Motivering
Det konstateras i kommissionens förslag att en modernisering
av den rättsliga ram som gäller den gemensamma
marknadens audiovisuella medietjänster utgör en
väsentlig del av kommissionens strävan till bättre
reglering. Dessutom stöder den arbetet för att
nå Lissabonmålen och är en viktig delfaktor
i den nya i2010-strategi som kommissionen presenterade i juni. Målet med
det aktuella direktivförslaget är att med hjälp
av principen om ursprungsland försäkra sig om
att de som tillhandahåller audiovisuella beställtjänster
(on-demand) i medlemsstaterna ska kunna dra största möjliga
nytta av den inre marknaden. På så sätt
stärker man den allmänna rättssäkerheten
för samtliga tillhandahållare av audiovisuella
beställtjänster i EU. Förslaget överensstämmer
dessutom med principen om teknologineutralitet.
Målet med kommissionens förslag är
att modernisera och förenkla regleringen av sändningsverksamheten,
d.v.s. de linjära tjänsterna. Samtidigt vill man
fastställa minimiregler för icke-linjära
audiovisuella beställtjänster. Då utskottet
hörde intressentgrupper tyckte majoriteten att indelningen
i linjära och icke-linjära tjänster är en
fungerande och framtidsorienterad utgångspunkt i rättssammanhang.
Utskottet konstaterar att det i en allt mer konvergerad2) medievärld är befogat
att utvidga direktivet till att gälla alla audiovisuella
tjänster, eftersom man därmed följer viktiga
principer såsom teknologineutralitet och enhetlighet.
Tillämpningsområde
Utskottet konstaterar att målet med att revidera direktivet är
att definiera teknologineutrala regler för de audiovisuella
medietjänsterna. Med audiovisuella medietjänster
avser direktivförslaget sådana tjänster,
som i enlighet med artikel 49 och 50 i gemenskapens grundfördrag
har som huvudsaklig uppgift att förmedla rörliga
bilder med eller utan ljud i informativt, underhållande eller
upplysande syfte via sådana elektroniska kommunikationsnät
som avses i europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG22,
artikel 2, punkt a. Sålunda omfattar definitionen t. ex.
stumfilmer, medan radiosändningar eller tjänster
som innehåller audiovisuella inslag men inte förmedlar
sådana som sin huvuduppgift faller utanför definitionen.
Den berör inte heller elektroniska dagstidningar och tidskrifter,
kommunikation mellan privatpersoner eller privata, icke-kommersiella
webbplatser och bloggar3).
I den nya regleringen skiljer man mellan å ena sidan
linjära audiovisuella tjänster, d.v.s. "sändningsverksamhet",
medräknat IPTV (Internet protocol TV4)), streaming-sändningar5) och
webcasting-sändningar6), och å andra
sidan icke-linjära tjänster. Med icke-linjär
tjänst menas i förslaget en audiovisuell tjänst
där användaren själv beslutar om sändningstidpunkten
för ett program som tillhandahållaren av medietjänster upptagit
i sitt programurval. Till sådana tjänster hör
bl.a. videobeställtjänsterna (video-on-demand),
oberoende av distributionssätt.
Tillfrågade experter har i princip stött en
utvidgning av regleringen till alla liknande tjänster,
eftersom det kommer att bli allt vanligare att samma innehåll
sänds i form av olika sorters tjänster i olika
nät, t.ex. tv-program som beställtjänst
i Internet. Förslagets definition av icke-linjära
audiovisuella tjänster är dock otydlig och det
förblir till stora delar oklart vilka tjänster som
framöver kommer att räknas till direktivets tillämpningsområde.
Därför tycker regeringen att direktivets tillämpningsområde
inte bör utvidgas om begreppet icke-linjär audiovisuell tjänst
i det här sammanhanget inte kan begränsas till
att gälla tjänster som påminner om traditionella
tv-tjänster. Då skulle endast en del av de icke-linjära
audiovisuella tjänsterna beröras av direktivet
och t.ex. olika sorters spel skulle, trots sina audiovisuella inslag,
stanna utanför tillämpningsområdet.
Även de sakkunniga som hörts konstaterade att
man, då man överväger ändringar
i regleringen, bör se till att en oändamålsenlig
eller alltför detaljerad reglering inte äventyrar
utvecklingen inom de nya serviceformerna. De ansåg också att man
måste förhindra att regleringen blir flerdubbel, överlappande
eller motstridig då direktivets tillämpningsområde
utvidgas.
Samtidigt understöddes inte tanken på att
helt avstå från att utvidga direktivets tillämpningsområde,
ifall direktivet inte begränsas till att gälla
tjänster som påminner om traditionella tv-tjänster.
I en kommunikationsmiljö stadd i omvandling är
det i varje fall viktigt att uppdatera direktivet på de
sätt som även U-skrivelsen tar upp för
att trygga de principer som artiklarna står för.
Direktivet om elektronisk handel innehåller inga sådana
bestämmelser som i en modern kommunikationsmiljö skulle
skydda användare av audiovisuella tjänster såsom
tv-direktivet avser.
Utskottet har också uppmanats beakta att regleringen är
utarbetad med tanke på televisionsverksamhet, inte radioverksamhet
eller tidskrifters och tidningars webbtjänster.
De sakkunniga som hörts poängterade att det enligt
inledningen till förslaget är meningen att dessa
verksamhetsformer lämnas utanför direktivet.
Utskottet anser det vara av största vikt att de icke-linjära
tjänster som hör till direktivets tilllämpningsområde
definieras tillräckligt tydligt. Utskottet understryker
därför att tillämpningsområdet
inte bör utvidgas ifall man inte lyckas precisera definitionen
ytterligare. Det är dessutom viktigt att utvecklandet av
nya tjänster inte äventyras av en oändamålsenlig
eller alltför detaljerad reglering.
Principen om ursprungsland
De sakkunniga som hörts har inte ansett det vara bra
att medlemsstaterna efter en revidering av direktivet inte längre
kan avvika från principen om ursprungsland inom delområden
som ingår i direktivet om elektronisk handel (t.ex. ras,
kön, religion, skydd av minderåriga, konsumentskydd).
Vidare har det påpekats att bestämmelsen om ursprungsland
i det föreslagna direktivet skulle betyda bl.a. att reklam
i elektronisk media får en annan ställning än
reklam publicerad i media som utkommer i tryck. De nya bestämmelser
som gäller avvikelser från principen om ursprungsland
på grund av oegentligheter eller för att förhindra
svikligt förfarande medför inte heller tillräckliga
rättigheter att avvika från principen om ursprungsland
i viktiga frågor som gäller t.ex. minderåriga
eller god sed.
Å andra sidan anser sakkunniga det vara nödvändigt
att bevara principen om ursprungsland för att säkra
den rättsliga handlingstryggheten. Med tanke på tv-branschens
harmonisering har detta varit en väsentlig utgångspunkt
då man velat reglera den gränsöverskridande
televisionsverksamheten. Med hänsyn till den oro som framförts
av de sakkunniga stöder utskottet regeringens ståndpunkt,
som utgår från att principen om ursprungsland
tillämpas uttryckligen så att det blir möjligt
att ingripa i oegentligheter.
Smygreklam och produktplacering
En av de centrala grundreglerna inom marknadsföring är
att reklam ska vara identifierbart. Konsumentombudsmannen anser
att direktivförslaget innehåller principer som
helt utan motivering skrotar denna etablerade grundregel på tv-direktivets
tillämpningsområde.
Förslaget gör skillnad mellan förbjuden smygreklam
och tillåten produktplacering. Med smygreklam avses att
man i ett program med hjälp av ord eller bild presenterar
en varu- eller tjänsteproducents varor, tjänster,
namn, varumärke eller verksamheter och att denna presentation är
avsedd att tjäna som reklam och allmänheten kan
vilseledas visavi presentationens art. En dylik presentation betraktas
som avsiktlig särskilt om den görs mot betalning
eller liknande ersättning. Med produktplacering avses däremot
varje form av audiovisuell marknadskommunikation där den
audiovisuella medietjänsten innehåller eller hänvisar
till en produkt, en tjänst eller ett varumärke,
oftast mot betalning eller liknande ersättning.
Konsumentverket anser inte att direktivförslaget erbjuder
verktyg för att skilja mellan tilllåten produktplacering
och förbjuden smygreklam. Redan med tanke på medieneutraliteten bör
produktplacering inte tillåtas i den utsträckning
som föreslås. För att det inte ska vara
fråga om smygreklam måste framförandet
av en produkt i ett program basera sig på genuina redaktionella
behov och beslut och det måste te sig naturligt att visa
produkten utgående från programmets redaktionella
innehåll. Konsumentverket anser att för att produktplacering
ska tillåtas räcker det inte med att informera
om att det förekommer i ett program ifall det handlar om
produktplacering i marknadsföringssyfte.
Opinionsnämnden för massmedier gav den 12 oktober
2005 ett uttalande om smygreklam, där man fäste
uppmärksamhet vid bl.a. produktplacering. Enligt uttalandet
får den journalistiska trovärdigheten inte äventyras
genom att man gör gränsen mellan kommersiellt
och redaktionellt material otydligare. Faran är uppenbar
t.ex. vid produktplacering om en utomstående kan köpa sig
in i ett program eller en artikel. På det sättet fördunklar
produktplaceringen gränsen mellan kommersiellt och redaktionellt
material och t.o.m. avlägsnar delvis denna gräns.
Utskottet har uppmärksamgjorts på att direktivet
inte framför några förslag på hur
man ska kunna skilja mellan smygreklam och produktplacering. Det
ser också ut att vara svårt att dra en tydlig
gräns mellan de olika tolkningarna.
Tillfrågade sakkunniga har vidare konstaterat att det
både för konsumenter och företag inom kommunikationsbranschen är
viktigt att reklamen är identifierbar, eftersom det handlar
om att säkra förtroendet för medietjänsterna
och bevara den redaktionella autonomin. Konsumenterna måste
identifiera reklamen som reklam i alla former av medietjänster.
Därför instämmer utskottet med regeringens åsikt,
enligt vilken kommersiellt material tydligt bör avgränsas
från redaktionellt material.
Skydd av minderåriga
I artikel 3 g definieras marknadsföringens allmänna
begränsningar ur ett barnskyddsperspektiv. Barnombudsmannen
poängterar vikten av att också i fortsättningen
behålla denna artikel i direktivet och anser att man måste
försäkra sig om att reglerna för reklam
också gäller marknadsföringen av s.k.
audiovisuella beställtjänster för barn.
Med tanke på barnskyddet är det också viktigt
att förbudet mot all tobaksreklam, sponsring av tobaksfirmor
och produktplacering fortsätter att vara i kraft. Vad gäller
alkoholreklam konstateras det i direktivförslaget att audiovisuell
reklam för alkohol inte får rikta sig till barn
eller uppmuntra till överdriven konsumtion. Det nu gällande
direktivet innehåller en tydligare definition av icke godtagbar
alkoholreklam och är därför bättre
ur barnskyddssynpunkt.
Barnombudsmannen stöder dock i huvudsak de förslag
som berör regleringen av reklam och anser att de åtminstone
inte ska mildras under den fortsatta behandlingen av direktivet.
Detta gäller såväl reklam under barnprogram
som förbudet mot produktplacering i barnprogram. Vidare är
det, i överensstämmelse med regeringens uppfattning,
viktigt att försöka skilja mellan produktplacering
och smygreklam även i andra program. I program som sänds
under barnvänlig tittartid skulle det enligt Konsumentverket
ur barnens synpunkt ofta vara fråga om smygreklam i strid
med direktivet, varför produktplacering särskilt
under barnvänlig tittartid inte kan accepteras.
Enligt barnombudsmannen har man föreslagit att skyddet
av minderåriga i fråga om beställtjänster
skulle ske genom att inte tillåta att beställtjänsterna är
tillgängliga för minderåriga. Regleringen
gäller dock inte tjänsternas innehåll.
Om man inte kommer fram till en gemensam reglering av innehållet är
det viktigt att i den fortsatta behandlingen av direktivet precisera hur
regleringen av tillgängligheten ska genomföras
och garanteras i praktiken, anser barnombudsmannen. För
att försäkra sig om att t.ex. köparen
eller beställaren uppnått myndig ålder kommer
man uppenbarligen att utnyttja olika tekniska hjälpmedel.
Man måste också informera fullvuxna konsumenter
och föräldrar om deras ansvar, påpekar barnombudsmannen.
Det är ytterst viktigt att artikel 22, som regelerar traditionell
tv-verksamhet, även i fortsättningen ingår
i direktivet.