Motivering

Kommissionens grönbok om tillnärmning, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder är i sak mycket omfattande och principiellt viktig. Boken uttrycker kommissionens långtgående ambitioner i fråga om samarbetet i rättsliga och inrikes frågor inte minst för straffrättens del. Lagutskottet påpekar att möjligheterna att genomföra planerna i grönboken påverkas av i vilken omfattning det förestående nya konstitutionella fördraget överför behörighet inom straffrättens område till Europeiska gemenskapen och vilka förfaranden som behövs för att utöva behörigheten.

Lagutskottet ser vissa problem med utgångspunkterna i grönboken. Av boken framgår inte generellt på vilka punkter en tillnärmning av tilllämpliga påföljder i Europeiska unionens medlemsstater kan vara till sådan nytta för det ömsesidiga samarbetet som det inte går att uppnå enbart med deras egna åtgärder. Till exempel det som sägs i grönboken (s. 10) om att brottslingar planerar sina brott med explicit hänsyn till nivån på de tillämpliga påföljderna i olika länder är inte särskilt trovärdigt. Det finns skäl att anta att den beräknade risken för att åka fast spelar en mycket större roll för planmässig brottslighet.

Utskottet anser att boken inte bygger på en speciellt nyanserad syn på vilket slag av praktiska problem med brottsbekämpningen som unionen bör söka svaret på. Grönboken ger snarare den uppfattningen att kommissionen ser en tillnärmning av unionens medlemsstater som ett självändamål. Ett sådant synsätt är förknippat med åtminstone två slag av risker. För det första kan det för straffrätten betyda att det straffrättsliga systemet och tillämpningen av det betraktas som underordnade unionens och gemenskapens mål. I så fall kan möjligheterna till nationella kriminalpolitiska val inskränkas betydligt. Saken spelar en stor roll inte minst efter unionens utvidgning, eftersom t.ex. den knapphändiga jämförelsen av antalet intagna i medlemsstaterna (s. 34) pekar på väsentliga skillnader i de straffrättsliga systemens funktion i medlemsstaterna. Som framgår av grönboken har det relativa antalet intagna i Norden av tradition varit rätt lågt. Detta kan ses som ett bevis på ett straffrättsligt kontrollsystem som kombinerar dels en hög risk för att åka fast med höga siffror för uppklarade brott. Å andra sidan har domstolarna dömt ut moderata påföljder, vilket bidragit till att hålla antalet intagna nere. Enligt grönboken är däremot antalet intagna i en del av de nya medlemsstaterna över 350 per 100 000 invånare eller sex gånger högre än i Norden.

För det andra ifrågasätter en tillnärmning av de straffrättsliga påföljderna subsidiaritets- eller närhetsprincipen, som går ut på att åtgärder i princip vidtas på unionsnivå bara när målen med en tilltänkt åtgärd inte kan uppnås i tillräckligt hög grad genom medlemsstaternas egna åtgärder. En bedömning av åtgärdernas tillräcklighet är inte möjlig enbart genom jämförelse av medlemsstaternas rättsakter med varandra, utan det krävs empirisk kunskap om hur de straffrättsliga systemen i staterna fungerar.

Lagutskottet hänvisar till dessa synpunkter och omfattar regeringens tvivel mot en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga system. Också utskottet ser principen om ömsesidigt erkännande som grundbulten i unionens straffrättsliga samarbete. I likhet med regeringen understryker utskottet att ömsesidigt erkännande är möjligt också utan en långtgående tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning. Det anser att om samarbetet får gå vidare utifrån principen om ömsesidigt erkännande kan det bidra till att småningom och utan särskilda tillnärmningsåtgärder tillnärma medlemsstaternas rättsliga system på de punkter där nationella olikheter kan ses som hinder för en förnuftig samverkan.

Lagutskottet har inte ansett att det lönar sig att behandla kommissionens grönbok i detalj i detta sammanhang. Det bedömer att grönbokens innehåll tyder på att gemensamma lagstiftningsåtgärder i allt väsentligt hänger samman med verkställigheten av ekonomiska påföljder och förlust av rättigheter av olika slag. Det straffrättsliga systemets trovärdighet och fortsatta förebyggande verkan kan anses kräva att t.ex. bötesstraff kan verkställas också i en annan medlemsstat och att en temporär förlust av rättigheter typ näringsförbud erkänns som giltig i unionen också utanför den medlemsstat som dömt ut den. I motsats till vad grönboken låter påskina (s. 52) krävs det enligt utskottets uppfattning inte nödvändigtvis att bestämmelserna om själva påföljderna tillnärmas för att denna verkan ska uppnås.