Detaljmotivering

1. Lag om ändring av skadeståndslagen

5 kap. Skada som skall ersättas

2 c §.

I paragrafen föreskrivs hur ersättningen för bestående men bestäms.

Enligt 1 mom. bestäms ersättning för sveda och värk och andra tillfälliga men med beaktande av personskadans art och svårighetsgrad, den behandling skadan kräver och behandlingstiden samt menets varaktighet. Enligt motiveringen (s. 39/II) anges i paragrafen de centrala och huvudsakliga grunder som ska beaktas när ersättningen bestäms. Av motiveringen framgår att ersättningen i enskilda fall kan bestämmas också med hänsyn till andra faktorer än de som räknas upp i paragrafen, om personskadan till exempel inte är typisk. Men av själva bestämmelsen framgår inte att förteckningen i 1 mom. inte är uttömmande. För att detta ska framgå också av bestämmelsens formulering föreslår lagutskottet att 1 mom. kompletteras med ordet "särskilt". Samtidigt vill utskottet i alla fall framhålla sin uppfattning att man bör vara mycket återhållsam med att väga in externa faktorer och att de kan tas fram bara i undantagsfall.

I 2 mom. föreskrivs om de faktorer som ska beaktas när ersättningen för bestående men bestäms. Där sägs att en särskild försämring av den skadelidandes livskvalitet till följd av personskadan kan beaktas som en faktor som höjer ersättningen. Enligt propositionens motivering (s. 41/I) är tillämpningsområdet för denna grund avsett att vara snävt. Vidare nämns det i motiveringen (s. 42/I) att tillämpningen av bestämmelsen inte får leda till ett totalt oförutsägbart ersättningsansvar ur den ersättningsskyldiges synvinkel. Lagutskottet omfattar dessa synpunkter och understryker att det redan av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att ersättningsskyldigheten inte får sträcka sig till sådana konsekvenser av en gärning som är oförutsägbara ur skadevållarens synvinkel.

2 d §.

I paragrafen föreskrivs om ersättning för kostnader till personer som står nära den som lidit personskada. Till dessa närstående bestalas alltså en skälig ersättning för sådana nödvändiga kostnader och inkomstförlust som vården av den skadelidande orsakar dem. Ersättning bestäms också för andra åtgärder som skadan ger anledning till, om de är ägnade att främja tillfrisknandet hos eller rehabiliteringen av den som tillfogats en personskada. Ersättningen betalas högst tills hälsotillståndet hos den som tillfogats personskadan har stabiliserats efter skadefallet. Efter detta betalas ersättning för motsvarande kostnader till den skadelidande själv, om de kan betraktas som nödvändiga sjukvårdskostnader enligt föreslagna 2 § 1 punkten.

Inte minst med hänsyn till sakens karaktär är gränsdragningskriteriet "stabiliserat hälsotillstånd" diffust. Enligt propositionens motivering (s. 44/II) avses med detta den tidpunkt från vilken den skadelidande kan få ersättning för bestående men. I den skadelidandes hälsotillstånd kan då inte längre förväntas någon förändring till det bättre och det finns inte heller några medicinska metoder för att förbättra det. Av motiveringen framgår (s. 34) att denna tidpunkt efter en fysisk skada i allmänhet infaller senast ett år efter att skadan inträffade och vid rubbningar i den psykiska hälsan i sin tur tidigast två år efter det att rubbningen visat sig. Det kan finnas stora variationer i enskilda fall och därför understryker lagutskottet samtidigt som den omfattar propositionens motivering (s. 44/II) att kriteriet "stabiliserat hälsotillstånd" inte kan tillämpas på ett schablonmässigt sätt utan att tolkningen i oklara fall snarare bör vara flexibel till förmån för den skadelidandes närstående.

4 b §.

I paragrafen föreskrivs om ersättning till en närstående till någon som omkommit med anledning av den personskada som dödsfallet orsakat. Enligt bestämmelsen har en närstående rätt till ersättning förutsatt att någons död har vållats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I motiveringen (s. 51) påpekas att detta villkor avser att hindra att ersättningsskyldigheten utsträcks till sådana följder av den skadevållande gärningen som skadevållaren inte skäligen kan anses ha förutsett. Lagutskottet omfattar denna syn och hänvisar också till sitt uttalande i samband med 5 kap. 2 c § 2 mom.

6 §.

Paragrafen gäller rätt för den som utsatts för kränkning till ersättning för lidande som orsakats av kränkningen och om hur storleken på ersättningen ska bestämmas.

Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. 1 punkt har den rätt till ersättning för lidande som orsakats av en kränkning vars frihet, frid, heder eller privatliv kränkts genom en straffbar handling. I propositionens motivering sägs (s. 52) att bestämmelsen också avses täcka kränkningar av den sexuella självbestämmanderätten, trots att detta rättsobjekt inte nämns särskilt i bestämmelsen. Därmed utgör sexuell självbestämmanderätt i den föreslagna bestämmelsen en underart av den individuella friheten vid sidan av fysisk frihet och fri vilja. Enligt utredning till lagutskottet har det inte heller under den gällande lagens tid rått någon oklarhet om rätten att få ersättning för lidande som orsakats genom sexualbrott, trots att lagen inte särskilt tar upp den sexuella självbestämmanderätten. Med hänsyn till detta accepterar lagutskottet i detta sammanhang regeringens lösning att inbegripa sexuell självbestämmanderätt i begreppet "frihet".

Kränkning av den sexuella självbestämmanderätten, som våldtäkt, orsakar offret också annan skada än lidande. Därför erinrar lagutskottet att ersättningen för lidande enligt 5 kap. 6 § inte inverkar på offrets rätt att få ersättning också till exempel för immateriell skada på grund av personskada enligt 5 kap. 2 §, när kriterierna väl är uppfyllda.

I föreslagna 6 § 1 mom. 4 punkten föreskrivs att också den vars människovärde har blivit allvarligt kränkt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ett sätt som kan jämföras med en kränkning enligt 1—3 punkten har rätt till ersättning för lidande. Villkor för att bestämmelsen ska tilllämpas är inte att kränkningen har orsakats genom en straffbar handling. Enligt motiveringen (s. 56/II) är syftet att rätten till ersättning ska kunna övervägas utan de begränsningar som den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer. Den föreslagna punkten avser att föregripa eventuella framtida situationer som objektivt sett i sak är jämförliga med de handlingar som avses i momentets övriga punkter men som lagstiftaren ännu inte bedömt ur straffrättslig synpunkt. För en sådan "föregripande bestämmelse" talar strävan efter materiell jämlikhet för dem som utsatts för kränkning. Å andra sidan kan det inte undvikas att bestämmelser som avser att föregripa allehanda framtida situationer blir lösa och vaga. I ett principiellt perspektiv är det också viktigt att det i första hand är lagstiftaren som genom utveckling av den behöriga lagstiftningen tar ställning till exempel till sådana nya situationer och problem som den tekniska utvecklingen för med sig. Därför understryker lagutskottet den omständigheten i motiveringen (s. 56/II) att bestämmelsens tillämpningsområde är avsett att vara snävt. Utskottet menar att tillämpningen av bestämmelsen redan av dessa principiella orsaker bör begränsas till sådana nya situationer där en rättvis behandling av den kränkte i relation till de fall som avses i paragrafens övriga punkter objektivt sett nödvändigt kräver det.

Enligt samma paragrafs 2 mom. bestäms ersättningen på grundval av det lidande som kränkningen är ägnad att orsaka med beaktande särskilt av kränkningens art, den kränktes ställning, förhållandet mellan den som gjort sig skyldig till kränkningen och den kränkte samt kränkningens offentlighet.

I detta sammanhang uppmärksammar lagutskottet särskilt att en av grunderna för ersättning är kränkningens offentlighet. I praktiken handlar det närmast om situationer där någons heder eller privatliv kränks genom att ett budskap med kränkande innehåll sprids bland allmänheten. Det är ovedersägligt att om kränkningen kommer till en bred allmänhets kännedom bidrar det vanligen till att öka den kränktes lidande och att det därför är motiverat att beakta offentligheten när ersättningen bestäms. Samtidigt är det enligt utskottets mening viktigt att kränkningens offentlighet inte ges alltför stor tyngd när ersättningen bestäms och att också yttrandefrihetssynpunkter vägs in i bedömningen av kränkningen av en persons heder och integritetsskydd. Inte minst professionella aktörer i mediebranschen ser det som en principiellt viktig utgångspunkt att de i sitt arbete ska kunna förmedla och sprida också sådana budskap som kan vara ogynnsamma för de personer de gäller. Därför bör ersättningen alltid bestämmas utifrån en samlad bedömning av alla dessa synpunkter.

Lagutskottet önskar komplettera propositionens motivering och erinrar om utgångspunkten (s. 57/II) att ersättning för lidande inte ska fastställas exempelvis för att ersättningsskyldigheten ska vara en påföljd av straffkaraktär för den som gjort sig skyldig till kränkningen. Det får inte heller inverka höjande på ersättningen för lidande till den skadelidande en hur stor ersättning som kan bedömas motsvara skadevållarens eventuella ekonomiska nytta och som i ljuset av denna bedömning kan anses inverka på den skadevållande partens beteende i framtiden. Vidare understryker lagutskottet den omständigheten i motiveringen (s. 59/II) att det lidande kränkningen ger upphov till inte utan vidare står i direkt proportion till storleken på den publik som budskapet riktas till. Därmed kan till exempel en tidnings upplaga inte utgöra den enda schablonmässiga grunden för ersättning, utan det lidande som ett kränkande budskap ger upphov till påverkas också av hur budskapet offentliggörs liksom av om ett massmedium i sin marknadsföring hänvisar till innehållet i ett kränkande budskap. När ersättning bestäms ska det också beaktas till exempel om ett kränkande budskap har spritts vid en tidpunkt eller i en sådan situation eller omgivning att det varit ägnat att orsaka den kränkte exceptionellt kännbart lidande.

Enligt utredning till lagutskottet är avsikten inte att bestämmelsen ska höja de ersättningar som i gällande rättspraxis bestäms för lidande på grund av kränkning av en persons heder eller privatliv. Enligt utskottet är det inte bra om ersättningarna för kränkning av heder och privatliv permanent fastställs till en betydligt högre nivå än ersättningarna för andra skador. Också synpunkterna på yttrandefriheten ovan talar för en viss försiktighet på denna punkt.

2. Lag om ändring av 6 § trafikförsäkringslagen

Ikraftträdandebestämmelsen.

Regeringen föreslår att 6 § 2 mom. om ändring av periodiska prestationer i trafikförsäkringslagen ska upphävas. Enligt motiveringen (s. 66/I) ska förutsättningarna för att ändra ersättningen också i fortsättningen bedömas enligt den bestämmelse som föreslås bli upphävd, om ersättningen innan den föreslagna lagen trädde i kraft har dömts ut eller avtalats som periodiska prestationer. Lagutskottet föreslår att ikraftträdandebestämmelsen kompletteras med ett nytt 3 mom. med en sådan övergångsbestämmelse.

4. Lag om ändring av 12 § lagen om ansvar i spårtrafik

Ikraftträdandebestämmelsen.

Enligt motiveringen (s. 66/I) ska förutsättningarna för att ändra en ersättning som dömts ut eller avtalats som periodiska prestationer före lagens ikraftträdande också i framtiden bedömas enligt 6 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen (279/1959), som föreslås bli upphävt. Lagutskottet föreslår en övergångsbestämmelse om detta som ett nytt 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen.

5. Lag om delegationen för personskadeärenden

Allmänt.

Syftet med lagförslaget är att det i anslutning till justitieministeriet ska inrättas ett nytt organ som genom sin verksamhet främjar en enhetlig rätts- och ersättningspraxis när det gäller ersättning för personskador och lidande. Delegationen ska uppfylla sitt syfte genom att följa upp utvecklingen i rätts- och ersättningspraxis vid ersättning av personskador och lidande. Utifrån den information som delegationen samlar in kan den också ge allmänna rekommendationer med stöd av 5 kap. i skadeståndslagen om storleken på ersättningar för sveda och värk och andra tillfälliga men samt bestående men och lidande. Delegationen kan också ta initiativ i frågor som gäller ersättning av personskador och lidande.

Delegationens uppgifter går främst ut på att samla in och analysera information om ersättning av personskador och att ge allmänna rekommendationer om dem. Den kan inte under några som helst omständigheter ta upp ersättningsfrågor i ett enskilt fall. Regeringen understryker i motiveringen (s. 68/I) också att det inte hör till delegationens uppgifter att ändra rekommendationerna om ersättningsbelopp utifrån sin egen rättspolitiska omvärdering. Därmed har delegationen en uttalat snäv prövningsrätt inom sitt behörighetsområde. Detta lyfter på ett lämpligt sätt fram att domstolarna är oberoende i sina avgöranden. Lagutskottet anser att regeringen i sin proposition lagt fram beaktansvärda argument för inrättande av ett sådant organ som ska ge icke-bindande rekommendationer. Delegationens uppgift är först och främst att samla och analysera information och därför behöver dess sammansättning enligt utskottets mening inte nödvändigtvis grunda sig på intresserepresentation eller i övrigt vara bredare än vad som föreslagits.

I propositionens motivering (s. 69/II) poängteras att delegationen behöver tillräcklig personal och andra resurser för att sköta sin uppgift. Lagutskottet uppmärksammar att om delegationen lyckas i sin uppgift och befäster sin ställning kan dess rekommendationer om ersättningar, trots att de formellt sett inte är bindande, de facto få en mycket stor betydelse. Då finns det en viss risk för att ersättningspraxis snarare blir schematisk än enhetlig. Enligt utskottets mening är det därför nödvändigt att justitieministeriet gör en bedömning av delegationens verksamhet så fort dess ställning och arbetsmetoder kan anses ha fått tillräckligt starkt fotfäste. Det kunde lämpligen ske efter fem år från det att delegationen inledde sin verksamhet.

1 §. Delegation.

I den finska versionen saknas ett ord som utskottet vill lägga till. Ändringen påverkar inte den svenska texten.

5 §. Ikraftträdande (Ny).

I propositionen föreslås en onumrerad ikraftträdandebestämmelse, vilket inte följer hävdvunnen lagskrivningspraxis i fråga om nya lagförslag. Därför har utskottet gjort den till en 5 §.