Allmän motivering

Propositionen ingår som ett led i totalrevideringen av strafflagen. Lagen om villkorligt straff från 1976 (135/1976) föreslås bli ersatt med ett nytt 2 b kap. i strafflagen. Propositionen föreslår inga större ändringar i det villkorliga fängelsestraffet. Bland de större förändringarna märks att bestämmelserna om valet av straff mellan ovillkorligt och villkorligt fängelse preciseras, att samhällstjänst införs som tilläggsstraff till villkorligt fängelse och att villkorligt bötesstraff slopas eftersom det inte haft någon större betydelse. Utskottet finner propositionen lämplig och behövlig och tillstyrker den med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Villkorligt fängelse

Finland införde villkorligt straff 1918. Precis som i många andra länder i Europa har villkorligt fängelse sin givna plats i vårt straffrättsliga påföljdssystem. På senare år har drygt 60 procent av alla fängelsestraff varit villkorliga.

Det villkorliga fängelsestraffet har kritiserats för att vara ineffektivt. Det har sagts att gärningsmännen döms till flera villkorliga fängelsestraff efter varandra utan att straffen har någon effekt på deras brottsliga beteende. Särskilt unga människor sägs dra på sig en lång rad villkorliga fängelsestraff.

I propositionen redogörs för en utredning om det villkorliga fängelsestraffets funktion, som gjorts av Rättspolitiska forskningsinstitutet. Studien visar att villkorligt fängelse är ett bättre alternativ till frihetsberövande än vad som allmänt antas. För största delen av de som får villkorligt straff blir straffet det enda i sitt slag. Av de som döms till villkorligt fängelsestraff får ungefär en femtedel ett nytt villkorligt fängelsestraff under de 3—5 närmaste åren. Vanligen samlar de på sig ett eller högst två villkorliga fängelsestraff. Av alla som dömts till villkorligt fängelsestraff döms bara tre procent till fler än två nya villkorliga fängelsestraff under en femårsperiod efter den första domen.

För unga är villkorligt fängelsestraff inte lika effektivt. Av de unga som får sitt första villkorliga fängelsestraff döms 40 procent inte till något nytt villkorligt fängelsestraff. Den resterande delen får som regel ett eller två nya straff. Ungefär 10 procent av de unga som årligen första gången döms till villkorligt fängelse får senare flera nya villkorliga fängelsestraff. Det är särskilt för denna problemgrupp bland de unga som det behövs nya påföljder. Sedan 1997 har det pågått ett försök med ungdomsstraff för personer under 18 år. Det är avsett att tillämpas när böter inte är ett tillräckligt strängt straff med hänsyn till hur allvarligt brottet är.

Straffprocessen och nya påföljder

Med avseende på det straffrättsliga påföljdssystemet är det viktigt att straffprocessen avancerar snabbt från undersökning av ett brott till verkställighet av straffet. Inte minst för att få de unga att lämna sin brottsliga bana är det viktigt att straffet utdöms så snabbt som möjligt. Lagutskottet har tidigare (LaUB 5/1999 rd — RP 35/1999 rd) framhållit vikten av att myndigheterna samarbetar effektivare och att brott som begås av unga behandlas snabbt. För närvarande pågår det ett försök i Helsingfors, Esbo, Vanda, Åbo, Tammerfors, Vasa och Joensuu tingsrätters domkretsar med en snabbare straffprocess för minderåriga. Utskottet ställer sig bakom försöket och anser att metoderna, som befunnits fungera väl, snabbt bör införas.

Utskottet anser det motiverat att i detta sammanhang också lyfta fram ett annat missförhållande vid rättegång i brottmål. Brottmål behandlas som regel i domstolen på den ort där brottet har begåtts. När någon har begått flera brott får åtalen enligt 4 kap. 3 § lagen om rättegång i brottmål (689/1997) prövas av den domstol som är behörig att behandla något av åtalen, om det på så sätt bland annat går att snabbare eller lättare döma ut ett gemensamt straff. Bestämmelserna om forum kan således bara sällan utgöra ett hinder för att behandla flera åtal mot en och samma svarande i en enda domstol. I praktiken bestäms forum i ett brottmål ofta som ett resultat av samarbete mellan polisen och en åklagare som eventuellt bevakar utredningen.

I 7 kap. strafflagen om gemensamt straff föreskrivs att ett gemensamt straff skall bestämmas när någon på en gång döms för två eller flera brott. En förutsättning för gemensamt straff är att svarandens alla brott kan behandlas på en och samma gång. Samtidigt är det viktigt för straffutmätningen att det finns en samlad bild av svarandens brottslighet. Därför understryker utskottet att myndigheterna måste förbättra sitt samarbete för att garantera en snabb och tillbörlig straffrättslig behandling av brott.

Totalreformen av strafflagen syftar bland annat till en övergripande översyn av påföljderna och en anpassning av dem till förändringarna i samhället. Särskild vikt läggs vid nya typer av straffpåföljder som alternativ till fängelsestraff. Utskottet har tidigare (LaUB 16/1996 rd — RP 109/1996 rd) påpekat att lagstiftaren har bättre möjligheter att fullfölja målen, om revideringen av det straffrättsliga påföljdssystemet verkställs som en mer övergripande reform. När varje strafftyp ingår i en egen proposition går det inte att göra någon heltäckande bedömning, utan mer övergripande analyser måste skjutas upp till en senare fas av totalrevideringen. Då måste en bedömning göras av det samlade påföljdssystemet, påföljdstyperna och av kriterierna för utmätning och val av straff. Senast då måste det göras en utvärdering av vilken roll förlikningsverksamheten från 1983 spelar i lagstiftningen.

Tilläggspåföljder

Samhällstjänst föreslås bli en ny tilläggspåföljd vid villkorliga fängelsestraff på över ett år. Utskottet menar att den nya tilläggspåföljden är nödvändig.

Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det fram en del praktiska och principiella svårigheter med denna tilläggspåföljd. För att en brottsmisstänkt skall kunna dömas till samhällstjänst måste en lämplighetsutredning göras. Men utredningar görs inte alltid. Därför kan samhällstjänst dömas ut för personer som inte är lämpade för påföljden. Lämplighetsutredningarna blir ännu viktigare när samhällstjänst blir en tilläggspåföljd, för då kommer andra typer av brottslingar än nu att dömas till samhällstjänst. Regeringen gör bedömningen att propositionen inte har några större ekonomiska eller organisatoriska effekter och att samhällstjänst inte kommer att utdömas i nämnvärd högre grad än för närvarande. Det är viktigt att det avsätts adekvata resurser för verkställigheten av samhällstjänst och att det finns ett tillräckligt stort utbud på platser där tjänsten kan fullföljas.

En förutsättning för att samhällstjänst skall kunna dömas ut är att brottslingen samtycker till påföljden och att han eller hon kan förväntas klara av samhällstjänst. Utskottet har tidigare (LaUB 15/1996 rd — RP 144/1996 rd) påpekat att det finns vissa svårigheter med att behandla alla lika vid samhällstjänst. De gällande påföljdsreglerna har inga lämpliga alternativ för brottslingar som inte förväntas kunna klara av samhällstjänst. När samhällstjänst blir en tillläggspåföljd ökar behovet av andra typer av påföljder.

Enligt propositionen ändras inte övervakningen som en tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelsestraff. Unga förbrytare kan dömas till övervakning på en prövotid, om detta främjar hans eller hennes möjligheter att klara sig i samhället och om det är motiverat för att förebygga nya brott. Det anses inte finns någon orsak att se över övervakningen i detta sammanhang, eftersom det ännu inte finns tillräckligt information att tillgå om försöket med övervakning vid ungdomsstraff. Enligt motiveringen till propositionen uppstår det nya problem och nya kostnader om övervakningen i samband med villkorligt fängelse utökas. Dessutom behövs det ett heltäckande nätverk av övervakare.

Utskottet anser att en förbättring av det straffrättsliga påföljdssystemet inte kan avfärdas bara med att det uppstår kostnader. Det är klart att en innehållslig förbättring och en utbyggnad av övervakningssystemet så att det blir meningsfullare och mer heltäckande kostar pengar. Att det inte finns tillräckligt stor erfarenhet av övervakning vid ungdomsstraff är ingen godtagbar orsak till att skjuta upp en omvärdering och reform av övervakningen. Övervakningen i samband med villkorligt fängelsestraff infördes redan 1940, så det finns säkert tillräckliga erfarenheter att luta sig mot.

Kriterierna för villkorligt fängelse

Enligt de gällande bestämmelserna kan ett fängelsestraff under två år dömas ut villkorligt om det för att upprätthålla den allmänna laglydnaden inte krävs att straffet ådöms ovillkorligt. I rättslitteraturen har bestämmelsen kritiserats eftersom allmän laglydnad eller generell brottsprevention anses vara ett dåligt kriterium för val av straff i en domstol. Dessutom har bestämmelsen inte tillämpats enhetligt utan det har förekommit stora skillnader i vilken typ av straff som har valts.

För att samordna straffpraxis och underlätta påföljdsprövningen föreslår utskottet preciseringar i bestämmelserna om val av straff. I strafflagen föreskriver 2 b kap. 1 § 1 mom. att ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt, om inte brottets allvarlighet, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet kräver att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut. Den bestämmelse som föreslogs vid utfrågningen av de sakkunniga har huvudsakligen fått ett gott mottagande. Bestämmelsen anses ge domstolarna tillräckligt stor prövningsrätt och vägledning i valet av straff.