Detaljmotivering

1. Lag om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

6 §. Gottgörelsens belopp.

Enligt den föreslagna lagen har en part i allmänna domstolar rätt till en skälig gottgörelse av statens medel om en rättegång fördröjs så att den kränker partens rätt till rättegång inom skälig tid. Avsikten är att parterna ska få gottgörelse för dröjsmål vid rättegång i sådana fall där också Europadomstolen medger gottgörelse.

Syftet med gottgörelsen är att kompensera en part för den oro, osäkerhet och andra jämförbara olägenheter som parten har orsakats till följd av dröjsmål vid rättegång. Tanken är att parten ska få en ekonomisk gottgörelse som på nationell nivå motsvarar den som skulle dömas ut i Europadomstolen. Dessutom har en part rätt att med stöd av lagens 10 § få ersättning av statens medel för skäliga expenser.

I 6 § i lagförslaget anges närmare hur gottgörelsen definieras och de maximibelopp som under vissa förutsättningar kan överskridas. Enligt utredning kan, utifrån Europadomstolens rättspraxis hittills som berört Finland, maximibeloppet om 10 000 euro anses vara en tillräcklig gottgörelse för immateriell skada. Den nationella gottgörelsen behöver inte vara exakt lika stor som en gottgörelse som Europadomstolen har dömt ut. Men enligt lagutskottets uppfattning är det viktigt att Europadomstolens praxis följs och att man vid behov höjer maximibeloppen genom en lagändring.

7 §. Yrkande på gottgörelse.

I paragrafen finns bestämmelser om hur gottgörelse ska yrkas. Enligt paragrafens 1 mom. ska gottgörelse yrkas vid den allmänna domstol som behandlar huvudsaken innan behandlingen har avslutats. Om så inte sker går talerätten förlorad. Yrkandet ska sålunda framställas på samma sätt som ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Utskottet påpekar att det med tanke på möjligheterna att behandla yrkandet är viktigt att yrkandet framställs i ett så tidigt skede som möjligt. Det är fråga om ett relativt enkelt biyrkande och avsikten är inte att kräva skriftliga yttranden om saken efter att huvudförhandlingen har avslutats. Utskottet förordar ändå inte en reglering enligt vilken en absolut tidsgräns för framställandet av yrkandet slås fast. Utskottet föreslår därför att 1 mom. kompletteras med en passus om att yrkandet ska framställas i god tid. Samtidigt måste bestämmelsens struktur ses över.

9 §. Avgörandet av ett yrkande på gottgörelse.

Domstolen avgör yrkandet på gottgörelse samtidigt som den avgör huvudsaken. Yrkanden på ersättning för rättegångskostnader avgörs på samma sätt. Allmänna åklagaren, eller justitieministeriet i andra än brottmål, kan medge partens gottgörelseyrkande helt eller delvis.

Enligt utskottets uppfattning är det föreslagna gottgörelsesystemet snabbt och enkelt. Det är inte heller särskilt besvärligt från partens synpunkt. Enligt förslaget till 7 § framställs gottgörelseyrkandet i den allmänna domstol som behandlar huvudsaken. Yrkandet kan framställas skriftligt eller muntligt. Yrkandet kan också framställas direkt till hovrätten om parten först i det skedet anser att rättegången har dragit för långt ut på tiden. Ett system där domstolen avgör gottgörelseyrkandet samtidigt som den avgör huvudsaken kan anses fungerande också från domstolens synpunkt.

I propositionsmotiven dryftar man också möjligheten att anförtro någon annan förvaltningsmyndighet, exempelvis Statskontoret eller justitieministeriet eller en helt ny myndighet, möjligheten att behandla och avgöra gottgörelseyrkanden. Utskottet ställer sig bakom bedömningen i motiveringen enligt vilken uppgiften att bedöma om en rättegång blivit fördröjd och därefter fastställa en gottgörelse för detta inte på ett naturligt sätt lämpar sig för de befintliga förvaltningsmyndigheterna. Att inrätta en helt ny myndighet för denna uppgift skulle bli relativt tungrott och dyrt. Fördelen med den nu föreslagna modellen jämfört med de andra alternativen är dessutom att den domstol som behandlar huvudsaken känner till ärendet och behandlingsskedena.

Enligt den föreslagna modellen blir domstolen, när den bedömer om det förekommit dröjsmål vid rättegång, eventuellt också tvungen att utvärdera sitt eget förfarande. Lagutskottet konstaterar ändå att domstolen i brottmål redan nu kan bli tvungen att överväga om det förekommit dröjsmål och att gottgöra detta i samband med att straffet utdöms. Europadomstolen har accepterat ett sådant förfarande som ett effektivt rättsmedel (avgörandena Danker och Uoti 9.12.2008). När ett gottgörelseärende prövas är motparten staten, inte domstolen eller en enskild domare. Det viktigaste bedömningskriteriet är den tid som åtgått för rättegången. En domare ska inte kunna betraktas som jävig på grund av ett gottgörelseyrkande. Det är också möjligt att överklaga ett gottgörelseavgörande, vilket innebär att den som är missnöjd med det kan föra det vidare till en högre domstol för prövning. Lagutskottet konstatera också att grundlagsutskottet inte har sett några problem i den föreslagna modellen.

Utifrån Europadomstolens praxis kan det konstateras att dröjsmål inte kan läggas en part till last om denne har utnyttjat de rättsmedel som rättssystemet erbjuder, särskilt rätten att överklaga. Om en part yrkar gottgörelse i hovrätten ska hovrätten också beakta den tid som åtgått efter att huvudförhandlingen avslutats. Om rättelseyrkande framställts redan i tingsrätten och tingsrättens avgörande vunnit laga kraft, har frågan om gottgörelse fram till dess att tingsrätten avgjort ärendet även avgjorts på ett bindande sätt. Om gottgörelse då yrkas i hovrätten i samband med överklagande i huvudsaken kan hovrätten endast ta ställning till sådant som inträffat efter tingsrättens avgörande. Den eventuella gottgörelse som tingsrätten har utdömt beaktas då med stöd av lagens 6 § 4 mom. som ett avdrag. Om tingsrätten i ett brottmål såsom gottgörelse har satt ned ett straff, kan parten om han eller hon så önskar kräva gottgörelse i pengar i hovrätten för det fall att hovrätten förkastar åtalet.

11 §. Ändringssökande.

Ändring i ett domstolsbeslut om gottgörelse söks på samma sätt som i huvudsaken. Såväl en part som yrkat gottgörelse som åklagaren på statens vägnar i ett brottmål och justitieministeriet i andra ärenden kan söka ändring.

I linje med bestämmelserna i rättegångsbalken ska missnöje med tingsrättens avgörande i gottgörelseärendet anmälas senast den sjunde dagen efter avgörandet. I paragrafens 2 mom. föreslås emellertid en bestämmelse enligt vilken justitieministeriet får överklaga tingsrättens avgörande utan att anmäla missnöje. Enligt propositionsmotiven är den föreslagna tiden på en vecka dock i fall som dessa oskäligt kort för att man ska hinna informera om avgörandet, sätta sig in i ett nytt ärende och överväga ett överklagande. I praktiken skulle justitieministeriet tvingas anmäla missnöje för säkerhets skull för att staten inte ska förlora sin talerätt. Enligt lagutskottets uppfattning är ett sådant arrangemang oändamålsenligt. Lagutskottet anser att det finns godtagbara grunder för föreslagna 2 mom. Inte heller grundlagsutskottet hade några invändningar i denna fråga.

Om sökanden inte inom utsatt tid anmäler missnöje med tingsrättens avgörande vinner avgörandet laga kraft i förhållande till sökanden. Om justitieministeriet under den tid som reserverats för att inlämna besvär kommer fram till att det inte kommer att överklaga avgörandet, kan det betala ut gottgörelsen redan i detta skede. Ministeriet kan också enligt 25 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken anmäla att ministeriet nöjer sig med tingsrättens avgörande, varvid det vinner laga kraft.

13 §. Föreskrifter.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att paragrafen ändras så att närmare föreskrifter om det förfarande som avses i paragrafen kan meddelas genom förordning av justitieministeriet. Paragrafrubriken bör ändras.

2. Lag om ändring av rättegångsbalken

1 §.

Enligt förslaget kan tingsrätten på yrkande av en part besluta att ett mål eller ärende förklaras brådskande, om det finns synnerligen vägande skäl att behandla det före andra mål och ärenden med hänsyn till rättegångens längd, målets eller ärendets natur och dess betydelse för parten samt andra grunder för brådskandeförklaring. Utskottet har ovan i samband med de allmänna motiven understrukit att förklarande av ett ärende som brådskande är en exceptionell åtgärd. En brådskandeförklaring innebär att ett ärende inte längre behandlas i den ordning det har inkommit till domstolen utan att det ska behandlas i brådskande ordning på samma sätt som ärenden som brådskandeförklarats med stöd av lag och för vilkas behandling det inte har föreskrivits om någon särskild utsatt tid. I princip kan också ett ärende som brådskandeförklarats med stöd av lag ytterligare brådskandeförklaras av en domstol om vissa kriterier uppfylls. Vid bedömningen av en brådskande behandling ska ärendet alltid ställas i relation till andra ärenden som är anhängiga vid domstolen. Formuleringen i lagförslagets 1 och 4 § om att ett ärende ska behandlas "före andra mål och ärenden" hänvisar till ärendets relativa ställning och inte till att ärendet i absolut hänseende måste behandlas före andra ärenden.

I propositionens detaljmotivering finns en bred utredning av vilka faktorer som måste beaktas när man bedömer om synnerligen vägande skäl föreligger. En sådan faktor är målets eller ärendets betydelse för parten. Frågan ska övervägas med särskild tonvikt på betydelsen i ett enskilt fall för den part som vill ha en brådskandeförklaring. Också målets eller ärendets natur kan vara av betydelse. En omständighet som hänför sig exempelvis till en parts hälsa eller person kan vara av sådan betydelse för denne att särskilt vägande skäl föreligger.

Lagutskottet hänvisar också till motiven till lagförslag 1 i propositionen, dvs. förslaget till lag om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång. När en domstol överväger att bestämma gottgörelse ska den vid bedömningen av om dröjsmål förekommit vid sidan av andra faktorer också beakta sakens betydelse för den part som yrkat på gottgörelse (4 §). Speciellt i situationer där en part på grund av personliga omständigheter är i en synnerligen svag position krävs det särskild snabbhet i behandlingen. Detta kan vara fallet när parten är ålderstigen, gravt handikappad, allvarligt sjuk eller har nedsatt psykisk förmåga. När gottgörelsens belopp prövas ska ett ärende anses särskilt betydelsefullt för parten om det har direkt anknytning till dennes hälsa, försörjning, rättsliga ställning eller någon annan motsvarande omständighet (6 §). Ärenden som har samband med t.ex. barns rättsliga ställning är sådana ärenden. De omständigheter som framhållits ovan är även betydelsefulla när man i samband med brådskandeförklaring bedömer sakens betydelse för parten.