Motivering

Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande kommentarer och ändringsförslag.

Allmänt

Regeringen föreslår att fängelselagen ändras så att uppgifterna vid inledande av verkställigheten av fängelsestraff koncentreras till Brottspåföljdsmyndigheten. För närvarande är uppgifterna fördelade mellan Brottspåföljdsmyndigheten och utsökningsväsendet. Brottspåföljdsmyndigheten ska enligt förslaget kontakta den dömde, höra den dömde i det civila samt tillställa den dömde ett anmälningsföreläggande.

Enligt utredning till utskottet skulle processen inför straffverkställighet effektiviseras, förenklas och försnabbas om de uppgifter som hänför sig till att verkställigheten inleds koncentreras till Brottspåföljdsmyndigheten. På så sätt kunde man undvika onödiga arbetsprocesser och överlappande arbete hos två olika myndigheter. Om beslut om tidpunkten för att förpassa en dömd person till fängelse eller beslut om uppskov fattas av en och samma myndighet leder det till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar. De föreslagna ändringarna minskar behovet att ansöka om uppskov men också möjligheterna att undvika verkställighet. Brottspåföljdsmyndigheten skulle likaså ha fördelar av att en dömd person skulle kunna placeras i ett med avseende på säkerhetsstandard och funktioner lämpligt fängelse direkt från det civila.

Inräkning av hörande i strafftiden

I samband med utfrågningen av sakkunniga har det framhållits att den dömdes besök hos en myndighet för att höras inför straffverkställigheten skulle kunna räknas som strafftid i en dag i fråga om personer som faktiskt besöker någon av Brottspåföljdsmyndighetens enheter och har ett systematiskt samarbete med en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten före strafftiden. Detta skulle motivera den dömde till samarbete och till att planera utnyttjandet av strafftiden på ett sätt som motverkar återfall i brott. Reformen skulle kräva ett nytt moment i 3 kap. 7 § i fängelselagen.

Utskottet menar att en dömd persons motivation att infinna sig till hörandet skulle öka och att en lagändring på denna punkt också kunde tänkas ha andra positiva effekter. Men ändringen skulle samtidigt ha vissa problematiska följder när det gäller att beräkna strafftiden. Ändringen kräver att det i samband med hörandet görs noggranna anteckningar om själva hörandet och om omständigheter som påverkar inräkningen av hörandet i strafftiden. Det skulle inte vara nödvändigt att fatta ett separat beslut om inräkning av hörandet i strafftiden utan detta skulle noteras när ett sådant strafftidsbeslut som avses i 3 kap. 7 a § fattas. I de fall då hörandet inte räknas in i strafftiden skulle det däremot krävas ett särskilt överklagbart beslut. Hörandet av en dömd person kan ske i samband med dennes besök hos myndigheten eller skriftligt eller muntligt per telefon eller videouppkoppling. Med tanke på likabehandling av dömda skulle det inte heller vara helt oproblematiskt om hörande av en dömd person i samband med beredning av samhällspåföljderna samfundstjänst eller övervakningsstraff inte skulle inräknas i strafftiden. Utskottet förhåller sig därför avvisande till den föreslagna ändringen. Hela frågan borde utredas grundligt som ett komplex och gälla alla straffarter.

Bemyndigandebestämmelsen (4 kap. 11 § i fängelselagen)

Den gällande paragrafen föreslås bli ändrad så att antalet tjänstemän som kan besluta om planer för strafftider och placering i fängelse utökas. För närvarande är det endast direktören för ett bedömningscentrum som har beslutanderätt i dessa ärenden. Enligt förslaget ska beslutanderätten kunna utövas också av en tjänsteman som i bedömningscentrumets arbetsordning har förordnats till direktörens ställföreträdare. Genom ett förordnande i brottspåföljdsregionens arbetsordning kan beslutanderätten enligt förslaget också överföras på direktören för en byrå för samhällspåföljder. För klarhetens skull föreslås det att bestämmelsen också ska innefatta beslut om tidpunkten för när den dömde ska anmäla sig i fängelset.

Enligt utredning till utskottet talar praktiska behov för att ytterligare utvidga kretsen av tjänstemän som kan utöva beslutanderätt i dessa frågor. Grundlagsutskottet har ansett att reglering om användningen av grundläggande fri- och rättigheter bör vara så noggrant avgränsad att det klart framgår av lagbestämmelserna bland annat vem som kan vara behörig i frågor som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 12/1998 rd). Med hänsyn till detta är det nödvändigt att det framgår av lag åtminstone vilken den lägsta tjänstemannanivå är till vilken man inom myndigheten kan delegera beslutanderätt. Lagen saknar en definition av vilka tjänstemän som ska betraktas som ledande. Det är därför otänkbart att bestämmelser om vilka tjänstemän som har beslutanderätt regleras enbart i exempelvis enhetens eller brottspåföljdsregionens arbetsordning.

Enligt propositionen skulle det vara möjligt att genom brottspåföljdsregionens arbetsordning, som fastställts av direktören för regionen, delegera beslutanderätt till direktören för en byrå för samhällspåföljder. För att arbetet vid byråerna för samhällspåföljder ska löpa smidigt är det motiverat att vid behov överföra beslutanderätt även till vissa tjänstemän på biträdande chefsnivå.

Lagutskottet anser att det sammantaget finns skäl att ändra bestämmelsen så att behörighet att fatta sådana beslut som avses här ska ges även de tjänstemän som är ställföreträdare för direktören för en byrå för samhällspåföljder. Utskottet föreslår därför att slutet av 4 kap. 11 § 1 mom. får följande lydelse: "...eller av en i brottspåföljdsregionens arbetsordning förordnad direktör för en byrå för samhällspåföljder eller av en tjänsteman som är ställföreträdare för direktören för en byrå för samhällspåföljder." Utskottet konstaterar att formuleringen motsvarar andra behörighetsbestämmelser i fängelselagen.

Ikraftträdandebestämmelsen

Enligt 2 mom. i den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen ska i ärenden som gäller verkställighet av fängelsestraff och beredningen av verkställigheten gällande bestämmelser tillämpas när beslut fattas eller andra verkställighetsåtgärder vidtas. Bestämmelserna i denna lag ska dock tilllämpas om ärendet efter lagens ikraftträdande tas upp till ny behandling på grund av förändrade förutsättningar eller av någon annan motsvarande orsak.

En ordagrann tolkning skulle t.ex. innebära att den nya lagen skulle tillämpas på ett uppskovsärende som har blivit anhängigt vid ett utsökningsverk före lagens ikraftträdande men som avgörs först efter ikraftträdandet. Enligt den nya lagen är emellertid en utmätningsman inte längre behörig att fatta beslutet, vilket gör att bestämmelsen blir problematisk.

Avsikten med bestämmelsen är att verkställigheten av en dom ska ske med iakttagande av de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande om ett verkställighetsförordnande har sänts till utsökningsverket före lagens ikraftträdande. Det ska alltjämt vara utmätningsmannen som ska se till att den dömde förpassas till fängelse om inte verkställighetsförordnandet återförs till Brottspåföljdsmyndigheten.

Enligt utskottets uppfattning krävs det därför ett nytt 3 mom. enligt vilket de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas på ett uppskovsärende som blivit anhängigt före lagens ikraftträdande.