Motivering
Allmänt
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning finner utskottet förslaget behövligt
och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget
men med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Utskottets allmänna bedömning av förslaget.
Avsikten med lagförslaget i propositionen är
att sätta i kraft EU-rådets direktiv 2003/8/EG
(nedan rättshjälpsdirektivet) om rättshjälp
i gränsöverskridande tvistemål genom
att fastställa gemensamma minimivillkor för rättshjälp
i sådana tvistemål. Rättshjälpsdirektivet
ska tillämpas på gränsöverskridande
tvistemål inom civil- och handelsrätt. Syftet är
att tillhandahålla avgiftsfri rättshjälp
för personer som är parter i gränsöverskridande
tvistemål men som inte har tillräckliga medel
för ett effektivt rättsskydd. Rättshjälpsdirektivet
tar sikte på en minimiharmonisering, vilket betyder att
medlemsstaterna i sina nationella lagar kan lagstifta om bättre
villkor för dem som söker och får rättshjälp än
vad direktivet förutsätter.
Lagutskottet ser det som mycket positivt att tillgången
till rättshjälp underlättas i gränsöverskridande
tvistemål som faller inom rättshjälpsdirektivets
räckvidd. Det är redan principiellt viktigt att
avsaknaden av medel inte hindrar den enskilde från att
anlita rättsskyddsmedel.
Förslaget och de gällande bestämmelserna.
Enligt propositionen uppfyller rättshjälpslagen (257/2002)
redan i sin nuvarande form största delen av direktivets
krav. Enligt utredning till utskottet bygger denna syn på en
sådan tolkning att den rättshjälpssökande
i de fall som faller inom direktivets räckvidd inte har
någon ovillkorlig rätt att få rättshjälp
utan begränsningar. Lagutskottet anser att tolkningen i
princip är motiverad. Men det påpekar att gällande
bestämmelser i rättshjälpslagen bör
tolkas positivt med tanke på den rättshjälpssökande
för att direktivets mål ska uppnås. Den
flexibilitet som bestämmelserna i rättshjälpslagen
redan nu medger tillämpas alltså vanligen när
det skulle leda till att rättshjälp vägras
eller avbryts om huvudreglerna i lagen följs.
Bland bestämmelser av detta slag kan man för det
första nämna 5 § 2 mom. i rättshjälpslagen som
säger att rättshjälpen omfattar biträdets åtgärder
för en tid för högst 100 timmar. Men
det går att avvika från detta högsta
antal timmar om det finns särskilda skäl till
det med beaktande av rättshjälpstagarens behov
av rättsskydd och ärendets art och omfattning.
Ett andra exempel är 3 § 3 mom. i rättshjälpslagen,
där det sägs att rättshjälp
inte beviljas om sökanden har en rättsskyddsförsäkring
som omfattar det som saken gäller. Men i ett ärende
som behandlas i domstol kan rättshjälp beviljas
till den del kostnaderna överstiger det maximibelopp för
ersättningen som i försäkringsavtalet
fastställts som övre gräns för
försäkringsbolagets ersättningsskyldighet,
om det finns särskilda skäl till det med beaktande
av rättshjälpstagarens behov av rättsskydd
och ärendets art och omfattning. Lagutskottet anser att
särskilda skäl av detta slag ofta förekommer
precis i sådana gränsöverskridande tvistemål
som avses i rättshjälpsdirektivet.
Detaljanmärkningar
28 a §. Översändande av ansökningar
om rättshjälp mellan medlemsstater i Europeiska
unionen (Ny).
Lagutskottet har fäst sig vid det som nämns
i propositionens motivering (s. 13/I) om ärenden
som ska regleras genom förordning av statsrådet.
I rättshjälpsförordningen ska alltså tas
in bestämmelser om översändande och mottagande
myndigheter, översättning av rättshjälpsansökningar
och kostnadsfrihet för detta, tidfrister för översändande,
eventuella beslut om att vägra översändande
av rättshjälpsansökningar och om att
rättshjälpsansökningar också kan tas
emot på engelska. Lagutskottet menar att kostnadsfriheten,
tidsfristen för översändandet och myndighetens
möjlighet att vägra sända över
en ansökning är så viktiga aspekter av
sökandens rättsliga ställning att det
bör bestämmas om dem genom lag. Vidare anser utskottet att
de nuvarande specificerade fullmakterna att utfärda förordning
i rättshjälpslagen inte räcker till för
att täcka in dessa aspekter, som det i sig vore möjligt
att lagstifta om genom förordnig av statsrådet.
Enligt hävdvunnen tolkning i grundlagsutskottet (se GrUU
29/2004 rd och GrUU 40/2002
rd) ska ett sådant allmänt bemyndigande
att utfärda förordning som avses i 29 § i
rättshjälpslagen i sin tur tolkas snävt.
Lagutskottet föreslår därför
att lagen kompletteras med en ny paragraf om de frågor
ovan som hör hemma på lagnivå och dessutom
om behöriga fullmakter att utfärda förordning.
Med hänsyn till rättshjälpslagens interna
systematik placeras den nya bestämmelsen lämpligen
in som en 28 a § bland särskilda bestämmelser.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs att rättshjälpsbyråerna
kan vara sådana översändande och mottagande
myndigheter som avses i rättshjälpsdirektivet.
Enligt propositionens motivering (s. 14/II) är
det meningen att rättshjälpsansökningar
från andra medlemsstater koncentreras till Helsingfors
rättshjälpsbyrå. De ansökningar
som översänds från Finland till andra medlemsstater
ska för sin del spridas ut på olika rättshjälpsbyråer.
Men det finns ingen orsak att direkt i lag nämna de rättshjälpsbyråer
som ska handlägga gränsöverskridande
rättshjälpsärenden. Därför
föreslås en bestämmelse i momentet om
att det bestäms genom förordning av statsrådet
vilka rättshjälpsbyråer som har hand
om sådana ärenden. Av propositionens motivering
(s. 11/I) framgår att också justitieministeriet
ska vara behörig översändande myndighet
i vissa frågor vid sidan av rättshjälpsbyråerna.
I lagen föreslås en bestämmelse om detta
och dessutom en bemyndigandebestämmelse om att det föreskrivs
närmare genom förordning av statsrådet om
vilka ärenden som faller inom justitieministeriets parallella
behörighet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser
om myndigheternas skyldighet att bistå den sökande
i att se till att ansökan åtföljs av
nödvändiga kompletterande handlingar och att översättningar
av handlingarna ska vara kostnadsfria. Översättningar av
såväl ansökningar som kompletterande
handlingar ska vara kostnadsfria. I praktiken blir det sannolikt
bara i undantagsfall fråga om att översätta
ansökningar, eftersom det kommer att finnas flerspråkiga
standardformulär för ansökningar om rättshjälp
och för överesändande av ansökningar.
I 3 mom. föreslås bestämmelser
om den tidsfrist inom vilken den översändande
myndigheten ska sända över en ansökan
om rättshjälp till den behöriga mottagande
myndigheten i den andra medlemsstaten. Vidare ska där
ingå bestämmelser om de grunder på vilka
den översändande myndigheten får vägra
att översända en ansökan om rättshjälp.
I föreslagna 4 mom. ingår i sin tur
två bemyndigandebestämmelser. Med stöd
av den första kan statsrådet genom förordning
utfärda närmare bestämmelser om förfarandet
vid översändande och mottagande av ansökningar
om rättshjälp. Den andra bemyndigandebestämmelsen möjliggör
att man bestämmer genom förordning av statsrådet
på vilka andra språk än finska eller svenska
en ansökan om rättshjälp kan lämnas
in till en mottagande finländsk myndighet.
Ingress.
Om lagutskottets förslag godkänns måste
också lagens ingress ses över.