Allmän motivering

Propositionens syfte är att luckra upp förfarandet genom vilket vinningen av brott, som har dömts till staten, kan användas för att av statens medel betala skadestånd som motsvarar vinningen och som har bestämts av domstol. Den som har kränkts genom brottet ska i nuläget först få en dom genom vilken det privaträttsliga anspråket godkänns, och efter det kan han eller hon väcka talan mot staten och yrka på betalning av statens medel. Det föreslås att förfarandet görs lättare, så att man i stället för att väcka talan i första hand ska yrka på att få betalning av statens medel genom en skriftlig ansökan hos Rättsregistercentralen. Reformen minskar besväret och kostnaderna för den som ansöker om skadestånd

Ersättning kan betalas till målsäganden av statliga medel endast till det belopp som en förverkandepåföljd som motsvarar nyttan av brottet har verkställts. Det lönar sig därför inte för målsäganden att ansöka om ersättning om verkställandet inte ens delvis har gått att genomföra. Om målsäganden kunde få kännedom om detta före ansökan görs, skulle han eller hon besparas besvär och kostnader, då en resultatlös ansökan inte behöver göras. Uppgifter ur det bötesregister som Rättsregistercentralen upprätthåller enligt lagen om verkställighet av böter ska dock enligt lagens 50 § hållas hemliga. Därför föreslår lagutskottet att 10 kap. 11 § i strafflagen på det sätt som förklaras nedan kompletteras med en bestämmelse om målsägandens rätt att få information om verkställighet av en förverkandepåföljd.

Utfrågningen av sakkunniga aktualiserade frågan om staten är skyldig att betala ränta på målsägandens fordran och om Rättsregistercentralen är skyldig att ersätta de kostnader som ansökan om ersättning förorsakar den som ansöker.

Lagutskottet konstaterar att räntelagen (), som tillämpas som allmän lag på ränta på penninggäld, inte kan tillämpas på målsägandens fordran eftersom det inte finns det slags skuldförhållande mellan målsäganden och staten som avses i lagen. När det inte heller finns någon specialbestämmelse om skyldighet att betala ränta i dessa fall, uppstår ingen skyldighet att betala ränta. Dessutom kan ersättning till målsäganden betalas av statliga medel endast till det belopp som förverkandepåföljden har verkställts. På så sätt kan skyldigheten att betala ränta resultera i ett behov av att använda andra statliga medel för att täcka fordran, vilket inte kan anses stämma överens med lagens syfte.

När det gäller kostnadsersättning till den som ansöker om ersättning anser lagutskottet att det är fråga om ett ärende av unik karaktär (sui generis). Tingsrätten är den behöriga instans där ändring i en förvaltningsmyndighets beslut ska sökas. Ärendet kan således inte betraktas som ett ordinärt tvistemål eller ett brottmål. Därför kan rättegångsbestämmelser som gäller dessa ärenden inte tillämpas. Eftersom det inte heller föreskrivs separat om rättegångskostnader, ansvarar parterna för sina egna kostnader. Ändå påpekar utskottet att den som söker ersättning kan få rättshjälp av statliga medel för behandlingen i Rättsregistercentralen och i domstolen enligt rättshjälpslagen ().

Enligt 44 kap. 15 § i strafflagen kan domstolen bestämma att ett djur som är farligt för människor ska avlivas, om detta är befogat på grund av att djuret är farligt. Bestämmelsen föreslås nu bli kompletterad så att föreläggandet kan verkställas genast, om inte domstolen bestämmer något annat. Till lagen om verkställighet av böter fogas en bestämmelse om vilken myndighet som ansvarar för att verkställa ett föreläggande av domstolen om att avliva ett farligt djur. Föreläggandet ska verkställas av polisen med handräckning av en veterinär. Samtidigt kompletteras lagen om verkställighet av böter med bestämmelser om verkställighet av ett domstolsföreläggande med stöd av lagen om yttrandefrihet i masskommunikation om att ett lagstridigt nätmeddelande ska göras oåtkomligt och utplånas. Föreläggandet ska verkställas av en utmätningsman. I båda fallen görs ansökan om verkställighet av Rättsregistercentralen.

Lagutskottet anser att lagändringarna i propositionen förtydligar både bestämmelsen om att avliva djur och bestämmelsen om att ett lagstridigt nätmeddelande ska göras oåtkomligt och utplånas. Det framgår efter det tydlig av lagen dels vilken myndighet som ska verkställa, dels vilken myndighet som ska ansöka om verkställighet.

Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen. Det tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag.