Försvarsminister Jyri Häkämies (översättning): Oppositionen har framfört en interpellation om ägarpolitiken i fråga om statsbolagen på grund av att statens intressebolag Stora Enso Oyj har beslutat att skära ner sin produktion.

Den ena biten efter den andra måste läggas om i världsekonomin. Inom globaliseringen förvandlas tidigare utvecklingsländer till nya ekonomiska och politiska makter. Många utvecklade länder däremot försöker förstå varför fabriker med långa traditioner försvinner bakom den tidigare järnridån och till marknaderna längst bort.

Globaliseringen stannar inte vid den finska gränsen. Det är inte vi i Finland som gör upp spelreglerna för globaliseringen. Däremot kan vi anpassa oss — i själva verket har vi inget val. Det är regeringens och riksdagens skyldighet att kunna ta reda på vad en omstrukturering innebär, att hitta på lämpliga sätt att anpassa sig och att påverka de internationella spelreglerna. Trots enstaka bakslag har det skapats tusentals nya arbetstillfällen i vårt land, och antalet arbetslösa arbetssökande minskade med ungefär 28 000 i fjol.

Men det pågår en omstrukturering inom den europeiska skogsindustrin. Stora nordiska aktörer såsom Norske Skog, UPM Kymmene, SCA, M-Real och Stora Enso har i tur och ordning meddelat om saneringar. Genom dessa åtgärder har de direkta arbetstillfällena inom pappersindustrin minskat med ungefär 8 000 under de två senaste åren.

Orsaken till saneringsbehovet är beklagligt uppenbar: Även i Finland har skogsindustrins totala lönsamhet varit mycket blygsam under 2000-talet, samtidigt som tillväxten har varit god inom många andra traditionella industrigrenar. Till följd av den dåliga lönsamheten och den hårdare konkurrensen har i synnerhet cellulosa- och pappersindustrin varit tvungen att effektivisera produktionen. Detta har vi kunnat se som en minskning av antalet anställda med åttatusen under de tio senaste åren.

Tre finländska skogsföretag hör till de tio största i världen. Det är en förbluffande prestation av en liten nation. Vi måste göra vårt bästa för att verksamhetsbetingelserna för våra skogsföretag ska vara gynnsamma också i fortsättningen. Vi minns från bankkrisen hur en kris inom en sektor ledde till en omfattande utflaggning av den finländska bankverksamheten. Det får inte gå på samma sätt för skogsindustrin.

Genom en delvis populistisk och rörig debatt har man medvetet skapat förvirring. Därför är det bra att riksdagen grundligt, uppriktigt och rättframt, både på ett principiellt och på ett praktiskt plan, går igenom hur statens ägande fungerar och varför det är så viktigt för hela folket. En liknande ingående debatt fördes i höstas i samband med behandlingen av statsbolagslagen, två gånger i plenum och dessutom i en grundlig utskottsbehandling. Påståendet att frågorna inte har behandlats i riksdagen saknar således grund.

Finska staten är överlägset största ägare i de bolag som är listade på Helsingforsbörsen. Det sammanlagda värdet på denna portfölj är just nu ungefär 25 miljarder euro. Av det sammanlagda värdet på hela börsen har statens ägarandel stått för omkring en tiondel och av det inhemska ägandet i bolagen för uppskattningsvis runt en femtedel. Staten har i allt högre grad fått vinstutdelning från sina bolag, i fjol så mycket som 1,6 miljarder euro.

Statens aktieinnehav är en del av vår nationalförmögenhet, och därför väcker ägarpolitiken stor uppmärksamhet. Det får ändå inte betyda att staten i egenskap av ägare i bolagen ska studsa hit och dit i takt med de dagspolitiska konjunkturerna. Tvärtom, som ägare ska staten se till att med de åtgärder som ägarna vidtar lägga grunden för en långsiktig utveckling av bolagen.

Staten har strategiskt ägande, såsom majoritetsägande i energibolagen Fortum och Neste Oil, och finansiella investeringar i många andra storbolag såsom Sampo, Outokumpu, Rautaruukki, TeliaSonera och Stora Enso. Gemensamt för alla dessa börsbolag är att de verkar i en öppen konkurrensekonomi. Bland ägarna finns inte bara institutionella placerare från Finland och från utlandet, utan också en stor skara finländska privatpersoner som aktiesparar. I alla investeringsbolag är staten minoritetsägare.

Man har en gång i tiden introducerat bolagen på börsen för att trygga deras kapitalförsörjning. Detta har varit ett livsvillkor för dem i brist på annan kapitalisering. De börslistade företagen har genomgående klarat av att utvecklas trots hård internationell konkurrens, och via tillväxt har de skapat arbete och välfärd.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har statsbolagens börsintroduktion gagnat staten och skattebetalarna. Vinstutdelningen till staten har ökat rejält med åren, från 70 miljoner euro 1994 till nuvarande nivå. Den har således tjugofaldigats, och försäljningen av aktier har gett inkomster. Med försäljningsinkomsterna har man kunnat finansiera och upprätthålla en allt större del av vårt välfärdssamhälle och på så sätt stödja skol- och hälsovårdstjänster, äldreomsorg och annan basservice.

I och med att företagen har introducerats på börsen har staten accepterat att dess egen roll har förändrats. Efter börsintroduktionen hålls bolagsstämmorna inte längre på den ansvarige ministerns arbetsrum, utan staten är en aktieägare bland andra. I samband med börsintroduktionerna och omstruktureringarna i företagen har staten förbundit sig att agera förutsägbart gentemot de övriga aktieägarna.

Regeringarna har fyra gånger dragit upp riktlinjer för sin ägarpolitik, 1994, 1999, 2004 och 2007. Principerna har i sak varit desamma. Alla betydande politiska partier — också Sdp och Vänsterförbundet — har suttit med i någon av regeringarna och utformat och välsignat dessa principer.

Denna långsiktiga linje, som man har följt i närmare 15 år, har också inneburit att intressegrupper med anknytning till statens intressebolag — anställda, ledning, styrelse, kunder, varuleverantörer och finländska och utländska aktiesparare — har kunnat lita på att finska staten är en trovärdig ägare som respekterar lagar och spelregler. Ett enda avsteg från den tidigare kutymen skulle därför rasera 15 år av konsekvent arbete för att utveckla statsbolagen.

När Stora Enso bildades 1998 drog Lipponens första regering upp följande riktlinjer, med dåvarande handels- och industriministern Antti Kalliomäkis ord: "Placeraraspekten framhävs alltmer när man bedömer statens aktieinnehav och den ägarpolitik staten bedriver. Ett ur placerarsynvinkel viktigt mål är att aktieinnehavet ger bra avkastning och att aktieinnehavets värde stiger. Detta mål eftersträvas även genom sammanslagningen av Stora och Enso." Det här sade ansvarige ministern 1998.

Den sittande regeringen har i sina egna riktlinjer för de ägarpolitiska principerna förbundit sig att fortsätta på den förra regeringens väg, och i juni 2007 slog den fast i sak likadana riktlinjer för ägarpolitiken. Den långsiktiga linjen fortsätter således oförändrad och effektiv när det gäller att ta hand om vår nationalegendom.

Många av de nuvarande statsbolagen har en näringspolitisk bakgrund. För flera årtionden sedan, när inget privat eller utländskt kapital fanns att tillgå, bildade staten nya bolag som skulle arbeta för ett allmännyttigt mål eller fylla en uppenbar lucka i vår produktionsstruktur.

För flera årtionden sedan kunde också ett regionalpolitiskt mål vara en viktig bidragande orsak exempelvis till placeringen av en viss fabrik i gruppen av statsbolag. Den fabrik i Kemijärvi som nu ägs av Stora Enso var i hög grad ett resultat av sådant tänkande. Mot denna bakgrund är det helt förståeligt att man i östra Lappland är bitter över att cellulosafabriken läggs ner.

I dag verkar börsnoterade bolag i en öppen konkurrensekonomi. Det går inte att ställa några samhälleliga tilläggskrav på dem, om de inte får en särskild ersättning för det. Därför kan ett börsnoterat bolag inte ha några regionalpolitiska förpliktelser, i synnerhet inte om den regering som satt vid makten när bolaget bildades genom fusion 1998 inte har underrättat någon annan om dessa förpliktelser.

Stora Ensos regionalpolitiska roll behandlades grundligt i riksdagen när bolaget bildades 1998. Riksdagsledamoten Vähänäkki ville försäkra sig om att den föråldrade utvecklingsområdespolitiken inte skulle få påverka det nya storbolaget, utan att bolaget skulle få verka enligt rent företagsekonomiska principer. I sitt svar på spörsmålet försäkrade Lipponens första regering, med minister Kalliomäkis ord: "Med stöd av vad som anförts ovan kan man konstatera att statsbolagens roll t.ex. som ett regionalpolitiskt instrument har förändrats i och med att bolagen omvandlats till företag som opererar i en normal konkurrenssituation. Detta gäller även sammanslagningen av Stora och Enso."

Den sittande regeringen följer samma linje. Inget annat vore ens möjligt, eftersom finska statens riktlinjer för de ägarpolitiska principerna under de senaste 15 åren vid börsintroduktion och försäljning av olika bolag har bekräftats med detta samma innehåll för såväl finländare som utlänningar på samma sätt också i fråga om andra bolag. Däremot tar regeringen till närings- och strukturpolitiska åtgärder vid omstruktureringar. Detta mål stöds också genom inrättandet av arbets- och näringsministeriet, vilket gör det möjligt att få olika slag av tjänster på ett och samma ställe.

Statens intressebolag har tyvärr varit tvungna att minska sin personal också tidigare och Stora Ensos beslut i oktober var ingen unik företeelse. Fortum, Metso, Rautaruukki, Telia Sonera, Outokumpu och även Stora Enso har under 2000-talet omstrukturerat sin verksamhet med konsekvenser för de anställda utan att någon har krävt att staten ska ingripa. Det som gör situationen annorlunda den här gången är att huvudpartierna i oppositionen — av uppenbart politiska orsaker — tar avstånd från den linje som man gemensamt har gått in för när det gäller det nationella ägandet.

När det gäller enskilda aktiearrangemang har regeringen också i framtiden för avsikt att förutom rent ekonomiska aspekter också beakta de regionala och sysselsättningspolitiska verkningarna. Detta konstaterades ju på hösten i samband med behandlingen av statsbolagslagen. Försäljningen av Kemira GrowHow i fjol baserade sig delvis på just detta, eftersom man förväntar sig att försäljningen av företaget till norska Yara kommer att öka chanserna att realisera ett projekt som redan länge varit under arbete, nämligen att öppna den planerade gruvan i Sokli i östra Lappland.

Alla tidigare regeringar har efter det att ett bolag introducerats på börsen följt klara spelregler som säger att styrelsen för ett börsnoterat bolag ansvarar för bolagets affärsmässiga beslut. Den aktiebolagslag som bereddes 2005 under ledning av dåvarande justitieministern Koskinen och som riksdagen sedermera godkände omfattar samma entydiga förpliktelse. Något annat skulle inte ens vara möjligt enligt praxis på värdepappersmarknaden. Justitiekanslerns slutsats år 2002 i den s.k. Sonera-affären var att statens yttranderätt som delägare ska utnyttjas vid bolagsstämman.

Sålunda har företrädarna för statens ägarstyrning inte vare sig i för- eller efterhand sanktionerat Stora Ensos beslut i oktober om nedskärning av produktionen, eftersom enskilda aktieägare inte har befogenheter att ingripa i ett sådant beslut.

Veterligen har inte heller landets tidigare regeringar, eftersom de respekterat spelreglerna, försökt ingripa i Stora Ensos mer omfattande beslut under tidigare år, exempelvis när bolaget gick in på den nordamerikanska marknaden år 2000, eller när det flyttade över sina skogsreserver på Tornator Oy där bolaget fortsätter att vara minoritetsägare eller vid bolagets försäljning av sin egen energiproduktion.

Finska staten är med ett innehav på cirka 12,3 procent minoritetsägare i Stora Enso. Cirka tre fjärdedelar av bolagets aktier är i utländsk ägo, men bolagets huvudkontor finns fortfarande i Finland och Stora Enso kommer fortsättningsvis att vara ett viktigt bolag för Finland. Att bolaget har framgång i den internationella konkurrensen är därför viktigt för både staten och de övriga aktieägarna, men också ur nationalekonomisk synvinkel.

Efter Stora Ensos beslut i oktober har regeringen i olika sammanhang betonat vikten av att bolaget satsar på eftervård. Ett engagerat och aktivt deltagande i eftervården i en uppsägningssituation visar att man bär sitt samhälleliga ansvar.

Det är överhuvudtaget skäl att betona vikten av öppen och framförhållande information i samband med omstruktureringar. Det räcker inte med att investerarna underrättas. Det är i bolagens eget intresse att öppet informera sin egen personal och också det övriga samhället om orsakerna till att en omstrukturering är nödvändig, och också att visa att det finns planer beträffande eftervården. I det långa loppet gagnar öppenhet och framförhållning alla parter, i synnerhet som vi i framtiden hotas av brist på kompetent arbetskraft.

Redan i början av regeringsperioden genomförde regeringen en reform som den föregående regeringen beslutat om där regleringen av verksamhetsmiljön i fråga om de bolag som bedriver verksamhet på marknadsvillkor avskildes från ägarstyrningen, vars förvaltning koncentrerades till statsrådets kansli. Åtgärden främjade god förvaltningssed genom att ägandet på så sätt avskildes från sektorministeriernas lagstiftningsuppgifter.

Riksdagen godkände förra hösten efter en bred debatt en ny statsbolagslag som också ingick i målen enligt regeringsprogrammet.

Regeringen är beredd att också i fortsättningen utveckla ägarstyrningen. Åtgärder som kan bidra till att stärka kommande generationers arv måste givetvis tas till öppet övervägande.

Regeringen har fullständig förståelse för den oro inför framtiden som de som drabbades av Stora Ensos nedskärningsbeslut känner och kommer att vidta näringspolitiska åtgärder. Regeringen har därför uppställt ett klart mål om att få fram så många nya ersättande arbetstillfällen som möjligt i östra Lappland och områdena runt Kymmenedalen. Redan samma dag som bolaget meddelade att det hade för avsikt att skära ned sin produktion beslutade regeringen att anvisa pengar för omstrukturering till ett belopp av 15 miljoner euro till just dessa områden. Totalt står mer än 50 miljoner euro till förfogande för de orter som drabbas av omstrukturering.

När nu samarbetsförfarandena avslutats och det slutliga antalet förlorade arbetstillfällen står klart framskrider arbetet med att ta fram ersättande arbetstillfällen i rask takt. I Kemijärvi har man undertecknat en avsiktsförklaring genom vilken en stor andel av de förlorade arbetstillfällena, d.v.s. cirka 100 arbetstillfällen, kan ersättas. I Kymmenedalen har man öppnat möjligheter att säkerställa ytterligare cirka 100 arbetstillfällen. Allt detta har man utverkat på mycket kort tid.

När det gäller Kemijärvi har statsrådet fattat ett principbeslut om beviljande av stöd till ett nytt företag som börjar utnyttja de fabriksutrymmen som blir lediga efter Stora Enso. Samma företag fortsätter också att utnyttja östra Lapplands virkesreserver. I Kymmenedalen har staten liknande beredskap att nå snabba lösningar i fråga om livskraftiga projekt. En arbetsgrupp för omstrukturering följer tillsammans med de regionala TE-centralerna, Stora Enso och de nya potentiella företagarna aktivt med hur de olika projekten framskrider.

Eftervården i fallet Voikkaa, som lett till nya arbetstillfällen, ger anledning till optimism. Av Voikkaa lärde vi oss också att snabba åtgärder från statens sida är en viktig förutsättning för ett lyckat resultat. De gångna veckorna har bjudit på många goda nyheter och har redan i betydande grad ökat chanserna för goda resultat både i östra Lappland och i Kymmenedalen.

Också när det gäller Perlos har man i Joensuutrakten lyckats skapa nya arbetstillfällen som ersätter dem som gick förlorade.

Regeringens prioritetsmål i såväl östra Lappland som Kymmenedalen är också framöver att skapa nya, ersättande arbetstillfällen. Början ser redan lovande ut, men det krävs arbetsro och en positiv inställning till ny företagsverksamhet.

Finland har hittills hört till dem som har vunnit på globaliseringen. Finländska företag har internationaliserats på bred front och därmed skapat arbete och utkomst.

Den globala strukturförändringens avigsida är att fabriker läggs ned och att det rentav finns fara för att hela branscher flyttas ut bortom landets gränser.

En stor del av vår traditionella industri har haft nytta av globaliseringen, men skogsindustrin står inför betydande hot. Detta hot mildras knappast av frågan om ryska virkestullar och det därmed sammanhängande problemet med tillgången på råvaror och deras prisnivå. Vi kan alltså förvänta oss strukturarrangemang också i framtiden. Tyvärr stärker de senaste dagarnas nyheter denna uppfattning.

Vi har klarat av svåra tider också tidigare. Alla skogsbranschens aktörer vinner på att vi finner lösningar som bidrar till en bättre verksamhetsmiljö för skogsindustrin. Skogsklustrets mål att öka innovationerna inom industrin och höja virkets förädlingsvärde är bra. Vi är fortfarande marknadsledare inom skogsteknologi, vilket ger en god grund för fortsatt utveckling. Den arbetsgrupp på bred bas under Ahos ledning som regeringen har tillsatt kommer att dryfta metoder för hur skogsindustrins omvärld ska kunna förbättras. Bara genom att gemensamt kavla upp ärmarna kan vi övervinna hoten.

Som ägare kommer staten också framöver att förvalta tidigare regeringars arv och fortsätta sin långsiktiga ägarpolitik. Man kan bara föreställa sig de negativa effekterna av en total helomvändning i fråga om riktlinjerna på de statsägda bolagen, och på sikt också på de anställda, staten själv och på vanliga aktiesparare, om staten skulle gå och ändra på ett förfaringssätt som under de senaste 15 åren visat sig fungera bra.

Därmed är det helt fel att påstå att regeringen skulle ha varit passiv och låtit marknadskrafterna styra. Regeringen gör det som regeringen ansvarar för, men har samtidigt insett var gränserna för dess verksamhet går. Regeringens verksamhet ska, också när en enskild bransch genomgår omstruktureringar, basera sig på en verklighetsförankrad bild av hur globaliseringen förändrar världen och hur vi tillsammans kan omvandla hoten till nya arbetstillfällen. Regeringen är redo för alla slag av konstruktivt samarbete för att nå detta mål.