Allmän motivering

Utgångspunkterna

Lagutskottet begärde den 30 augusti 2000 ett yttrande från justitieministeriet om lagmotionerna LM 25/2000 rd, LM 26/2000 rd och LM 35/2000 rd som är undertecknade av över hundra riksdagsledamöter. Ministeriet meddelade i sitt utlåtande den 30 januari 2001 att det inleder beredningen av en ny bestämmelse om motorfordon som skall tillämpas på gärningar för vilka enligt gällande lag döms till straff som för olovligt brukande. Det aktuella förslaget lämnades av regeringen som ett resultat av denna beredning. Utskottet tillstyrker lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.

I motiveringen till förslaget framställs uppgifter om olovligt brukande av motorfordon och stölder av motorfordon samt om straffpraxis. De statistiska uppgifterna om fordonsbrott som kommit till polisens kännedom ger en mycket realistisk bild av det verkliga antalet brott eftersom den dolda brottsligheten är mycket liten när det gäller fordonsbrott. I praktiken anmäls alla fordonsbrott till polisen med tanke på försäkringsersättningen.

Antalet fordonsbrott (stöld SL 28:1—3 § och olovligt brukande SL 28:7—9 §) har varierat klart under de senaste fem åren då de har statis-tikförts. T.ex. 1991 begicks totalt 22 237 sådana brott och 1995 var siffran 19 772. Det förefaller, enligt utskottet, som om antalet brott nådde sin kulmen 1999 då antalet fordonsbrott var 29 611. Under slutet av årtiondet verkar denna ökning ha avstannat. Antalet fall av olovligt brukande och grovt olovligt brukande av motorfordon ökade fortfarande från 1998 till 1999, men därefter har utvecklingen vänt nedåt. Antalet fordonsbrott minskade med ca 11 % år 2000, vilket betyder att det understeg nivån 1998, och under den första hälften av 2001 var minskningen hela 24 % jämfört med situationen 2000. I relation till motorfordonsbeståndet har utvecklingen av antalet fordonsbrott varit överensstämmande med brottens absoluta mängd. Efter mitten av 1990-talet ökade antalet fordonsbrott snabbare än bilbeståndet. Sedan 1999 har antalet i relation minskat. Olovligt brukande av motorfordon är typisk ungdomsbrottslighet. Enligt uppgifter från slutet av det föregående årtiondet var en tredjedel av dem som misstänktes för olovligt brukande under 18 år och hälften under 20 år. Dessutom framgår det av motiveringen till förslaget att ca 80 % av dem som gjort sig skyldiga till fordonsbrott har anteckningar om narkotikabrott i straffregistret. Utskottet finner det beklagligt att det inte finns tillförlitliga uppgifter om straffnivån på brott som riktar sig mot motorfordon. I motiveringen ges i stora drag en bild av straffördelningen utifrån kombinerad statistik och tillgängliga separata utredningar. Utskottet menar att detaljerade uppgifter skulle vara intressanta eftersom det föreslås betydande ändringar i straffskalorna.

Bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel

I den första fasen av totalreformen av strafflagen 1991 ströks den särskilda bestämmelsen om olovligt brukande av motorfordon. För olovligt brukande och tillgrepp av motorfordon döms till straff enligt 28 kap. 7—9 § strafflagen om olovligt brukande.

Regeringen föreslår nya 9 a—9 c § i 28 kap. strafflagen om bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel. I bestämmelsen förutsätts att gärningsmannen förutom att göra sig skyldig till olovligt brukande också har tagit fortskaffningsmedlet i sin besittning olovligen. För enbart olovligt brukande av motordrivet fortskaffningsmedel skall straff fortfarande dömas enligt paragraferna om olovligt brukande. Om gärningsmannen har för avsikt att olovligen tillägna sig ett motordrivet fortskaffningsmedel det vill säga olovligt ta, hålla, överlåta eller på annat sätt utnyttja det i syfte att få det i sin egen eller någon annans besittning på ett sådant sätt som är bestående och till sina yttre egenskaper motsvarar äganderätt tillämpas 28 kap. 1—3 § om stöld. De nya 9 a—9 c § ändrar inte den straffrättsliga bedömningen av stöld av motordrivet fortskaffningsmedel. Den föreslagna rubriceringen har kritiserats eftersom den avviker från den traditionella indelningen av brott mot egendom, som bygger på gärningsmannens avsikt att tillägna sig och bruka och indelar brotten dels i stölder eller förskingringar, dels i brott som gäller brukande. Den nya brottsrubriceringen som avviker från den tidigare systematiken motiveras i förslaget med att den bättre uttrycker gärningens allmänna klandervärdhet. Dessutom är avsikten att signalera att samhället förhåller sig strängare än förut till denna typ av brottslighet. Utskottet ställer sig skeptiskt till att brottsrubriceringen skulle ha en så stark symbolisk betydelse. Den nya brottsrubriceringen motsvarar antagligen bättre än tidigare medborgarnas uppfattning om vad det är fråga om vid olovligt brukande av motorfordon och det kommer troligtvis också i fortsättningen att kallas bilstöld i det allmänna språkbruket.

Straffskalan

Straffskalan för bruksstöld föreslås vara den samma som straffskalorna för de olika typerna av stöld. Likadana skalor motiveras med att bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel anses utgöra gärningar vilkas klandervärdhet kan vara lika stor som i stöldbrott som till exempel när fortskaffningsmedlet utnyttjas för att göra ett annat brott. Dessutom syftar straffskalan till att öka regleringens allmänpreventiva verkan och göra det möjligt att döma till strängare straff.

De föreslagna straffskalorna är kännbart strängare i fråga om gärningen i dess grundform och speciellt i fråga om den grova gärningsformen än skalorna för olovligt brukande. Maximistraffet för grundformen ökar från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Minimistraffet för den grova gärninsformen ökar från böter till fängelse i fyra månader och maximistraffet från fängelse i två år till fängelse i fyra år.

Åtgärderna att förenhetliga straffskalan för tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel och straffskalan för stöld- och förskingringsbrott har kritiserats på den grund att stöldbrottens skadlighet och klandervärdhet är av olika grad. Förenhetligandet av straffskalorna för grova gärningsformer har speciellt kritiserats. Utskottet finner kritiken i och för sig motiverad men anser att det inte i detta sammanhang är skäl att avvika från de enhetliga straffskalor som används i totalreformen av strafflagen.

Det framgår av uppgifterna ovan att de som gör sig skyldiga till fordonsbrott är unga och många av dem har narkotikaproblem. Därför finner utskottet det viktigt att i synnerhet uppföljningssystemet för unga och missbrukare ses över och breddas. I fråga om fordonsbrott har brottsbekämpningen också en stor betydelse eftersom utredningsprocenten är synnerligen låg — endast vart sjätte fall av olovligt brukande utreddes 1998.