1.1  Alkohollagen

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Lagens syfte. Alkohollagen – liksom annan lagstiftning – har ett syfte som ska förverkligas genom lagstiftningen. Bestämmelserna om lagstiftningens syfte har betydelse fastän deras direkta juridiska betydelse är begränsad till tolkningen i samband med tillämpningen av de egentliga bestämmelserna i lagen. Att alkohollagens syfte i fråga om folkhälsan skrivs in i lagen är särskilt viktigt eftersom man för att främja människors hälsa genom lagen begränsar verksamhetsförutsättningarna för näringsverksamheten. 

Enligt 1 § i den gällande alkohollagen är syftet med lagen att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen. I förarbetena till paragrafen sägs det att skadeverkningarna är beroende av den konsumerade alkoholmängden och konsumtionsvanorna. Strävan är att styra konsumtionen mot en generellt sett lägre totalkonsumtion och mot ett minskat alkoholintag varje gång som alkohol konsumeras. 

Lagens syfte är i detta avseende fortfarande att minska konsumtionen av alkoholhaltiga ämnen. I paragrafen ska också den huvudsakliga metoden enligt lagen nämnas, dvs. begränsning och övervakning av näringsverksamheten i anknytning till alkoholhaltiga ämnen. Genom att minska befolkningens konsumtion och att begränsa och övervaka näringsverksamheten strävar man efter att ytterligare förebygga alkoholens negativa effekter. Ett viktigt mål för alkoholpolitiken har blivit behovet av att förebygga de negativa effekter som användning av alkohol orsakar för användarnas närstående och närmiljön. 

I paragrafen ska således utöver de negativa effekterna för dem som konsumerar alkohol nämnas också alkoholens negativa effekter för andra människor och hela samhället. Syftet med paragrafen är till denna del att betona att man genom alkohollagstiftningen strävar efter att skydda hela samhället och i synnerhet t.ex. barn och andra familjemedlemmar. 

2 §.Lagens tillämpningsområde. Lagen ska på motsvarande sätt som enligt den gällande 2 § tillämpas på tillverkning, import, export, transport, försäljning och annan överlåtelse, användning, innehav och transport samt marknadsföring av alkoholhaltiga ämnen. 

Enligt 4 § i livsmedelslagen tillämpas livsmedelslagen inte på alkoholdrycker eller alkoholpreparat till den del övrig lagstiftning innehåller bestämmelser om dessa. På alkoholdrycker som utgör livsmedel enligt livsmedelslagstiftningen tillämpas i nuläget med andra ord livsmedelslagen som en allmän lag och alkohollagen som en speciallag. I 2 mom. fastställs denna princip. 

Läkemedel och läkemedelspreparat som avses i läkemedelslagen kan innehålla etylalkohol. Övervakningen enligt läkemedelslagen är i detta avseende tillräcklig. Det föreslås därför att i 3 mom. ska det på samma sätt som i den gällande 2 § föreskrivas om att alkohollagen inte tillämpas på dessa läkemedel och läkemedelspreparat. 

3 §.Definitioner. I paragrafen föreslås bestämmelser om de centrala definitionerna i alkohollagen. 

Viktigt med tanke på lagens tillämpningsområde är på vilka ämnen lagen tillämpas. Enligt 3 § i den gällande lagen avses med alkoholhaltigt ämne ett ämne eller en produkt som innehåller över 2,8 volymprocent etylalkohol. Ett ämne eller en produkt kan således oberoende av sin form vara ett alkoholhaltigt ämne. Drycker som är avsedda att förtäras och som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol definieras särskilt som alkoholfria drycker. De bestämmelser om åldersgränserna i fråga om detaljförsäljning och servering samt reklam som finns i den gällande alkohollagen omfattar dock också alkoholfria drycker som innehåller minst 1,2 volymprocent alkohol. 

I lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker avses med alkoholdryck drycker som är avsedda att förtäras och som innehåller mer än 1,2 volymprocent etylalkohol. I fråga om öl anses en dryck vara en alkoholdryck när den innehåller mer än 0,5 volymprocent etylalkohol. Alkoholdrycker delas i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker in i fem grupper: öl, vin, anda genom jäsning tillverkade alkoholdrycker, mellanprodukter och etylalkohol. Dessa produkter definieras i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker med hjälp av positioner i tulltariffen och ställvis med hjälp av detaljerade preciseringar. 

Definitionerna i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker baserar sig på bestämmelserna i strukturdirektivet. Bestämmelser om en alkoholdrycks alkoholhalt finns dessutom i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna. Alkoholhalten ska enligt förordningen märkas ut på förpackningen som volymprocent, om drycken innehåller mer än 1,2 procent alkohol. 

I ljuset av vissa av de bestämmelser om punktbeskattning och märkning av förpackningar som finns i unionsrätten och alkohollagen är den nuvarande gränsen på 2,8 procent tydligen för hög. Det föreslås således att definitionen ska ändras så att alkoholhaltiga ämnen är sådana ämnen och produkter som innehåller mer än 1,2 volymprocent etylalkohol. I detta avseende föreslås det inga ändringar i t.ex. den tillståndspliktiga tillverkningen och försäljningen av alkoholdrycker, dvs. enligt 6 § 1 punkten i förslaget får alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol tillverkas och säljas utan tillstånd liksom i nuläget. Enligt 34 § i den gällande livsmedelslagen (23/2006) ska Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) planera, styra och verkställa tillsynen i fråga om drycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol. Det föreslås inte att denna bestämmelse ändras, dvs. Valviras tillsynsbefogenheter ska också i fortsättningen fastställas i överensstämmelse med tillståndsplikten för tillverkning och försäljning. 

Med tanke på tillämpningen av alkohollagen är det inte behövligt att definiera olika alkoholdrycker såsom i t.ex. lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker eller positionerna i tulltariffen. I de förordningar som har utfärdats med stöd av den gällande alkohollagen finns det t.ex. detaljerade tekniska definitioner av olika alkoholdrycker samt definitioner av geografiska beteckningar som är skyddade på gemenskapsnivå. Bestämmelserna om tillverkning och presentation av alkoholdrycker hör i huvudsak till unionsrätten och livsmedelslagstiftningen. I Finland hör bestämmelserna om skyddade beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel till jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde. Bestämmelser om geografiska beteckningar för spritdrycker finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 som också hör till jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde. I fortsättningen ska bestämmelser om tekniska definitioner av och geografiska beteckningar för alkoholdrycker inte finnas i alkohollagstiftningen, trots att övervakningen av dessa bestämmelser av ändamålsenlighetsskäl fortfarande enligt livsmedelslagen kan höra till myndigheterna som övervakar alkohollagen. I övergångsbestämmelsen föreslås det att bestämmelserna om beteckningarna Finsk Vodka, Finsk Bärlikör och Finsk Fruktlikör och om presentation och beskrivning av fruktvin i 2, 3 och 4 § i den gällande förordningen om alkoholdrycker och sprit ska förbli i kraft. Avsikten är att den kan upphävas när bestämmelserna om definitionerna revideras. 

Alkoholhaltiga ämnen delas på samma sätt som i den gällande lagen in i alkoholdrycker, sprit och alkoholpreparat. Med alkoholdryck avses enligt 2 punkten också i fortsättningen ett alkoholhaltigt ämne som är avsett att drickas och som innehåller högst 80 volymprocent etylalkohol. I 3 och 4 punkten föreslås det i enlighet med den gällande lagen att gränsen mellan svaga och starka alkoholdrycker ska vara 22 volymprocent. 

Etylalkohol eller en sådan vattenlösning av etylalkohol som innehåller mer än 80 volymprocent etylalkohol definieras i 5 punkten på samma sätt som i den gällande lagen som sprit. Sprit kan användas t.ex. i den kemiska industrin, som lösningsmedel eller som biobränsle. Sprit kan vara denaturerad, dvs. ha gjorts otjänlig för förtäring genom tillsatts av andra ämnen. Alkohol som har gjorts otjänlig för förtäring är befriad från punkskatt. 

Med kraftigt denaturerad sprit avses enligt 6 punkten alkohol som blivit fullständigt denaturerad i enlighet med artikel 27.1 a i strukturdirektivet. Förteckningen över ämnen som används för att kraftigt denaturera alkohol har i nuläget harmoniserats i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 162/2013 om ändring av bilagan till förordning (EG) nr 3199/93 om ömsesidigt erkännande av förfaranden för att fullständigt denaturera alkohol för att erhålla punktskattebefrielse. 

Alkohol som är befriad från punktskatt kan enligt artikel 27.1 b i strukturdirektivet också vara på något annat sätt denaturerad än fullständigt denaturerad, om den används vid tillverkningen av en vara som inte är avsedd för konsumtion. Enligt 7 punkten i paragrafen om definitioner avses med lindrigt denaturerad sprit denna typ av alkohol. Bestämmelser om denatureringsförfarandena finns i den förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av 52 §. 

Med alkoholpreparat avses enligt 8 punkten på samma sätt som i den gällande lagen ett alkoholhaltigt ämne som inte är en alkoholdryck eller sprit och som kan vara denaturerat. I praktiken är alkoholpreparat t.ex. livsmedel, sötsaker, desinfektionsmedel, kosmetik och bränslen som innehåller etylalkohol. 

I den gällande alkohollagen finns det inga andra definitioner av centrala begrepp som används i lagen. I alkohollagen finns det bestämmelser om bl.a. tillverkning av och partihandel med alkoholhaltiga ämnen och i synnerhet om detaljhandel med och servering av alkoholdrycker. 

Etylalkohol är ett resultat av jäsning av t.ex. säd eller fruktdrycker som innehåller kolhydrater. Etylalkohol kan också framställas syntetiskt. En lösning som innehåller etylalkohol kan koncentreras främst genom destillation. Också andra kemiska och fysikaliska metoder, såsom frysning, kan användas för att koncentrera alkohol. Med tillverkning av alkoholhaltiga ämnen avses således enligt 9 punkten framställning av etylalkohol genom jäsning eller på något annat sätt samt koncentrering av en lösning som innehåller etylalkohol genom destillation eller på något annat motsvarande sätt. 

Enligt 4 mom. ska bestämmelserna om tillverkning också tillämpas på vidareförädling och omtappning av sprit samt av skattefria alkoholhaltiga ämnen som avses i lagstiftningen om punktbeskattning. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § i den gällande alkohollagen. Tillstånd enligt alkohollagen för att tillverka alkoholdrycker krävs alltså på samma sätt som i nuläget också för verksamhet där alkoholdrycker tillverkas genom att etylalkohol, vatten och andra ämnen blandas för att framställa t.ex. long drink-drycker eller likörer. Tillverkningen och omtappningen inbegriper t.ex. dryckens mognad, sötning, filtrering och annan vidareförädling samt flask- och burktappning. Bestämmelser om i synnerhet presentation av alkoholdrycker och märkning av förpackningar finns t.ex. i EU:s jordbrukspolitiska rättsakter och i livsmedelslagstiftningen. På den blandning eller smaksättning av alkoholportioner som sker i restauranger och som görs med beskattade alkoholdrycker tillämpas inte bestämmelserna om tillverkning av alkoholdrycker. 

Med partihandel avses i allmänspråket försäljning av varor eller produkter för återförsäljning. De innehavare av partihandelstillstånd som avses i 27 § i den gällande alkohollagen säljer alkoholdrycker till innehavare av detaljhandelstillstånd och serveringstillstånd. En innehavare av partihandelstillstånd kan också sälja alkoholdrycker till en annan innehavare av partihandelstillstånd. Innehavarna av partihandelstillstånd för sprit säljer på motsvarande sätt sprit till de innehavare av användningstillstånd som avses i 17 § i den gällande alkohollagen – t.ex. för tillverkning av livsmedel eller produkter. I enlighet med denna praxis avses enligt 10 punkten med partihandel försäljning av alkoholhaltiga ämnen för återförsäljning eller vidareförädling. 

Skillnaden mellan detaljhandel med och servering av alkoholdrycker är enligt gällande praxis platsen där dryckerna konsumeras. En alkoholdryck som köpts på ett detaljhandelsställe ska drickas någon annanstans än på köpstället och en dryck som köpts på ett serveringsställe ska drickas på platsen. Enligt 11 och 12 punkten i förslaget avses med detaljhandel försäljning av alkoholdrycker för förtäring någon annanstans än i lokaler som försäljaren kontrollerar eller någon annanstans än under försäljarens övervakning och med servering avses försäljning av alkoholdrycker för förtäring i lokaler som försäljaren förfogar över eller under övervakning som ordnas av försäljaren. 

I 13 punkten definieras alkoholbolaget i överensstämmelse med definitionen i 3 § 1 mom. 4 punkten i den gällande alkohollagen. Med alkoholbolaget avses ett helt statsägt aktiebolag som enligt vad som föreskrivs i denna lag med ensamrätt bedriver detaljhandel. 

Enligt 14 § 2 mom. i den gällande alkohollagen och social- och hälsovårdsministeriets beslut 852/1995, som meddelats med stöd av det momentet, kan tillstånd för detaljhandel med gårdsvin och sahti beviljas i anslutning till tillverkningsstället. Trots att Europeiska kommissionen har granskat denna undantagsbestämmelse om alkoholbolagets ensamrätt på detaljhandeln ska den bevaras i den föreslagna alkohollagen. Den tillverkning och försäljning av gårdsvin som bedrivs i Finland konkurrerar i praktiken inte med den vinodling och vinproduktion som bedrivs i andra medlemsländer. Det ursprungliga syftet med undantaget för gårdsvin var att tillåta försäljning av gårdsviner i anslutning till trädgårdsproduktion och gårdsbruksturism på landsbygden. Avsikten är att undantaget för gårdsviner liksom i nuläget ska gälla verksamhet som är begränsad, traditionell och hantverksbetonad. 

Tekniskt sett avses med gårdsvin enligt 14 punkten en alkoholdryck som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol och som framställts enbart genom jäsning av bär, frukter eller andra växtdelar, med undantag för druvor och spannmålsprodukter. Enligt definitionen ska gårdsvin ha framställts på ett tillverkningsställe som i rättsligt och ekonomiskt hänseende är oberoende av andra tillverkare av alkoholdrycker och som utövar sin verksamhet i samband med jordbruk och fysiskt åtskilt från andra tillverkningsställen för alkoholdrycker och inte tillverkar på licens och där mängden alkoholdrycker som tillverkats under kalenderåret uppgår till högst 100 000 liter. 

Definitionen av gårdsvin motsvarar således i huvudsak den gällande definitionen. Eftersom fruktvin inte definieras särskilt i lagen ska från definitionen av gårdsvin uteslutas alkoholdrycker som framställts av säd – i regel öl – och alkoholdrycker som framställts av druvor – i regel druvvin. På grund av gårdsvins karaktär ska definitionen inbegripa att tillverkningen och försäljningen av produkterna sker i anslutning till tillståndshavarens bedrivande av jordbruk. Med bedrivande av jordbruk avses i detta sammanhang av hävd åkerbruk, växthusproduktion och trädgårdsodling. Dessutom räknas som jordbruk vanligen sådan verksamhet som har understötts med strukturåtgärder för gårdsbruk, såsom yrkesmässigt bedriven bär- och svampplockning samt annan därmed jämförbar produktion. Gårdsvin är således inte t.ex. bärvin som framställts som fabriksproduktion utanför bedrivandet av jordbruk. 

I 15 punkten i förslaget definieras hantverksöl, som enligt 17 § i förslaget får säljas av tillverkarna i anslutning till tillverkningsstället. Detta undantag från Alkos detaljhandelsmonopol är i enlighet med undantaget för gårdsvin begränsat till en sådan produktionsmängd som visar att verksamheten är begränsad, traditionell och hantverksbetonad. Att detaljhandelstillstånd beviljats för en tillräckligt begränsad verksamhet innebär enligt EU-domstolens avgörandepraxis inte nödvändigtvis att inhemsk produktion favoriseras jämfört med en situation där utländska bryggeriers enda försäljningskanal är Alko. Den mängd alkoholdrycker som ett bryggeri får framställa är således begränsad till 500 000 liter. Syftet med kravet på att bryggeriet i rättsligt och ekonomiskt hänseende ska vara oberoende av andra bryggerier är att förhindra att begränsningen av tillverkningsvolymen kringgås t.ex. genom rättsliga åtgärder. Bryggeriet ska dessutom utöva sin verksamhet fysiskt åtskilt från andra bryggerier och får inte brygga på licens. 

Definitionen av hantverksöl i 15 punkten och preciseringen i 3 mom. motsvarar till dessa delar den bestämmelse i 9 § i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker som gäller hur mycket accisen (punktskatten) på alkoholdrycker kan sänkas för bryggerier. Dessa förutsättningar för tillverkarens självständighet har också behandlats i Europeiska unionens domstols dom i mål C-83/08 som gäller artikel 4 i strukturdirektivet. 

Hantverksöl är inte t.ex. cider, long drink-drycker eller vin. Definitionen av öl är mycket omfattande, dvs. den kan inbegripa t.ex. blandningar av öl och lemonad (Shandy), energidrycksöl (t.ex. Tilt beer) eller smaksatta ölcocktails (t.ex. Tequilabeer). I fråga om dessa produkter uppfylls inte kravet på ”tradition”, dvs. undantaget för små bryggerier ska gälla endast alkoholdrycker som framställts av mältad eller omältad säd och i vars tillverkning det dessutom får användas enbart andra korn av växter, socker, humle och andra växtdelar som är med i jäsningen och även kryddor. 

Med traditionella metoder kan alkoholhalten i öl höjas till cirka 12 procent, men genom exceptionella tillverkningsmetoder kan ölets alkoholhalt höjas till 14—15 procent eller till och med till 40—55 procent. Hantverksölets maximialkoholhalt på 12 procent är densamma som maximialkoholhalten enligt det nuvarande undantaget för sahti. 

Hantverksöl kan enligt förslaget också vara sahti som 2002 godkändes som en garanterad traditionell specialitet genom kommissionens förordning (EG) nr 244/2002 om komplettering av bilagan till förordning (EG) nr 2301/97 om att införa vissa benämningar i det register över skyddade särarter som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 2082/92 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel. 

I 33 § i den gällande alkohollagen föreskrivs det om reklam, indirekt reklam och annan verksamhet för att främja försäljningen av alkoholdrycker. I 3 § 16 punkten i förslaget definieras dessa verksamheter som marknadsföring. Som reklam betraktas vanligen informationsförmedling som riktar sig till en stor grupp människor och påverkar produkter eller tjänster kommersiellt. Vid säljfrämjande verksamhet är det fråga om olika kommersiella metoder som syftar till att direkt påverka konsumenternas kommersiella lösningar i fråga om produkter. Annan säljfrämjande verksamhet är t.ex. sponsring i samband med vilken produktens namn eller andra kännetecken nämns. På samma sätt som det anges i 33 § 3 mom. i den gällande alkohollagen är indirekt reklam enligt definitionen i synnerhet främjande av försäljningen av en produkt i samband med reklam för någon annan nyttighet genom ett etablerat kännetecken för produkten oförändrat eller ändrat så att det ändå kan kännas igen används som kännetecken för nyttigheten eller genom att reklamen för en produkt på något annat sätt associerar till en bestämd produkt. Avsikten med denna definition är att förhindra att begränsningarna av reklam kringgås så att de skapas produktgrupper där olika produkter i enlighet med t.ex. licensavtal presenteras med hjälp av samma varumärken. 

Samhällelig diskussion eller journalism kan vanligen inte anses vara reklam. Således har också näringsidkare rätt att delta i samhällsdebatten eller presentationer av sin egen näringsverksamhet för t.ex. arbetssökande eller placerare så att näringsidkarna inte uttryckligen behöver undvika att nämna de produkter som de tillverkar. Riksdagens social- och hälsovårdsutskott (ShUB 58/2006 rd) har på motsvarande sätt behandlat t.ex. televisering av idrottsevenemang där det på grund av bestämmelserna om reklam inte är behövligt att tona ut t.ex. alkohol- och tobaksprodukters varumärken. 

I 2 mom. i paragrafen om definitioner anges också att bestämmelserna om försäljning av alkoholhaltiga ämnen tillämpas också inom näringsverksamhet på förmedling och överlåtelse mot ersättning, om inte något annat föreskrivs i denna lag. Med förmedling avses överlåtelse av varor i en situation där en person enligt ett på förhand uppgjort avtal köper alkoholdrycker till en annan person (RP 84/2008 rd s. 36). Också i nuläget omfattar den gällande definitionen främst försäljning av i synnerhet alkoholdrycker och sprit, som är förbjuden utan tillstånd. På samma sätt är det vid både detaljhandel och servering förbjudet att t.ex. sälja alkoholdrycker till minderåriga. Bestämmelserna om försäljning i alkohollagen får inte i näringsverksamhet kringgås genom att avtala om att alkoholdrycker inte egentligen säljs till köparen utan att köparen har bemyndigat försäljaren att skaffa en dryck för vilken köparen bara betalar t.ex. det ursprungliga priset. Bestämmelserna om försäljning tillämpas också t.ex. i en situation där servering av en alkoholdryck marknadsförs i samband med någon annan nyttighet eller tjänst. Avsikten med förslaget är att för att förhindra grå ekonomi klargöra gränserna mellan tillståndspliktig verksamhet och nära anknuten näringsverksamhet. Enligt lagen är sådan praxis förbjuden där den som tillhandahåller restaurangtjänster skaffar alkoholdrycker utan serveringstillstånd på en uppdragsgivares vägnar och uppdragsgivaren betalar endast inköpspriset. Utan serveringstillstånd är det inte heller tillåtet att t.ex. marknadsföra och tillhandahålla alkohol i anslutning till en avgiftsbelagd kulturtjänst. Det är enligt 84 § i förslaget förbjudet att mot arvode förmedla alkoholdrycker. 

4 §.Förbud mot åtgärder som strider mot god sed. I 1 mom. förbjuds åtgärder som strider mot god sed vid tillverkning, import, försäljning och marknadsföring av alkoholhaltiga ämnen samt vid näringsverksamhet som bedrivs i enlighet med avtal eller andra arrangemang i samband med dessa verksamheter. Begreppet ”god sed” preciseras i 2 mom. genom att föreskriva att näringsverksamheten anses strida mot god sed, om den är klart oförenlig med allmänt godtagna samhälleliga värden och i synnerhet om den ger uttryck för en positiv eller likgiltig attityd till att hälsan äventyras under alkoholpåverkan eller med narkotika, läkemedelspreparat eller kemikalier. 

Begreppet ”strider mot god sed” har använts både i den gällande alkohollagens 33 §, som gäller reklam, och i konsumentskyddslagens 2 kap. 1 § enligt vilken marknadsföring inte får strida mot god sed. Enligt marknadsdomstolens och konsumentombudsmannens avgörandepraxis får reklam inte ge uttryck för sådant som strider mot allmänt godtagna samhälleliga värden. Utgångspunkten är att de samhälleliga värdena vanligen framgår av lagstiftningen. De samhälleliga värden som gäller t.ex. narkotika framgår entydigt av strafflagstiftningen. Äventyrande av klienters säkerhet, kränkande av kvinnors eller mäns sexualitet och äventyrande av barns välmående är allmänna exempel på sådant som strider mot god sed. 

Paketprissättning av t.ex. måltider och inkluderade alkoholdrycker strider inte nödvändigtvis mot god sed, men beroende på marknadsföringen och serveringens karaktär kan servering av alkoholdrycker enligt principen ”drick så mycket du vill” till ett visst pris vara förbjuden för att den strider mot god sed. På motsvarande sätt kan detaljförsäljning och servering av alkoholdrycker på kredit till t.ex. svaga konsumentgrupper i vissa situationer utifrån en helhetsbedömning strida mot god sed. 

I 2 mom. nämns det särskilt att näringsidkaren ger uttryck för en positiv eller likgiltig attityd till att hälsan äventyras under alkoholpåverkan eller med narkotika, läkemedelspreparat eller kemikalier. Att ordna t.ex. dryckestävlingar kan utgöra äventyrande av kundernas hälsa, om det i tävlingarna förtärs stora mängder alkoholdrycker under en mycket kort tid. I samband med t.ex. servering av alkoholdrycker kan det på samma grunder strida mot god sed att sälja alkohol eller tillåta användning av alkohol på ovanliga sätt, såsom att alkohol absorberas genom slemhinnor eller inhaleras. Alkohol tränger inte särskilt bra igenom frisk hud, men den tränger snabbt igenom t.ex. skadad hud. Via respirationen kan alkohol tränga in betydligt snabbare i blodet än genom huden, vilket innebär att risken för överdosering är stor. Verksamhet som enligt bestämmelsen strider mot god sed kan också vara verksamhet där det säljs eller erbjuds lustgas eller tillåts att lustgas används i samband med t.ex. detaljförsäljning eller servering av alkoholdrycker. Förbudet får inte kringgås genom avtal om arbetsfördelning av verksamheten eller andra motsvarande arrangemang med en annan verksamhetsutövare.  

Enligt 68 § 3 mom. i förslaget kan tillsynsmyndigheten förbjuda en näringsidkare att fortsätta näringsverksamhet som avses i denna lag till de delar verksamheten i väsentlig grad strider mot god sed på det sätt som avses i 4 § och den inte har rättats till eller avslutats inom en skälig tid trots en uppmaning från tillsynsmyndigheten. 

2 kap. Tillståndsplikt

5 §. Tillståndspliktig verksamhet. Enligt huvudregeln i 1 mom. är det förbjudet att utan tillstånd tillverka och sälja alkoholdrycker. Med tanke på övervakningen av alkohollagen innebär detta att handeln med alkoholdrycker ska kunna övervakas i tillståndssystemet från tillverkning till partihandel, detaljhandel och servering. Import av alkoholdrycker är inte tillståndspliktig ens inom näringsverksamhet, men vid import i kommersiellt syfte ska det enligt 29 § göras en anmälan till Valvira när verksamheten inleds. 

Vid övervakningen av alkohollagen har strävan varit att förhindra att mycket starka alkoholhaltiga ämnen kommer ut på konsumentmarknaden. Liksom i nuläget är det enligt 2 mom. förbjudet att utan tillstånd tillverka, importera, sälja, använda och inneha sprit. I praktiken gäller tillståndsplikten odenaturerad sprit, dvs. vanligen t.ex. 96-procentig sprit. 

6 §.Undantag från tillståndsplikten. I 1 mom. föreskrivs det om undantag från tillståndsplikten. 

Enligt 1 punkten gäller tillståndsplikten för tillverkning och försäljning av alkoholdrycker inte alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. Tillverkning och försäljning av dessa produkter kräver inte heller i nuläget tillstånd. 

Enligt 2 punkten kräver detaljhandel med och servering av alkoholdrycker i utrikestrafik inte tillstånd, utan en anmälan ska göras om verksamheten på det sätt som föreskrivs i 47 och 48 §. Detta arrangemang motsvarar nuläget. 

I 3 punkten ska det för tydlighetens skull konstateras att det är tillåtet att sälja alkoholdrycker och sprit för export. 

Enligt 4 punkten får en enskild i sitt hem uteslutande för eget bruk utan tillstånd tillverka svaga alkoholdrycker, dock så att tillverkningen inte sker genom destillation. Tillverkning i hemmet av alkoholdrycker är enligt den gällande lagstiftningen tillåten för enskilt bruk i annat än försäljningssyfte genom jäsning. Med enskilt bruk avses enligt 5 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit tillverkning för att förtäras av en enskild person, dennes familjemedlemmar samt deras gäster. Försäljning av alkoholdrycker som tillverkats i hemmet eller servering av sådana drycker i samband med kommersiell verksamhet eller vid avgiftsbelagda tillställningar är enligt den paragrafen förbjuden. Den i förslaget avsedda begränsning enligt vilken drycker får tillverkas endast för en enskild persons eget bruk motsvarar de begränsningar som gäller i nuläget. Alkoholdrycker som en person själv tillverkat får också serveras till gäster vid privata tillställningar och ges som gåva. 

De sätt att tillverka öl och andra svaga alkoholdrycker som är tillåtna beskrivs tämligen detaljerat i förordningen om alkoholdrycker och sprit. I förslaget tar man inte längre ställning till råvarorna eller tillsatsämnena i öl eller andra svaga alkoholdrycker eller den tillverkade alkoholdryckens smak. Det är tillåtet att tillverka alkoholdrycker av vilka råvaror som helst. 

Enligt 5 och 6 punkten ska huvudregeln om tillståndsplikt inte tillämpas på denaturerad sprit. Tillverkning av kraftigt denaturerad sprit kräver tillstånd, men att importera, sälja och använda sådan sprit är tillåtet utan tillstånd. Tillverkning av lindrigt denaturerad sprit kräver likaså tillstånd, men att importera, sälja med de begränsningar som anges i 53 §, använda och inneha sådan sprit är tillåtet utan tillstånd. Lindrigt denaturerad sprit ska enligt 53 § i förslaget inte få säljas till konsumenter. 

Enligt 7 punkten är det tillåtet att utan tillstånd importera och inneha sprit i en situation där spriten transporteras utan mellanlagring genom Finlands territorium till ett annat land och transiteringen har anmälts till Tullen före ankomsten till Finland. Bestämmelsen motsvarar 8 § 4 mom. i den gällande alkohollagen. 

I 2 mom. anges det att alkoholbolaget har ensamrätt till detaljhandel med alkoholdrycker, med undantag för de situationer som avses i 1 mom. 1–3 punkten och den tillståndspliktiga detaljhandel med alkoholdrycker som avses i 17 §. 

7 §.Tillståndsmyndigheter. Enligt paragrafen beviljas detaljhandels- och serveringstillstånd för alkoholdrycker liksom i nuläget av regionförvaltningsverket på orten för det verksamhetsställe som ansökan gäller. Detaljhandel med eller servering av alkoholdrycker äger dock inte nödvändigtvis rum inom ett visst regionförvaltningsverks verksamhetsområde. Servering kan äga rum t.ex. på tåg, fartyg eller luftfartyg som överskrider ett regionförvaltningsverks regionala gränser. På motsvarande sätt kan detaljhandel med alkoholdrycker bedrivas från en rörlig butik, dvs. till exempel en butiksbil eller butiksbåt på flera regionförvaltningsverks område. I dessa situationer beviljas tillståndet av regionförvaltningsverket på sökandens hemort. Om verksamheten inte äger rum inom ett regionförvaltningsverks område och sökanden saknar hemort i Finland beviljas tillståndet av Regionförvaltningsverket i Södra Finland. I praktiken kräver t.ex. också den servering som en utländsk verksamhetsutövare bedriver på tåg som trafikerar Finland serveringstillstånd enligt alkohollagen. Om verksamhetsutövaren saknar hemort i Finland är tillståndsmyndigheten Regionförvaltningsverket i Södra Finland. Bestämmelser om detaljhandel med och servering av alkoholdrycker på fartyg eller luftfartyg i utrikestrafik finns i 6 kap. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården beviljar enligt 2 mom. på ansökan övriga tillstånd. Dessa tillstånd är t.ex. tillverknings- och partihandelstillstånd för alkoholdrycker och sprit. 

8 §.Tillståndsansökan. I paragrafen föreskrivs det om tillståndsansökan och de upplysningar som ska fogas till den. Till tillståndsansökan ska det fogas upplysningar som behövs med tanke på tillståndsprövningen och som gäller sökanden, verksamheten, dess konsekvenser och andra relevanta omständigheter. Enligt 31 § i förvaltningslagen (434/2003) ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Eftersom tillståndsförvaltningen när det gäller alkohol har tillgäng till den riksomfattande tillstånds- och tillsynsdatabasen ska det i bestämmelsen för tydlighetens skull till denna del hänvisas särskilt till att de uppgifter som myndigheterna redan har tillgång till inte behöver inkluderas i eller fogas till ansökan. 

I 2 mom. finns ett bemyndigande att utfärda förordning om innehållet i ansökan och de upplysningar som ska fogas till den. Till exempel ritningarna till ett nytt serveringsställe är vanligen en sådan upplysning som gäller tillståndsansökan och som tillståndsmyndigheten inte redan har tillgång till. 

9 §.Beviljande av tillstånd. Enligt förslaget är huvudregeln att tillstånd enligt alkohollagen beviljas tills vidare. Undantag är naturligtvis situationer där sökanden har ansökt om tillstånd för viss tid eller verksamheten är tidsbegränsad till sin karaktär. Verksamheten är tidsbegränsad till sin karaktär t.ex. om serveringstillstånd söks endast för en viss tillställning. 

Att tillstånd beviljas för viss tid kan liksom i nuläget vara behövligt för att bedöma sökandens tillförlitlighet, de övriga förutsättningarna för tillstånd eller konsekvenserna av verksamheten. Beviljande av tillstånd för viss tid på denna grund förutsätter att det finns grundad anledning att kontrollera sökanden eller verksamheten. 

I många fall är det en bättre lösning för sökanden att det beviljas ett tillstånd för viss tid än att tillståndsansökan avslås. Om det t.ex. förekommer brister i de ekonomiska förutsättningarna för att tillstånd ska kunna beviljas, men situationen håller på att rättas till kan tillstånd först beviljas för viss tid. I vissa situationer kan tillståndsmyndigheten ha en viktig samhällelig orsak för att bedöma konsekvenserna av verksamheten. Serveringstillstånd för en viss plats har också t.ex. kunnat återkallas på grund av att omgivningen orsakats störningar. Det är inte motiverat att i dessa situationer på nytt bevilja nya serveringstillstånd för samma plats och liknande verksamhetsidéer, men i vissa situationer kan det vara motiverat att bevilja tillstånd för viss tid. Tillstånd för viss tid beviljas för högst ett år och inom denna tid ska tillståndsmyndigheten kunna bedöma konsekvenserna av verksamheten. 

Enligt 13 § i lagen om tillhandahållande av tjänster (1166/2009) ska ett tillstånd anses beviljat, om myndigheten avviker från den uppskattade tiden för behandling av ansökan. Lagen är enligt 3 § i den lagen subsidiär. Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska 13 § i den nämnda lagen inte tillämpas på de tillstånd som avses i alkohollagen, dvs. ett tillstånd ska inte anses ha beviljats enbart av den orsaken att behandlingen av tillståndsansökan av en eller annan orsak fördröjs. Genom denna bestämmelse undviks situationer där tillstånd träder i kraft trots att det enligt lag inte finns några förutsättningar för beviljande av tillstånd t.ex. på grund av att sökandens otillförlitlighet eller verksamhetens benägenhet att orsaka störningar. Enligt huvudregeln i alkohollagen ska tillstånd i vilket fall som helst beviljas, om förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls. 

10 §. Förbud mot överlåtelse av tillstånd. I samband med behandlingen av en tillståndsansökan enligt alkohollagen kontrolleras det att den som ansöker om tillstånd och sökandens verksamhet uppfyller de förutsättningar som anges i lagen. En tillståndshavare får enligt förslaget inte sälja eller på något annat sätt överlåta ett tillstånd enligt alkohollagen. Om tillståndshavaren är en juridisk person kan det ske förändringar i den juridiska personens ägar- och besittningsförhållanden. Dessa förändringar betyder inte att ett tillstånd säljs eller överlåts, men bestämmelser om att förändringar ska anmälas till tillståndsmyndigheten finns i 11 §. 

I praktiken kan försäljning eller överlåtelse av ett tillstånd bli aktuellt, om tillståndshavaren inte på egen företagsrisk bedriver sådan verksamhet som avses i tillståndet för egen räkning, utan genom avtal eller på något annat sätt helt eller delvis eller t.ex. för viss tid har överlåtit näringsverksamheten till någon annan. 

11 §.Anmälan om förändringar. I 1 mom. konstateras det att om ett tillstånd har beviljats en juridisk person och det bestämmande inflytande som den juridiska personen har på basis av äganderätt, avtal eller andra arrangemang överförs, ska tillståndshavaren underrätta tillståndsmyndigheten om saken inom två veckor från det att det bestämmande inflytandet överfördes. Den anmälan som ska göras om förändringar i ägarförhållandena innebär inte en tillståndsansökan, utan det tillstånd som beviljats den juridiska personen fortsätter att vara i kraft. Anmälan kan dock inleda t.ex. ett förfarande som avses i 72 § i förslaget och där tillståndsmyndigheten återkallar ett beviljat tillstånd. 

Enligt 2 mom. ska tillståndshavaren ansöka om ändring av tillståndet innan ändringen genomförs, om karaktären eller omfattningen av tillståndshavarens verksamhet väsentligt förändras på ett sätt som påverkar förutsättningarna för beviljande av tillståndet. Bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av respektive tillstånd finns i alkohollagen och tillståndsansökningarna behandlas vanligen i enlighet med de uppgifter som sökanden har meddelat. Om de uppgifter som sökanden själv lagt fram har lagts fram i tillståndet och har påverkat beviljandet av tillstånd kan förändringar i dessa omständigheter kräva att en ny tillståndsansökan görs. Enligt förslaget får inga ändringar genomföras innan tillståndsmyndigheten har godkänt ändringen av tillståndet. 

12 §. Allmänna förutsättningar för beviljande av tillstånd. Enligt paragrafen ska tillstånd enligt alkohollagen beviljas en fysisk eller juridisk person som avses i 1 § 1 eller 2 mom. i lagen angående rättighet att idka näring och som uppfyller de förutsättningar för sökande och för bedrivande av verksamhet som anges i lagen. Vid beviljande av tillstånd får med andra ord fri prövning inte tillämpas, utan tillstånd ska beviljas om förutsättningarna uppfylls. I den gällande alkohollagen föreskrivs det om förutsättningarna för respektive tillstånd i separata paragrafer. Utöver detta föreskrivs det i nuläget om vissa förutsättningar för beviljande av tillstånd på förordningsnivå. I förslaget har de allmänna förutsättningar för beviljande av tillstånd som hänför sig till sökanden samlats i 13 §. Bestämmelser om särskilda förutsättningar som hänför sig till sökanden liksom om förutsättningarna för respektive verksamhet finns i 14—20 §. 

13 §.Allmänna förutsättningar som hänför sig till sökanden. I paragrafen anges det allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd i huvudsak i överensstämmelse med bestämmelserna om förutsättningar som gäller den som söker serveringstillståndvad i den 21 a § i den gällande alkohollagen som är en följd av ikraftträdandet av grundlagen 2002. I den nämnda paragrafen föreskrivs det bl.a. om de grunder som visar att den tillförlitlighet och de ekonomiska förutsättningar som krävs saknas. Det finns rikligt med rättspraxis från cirka 15 års tid när det gäller tolkningen av de grunder som anges i lagen. Enligt de gällande 5, 14 och 27 § i den gällande alkohollagen kan tillverkningstillstånd, partihandelstillstånd och detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker beviljas ”den som bedöms ha förutsättningar att bedriva sådan verksamhet och besitta den tillförlitlighet som verksamheten kräver”. 

I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för beviljande av tillstånd som gäller fysiska personer. Personen ska enligt 1 punkten i momentet vara myndig och hans eller hennes handlingsbehörighet får inte ha begränsats med stöd av 8 eller 18 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). 

Den näringsverksamhet som avses i alkohollagen är förenad med förpliktelser som gäller både beskattningen och skyddet av människors hälsa. I synnerhet det strukturella problemet med serveringsverksamheten har ställvis varit att affärsverksamheten bedrivs så att avsikten inte alls är att skatter och andra förpliktelser ska täckas med de låga priserna på alkoholdrycker. Sådan verksamhet och också näringsverksamhet som har ekonomiska svårigheter kan lätt vara förenad även med likgiltighet för efterlevnaden av alkohollagen. 

För både fysiska personer och juridiska personer gäller enligt 1 mom. 2 punkten och 2 mom. 1 punkten krav på att sökanden inte får vara försatt i konkurs och att sökanden i fråga om sin förmögenhet ska kunna sköta verksamheten och se till att de lagstadgade skyldigheterna uppfylls. 

Fysiska personer ska enligt 1 mom. 3 punkten vara känd som tillförlitlig och ska till sina personliga egenskaper vara lämplig för uppgiften. Om sökanden är en juridisk person gäller detta krav enligt 2 mom. 2 punkten också de personer som hör till den juridiska personens förvaltningsorgan, verkställande direktören samt i ett öppet bolag bolagsmännen och i ett kommanditbolag de ansvariga bolagsmännen. 

Utredningen av förutsättningarna för de personer som nämns ovan har samband med 21 a § 4 mom. i den gällande alkohollagen och enligt det momentet gäller förutsättningarna för beviljande av tillstånd också de personer som på grundval av äganderätt, avtal eller andra arrangemang utövar bestämmande inflytande för sökandens räkning. Avsikten med bestämmelsen är enligt motiveringen (RP 50/2002 rd) för det första att säkra, att en medlem av styrelsen, den verkställande direktören, prokuristen eller till och med en person som saknar formell ställning, som utöver bestämmanderätt på rättsinnehavarens vägnar uppfyller förutsättningarna för beviljandet av tillståndet. För det andra kunde man genom bestämmelsen även ingripa i arrangemang, där tillståndsinnehavaren uppenbart verkar som mellanhand för annan person. De sistnämnda arrangemangen används enligt motiveringen särskilt, då den faktiske utövaren av serveringsverksamheten har förlorat förutsättningarna för erhållandet av tillstånd. Det föreslås att en sådan bestämmelse om arrangemang med mellanhänder som avses i motiveringen ska tas in i paragrafens 4 mom. 

Redan i 21 a § 2 mom. i den gällande alkohollagen föreskrivs det i mer detalj om de faktorer som ska bedömas för att det ska kunna avgöras om den tillförlitlighet och de ekonomiska förutsättningar som krävs saknas. En sådan faktor är enligt t.ex. 2 mom. 2 punkten att sökanden enligt utmätning eller annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder. Enligt bestämmelsen räcker detta inte ensamt till utan sökandens ovannämnda eller därmed direkt jämförbara tidigare verksamhet ska visa att sökanden är uppenbart olämplig att utöva serveringsverksamhet. 

I det föreslagna 13 § 3 mom. föreskrivs det på samma sätt att om de faktorer som vid helhetsbedömningen ska beaktas när förutsättningarna för beviljande av tillstånd bedöms. Vid bedömningen ska enligt 1—3 punkten beaktas om sökanden eller personen i betydande grad eller upprepade gånger har försummat att betala skatter eller andra offentliga avgifter, sökanden eller personen enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att annat än tillfälligt svara för sina skulder eller sökanden eller personen under de två senaste åren har fått ett tillstånd som avses i denna lag permanent återkallat. Det ska också beaktas om sökanden eller en person som hör till den juridiska personens förvaltningsorgan har utövat bestämmande inflytande i en juridisk person som har försummat att betala skatter eller andra avgifter eller vars tillstånd som avses i alkohollagen har återkallats under nämnda tid. 

Enligt 3 mom. 4 och 5 punkten ska det beaktas om personen under de senaste fem åren har dömts till straff för ett uppsåtligt brott som hänför sig till utövande av näringsverksamhet och som kan leda till fängelse och om det kan visas att personen missbrukar berusningsmedel. 

Till exempel en person som har alkohol- eller drogproblem som lett till tagande i förvar eller brott eller förseelser i berusat tillstånd är i praktiken vanligen inte lämplig att bedriva näringsverksamhet i enlighet med uttryckligen alkohollagen. En sökandes tidigare uppsåtliga brottslighet som gäller näringsverksamhet enligt denna lag ska beaktas på motsvarande sätt. Brott som påverkar i synnerhet bedömningen av sökandens tillförlitlighet kan vara ekonomiska brott, brott mot alkohol-, tobaks- eller narkotikalagstiftningen, oredlighetsbrott samt brott som utgör fara för liv och hälsa. Förutsättningarna för beviljande av tillstånd påverkas enligt förslaget endast av sådana brott som kan leda till fängelse. 

I enlighet med kraven på en helhetsbedömning kan en tillståndsansökan inte avslås t.ex. enbart på den grunden att det i den sökandes tidigare företagsverksamhet förekommit försummelser av skyldigheten att betala skatt, utan en ytterligare förutsättning är att verksamheten visar att sökanden är uppenbart olämplig att bedriva tillståndpliktig verksamhet. Vid bedömningen av en persons lämplighet ska på motsvarande sätt personens ställning i den tillståndspliktiga verksamheten beaktas liksom vilket tillstånd det är fråga om. Till exempel servering av alkoholdrycker är förenat med direkt kundservice och ansvar för att övervaka kunderna, vilket t.ex. partihandel med alkoholdrycker däremot inte inbegriper. 

Med tanke på de arrangemang med mellanhänder som nämns ovan föreskrivs det i 3 mom.om att förutsättningarna för beviljande av tillstånd kan bedömas i enlighet med de faktiska förhållandena, om det av ansökan eller förhållandena annars tydligt framgår att arrangemangen i anslutning till sökanden har framställts i strid med de faktiska förhållandena i syfte att kringgå bestämmelserna om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Det kan t.ex. vara fråga om att ett företags faktiska ledare eller en person som i övrigt utövar bestämmande inflytande i företaget inte uppfyller förutsättningarna för beviljande av tillstånd och därför avviker den bild som ges av företages administration från de faktiska förhållandena. 

Näringsförbud som meddelats enligt lagen om näringsförbud (1059/1985) utgör ett hinder för den näringsverksamhet som anges i 4 § i den lagen – och således också verksamhet enligt alkohollagen – i högst sju år. 

14 §.Tillverkningstillstånd för alkoholdrycker och sprit och förutsättningar för beviljande av tillstånd. En förutsättning för att tillverkningstillstånd för alkoholdrycker och sprit ska kunna beviljas är för det första att sökanden har det kunnande som krävs för att garantera produktsäkerheten och kvaliteten. Dessutom ska tillverkningslokaler, anordningar och tillverkningsmetoder vara lämpliga för att övervakningen, produkt- och livsmedelssäkerheten och kvaliteten ska kunna garanteras. Tillverkaren ska i enlighet med skyldigheten enligt 30 § kunna svara för kvaliteten på en produkt och att den stämmer överens med gällande bestämmelser. Sökanden ska också ha blivit godkänd att hålla ett skatteupplag enligt 22 § i punktskattelagen och ska ha utarbetat en plan för egenkontroll enligt 56 §. Utöver säkerhetsaspekterna i anslutning till tillverkningen ska det i samband med att tillstånd beviljas ses till att också övervakningen av produktionen på tillverkningsstället och produkterna beaktas. 

Enligt 2 mom. kräver tillverkning av lindrigt denaturerad sprit inte tillverkningstillstånd för sprit, om tillverkaren har import-, partihandels- eller användningstillstånd för sprit. 

På lösare grunder, dvs. då de förutsättningar som anges i 1 mom. inte uppfylls, kan tillverkningstillstånd enligt 3 mom. beviljas för sådan undervisning eller forskning som avses i universitetslagen (558/2009), yrkeshögskolelagen (932/2014), lagen om grundläggande yrkesutbildning (630/1998) och lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998) och som följer en undervisningsplan samt för annan forskning och produktutveckling. En produkt som har tillverkats i enlighet med ett sådant tillverkningstillstånd får användas endast för analyser och kvalitetskontroller. De huvudsakliga användningsändamålen för undervisnings- och forskningstillstånd hänför sig till undervisning i och utvecklande av teknik för tillverkning av sprit och alkoholdrycker. Tillstånd kan beviljas både läroanstalter och kommersiella aktörer, men sprit eller alkoholdrycker får inte säljas eller på något annat sätt släppas ut på marknaden. 

Enligt 2 mom. får tillståndsmyndigheten begränsa ett tillverkningstillstånd till att gälla endast vissa alkoholdrycker om den kompetens eller den utrustning den sökande har tillgång till inte lämpar sig för framställning av alla alkoholdrycker. Risker som gäller tillsyn och produktsäkerhet kan t.ex. vara en följd av att tillverkningsstället och anordningarna har planerats för tillverkning av endast vissa alkoholdrycker. Tillståndsmyndigheten får också begränsa ett tillverkningstillstånd till att gälla bara vissa alkoholdrycker, om det kunnande och de anordningar som sökanden har inte är lämpliga för tillverkning av alla slags alkoholdrycker. I samband med behandlingen av en ansökan om tillstånd för tillverkning av t.ex. öl och andra svaga alkoholdrycker kontrolleras i praktiken inte förutsättningarna för tillverkning av destillerade alkoholdrycker och det beviljade tillståndet begränsas på motsvarande sätt till att gälla alkoholdrycker som tillverkas genom jäsning. 

15 §.Import- och partihandelstillstånd för sprit och användningstillstånd för sprit och skattefria alkoholdrycker samt förutsättningar för beviljande av sådana tillstånd. Det föreslås att sprit ska övervakas noggrannare än andra alkoholhaltiga drycker på marknaden. För att få import- och partihandelstillstånd för sprit ska sökanden ha lagerlokaler som är lämpliga för att övervakningen ska kunna garanteras, ha blivit godkänd som behörig lagerhållare enligt punktskattelagen eller som registrerad mottagare som avses i 52 § i den lagen eller som tillfällig registrerad mottagare som avses i 53 § och ha utarbetat en plan för egenkontroll enligt 56 §. 

Innehavare av tillverknings-, import- och partihandelstillstånd för sprit får enligt 30 § 2 mom. sälja sprit bara till andra tillståndshavare. En sådan tillståndshavare kan vara en annan som tillverkar eller bedriver partihandel med sprit eller en näringsidkare som beviljats användningstillstånd för sprit. Enligt det föreslagna 15 § 2 mom. ska användningstillstånd för sprit beviljas en sökande som har ett motiverat behov att använda sprit inom den tillverkning eller kvalitetssäkring av produkter som sker inom näringsverksamheten. Eftersom det endast är fråga om användning av sprit i samband med annan näringsverksamhet, finns det inte behov av att granska förutsättningarna enligt 13 §. Sökanden behöver inte utarbeta en plan för egenkontroll. 

I 31 § i förslaget föreskrivs det om en situation där innehavaren av ett partihandelstillstånd får sälja skattefria alkoholdrycker för ett enligt skattelagstiftningen skattefritt ändamål. Den som köper skattefria alkoholdrycker behöver liksom för närvarande för sin verksamhet ett användningstillstånd för skattefria alkoholdrycker. Bestämmelser om detta utfärdas i ovan nämnda 31 §. Bestämmelserna som gäller sprit tillämpas på användningstillståndet. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om vad de tillstånd som hänför sig till näringsverksamhet med anknytning till sprit omfattar. Innehavaren av ett tillverkningstillstånd för sprit har enligt förslaget rätt att importera, bedriva partihandel med och använda sprit utan något separat tillstånd. Den som har beviljats användningstillstånd för sprit har rätt att importera sprit för eget bruk efter att ha gjort en anmälan till tillståndsmyndigheten om att importen inleds. Den som har beviljats tillverknings-, import-, partihandels- eller användningstillstånd för sprit har rätt att inneha sprit som avses i tillståndet. Bestämmelsen innebär att innehav av sprit utan tillstånd enligt alkohollagen är förbjudet, liksom för närvarande. I 5 och 6 punkterna i den föreslagna 6 § föreskrivs om undantag som gäller kraftigt och lindrigt denaturerad sprit. 

16 §.Partihandelstillstånd för alkoholdrycker och förutsättningar för beviljande av tillstånd. Enligt 30 § 2 mom. får partihandel med alkoholdrycker bedrivas bara med alkoholbolaget eller andra tillståndshavare. I praktiken bedrivs partihandel med andra partihandlare, alkoholbolaget, innehavare av detaljhandelstillstånd och innehavare av serveringstillstånd. Enligt det föreslagna 1 mom. beviljas partihandelstillstånd för alkoholdrycker till en sökande som har det kunnande som krävs för att garantera produktsäkerheten och kvaliteten, vars lagerlokaler är lämpliga för att produktsäkerheten, kvaliteten och övervakningen ska kunna garanteras och som har utarbetat en plan för egenkontroll enligt 56 §. I praktiken har de flesta partihandlarna beviljats godkännande för skatteupplag, men partihandel med alkoholdrycker är möjligt också med skattepliktiga alkoholdrycker. 

Enligt 2 mom. får tillståndsmyndigheten ställa villkor för ett partihandelstillstånd, om verksamheten är förenad med särskilda risker som gäller övervakning eller produktsäkerhet. Risker kan uppstå t.ex. i samband med lagring och transport eller i samband med exceptionella verksamhetssätt inom partihandeln. 

17 §.Detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker och förutsättningar för beviljande av tillstånd. I paragrafen föreslås bestämmelser om detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker och om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Det föreslås att alla detaljhandelstillstånd ska gälla detaljhandel med alkoholdrycker inomhus på ett enda detaljhandelsställe. Enligt 6 § 1 punkten i förslaget krävs det inget tillstånd för detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. 

Ett detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker som innehåller högst 5,5 volymprocent etylalkohol beviljas enligt 1 mom. en sökande som annat än tillfälligt saluhåller ett mångsidigt utbud av livsmedel för det dagliga behovet i en byggnad som avses i markanvändnings- och bygglagen (132/1999), om försäljningen av alkoholdrycker inte står för en klart större andel av näringsverksamheten än försäljningen av andra livsmedel. Enligt social- och hälsovårdsministeriets beslut om försäljningsställen för och försäljning av genom jäsning tillverkad alkoholdryck som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol (136/1995) ska detaljhandel med alkoholdrycker numera ske inomhus, butiken ska saluhålla ett tillräckligt mångsidigt urval av livsmedel och försäljningen av alkoholdrycker får inte inta en dominerande ställning i affärsverksamheten. Avsikten är att detaljhandel med de nämnda alkoholdryckerna även i framtiden ska vara tillåten i samband med permanent dagligvaruhandel med livsmedel och tillgången till alkoholdrycker ska inte utökas t.ex. genom att tillåta försäljning av dem utomhus eller i tillfälliga försäljningsstånd eller i butiker som enbart säljer alkoholdrycker.  

Tillståndet ska gälla ett verksamhetsställe i en byggnad som avses i markanvändnings- och bygglagen och näringsidkaren ska saluföra ett mångsidigt utbud av livsmedel för det dagliga behovet. Försäljningen av alkoholdrycker får inte heller stå för en klart större andel av näringsverksamheten än försäljningen av andra livsmedel. Avsikten med bestämmelsen är att försäljningen av alkoholdrycker också i framtiden ska vara en del men inte den huvudsakliga delen av dagligvaruhandelns kundservice. I en permanent butik på glesbygden kan försäljningen av alkoholdrycker under semestersäsongen komma att överskrida försäljningen av livsmedel, men i sådana fall kan andelen beräknas på basis av försäljningen för hela året. Försäljningsandelarna för de olika produkterna kan inte exakt uppskattas när tillstånd söks, men tyngdpunkten i näringsidkarens affärsverksamhet kan märkas redan i det skedet. Om kunderna erbjuds att köpa främst bara alkoholdrycker är det ofrånkomligt att försäljningen av dem kommer att stå för en klart större andel än försäljningen av andra livsmedel.  

Enligt 1 mom. 2 punkten kan ett detaljhandelstillstånd beviljas en sökande som saluhåller livsmedel enligt 1 punkten i en butiksbil eller butiksbåt som på en reguljär rutt betjänar fast bosatta eller säsongsboende. Butiksbilar och butiksbåtar är en normal del av en butiks service både i glesbygden och numera även i områden med en tätare bebyggelse. Eftersom kravet är att den ambulerande butikens reguljära rutt har fastställts för att betjäna fast boende eller säsongsboende, får detaljhandelstillstånd inte beviljas t.ex. för en butiksbil som kör omkring på eller besöker offentliga tillställningar eller som transporterar alkoholdrycker längs sådana rutter eller till sådana ställen som bestäms utifrån kundernas beställningar. 

Enligt 1 mom. 3 punkten kan detaljhandelstillstånd beviljas också restauranger med utskänkningsrättigheter. Enligt förslaget beviljas detaljhandelstillstånd inte i samband med serveringstillstånd för viss tid eller ett serveringsställe godkänt för cateringanmälan, dvs. exempelvis för ett serveringsområde på en musikfestival. Undantag utgör dock t.ex. öl- och vinmässor där flera tillverkare av alkoholdrycker presenterar sina produkter för konsumenterna.  

Enligt 1 mom. 4 punkten beviljas detaljhandelstillstånd en innehavare av tillverkningstillstånd i anslutning till stället där alkoholdryckerna tillverkas. Tillståndshavaren får i anslutning till tillverkningsstället sälja alkoholdrycker som innehåller högst 5,5 volymprocent och som tillståndshavaren själv tillverkat eller som tillverkats av någon annan. 

Enligt 2 mom. beviljas detaljhandelstillstånd för gårdsvin och hantverksöl tillverkaren av alkoholdryckerna i fråga och gäller i anslutning till eller i den omedelbara närheten av det tillverkningsställe där alkoholdryckens jäsning skett och som finns i en byggnad som avses i markanvändnings- och bygglagen. På samma detaljhandelsställe får enligt förslaget även alla alkoholdrycker som innehåller högst 5,5 volymprocent säljas. 

Definitionerna på gårdsvin, hanteverksöl och sahti finns i förslagets 3 §. Definitionerna hänför sig till begränsad tillverkning av alkoholdrycker och särskilt till hur de tillverkas. Innehavaren av tillverkningstillstånd för gårdsvin och hantverksöl får enligt förslaget ha detaljhandelstillstånd som berättigar till endast ett detaljhandelsställe. I praktiken innebär begränsad försäljning av egna produkter t.ex. försäljning i form av produktpresentation efter en rundvandring på tillverkningsstället. 

En ytterligare förutsättning för att ett detaljhandelstillstånd ska beviljas är enligt det föreslagna 3 mom. att sökanden har utarbetat en plan för egenkontrol enligt 54 §. 

Enligt 4 mom. får tillståndsmyndigheten i ett detaljhandelstillstånd ställa villkor som gäller kassa- och försäljningsarrangemangen, om det till ställets läge eller verksamhet hänför sig särskilda risker som gäller övervakning eller allmän ordning och säkerhet eller om det också bedrivs servering på samma verksamhetsställe.  

Bestämmelser om det sistnämnda fallet finns för närvarande i 6 § i social- och hälsovårdministeriets beslut om försäljningsställen för och försäljning av genom jäsning tillverkad alkoholdryck som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol. Enligt den paragrafen får detaljhandel inte bedrivas i en lokal där alkoholdrycker serveras. I den paragrafen föreskrivs det att om det till försäljningsställets affärshelhet hör både detaljhandel och förplägnadsrörelse, ska dessa affärsfunktioner vara tydligt åtskilda med egna kassafunktioner. 

18 §. Serveringstillstånd för alkoholdrycker och förutsättningar för beviljande av tillstånd. I paragrafen föreslås bestämmelser om serveringstillstånd och om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. I den gällande alkohollagen finns det bestämmelser om dessa förutsättningar i 21 och 21 a—21 d §.  

Enligt förslaget ska serveringstillståndet för alkoholdrycker liksom för närvarande gälla serveringsområdet på ett serveringsställe och det beviljas en sökande som utövar förplägnadsverksamhet som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006) och vars serveringsområde i fråga om storlek och konstruktioner är sådant att myndigheterna och tillståndshavaren kan övervaka det. Sökanden ska också ha utarbetat en plan för egenkontroll enligt 56 §. 

Serveringsområdet behöver inte längre på det sätt som anges i den gällande lagen uteslutande vara i sökandens faktiska besittning med stöd av äganderätt eller avtal. Efter reformen får således utöver tillståndshavaren även andra rörelseidkare som t.ex. serverar mat vara verksamma för egen räkning på serveringsstället. I 19 § i förslaget föreskrivs även om en situation där flera innehavare av serveringstillstånd kan vara verksamma på samma serveringsområde. 

Ett serveringsområde där alkoholdrycker får serveras och förtäras godkänns av tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet beviljas. Som serveringsområde får endast en sådan affärslokal godkännas som i fråga om storlek och konstruktioner är sådan att den kan övervakas av personalen eller myndigheterna på ett effektivt sätt. Enligt 36 § i förslaget ska serveringsområdet t.ex. vanligen avgränsas på ett tydligt sätt och alkoholdrycker får t.ex. inte föras bort från serveringsområdet. 

Det förbud som för närvarande finns i 21 c § i alkohollagen mot att som serveringsområde godkänna ett allmänt läktarutrymme som används för idrotts-, motions-, musik- eller andra jämförbara evenemang föreslås bli flyttat till 2 mom. i förslaget. I praktiken får serveringstillstånd inte beviljas för ett allmänt läktarutrymme så att platserna för de åskådare som kommit för att följa evenemanget finns på serveringsområdet eller så att åskådarna annars mot sin vilja är tvungna att följa evenemanget från serveringsområdet. Det är emellertid möjligt att i anslutning till läktare såväl inomhus som utomhus inrätta eller avskilja t.ex. privata loger eller för publiken öppna serveringsområden där servering är möjligt. Enligt bestämmelsen kan ett läktarutrymme dock godkännas som serveringsområde för tillställningar där det är reserverat för enbart personer som har fyllt 18 år. 

Att ändra ett godkänt serveringsområde förutsätter i allmänhet enligt 11 § 2 mom. i förslaget tillstånd av tillståndsmyndigheten. Enligt 3 mom. kan ett serveringsområde ändras på anmälan av tillståndshavaren utom då serveringsområdet utvidgas utomhus. Anmälan om ändring av serveringsområdet ska lämnas in till tillståndsmyndigheten minst tre veckor innan ändringen är planerad att tas i bruk, och tillståndsmyndigheten ska inom två veckor från det att anmälan mottogs meddela om ändringen inte uppfyller de förutsättningar som anges i 1 och 2 mom. Utgångspunkten med anmälningsförfarandet är alltså att servering får inledas inom tre veckor från det att anmälan har tagits emot, om inte tillståndsmyndigheten separat beslutar att anmälan inte godkänns. Bestämmelsen motsvara i huvudsak nuläget, om vilket bestämmelser ingår i 22 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit. 

En förutsättning för beviljande av serveringstillstånd är enligt 21 c § i den gällande alkohollagen att det i enlighet med 21 a § 3 mom. har utsetts en ansvarig föreståndare och en ställföreträdare för denne, vilka uppfyller de krav som ställs på dem. Att utse en ansvarig föreståndare utgör enligt förslaget inte längre en förutsättning för beviljande av tillstånd, utan bestämmelser om utseende av en ansvarig föreståndare föreslås ingå i 38 § om personal som har hand om detaljhandel och servering. 

Likaså ska serveringsstället och dess lokaler enligt gällande 21 c § uppfylla de krav som ställs på restaurangbruk i lagstiftningen. Bestämmelser om godkännande och användning av serveringsställets lokaler kan finnas särskilt i lagstiftningen om byggande, om brand- och räddningsväsendet, om hälsoskyddet och om inkvarterings- och förplägnadsrörelser. Föreskrifter som hänför sig till användningsändamålet för en lokal kan också finnas i fastighetsbolagets bolagsordning. Såväl de krav som ställs enligt annan lagstiftning som de privaträttsliga kraven på användningen av olika lokaler, ett aktiebolags bolagsordning eller ett bolags verksamhetsområde gäller oberoende av alkohollagstiftningen. Enligt förslaget ska tillståndsmyndigheten i allmänhet inte längre granska dessa omständigheter i samband med prövningen av serveringstillstånd. 

Liksom i nuläget krävs det enligt 6 § 1 punkten i förslaget inget tillstånd för servering av alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. 

19 §. Beviljande av serveringstillstånd för alkoholdrycker i vissa fall. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från bestämmelserna om förutsättningarna för beviljande av serveringstillstånd i 18 §. Enligt det föreslagna 1 mom. får två eller flera sökande beviljas tillstånd för servering på samma serveringsområde samtidigt, om en av sökandena meddelar att den ansvarar för övervakningen på området. De tillståndshavare som bedriver servering på området ska komma överens sinsemellan om hur övervakningen och kostnaderna för den ska skötas i praktiken. 

I hotellens minibarer finns numera även ett utbud av alkoholdrycker i enlighet med det serveringstillstånd som beviljats serveringsstället. På motsvarande sätt är det allmänt att det t.ex. i konferens- och bastulokaler som kan reserveras i samband med inkvarterings- och förplägnadstjänster till kundernas förfogande finns en begränsad mängd t.ex. öl eller andra alkoholdrycker. På hotellrummen och i konferens- och bastulokalerna finns det på grund av arrangemangets natur dock ingen egentlig övervakning. I 2 mom. föreslås det för tydlighetens skull bestämmelser om att det trots 18 § 1 mom. 1 punkten får beviljas serveringstillstånd för servering till en resande som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet i ett inkvarteringsrum och för servering till slutna sällskap i tillståndshavarens konferensrum eller på ett motsvarande område. Med tanke på dessa specialfall föreslås det även i 45 § 2 mom. att t.ex. serveringstiderna för alkoholdrycker inte gäller alkoholdrycker i hotellets minibarer. Det föreslås att tillståndsmyndigheten enligt 21 § 2 mom. får beakta de särskilda omständigheter som framkommit vid respektive fall och på det sättet begränsa t.ex. storleken på de alkoholportioner som serveras utan att personalen övervakar samt antalet kunder. 

Enligt 3 mom. kan serveringstillstånd beviljas en sökande som inte har ett serveringställe när avsikten är att bedriva verksamhet från t.ex. ett centralkök under olika tillställningar. 

20 §.Servering vid tillställningar och evenemang. En evenemangs-, mötes- eller festlokal och motsvarande områden kan enligt 1 mom. på ansökan av lokalens eller områdets ägare eller innehavare godkännas som serveringsområde. Avsikten är att servering av alkoholdrycker genom ett enklare förfarande ska kunna börja bedrivas t.ex. i fest- och evenemangslokaler och under olika festivaler för vilka man tidigare har varit tvungen att upprepade gånger ansöka om tillfälliga serveringstillstånd. 

Servering är möjlig för varje innehavare av ett serveringstillstånd i lokaler som godkänts på förhand eller t.ex. på ett serveringområde som på förhand har godkänts för en festival, om tillståndshavaren gör en anmälan om tillställningen till tillståndmyndigheten (så kallad cateringanmälan). I praktiken kan t.ex. en innehavare av ett serveringstillstånd som bedriver verksamhet som omfattar måltidstjänster bedriva servering i alla de mötes- och festlokaler i närområdet som godkänts för servering. Om innehavaren av ett serveringstillstånd har kommit överens om servering av mat och dryck i sina kunders mötes- eller festlokaler, räcker det på motsvarande sätt med ett godkännande av lokalerna och efter det kan den servering av mat och dryck som vid respektive tidpunkt överenskommits ordnas på basis av ansökan. För servering kan godkännas också t.ex. sådana måltidsställen och raststugor i anslutning till vandringsleder som används t.ex. i samband med turisttjänster. En anmälan om serveringen under en eller flera tillställningar ska göras till tillståndsmyndigheten senast tre dygn innan tillställningen börjar. Lokalerna utgör serveringsområde endast den tid tillställningarna i fråga varar. Det föreslås att närmare bestämmelser om förfarandet för godkännande av lokaler och områden för cateringtillstånd samt om anmälan om tillställningar utfärdas genom förordning av statsrådet. 

21 §.Utlåtanden och information om ansökan om serveringstillstånd. Syftet med lagförslaget är att utöka medborgarnas möjligheter att påverka sin närmiljö. En förplägnadsrörelses verksamhet inverkar inte nödvändigtvis alls på närmiljön, men i synnerhet de serveringsställen som satsar på servering av alkoholdrycker och inte så mycket på mat kan medföra betydande störningar i närmiljön. 

I alkohollagstiftningen finns det för närvarande inte några egentliga bestämmelser om när och av vem tillståndsmyndigheten ska begära t.ex. utlåtande om en ansökan om serveringstillstånd. I lagstiftningen hänvisas det emellertid indirekt till att erhållna utlåtanden kan beaktas i beslutet. I enlighet med lagen om försök med samarbete inom regioner (560/2002) genomförde man under åren 2002 till 2008 försök med samarbete mellan kommunerna inom en region och t.ex. kommunal självstyrelse och decentralisering av beslutanderätten. Enligt 9 § i den lagen kunde kommunerna inom försöksregionen komma överens om att de ger utlåtande om detaljhandelstillstånd och serveringstillstånd enligt alkohollagen. Enligt 13 § kunde den beslutsfattande myndigheten avvika från försöksregionens utlåtande endast om beslut enligt utlåtandet eller planen skulle ha varit lagstridigt. Myndigheten skulle också före beslutsfattandet förhandla med försöksregionen, om myndigheten hade för avsikt att avvika från utlåtandet. I praktiken ansågs utlåtandena inte vara bindande, men de inverkade särskilt så att de beviljade serveringstillstånden har begränsats t.ex. i fråga om serveringstiden. Inom försöksregionerna har man fortsatt begära utlåtanden av kommunen om tillståndsansökningar som uppfyller vissa kriterier. Utlåtanden begärs särskilt om ansökan gäller ett nytt serveringsställe eller om det är fråga om en ny ansökan om förlängd serveringstid eller om ansökan gäller ett nytt utomhusområde eller förlängning av serveringstiden eller utökning av antalet kundplatser utomhus. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska tillståndsmyndigheten vid behov begära utlåtande av den kommun där det verksamhetsställe som ansökan om serveringstillståndet gäller finns och av polisen. Bestämmelsen ger tillståndmyndigheten prövningsrätt i fråga om hurdana ansökningar det begärs utlåtande om. Enligt nuvarande praxis har tillståndsmyndigheterna och kommunerna kommit överens om principerna för begäran om utlåtande. Enligt 6 § i lagen om organisering av det förebyggande rusmedelsarbetet ska kommunen i samband med det förebyggande rusmedelsarbetet främja invånarnas möjligheter att delta och påverka i syfte att minska de rusmedelsrelaterade skadorna genom myndighetssamarbete, genom yttranden till myndigheter samt genom kommunens egna åtgärder. 

I 41 § i förvaltningslagen finns en allmän bestämmelse om möjligheter till inflytande för andras än parterna, om avgörandet i ett förvaltningsärende kan ha en betydande inverkan på t.ex. parternas livsmiljö, arbete eller övriga förhållanden. En myndighet kan enligt bestämmelsen vara skyldig att ge dessa personer möjlighet att få uppgifter om ärendet samt att uttala sin åsikt om ärendet. Information om att ärendet är anhängigt och om möjligheten till inflytande ska då ges på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ärendets betydelse och omfattning. 

Enligt 2 mom. ska tillståndsmyndigheten informera ägare och innehavare i samma fastighet och i en bostadsfastighet som ligger invid eller mitt emot om att en ansökan om serveringstillstånd är anhängig och ge dem möjlighet att uttala sig i frågan på det sätt som avses i 41 § i förvaltningslagen, om ansökan gäller servering utomhus eller om det tidigare förekommit ordningsproblem eller problem med oljud på samma ställe. Information om att ärendet är anhängigt och om möjligheten till inflytande ska enligt 41 § 2 mom. i förvaltningslagen då ges på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till ärendets betydelse och omfattning. 

Ägaren eller innehavaren av ett område som ligger invid eller mittemot jämställs med definitionen av granne i 133 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Ett område som ligger invid ska gränsa till byggplatsen. Ett område som ligger mittemot ska finnas på andra sidan ett gatu-, väg- eller smalt vattenområde. Trots att dessa begrepp används föreslås det inte att alkohollagens bestämmelser om rätt att söka ändring ska motsvara dem som gäller byggnads- och åtgärdsärenden och planärenden. 

Avsteg från denna skyldighet kan enligt 3 mom. göras, om det är uppenbart onödigt att inhämta utlåtanden och anmärkningar på grund av tidigare utlåtanden från kommunen eller polisen eller i övrigt på grund av tidigare utlåtanden och anmärkningar, ställets verksamhetsidé eller läge eller någon annan motsvarande omständighet. Det förfarande som föreslås i 2 mom. har i huvudsak samband med minskning av ordningsproblem och problem med oljud i anslutning till servering av alkoholdrycker. En typisk situation där utlåtande och hörande i enlighet med alkohollagen inte nödvändigtvis behövs är om det är fråga om att öppna ett utomhusområde i anslutning till en lunchrestaurang eller att fortsätta med en tidigare ägares lunchrestaurangsverksamhet. Att alkoholdrycker serveras till sent på kvällen eller natten utomhus eller en pubrestaurang öppnas eller att sådan verksamhet fortsätter i ett bostadshus där det redan tidigare har förekommit olägenheter till följd av serveringen kräver däremot utan undantag ett utlåtande av antingen kommunen eller polisen om förhållandena i fråga eller att närmiljön ges möjlighet till inflytande. 

Ansökningar om serveringstillstånd som lämnats in till myndigheterna är offentliga handlingar enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). I vissa fall har både myndigheterna och den som ansöker om tillstånd har ansett att själva ansökan inte ska offentliggöras under behandlingen. För tydlighetens skull anges det i 3 mom. att var och en har rätt att på begäran få information om anhängiga ansökningar om serveringstillstånd och komma med anmärkningar med anledning av ansökningarna. 

22 §.Villkor och begränsningar som avser serveringstillstånd. I 21 d § i den gällande alkohollagen föreskrivs det om situationer där serveringstillstånd kan begränsas eller tillstånd helt och hållet kan förvägras. Enligt 1 mom. i den paragrafen kan serveringstillstånd begränsas eller villkor uppställas för serveringstillstånd på den grunden att det är uppenbart att serveringen inte skäligen kan övervakas. I 2 mom. finns bestämmelser om situationer och omständigheter i anslutning till vilka servering av alkoholdrycker inte anses vara lämplig. Serveringstillstånd kan förvägras eller beviljas med begränsningar för ett ställe i anslutning till lokaler som är avsedda för barn eller ungdomar eller om näringsverksamhetens huvudsakliga målgrupp anses vara barn och ungdomar. Samma förfarande kan tillämpas i samband med idrottsevenemang eller tillställningar som är avsedda för hela familjen och lunchservering som arbetsgivare ordnar samt i situationer där serveringsstället är beläget så att det utifrån erhållna utredningar och utlåtanden finns anledning att misstänka att serveringsverksamheten stör. 

Enligt den föreslagna paragrafen ska serveringstillstånd inte längre kunna förvägras helt och hållet på den grunden att myndigheten anser att stället eller omständigheterna inte är lämpliga för servering av alkoholdrycker. Utgångspunkten är att tillståndshavare som utövar förplägnadsverksamhet får servera alkoholdrycker i enlighet med lag, men i paragrafen ska det också i fortsättningen föreskrivas om situationer och omständigheter som medför att villkor får ställas eller begränsningar fastställas för tillståndet. 

Villkor och begränsningar som gäller serveringsområdet och serveringstiden är enligt 1 mom. möjliga i serveringstillstånd och i godkännanden enligt 20 § om serveringen bedrivs på ett ställe i anslutning till eller i omedelbar närhet av lokaler som huvudsakligen är avsedda för eller används av barn eller ungdomar eller på ett ställe där det bedrivs näringsverksamhet vars huvudsakliga målgrupp är barn och ungdomar. Sådana evenemang avsedda för familjer samt barn och ugndomar är t.ex. musikevenemang, utställningar, marknader, byafester och evenemang på julgator samt andra motsvarande evenemang. Också i fortsättningen kan likadana villkor ställas och likadana begränsningar fastsällas för serveringstillstånd, om serveringstillstånd söks för ett idrottsevenemang eller för en tillställning som är avsedd för hela familjen eller vars deltagare till stor del är barn och ungdomar. 

Avsikten med de villkor eller begränsningar som gäller serveringsområdet och serveringstiden är framför allt att säkerställa att serveringsverksamheten i de lokaler och situationer som nämns ovan står i proportion till tillställningens karaktär. Nuvarande praxis där servering av alkoholdrycker är tillåten på t.ex. nöjesfält i särskilt avgränsade lokaler kan fortgå. Detsamma gäller för sportcenter, ishallar och motsvarande idrottsanläggningar, där det finns klart avgränsade restauranglokaler och serveringsområden, och där servering av alkoholdrycker utgör en service som hör samman med denna typ av tillställningar. 

Enligt 2 mom. får tillståndsmyndigheten om ställets läge, verksamhetens särskilda karaktär eller särskilda omständigheter som har framkommit vid verksamheten kräver det ställa villkor för eller fastställa begränsningar av serveringstillståndet eller ett i 20 § avsett godkännande. Villkoren och begränsningarna kan gälla serveringsområde, serveringstid, portionsstorlek, personalstorlek, antal kundplatser och förebyggande av problem med oljud. En förutsättning är att dessa villkor och begränsningar är nödvändiga för att trygga övervakningen på serveringsstället och i dess omgivning, förebygga ordningsproblem och problem med oljud för dem som bor i närheten eller garantera allmän ordning och säkerhet. 

Trots att servering av alkoholdrycker kan medföra diverse risker är utgångspunkten att den som innehar serveringstillstånd har rätt och är skyldig att förhindra uppkomsten av olägenheter genom egenkontroll och åtgärder som innehavaren själv beslutar om. Om tillståndshavaren inte vill eller förmår vidta dessa åtgärder eller dessa åtgärder inte är tillräckliga, har tillståndsmyndigheten rätt att besluta om nödvändiga villkor för eller begränsningar av serveringstillståndet. En begränsning kan gälla t.ex. serveringsområdets storlek. Normalt behöver tillståndsmyndigheten inte ifrågasätta sökandens planer. Serveringstillstånd har dock sökts t.ex. för isen på en hel sjö som används vid en pilkfisketävling. Tillståndsmyndigheten kan i sådana situationer bedöma de faktiska övervakningsmöjligheterna och i praktiken tillsammans med sökanden fastställa det serveringsområde som lämpar sig för ändamålet och avgränsningen av det. När den lagstadgade allmänna serveringstiden upphör klockan 1.30 varje dag och de alkoholdrycker som serverats alltid får förtäras i en timme efter det att serveringstiden har upphört, kan kunderna på ett serveringsställe i vissa fall orsaka oskäliga olägenheter för t.ex. dem som bor i närheten. I sådana situationer kan serveringstillståndet begränsas i fråga om serveringstiden. För att trygga övervakningen kan man genom villkor och begränsningar som fogas till tillståndet också t.ex. fastsälla krav på mer personal samt bestämma att serveringen ska ske genom bordsservering eller att uteserveringen ska ha egna platser för försäljning och övervakning. 

På motsvarande sätt anges det i 3 mom. att de i paragrafen avsedda begränsningar av försäljningstiden och de volymer som säljs får gälla också detaljhandel med alkoholdrycker i samband med servering. Det kan t.ex. vara fråga om återkommande ordningsproblem och förtäring av alkoholdryck på allmän plats. 

Begränsning av t.ex. serveringsområdet eller serverings- eller försäljningstiden är inte en åtgärd som kan jämställas med straff eftersom likadan servering eller försäljning som bedrivs enligt lag i en annan omgivning inte behöver medföra några olägenheter över huvud taget eller kan medföra andra typer av risker och olägenheter. I 4 mom. föreskrivs det särskilt om att villkoren och begränsningarna ska dimensioneras så att de inte utgör ett hinder eller gör det oskäligt svårt för tillståndshavaren att utöva förplägnadsverksamhet. Om villkor ställs eller begränsningar fastställs för en pågående verksamhet, får de träda i kraft tidigast 30 dagar från det att beslutet har delgetts. Om verksamhetens karaktär eller andra särskilda omständigheter på serveringsstället har ändrats så att villkoren och begränsningarna inte längre är nödvändiga, ska tillståndsmyndigheten på motsvarande sätt på ansökan av tillståndshavaren ändra dem eller avlägsna dem helt och hållet. 

3 kap. Alkoholbolaget

23 §.Alkoholbolagets uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om uppgifterna för alkoholbolaget, som har ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker. 

Alkoholbolaget är enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i den gällande alkohollagen ett helt statsägt aktiebolag som enligt vad som föreskrivs alkohollagen med ensamrätt bedriver detaljhandel med alkoholdrycker. I det föreslagna 23 § 1 mom. föreskrivs på motsvarande sätt om Alkos uppgifter. Alko förslås ha lagstadgad ensamrätt till all annan detaljhandel med alkoholdrycker som bedrivs i Finland utom sådan verksamhet som avses i 6 § 1—3 punkten och sådan tillståndspliktig detaljhandel och sådana försäljningsformer som föreskrivs i 17 §. Eftersom Alko inte nödvändigtvis är en tillståndshavare som avses i alkohollagen, föreskrivs det i momentet även att bestämmelserna om innehavare av detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker i regel ska tillämpas på Alko. 

24 §. Förvaltningsrådet. Alko Ab har enligt 37 § i den gällande alkohollagen och bolagets bolagsordning ett förvaltningsråd, vars uppgifter bestäms närmare i bolagsordningen. Precis som nu föreslås det att förvaltningsrådet enligt 1 mom. ska ha tolv ordinarie medlemmar. Medlemmarna i förvaltningsrådet förordnas för fyra kalenderår i sänder av statsrådet, som samtidigt utser dess ordförande och vice ordförande. 

Om en medlem i förvaltningsrådet avgår under mandattiden, är det för närvarande statsrådets allmänna sammanträde som beviljar befrielse från uppdraget och utser en ny medlem. Enligt 1 mom. i förslaget förenklas förfarandet så att om en medlem begär befrielse från sitt uppdrag eller avlider under mandattiden, är det social- och hälsovårdsministeriet som förordnar en ny medlem för den återstående mandattiden. 

Enligt 2 mom. ska förvaltningsrådet på samma sätt som nu fastställa den årliga verksamhetsplanen och fortfarande lämna social- och hälsovårdsministeriet en berättelse om sin detaljhandels utveckling och om de åtgärder genom vilka bolaget har försökt minska de negativa effekter som avses i 1 §. På grund av sin särställning ska alkoholbolaget inte sträva efter att öka försäljningen av alkoholdrycker, utan bolaget ska stödja alkohollagens mål. Alkoholbolagets förvaltningsråd ska besluta om de principiella riktlinjer genom vilka bolaget försöker minska alkoholens negativa effekter. 

Enligt 3 mom. har en företrädare för social- och hälsovårdsministeriet rätt att följa handläggningen av ärenden och att delta i diskussionen vid förvaltningsrådets möten och bolagsstämman. Bestämmelsen motsvarar 38 § i den gällande alkohollagen. 

25 §.Icke-diskriminerande verksamhet. Icke-diskriminerande verksamhet utgör enligt artikel 37 i EUF-fördraget en förutsättning för detaljhandelsmonopol för alkoholdrycker. Denna princip finns för närvarande i 2 § i förordningen om alkoholbolagets verksamhet, enligt vilken alkoholbolagets beslut om införande av alkoholdrycker i sortimentet och om prissättning av alkoholdrycker ska fattas på offentliga och opartiska grunder oberoende av tillverkarens eller försäljarens nationalitet eller hemort. 

Enligt 3 § i den förordningen beslutar bolaget om införande av alkoholdrycker i detaljhandeln på basis av mottagna anbud. I förordningen föreskrivs också om förfaranden genom vilka man säkerställa inte bara en laglig utan även ändamålsenlig verksamhet på marknaden. 

På alkoholbolaget tillämpas inte lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016) eftersom Alko inte är en statlig eller kommunal myndighet eller en annan upphandlande enhet som avses i 5 § i den lagen. På bolaget tillämpas inte heller förvaltningslagen eftersom det inte är en myndighet som avses i 2 § i den lagen och inte heller ett statligt affärsverk eller en offentligrättslig förening. Förvaltningslagen tillämpas också enskilda aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter, men detaljförsäljning av alkoholdrycker till konsumenter kan inte anses vara en förvaltningsuppgift trots att det sker med stöd av en lagstadgad ensamrätt. 

Med tanke på unionsrätten är det viktigt att producenter och försäljare från andra medlemsstater har samma möjlighet som inhemska producenter att erbjuda sina produkter för Alko och få in sina produkter i Alkos sortiment. I förhandlingar med kommissionen 1993 kom man överens om att finländska myndigheter regelbundet ska rapportera om Alkos icke-diskriminerande verksamhet till kommissionen. Utarbetandet av rapporterna hör för närvarande till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och Konkurrens- och konsumentverket. Vid förhandlingarna konstaterade man också att det ska vara möjligt att söka ändring i Alkos beslut. 

De grundläggande bestämmelserna om Alkos icke-diskriminerande verksamhet ska nu tas in i lag. Bestämmelser om sökande av ändring finns i 79 § i förslaget. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om principen för icke-diskriminerande verksamhet. Alkoholbolagets beslut om att införa alkoholdrycker i detaljhandeln och avlägsna alkoholdrycker ur detaljhandeln samt om prissättning av alkoholdrycker ska fattas på offentliga och opartiska grunder, oberoende av tillverkarens eller försäljarens nationalitet eller hemort. Enligt 2 mom. ska samma princip också tillämpas på hur alkoholdrycker ställs fram, på andra försäljningsarrangemang i alkoholbutiker och på övrig presentation av alkoholdrycker för konsumenterna t.ex. på datanätet. Förbudet mot diskriminering innebär när det etablerats att olika aktörer inte utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av en omständighet eller orsak som nämns i bestämmelsen, dvs. i detta fall tillverkarens eller försäljarens nationalitet eller hemort. Till exempel alla alkoholdrycker behöver enligt bestämmelsen inte behandlas lika. Godtagbar åtskillnad kan basera sig på t.ex. syftet med alkohollagen och i synnerhet t.ex. skyddande av barn och unga från alkoholens negativa effekter. 

I det föreslagna 3 mom. anges det också att den som är anställd hos Alko inte får behandla ett ärende som gäller införande av alkoholdrycker i eller avlägsnande av alkoholdrycker ur detaljhandeln eller vara närvarande vid behandlingen, om han eller hon eller en närstående till honom eller henne står i ett sådant förhållande till tillverkaren eller försäljaren som avses i bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen. 

Enligt det föreslagna 4 mom. får närmare bestämmelser om Alkos beslutsfattande och om bolagets offentliggörande av beslut utfärdas genom förordning av statsrådet. 

26 §. Detaljhandelsställe och beviljande av detaljhandelstillstånd. I nuläget behöver alkoholbolaget inget tillstånd för detaljhandel med alkoholdrycker för sin verksamhet. Däremot kräver inrättande av detaljhandelsställen enligt nuvarande 13 § 2 mom. regionaförvaltningsverkets godkännande. Enligt den bestämmelsen ska en butik ha ett ändamålsenligt läge och effektiv övervakningen ska kunna ordnas där. Enligt det föreslagna 1 mom. ska regionförvaltningsverket även i fortsättningen godkänna alkoholbolagets detaljhandelsställe. Ett försäljningsställe får inte godkännas, om dess läge medför oskäliga nackdelar för dem som bor i närheten. 

Försäljning av annan alkoholdryck än sådan som omfattas av ensamrätten kräver ett detaljhandelstillstånd per verksamhetsställe, vilket bolaget efter eget omdöme ansöker om på samma sätt som andra sökande. För tydlighetens skull föreslås det i 2 mom. bestämmelser om ett förfarande genom vilket alkoholbolaget kan beviljas detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker. Till exempel försäljning av alkoholdrycker med en alkoholhalt på högst 5,5 % avviker inte från försäljningen av drycker med en alkoholhalt på över 5,5 %. Därför kan tillstånd beviljas i samband och under samma förutsättningar med det allmänna godkännandet av detaljhandelsstället. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om de förfaranden som avses i 21 § för att bedöma de nackdelar som en Alkobutik medför. Förfarandena avviker från processen i fråga om detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker, där nämnda utlåtanden inte behöver begäras och information inte ges. Försäljningen av alkoholdrycker i butiker hänför sig till sedvanlig livsmedelsförsäljning, men i alkoholbolagets butiker säljs endast alkoholdrycker. Erfarenheterna visar att alkoholbolagets butiker numera endast undantagsvis medför oskäliga nackdelar för boendemiljön, men utgångspunkten är att bolaget alltid ska sträva efter att minimera de nackdelar som försäljningen medför. 

27 §. Utlämningsställe och överlåtelse av alkoholdrycker till köpare. Enligt den gällande alkohollagens 13 § kan alkoholbolaget bedriva detaljhandel med alkoholdrycker även genom att leverera dem till beställare och köpare enligt vad som föreskrivs genom förordning. De alkoholdrycker som köpare beställt levererar alkoholbolaget numera via ett utlämningsställe i enlighet med förordningen om detaljhandel med alkoholdrycker genom leverans till beställare och köpare (680/1996). Utlämningsställena betjänar kunderna på sådana orter som inte har ekonomiska förutsättningar att inrätta Alkos eget detaljhandelsställe för alkoholdrycker. Ett utlämningsställe kan inrättas i en kommun om avståndet till närmaste Alkobutik eller till ett annat utlämningsställe är minst ca 20 kilometer. I praktiken beställer kunden de alkoholdrycker han eller hon önskar köpa och dryckerna skickas från lagret och sedan hämtar kunden dem på utlämningsstället, dvs. exempelvis på Matkahuolto eller i en affär. De viktigaste bestämmelserna om godkännande av ett utlämningsställe och utlämningsställets verksamhet flyttas från förordningsnivå till den föreslagna lagen. 

Enligt 1 mom. får alkoholdrycker som har köpts hos alkoholbolaget lämnas ut till köparna i en öppen affärslokal med vars verksamhetsutövare alkoholbolaget har ingått ett utlämningsavtal. Det föreslås att utlämningsstället godkänns på ansökan från alkoholbolaget av regionförvaltningsverket på den ort där verksamhetsstället finns. Ett utlämningsställe får inte godkännas om dess läge medför oskäliga nackdelar för dem som bor i närheten eller om verksamhetsutövaren inte uppfyller de förutsättningar i lagens 13 § som hänför sig till tillståndshavare. 

Enligt 2 mom. får det till ett utlämningsställe bara levereras alkoholdrycker som köparna har beställt dit. De levererade alkoholdryckerna får bara lämnas ut till köparna eller till personer som de har befullmäktigat, och alkoholdrycker som inte har avhämtats ska återsändas till alkoholbolaget senast två veckor efter att de anlänt till utlämningsstället. På utlämning av alkoholdrycker på ett utlämningsställe tillämpas de allmänna bestämmelserna om detaljhandel med alkoholdrycker samt de försäljningstider som gäller alkoholbolagets butiker. 

28 §.Övrig försäljning av alkoholdrycker. I paragrafen föreslås för tydlighetens skull bestämmelser om vissa sådana försäljningssätt för alkoholdrycker som kan sägas omfattas av ensamrätten att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker. Alkoholbolaget får enligt det föreslagna 1 mom. sälja alkoholdrycker i en butiksbil och butiksbåt som på en reguljär rutt som regionförvaltningsverket godkänt betjänar fast bosatta och säsongsboende. Bestämmelser om beviljande av detaljhandelstillstånd för detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller högst 5,5 volymprocent etylalkohol i en butiksbil eller butiksbåt finns i enlighet med hänvisningen i 26 § 2 mom. i 17 § 1 mom. 

Detaljhandelsmonopolet för alkoholdrycker innebär långtgående begränsningar t.ex. av en privat persons möjligheter att sälja eller annars överlåta alkoholdrycker som han eller hon innehar. I Sverige får det inom ramen för detaljhandelsmonopolet enligt en uttrycklig bestämmelse även ordnas auktion, där alkoholdrycker säljs. I praktiken inverkar ett sådant försäljningssätt inte på totalkonsumtionen av alkoholdrycker eller på alkoholens negativa effekter, eftersom det till försäljning kan finnas t.ex. alkoholdrycker som utgör samlarobjekt och som innehas av enskilda medborgares eller företag eller också kan det vara fråga om sällsynta produkter som innehas av dem bedriver import eller partihandel med alkoholdrycker. Även om ett sådant försäljningssätt omfattas av alkoholbolagets ensamrätt att bedriva detaljhandel föreslås det i 1 mom. för tydlighetens skull bestämmelser om att alkoholbolaget får ordna auktioner där det säljs alkoholdrycker. Dryckerna kan även tillhöra någon annan än alkoholbolaget, varvid Alko är auktionsförrättare. 

Den ensamrätt som föreskrivs för alkoholbolaget gäller endast detaljhandel med alkoholdrycker som har en viss alkoholhalt. I praktiken skaffar innehavare av serveringstillstånd för alkoholdrycker till sina restauranger alkoholdrycker också från alkoholbolagets sortiment. För denna verksamhet ska alkoholbolaget ha ett partihandelstillstånd som bolaget har ansökt om på samma sätt som andra sökande. För tydlighetens skull föreslås det i 3 mom. bestämmelser om att alkoholbolaget kan beviljas partihandelstillstånd för alkoholdrycker. Vid partihandel ska 30 § 2 mom. iakttas, enligt vilket försäljningen ska redovisas enligt köparens tillståndsnummer. Ensamrätten till detaljhandel med alkoholdrycker har inte begränsats med avseende på verksamhetsstället eller på vilket sätt alkoholdryckerna ska överlåtas till köparen. Till exempel behöver de alkoholdrycker som alkoholbolaget sålt till innehavare av serveringstillstånd eller andra näringsidkare inte nödvändigtvis avhämtas på detaljhandelsstället eller utlämningsstället, utan alkoholbolaget får enligt 3 mom. sända dem till köparen. 

4 kap. Tillverkning, import, export och partihandel

29 §.Anmälan om import och export. Import av sprit kräver enligt den föreslagna 15 § inte något separat tillstånd, om importören är innehavare av ett tillverknings- eller användningstillstånd för sprit. Export av sprit och import och export av alkoholdrycker däremot kräver aldrig något separat tillstånd. I enlighet med nuvarande 8 § får såväl privatpersoner som företag enligt 32 § importera alkoholdrycker utan särskilt importtillstånd. 

Den som importerar sprit eller alkoholdrycker i kommersiellt syfte ska dock enligt den föreslagna paragrafen göra en anmälan till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården om att verksamheten inleds. Bestämmelsen motsvarar den gällande alkohollagens 11 §. Bestämmelser om försäljnings- och importförbud av alkoholdrycker till konsumenterna via gränsöverskridande distansförsäljning finns i 32 §. 

30 §.Tillverkarens, importörens och partihandlarens allmänna skyldigheter. Enligt den gällande alkohollagens 43 § svarar tillverkaren och importören för kvaliteten på och sammansättningen av alkoholdrycker som de har överlåtit till konsumtion samt för att produkten, dess etikettering och övriga presentation stämmer överens med gällande bestämmelser och föreskrifter. Det föreslås att en motsvarande bestämmelse tas in i 1 mom. Enligt förslaget ska tillverkaren och importören av alkoholdrycken känna till sammansättningen och kvaliteten i fråga om den alkoholdryck som de släpper ut på marknaden samt innehållet i bestämmelserna om märkning av förpackningar för och presentation av livsmedel. Bestämmelser om i synnerhet presentation av olika slags alkoholdrycker och om användningen av ursprungsmärkning finns i Europeiska unionens lagstiftning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får den som tillverkar, importerar eller bedriver partihandel med sprit och alkoholdrycker sälja sprit och alkoholdrycker bara till tillståndshavare som avses i alkohollagen och för det syfte som anges i tillståndet. I enlighet med 22 § 1 mom. i förslaget får alkoholdrycker också säljas till alkoholbolaget. Försäljningen ska redovisas specifikt i fråga om varje köpare och tillstånd, dvs. tillsynsmyndigheterna får genom tillståndshavarnas bokföring information om försäljningen av alkoholdrycker enligt tillståndsnummer. Tillverkningen, handeln med och användningen av sprit omfattas helt och hållet av tillståndssystemet, dvs. försäljningen av sprit t.ex. till en enskild medborgare eller till ett företag som saknar tillstånd enligt alkohollagen är förbjuden. 

31 §.Partihandel med obeskattade alkoholdrycker. Bestämmelser om punktskatt på alkoholdrycker och sprit finns i punktskattelagen och i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker. I dessa författningar finns det också bestämmelser om befrielse från punktskatt, men bestämmelser om skattefrihet finns även i 17 § i den gällande alkohollagen. Skattefriheten grundar sig på strukturdirektivet. En stor del av bestämmelserna om skattefrihet i artikel 27 i direktivet hänför sig till användning av alkohol och särskilt sprit för andra ändamål än i egentligt förtäringssyfte, såsom tillverkning av ättika, läkemedel, smakämnen och livsmedel, liksom även tillverkning av sådana produkter som inte innehåller alkohol samt för vetenskaplig forskning och andra vetenskapliga ändamål och för medicinska ändamål på apotek och sjukhus. Dessa bestämmelser om skattefrihet innebär i praktiken att alkoholskatt i regel tas ut endast på alkoholdrycker som är avsedda för förtäring. 

Vid tillämpningen av bestämmelserna om skattefrihet förutsätts medlemsstaten dock se till att en riktig och smidig tillämpning av sådan befrielse säkerställs och att skatteflykt, skatteundandragande och annat missbruk förhindras.  

I enlighet med bestämmelserna i punktskattelagen, lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker och alkohollagen fastställer man vilka alkoholdrycker som är skattefria och på vilket sätt skattefria alkoholdrycker kan säljas. I den föreslagna paragrafen finns bestämmelser i enlighet med gällande 17 § om vem innehavaren av partihandelstillstånd för alkoholdrycker får sälja skattefria alkoholdrycker till. I alkohollagen föreslås dock inte ingå några bestämmelser om grunderna för befrielse från punktskatt. I denna proposition föreslås det även att grunderna för skattefrihet i den nuvarande alkohollagen överförs till 8 § i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker.  

Enligt den föreslagna paragrafen får den som bedriver partihandel med alkoholdrycker sälja alkoholdrycker för vilka punktskatt inte har betalats, för ett enligt punktskattelagen skattefritt ändamål. Skattefria alkoholdrycker får även säljas för förflyttning t.ex. till ett skatteupplag eller en skattefri butik som avses i punktskattelagen, för export till länder utanför Europeiska unionen eller för förflyttning till någon annan medlemsstat eller till en frizon eller ett tullager som avses i tullagen samt för skattefri proviantering i trafikmedel i internationell trafik. För det andra ska skattefri alkoholdryck få säljas för ändamål enligt 8 § 1 mom. 8–9 punkten i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker. För det tredje ska skattefri alkoholdryck få säljas till innehavare av användningstillstånd för skattefri alkoholdryck som avses i 15 § 2 mom.  

32 §.Import av alkoholdrycker. Import av alkoholdrycker är tillåten enligt 8 § i den gällande alkohollagen. Gränsöverskridande distansförsäljning av alkoholdrycker, där en försäljare i utlandet erbjuder finländska konsumenter att köpa och ta emot alkoholdrycker i Finland, är dock enligt 8 § 1 mom. förbjuden. Enligt den nämnda paragrafen fordras det ett behörigt tillstånd för vidareöverlåtelse av alkoholdrycker eller användning av alkoholdrycker för ett ändamål som kräver tillstånd. Bestämmelsen innebär att alkoholdrycker inte får säljas i utlandet utan behörigt detaljhandelstillstånd via distansförsäljning till finländska konsumenter. För försäljning av alkoholdrycker som omfattas av Alkos ensamrätt kan ett sådant tillstånd inte ens beviljas. 

Bestämmelsen i 8 § 1 mom. i den gällande alkohollagen flyttas till denna del som sådan till 31 § i förslaget. Gränsöverskridande distansförsäljning till Finland av alkoholdrycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol är enligt bestämmelsen förbjuden liksom i nuläget. Bestämmelser om resandeinförsel av alkoholdrycker från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns i 34 §. 

Det föreslås att bestämmelser om saken ska ingå i Finlands alkohollagstiftning även på den grunden att lagstiftningen i konsumentens hemvistland enligt de internationella lagvalsreglerna ska tillämpas på gränsöverskridande distansförsäljning. Vid typisk distansförsäljning ser konsumenten inte varorna förrän avtal ingås. Som distansförsäljning betraktas inom konsumenträtten i gränsfall även en situation där konsumenten har varit och bekantat sig med varorna, men beslutar beställa dem med hjälp av distanskommunikation först senare. 

33 §.Åldergränser för införsel av alkoholdrycker. I den gällande alkohollagen finns inga bestämmelser om åldergränser för införsel av alkoholdrycker, trots att det föreskrivs om åldergränser för innehav av alkoholdrycker i 34 §. Enligt 62 och 118 § i tobakslagen (549/2016) är det däremot för den som inte har fyllt 18 år förbjudet att föra in och inneha tobaksprodukter. 

Enligt den föreslagna paragrafen är åldergränsen för införsel av alkoholdrycker densamma som för innehav av alkoholdrycker. Införsel av starka alkoholdrycker föreslås vara förbjudet för den som är under 20 år och införsel av svaga alkoholdrycker förbjudet för den som är under 18 år. 

34 §. Resandeinförsel av alkoholdrycker från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelser om begränsningar av resandeinförsel av alkoholdrycker från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns i den gällande alkohollagens 10 §. I paragrafen finns ett bemyndigande att utfärda förordning, med stöd av vilket det i 8 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit föreskrivs om en så kallad 20 timmars regel. 

Enligt 1 mom. får en person som bor i Finland och som på något annat sätt än med flyg anländer till landet från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och vars resa har varat högst 24 timmar inte föra in alkoholdrycker. För underlättande av övervakningen föreslås tidsgränsen motsvara den tidsgräns som införts i tobakslagen. 

Enligt 2 mom. får en person som bor i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som på något annat sätt än med flyg anländer till Finland från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och vars vistelse i Finland, annat än vid transitering, varar högst tre dygn inte föra in alkoholdrycker. 

5 kap. Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker

35 §.Detaljhandelsställe för alkoholdrycker. I den föreslagna paragrafen finns de centrala bestämmelser om detaljhandel med alkoholdrycker som gäller alla detaljhandelstillståndshavare och alkoholbolaget. Detaljhandel med alkoholdrycker får enligt förslaget bedrivas endast genom att dryckerna överlåts till kunden på ett godkänt detaljhandelsställe, och innehavaren av ett detaljhandelstillstånd får inte sälja andra alkoholdrycker än de som avses i tillståndet. 

Alkoholdryck som säljs på ett detaljhandelsställe får enligt 2 mom. inte förtäras inomhus eller utomhus på det detaljhandelsställe som innehavaren av detaljhandelstillståndet kontrollerar och inte i detta områdes omedelbara närhet. Tillståndshavaren ska vid behov märka ut det område där det är förbjudet att förtära alkoholdryck. Bestämmelsen hänför sig till definitionerna av detaljhandel och servering i 3 §. Om innehavaren av ett detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker tillåter förtäring av alkoholdrycker t.ex. vid bord inomhus och utomhus inom sitt område eller inte ingriper i det, kan försäljningen anses vara servering före serveringstillstånd beviljats. 

36 §. Serveringsställe för alkoholdrycker. I paragrafen föreslås centrala bestämmelser om servering av alkoholdrycker. Dessa bestämmelser finns i nuläget i alkohollagens 21 c och 23 §. Enligt det föreslagna 1 mom. får alkoholdrycker serveras endast genom att dryckerna överlåts till kunden för förtäring på ett godkänt serveringsområde. Med överlåtelse avses att alkoholdrycken fysiskt överlåts till kunden. Om det enligt lag är förbjudet att sälja en alkoholdryck eller på annat sätt överlåta en alkoholdryck t.ex. på grund av kundens ålder eller på grund av att kunden är berusad ska försäljaren vägra att överlåta alkoholdrycken till kunden. 

På serveringsområdet får enligt 2 mom. bara alkoholdrycker som innehavaren av serveringstillstånd säljer förtäras. Dessa alkoholdrycker får inte föras bort från serveringsområdet eller förtäras utanför området. Serveringsområdet för alkoholdrycker ska avgränsas eller märkas ut på ett tydligt sätt, om dess gränser inte annars klart kan urskiljas. Serveringstiderna för alkoholdrycker är betydligt längre än detaljhandelstiderna för alkoholdrycker och på serveringsställen får man till kunderna även sälja alkoholdrycker som omfattas av alkoholbolagets ensamrätt inom detaljhandeln. Av dessa orsaker är det viktigt att de alkoholdrycker som sålts vid serveringen inte får föras utanför serveringsområdet. 

I fråga om övervakningen av ett serveringsområde ska enligt 3 mom. en person som är uppenbart berusad vägras tillträde till serveringsstället, och om en sådan person befinner sig på serveringsstället, ska han eller hon avlägsnas från serveringsstället. 

Det centrala nervsystemets funktion hos en berusad person förändras som en följd av alkohol, narkotika eller andra berusningsmedel. När en medelstor person dricker t.ex. fem flaskor öl, nästan en flaska vin eller en halv flaska brännvin stiger alkoholhalten i personens blod som högst till ca en promille. När en person håller på att fyllna till som en följd av en sådan alkoholmängd förändras beteendet och personen blir vanligen livligare, pratsammare och självsäkrare. Trots att personens reaktionsförmåga är så pass försvagad att han eller hon i trafiken skulle göra sig skyldig till rattfylleri, behöver det nödvändigtvis inte synas tydligt att han eller hon är berusad. 

Levern förbränner en portion alkohol på ca 1—2 timmar. I praktiken innebär detta att man under en restaurangkväll kan sälja flera portioner alkoholdryck under kontrollerade förhållanden till en person utan att han eller hon på grund av berusning behöver avlägsnas från serveringsstället.  

Om en medelstor person däremot på kort tid har druckit mer än fem portioner alkohol, börjar nervsystemet vid en över fem promilles fylla redan kraftigt hämmas. De individuella skillnaderna är stora, men med tanke på restaurangens egenkontroll och myndighetstillsynen är en person uppenbart berusad om hans eller hennes rörelser börjar vara raglande och famlande, blicken flackar och man kan märka berusningen på personens sluddriga tal redan efter en kort diskussion. Eftersom bara en portion kan höja alkoholhalten i blodet ytterligare med 0,2—0,3 promille, är det helt klart att man inte längre får sälja alkohol till en sådan person vare sig vid servering eller inom detaljhandeln. Bestämmelser om detta försäljningsförbud föreslås ingå i 37 §. 

Vid bedömningen av berusningen ska man ta hänsyn till att tecknen på berusning kan bero på en sjukdom eller skada. Tillämpningen av dessa tecken får inte leda till diskriminering på grund av sjukdom eller skada. 

De flesta förlorar medvetandet vid en tre promilles fylla dvs. efter att de förtärt ca 15 portioner. Berusningen t.ex. hos en kund som slocknat i en restaurang borde ha varit uppenbar redan en lång tid. För en människa innebär det alltid en hälsofara att förlora medvetandet och det kan innebära en särskilt allvarlig fara i situationer där en person vintertid avlägsnar sig från en restaurang utan behövlig tillsyn. 

I 5 § i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet finns det bestämmelser om rätt att välja kunder. Bestämmelserna kompletterar de förbud som det nu är fråga om. En utövare inkvarterings- och förplägnadsverksamhet och rörelsens personal har enligt bestämmelsen rätt att vägra en person tillträde till rörelsen, om det finns grundad anledning till detta av skäl som hänför sig till upprätthållandet av ordningen eller rörelsens verksamhetsidé. Även om bara förtäring av alkoholdryck innan man går in i en förplägnadsrörelse enligt alkohollagen inte utgör en grund för att vägra en kund tillträde till serveringsområdet, kan förplägnadsrörelsen ha grundad anledning som en del av sin egenkontroll att besluta om hur den ska förhålla sig t.ex. till förtäring av egna alkoholdrycker utomhus innan kunden anländer till restaurangen. Dessutom har en förplägnadsrörelse enligt 5 § i den nämnda lagen rätt att vägra servera en kund mat eller dryck och vid behov avlägsna en kund som stör andra kunder eller annars orsakar störningar i rörelsen eller inte uppfyller de villkor som ställts för tillträde. I bestämmelsen hänvisas till sist till bestämmelserna om förbud mot diskriminering i 8 § i diskrimineringslagen (1325/2014). 

Genom att förhindra och begränsa överdriven berusning strävar man efter att på serverings- och detaljhandelsställen för sin del förhindra ordningsproblem, olycksfall och olyckor som beror på alkohol. Att säkerställa att en kund om situationen kräver det kommer tryggt hem hör till serveringsstället egenkontroll avseende berusning. 

37 §.Detaljhandels- och serveringsförbud. I paragrafen föreslås bestämmelser om förbud mot detaljhandel med alkoholdrycker, om vilket det för närvarande föreskrivs om i 16 § i alkohollagen, och bestämmelser om serveringsförbud, om vilket det för närvarande föreskrivs om i 24 § i alkohollagen. 

Enligt det föreslagna 1 mom. får alkoholdrycker inte överlåtas inom detaljhandeln eller genom servering till personer som inte fyllt 18 år, till personer som uppenbart är berusade eller uppträder störande och om det finns skäl att misstänka att alkoholdrycker överlåts eller förmedlas olovligen. I fråga om detaljhandeln föreslås det på samma sätt som nu att starka alkoholdrycker inte får överlåtas till personer som inte har fyllt 20 år. Man får således sälja svaga alkoholdrycker till en person på hans eller hennes 18-årsdag och starka alkoholdrycker på hans eller hennes 20-årsdag. 

Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker är för närvarande enligt alkohollagen förbjudet även när det finns skäl att misstänka att alkoholdrycker missbrukas. Även om syftet med bestämmelsen uppenbarligen är att förebygga skador på grund av stor konsumtion av alkohol, är tillämpningen av bestämmelsen svår och oklar. Enligt förslaget utgör en misstanke om missbruk av alkohol inte längre en grund för försäljningsförbud. Att alkoholbolaget eller innehavaren av ett detaljhandels- eller serveringstillstånd i lag förbjuds att sälja alkoholdrycker i vissa situationer betyder inte att försäljningen är obligatorisk i övriga situationer. Det kan bl.a. finnas många situationer som faller utanför den i strafflagen förbjudna diskrimineringen och där vägran att sälja alkohol kan bedömas vara tillåtet och moraliskt t.o.m. önskvärt enligt rättsordningen. 

Utöver försäljningsförbud föreskrivs det i 3 mom. om serveringsställets skyldighet att övervaka innehav och förtäring av alkoholdrycker på serveringsstället. Det föreslås att personer som inte har fyllt 18 år, är uppenbart berusade eller uppträder störande inte får tillåtas inneha eller förtära alkoholdrycker på ett serveringsställe. Som tillåtelse betraktas också det att övervakningen av serveringsstället över huvud taget inte har ordnats och skötts på ett effektivt sätt eller att det inte finns tillräckligt med personal för att kunna genomföra en effektiv övervakning. 

38 §.Personal som har hand om detaljhandel och servering. Den gällande alkohollagen innehåller inga bestämmelser om den personal som har hand om detaljhandel. Bestämmelser om personalen på ett serveringsställe och om ansvariga föreståndare och om de krav som gäller deras utbildning och erfarenhet finns i alkohollagens 21 b och 21 c §. Det föreslås att bestämmelserna om personalen på detaljhandels- och serveringsställen sammanslås och att de samtidigt förenklas. Bestämmelserna om personalen ingår inte i förutsättningarna för beviljande av tillstånd, men tillståndshavaren ansvarar för att skyldigheterna i lagen uppfylls som en del av den plan för egenkontroll som avses i 56 §. 

Enligt 1 mom. ska detaljhandels- och serveringsställen för alkoholdrycker ha en så stor personal som med beaktande av verksamhetens omfattning och art behövs för att övervakningen ska vara effektiv och ordningen upprätthållas effektivt. 

Enligt 2 mom. ska en ansvarig föreståndare som företräder tillståndshavaren och har utsetts av denne, eller någon annan person som tillståndshavaren utsett för denna uppgift, finnas på plats på ett detaljhandels- eller serveringsställe som är öppet för kunder. En sådan person ska ha fyllt 18 år. En person som är yngre än det men som har fyllt 16 år får sälja alkoholdrycker under övervakning av den ansvariga föreståndaren eller någon annan som utsetts för uppgiften. De särskilda behörighetsvillkoren i fråga om den för serveringsstället ansvariga föreståndarens utbildning och erfarenhet slopas, men ansvariga föreståndare eller någon annan som utsetts för uppgiften ska enligt 57 § i förslaget ha ett kompetensintyg som visar deras kompetens i frågor som gäller alkohollagen.  

Enligt 3 mom. får den som säljer alkoholdrycker och deltar i övervakningen av detaljhandel eller servering i sitt uppdrag inte vara påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel. 

39 §.Allmän övervakning. I 1 mom. förslås bestämmelser om den allmänna övervakningsskyldigheten för innehavaren av detaljhandels- eller serveringstillstånd och dennes personal. De ska övervaka att förbuden och skyldigheterna enligt 35—38 § iakttas och se till att ordningen upprätthålls på detaljhandels- eller serveringsstället. 

Enligt 2 mom. får tillståndshavaren och dennes företrädare avlägsna en person som har brutit mot ett förbud eller som är uppenbart berusad. Tillståndshavaren och dennes företrädare får även ta ett kärl som har förts bort från serveringsområdet ifrån en person som har brutit mot ett förbud och förstöra den alkoholdryck som finns i kärlet. 

40 §.Skyldighet att styrka sin identitet. Den som köper alkoholdrycker och den som anländer till eller vistas på ett serveringsområde är enligt den föreslagna paragrafen skyldig att på begäran med ett körkort, pass eller ett fotoförsett identitetskort som en polismyndighet har utfärdat styrka sin identitet för personalen och en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn enligt denna lag. För personalens del finns denna skyldighet för närvarande i 26 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit. 

41 §.Detaljhandelsförpackningar och portioner. Enligt 11 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit får det i detaljhandeln säljas alkohol endast i färdigt fyllda slutna kärl. I 24 § i den förordningen föreskrivs det mer detaljerat om portionsstorlekar vid servering av alkohol. I förslaget bibehålls skillnaden i fråga om detaljhandel med och servering av alkoholdrycker, men begränsningarna av serveringsmängden slopas. 

I detaljhandeln får enligt det föreslagna 1 mom. alkoholdrycker säljas endast i färdigt fyllda, slutna förpackningar. Vid servering får alkoholdrycker enligt 2 mom. säljas endast i öppnade förpackningar eller utportionerade i glas eller andra kärl. 

I 2 mom. anges inte någon övre gräns för den mängd alkoholdrycker som får säljas till kunden och dennes sällskap genom servering. Kunderna får välja mellan de flaskor och andra förpackningar som erbjuds vid serveringen och vars maximistorlek inte är begränsad. Om alkoholdryck säljs vid servering utportionerad, ska den dock alltid finnas tillgänglig för kunden som basportioner, som anges i bestämmelsen enligt alkoholhalten. Enligt förslaget är basportionen för starka alkoholdrycker 4 centiliter, basportionen för svaga alkoholdrycker som innehåller mer än 15 volymprocent etylalkohol 8 centiliter, basportionen för svaga alkoholdrycker som innehåller mer än 8 men högst 15 volymprocent etylalkohol 12 centiliter och basportionen för övriga svaga alkoholdrycker 33 centiliter. En basportion innehåller ca 12 gram alkohol, varvid det är enkelt för kunden att bedöma den mängd alkohol han eller hon förtärt. 

Även om mängden alkoholdryck som säljs vid servering inte begränsas i lagen, ska tillståndshavaren och dennes personal i praktiken alltid övervaka att det på serveringsstället inte säljs alkoholdryck till uppenbart berusade kunder och att dessa kunder inte vistas på serveringsområdet. I den plan för egenkontroll som avses i 56 § i förslaget ska riskerna identifieras och ska det ges instruktioner om den övervakning som personalen ska utföra, om man på serveringsstället beslutar sälja stora mängder alkoholdryck på en gång till kunderna. De myndigheter som utövar tillsyn över att alkohollagen följs kan också göra inspektioner på sådana serveringsställen. Om berusningen hos kunderna inte övervakas tillräckligt leder det till att vålds- och olycksriskerna ökar och innehavaren av ett serveringstillstånd kan på grund av vållande bli skadeståndsansvarig för skador som orsakats den berusade eller en utomstående. 

42 §.Detaljhandelstider. För närvarande föreskrivs det om detaljhandelstider för alkoholdrycker i 14 och 15 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit. Alkoholdrycker får säljas i affärer under de tillåtna öppettiderna, dock så att försäljningen är förbjuden mellan klockan 21 och 9. Alkos försäljningstid slutar klockan 20 på vardagar och klockan 18 på lördagar. För Alkos del är söndagsförsäljning helt förbjuden. Bestämmelserna om försäljningstiderna flyttas till lagnivå. 

Enligt huvudregeln i det föreslagna 1 mom. är detaljhandel med alkoholdrycker tillåten mellan klockan 9 och 21 varje dag. 

Enligt 2 mom. ska Alkos försäljningstider i huvudsak förbli som förut, dvs. Alko får bedriva detaljhandel med alkoholdrycker mellan klockan 9 och 21 på vardagar, utom lördag då detaljhandel får bedrivas mellan klockan 9 och 18. Enligt förslaget får Alko inte sälja alkoholdrycker på söndagar, kyrkliga högtidsdagar, första maj, mors dag, fars dag och självständighetsdagen. Kyrkliga högtidsdagar är enligt 4 kap. 3 § i kyrkolagen juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingstdagen, Johannes Döparens dag och alla helgons dag. 

På nyårsaftonen och valborgsmässoaftonen är detaljhandel med alkoholdrycker i Alkos butiker förbjuden efter kockan 18. På julaftonen och midsommaraftonen är detaljhandel förbjuden efter klockan 12. 

Detaljhandelstiderna för alkoholdrycker innebär i praktiken precis som nu att om försäljningsstället stängs samtidigt som den i lag föreskrivna detaljhandelstiden slutar, får alkoholdrycker säljas till de kunder som kommit in i butiken före det. Om försäljningsstället hålls öppet efter det att detaljhandelstiden för alkoholdrycker slutat, är utgångspunkten att försäljningen av alkoholdrycker till kunderna ska upphöra när den föreskrivna försäljningstiden är slut. Om kundernas möjlighet att ta i besittning alkoholdrycker efter försäljningstidens slut har förhindrats eller om försäljaren har försäkrat sig om att kunden har tagit alkoholdryckerna i sin besittning före försäljningstidens slut, får alkoholdryckerna säljas också efter försäljningstidens slut. Således får alkoholdrycker t.ex. säljas till kunder som kommit samtidigt före försäljningstidens slut till kassakön oberoende av hur lång tid det tar att betjäna de framförvarande kunderna i kön. 

Enligt 3 mom. tillämpas begränsningen av detaljhandelstiderna för alkoholdrycker inte på alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. Dryckerna i fråga räknas inte som alkoholdrycker numera och försäljningstiden för dem har inte begränsats. 

43 §.Serveringstider. Bestämmelser om under vilka tider alkoholdrycker får serveras finns i 23 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit. Enligt huvudregeln är serveringstiden från klockan 9 till 1.30. Serveringen ska avslutas när serveringsstället stängs. Om serveringsstället stängs efter klockan 24, ska serveringen avslutas senast en halv timme före serveringsställets stängningstid. I lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet föreskrivs det om förplägnadsrörelsernas och således även om serveringsställenas öppettider. Enligt 23 § 2 mom. i förordningen om alkoholdrycker och sprit kan regionförvaltningsverket förlänga serveringstiden så att servering får ske före klockan 9 eller efter klockan 1.30. Med stöd av ett tillstånd till förlängd tid kan enligt 3 § i förordningen om förlängd tid serveringen på morgonen tidigast inledas klockan 5 och fortsätta på natten till 3 eller 3.30. Detta tvåstegssystem för tillstånd till förlängd tid hör samman bl.a. med en bedömning av vilken standarden är på restaurangens utrustning och servering eller underhållningsprogram. Bestämmelserna om serveringstider flyttas till lagnivå. Det föreslås att tillståndsystemet i fråga om tillstånd till förlängd tid ändras till ett anmälningsförfarande i 44 §. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska försäljning av alkoholdrycker vid servering normalt vara tillåten mellan klockan 9 och 1.30. Försäljningen får dock utan separat tillstånd eller anmälan fortsätta till klockan 3 natten mot självständighetsdagen, nyårsdagen, första maj och midsommardagen. 

Enligt 2 mom. är förtäring av alkoholdrycker tillåten i en timme efter att serveringstiden gått ut. Propositionen innehåller ett förslag till ändring av lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet enligt vilket förplägnadsrörelsers öppettider inte längre ska begränsas. I överensstämmelse med det ska det i lagstiftningen inte längre krävas att en förplägnadsrörelse ska stänga t.ex. senast en halv timme efter att serveringen avslutats. Den som innehar ett serveringstillstånd ska naturligtvis ha rätt att självständigt och inom ramen för lagstiftningen bestämma när alkoholdrycker får förtäras och när serveringsstället stänger. 

På motsvarande sätt som i 42 § 3 mom. tillämpas begränsningen av serveringstiderna för alkoholdrycker inte på alkoholdrycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. 

44 §.Anmälan om förlängd tid. I paragrafen föreslås bestämmelser om förlängning av serveringstiden i enlighet med en separat anmälan. Enligt 1 mom. är det möjligt att genom anmälan fortsätta serveringen trots 43 § 1 mom. till högst klockan 4. 

En skriftlig anmälan ska lämnas till tillståndsmyndigheten inom samma tid som en anmälan om ändring av ett tillstånd, dvs. minst tre veckor innan den förlängda tiden är planerad att införas. 

Anmälan ska innehålla uppgifter om längden på och tidpunkterna för den förlängda serveringstiden samt de uppgifter som behövs för bedömning av serveringsverksamhetens konsekvenser. Tillståndshavaren ska med andra ord meddela om anmälan gäller för verksamhet som bedrivs tills vidare eller för en viss tid. På motsvarande sätt ska det av anmälan framgå om den förlängda tiden gäller t.ex. alla veckodagar eller endast t.ex. veckoslut. I praktiken bestämmer innehavaren av serveringstillståndet själv vilka dagar och hur länge serveringen fortsätter efter kockan 1.30. Med tanke på övervakningen måste tillståndmyndigheten dock veta när skyldigheterna i fråga om förlängd serveringstid gäller och när t.ex. övervakning kan behövas. 

Tillståndsmyndigheten ska enligt 2 mom. lämna anmälan till den kommunala hälsoskyddsmyndigheten för behandling som avses i 15 § i hälsoskyddslagen. Avsikten med tillsynen enligt hälsoskyddslagen är bland annat att förebygga sanitära olägenheter på grund av buller. Bestämmelser om meddelande om inkomna anmälningar och om hörande av parter finns till denna del i 15 § i hälsoskyddslagen. 

Närmare bestämmelser om anmälan om förlängd tid och de utredningar som ska bifogas den ska utfärdas genom förordning av statsrådet. 

I 3 mom. anges åtgärder genom vilka man strävar efter att hantera risker för störningar som gäller servering under efternatten. Servering ska inte få fortsätta utomhus och inte på gemensamma serveringsområden som avses i 19 § 1 mom. I momentet hänvisas det även till tillståndsmyndighetens allmänna rätt att ställa villkor för och begränsa serveringstillstånd med stöd av 22 § 2 mom. Förlängd tid kan avslås i synnerhet om hälsoskyddsmyndigheten har undersökt anmälan och verksamheten som avses där och konstaterat att den ger upphov till sanitära olägenheter för invånarna i närmiljön som avses i hälsoskyddslagen. I första hand ska emellertid tillståndshavaren ges möjlighet att ändra sin verksamhet och med egna åtgärder förebygga uppkomsten av olägenheter. 

Kommunen har enligt 3 mom. rätt att för att främja sina invånares säkerhet förbjuda servering under förlängd serveringstid till högst klockan 4 eller i övrigt begränsa den förlängda serveringstidens längd inom kommunens område som anges i beslutet. Det föreslås att kommunens beslut ska träda i kraft och de förlängda serveringstider som finns i området upphöra att gälla eller förändras i enlighet med beslutet sex månader från det att beslutet har vunnit laga kraft. I praktiken kan kommunfullmäktige således besluta att t.ex. i kommunens centrum upphör serveringen i alla restauranger t.ex. senast klockan 1.30 eller 2.30 i ställer för klockan 4. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen kan de negativa effekter som servering på efternatten har för t.ex. den allmänna ordningen och säkerheten eller särskilt ordningen och säkerheten i boendemiljön beaktas och beslut fattas om huruvida man vill påverka saken på lokal nivå. Att begränsa serveringen på efternatten kan också vara en åtgärd för att förbättra säkerheten i t.ex. områden där det förekommer utsatthet och marginalisering. Beslutet och avgränsningen av området ska grunda sig på objektiva kriterier, och likabehandlingen av restaurangföretagarna får inte äventyras. 

45 §.Övervakning av servering i vissa fall. I paragrafen föreslås bestämmelser om övervakning av servering i två specialfall. 

Enligt 1 mom. medför förlängd serveringstid en särskild skyldighet att övervaka ordningen på serveringsstället. Om serveringen på basis av anmälan fortsätter på serveringsstället efter klockan 1.30, ska tillståndshavaren för varje påbörjat hundratal kunder utse en ordningsvakt som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (1085/2015) att uteslutande övervaka ordningen och säkerheten på serveringsstället och i dess omedelbara närhet efter den nämnda tidpunkten. Skyldigheten gäller högst en timme efter det att serveringstiden gått ut, om kunderna tillåts förtära alkoholdrycker tills tiden går ut. Den skyldighet som är förbunden med antalet kunder på serveringsstället vid respektive tidpunkt ger tillståndshavaren möjlighet att minska antalet ordningsvakter t.ex. om antalet kunder är mindre än väntat. Antalet kunder på ett serveringsställe är vanligen inte lätt att beräkna och det kan också snabbt öka betydligt. Avsikten med bestämmelsen är att tillståndshavaren ska planera sin verksamhet och se till att det på serveringsstället finns det lagstadgade antalet ordningsvakter, men avsikten är inte att fortgående beräkning av kundantalet ska ersätta kundservicen och den egenkontroll som krävs enligt lagen. 

Till ordningsvakternas uppgifter hör alla uppgifter som gäller kundernas och deras egendoms säkerhet och övervakning av ordningen på serveringsstället och i dess omedelbara närhet, men de får inte delta i försäljningen av alkoholdrycker. Enligt 32 § i lagen om privata säkerhetstjänster är en ordningsvakt enligt lag också skyldig att övervaka att en tillställning inte medför oskäliga störningar för hemfriden. 

Kraven som gäller ordningsvakter kan dock enligt 2 mom. på ansökan av tillståndshavaren eller en begäran som framställs i ansökan sänkas eller helt och hållet slopas, om kraven är uppenbart onödiga på grund av ställets verksamhetsidé eller någon annan motsvarande orsak. På motsvarande sätt kan det krävas att det finns fler ordningsvakter, om förutsättningarna i det föreslagna 22 § 2 mom. uppfylls. Regionförvaltningsverket kan alltså godkänna att bemanningen är mindre eller bestämma att den ska vara större än vad som är huvudregeln. Till exempel servering av alkoholdrycker när en måltid avnjuts i samband med ett underhållningsprogram kräver vanligen inte någon övervakning av ordningen över huvud taget. Däremot kan ett sådant serveringsställe i en tätort vars verksamhetsidé enbart baserar sig på servering av alkoholdrycker till klockan 4 alltid kräva effektiviserad övervakning av ordningen. 

Enligt 19 § 2 mom. i förslaget kan ett serveringstillstånd beviljas för servering i ett sådant inkvarteringsrum eller konferensrum i samband med ett serveringsställe som inte kan övervakas på samma sätt som ett normalt serveringsområde. I 2 mom. föreslås för tydlighetens skull bestämmelser om att alla bestämmelser om servering inte tillämpas i dessa situationer på motsvarande sätt. Servering av alkoholdrycker får bedrivas med de alkoholdrycker som erbjuds kunderna även i slutna förpackningar, och i inkvarteringsrum dessutom trots bestämmelserna om övervakning av serveringsstället för alkoholdrycker och om serveringstiderna. Inkvarteringsrummen utgör i fråga om minibarerna serveringsområde, men i praktiken är det t.ex. inte möjligt och inte behövligt att övervaka kundernas berusningstillstånd och försäljningstiden för alkoholdrycker som tagits från minibaren. Bestämmelsen gäller de alkoholdrycker som på vanligt sätt erbjuds kunderna, dvs. bestämmelserna om övervakning och serveringstider ska iakttas t.ex. i samband med rumsservering. Mängden alkoholdrycker som erbjuds ska begränsas enligt kundmängden och övervakningen av serveringen. I praktiken är t.ex. mängden alkoholdrycker i minibarer redan för närvarande rätt liten. För den händelse att nuvarande praxis skulle utvidgas t.ex. för att kringgå bestämmelserna om serveringstider, kan bestämmelser om begränsning av mängden alkoholdrycker enligt förslaget utfärdas genom förordning av statsrådet. 

46 §.Anskaffning av alkoholdrycker. Enligt den föreslagna 30 § får de som tillverkar och bedriver partihandel med alkoholdrycker sälja alkoholdrycker bara till alkoholbolaget och tillståndshavare. Försäljningen ska enligt bestämmelsen redovisas specifikt i fråga om varje köpare, dvs. i praktiken enligt tillståndsnumret. Enligt det föreslagna 46 § 1 mom. är förutsättningen för sådan anskaffning för köparens del även att tillståndsnumret meddelas. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om en ny möjlighet, enligt vilken innehavaren av ett detaljhandelstillstånd får sälja alkoholdrycker till innehavaren av ett serveringstillstånd, för servering. I praktiken kan det uppkomma situationer där en restaurang ska kunna komplettera sitt lager snabbt t.ex. från en dagligvarubutik. Hittills har detta inte varit tillåtet och innehavaren av ett serveringstillstånd har inte haft möjlighet att rapportera om dessa inköp till tillståndsmyndigheten. Enligt förslaget får innehavaren av ett serveringstillstånd skaffa alkoholdrycker också t.ex. genom att köpa dem av innehavaren av ett detaljhandelstillstånd, men inköpen ska anmälas till tillståndsmyndigheten separat. 

6 kap. Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker i utrikestrafik

47 §. Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker på fartyg och luftfartyg i utrikestrafik. Enligt den gällande alkohollagens 32 § 1 mom. föreskrivs det om försäljning av alkoholdrycker och övervakning av försäljningen i färdmedel som trafikerar mellan Finland och utlandet genom förordning. I utrikestrafikförordningen föreskrivs det om servering av och detaljhandel med alkoholdrycker. Det föreslås att bestämmelserna förenklas och att de flyttas till lagnivå. 

Alkoholdrycker ska enligt det föreslagna 1 mom. precis som nu kunna säljas inom detaljhandeln och genom servering till passagerare på fartyg och luftfartyg i utrikestrafik, om en anmälan om verksamheten har gjorts till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Anmälningsförfarandet är precis som nu ett begränsat undantag från alkohollagens bestämmelser om ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker och tillståndsförfarandet för alkoholdrycker.  

I anmälan ska enligt 2 mom. anges var detaljhandels- och serveringsområdena finns och hur det är avgränsade och till anmälan ska fogas en plan för egenkontroll enligt 56 §. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården kan enligt 3 mom. genom beslut förbjuda ibruktagandet av ett serveringsområde eller begränsa det serveringsområde som anges i anmälan, om området inte uppfyller förutsättningarna i 18 § 1 mom. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska detaljhandel med alkoholdrycker begränsas på samma sätt som nu så att detaljhandel på finländskt territorium bara får bedrivas på ett sådant fartyg eller luftfartyg i rörelse som är avsett för passagerare och är på väg mellan en finländsk och utländsk hamn eller ett finländskt och utländskt flygfält. Enligt huvudregeln får alkoholdrycker alltså inte säljas på fartyg eller luftfartyg för att medföras som resgods, när fartyget eller luftfartyget är i hamn eller på flygfältet eller på väg mellan två finländska hamnar eller flygfält. Ett undantag är dock en situation där ett fartyg eller luftfartyg mellan Finland och utlandet på sin reguljära rutt besöker landskapet Åland. 

48 §.Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker på flygplatser. I paragrafen föreslås bestämmelser om detaljhandel med och servering av alkoholdrycker på flygplatser med utrikestrafik. Enligt den gällande alkohollagens 32 § 2 mom. föreskrivs det om försäljning av alkoholdrycker i butiker för skattefria varor särskilt. Enligt det föreslagna 1 mom. tillämpas 47 § 1 och 2 mom. på detaljhandel med alkoholdrycker i en skattefri butik på en flygplats, om alkoholdryckerna är avsedda att medföras som resgods av passagerare som reser utomlands. Försäljningen förutsätter således att en anmälan görs till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Detaljhandeln med alkoholdrycker på finländska flygplatser utgör ett undantag från detaljhandelsmonopolet i fråga om alkoholdrycker och i enlighet med nuvarande praxis ska detaljhandeln vara tillåten endast i fråga om alkoholdrycker som medförs som resgods av passagerare som reser utomlands. Huruvida den sålda alkoholdrycken är skattebelagd eller skattefri har inte betydelse i detta sammanhang. 

Vid servering av alkoholdrycker på flygplatser iakttas i allmänhet bestämmelserna om servering i alkohollagen. Bestämmelser om undantaget föreslås ingå i 2 mom. enligt vilket 47 § 1–3 mom. ska tillämpas i fråga om servering på en flygsida avsedd för utrikestrafik dit bara passagerare som kan uppvisa flygbiljett har tillträde. 

49 §. Skyldigheter vid detaljhandel och servering. Det föreslås att detaljhandel med och servering av alkoholdrycker på fartyg, luftfartyg och på flygplatser inte ska förutsätta tillstånd, utan omfattas av anmälningsplikt. Enligt paragrafen ska bestämmelserna om innehavare av detaljhandelstillstånd och serveringstillstånd för alkoholdrycker tillämpas på den som bedriver detaljhandel eller servering. Den som bedriver sådan verksamhet ska t.ex. iaktta de skyldigheter som anges i 5 kap. 

På grund av särdragen inom utrikestrafiken föreslås det i 2 mom. att de detaljhandels- och serveringstider för alkoholdrycker som föreskrivs i lagen inte tillämpas i utrikestrafiken. I praktiken är det t.ex. på interkontinentala flygningar inte behövligt att utreda enligt vilken tidszon servering till passagerarna får ske. När detaljhandel med eller servering av alkoholdrycker sker på finländskt territorium, föreslås dock detaljhandel med och servering av alkoholdrycker vara förbjuden mellan klockan 4 och 5.30. 

7 kap. Marknadsföring och prissättning

50 §.Reglering av marknadsföringen. För närvarande finns det bestämmelser om reklam, indirekt reklam och annan verksamhet för att främja försäljningen av alkoholdrycker i alkohollagens 33 §. Bestämmelsen reviderades 2014 och ändringarna trädde i kraft vid ingången av 2015 (152/2014). 

Förslaget motsvarar den gällande alkohollagens 33 § utom i fråga om begreppet reklam, indirekt reklam och annan verksamhet för att främja försäljningen, vilket ändras till begreppet marknadsföring. I fråga om vissa alkoholdrycker som innehåller högst 5,5 volymprocent och som kommer till tillståndspliktig detaljhandel används produktnamn för starka alkoholdrycker. Förbudet mot indirekt marknadsföring av starka alkoholdrycker föreslås fortfarande gälla även marknadsföring av dessa produkter, men inte enbart saluföring. På motsvarande sätt har tobaksprodukter trots förbudet mot tobaksreklam fått hållas tillgängliga för kunden i butiken på sedvanligt sätt. 

I fråga om förbudet mot marknadsföring av starka alkoholdrycker föreslås det i 3 mom. en ändring enligt vilken det utöver i sådana prislistor för detaljhandeln som tryckts eller lagts ut på datanät även föreslås att restauranger får presentera sina prislistor för servering och de som tillverkar och de som bedriver partihandel med alkoholdrycker får presentera sina produktförteckningar på samma villkor. I praktiken får starka alkoholdrycker således presenteras med t.ex. produktbilder för alkoholdrycker, de uppgifter som beställarna behöver och matrekommendationer på samma sätt som produkter i nuläget presenteras t.ex. på Alkos och rederi- och flygbolagens webbsidor. 

51 §.Prissättning och prisinformation. Enligt den gällande alkohollagens 33 a § är mängdrabatt på alkoholdryck förbjuden. Enligt det föreslagna 1 mom. är det även i framtiden förbjudet att i detaljhandeln och vid servering erbjuda två eller flera förpackningar eller portioner alkoholdryck till ett nedsatt totalpris. Priset på alkoholdryck får när försäljningen sker styckevis inte vara högre än priset per styck när den säljs i en förpackning med många eller två eller flera tillsammans. 

I 2 mom. föreslås det i fråga om prissättningen av alkoholdrycker att det vid detaljhandel och servering ska vara förbjudet att erbjuda och betala sådan gottgörelse för priset på en alkoholdryck som räknas ut enligt de köpta alkoholdryckerna eller de andra konsumtionsnyttigheterna och tjänsterna. Enligt den föreslagna bestämmelsen får försäljning av alkoholdrycker inte längre främjas i samband med butikers eller restaurangers stamkundskort eller förmånsprogram på så sätt att inköp av alkoholdryck till följd av inköpsgottgörelse blir billagare ju mer alkoholdryck eller andra konsumtionsvaror man köper. Utöver erbjudande av sådan gottgörelse förbjuds även betalning av sådan gottgörelse. I samband med ett förmånsprogram som är i bruk i Finland får man således inte betala inköpsgottgörelse ens för sådana inköp av alkoholdrycker som skett utomlands, t.ex. i Estland. Bestämmelsen gäller uttryckligen detaljhandel med och servering av alkoholdrycker, vilket innebär att t.ex. finansinstitut som är oberoende av försäljningen av alkoholdrycker kan fortsätta sin praxis där kunderna kan få små förmåner för den allmänna användningen av kreditkort. 

Enligt 33 a § 2 mom. i den gällande alkohollagen är det förbjudet att utanför detaljhandelsställen och serveringsställen utannonsera priserbjudanden som varar kortare tid än två månader. Enligt det föreslagna 3 mom. gäller förbudet mot att utannonsera priserbjudanden i framtiden endast detaljhandeln. Vid servering av alkoholdrycker får man alltså göra reklam för priserbjudanden och t.ex. så kallade ”happy hour”-priser, utan några särskilda begränsningar. 

Som sådan utannonsering av priserbjudanden som är förbjuden enligt förslaget betraktas även det att begrepp och bilder som syftar på priserbjudande på alkoholdrycker används utanför detaljhandelsstället, när avsikten faktiskt är att genom dem göra reklam för sådana priserbjudanden på alkoholdrycker som varar kortare tid än två månader. 

8 kap. Tillverkning, import, införsel, försäljning och användning av denaturerad sprit och alkoholpreparat

52 §. Förbud mot förtäringssyfte.I den gällande alkohollagen begränsas tillverkning, försäljning och användning av sprit med hjälp av ett omfattande tillståndssystem. Begränsningarna beror på att mycket starka alkoholhaltiga ämnen utgör en särskild fara för hälsan. Eftersom den sprit som används vid i synnerhet industriell verksamhet ofta är skattefri stöder tillstånds- och tillsynsförfarandena också skattekontrollen. Om sprit har denaturerats, dvs. har gjorts otjänlig för förtäring på det sätt som avses i 3 § 1 mom. 2 punkten i alkohollagen, tillämpas tillståndssystemet inte vid tillsynen. Enligt 3 mom. i den nämnda paragrafen utfärdas närmare bestämmelser om denaturering genom förordning av statsrådet. 

I 2 § i förordningen om alkoholpreparat och denaturering anges det att denatureringsämnena inte får hindra användningen av det denaturerade preparatet för sitt ändamål, men att de samtidigt i tillräckligt hög grad ska försvåra användning av preparatet i förtäringssyfte och vara svåra att avskilja från preparatet. Social- och hälsovårdsministeriet fastställer enligt den paragrafen en förteckning över denatureringsämnen och denatureringshalter separat för lindrigt och kraftigt denaturerad etanol. Social- och hälsovårdsministeriet har i anslutning till detta utfärdat besluten 892/1995 och 893/1995. 

Enligt definitionerna i 3 § i förslaget delas de alkoholhaltiga ämnena in i alkoholdrycker som är avsedda att drickas och å andra sidan i sprit och alkoholpreparat som inte är avsedda att drickas. Kraftigt denaturerad sprit kan i praktiken inte förtäras, men speciellt marknaden för sprit och alkoholpreparat som är lindrigt denaturerade är det motiverat att reglera. I den föreslagna paragrafens 1 mom. finns en huvudregel enligt vilken lindrigt denaturerad sprit och alkoholpreparat samt odenaturerat alkoholpreparat inte får tillverkas, importeras och säljas i förtäringssyfte. För att säkerställa att förbudet iakttas regleras begränsningen av försäljningen i 53 och 54 §. 

I 2 mom. finns ett bemyndigande för statsrådet att genom förordning föreskriva om de metoder med vilka sprit och alkoholpreparat för industriellt bruk, för rengöring, tillverkning eller något annat motsvarande användningsändamål genom kraftig eller lindrig denaturering görs otjänliga för förtäring. 

53 §.Försäljning av lindrigt denaturerad sprit och lindrigt denaturerade alkoholpreparat. I 6 § 1 mom. 6 punkten i förslaget anges det att lindrigt denaturerad sprit utgör ett undantag från begränsningarna som gäller tillverkning, försäljning och användning av sprit. Det är tillåtet att utan tillstånd importera, sälja med de begränsningar som anges i 53 §, använda och inneha lindrigt denaturerad sprit. Lindrigt denaturerad etanol innehåller vanligtvis ett av sexton olika denatureringsämnen. Tillverkningen av etanol ska fortfarande tillåtas endast den som enligt alkohollagen har rätt att hantera sprit. 

Enligt paragrafens 1 mom. får lindrigt denaturerad sprit inte säljas till konsumenter. I praktiken säljs lindrigt denaturerad sprit för rengörings- och tillverkningsändamål i näringsverksamhet. Enligt 2 mom. är den som säljer lindrigt denaturerad sprit skyldig att göra en anmälan till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården om att verksamheten inleds. Försäljaren bör föra bok över köparna och användningsändamålen för spriten, och på försäljningen tillämpas 62 § där myndigheternas rätt att utföra inspektioner och få information anges. 

Enligt 3 mom. får inte heller lindrigt denaturerade alkoholpreparat säljas till konsumenter för annat bruk än tvätt, rengöring och annat tekniskt bruk. Försäljningen förutsätter inte tillstånd eller anmälan. 

54 §.Ytterligare krav som gäller denaturering av lindrigt denaturerad sprit och lindrigt dena-turerade alkoholpreparat. I paragrafen regleras situationer där det finns skäl att anta att lindrigt denaturerad sprit eller lindrigt denaturerat alkoholpreparat används i berusningssyfte. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården får i sådana situationer fastställa denatureringsämnen och tilläggskrav på halter i dem som är nödvändiga för att göra ett ämne otjänligt för förtäring. Tilläggskraven får dock inte förhindra användningen av ämnet till det användningsändamål som avses i 52 § om det inte finns tillgång till sprit och alkoholpreparat som denaturerats med andra metoder för det aktuella användningsändamålet. 

Tilläggskrav bör inte fastställas för vilket ämne som helst som en del kan förtära i berusningssyfte trots denatureringen. I 2 mom. anges exempel där bedömningen speciellt hänvisar till hur tillverkarna eller försäljarna av ett ämne har kunnat handla. I första hand ska det bedömas om man ur ämnet kan få drickbart alkoholhaltigt ämne som innehåller mer än fem volymprocent etylalkohol på sedvanligt sätt genom att avskilja ingredienser från det eller genom att lägga till vätska. Vid bedömningen av möjligheten att använda ett ämne i berusningssyfte bör särskild uppmärksamhet fästas vid de åtgärder tillverkaren har haft tillgång till och tillämpat och som gäller ämnets struktur, doft och smak samt förpackningens struktur och storlek, och genom vilka man försöker förhindra att preparatet används i berusningssyfte. Man kan också bedöma marknadsföringen av preparatet och det intryck den har gett upphov till hos konsumenter i samband med marknadsföring och presentation av preparatet om användningen av det. Till exempel parfymer och övriga kosmetiska ämnen kan innehålla höga halter etylalkohol, men preparatet, dess förpackning och marknadsföringen av det ger i allmänhet på inget sätt någon anledning till tankar på att förtära det. Å andra sidan är det möjligt att tillverkaren rentav har främjat den möjligheten eller i varje fall förhållit sig nonchalant till möjligheten att ett ämne förtärs i berusningssyfte. Om en tillverkare inte själv i tillräcklig utsträckning har försökt förhindra att ett ämne används i berusningssyfte, trots att det finns tecken som tyder på det kan det ställas tilläggskrav på denaturering. 

55 §.Tillverkning, import, införsel och försäljning av odenaturerade alkoholpreparat. Förordningen om alkoholpreparat och denaturering innehåller bestämmelser om begränsningar som gäller alkoholpreparat. I 4 och 5 § i förordningen finns det bestämmelser om begränsningar som gäller tillverkning av alkoholpreparat, i 6 § om begränsningar som gäller import, i 7—9 § om partihandelstillstånd för alkoholpreparat, i 10 och 11 § om användningstillstånd för alkoholpreparat och i 12 och 13 § om detaljhandel. Syftet med begränsningarna är att förhindra att alkoholpreparat används i berusningssyfte, men den administrativa börda som begränsningarna föranleder anses vara oskäligt i förhållande till det eftersträvade syftet. 

En betydande del av dessa begränsningar ska slopas. Förbudet mot förtäringssyfte som avses i 52 § ska gälla alla alkoholpreparat. I det föreslagna 55 § 1 mom. finns ett undantag som gäller alkoholpreparat för användning som livsmedel och kosttillskott. Tillverkaren, importören och säljaren får inte främja eller presentera användning av ett preparat i berusningssyfte samt om det genom att avskilja beståndsdelar från eller foga vätska till preparatet går att få fram ett på vanligt sätt drickbart alkoholhaltigt ämne som innehåller mer än fem volymprocent etylalkohol. Försäljning av t.ex. ett alkoholpulver som genom tillsats av vatten kan användas till att tillverka en alkoholhaltig dryck är förbjuden. 

I 3 mom. föreskrivs det om situationer där ett alkoholpreparat som innehåller ett fast ämne får säljas i detaljhandeln. Huvudregeln är att ett fast alkoholpreparat som innehåller högst 2,8 viktprocent etylalkohol, såsom chokladkonfekter eller glass, får säljas fritt. För detaljhandel med och servering och marknadsföring av produkter som innehåller mer alkohol än detta gäller dock bestämmelserna om alkoholdrycker i alkohollagen. Detaljhandel med och servering av alkoholdrycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent kräver till stånd och detaljhandel med alkoholdrycker som innehåller mer än 5,5 volymprocent omfattas av alkoholbolagets ensamrätt. Åldersgränserna för försäljning av alkoholdrycker gäller på motsvarande sätt dessa alkoholpreparat. Som prepratets alkoholhalt i volymprocent betraktas vid tillämpningen av alkohollagen preparatets alkoholhalt i viktprocent. 

Enligt det föreslagna 68 § 2 mom. kan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården förbjuda att ett alkoholpreparat släpps ut på marknaden eller ålägga den som har släppt ut preparatet på marknaden att dra tillbaka det, om produkten eller presentationen av den strider mot gällande bestämmelser eller föreskrifter. 

9 kap. Tillsyn och styrning

56 §.Egenkontroll. Med egenkontroll avses ett system med hjälp av vilket det säkerställs att näringsverksamheten bedrivs på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Enligt 1 mom. ska tillståndshavaren ha tillräckliga och korrekta uppgifter om de i lag avsedda skyldigheter som hänför sig till tillståndshavarens verksamhet och om de risker som är förenade med det praktiska fullgörandet av skyldigheterna. De skyldigheter som avses i bestämmelsen är beroende av verksamheten och näringsidkare som bedriver verksamhet med stöd av samma tillstånd kan ha olika skyldigheter enligt antingen bestämmelserna i lagen eller de begränsningar eller föreskrifter som fastställts i tillståndet. Enligt t.ex. de principer för bedömning och hantering av risker som står till buds inom miljöskyddet och arbetarskyddsärenden ska den som är ansvarig för en verksamhet också känna till riskerna i anslutning till verksamheten. Eftersom varje tillståndshavare har egna målsättningar och är verksam i sin egen verksamhetsmiljö varierar också de risker som är förenade med verksamheten. Risken för att t.ex. alkoholdrycker serveras till minderåriga beror på motsvarande sätt i stor utsträckning på en restaurangs verksamhetsidé och kundgrupp. 

Tillståndshavaren ska enligt 2 mom. utifrån dessa uppgifter utarbeta en skriftlig plan för att säkerställa att verksamheten är lagenlig samt iaktta den och föra bok över genomförandet (plan för egenkontroll). Planen ska också hållas uppdaterad. 

Planen ska enligt 3 mom. innehålla en beskrivning av riskerna för de eventuella alkoholrelaterade skador som verksamheten medför, hur det övervakas att lagen iakttas, hur de risker som är förknippade med kritiska situationer hanteras och hur upptäckta brister åtgärdas. I lagstiftningen fastställs särskilda förpliktelser att skydda människors liv och hälsa. Bakgrunden till förbuden mot detaljhandel och servering enligt t.ex. 37 § i förslaget är att det är särskilt farligt att sälja alkohol till minderåriga och berusade. Förpliktelserna följer inte endast av alkohollagstiftningen eftersom det i 21 kap. 14 § i strafflagen anges att t.ex. utsättande är straffbart. Skyldigheterna för innehavare av tillverkningstillstånd för alkoholdrycker kan däremot ha samband med särskilt efterlevanden av livsmedelslagen. Planen för egenkontroll enligt alkohollagen får också vid behov slås ihop med den plan för egenkontroll som avses i livsmedelslagen och tobakslagen. 

Den föreslagna lagen innehåller inga bestämmelser om innehållet i planen för egenkontroll. Enligt 4 mom. utfärdas närmare bestämmelser om utarbetandet av en plan för egenkontroll och om dess innehåll och genomförande genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

57 §.Personalens kompetens. Tillståndshavaren är ansvarig för personalens kompetens. I nuläget anges det i 21 b § i den gällande alkohollagen tämligen noggrant vilka krav på utbildning och erfarenhet som ska uppfyllas av de ansvariga föreståndare som arbetar på ett serveringsställe. De formella krav som gäller personalens kompetens förenhetligas och förenklas delvis i betydande grad så att hanteringen av personalens kompetens hos alla tillståndshavare och hos alkoholbolaget blir en del av skyldigheterna som gäller egenkontroll. 

Ett undantag är dock att ett intyg över kunskaper om alkohollagstiftningen enligt 58 § krävs av alla ansvariga föreståndare för serveringsställen. 

58 §.Beviljande av intyg över kunskaper om alkohollagen. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av intyg över kunskaper om alkohollagen och kraven i anslutning till det. Enligt 1 mom. beviljas intyg av en läroanstalt som med statsrådets eller undervisnings- och kulturministeriets tillstånd ger utbildning i restaurangservice. 

Intyg beviljas personer som med godkänt resultat har genomgått ett prov som bedömer deras kunskaper om alkohollagen och kännedom om övervakningsrutinerna eller som har genomgått utbildning eller avlagt examen som omfattar motsvarande kunskaper. 

Läroanstalten har enligt 2 mom. rätt att för provet ta ut en avgift som motsvarar de faktiska kostnaderna för anordnandet av provet. Närmare bestämmelser om kunskapsprovets innehåll och om utbildningar och examina som motsvarar kunskapsprovet utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

Den som på det sätt som avses i 21 b § i den gällande lagen är behörig att vara ansvarig föreståndare för ett serveringsställe, ska enligt lagens övergångsbestämmelse, dvs. 91 §, anses uppfylla de föreslagna kompetenskrav som gäller kompetensintyget. I övergångsbestämmelsen anges det också att kompetensintyget i fråga om detaljhandel med och servering av alkoholdrycker ska skaffas inom ett år från det att lagen har trätt i kraft. 

59 §.Allmän styrning och tillsyn samt uppföljning av alkoholens negativa effekter. Enligt 1 mom. svarar social- och hälsovårdsministeriet för den allmänna styrningen av och planeringen av tillsynen över alkohollagen. Bestämmelsen motsvarar lagstiftningsprincipen om ministeriernas allmänna styr- och tillsynsbefogenheter. 

I 2 mom. föreskrivs det om Institutet för hälsa och välfärds forsknings- och utvecklingsuppdrag. Institutet har till uppgift att följa upp och undersöka hur de åtgärder som anges i alkohollagen påverkar utvecklingen av alkoholens negativa effekter samt att sörja för övrig forskning och utveckling som hänför sig till arbetet med att minska alkoholens negativa effekter. 

60 §.Tillsyn och anknytande styrning. I paragrafen anges de myndigheter som utövar tillsyn över alkohollagen och deras behörighet, som i huvudsak motsvarar tillståndsmyndigheternas behörighet. Enligt 1 mom. övervakar regionförvaltningsverken inom sitt verksamhetsområde detaljhandeln med och serveringen och marknadsföringen av alkoholdrycker. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens behörighet omfattar enligt 2 mom. att utöva tillsyn över detaljhandeln med och serveringen och marknadsföringen av alkoholdrycker i hela landet och på sådana luftfartyg enligt luftfartslagen (864/2014) och sådana fartyg enligt sjölagen (674/1994) som har finsk nationalitet. 

Till uppgifterna för Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården hör enligt 3 mom. även tillsyn över tillverkning, import och export av samt partihandel med alkoholhaltiga ämnen samt tillsyn över försäljning av alkoholdrycker ur skatteupplag och över användning i enlighet med användningstillstånd. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården är också i fortsättningen den myndighet som styr tillsynen över alkohollagen, dvs. till dess uppgifter hör även styrning, samordning och utveckling av regionförvaltningsverkens tillståndsförvaltning och tillsyn, produktion av informations-, statistik- och kommunikationstjänster för alkoholförvaltningen samt övriga uppgifter enligt denna lag. 

Bestämmelser om den närmare arbetsfördelningen mellan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken vid styrningen och tillsynen utfärdas vid behov genom förordning av statsrådet. 

Tullens uppgift är enligt 4 mom. att övervaka att importförbuden och begränsningarna av import samt 32 § i alkohollagen iakttas. Trots att Tullens behörighet att övervaka importen av de produkter som avses i alkohollagen och att ansvara för tullbrottsbekämpning redan som sådan bestäms enligt tullagen (304/2016) och lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) anges Tullens behörighet för tydlighetens skull även i alkohollagen. 

61 §.Tillsynsprogram. Tillsynen över alkohollagen har med stöd av 1 b § i förordningen om alkoholdrycker och sprit styrts med hjälp av ett riksomfattande tillsynsprogram. Syftet med programmet har varit att förenhetliga och effektivisera tillsynen över alkohollagen i hela landet. Enligt 1 mom. ska Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i samarbete med regionförvaltningsverken utarbeta ett riksomfattande tillsynsprogram för alkoholförvaltningen. Via programmet styrs den regionala tillståndsförvaltningen för och tillsynen över servering av, detaljhandel med och reklam för alkoholdrycker i riktning mot en enhetlig beslutspraxis och effektiv verkställighet av alkohollagen. 

I tillsynsprogrammet ska enligt 2 mom. anges de ändamålsenliga åtgärder som krävs för att nå de mål som inom lagstiftningen och av statsrådet och social- och hälsovårdministeriet ställts upp för alkoholförvaltningen samt de förfaringssätt genom vilka myndighetstillsyn utgående från övervakningsbehovet inriktas på riskobjekt. 

62 §.Rätt att utföra inspektioner och få information. I 44 § 1 mom. i den gällande alkohollagen föreskrivs det om tillsynsmyndigheternas rätt att inspektera tillståndshavarens lokaler och verksamhet och att få behövliga prover och dokument. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen får Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket för tillsynen enligt denna lag inspektera tillståndshavarens lokaler, verksamhet och dokument samt transporter av alkoholhaltiga ämnen. 

Rätten att utföra inspektioner preciseras i 2 mom. enligt vilket företrädare för nämnda myndigheter ska garanteras obehindrat tillträde till de lokaler och obehindrad tillgång till de dokument som övervakas samt rätt att lagra de uppgifter och utan ersättning få de prover som behövs för tillsynen. På inspektion och granskning tillämpas 39 § i förvaltningslagen. 

För att det ska gå att samordna det skydd för hemfrid som tryggas i grundlagen och de praktiska möjligheterna att utföra tillsynen anges det i 3 mom. att utrymmen som används för boende av permanent natur och inkvarteringsrum får inspekteras endast om det finns grundad anledning att misstänka att brott mot denna lag begåtts eller kommer att begås genom en gärning eller försummelse som kan leda till fängelse. Inspektionen ska dessutom vara nödvändig för att ett brott ska kunna utredas eller förhindras. 

Tillståndshavaren ska enligt 4 mom. inom utsatt tid lämna Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket de anmälningar och upplysningar som behövs för tillsynen över tillståndshavarens verksamhet och för bedömning av verksamhetens risker. Anmälningarna och upplysningarna ska lämnas inom en viss utsatt tid, t.ex. före den tionde dagen i den månad som följer på anmälningsperioden eller inom tio dagar från det att verksamheten har upphört. Enligt bestämmelsen ska tillståndshavarna på eget initiativ lämna uppgifterna inom utsatt tid och utan en särskild begäran. Närmare bestämmelser om anmälningar och upplysningar utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

63 §. Rätt att få information. För att en effektiv tillsyn över alkoholnäringarna ska kunna utövas och missbruk förhindras och utredas krävs det att myndigheterna samarbetar. Det föreslås därför att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket på i huvudsak samma sätt som enligt den gällande lagen ska ha rätt att av andra myndigheter och av vissa offentligrättsliga aktörer få uppgifter som behövs vid bedömning av de förutsättningar för beviljande av tillstånd eller godkännande av anmälan som avses i lag eller de uppgifter som framställs i anmälan. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ska dessutom ha rätt att av de aktörer som nämns ovan få uppgifter som behövs vid tillsynen över att alkohollagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den följs. 

Myndigheter som är skyldiga att ge information är t.ex. polis-, straffregister-, åklagar-, tull-, utsöknings-, skatte- och befolkningsregistermyndigheter. Skyldiga att ge information är också Folkpensionsanstalten och arbetslöshetsförsäkringsfonden, som är självständiga offentligrättsliga inrättningar, samt Pensionsskyddscentralen som är ett lagstadgat samordnande organ för arbetspensionsskyddet. 

På information som erhållits av en annan myndighet tillämpas samma tystnadsplikt som på sådan information som en tillsynsmyndighet som avses i alkohollagen har erhållit för att kunna utföra uppdrag som avses i alkohollagen. 

64 §. Lämnande av uppgifter. I den gällande alkohollagen föreskrivs det om myndigheternas tystnadsplikt som gäller ekonomisk ställning eller affärs- eller yrkeshemligheter och om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med samtycke av den berörda. Bestämmelser om detta finns i nuläget i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen), som stiftades 1999, och därför är det inte längre behövligt att föreskriva särskilt om detta i alkohollagen. Riksdagen har dessutom i samband med totalreformen av offentlighetslagstiftningen betonat att restriktivitet också i övrigt ska iakttas när det gäller att ta in bestämmelser om sekretess för myndighetsuppgifter i speciallagstiftning (RSV 303/1998 rd). 

Enligt 26 § 1 mom. 1 punkten i offentlighetslagen kan en myndighet ur en sekretessbelagd myndighetshandling lämna ut uppgifter, om det i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. Sekretessbelagda uppgifter får enligt den gällande alkohollagen lämnas till en åklagar- eller polismyndighet för utredning av brott eller väckande av åtal. Dessa bestämmelser behövs inte längre i alkohollagen eftersom det föreskrivs om en åklagares rätt att få upplysningar i 25 § i lagen om åklagarväsendet (439/2011) och om polisens rätt att få information i 4 kap. 2 § i polislagen (872/2011). De uppgifter om ekonomisk ställning eller affärs- eller yrkeshemligheter som den myndighet som utöver tillsyn över alkohollagen erhållit kan dock vara behövliga också för andra myndigheter för att de ska kunna utföra sina uppdrag. Därför ska det i paragrafen anges att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket trots sekretessbestämmelserna får lämna ut uppgifter som gäller ekonomisk ställning eller affärs- eller yrkeshemlighet till en annan tillsynsmyndighet, om uppgifter är nödvändiga för att kunna utföra ett tillsynsuppdrag som föreskrivs för den. 

Tillståndshavarens och anmälarens namn, tillstånds- och anmälningsnummer och för allmänt bruk avsedda adress- och kontaktuppgifter kan enligt 2 mom. offentliggöras i oförändrad form i registret. De kan alltså vara offentligt tillgängliga för medborgarna t.ex. på internet eftersom det är viktigt att tillsynsmyndigheterna av medborgare vid behov får uppgifter som hänför sig till tillsynen t.ex. att alkoholdrycker säljs till minderåriga. 

65 §.Handräckning. Alkoholtillsynen förutsätter i vissa fall handräckning av andra myndigheter, såsom polisen eller tull- eller gränsbevakningsmyndigheterna. Det föreslås därför att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket på samma sätt som enligt den gällande lagen ska ha rätt att av andra myndigheter få handräckning för alkoholtillsynen. Det föreslås dock inte att handräckning ska ges på det sätt som avses i den gällande 47 § för att utreda missbruk av alkoholhaltiga ämnen. 

66 §.Alkoholnäringsregister. För att effektivt kunna sköta de uppdrag som avses i alkohollagen måste de myndigheter som avses i alkohollagen snabbt få tillgång till tillräckligt omfattande information om dem som bedriver alkoholnäringar. I överensstämmelse med den gällande lagen ska det i 1 mom. anges att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken ska föra ett alkoholnäringsregister över näringsidkare som har beviljats eller ansökt om eller gjort en anmälan om tillstånd enligt alkohollagen. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården är registeransvarig. Alkoholnäringsregistret är ett sådant personregister som avses i personuppgiftslagen (523/1999), vilket innebär att endast uppgifter som är behövliga för handläggning, övervakning eller statistikföring av tillstånds- och anmälningsärenden ska registreras. Uppgifter som ska registreras är t.ex. uppgifter om polisundersökning och åtalsprövning, skatteskulder, utsökningar, företagssaneringar, konkurser och skuldsaneringar. 

I den gällande alkohollagen anges det att i fråga om rätten att kontrollera uppgifter om övervakningsobjekt och om rättelse av fel gäller det som bestäms i personuppgiftslagen. Personuppgiftslagen är en allmän lag om personregister och den ska således tillämpas också utan att det uttryckligen nämns, och därför ska det i den föreslagna paragrafen inte hänvisas till personuppgiftslagen. Uppgifterna i alkoholnäringsregistret ska förvaras i registret under en tid som bedöms ändamålsenlig. I överensstämmelse med den gällande lagen föreslås det att förvaringstiden ska vara fem år från den senaste registreringen. 

10 kap. Förbud, påföljder för överträdelser och straffbestämmelser

67 §.Polisens förbud. Enligt 15 § 3 mom. och 22 § 2 mom. i den gällande alkohollagen kan polisen när det behövs för att ordningen ska kunna upprätthållas på ett detaljhandels- eller serveringsställe avbryta serveringen tillfälligt, dock för högst ett dygn. Tillståndsmyndigheten ska omedelbart underrättas om en sådan åtgärd. En motsvarande bestämmelse om polisens rätt att förbjuda försäljningen av alkoholdrycker på både ett serveringsställe och ett detaljhandelsställe föreslås i 67 §. 

En förutsättning för att förbud ska kunna meddelas är att personalen på ett detaljhandels- eller serveringsställe inte med egna resurser kan upprätthålla ordningen, antalet kunder överstiger det tillåtna antalet enligt föreskrifterna om byggande, säkerhet eller servering eller det krävs för att garantera allmän ordning och säkerhet. Förbudet kan meddelas för den pågående försäljnings- eller serveringstiden. Vanligen gäller ett förbud förmodligen endast ett enskilt serveringsställe, men för att garantera den allmänna ordningen kan det t.ex. i samband med okontrollerbara offentliga tillställningar krävas att detaljförsäljningen av alkoholdrycker upphör också i större utsträckning i tillställningens närområden. 

68 §.Tillsynsmyndighetens förbud och säkringsåtgärder. För att förstärka förbuden mot och begränsningarna av marknadsföring av alkoholdrycker föreslås det i 1 mom. att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket ska ha rätt att förbjuda den som beställt eller utför marknadsföringen samt deras anställda att fortsätta eller upprepa den lagstridiga verksamheten. Detta motsvarar bestämmelserna i den gällande alkohollagen. 

I den gällande lagen finns dessutom en separat paragraf om meddelande av anvisningar. Enligt den paragrafen ska Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller regionförvaltningsverket om det konstaterar verksamhet som strider mot bestämmelserna om marknadsföring meddela behövliga anvisningar för avhjälpande av missförhållandena eller avslutande av den felaktiga verksamheten samt utsätta en tid inom vilken detta ska ske. Om saken inte har rättats till inom den utsatta tiden eller om den i anvisningarna nämnda verksamheten inte har avslutats, eller om den har återupptagits efter att den utsatta tiden löpt ut, kan vite eller hot om tvångsutförande föreläggas. En myndighet kan trots att det inte uttryckligen anges i en paragraf dock meddela dem som är föremål för övervakning anvisningar, och om anvisningarna inte är tillräckliga för att rätta till den lagstridiga verksamheten kan myndigheten meddela ett sådant förbud som det redogörs för ovan. I de andra lagar där det föreskrivs om tillsyn över marknadsföringen finns ingen motsvarande bestämmelse om meddelande av anvisningar, vilket innebär att det med tanke på rättsordningens interna enhetlighet inte föreslås att en sådan paragraf ska tas in i den nya alkohollagen. 

I 2 mom. anges det på samma sätt som i den gällande alkohollagen att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården får förbjuda att ett alkoholpreparat släpps ut på marknaden eller ålägga den som har släppt ut drycken på marknaden att dra tillbaka den, om drycken inte uppfyller de krav som ställs på den eller om de negativa effekter den orsakar för hälsan inte har kontrollerats. Motsvarande åtgärder är också möjliga om ett förbud annars är motiverat för skyddande av människors hälsa. 

Enligt 3 mom. kan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket förbjuda näringsverksamhet, om den strider mot god sed på det sätt som avses i 4 §. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om meddelande av ett temporärt förbud. Detta blir aktuellt om det på grund av ett lagstridigt förfarandes stora omfattning eller betydelse är påkallat att skyndsamt hindra att förfarandet fortgår eller upprepas. Det ska vara möjligt att omedelbart ingripa i lagstridig verksamhet, t.ex. om det i tv oberoende av begränsningarna gällande klockslag visas alkoholmarknadsföring som riktar sig till minderåriga. En ändring jämfört med den gällande alkohollagen är att utöver Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården får också regionförvaltningsverket temporärt förbjuda att en lagstridig marknadsföringsåtgärd fortgår eller upprepas. Dessutom får Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på samma sätt som enligt den gällande lagen meddela ett temporärt förbud som gäller utsläppande av en alkoholdryck på marknaden samt ålägga den som har släppt ut en produkt att omedelbart dra tillbaka den från marknaden om det finns skäl att misstänka ett ohederligt förarande eller hälsorisker. 

69 §. Rättelse. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården får när den beslutar om ett förbud som avses i 68 § eller när den förordnar om temporärt förbud ålägga den som förbudet avser att inom utsatt tid och på ett angivet sätt företa en rättelseåtgärd, t.ex. att från marknaden dra tillbaka lagstridigt marknadsföringsmaterial som delats ut till konsumenterna eller att rätta till felaktiga uppgifter som getts vid marknadsföringen, om det ska anses behövlig på grund av de uppenbara negativa effekter som ett mot bestämmelserna stridande förfarande har. Regionförvaltningsverket har samma rätt när det beslutar om ett förbud som avses i 68 § 1 mom. eller när det förordnar om ett temporärt förbud som avses i 68 § 4 mom. En ändring jämfört med den gällande alkohollagen är att myndigheterna också när de förordnar om temporärt förbud får ålägga en aktör att företa en rättelseåtgärd. 

70 §.Vite och tvångsutförande. Enligt 1 mom. kan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket på samma sätt som i den gällande alkohollagen förena ett förbud eller förordnande om temporärt förbud med vite eller med hot om tvångsutförande. Det föreslås dessutom att också ett åläggande om rättelse ska kunna förenas med vite eller hot om tvångsutförande. En sådan lösning har tagits in i konsumentskyddslagen (38/1978) och lagen om gränsöverskridande förbudsförfarande (1189/2000). 

I 2 mom. anges det på samma sätt som i den gällande lagen att marknadsdomstolen dömer ut vite och fattar beslut om verkställighet av hot om tvångsutförande på ansökan av den som har förelagt vitet eller hotet om tvångsutförande. Detta utgör ett undantag från förfarandet enligt viteslagen (1113/1990) enligt vilket den myndighet som har förelagt vite eller hot om tvångsutförande själv beslutar om utdömande av vite och verkställighet av hot om tvångsutförande. 

Vid ändringssökande som gäller vite och hot om tvångsutförande iakttas inte bestämmelserna i viteslagen, enligt vilka ändringssökande ska ske på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). I 3 mom. i den föreslagna paragrafen hänvisas det i stället till det ändringssökande hos marknadsdomstolen som föreslås i 81 §. 

För tydlighetens skull konstateras det i 3 mom. att i fråga om vite och hot om tvångsutförande tillämpas i övrigt viteslagen. 

71 §.Påföljdsavgift. Bestämmelser om påföljderna för tillståndshavares överträdelser finns för närvarande i de bestämmelser som gäller respektive tillstånd. Som påföljd vid en överträdelse kan tillståndsmyndigheten för viss tid eller permanent återkalla ett tillverkningstillstånd med stöd av 6 § och ett partihandelstillstånd med stöd av 28 § i alkohollagen. I bestämmelserna i fråga föreskrivs det inte om andra påföljder, så t.ex. en varning kan inte ges. Enligt 15 och 22 § i alkohollagen kan den som innehar ett detaljhandelstillstånd eller serveringstillstånd ges anmärkning eller en skriftlig varning eller så kan tillståndet återkallas för viss tid eller permanent som påföljd för de överträdelser som avses i bestämmelserna. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan man i fråga om alla olika typer av tillstånd som påföljd vid överträdelse påföra den nya administrativa påföljdsavgiften. Det föreslås att tillsynsmyndigheten kan påföra en påföljdsavgift, om en anmärkning är en för mild och återkallande av tillståndet för viss tid en för sträng påföljd för överträdelsen. Storleken på påföljdsavgiften föreslås vara densamma som i lagen om skyldighet att erbjuda kvitto vid kontantförsäljning (658/2013), dvs. minst 300 och högst 1 000 euro. 

I det föreslagna 1 mom. specificeras enligt typ av tillstånd vilken skyldighet överträdelsen kan gälla för att en påföljdsavgift ska kunna påföras. Vid tillverkning är det fråga om bestämmelserna i 29—31 §, i vilka det föreskrivs om anmälan, om produktens och märkningarnas överensstämmelse med bestämmelserna, om övervakning av försäljningen i enlighet med tillståndet och om tillståndsvillkor och begränsningar som ställts med stöd av 14 §. Vid import är det fråga om motsvarande bestämmelser i 29 och 30 § och vid export om anmälningsskyldighet enligt 29 §. Vid användning av sprit eller skattefria alkoholdrycker är det fråga om att det ändamål som användningstillståndet avser har överträtts. Vid partihandel är det också fråga om bestämmelserna i 30 eller 31 § eller de tillståndsvillkor eller begränsningar som ställts med stöd av 15 eller 16 §. 

Påföljdsavgift kan vidare enligt 1 mom. påföras om de skyldigheter som i 5 kap. eller 49 § föreskrivs för tillståndshavaren, alkoholbolaget eller den som bedriver detaljhandel enligt 47 och 48 § eller de tillståndsvillkor som ställts med stöd av 17 § har överträtts i detaljhandeln eller om motsvarande skyldigheter som föreskrivs i 5 kap., 49 § eller 57 § 2 mom. för tillståndshavaren eller för den som bedriver servering enligt 47 och 48 § eller de tillståndsvillkor eller begränsningar som ställts med stöd av 22 eller 47 § har översträtts vid serveringen eller om det på serveringsstället eller i dess omedelbara närhet har förekommit ordningsproblem som beror på brister i planen för egenkontroll eller att planen inte iakttagits. Tillståndshavaren är enligt 38 § i förslaget skyldig att övervaka ordningen på serveringsstället. 

Enligt 1 mom. kan påföljdsavgift påföras också en tillståndshavare enligt alkohollagen, om den skyldighet att anmäla ändringar som avses i 11 §, den skyldighet att föra bok om planen för egenkontroll eller skyldighet att hålla planen för egenkontroll uppdaterad som avses i 56 § eller den skyldighet att lämna anmälningar och upplysningar som avses i 62 § 4 mom. har försummats trots uppmaningar. Försummelser som gäller anmälan om ändringar, bokföring, uppdatering av planen och lämnande av uppgifter kan leda till att påföljdsavgift påförs endast om försummelserna inte rättas till eller uppgifter inte lämnas trots en uppmaning från myndigheten att rätta till försummelserna eller lämna uppgifterna. 

Enligt 2 mom. ska påföljdsavgiften betalas till staten och vid bedömningen av dess storlek ska förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats beaktas. Avgiftens storlek ska grunda sig på en helhetsbedömning. Det kan bestämmas att ingen avgift påförs och att en anmärkning ges i stället eller att avgiften ska vara lägre än minimibeloppet, om förfarandet kan anses ringa och om det med tanke på förfarandets art, hur ofta det upprepats, förfarandets planmässighet, i vilken utsträckning planen för egenkontroll iakttagits och andra omständighet är skäligt att ingen avgift påförs eller att den är lägre än minimibeloppet. 

En betydande del av överträdelserna vid påförande av påföljdsavgift är till sin natur försummelser. Om t.ex. alkoholdrycker säljs till en minderårig inom detaljhandeln eller genom servering är det nästan aldrig fråga om en uppsåtlig gärning, utan om oaktsamhet av olika grad. Det kan t.ex. vara fråga om en situation där alkoholdrycker i strid med 37 § i den föreslagna lagen har sålts till en person som inte fyllt 18 år, eftersom identitetsbeviset inte har kontrollerats. 

Artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt vilken ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Detta så kallade ne bis in idem-förbud ingår även i artikel 14. 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Förbudet anses ingå även i grundlagens bestämmelse som gäller individens rättsskydd i 21 § 2 mom. om garantier för en rättvis rättegång, vilka ska tryggas genom lag. När det gäller Europadomstolens avgörandepraxis begränsar sig tillämpningsområdet för förbudet inte enbart till domar som gäller straffrättsliga påföljder, utan det sträcker sig även till olika administrativa påföljder som har karaktären av straff. 

I 3 mom. föreslås därför bestämmelser om att påföljdsavgift inte får påföras en fysisk eller juridisk person, om denne misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol eller har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Om en påföljdsavgift påförts en fysisk eller juridisk person får straff för samma gärning emellertid inte dömas ut i domstol. 

I lagstiftningen finns inga allmänna preskriptionsbestämmelser för förseelser för vilka det kan åläggas påföljdsavgift. Enligt det föreslagna 3 mom. får påföljdsavgift inte påföras om det har förflutit mer än sex månader sedan gärningen begicks. Bestämmelser om verkställighet av avgifter finns i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Rättsregistercentralen ansvarar således för verkställigheten av påföljdsavgifterna. Med anledning av detta föreslås det att nämnda lag ändras. 

I lagen om verkställighet av böter finns inte några bestämmelser om preskription av en fordran. I 3 mom. föreslås därför bestämmelser även om att en påföljdsavgift preskriberas fem år efter den dag då påföljdsavgiften påfördes. Bestämmelsen motsvarar strafflagens preskriptionsbestämmelse för böter. Enligt förslaget tas ingen ränta ut på påföljdsavgiften. 

72 §.Återkallande av tillstånd. Återkallande av tillstånd är enligt paragrafen en påföljd som vanligen kräver att tillståndshavaren trots en anmärkning eller påföljdsavgift fortsätter att bryta mot eller försumma sina skyldigheter enligt 71 § 1 mom. 1—6 punkten och detta förfarande dessutom ska betraktas som avsevärt. Upprepade överträdelser kan i dessa fall leda till att ett tillstånd eller godkännande återkallas för viss tid eller permanent. Återkallande för viss tid är den primära påföljden och när längden på återkallandet för viss tid fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den verksamhet är som återkallelsen grundar sig på och till omständigheterna kring verksamheten Ett tillstånd eller godkännande kan återkallas permanent endast om förfarandet uppsåtligen fortsätter efter det att påföljdsavgift påförts eller ett tillstånd för viss tid återkallats, och förfarandet som helhet betraktat är grovt. 

I exceptionella fall kan tillståndshavaren göra sig skyldig till en gärning eller försummelse som strider mot alkohollagen och som orsakar allvarlig fara för en eller flera människors hälsa. I dessa situationer är återkallande av tillstånd möjligt utan tidigare ålagda påföljder. En förutsättning är att fängelse kan dömas ut för den straffbara gärningen eller försummelsen och att förfarandet även som helhet betraktat är grovt. 

Tillstånd eller godkännande ska enligt 3 mom. återkallas om tillståndshavaren begär det. I samband med tillsynen kan det också upptäckas att förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte uppfylls. Eventuella orsaker kan vara att det i ansökan har lämnats felaktiga uppgifter om förutsättningarna eller att omständigheterna har förändrats efter det att tillstånd beviljades. Ett tillstånd eller ett godkännande ska enligt 3 mom. återkallas, om förutsättningar för tillståndet eller godkännandet inte föreligger och situationen inte har rättats till inom utsatt tid. Trots att det enligt 13 § utgör ett hinder för beviljande av tillstånd att den som ansöker om tillstånd eller tillståndshavaren har försatts i konkurs har konkursbon dock enligt förslaget rätt att bedriva verksamhet enligt tillståndet i högst ett år efter konkursen. 

73 §.Påföljder för överträdelser i utrikestrafik och i alkoholbolagets detaljhandel. För servering och detaljhandel behövs inte tillstånd i de fall som avses i paragrafen. Enligt 1 mom. kan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården förkorta detaljhandels- och serveringstiderna i ett trafikmedel eller på ett försäljningsställe för högst tre månader, om det trots en anmärkning eller påföljdsavgift har förekommit i 71 § avsedda överträdelser i trafikmedlet eller på försäljningsstället. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården kan enligt 2 mom. förbjuda detaljhandel och servering i ett trafikmedel eller på ett försäljningsställe för högst en månad, om det trots en anmärkning eller påföljdsavgift har sålts alkoholdrycker i strid med 37 § eller om de ovannämnda ordningsproblemen orsakats av grov oaktsamhet eller uppsåt och förfarandet ska anses vara väsentlig. 

Regionförvaltningsverket kan enligt 3 mom. förbjuda försäljning av alkoholdrycker i alkoholbolagets butik för högst en månad, om alkoholbolaget trots en anmärkning eller påföljdsavgift fortsätter att bryta mot eller försumma sina skyldigheter. Verket kan också förbjuda alkoholbolaget att leverera alkoholdrycker till ett utlämningsställe som avses i 27 §, om de skyldigheter som anges i 27 § 3 mom. åsidosätts på utlämningsstället. 

11 kap. Avgifter

74 §.Avgifter som tas ut av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. För prestationer som utförs av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården tas det liksom i nuläget ut avgifter enligt lagen om grunderna för avgifter till staten. I lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs det om grunderna för när statliga myndigheters prestationer ska vara avgiftsbelagda och för storleken av avgifterna. Social- och hälsovårdsministeriet beslutar med stöd av den lagen om vilka prestationer som är avgiftsbelagda och för vilka prestationer avgiften bestäms enligt självkostnadsvärdet och vilka som prissätts på företagsekonomiska grunder. I förordningen om grunderna för avgifter till staten (211/1992) finns det närmare bestämmelser om självkostnadsvärdet och om uppbörd av avgifter för offentligrättsliga prestationer. 

Tillsynen över alkohollagen föranleder sådana kostnader för myndigheterna som inte på ett ändamålsenligt sätt kan faktureras enligt åtgärd. På grund av detta ska det i 2 mom. anges att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården av vissa innehavare av de tillstånd som avses i alkohollagen tar ut en årlig tillsynsavgift för att täcka kostnaderna för tillsynen. En tillsynsavgift ska tas ut av tillståndshavare för tillsynen över tillverkning, partihandel, användning och servering i internationell trafik. Bestämmelser om de tillsynsavgifter som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården tar ut vid alkoholtillsynen och deras storlek utfärdas i nuläget genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Den årliga tillsynsavgiften för försäljning är till sin karaktär snarare en skatt än en avgift. Det föreslås därför att bestämmelserna om bestämmande av tillsynsavgiften ska överföras till lagnivå, men på grund av att de är detaljerade och tekniska ska de utgöra en bilaga till lagen. 

75 §. Avgifter som tas ut av regionförvaltningsverket. För regionförvaltningsverkets prestationer ska det liksom i nuläget tas ut avgifter enligt lagen om grunderna för avgifter till staten.  

I 2 mom. föreskrivs det om den årliga tillsynsavgift som regionförvaltningsverket tar ut. Regionförvaltningsverket ska av tillståndshavare ta ut en tillsynsavgift för tillsynen över servering och detaljhandel. I nuläget föreskrivs det om tillsynsavgifternas storlek genom förordning av statsrådet, men i fortsättningen ska också dessa avgifter bestämas i enlighet med vad som föreskrivs i bilagan till lagen. 

76 §.Indrivning av tillsynsavgifter samt ränta. Tillsynsavgifter är direkt utsökbara. På avgifterna tillämpas enligt 1 mom. lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). 

Om en avgift inte betalas senast på förfallodagen, ska på det obetalda beloppet tas ut en årlig dröjsmålsränta enligt den räntefot som avses i 4 § i räntelagen (633/1982). I stället för dröjsmålsränta kan verket ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro, om beloppet av dröjsmålsräntan blir mindre än detta. 

I 3 mom. föreskrivs det om räntan på avgifter som ska returneras. Om en avgift returneras på grund av rättelse eller ändringssökande betalas återbäringsränta enligt 32 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005) på avgiften som ska returneras från betalningsdagen till dagen när den returneras. 

77 §.Rättelse av tillsynsavgift till den betalningsskyldiges fördel. I paragrafen föreskrivs det om rättelse av tillsynsavgift till den betalningsskyldiges fördel på motsvarande sätt som till exempel i 12 § i lagen om tillsynsavgift för flygtrafiken (1249/2005) och i 10 § i lagen om tillsynsavgift för besiktningsverksamheten (960/2013). 

78 §.Rättelse av tillsynsavgift till betalningsmottagarens fördel. I paragrafen föreskrivs det om rättelse av tillsynsavgift till betalningsmottagarens fördel på motsvarande sätt som till exempel i 13 § i lagen om tillsynsavgift för flygtrafiken (1249/2005) och i 11 § i lagen om tillsynsavgift för besiktningsverksamheten (960/2013). 

12 kap. Ändringssökande

79 §.Begäran av alkoholbolagets beslut. Enligt 51 § 3 mom. i den gällande alkohollagen kan vissa av Alkos beslut som bolaget fattar i anslutning till sin ensamrätt överklagas genom förvaltningsbesvär hos Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

När Finland förhandlade om medlemskap i Europeiska unionen ansåg kommissionen att en viktig förutsättning för att detaljhandelsmonopolen ska kunna bevaras är att producenter från olika medlemsländer behandlas lika när alkoholdrycker tas till detaljförsäljning. Detta har understött möjligheten att få beslut som gäller saken prövade även genom förvaltningsbesvär. Trots att Alkos leverantörer har haft möjlighet att söka ändring i vissa av Alkos beslut som gäller försäljning av alkoholdrycker på den grunden att Alko har agerat på ett diskriminerande sätt, har Alkos verksamhet som köpare av alkoholdrycker inte ansetts vara en sådan offentlig förvaltningsuppgift som avses i 124 § i grundlagen eller 2 § 3 mom. i förvaltningslagen. 

I paragrafens 1 mom. föreslås det att om en anbudsgivare som erbjuder Alko alkoholdrycker eller en aktör som levererar alkoholdrycker till Alko anser sig ha blivit diskriminerad av Alko i strid med 25 § 1 mom. kan anbudsgivaren eller leverantören begära ett motiverat beslut om förfarandet av Alko. Såsom vilken detaljhandelskedja som helst erbjuds Alko kontinuerligt mer produkter för försäljning än bolaget kan ta emot. Alko fattar årligen tiotusentals positiva eller negativa beslut om att produkter ska tas in i sortimentet och dessa beslut gäller både inhemska och utländska leverantörer. Alkos prissättning grundar sig på prissättningskoefficienter, och då fattas inte ens egentliga produktspecifika beslut. Enligt förslaget ska varje anbudsgivare och varuleverantör ha rätt att begära ett motiverat beslut av Alko som de får begära omprövning i hos Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på det sätt som anges i 80 §. Begäran ska framföras inom 30 dagar från den dag då anbudsgivaren eller varuleverantören fick kännedom om förfarandet som alkoholbolagets bedömning gäller. Avsikten med bestämmelsen är att Alko vid behov snabbt kan korrigera sitt förfarande och att inledandet av ett eventuellt omprövningsförfarande inte skjuts upp från det att det omtvistade förfarandet har skett.  

Alkoholbolaget ska enligt 2 mom. behandla begäran utan dröjsmål och meddela ett motiverat beslut i ärendet samt ge anvisningar för hur omprövning begärs. Om Alko konstaterar att förfarandet behöver ändras ska bolaget till exempel ta med den förkastade produkten i sitt sortiment eller ändra prissättningen av produkten.  

Affärsförbindelser sköts allt mer sällan per brev och allt mer med hjälp av elektroniska tjänster. Enligt 3 mom. kan beslut om att ta med produkter i Alkos sortiment, om att ta bort produkter ur sortimentet eller om prissättning delges via en elektronisk dataöverföringsmetod till den adress som anbudsgivaren eller leverantören meddelat, om inte den som saken gäller har förbjudit det. 

80 §. Begäran om omprövning av en tillsynsavgift eller ett beslut av alkoholbolaget. Omprövning av en tillsynsavgift till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller till regionförvaltningsverket som avses i 74 och 75 § får enligt paragrafens 1 mom. begäras hos den myndighet som fastställt avgiften. Begäran om omprövning i ett ärende som gäller påförande av avgift ska föras fram inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften påfördes, dock senast 60 dagar efter delfåendet av beslutet. Bestämmelsen motsvarar till exempel 14 § i lagen om tillsynsavgift för flygtrafiken. 

Omprövning av ett motiverat beslut av alkoholbolaget får enligt paragrafens 2 mom. begäras hos Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Detta beslut får enligt 3 mom. överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges förvaltningsprocesslagen (586/1996). Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Tillsynsavgifterna ska enligt 4 mom. betalas inom angiven tid oberoende av om omprövning har begärts eller om ändring har sökts. På motsvarande sätt får ett beslut som gäller införande av alkoholdrycker i detaljhandeln eller avlägsnande av alkoholdrycker ur detaljhandeln samt prissättningsgrunderna för detaljhandeln får liksom i nuläget verkställas även om det överklagas, om inte Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården beslutar något annat. Enligt 49 f § 3 mom. i förvaltningslagen kan den myndighet som behandlar begäran om omprövning förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Enligt 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen kan besvärsmyndigheten förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten skall avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten.  

81 §.Sökande av ändring i beslut av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket. I paragrafen anges det på motsvarande sätt som i den gällande lagen att ändring i beslut av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller av regionförvaltningsverket får sökas på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Undantag från detta är sådana beslut där besvärsförbud gäller enligt 82 §. Det föreslås också att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på samma sätt som i den gällande lagen alltid ska ha rätt att överklaga beslut som förvaltningsdomstolen har fattat med anledning av att ändring sökts. Regionförvaltningsverket ska ha samma besvärsrätt i fall där besvärsärendet gäller ett beslut som regionförvaltningsverket har fattat. Det kan med hjälp av myndighetens besvärsrätt säkerställas att till högsta förvaltningsdomstolen kommer ärenden för avgörande på initiativ av både näringsidkare och myndigheter. Genom myndighetens besvärsrätt accentueras dessutom att det vid tillämpningen av alkohollagen är fråga om det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa på det sätt som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om förfarandet vid begäran om omprövning i ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift. Förvaltningsdomstolens beslut om påföljdsavgift får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Trots att det i högsta förvaltningsdomstolen inte finns något allmänt system med besvärstillstånd ska besvärstillstånd i nuläget dock sökas i flera ärendegrupper. Grundlagsutskottet har ansett att denna praxis är ändamålsenlig t.ex. i fråga om just påföljdsavgift (GrUU 14/2013). 

Av ändamålsenlighetsskäl anges det i 3 mom. på samma sätt som i den gällande lagen att och på det sätt som avses i 31 § 2 mom. i förvaltningsprocessen att ett beslut av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller regionförvaltningsverket iakttas kan verkställas utan att det har vunnit laga kraft. Enligt 32 § 1 mom. i den nämnda paragrafen kan besvärsmyndigheten förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten. 

82 §. Att föra ett ärende som gäller marknadsföring till marknadsdomstolen. Enligt 1 mom. får ett av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården eller regionförvaltningsverket fattat beslut om förbud eller meddelat förordnande om temporärt förbud, ett av andra ämbetsverk fattat beslut som gäller marknadsföring, ett åläggande om rättelse som verken meddelat och ett vite eller hot om tvångsutförande som verken förelagt inte överklagas genom besvär. Bestämmelsen motsvarar 52 § 1 mom. i den gällande alkohollagen.  

Marknadsdomstolen handlägger som marknadsrättsliga ärenden de ärenden som hör till dess behörighet enligt olika lagar, såsom konsumentskyddslagen och tobakslagen (549/2016). I 2 mom. anges det på samma sätt som i den gällande lagen att ärenden för vilka besvärsförbud enligt 1 mom. gäller får föras till marknadsdomstolen genom ansökan. 

13 kap. Särskilda bestämmelser

83 §.Innehav av alkoholhaltiga ämnen. Med stöd av den föreslagna alkohollagen ska särskilt tillverkningen och handeln med alkoholdrycker övervakas. Utgångspunkten för tillståndsförvaltningen och tillsynen enligt lagen är att endast lagligen tillverkade eller importerade produkter får finnas på marknaden. I överensstämmelse med 34 § i den gällande alkohollagen får alkoholdrycker enligt det föreslagna 1 mom. inte innehas, om de inte är lagligen tillverkade eller importerade. 

I överensstämmelse med åldersgränserna i alkohollagen föreslås det i 2 mom. bestämmelser om att starka alkoholdrycker inte får innehas av personer som inte har fyllt 20 år. Svaga alkoholdrycker får inte innehas av personer som inte har fyllt 18 år. 

I överensstämmelse med det tillståndssystem som gäller sprit får sprit innehas och transporteras endast av den som enligt denna lag har rätt att tillverka, importera, sälja eller använda sprit. 

84 §. Förmedling och överlåtelse av alkoholdrycker. Försäljningen av alkoholdrycker övervakas genom tillsynen över systemet med Alkos ensamrätt och den tillståndspliktiga försäljningen. Enligt 31 § i den gällande alkohollagen är det för närvarande förbjudet att mot arvode förmedla alkoholdrycker. Olovlig förmedling och överåtelse kan hänföra sig till illegal handel med alkoholdrycker, varvid arvode tas ut för förmedlingen i form av betalning eller i någon annan form. Förmedling av alkoholdrycker utan arvode är emellertid inte förbjudet enligt alkohollagen, om mottagaren är berättigad att köpa alkoholdryckerna i fråga. Vid förmedling av alkoholdrycker kan det då vanligen vara fråga om att någon köper alkoholdrycker på någon annans begäran i samband med ett besök i Alko eller en dagligvarubutik och inte tar ut något arvode för denna tjänst. 

Förmedling och överlåtelse av alkoholdrycker mot arvode är även enligt det föreslagna 1 mom. förbjudet. Enligt det föreslagna 3 § 2 mom. tillämpas bestämmelserna om försäljning också inom näringsverksamhet på förmedling och överlåtelse av alkoholhaltiga ämnen mot ersättning och av alkoholhaltiga ämnen som marknadsförs i samband med någon annan nyttighet eller tjänst, om inte något annat föreskrivs i denna lag. 

Alkoholdrycker får enligt 2 mom. liksom nu inte heller utan arvode förmedlas och överlåtas till personer till vilka det enligt 37 § inte får säljas alkoholdrycker. 

85 §.Förbud mot förtäring av alkoholdrycker. Enligt 58 § i den gällande alkohollagen är det förbjudet att förtära alkohol om inte något annat följer av lagen på ställen där detaljhandel med alkoholdrycker bedrivs samt i andra öppna handelsrörelser, i restauranger och på andra ställen där allmänheten mot betalning får mat och förfriskningar, samt i lokaler och på andra ställen där offentliga tillställningar ordnas. 

Förtäring av alkoholdrycker är enligt förslaget på samma sätt som i nuläget förbjudet för det första i förplägnadsrörelser och på andra ställen där allmänheten mot betalning får mat och förfriskningar. I överensstämmelse med gällande 58 § är det förbjudet att förtära alkoholdrycker även vid sådana offentliga tillställningar som avses i lagen om sammankomster (530/1999). 

I 35 och 36 § i förslaget finns bestämmelser om att inga som helst alkoholdrycker får förtäras på detaljhandelsställen för alkoholdrycker och att bara alkoholdrycker som tillståndshavaren säljer får förtäras på serveringsställen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan polisen vidare, om det krävs för att upprätthålla allmän ordning, förbjuda förtäring av alkoholdrycker på allmän plats. 

Enligt 3 mom. får ägaren, arrangören eller en ordningsvakt på ställen eller tillställningar som avses i 1 mom. inte tillåta förtäring av alkoholdrycker.  

86 §.Fråntagande, omhändertagande och förstöring av alkoholhaltiga ämnen. I 60 och 60 a § i den gällande alkohollagen finns bestämmelser om fråntagande och förstöring av alkoholhaltiga ämnen. Det föreslås att bestämmelserna i huvudsak flyttas till 83 § i förslaget. 

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen har en polisman rätt att frånta en person alkoholhaltiga ämnen, om personen inte har rätt att inneha dem eller på grund av berusning har gripits i det syfte som nämns i 2 kap. 2 § 1 mom. i polislagen (872/2011).  

En polisman har också rätt att frånta en person alkoholdrycker som personen enligt denna lag annars har rätt att inneha, om personen i fråga förtär dem i strid med 85 § 1 mom. eller på allmän plats i strid med 85 § 2 mom. 

Ämnen i öppnade och oöppnade kärl får enligt 2 mom. förstöras om värdet av ämnena är obetydligt. Liksom vid tillämpningen av den gällande 60 § kan enligt motiveringen till paragrafen med ämnen av ringa värde avses en mängd som är avsedd för personens egen konsumtion under en kväll, t.ex. en kasse öl eller några flaskor vin (RP 24/2008 rd). 

Alkoholdrycker får enligt 3 mom. inte ges tillbaka till en person som inte har rätt att inneha dem. Om de alkoholhaltiga ämnena ska ges tillbaka till en person som tagits i förvar, får de överlåtas till honom eller henne tidigast 12 timmar från det att tiden för hållande i förvar gått ut. Avsikten är att en person som tagits i förvar inte direkt efter att han eller hon har nyktrat till ska få alkoholdryckerna i sin besittning av polisen. Om den som tagits i förvar inte avhämtar alkoholdryckerna inom 30 dygn från det att tiden för hållande i förvar gått ut, får de förstöras. I övrigt ska bestämmelserna om omhändertagande av egendom och om hantering av omhändertagen egendom i 2 kap. 13—15 § i polislagen iakttas. 

I 4 mom. föreskrivs det i enlighet med det gällande 60 § 4 mom. om fråntagande och förstöring av alkoholdrycker som förtärts i strid med förbudet mot förtäring. Om någon har förtärt alkoholdrycker i strid med förbudet enligt 35, 36 eller 85 § 1 mom., har ägaren till en rörelse eller något annat ställe, någon som hör till personalen och arrangören rätt att frånta den som brutit mot förbudet alkoholdrycken med kärl och bevisligen förstöra den. Bestämmelser om en ordningsvakts rätt att frånta en person som brutit mot förbudet alkoholdrycken finns i 47 § i lagen om privata säkerhetstjänster (1085/2015). 

På motsvarande sätt som i det gällande 60 § 6 mom. anges det i 4 mom. att om det hos en person som ska tas in i fängelse eller på någon annan sluten anstalt eller som ska tas in eller som vårdas på en enhet för missbrukarvård påträffas alkoholdrycker eller något annat alkoholhaltigt ämne, får anstaltens personal frånta personen i fråga dryckerna eller ämnet och bevisligen förstöra dem. 

På motsvarande sätt som i den gällande 60 a § får en anhållningsberättigad tjänsteman enligt 5 mom. i den föreslagna paragrafen bevisligen förstöra eller låta förstöra sådana alkoholdrycker eller andra alkoholhaltiga ämnen med kärl eller emballage samt sådana råvaror och redskap och sådan utrustning som får tas i beslag eftersom det finns skäl att anta att de kommer att förklaras förverkade och som inte har nämnvärt försäljnings- eller bruksvärde. 

87 §.Undersökning och genomsökning. I 60 b § i den gällande alkohollagen finns bestämmelser om att polisens rätt att undersöka de föremål som en person som inte har fyllt 18 år för med sig och personens kläder i syfte att söka alkoholdrycker som personen olagligt innehar. Det föreslås att den bestämmelse som togs in i lagen i samband med reformen som gäller alkoholbrott flyttas till lagförslagets 84 §. 

Om en person som inte har fyllt 18 år på sannolika skäl misstänks för en förseelse som avses i 90 § 4 mom. 1 punkten, får polisen enligt det föreslagna 1 mom. för att söka en alkoholdryck som personen olagligt innehar undersöka de föremål som personen i fråga för med sig och utsidan av personens kläder, om detta är möjligt utan att inkräkta på den misstänktas personliga integritet på ett kränkande sätt. 

På protokollföring av undersökningen ska enligt 2 mom. tillämpas vad som föreskrivs i 2 kap. 14 § 3 mom. i polislagen. Vid undersökningen ska i övrigt iakttas vad som bestäms om kroppsvisitation i 8 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011). 

Om det finns sannolika skäl att misstänka att någon har gjort sig skyldig till lindrigt alkoholbrott enligt 50 a kap. 3 § i strafflagen, får det enligt 3 mom. företas allmän husrannsakan eller platsgenomsökning enligt 8 kap. i tvångsmedelslagen i det fortskaffningsmedel som personen i fråga använder, i syfte att ta reda på om det finns olagliga alkoholdrycker eller olaglig sprit i fortskaffningsmedlet. 

88 §.Okänd eller frånvarande ägare. Det föreslås att de bestämmelser som i nuläget finns i 60 c § i alkohollagen ska flyttas i oförändrad form till 84 a § i förslaget. 

89 §.Realisering av alkoholdrycker och sprit som har tillfallit staten. Det föreslås att de bestämmelser som i nuläget finns i 61 § i alkohollagen ska flyttas i oförändrad form till 84 b § i förslaget. 

90 §.Straffbestämmelser. Författningarna som gäller alkoholbrott förnyades i sin helhet 2009 (641/2009–643/2009). I 50 a kap. i strafflagen anges alkoholbrott som är förenade med hot om fängelsestraff, i 30 kap. 1 a § om brott vid marknadsföring av alkoholdrycker, och i 50 a § i alkohollagen finns bestämmelser om alkoholförseelser som kan straffas med böter. Den nämnda 50 a § har senast ändrats i samband med en reform av handläggningen av brottmål utanför domstolarna genom lag 1002/2016. 

Det finns i samband med totalrevideringen av alkohollagen inte i sak något behov av att ändra bestämmelser i strafflagen. I paragrafens 1–3 mom. hänvisas det till 50 a kap. 1–3 §, till 30 kap. 1 a §, och till 38 kap. 1–2 § i fråga om brott mot tystnadsplikt samt till 40 kap. 5 § som gäller tjänstebrott i strafflagen Förslaget nedan om ändring av strafflagen innehåller endast ändringar av teknisk natur.  

I 4 mom. föreskrivs det om uppsåtliga alkoholförseelser för vilka det kan dömas till böter. Såsom i nuläget ska det enligt 4 mom. 1 punkten vara straffbart om ägaren till stället, arrangören eller en ordningsvakt på ett ställe som avses i 85 § 1 mom. tillåter förtäring av alkoholdrycker på ett ställe som avses i momentet i strid med 85 § 3 mom.  

I 4 mom. 2 punkten föreslås en ny kriminalisering i situationer där en person använder en annan persons identitetshandling i syfte att vilseleda en försäljare av alkoholdrycker om köparens ålder. 

I 16 kap. 5 § i strafflagen föreskrivs det att det är straffbart att lämna oriktiga personuppgifter. Enligt paragrafen skall den som i syfte att vilseleda en myndighet uppger falskt namn eller annars lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sin identitet eller som i detta syfte använder en annan persons identitetsbevis, pass, körkort eller annat sådant intyg, skall för lämnande av oriktiga personuppgifter dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. För normal förfalskning döms enligt 33 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen den som framställer en falsk handling eller annat bevismedel eller som förfalskar ett dylikt bevismedel för att användas som vilseledande bevis, eller såsom sådant bevis använder ett falskt eller förfalskat bevismedel. För att bruket av ett identitetsbevis eller en motsvarande handling ska anses som förfalskning krävs alltså att en oriktig eller på annat sätt obehörigen ändrad handling används. 

Enligt den föreslagna paragrafens 4 mom. 2 punkt kan den som i syfte att vilseleda personal som övervakar detaljhandel eller servering av alkoholdrycker använder en annans identitetsbevis, pass, körkort, eller något annat intyg som utfärdats av en myndighet för att bevisa sin ålder dömas för alkoholförseelse. 

Såsom i nuläget straffas enligt 4 mom. 3 punkten den som bjuder någon som inte har fyllt arton år på alkoholdrycker eller sprit så att denne blir berusad och förfarandet med hänsyn till den minderårigas ålder, mognadsnivå och övriga omständigheter som helhet kan anses klandervärt för alkoholförseelse. I 4 mom. 4 punkten regleras bestraffning av den som marknadsför svaga alkoholdrycker i strid med det som föreskrivs i 50 och 51 §. I 50 a § 4 mom. 6 punkten i den gällande lagen föreskrivs det om motsvarande hot om straff för den som bryter mot förbudet mot reklam enligt 33 §. 

I lagförslaget föreslås det inte kriminalisering som motsvarar de nuvarande 50 a § 4 mom. 3–5 punkterna som gäller tillverkning, försäljning, innehav eller reklam för redskap, apparater, utrustning, ämnen eller preparat som lämpar sig för tillverkning av alkoholdrycker eller sprit i syfte att dessa ska användas för olaglig tillverkning av alkoholdrycker eller sprit. 

Enligt 50 a § 5 mom. 1 punkten i den nuvarande alkohollagen döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett specificerat villkor eller en begränsning i ett tillstånd som har beviljats med stöd av alkohollagen för alkoholförseelse. På motsvarande sätt är det enligt 2 punkten straffbart att bedriva verksamhet utan godkännande av en myndighet, enligt 3 punkten att försumma att göra en anmälan enligt lagen och enligt 3 punkten att bryta mot en bestämmelse i en förordning som utfärdats. 

Det föreslås att regleringen på förordningsnivå flyttas upp på lagnivå, och påföljdsavgiften kan även i övrigt i de ovan nämnda fallen anses vara en tillräcklig påföljd. Därför kan de aktuella straffbestämmelserna avskaffas. 

Däremot ska enligt den föreslagna paragrafens 5 mom. 1 punkt den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot detaljhandels- och serveringsförbudet i 37 § straffas för alkoholförseelse. På motsvarande sätt ska det enligt 2 punkten vara straffbart om en innehavare av ett detaljhandelstillstånd eller ett serveringstillstånd eller en ansvarig föreståndare eller en annan person som utsetts för uppgiften uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten att övervaka ordningen på ett detaljhandelsställe eller ett serveringsställe enligt 35 § eller 36 §. I de nämnda paragraferna föreskrivs det om förbud mot förtäring av alkoholdrycker, avgränsning av områden samt transport av serveringsställets alkoholdrycker och åtgärder som gäller berusade kunder. Avsikten med alla dessa skyldigheter är att säkerställa ordningen på detaljhandelsstället och serveringsstället. 

Bestämmelser om ordningsbot som enda straff för olovligt innehav av alkoholdryck enligt 83 § 2 mom. och förtäring av alkoholdrycker på allmän plats i strid med 85 § 1 och 2 mom. ska finnas i lagen om ordningsbotsförseelser. 

91 §.Skyldighet att höra tillstånds- och tillsynsverket. Såsom i 50 b § i den gällande alkohollagen ska allmänna åklagaren innan åtal väcks för en alkoholförseelse bereda Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården tillfälle att ge utlåtande, och domstolen ska vid behandlingen av ett sådant ärende ge tillstånds- och tillsynsverket tillfälle att bli hört. En motsvarande bestämmelse om hörande ingår i 30 kap. 12 § i strafflagen och gäller marknadsföringsbrott i fråga om alkoholdrycker. 

14 kap. Ikraftträdelsebestämmelser

92 §.Ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2018 eller så snart som möjligt efter det. 

Genom den föreslagna lagen upphävs den gällande alkohollagen. Om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till den gamla lagen, ska den nya lagen efter det att den trätt i kraft tillämpas i dess ställe. 

93 §.Övergångsbestämmelse. Tillstånd och godkännanden som före ikraftträdandet av denna lag har beviljats med stöd av den gamla lagen eller en förordning som utfärdats med stöd av den föreslås förblir i kraft på så sätt att de rättigheter och skyldigheter i dem som grundar sig på bestämmelser i lag bestäms enligt den nya lagen. För den eventualiteten att förutsättningar för beviljande av ett tillstånd enligt den gamla alkohollagen inte längre till följd av de ändrade bestämmelserna föreligger enligt den nya lagen, ska tillståndsmyndigheten underrätta tillståndshavaren om saken inom ett år från det att lagen har trätt i kraft. Enligt förslaget får ett tillstånd återkallas, om förutsättningarna för beviljande av tillståndet inte uppfyllts inom sex månader från det att underrättelsen har tagits emot. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan den som för närvarande är ansvarig föreståndare för ett serveringsställe fortsätta som ansvarig föreståndare utan att behöva skaffa kompetensintyget. 

På ett sådant tillstånd att fortsätta serveringen till klockan 2.30 eller 3.30 som är giltigt vid ikraftträdande av denna lag ska de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för beviljandet av tillståndet tillämpas under tillståndets giltighetstid, om inte tillståndshavaren gör en anmälan om förlängd tid enligt 44 §. 

Bestämmelserna i 2,3 och 4 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit som utfärdats med stöd av den gamla lagen, förblir i kraft. I paragrafen finns bestämmelser om vissa beteckningar för alkoholdrycker och det kommer att föreskrivas särskilt om dem senare. De nu gällande besluten av social- och hälsovårdsministeriet om denatureringsämnen som används vid tillverkningen av lindrigt och kraftigt denaturerad etanol 892/1995 och 893/1995 ska gälla i högst ett år. Ett nytt bemyndigande att utfärda förordning om denaturering finns i 52 § i förslaget. 

Bilagan: Tillsynsavgifter som avses i 74 och 75 § i alkohollagen 

I bilagan föreslås bestämmelser om hur de årliga tillsynsavgifterna enligt alkohollagen fastställs och om uttagandet av tillsynsavgifterna. För närvarande finns det bestämmelser om detta i social- och hälsovårdsministeriets förordning om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens avgiftsbelagda prestationer (151/2012) och i statsrådets förordning om avgifter till regionförvaltningsverken åren 2014 och 2015 (1092/2013). De gällande bestämmelserna ligger till grund för bestämmelserna i den nya lagen, men eftersom bestämmelserna är detaljerade och av teknisk karaktär föreslås de ingå i bilagan till lagen. 

Av de årliga tillsynsavgifter som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården tar ut består tillsynsavgifterna för tillverkning och partihandel av en fast grundavgift och av en tilläggsavgift som är beroende av verksamhetens omfattning. Tillsynsavgiften för användning av sprit och obeskattade alkoholdrycker bestäms utifrån den mängd sprit och alkoholdrycker som tillståndshavaren köpt och importerat för eget bruk, dock så att det föreskrivs ett minimi- och maximibelopp för tillsynsavgiften. För tillsynen över försäljning i utrikestrafik tas det ut en fast årlig tillsynsavgift. 

Av de tillsynsavgifter som regionförvaltningsverket tar ut är tillsynsavgiften för servering indelad i nivåer utifrån serveringsmängden. Dessutom förslås det att det för tillsyn som gäller förlängd serveringstid tas ut en fast årlig avgift. För tillsyn över detaljhandel ska det enligt förslaget tas ut en årlig tillsynsavgift per verksamhetsställe såväl hos innehavare av detaljhandelstillstånd som hos alkoholbolaget. 

I bilagan ingår även bestämmelser om uttagande och debitering av tillsynsavgifter samt om när det inte alls tas ut någon tillsynsavgift hos tillståndshavaren. Vid uttagande av avgifter utnyttjas informationssystemen hos Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

1.2  Lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet

3 §.Förplägnadsrörelsers öppettider. I paragrafen föreskrivs det om förplägnadsrörelsers öppettider. En förplägnadsrörelse får i regel vara öppen mellan klockan 5 och 2. I paragrafen föreskrivs det också om när förplägnadsrörelsen ska stängas och när nya kunder får tas emot i förplägnadsrörelsen, om den har beviljats tillstånd för förlängd serveringstid. Det föreslås att paragrafen ska upphävas, varvid förplägnadsrörelserna själva får bestämma om sina öppettider, stängning och mottagande av kunder. Bestämmelser om serveringstiderna för alkoholdrycker finns också i fortsättningen i alkohollagen. 

4 §.Anmälan om förlängning av öppettiden. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet för den anmälan av förlängning av öppettiden som ska göras för att en förplägnadsrörelse ska få hållas öppen mellan klockan 2 och 5. Eftersom rörelserna själva ska få bestämma om sina öppettider föreslås det att paragrafen upphävs. 

12 §. Tvångsmedel. I paragrafen föreskrivs det om bl.a. tvångsmedel och påföljder i de situationer där en förplägnadsrörelse bryter mot bestämmelserna om öppettider. Eftersom bestämmelserna om öppettider ska upphävas är det inte längre behövligt att föreskriva om påföljder för överträdelser av dem. I stället för ett förbud mot förlängd öppettid i 3 mom. är det emellertid motiverat att reglera möjligheten att begränsa en förplägnadsrörelses öppettid i fall som avses i bestämmelsen där utövandet av inkvarterings- och förplägnadsverksamhet har medfört oskäliga olägenheter för boendemiljön eller allvarliga störningar i den allmänna ordningen och säkerheten.  

13 §.Straffbestämmelser. I paragrafen föreskrivs det bl.a. om kriminalisering av verksamhet som strider mot bestämmelserna om öppettider. Eftersom bestämmelserna om öppettider ska upphävas är det inte längre behövligt att föreskriva om straff för överträdelser av dem. 

14 §.Ändringssökande. I paragrafen stryks hänvisningen till bestämmelserna om förlängning av öppettider. 

1.3  Lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker

2 §. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till hemtillverkning av alkoholdrycker så att den gäller 6 § i den föreslagna lagen. 

8 §. Bestämmelser om punktskatt på alkoholdrycker och sprit finns i punktskattelagen och i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker. I dessa författningar finns det också bestämmelser om befrielse från punktskatt, men bestämmelser om skattefrihet finns även i 17 § i den gällande alkohollagen. Skattefriheterna grundar sig på rådets direktiv 92/83/EEG om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker. En stor del av bestämmelserna om skattefrihet i artikel 27 i direktivet hänför sig till användning av alkohol och särskilt sprit för andra ändamål än i egentligt förtäringssyfte, såsom tillverkning av ättika, läkemedel, smakämnen och livsmedel, liksom även tillverkning av sådana produkter som inte innehåller alkohol samt för vetenskaplig forskning och andra vetenskapliga ändamål och för medicinska ändamål på apotek och sjukhus. Dessa bestämmelser om skattefrihet innebär i praktiken att alkoholskatt i regel tas ut endast på alkoholdrycker som är avsedda för förtäring. 

Vilka alkoholdrycker som är skattefria och på vilket sätt skattefria alkoholdrycker kan säljas fastställs i enlighet med bestämmelserna i punktskattelagen och alkohollagen. I alkohollagen ska det inte längre föreskrivas om grunderna för befrielse från punktskatt utan det föreslås att bestämmelserna om skattefrihet grupperas om och samlas i 8 § 1 mom. 

Accisfria är enligt momentets 1 punkt produkter som används vid tillverkning av i denna lag avsedda produkter eller vid tillverkning av ättika och enligt 2 punkten produkter som används vid tillverkning av andra produkter, om produkterna inte innehåller alkohol som kan förtäras. Punkterna motsvarar den nuvarande 8 § 1 mom. 1 punkten och 17 § 1 mom. 1 och 7 punkten i alkohollagen. Accisfria är enligt 3 punkten på samma sätt som i 17 § 1 mom. 8 punkten i den nuvarande alkohollagen även produkter som används för vetenskaplig forskning och undervisning samt för prover och analyser som är nödvändiga inom laboratorieverksamhet. Såsom i den nuvarande 8 § 1 mom. 4 punkten är enligt 4 punkten i förslaget produkter som ingår i aromämnen som används vid tillverkning av livsmedel eller drycker som innehåller högst 1,2 volymprocent etylalkohol accisfria. Enligt 1 mom. 5 punkten i förslaget är produkter som ingår i läkemedel som avses i läkemedelslagen (395/1987) samt produkter som används vid tillverkning av läkemedel eller produkter och utrustning enligt lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010) accisfria. Om dessa accisfria produkter föreskrivs det i den nuvarande paragrafens 1 mom. 5 punkt och i alkohollagen 17 § 1 mom. 2 punkt. På samma sätt som i den nuvarande paragrafens 1 mom. 6 punkt och i 17 § 1 mom. 6 punkten i alkohollagen är vidare accisfria enligt förslaget produkter som ingår i fyllda livsmedel eller andra livsmedel med en alkoholhalt på högst 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram choklad eller 5 liter ren alkohol per 100 kilogram av något annat livsmedel Accisfria är enligt den föreslagna 1 mom. 7 punkten produkter som ingår i sådana kosttillskott som avses i en förordning av jord- och skogsbruksministeriet som utfärdats med stöd av 7 § och 9 § 3 mom. i livsmedelslagen (23/2006). Förslaget motsvarar till denna del den nuvarande 1 mom. 7 punkten. I den nuvarande paragrafens 1 mom. 1 punkt föreskrivs det att produkter som används för tillverkning av läskedrycker är accisfria. Denna accisfrihet regleras enligt förslaget i momentets 8 punkt. Såsom i 17 § 1 mom. 9 och 10 punkten i alkohollagen föreskrivs det enligt förslaget i momentets 9 och 10 punkt att produkter som levereras till apotek som avses i läkemedelslagen, sjukhus som avses i lagen om specialiserad sjukvård och till hälsovårdscentraler som avses i folkhälsolagen för vetenskapliga eller medicinska ändamål, samt som levereras till serviceproducenter som avses i lagen om privat hälso- och sjukvård för vetenskapliga eller medicinska ändamål är accisfria.  

Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. jämställs med sådan tillverkning som avses i 1 mom. på samma sätt som i 17 § 2 mom. i den nuvarande alkohollagen kvalitetsövervakning och annan i produktionssammanhang nödvändig användning, produktutveckling samt rengöring som är nödvändig för maskiners och anordningars funktion.  

Accisfria är enligt 8 § 2 mom. också viner och mellanprodukter som en evangelisk-luthersk eller ortodox församling eller ett enligt religionsfrihetslagen registrerat religiöst samfund använder som nattvardsvin på de villkor som närmare stadgas genom förordning. Denna accisfrihet baserar sig inte på det direktiv som nämns ovan och det föreslås att den slopas. 

1.4  Strafflagen

30 kap. Om näringsbrott

1 a §. Brott vid marknadsföring av alkoholdrycker. De straffbestämmelser i fråga om brott mot alkohollagen som innefattar fängelsestraff har tagits in i strafflagen. Rekvisitet för det brott vid marknadsföring av alkoholdrycker som avses i 30 kap. 1 a § i strafflagen grundar sig på begrepp i alkohollagen. Därför föreslås det att paragrafen ändras så att begreppen reklam, indirekt reklam och andra säljfrämjande åtgärder ersätts med begreppet marknadsföring. 

1.5  Lagen om ordningsbotsförseelser

17 §.Alkoholförseelser. I paragrafen föreslås bestämmelser om ordningsbotsbeloppen för alkoholförseelser. Det föreslås att bestämmelsens hänvisningar till alkohollagen och dess paragrafer ändras till hänvisningar till den nya alkohollagen och dess motsvarande paragrafer. 

1.6  Lagen om verkställighet av böte

1 §.Lagens tillämpningsområde. Rättsregistercentralen sörjer för verkställigheten av försummelse- och påföljdsavgifter som påförs med stöd av olika lagar med iakttagande av förfarandet för verkställigheten av böter. Därför föreslås det att det till 1 § 2 mom. fogas bestämmelser om att påföljdsavgift som avses i 71 § i alkohollagen verkställs på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. 

Enligt 4 § i lagen om verkställighet av böter ska den som påför avgiften och fullföljdsdomstolen göra en anmälan om sitt beslut till Rättsregistercentralen, och Rättsregistercentralen har möjlighet att bevilja betalningstid med stöd av 14—18 § i lagen. 

1.7  Fängelselagen

9 kap. Fångarnas egendom och inkomster

1 §.Innehav av egendom. I paragrafen föreslås bestämmelser om fångens rätt att inneha egendom samt om förvaring och förstöring av sådan egendom. Enligt 4 mom. ska bestämmelserna i 60 § i alkohollagen tillämpas på förstöring av alkoholdrycker och andra alkoholhaltiga ämnen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisning till alkohollagen och dess paragraf ändras så att den gäller den nya alkohollagen och dess motsvarande 86 §. 

1.8  Häktningslagen

5 kap. De häktades egendom och inkomster

1 §.Innehav av egendom. I paragrafen föreslås bestämmelser om den häktades rätt att inneha egendom samt om förvaring och förstöring av sådan egendom. Enligt 4 mom. ska bestämmelserna i 60 § i alkohollagen tillämpas på förstöring av alkoholdrycker och andra alkoholhaltiga ämnen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisning till alkohollagen och dess paragraf ändras så att den gäller den nya alkohollagen och dess motsvarande 86 §. 

1.9  Lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen

4 kap. De frihetsberövades egendom

1 §.Innehav av egendom. I paragrafen föreslås bestämmelser om den frihetsberövades rätt att inneha egendom samt om förvaring och förstöring av sådan egendom. Enligt 4 mom. ska bestämmelserna i 60 § i alkohollagen tillämpas på förstöring av alkoholdrycker och andra alkoholhaltiga ämnen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisning till alkohollagen och dess paragraf ändras så att den gäller den nya alkohollagen och dess motsvarande 86 §. 

1.10  Barnskyddslagen

65 §. Omhändertagande av ämnen och föremål. Paragrafen gäller omhändertagande av ämnen och föremål från ett barn som vårdas utom hemmet. Enligt 1 mom. finns det bestämmelser om förstöring av alkoholdrycker eller andra alkoholhaltiga ämnen och av drycker som innehåller minst 1,2 och högst 2,8 volymprocent etylalkohol i alkohollagen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisningar till alkohollagen och dess paragrafer ändras så att de gäller den nya alkohollagen och dess motsvarande 86 §. 

1.11  Lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi

6 §. Syftet med fullgöranderapporter.I paragrafen föreslås bestämmelser om syftet med fullgöranderapporter. Enligt 6 § 1 mom. 5 punkten ska fullgöranderapporter utarbetas till stöd för de uppgifter som de myndigheter som avses i alkohollagen ska sköta. Det föreslås att bestämmelsens hänvisningar till alkohollagen och dess paragrafer ändras så att de gäller den nya alkohollagen och dess motsvarande 7 och 60 §. 

1.12  Livsmedelslagen

14 §.Handläggning av anmälningar om livsmedelslokaler. I paragrafen föreslås bestämmelser om handläggning av anmälningar om livsmedelslokaler. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården handlägger anmälningar om tillverknings- och lagringsplatser som avses i alkohollagen, och regionförvaltningsverket handlägger anmälningar om Alkos och vingårdars alkoholbutiker som avses i alkohollagen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisningar till alkohollagen och dess paragrafer ändras så att de gäller den nya alkohollagen och dess 14 och 16 § samt 17 § 2 mom. och 26 §. 

1.13  Lagen om en marknadsordning för jordbruksprodukter

46 g §.Registrering, användning och utlämnande av uppgifter som hänför sig till saluföring. Bestämmelsen gäller registrering, användning och utlämnande av uppgifter som hänför sig till saluföring. Det föreslås att bestämmelsens hänvisningar till alkohollagen och dess bestämmelser ändras så att de gäller den nya alkohollagen och dess 64 och 66 §. 

1.14  Informationssamhällsbalken

217 §.Marknadsföring av vissa produkter. Enligt paragrafen finns det bestämmelser om reklam och säljfrämjande verksamhet i alkohollagen. För det första föreslås det att bestämmelsens hänvisning till alkohollagen ändras till en hänvisning till den nya alkohollagen. Dessutom föreslås det att begreppen reklam och säljfrämjande verksamhet för alkoholdrycker ersätts med begreppet marknadsföring. 

1.15  Tobakslagen

82 §.Myndigheternas meddelanden. Paragrafen innehåller bestämmelser om myndigheternas samarbete om de upptäcker överträdelser av bestämmelser och föreskrifter om sådana rökrum som avses i tobakslagen. Det föreslås att bestämmelsens hänvisning till alkohollagen ändras så att de gäller den nya alkohollagen. 

1.16  Lagen om tillsyn över ekologisk produktion

2 §. Förhållande till annan lagstiftning.Paragrafens hänvisning till den gällande alkohollagen ändras så att hänvisningen gäller den föreslagna lagen. 

3 §.Definitioner. Hänvisningarna i paragrafen till definitionerna av alkoholdryck och sprit enligt den gällande alkohollagen ändras så att de gäller 3 § i den föreslagna lagen. 

23 §.Registeransvarig. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till alkoholnäringsregistret så att den gäller 66 § i den föreslagna lagen. 

1.17  Lagen om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården

2 §.Uppgifter. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till verkets uppgifter så att den gäller den föreslagna alkohollagen. 

1.18  Lagen om organisering av det förebyggande rusmedelsarbetet

5 §. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisning till alkohollagen så att hänvisningen gäller den föreslagna lagen. 

1.19  Tullagen

11 §.Omhändertagande av varor. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till bestämmelsen om förbud mot innehav i alkohollagen så att den gäller 83 § i den föreslagna lagen. 

1.20  Lagen om privata säkerhetstjänster

47 §.Fråntagande av förbjudna föremål och ämnen. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till den bestämmelse i alkohollagen som gäller förbud mot förtäring av alkoholdrycker så att hänvisningen gäller 85 § 1 mom. i den föreslagna lagen. 

1.21  Lagen om bemötande av utlänningar som tagits i förvar och om förvarsenheter

11 c §.Lagring och återlämnande av egendom. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till den bestämmelse i alkohollagen som gäller förstöring av alkoholdrycker och alkoholhaltiga ämnen så att hänvisningen gäller 86 § i den föreslagna alkohollagen. 

1.22  Lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten

25 §. Undersöknings- och genomsökningsrätt för kommendören för ett truppförband. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisningen till 60 § 2 mom. och 60 a § i alkohollagen som gäller förstöring alkoholdrycker så att hänvisningen gäller 86 § i den föreslagna lagen. 

1.23  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

1 kap. Allmänna bestämmelser

6 §. Marknadsrättsliga ärenden. Det föreslås att i paragrafen ändras hänvisning till alkohollagen så att hänvisningen gäller den föreslagna alkohollagen. 

1.24  Läkemedelslagen

7 §. Hänvisningen i paragrafens 2 mom. att vad som bestäms i alkohollagen om läkemedel gäller om alkoholhaltiga läkemedel ska enligt förslaget upphävas. Enligt 2 § 3 mom. i alkohollagen som föreslås tillämpas lagen inte på alkoholhaltiga ämnen som utgör läkemedel eller läkemedelspreparat enligt läkemedelslagen.