Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Vi möts dagen för en synnerligen tragisk olycka vid en skola i Jokela. Om vi redan hade preciserade och bekräftade uppgifter om vad som inträffat i Jokela skulle jag naturligtvis lämna en kort upplysning från regeringens sida även i anslutning till dem, men vi är tvungna att än så länge vänta något på exakt information om vad som hänt, vilka följder skottlossningen hade. I alla händelser är detta ännu inte möjligt och därför koncentrerar jag mig på den här upplysningen enligt dagordningen.

Klimatförändringen är obestridligen en av vår tids största utmaningar. För att bemöta den krävs ett långsiktigt och beslutsamt arbete. Vi måste genomgripande ändra våra energisystem, handlingsmönster och vårt levnadssätt. Först nu börjar omfattningen av dessa ändringar klarna.

På önskan av riksdagen fokuserar denna upplysning från statsministern på läget i de internationella klimatförhandlingarna. Parallellt med dessa förhandlingar bereder regeringen en klimat- och energistrategi, där de centrala målen och medlen för Finlands klimat- och energipolitik fastställs som en del av Europeiska unionen och dess målsättningar. Ett medel för att minska utsläppen är den proposition om en ändring av beskattningen av bilar som regeringen lämnade förra veckan. Klimat- och energipolitiken behandlas också i framtidsredogörelsen för denna valperiod.

Den största internationella utmaningen i dag är att komma överens om utvecklingen av den internationella klimatkonventionen efter 2012, dvs. efter åtagandeperioden i Kyotoprotokollet. Ärendet är brådskande: klimatförändringen väntar inte och förberedelserna för att verkställa ett avtal kräver tid. Klart är att man fortsätter föra en ambitiös klimatpolitik. Företagen och hushållen behöver närmare information om målen, medlen och omvärlden för att verksamheten ska kunna anpassas till de nya förhållandena.

Världen måste tillsammans komma överens om vilka klimatåtgärder som ska vidtas. Globala problem kräver globala åtgärder. På så sätt uppnås bättre resultat till lägre kostnader. Det är också det bästa sättet att förebygga snålskjutsar.

Vi måste bygga klimatpolitiken på den grund som redan finns. Så gott som alla länder i världen stöder FN:s klimatkonvention, som således ger ramar för klimatarbetet. Konventionen innehåller alla länders åtaganden att bekämpa klimatförändringen. Den förpliktar också de utvecklade länderna att visa prov på ledarskap och stödja utvecklingsländerna.

Kyotoprotokollet var det första steget mot minskade utsläpp genom internationella åtgärder och detta avtalssystem utgör också en god grund för fortsatta åtgärder efter 2012. EU:s ståndpunkt är att det kommande avtalet ska bygga på Kyotoprotokollet men utvidgas så att det ger en flexibel ram för ett så brett deltagande som möjligt. Detta är utgångspunkten vid FN:s klimatmöte i Bali i december.

I förberedelserna inför Bali har EU och dess medlemsländer ställt upp ambitiösa mål. För Finland är ett viktigt mål att stärka de internationella processer som redan pågår så att förhandlingarna om ett globalt och omfattande avtal om utvecklingen av klimatkonventionen efter 2012 inleds. Ett sådant beslut bör fattas så snart som möjligt så att förhandlingarna kan avslutas år 2009.

Finlands mål överensstämmer helt med EU:s ståndpunkt. Finland deltar och har deltagit aktivt i arbetet för att främja den internationella klimatpolitiken. Vi påverkar framför allt i egenskap av medlemsland i EU, eftersom unionen talar med en röst i klimatförhandlingarna.

Europeiska unionen är en föregångare inom klimatpolitiken. Unionen har även i internationellt perspektiv ett proaktivt grepp när det gäller att skapa en agenda för miljöpolitiken och Finland vill att det förhåller sig så även i fortsättningen. Det är något som också medborgarna i unionen förväntar sig av oss.

På våren 2007 fastställde Europeiska rådet som mål att ett beslut om att inleda förhandlingar om ett globalt och omfattande avtal för tiden efter år 2012 ska godkännas vid FN:s klimatmöte i Bali i december. Förhandlingarna bör slutföras 2009. Europeiska rådet ansåg också att de utvecklade länderna bör åta sig att tillsammans minska sina utsläpp med cirka 30 procent fram till 2020 för att kunna minska dem med 60—80 procent fram till 2050. EU meddelade sitt godkännande av denna målsättning under förutsättning att andra utvecklade länder åtar sig att uppfylla jämförbara utsläppsminskningar och att ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer bidrar tillräckligt enligt sitt ansvar. Inom unionen förs för närvarande förhandlingar om hur bördan för att uppnå EU:s mål ska fördelas mellan länderna. Finland verkar aktivt i EU för att landets särdrag ska beaktas vid fördelningen av bördan och för att de beslut som fattas inte är oskäliga för Finland.

Redan nu förs vissa diskussioner i syfte att få till stånd ett internationellt avtal. Vid ett klimatmöte i Montreal 2005 fattades ett beslut om att inleda diskussioner om framtiden i flera riktningar. Å ena sidan inleddes en "dialog om ett långsiktigt internationellt samarbete för att bemöta klimatförändringen". Alla parter i FN:s klimatkonvention har deltagit i denna dialog, med andra ord även Förenta staterna. Man har bland annat behandlat beaktandet av miljöaspekter i utvecklingsmålen, anpassningen till klimatförändringen och främjandet och finansieringen av teknologin. Arbetet utgör en grund för kommande förhandlingar.

Å andra sidan tillsattes i samband med Kyotoprotokollet en arbetsgrupp med uppgift att granska de utvecklade ländernas åtaganden att minska utsläppen efter 2012. I arbetet deltar endast parterna i protokollet och således står till exempel Förenta staterna utanför. Hittills har man behandlat de utvecklade ländernas möjligheter att minska utsläppen och möjliga variationer i de totala utsläppen.

Något är således redan på gång. Problemet är dock att arbetet är splittrat och att det inte täcker alla frågor. EU har även satt som mål att de processer som redan har satts igång och eventuella nya processer ska slås samman till en formell förhandlingsprocess som omfattar alla länder. En sådan enhetlig process skulle underlätta en samordnad behandling av ärendena. Det är dock möjligt att en sådan lösning ännu inte kan nås i förhandlingarnas inledningsskede.

Problemet med splittring gäller inte enbart klimatpolitiken. Enligt vårt nya utvecklingspolitiska program ska Finland sträva efter att samla det arbete som utförs inom olika forum för att främja en miljöekonomiskt hållbar utveckling, bevara den biologiska mångfalden, förebygga klimatförändringen, förhindra utarmning av jordmånen och ökenbildning och skydda livsmiljöer. Man ska även se till att detta arbete har en effektiv inverkan på all utveckling såväl i industriländerna som i utvecklingsländerna.

Klimatpolitiken hade en framträdande roll också under vårt ordförandeskap. Under FN-förhandlingarna lyckades vi befästa de processer som hade satts igång i Montreal och som ännu var lite osäkra. Klimatet behandlades också konsekvent under alla toppmöten med tredjeländer som ordnades under Finlands ordförandeskap. I Helsingfors ordnades det för första gången på flera år ett möte på politisk nivå mellan EU och Förenta staterna som gällde klimatfrågor. Det viktigaste mötet var Asem-toppmötet, där klimatdeklarationen var ett av de viktigaste resultaten som uppnåddes. Även utanför ordförandeskapsperioden har man haft tilltro till oss. Många finländare har varit förhandlare och beredare åt EU i olika sakfrågor.

Utifrån egen erfarenhet kan jag konstatera att det i dag i praktiken inte förekommer internationella förhandlingar eller bilaterala möten som inte skulle behandla klimat- och energifrågor. Någon kan kanske förringa betydelsen av dessa diskussioner eftersom en verklig förändring även kräver en förändring av människors beteende. De politiska beslutsfattarna måste dock visa vägen. Jag är säker på att tröskeln för att ändra sitt beteende för att sakta ner klimatförändringen blir lägre hela tiden.

Inom den internationella klimatpolitiken har detta år varit livligt på ett aldrig tidigare skådat sätt. FN:s klimatpanel Ipcc:s fjärde utvärderingsrapport har stegvis blivit klar under årets lopp och är en verklig grundsten för beslutsfattande.

Flera länder och grupper av länder har under året som gått tagit olika initiativ i anslutning till den internationella klimatpolitiken. Ett av målen med de initiativ som EU tog i mars var att få även andra länder att berätta om sina mål. De senaste månaderna har visat att strategin fungerade. Japan och Förenta staterna presenterade sina egna klimatinitiativ och även många utvecklingsländer, däribland Kina och Indien, har börjat bereda sina egna klimatprogram.

Klimatförändringen har varit med på agendan vid alla viktiga internationella möten, såsom G8-mötet och Apec-mötet. Inom FN har ärendet även behandlats utanför de ordinarie förhandlingsforumen, till exempel i säkerhetsrådet. Under ett klimatmöte på hög nivå som ordnades av FN:s generalsekreterare diskuterade företrädare för 80 länder för första gången klimatpolitiken på statschefsnivå. Resultaten av alla de ovan nämnda mötena har som en viktig gemensam nämnare att de har gett ett kraftigt stöd åt FN som egentligt forum för klimatförhandlingar. Klimatpolitikens politiska drivkraft har blivit ännu starkare.

Årets livliga aktivitet kulminerar i FN:s klimatmöte i Bali i december. EU eftersträvar ett beslut om en "vägkarta" som skulle sätta igång förhandlingarna och slå fast det allmänna målet med förhandlingarna, eventuella element i det framtida avtalet, organiseringen av arbetet och tidtabellen.

Jag har gett en positiv beskrivning av den internationella situationen. Vi har dock mycket krävande förhandlingar framför oss i Bali och det är osäkert vilket resultat de ger. Avtal bygger på samförstånd och det kan endast uppstå om alla parter är beredda att lyssna på varandra och kompromissa. Alla länder måste uppleva att besluten som fattas är relativt rättvisa för dem.

Finansieringen är en central fråga i de kommande förhandlingarna och den bör stärkas och riktas om så att den styr privata investeringar till att bli mera klimatvänliga och stödjer utvecklingsländernas klimatåtgärder.

I Finland råder det ett uppenbart brett samförstånd när det gäller det allmänna målet att få till stånd ett världsomfattande och helhetsinriktat avtal om en förlängning av Kyotoprotokollets åtagandeperiod. I dag har vi möjlighet att diskutera internationella synvinklar på klimatpolitiken även i riksdagen.