska
beviljas personer som uppfyller kraven i 6 §, om de söker
tillstånd för en stationsplats på minst
20 kilometers avstånd från kommuncentrumet längs
landsväg.
Enligt utredning går det att entydigt definiera kommuncentrum,
alltså kommunens huvudcentrum, i de flesta kommuner. Med
avseende på tillämpningen av lagen om taxitrafik är
kommuncentrumet ofta det viktigaste centrumet för efterfrågan.
När länsstyrelserna, eller motsvarande tillståndsmyndigheter
i framtiden, tillämpar den lagfästa företrädesordningen,
fastställer de kommuncentrumet i varje kommun.
Men sakkunniga har pekat på möjligheten att de
som söker tillstånd t.ex. i huvudstadsregionen
kan utnyttja den föreslagna företrädesordningen
i strid med lagens syfte. För att garantera likabehandling
av sökande och förebygga missbruk föreslår
utskottet att antalet kommuncentrum begränsas så att
detta lagrum inte tillämpas på kommuncentrumen
i de största städerna. Det alternativet gör
det möjligt att tillämpa lagen på lika
villkor i hela landet. Utifrån den här undantagsregeln är
det ändå möjligt att bevilja tillstånd
t.ex. på områden i andra större städer
där det utanför stadscentrumet finns stora glesbygdsområden
och tätorter som inte kan få någon egen
tillståndskvot på grund av en kommunsammanslagning.
I östra Finland gäller detta bl.a. Vehmersalmi
och Riistavesi i Kuopioregionen och de upplösta kommunerna
Tuupovaara och Kiihtelysvaara i Joensuuregionen. De som söker
tillstånd i utkanterna av sådana här
kommuner kunde enligt modellen ha en särställning när
tillstånden beviljas. Däremot kommer t.ex. Teisko
i Tammerfors i västra Finland inte att omfattas av tillämpningen.
Tjänsterna i glesbygden i Uleåborgs län
kommer troligen att bli bättre samtidigt som missbruk undviks
inom Uleåborgs stad.
Därför föreslår utskottet
att bestämmelsen om företrädesordning
i 10 § 3 mom. ändras så att den inte
tillämpas på kommuncentrumen i Helsingfors, Vanda,
Esbo, Grankulla, Åbo, Tammerfors och Uleåborg.
I mindre städer kan man hålla uppsikt över
missbruk med hjälp av tillsyn och genom skyldigheten att
anmäla jour på stationsplatser enligt föreslagna
12 §. Där står det att taxiföretagare
i landsbygdskommuner och på sådana stationsplatser
som ligger minst 20 kilometer från kommuncentrum minst
en gång om året till länsstyrelsen ska
anmäla avtalade jourer under sådana veckodagar
och tider på dygnet då efterfrågan är
liten. Det enda undantaget är om det finns ett fastställt
körschema för orten och taxiföretagaren
i varje fall har åtagit sig att följa schemat,
som tillståndsmyndigheten redan nu kan övervaka.
Om tillståndsinnehavaren inte lämnar den lagfästa
anmälningen, får tillståndsmyndigheten
ingripa enligt 22 §. Tillståndsmyndigheten kan
kräva att bristen åtgärdas, utfärda en
varning eller i sista hand återkalla taxitillståndet.
Taxiföretagaren ska göra anmälan första gången
redan när han eller hon får tillståndet. Senare
kan tillståndsmyndigheten kräva att tillståndsinnehavaren
gör en anmälan samtidigt som den enligt 21 § en
gång om året kontrollerar att tillståndsinnehavaren
bedriver trafik. Även om det bara finns en enda taxiföretagare
på orten är denne skyldig att ha hand om avtalskörningar
och jourer under tider då efterfrågan är
liten och att anmäla jourerna.
Syftet med den nya anmälningsskyldigheten är
uttryckligen att underlätta tillsynen över skyldigheten
att bedriva trafik och att förebygga missbruk. Bestämmelsen
ger tillsynsmyndigheten ett redskap för att verkligen effektivisera övervakningen.
Länsstyrelserna och motsvarande tillståndsmyndigheter
i framtiden kan naturligtvis, främst i samråd
med polismyndigheterna, genomföra s.k. selektiv övervakning.
För att motverka missbruk är det viktigt att ministeriet vid
behov ger tillståndsmyndigheterna råd om hur övervakningen
ska genomföras.
Dessutom behöver 10 § kompletteras med ett nytt
4 mom. som föreskriver att om ett tillstånd blir
ledigt att sökas på en ansluten kommuns område,
beviljas det nya tillståndet alltid den som har sökt
den sista stationsplatsen i det lediga tillståndet inom
ramen för den kvot som enligt 19 § har fastställts
för den anslutna kommunens område. Tillstånd
som blir lediga på en ansluten kommuns område
kommer således alltid att kvarstå inom den kvot
som enligt 19 § har fastställts för den
anslutna kommunens område. Om någon söker
den sista stationsplatsen i tillståndet ska han eller hon
alltid ha företräde när tillståndet
beviljas. Med sista stationsplats avses just en viss stationsplats
som finns på en ansluten kommuns område och som
varit fastställd som stationsplats i ett tillstånd
som blivit ledigt, och inte vilken stationsplats som helst på en
ansluten kommuns område.
Enligt propositionen ska 10 § kompletteras med ett
nytt 4 mom. om att det ska bestämmas genom förordning
om bedömning av erfarenhet som taxiförare och
av arbete i serviceyrken. Men eftersom det enligt förslagets
lydelse i princip bara kan föreskrivas på lagnivå om
grunderna för bedömning, föreslår
utskottet att bestämmelsen preciseras så att bemyndigandet
endast gäller reglering av bedömningen. I och
med det nya 4 mom. som utskottet föreslår blir
det 4 mom. som regeringen föreslår nu 5 mom.
I 6 § i lagen om taxitrafik regleras villkoren för
beviljande av taxitillstånd. Enligt 1 mom. 4 punkten ska
sökande ha erfarenhet av arbete som taxiförare
eller av något annat serviceyrke. Begreppet serviceyrke är
dock inte definierat i lagen. I propositionen noteras det att den
som söker taxitillstånd och den som är
trafikansvarig i regel förutsätts ha konkret erfarenhet.
Men de kan också ha förvärvat erfarenheten
i ett annat serviceyrke än som taxiförare. Regeringen
föreslår att 10 § preciseras så att
den motsvarar innehållet i 6 § 1 mom. 4 punkten,
alltså att erfarenhet av arbete inom ett serviceyrke anges
vid sidan av erfarenhet av arbete som taxiförare. Enligt
propositionen kan man som serviceyrke betrakta t.ex. ett serviceyrke
som anknyter till landsbygden, såsom landsbygdsturism eller
liknande. Detta kan vara ett incitament för att söka tillstånd
på orter som hittills inte har haft några tillståndssökande.
För att principerna för att bevilja tillstånd
ska vara tydliga ser utskottet det som viktigt att tillräckligt
noga definiera vad som avses med serviceyrke och hur t.ex. erfarenhet
av arbete som taxiförare ställs i proportion till
erfarenhet av arbete i något annat serviceyrke. Utskottet
föreslår att 10 § 3 mom. om fullmakt
att utfärda förordning ändras så att
det föreskrivs närmare genom förordning
av kommunikationsministeriet om bedömning av erfarenhet
av arbete som taxiförare och av arbete i andra serviceyrken.
Det är angeläget att frågan blir noggrannare
reglerad efter att lagen har trätt i kraft.
Principen bör vara att erfarenhet av arbete som taxiförare
bl.a. med avseende på trafiksäkerheten måste
anses vara en viktigare erfarenhet för tillstånd än
erfarenhet av andra serviceyrken.
12 § Skyldighet att bedriva taxitrafik och skyldighet
att anmäla jour.
Utskottet föreslår att 12 § kompletteras
med en hänvisning till 10 § 4 mom. på grund
av att detta moment lagts till. Då gäller anmälningsskyldigheten
också dem som har fått tillstånd med
stöd av den bestämmelsen.
31 § Övergångsbestämmelser.
Utskottet föreslår att övergångsbestämmelsen
kompletteras till följd av de föreslagna ändringarna
i 2 § och 10 §.