Allmän motivering

Allmänt

Syftet med propositionen är att möjliggöra internationellt samarbete för att sådan psykiatriskt sjukhusvård oberoende av patientens vilja som bestämts för en åtalad som inte har dömts till straff (vårdpåföljd) kan ges i den stat där personen är medborgare eller har sitt hemvist. I dagsläget tillåter vår lagstiftning inte att en vårdpåföljd som dömts ut i en främmande stat verkställs i Finland som psykiatrisk sjukhusvård. I enstaka fall har detta lett till att en vårdpåföljd som dömts ut i en främmande stat måste verkställas som fängelsestraff (HD 2005:139). Ur den enskilde individens synvinkel måste läget anses otillfredsställande. Vår lagstiftning tillåter inte heller nu att en vårdpåföljd som dömts ut i Finland får verkställas i en främmande stat.

Det är angeläget att vår lagstiftning ändras för att svara mot behoven i det internationella samarbetet, menar utskottet. Genom att vårdpåföljden kan verkställas i den stat där den till vård dömde är medborgare eller har sitt hemvist blir det lättare att främja hans eller hennes vård och rehabilitering och anpassning till samhället. Utskottet tillstyrker lagförslagen men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Samband med det internationella systemet

Behovet att ändra de aktuella lagarna dikteras av vissa internationella instrument, särskilt 1983 års Europarådskonvention om överförande av dömda personer (FördrS 13/1987), nedan 1983 års konvention, och EU-lagstiftning. Lagändringarna i propositionen går inte utöver dessa förpliktelser. I propositionen har regeringen försökt samordna de internationella förpliktelserna med vårt nationella system. Utskottet anser denna regleringsmodell vara motiverad, eftersom det inte är förnuftigt att ändra det finländska systemet på grund av några enstaka fall på den internationella samarbetsfronten eller att för dessa fall införa bestämmelser som avviker från det nationella systmet.

Av propositionsmotiven framgår det att social- och hälsovårdsministeriet håller på att ta fram en proposition om samordning av strafflagen och mentalvårdslagen. I beredningsarbetet grunnar man bl.a. på kriterierna för tvångsvård och förfarandet att bestämma om sådan vård. Justitieministeriet uppges ha haft för avsikt att lämna den nu aktuella propositionen samtidigt med den propositionen. Men regeringen beslutade trots allt lämna den nu aktuella propositionen separat, eftersom man på social- och hälsovårdsministeriet inte exakt kunde uppge när ministeriets propositionen blir klar och då konkreta fall pockar på bestämmelser om internationellt samarbete. Utskottet menar att argumenten för att inte invänta propositionen om samordning av strafflagen och mentalvårdslagen är godtagbara. Men det hade utan tvivel varit en fördel att behandla propositionerna i ett sammanhang, för då hade man från första början kunnat samordna de internationella förpliktelserna och vårt nationella system tydligt och konsekvent utifrån de nationella behoven och behovet av internationellt samarbete.

Utskottet vill också rikta uppmärksamheten på begreppet vårdpåföljd i propositionen. Begreppet är nytt i lagstiftningen, men utskottet anser trots allt att det finns författningstekniska fördelar att introducera det här. Man slipper nämligen att upprepa begreppets komplicerade innehåll i de föreslagna lagarna. Av begreppet framgår med tillräcklig tydlighet dess innebörd i de föreslagna bestämmelserna om internationellt samarbete.

Kriterier för överföring av verkställighet

Enligt de internationella förpliktelserna är det internationella samarbete som avses i propositionen fakultativt. Om det blir aktuellt att överföra verkställigheten av en tvångspåföljd från en främmande stat till Finland, måste det bedömas om det enligt finsk lag finns förutsättningar för tvångsvård. Men också om kriteriet i finsk lag för bestämmande av vård inte uppfylls, kan enligt propositionen en överföring av verkställigheten godkännas.

De föreslagna villkoren för överföring av verkställigheten är enligt utskottet försvarbara. Tröskeln för psykiatrisk tvångsvård är hög i Finland med tanke på att vården är villkorad med mentalsjukdom för myndiga personer. I en lång rad andra länder i Europa kan vård bestämmas också utifrån annan allvarlig psykisk störning. Genom ett brett internationellt samarbete kan man hindra att en vårdpåföljd som bestämts för en finsk medborgare i en främmande stat på grund av skillnader i mekanismerna måste verkställs som fängelsestraff i Finland. Den proposition som social- och hälsovårdsministeriet håller på att ta fram uppges ha som syfte att sänka tröskeln för tvångsvård också här hemma. Utskottet påpekar att reformer av det slaget får vårt system att bli mer likt det i många andra europeiska länder och därmed också underlätta det internationella samarbetet.

Om det handlar om att överföra verkställigheten av en vårdpåföljd från Finland till en främmande stat, måste man först titta på vad åtagandena gällande mänskliga rättigheter och grundlagen kräver. Enligt 9 § 4 mom. i grundlagen får en utlänning inte utvisas, utlämnas eller återsändas, om han eller hon till följd härav riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet. I bedömningen av om överföring ska ske eller inte bör hänsyn tas till lagstiftningen, praxis och sjukhusförhållandena i den främmande staten.

Förfarande

I Finland betraktas psykiatrisk tvångsvård inte som en straffrättslig påföljd. Även när fallet grundar sig på brott är det en hälso- och sjukvårdsmyndighet som bestämmer vården, närmare bestämt Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (i propositionen Rättsskyddscentralen för hälsovården). Utomlands är det i många fall den domstol som behandlar brottmålet som bestämmer vårdpåföljden. Också 1983 års konvention förutsätter att det är en domstol som bestämmer en frihetsberövande påföljd. I propositionen föreslår regeringen att kravet tillmötesgås så att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården måste underställa Helsingfors förvaltningsdomstol ett vårdbeslut när Finland har för avsikt att be en främmande stat verkställa vårdpåföljden.

Den föreslagna lösningen är rimlig, menar utskottet, eftersom det är förvaltningsdomstolen som i nationella fall fastställer beslut om fortsatt vård. Med hänsyn till att fallen är få, är det lämpligt att koncentrera fastställandet av vårdbeslut till Helsingfors förvaltningsdomstol. När utskottet diskuterade lösningen, konstaterade det att 1983 års konvention inte obetingat kräver att det ska vara en domstol som har bestämt en vårdpåföljd i ett brottmål. Men det kan trots allt hända att de övriga staterna inte betraktar en vårdpåföljd som bestämts i Finland som en i 1983 års konvention avsedd påföljd som bestämts av en domstol och som innebär frihetsberövande. Därför är det angeläget att ge akt på hur främmande stater förhåller sig till framställningar om verkställighet av vårdpåföljder som bestämts i Finland och i förekommande fall vidta åtgärder för att ändra bestämmelserna, understryker utskottet.

Kostnader

Enligt propositionsmotiven fördelas kostnadsansvaret mellan den stat som har bestämt vårdpåföljden och verkställighetsstaten enligt de internationella förpliktelserna. Enligt artikel 17.5 i 1983 års konvention ska verkställighetsstaten bära alla andra kostnader utom de som uppkommer uteslutande på domsstatens område. Propositionens bedömning är att de totala kostnaderna blir ganska små, dels för att antalet fall sannolikt kommer att vara litet, dels för att Finland har möjlighet att begära att en vårdpåföljd som har bestämts här verkställs i en främmande stat.

I propositionen finns ingen bestämmelse om hur kostnaderna för vården av en person för vilken det bestämts vårdpåföljd i en främmande stat fördelas i Finland. En sådan bestämmelse om kostnadsansvaret är enligt utskottet nödvändig. Det är med andra ord viktigt, understryker utskottet, att man redan i beredningsfasen på korrekt sätt tar hänsyn till vilka ekonomiska konsekvenser propositionen får.

I ovannämnda överföringsfall föreslår utskottet följande kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna. Staten svarar för vårdkostnaderna tills det har utretts om kriterierna för tvångsvård uppfylls enligt finsk lag. Detta är motiverat, eftersom det handlar om verkställighet i Finland av en vårdpåföljd som bestämts i en främmande stat. Efter att kriterierna kontrollerats övergår kostnadsansvaret på patientens hemkommun. Kostnadsansvaret bestäms då på samma sätt som i nationella fall. Om patienten saknar hemkommun i Finland ansvarar staten för vårdkostnaderna ända tills han eller hon har en hemkommun här. Då är det den kommunen som ansvarar för vårdkostnaderna.

Enligt uppgift kommer 2010 års statsbudget inte att påverkas av tillägget av en bestämmelse om kostnadsansvar. Men det aktuella användningsändamålet måste nämnas i motiven till det berörda budgetmomentets beslutsdel. Med tanke på den ändringen behöver de föreslagna lagarna träda i kraft i början av 2010. Ikraftträdandedatum har emellertid enligt vedertagen praxis lämnats öppet i ikraftträdandebestämmelserna.

Avslutningsvis anser utskottet det nödvändigt att ge akt på hur de föreslagna bestämmelserna fungerar.

Tillämpningsområde

Lagförslagen i propositionen gäller inte institutionsvård enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977). I praktiken lär det inte ha förekommit några fall där internationellt samarbete hade behövts på den punkten. Också de internationella instrumenten för verkställighet gäller personer för vilka det bestämts vård för men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte dömts till straff. Utskottet anser det följaktligen inte vara aktuellt att utvidga propositionen till att gälla institutionsvård enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Men det vore bra att hålla ett öga på om bestämmelserna eventuellt borde utvidgas på denna punkt