Motivering
Allmänt
Enligt propositionen är specialiseringsutbildningarna
avsedda för personer som redan har varit yrkesverksamma.
Specialiseringsutbildningarna främjar professionell utveckling
och specialisering. Propositionens syfte är att förbättra kompetensen
inom arbetslivet bland redan yrkesverksamma experter och bland personer
som siktar på att bli experter. Ändringarna kan
förbättra möjligheterna att utveckla
expertisen inom branscher där specialiseringsutbildningar eller
motsvarande studier inte har ordnats tidigare. I dagens arbetsuppgifter
krävs också en kompetens som är mer mångfacetterad
men till innehållet i detalj avgränsad.
Avsikten är att specialiseringsutbildningarna ska tillföra
högskolornas utbildningssystem ett mer bestående
alternativ än fortbildning för att komplettera
kompetensen efter examen i stället för att utbildning
som leder till examen utnyttjas som komplettering av kompetensen.
På så sätt kan specialiseringsutbildning
minska behovet av flerfaldiga högskoleexamina.
Utskottet anser att en sådan reform behövs
i arbetslivet och samtycker till målen. Specialiseringsutbildningar
för personer som redan varit yrkesverksamma och som främjar
professionell utveckling och specialisering passar in bland högskolornas
uppgifter. Avsikten är också att förtydliga
specialiseringsutbildningarnas ställning i relation till
examensutbildning och fortbildning. Därför förenhetligas
och förtydligas begreppen för specialiseringsutbildning
och fortbildning i propositionen. Utskottet ställer sig bakom
propositionen, men med följande kommentarer.
Gränser till andra utbildningar
De högskoleutbildades behov av att utveckla sin expertis
tillgodoses i dag med universitetens specialiseringsutbildningar
och specialiseringsstudier, yrkeshögskolornas yrkesinriktade
specialiseringsstudier, utbildning av läroavtalstyp för högskoleutbildade
och fortbildning. För syftet används också avläggande
av delexamina (undervisning vid öppna universitetet och öppen
yrkeshögskoleundervisning) samt examensutbildning inklusive
licentiatutbildning. Möjligheterna att komplettera expertis
varierar branschvis.
Kulturutskottet anser det vara ytterst viktigt att skapa klarhet
i det nuvarande fortbildningsfältet på det föreslagna
sättet och att den aktuella specialiseringsutbildningen
inom universitet och yrkeshögskolor finner sin plats i
den nuvarande mängden av fortbildningsmöjligheter.
De specialiseringsutbildningar som avses i propositionen är
nya helheter som ska integreras i utbildningssystemet och svara
mot arbetslivets och de högskoleutbildades behov av kompetens. De
nuvarande bestämmelserna om specialiseringsutbildningar
och specialiseringsstudier ska frångås. Också finansieringen
för fortbildning av läroavtalstyp ska frångås.
De nya specialiseringsutbildningarna utgör varken examensutbildning
eller fortbildning utan en egen utbildningsform.
Avsikten är att specialiseringsutbildning ska tas fram
för ett sådant samhälleligt betydande kompetensbehov
av bestående karaktär som kan tillmötesgås
genom utbildning som grundar sig på högskolornas
forskning och som inte tillhandahålls i form av företagsekonomisk
verksamhet. Specialiseringsutbildningen utgör således varken
allmänbildande eller hobbyrelaterad utbildning, utbildning
som svarar mot ett allmänt fortbildningsbehov eller sådan
fortbildning som ordnas på den öppna utbildningsmarknaden,
som motsvarar högskolornas och andra organisationers serviceutbud
och som konkurrerar med detta. Specialiseringsutbildningarna skiljer
sig från examensutbildningen framför allt till
sina målsättningar. Specialiseringsutbildningarna
siktar inte på en bred kompetensgrund, utan på en
mer avgränsad kompetens som behövs i arbetslivet.
I och med reformen ska det framöver inte längre
utfärdas bestämmelser om de enskilda specialiseringsutbildningarna
på förordningsnivå, utan universiteten
ska inom ramen för ett avtalsförfarande fatta
beslut om dessa i samråd med företrädare
för arbets- och näringslivet. Kulturutskottet
vill framhålla att som specialiseringsutbildningar som
avses i reformen ska inte betraktas utbildningar i fråga
om vilka innehållet, målen eller utformningssättet
föreskrivs särskilt. Som exempel på sådana
nämner utskottet utbildning för specialistläkare
och specialisttandläkare eller psykoterapeut.
I propositionen betonas att specialiseringsutbildningen inte
ska vara utbildning som leder till examen. Utskottet understryker
att det också i fortsättningen går att
integrera en del av en specialiseringsutbildning t.ex. i en licentiatexamen som
i så fall är examensutbildning och således t.ex.
avgiftsfri för den studerande. Lika viktigt är att
enskilda delar av de nuvarande studiepaketen med anknytning till
examen inte ombildas till specialiseringsutbildningar bara för
att högskolan ska kunna ta betalt för dem. Reformen
får på intet sätt leda till att nivån
på högskolornas grundexamina sjunker. Den får
inte heller leda till en utveckling där behörighetsvillkor
för tjänster och uppgifter måste sänkas
för att utbildningen är splittrad. Utskottet vill
understryka att specialiseringsutbildning inte automatiskt ger en
viss kompetens eller visar på en viss behörighet,
utan godkännandet av kompetenser och konstaterandet av
behörighet baserar sig alltid på annan lagstiftning.
För att undvika eventuella missförstånd
bör man i fortsättningen lägga vikt vid
att informationen om specialiseringsutbildningarna är tydlig.
Kulturutskottet ser positivt på att högskolornas
fortbildning enligt propositionen får en tydligare struktur.
De ständiga omställningarna i samhället
och vårt lands näringsliv med påföljande
nya krav på kunskap och färdigheter förutsätter
en tydlig väg till livslångt lärande
också i fråga om högskolestudier. Men
utskottet vill framhäva att i fortsättningen måste
gränsdragningen vara tydlig mellan dels utbildning på marknadsmässiga
villkor, dels högskolornas egen fortbildning. Särskilt
den öppna utbildningsmarknaden vill ständigt förnya
sitt utbud enligt arbetslivets behov. I propositionen jämte motiven
tas inte ställning till om utbildning på marknadsmässiga
villkor senare kan uppstå inom expertisbranscher som genomförts
i form av specialiseringsutbildning. Det är angeläget, menar
kulturutskottet, att gränsdragningen görs tydligare
också i fråga om denna möjlighet.
Utskottet framhåller också betydelsen av den öppna
högskoleundervisningens ställning och dess nuvarande
möjligheter att erbjuda en bred grupp studerande undervisning
som hänför sig till examensdelar till fördelaktigt
pris. Utskottet anser inte att det är förnuftigt
att den nuvarande finansieringen för öppen högskoleundervisning
i fortsättningen överförs inom högskolan
till finansiering för specialiseringsutbildning så att utbudet
på den utbildningsformen således försvagas
ytterligare.
Inom ramen för det avtalsförfarande som ska skapas
för högskolorna vid reformen bör gränserna
mellan olika utbildningsformer förtydligas. Vid gränsdragningen
betonar utskottet särskilt högskoleforskningens
innehållsliga betydelse för högskolornas
specialiseringsutbildning.
Dessutom vill utskottet framhålla att propositionen
jämte motiven inte tar upp reformens eventuella konsekvenser
för dem som ska ge specialiseringsutbildning, dvs. högskolornas
undervisnings- och forskningspersonal. För att den nya
strukturen för specialiseringsutbildningen ska fungera
måste högskolorna också omvärdera
den personalmängd och den kompetens som behövs
för fortbildning.
Finansiering av specialiseringsutbildningen
Kulturutskottet ser positivt på att undervisnings-
och kulturministeriet avsätter statsandelar till högskolorna
för specialiseringsutbildningar 2015 och 2016 (totalt 4
miljoner euro). Lika viktigt vore det att också övriga
förvaltningsområden skulle bedöma sitt
behov av specialiseringsutbildning jämte finansiering så att alla
utbildningsområden kan erbjuda specialiseringsutbildning
enligt behov till skäligt pris. Propositionen tar inte
närmare ställning till hur övriga ministerier
i så fall kunde delta i kostnaderna för specialiseringsutbildningen.
Varje enskilt ministerium fattar beslut om hur finansieringen inriktas
och hur finansieringsmodellerna utvecklas. Medan finansieringen är
tillfällig bör det säkerställas
att den utbildning som i dag behövs kan fortsätta
och att också nya utbildningspaket kan skapas. En så bred
finanseringsbas som möjligt är en förutsättning
för mer specialiseringsutbildning.
Enligt propositionen ska specialiseringsutbildningen finansieras
genom högskolornas basfinansiering och studerandeavgifter.
Finansieringsbasen föreslås bli enhetlig så att
högskolorna ska kunna ta ut avgifter för utbildningar
eller besluta om att ge gratis utbildning. Bestämmelser
om de högsta avgiftsbeloppen ska utfärdas genom
förordning av statsrådet. Kulturutskottet anser
det vara ytterst viktigt att avgifterna också förses
med en maximigräns. Därför föreslår
utskottet att det övervägs om maximipriset per
studiepoäng vid specialiseringsutbildning borde fastställas
med beaktande av de faktiska totala kostnaderna; det finns nämligen
betydande skillnader mellan kostnaderna inom olika utbildningsområden.
Dessutom anser kulturutskottet att det är viktigt att en
arbetslöshetsperiod för en expert beaktas så att
avgiften inte i praktiken utgör ett oöverkomligt
hinder för behövlig fortbildning.
Utskottet understryker att specialiseringsutbildningen ska utgå från
arbetslivet. Specialiseringsutbildningen stärker i praktiken
kompetensen efter grundexamen och ger redskap för att möta
varierande utmaningar i samhället och erbjuda kompetens
av tillräckligt hög kvalitet för utmaningar
i arbetslivet. Att propositionen fokuserar på arbetslivet
kräver också att arbetsgivarna ökar sin
finansieringsandel genom att delta helt eller delvis i de kostnader
som förorsakas deltagarna i specialiseringsutbildning.
Arbetsgivarna kan också delta i att finansiera utbildning och
forskning inom det aktuella specialområdet och på så sätt
stödja förutsättningarna för
att anordna specialiseringsutbildning vid högskolorna.
Utskottet anser att det är nödvändigt
att utreda de skatterelaterade möjligheterna i fråga
om arbetsgivare, arbetstagare och företagare att främja
fortbildningen för de experter som avses här.
Vid utskottets utfrågning av sakkunniga uttrycktes
varierande ståndpunkter om att specialiseringsutbildningen
ska ingå i universitetens finansieringsram från
2017. Utskottet konstaterar att även om det planeras att
högskolornas basfinansiering för att finansiera
specialiseringsutbildning ska ökas från 2017,
finns det en risk för att kompenseringen av specialiseringsutbildningens
kostnadsverkningar inte blir genomförd i det nuvarande
ekonomiska läget och att universitetens resurser för
utbildning för grundexamen och för forskning knappas
in ytterligare. En sådan utveckling kan inte accepteras,
menar utskottet.
En mer detaljerad beredning om högskolornas finansieringsmodeller,
t.ex. huruvida studiepoäng vid specialiseringsutbildning
ska beaktas på samma sätt som studiepoäng
vid öppen högskola eller i andra delar av finansieringsmodellen,
kommer enligt utredning till utskottet att göras i samråd
med högskolorna. Kulturutskottet anser att de aktuella
förslagen som gäller specialiseringsutbildningen är
ytterst angelägna och vill därför betona
att högskolornas finansieringsmodell genuint bör
sporra till att anordna utbildning och också innehålla
nödvändiga extra resurser för högskolorna
som motvikt till de senast årens anslagsnedskärningar.
Avtalsförfarande
Kulturutskottet ställer sig bakom förslaget
i propositionen om att universiteten och yrkeshögskolorna
framöver ska avtala om specialiseringsutbildningarna. Det
nya avtalsförfarandet skapar ett behov hos högskolorna
att förtäta det inbördes samarbetet och
utveckla de gemensamma arbetssätt som reformen i praktiken
kräver. I sakkunnigyttrandena har det bl.a. ansetts
krävande att finna områden för specialiseringsutbildning
som på längre sikt är hållbara
och svarar mot nya behov av kompetens. Därför är
det viktigt att överväga hur diskussionen om arbetslivet
ska föras inom olika utbildningsområden och hur
vi slutligen går in för vissa utbildningar. Kulturutskottet
betonar att behoven i arbetslivet måste tillgodoses, och
att det behövs nätverksbaserade överenskommelser
och samarbete när utbildningen anordnas. Det är
viktigt att nätverken är öppna och att
det går att ansluta sig till dem efter att de bildats.
Vid utskottets utfrågning av sakkunniga uttrycktes
oro över framtiden för vissa nuvarande specialiseringsutbildningar
när eventuell speciallagstiftning som berör dem
utgår eller när utbildningen och examen för
ett visst område har uppfattats som villkor för
att godkännas eller legitimeras i yrket. Utskottet vill
understryka att högskolorna inte ens i den gällande
lagen har någon egentlig skyldighet att anordna de föreskrivna
specialiseringsutbildningarna. Också hittills har utbildningarna
ordnats på grundval av avtal enligt behovet inom varje
enskilt område. Också framöver ser kulturutskottet
det som ytterst angeläget att man i samband med reformen
ser till ordnandet av utbildningar som tidigare har omfattats av
specialiseringsstudierna och redan har visat sig behövas
i arbetslivet, även om universiteten och yrkeshögskolorna
inte får en skyldighet att anordna specialiseringsutbildning.
Det är uppenbart, menar utskottet, att det nya förhandlingsförfarande
som föreslagits för specialiseringsutbildningen
och ett starkt samband med arbetslivet lyfter fram de faktiska behoven
av utbildning.
I fråga om specialiseringsutbildningar inom social-
och hälsovården konstaterar utskottet att reformen
av specialiseringsutbildningen enligt propositionen inte har några
konsekvenser för Tillstånds- och tillsynsverket
för social- och hälsovården Valviras
verksamhet och möjligheter att bevilja t.ex. skyddade yrkesbeteckningar
på basis av specialiseringsutbildning. Enligt utskottets
bedömning kan reformen i gynnsamma fall förbättra
möjligheterna att ordna denna ytterst behövliga
utbildning genom att utvidga utbildningens finansieringsbas.
Övriga synpunkter
Kulturutskottet ställer sig positivt till att ställningen
för studerande inom specialiseringsutbildning på författningsnivå ska
likställas med ställningen för en studerande
inom utbildning som leder till examen så att antagning
av studerande, beslut om urvalsgrunder m.fl. faktorer som nämns
i propositionen också ska gälla specialiseringsutbildning.
Enligt propositionen ska Utbildningsstyrelsen föra
en offentlig förteckning över avtalen om utbildningsansvar.
Förteckningen ska vara en enkel sammanställning
av högskolornas gällande avtal om specialiseringsutbildning,
och det bedöms att kostnaderna för den blir små.
Förfarandet beräknas inte heller medföra
mycket administrativt arbete. Kulturutskottet hänvisar
till sitt utlåtande (KuUU 11/2014 rd) om regeringens
proposition om statsbudgeten för 2015 (RP 131/2014
rd). I sitt utlåtande uttrycker utskottet oro över
nivån på Utbildningsstyrelsens anslag 2015. Utskottet
anser det inte vara möjligt att det register som avses
i propositionen skulle kunna skapas och förvaltas vid Utbildningsstyrelsen utan
ett tillskott av resurser analogt med de faktiska kostnaderna.
Uppföljning av reformen
Kulturutskottet betonar att reformen av specialiseringsutbildningen är
av betydelse för att kompetensen hos högskoleutbildade
experter ska kunna uppdateras och breddas enligt arbetslivets växande
behov. Utskottet förutsätter att regeringen följer
utfallet av högskolornas utbud på fortbildning
med beaktande av behovet av utbildning i olika områden,
utbildningens tillräcklighet och andra tillhandahållare
av utbildning, samt breddningen av finansieringsbasen för
fortbildningen och bestämningen av nivån på avgifter
för enskilda studerande. Regeringen bör komma
med en utredning om saken till kulturutskottet före utgången
av 2018. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets
förslag till uttalande).