Allmän motivering
Kriminalisering av tortyr
I propositionen föreslås det att strafflagen
kompletteras med en särskild straffbestämmelse
som gäller tortyr. I strafflagen har tidigare funnits en straffbestämmelse
om tortyr för att erhålla bekännelse,
men den slopades 1995 såsom obehövlig. Trots att
det för närvarande inte finns någon självständig
brottsrubricering för tortyr kan strafflagens andra bestämmelser
tillämpas på gärningar som är
att betrakta som tortyr, såsom bestämmelserna
om misshandel, olaga tvång eller frihetsberövande. Även
tjänstebrottsbestämmelserna kan bli tilllämpliga.
Tortyr nämns dessutom som en delgärning vid mot
mänskligheten och krigsförbrytelse. Också i
grundlagen finns det ett absolut förbud mot tortyr.
Med hänsyn till detta är det självklart
att tortyr redan nu strider mot Finlands rättsordning. Lagutskottet
anser ändå att en särskild kriminalisering
av tortyr understryker gärningens klandervärdhet
och befäster det absoluta förbud mot tortyr som
framgår av grundlagen och folkrätten. Eftersom
tortyrgärningar blivit allt allmännare i världen
under de senaste decennierna är det viktigt och aktuellt
att understryka det absoluta förbudet mot tortyr och gärningens
klandervärdhet. Utskottet föreslår därför
att lagförslagen godkänns men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Definition av gärningen
I propositionen definieras tortyr huvudsakligen på samma
sätt som i 1984 års FN-konvention mot tortyr (nedan tortyrkonventionen).
Enligt utskottet är detta en bra lösning eftersom
man vid tolkningen av bestämmelsen då kan stödja
sig på den tillämpningspraxis som gäller
för konventionen.
Den föreslagna straffbestämmelsen innehåller
inte någon definition av något speciellt gärningssätt
utan de kan vara många. Utredning har visat att inte heller
tortyrkonventionen innehåller någon preciserad
definition av gärningssätten eftersom de kan variera
stort och en uttömmande förteckning är
omöjlig att göra upp. Lagutskottet konstaterar
att huvudregeln enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen är
att gärningssätten för olika brott ska
definieras och beskrivas. Men om det inte är möjligt
att beskriva gärningssättet kan man tänka
sig ett undantag från huvudregeln. Gärningssättet
har blivit odefinierat i lag bland annat när en följd
som motsvarar brottsrekvisitet kan åstadkommas på väldigt många
olika sätt. Ett exempel på detta är brottsrekvisitet
för dråp. Utskottet anser därför
att det inte är ett problem med avseende på tillämpningen
av bestämmelsen att gärningssättet inte
beskrivs i den föreslagna tortyrbestämmelsen.
I överensstämmelse med tortyrkonventionen definieras
ett tortyrbrott som ett synnerligen allvarligt brott. Tortyr kan
således jämställas med strafflagens definition
av de grova gärningsformer för brott som innehåller
våld och olaga tvång. Redan i sin grundform är
tortyr ett allvarligt brott och utskottet anser att det inte finns skäl
att definiera grov tortyr som en separat brottstyp. Inte heller
tortyrkonventionen förutsätter särskilda
bestämmelser om grov tortyr.
Gärningsmän
De sakkunniga som utskottet har hört har framfört
divergerande synpunkter på vilka de presumtiva gärningsmännen
kunde vara vid tortyrbrott. Enligt vissa sakkunniga bör
kretsen av gärningsmän täcka in även
privatpersoner medan andra anser att tortyrbrott ska, på det
sätt man gjort i propositionen, begränsas till
ett brott som kan begås endast av det allmänna.
Behovet att definierea en omfattande krets av gärningsmän
kan försvaras bland annat med att man på så sätt
skulle understryka klandervärdheten i tortyr under alla
förhållanden. En bredare bestämmelse
skulle därmed kunna tillämpas bland annat på gärningar
begångna av såväl kriminella grupper
och enskilda personer som exempelvis politiska eller religiösa,
med det allmänna jämställbara extrema
rörelser.
Enligt lagutskottet går det ändå bra
att motivera varför man begränsar gärningsmannakretsen
endast till det allmänna på det sätt
som propositionen gör. Behovet att understryka det särskilt
klandervärda i tortyr gäller framför
allt missbruk av den offentliga makten eftersom dess närvaro är
ett centralt rekvisit i tortyr som ett brott mot mänskligheten.
Också i tortyrkonventioner har tillämpningsområdet
begränsats på detta sätt. Den föreslagna
begränsningen av gärningsmannakretsen kan också motiveras
med att man därmed kan minimera de problem som annars kan
uppkomma när det gäller att skilja tortyr från
andra allmänna brott enligt strafflagen.
Begränsningen av gärningsmannakretsen innebär
att gärningar utförda av privatpersoner också i
fortsättningen i regel prövas mot bakgrunden av
strafflagens allmänna bestämmelser. Men det finns
situationer där en privat aktör kan ställas
till svars för tortyr. Detta kan bli fallet exempelvis
om en privatperson gör sig skyldig till tortyr när
han eller hon utövar offentlig makt. En privatperson kan
likaså dömas för anstiftan eller medhjälp
till tortyr utförd eller explicit eller tyst accepterad
av en tjänsteman.
Personer som utövar offentlig makt
Syftet med propositionen är framför allt att skydda
häktade, anhållna, gripna och personer som avtjänar
fängelsestraff eller är intagna på annan
anstalt, när dessa står under tillsyn av myndighetspersoner
eller andra som utövar offentlig makt. Eftersom tortyrbrott
begränsas enbart till brott som begås av det allmänna är
det enligt lagutskottets mening viktigt att begreppet offentlig
maktutövning ges en vid innebörd. I propositionen
föreslås det att man stödjer sig på den
definition av offentlig maktutövning som ingår
i 40 kap. 11 § i strafflagen. Utskottet anser denna ståndpunkt
motiverad. Definitionen i fråga täcker exempelvis
in enskilda ordningsmän och andra vakter som utöver
offentlig makt. Straffbestämmelsen är vid också i
den bemärkelsen att en tjänsteman blir ansvarig
såsom gärningsman också för
en gärning som en underlydande eller en person under tjänstemannens
faktiska myndighet utför med hans eller hennes samtycke
eller tysta medgivande.
Av propositionsmotiven framgår att tjänstemän
kan anses ha utfört tortyrbrott när de fullgör
sina tjänsteuppdrag. Men en tjänsteman bör också kunna
anses ha gjort sig skyldig till tortyr om han eller hon under sin
fritid har utfört en tortyrgärning som anknyter
till ett tjänsteuppdrag. Lagutskottet anser att propositionen är
korrekt utformad i detta avseende eftersom inte heller tortyrkonventionen
begränsar en tortyrgärning enbart till tjänsteutövning
eller utövning av offentlig makt.
Åtalsrätt
I propositionen finns inga specialbestämmelser om åtalsrätt
när det gäller tortyrbrott. Åtalsrätten
följer därmed reglerna för normal åtalsrätt och
i regel väcks åtal följaktligen av allmänna åklagaren.
Av propositionsmotiven framgår att man under beredningen övervägde
om det skulle behövas specialbestämmelser om riksåklagarens åtalsrätt
för att säkerställa en noggrann prövning
för att garantera de grundläggande och mänskliga
rättigheterna. Specialbestämmelser om riksåklagarens åtalsrätt
har givits i anslutningen till t.ex. terroristbrott (34 a kap. 7 § strafflagen)
och i tryckfrihetsärenden (24 § i lagen om yttrandefrihet
i masskommunikation). Av utredningen framgår att man inte
har ansett det ändamålsenligt med specialbestämmelser
om åtalsrätten i samband med tortyrbrott. Man
har bedömt att det funnits en risk för att ett
sådant system inte skulle bli tillräckligt flexibelt.
Vid specialreglering faller lokalåklagarens gallring av
brottmål bort vilket innebär att riksåklagaren kunde
bli tvungen att behandla en onödigt omfattande mängd
av brottmål. Enligt riksåklagarens allmänna
föreskrift och anvisning (RO:2008:1) ska lokala åklagaren
utan dröjsmål underrätta riksåklagarämbetet
om de från samhällets synpunkt viktigaste brottmålen.
Av detta följer att riksåklagarämbetet
alltid i praktiken kommer att få kännedom om tortyrgärningar, varvid ämbetet
om det så vill kan överta behandlingen av ärendet.
Lagutskottet anser att det är i sin ordning att normala åtalsrättsbestämmelser
gäller vid tortyrbrott. Lagutskottet påpekar dessutom
att det föreslagna tillämpningsområdet
för tortyrbestämmelserna klart avgränsas,
vilket gör det lättare att utföra åtalsprövning
och beakta de grundläggande- och mänskliga rättigheterna.
Utskottet framhåller ändå att det vore
viktigt att komplettera riksåklagarens allmänna
anvisning och föreskrift med ett omnämnande om
tortyrbrott.
Preskription
Enligt finsk straffrätt bestäms preskription
av brott i första hand utifrån en gärnings
grovhetsgrad. Denna regel följs emellertid inte om det
i en för Finland bindande internationell överenskommelse
finns en bestämmelse om att de brott som avses i överenskommelsen
aldrig preskriberas. I exempelvis Romstadgan för Internationella
brottmålsdomstolen finns en bestämmelse enligt
vilken folkmord, brott mot humaniteten och krigsförbrytelser
aldrig preskriberas. I överensstämmelse med detta
preskriberas inte dessa brott i Finland.
Av den föreslagna straffskalan för tortyrbrott följer
att åtalsrätten för tortyr preskriberas
efter 20 år. Enligt utredning ansåg man det inte
nödvändigt att föreskriva att tortyr
aldrig preskriberas eftersom tortyrkonventionen inte innehåller någon
bestämmelse om detta. För tydlighetens skull påpekar
lagutskottet även att i de allra grövsta fallen
där tortyr är en del av krigsförbrytelse
eller folkmord, preskriberas inte heller tortyrgärningen.
Tillämpningsområdet och tillämpningssituationerna
för dessa brott har definierats brett ur ett internationellt
perspektiv.
Det absoluta tortyrförbudet
Slutligen understryker lagutskottet att det absoluta tortyrförbudet
innebär att tortyr är förbjudet under
alla omständigheter. Det finns alltså inga exceptionella
förhållanden som gör tortyr berättigat.
Av propositionsmotiven framgår dessutom att en myndighet
som förhör en misstänkt inte heller kan åberopa
sedvanliga berättigande grunder såsom nödvärn
eller nödläge eller förmansorder för
att rättfärdiga sitt förfarande.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av strafflagen
2 kap. Om straffen
7 §. (Ny).
Av 2 kap. 7 § 1 mom. i strafflagen framgår
vad som i straffbestämmelsen i 40 kap. i strafflagen avses
med avsättning. Nu föreslagna 11 kap. 9 a § om
tortyrbrott innefattar avsättningspåföljd.
Lagutskottet föreslår därför
att 2 kap. 7 § 1 mom. av tydlighets- och konsekvensskäl
i detta sammanhang kompletteras med en hänvisning också till
bestämmelser i 11 kap. Ändringen förutsätter
att ingressen justeras.
11 kap. Om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten
9 a §. Tortyr.
Lagutskottets förslag till justering av formuleringen
i 1 mom. påverkar inte den svenska texten.
40 kap. Om tjänstebrott
9 §. Brott mot tjänsteplikt (Ny).
I gällande 40 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen
föreskrivs om brott mot tjänsteplikt. Rekvisitet
för brott mot tjänsteplikt blir emellertid inte
tillämplig om en gärning uppfyller rekvisitet
för ett allvarligare tjänstebrott i samma kapitel.
Eftersom även tortyr skulle betraktas som ett tjänstebrott
som åsidosätter de tjänstebrott som regleras
i strafflagens 40 kap. är det konsekvent att utesluta även tortyrbrott
från tillämpningsområdet för
bestämmelsen om brott mot tjänsteplikt. Lagutskottet föreslår
därför att 40 kap. 9 § 1 mom. i detta sammanhang
kompletteras på följande sätt: "Om en
tjänsteman vid tjänsteutövning uppsåtligen, på något
annat sätt än vad som nämns i detta kapitel eller
i 11 kap. 9 a §, ...". Ändringen bör även
framgå av ingressen.