1  Lagförslag

2 §.Allmänna principer. I paragrafen föreskrivs det om verksamhetsutövarens omsorgsplikt. Enligt 1 mom. ska en verksamhet som påverkar livsmiljön planeras och ordnas så att befolkningens och individens hälsa upprätthålls och främjas. Enligt 2 mom. ska verksamhet som påverkar livsmiljön utövas så att uppkomsten av sanitära olägenheter så långt som möjligt förhindras. 

I 2 mom. införs begreppet egenkontroll som hänför sig till den omsorgsplikt som anges i momentet. Dessutom föreslås det att det i momentet också föreskrivs att den som utövar verksamhet som påverkar livsmiljön ska känna till de hälsorisker som förorsakas av verksamheten och följa upp de faktorer som påverkar dessa. 

Verksamhetsutövarens omsorgsplikt (egenkontroll) har varit den allmänna principen i lagen, men det har inte tidigare funnits en skrivning om den på samma sätt som t.ex. i livsmedelslagstiftningen. 

Det är fråga om en ändring av tillsynsprinciperna där tyngdpunkten kan flyttas från en i detalj noggrant reglerad myndighetstillsyn till en riskbaserad myndighetstillsyn och verksamhetsutövarnas egenkontroll. Enligt förslaget införs ingen allmän skyldighet att ta i bruk en skriftlig plan eller ett skriftligt system för egenkontroll. 

Även om en skriftlig plan för egenkontroll inte krävs, ska verksamhetsutövaren vid behov presentera hur de risker som är relevanta för verksamheten har identifierats, hur riskernas farlighet har bedömts och vilka metoder för riskhantering verksamhetsutövaren och arbetstagarna har tagit i bruk. 

4 §.Ledning och styrning av tillsynen. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i paragrafen ändras till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i enlighet med vad som föreskrivs om verkets namn i lagen om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (669/2008). 

4 a §.Riksomfattande tillsynsprogram. I paragrafen föreskrivs det om den skyldighet det centrala ämbetsverk som avses i hälsoskyddslagen har att utarbeta ett riksprogram för hälsoskyddstillsynen för styrningen och samordningen av tillsynen. 

I 1 mom. föreskrivs det i enlighet med gällande lag om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens skyldighet att utarbeta ett riksomfattande tillsynsprogram för styrningen och samordningen av tillsynen. I paragrafen ska det dock inte längre föreskrivas om de uppgifter som är obligatoriska i tillsynsprogrammet. 

Precis som för närvarande ska i tillsynsprogrammet särskilt tas upp riskbedömning och riskklassificering av olika typer av tillsynsobjekt, utarbetandet av kommunala tillsynsplaner, tyngdpunkterna för och riktandet av tillsynen, utvärdering av genomförandet av den kommunala tillsynsplanen, utnyttjandet av datasystem och rapportering samt innehållet i regionförvaltningsverkens utvärderings- och styrningsuppgifter och i deras utvärderings- och styrningsbesök. 

Programmet ska ses över vid behov och enligt förslaget ska det i paragrafen inte längre krävas att det ses över minst vart tredje år. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i paragrafen ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

I bestämmelsen ska det inte längre hänvisas till tillsynsprogrammet enligt denna lag som utgör en del av det riksomfattande tillsynsprogrammet, utan i fortsättningen ska man i tillsynsprogrammet enligt denna lag beakta de gemensamma mål för miljö- och hälsoskyddet som ställs i programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet. 

Programmet för tillsynen över miljö- och hälsoskyddet ska även i fortsättningen utarbetas tillsammans av Livsmedelssäkerhetsverket och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården med beaktande av miljö- och hälsoskyddet som helhet. De gemensamma mål som ställs i programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet gäller särskilt tillsynens allmänna innehåll och mål, de allmänna principerna för den riskbaserade tillsynen, tyngdpunkterna för tillsynen i miljö- och hälsoskyddet som helhet, samordningen inom miljö- och hälsoskyddet av regionförvaltningsverkens utvärderings- och styrningsuppgifter och deras utvärderings- och styrningsbesök, de allmänna principerna för rapporteringen, samordningen av beredskap för störningssituationer och annan tillsyn samt de allmänna principerna för utarbetandet av de kommunala tillsynsplanerna. 

Närmare bestämmelser om utarbetandet av och innehållet i det riksomfattande tillsynsprogrammet utfärdas inte längre genom förordning av statsrådet. 

6 §.Kommunens uppgifter inom hälsoskyddet. I paragrafen föreskrivs det om kommunens lagstadgade uppgifter och om utarbetandet av en tillsynsplan. 

I paragrafen ska det inte längre föreskrivas om de uppgifter som är obligatoriska i tillsynsplanen. Planen ska ses över vid behov och enligt förslaget ska det i paragrafen inte längre krävas att den ses över minst vart tredje år. Planen ska ses över t.ex. när det görs ändringar i den lagstiftning eller i de nationella anvisningar som gäller hälsoskydd eller i samband med att det sker förändringar i ett betydande, lokalt tillsynsbehov. 

Med beaktandet av de lokala behoven avses att tillsynsresurserna riktas till riskobjekt som identifierats lokalt. När tillsynsresurserna riktas bör man beakta tillsynens verkningsfullhet i förhållande till de tillgängliga tillsynsresurserna. 

Enligt förslaget ska i paragrafen slopas det bemyndigande att utfärda förordning med stöd av vilket statsrådets förordning om kommunala tillsynsplaner för miljö- och hälsoskyddet (665/2006) har utfärdats. 

I det gällande 4 mom. föreskrivs det om tillsynen över att de förordningar utfärdade av Europeiska gemenskapen iakttas samt om de uppgifter som följer av Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente (FördrS 50 och 51/2007). Det föreslås att nuvarande praxis, enligt vilken Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården anger de hamnar i Finland i vilka den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska inspektera fartygen och vid behov bevilja intyg i enlighet med vad som anges ovan, tas in i 4 mom. 

8 §.Beredskap för störningssituationer. I paragrafen föreskrivs det om myndigheternas skyldighet att bereda sig på exceptionella situationer. Det föreslås i propositionen att begreppet exceptionell situation ersätts med begreppet störningssituation i enlighet med den terminologi som används i säkerhetsstrategin för samhället (Statsrådets principbeslut av den 16 december 2010). Avsikten med beredskapen är att myndigheterna ska kunna sköta sin verksamhet så störningsfritt som möjligt i alla situationer. Det är inte endast fråga om att utarbeta en plan för störningssituationer, utan om en fortgående process genom vilken man säkerställer en verklig beredskap och förmåga att fungera i störningssituationer. Det föreslås därför att 1 mom. utvidgas så att där anges de mål som faktiskt ska nås i en störningssituation. 

Det föreslås att ordningsföljden på 1 och 2 mom. ändras för att förtydliga att den beredskapsskyldighet som avses i det föreslagna 1 mom. gäller all verksamhet som avses i hälsoskyddslagen och inte enbart hushållsvatten. 

Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i 2 mom. ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

Enligt förslaget ska det i 3 mom. preciseras att bemyndigandet att utfärda förordning gäller alla beredskapsplaner för störningssituationer och inte endast hushållsvatten. 

13 §.Anmälningsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om anmälningsskyldighet för verksamhet som enligt hälsoskyddslagen omfattas av tillsyn. 

Det föreslås att de verksamheter som omfattas av anmälningsskyldigheten preciseras i fråga om språkdräkt och innehåll och att de sammanförs i lag. För närvarande finns bestämmelser om lokaler som omfattas av anmälningsskyldigheten även i social- och hälsovårdsministeriets förordning om vissa lokaler och inrättningar som avses i hälsoskyddslagen samt om anmälan om mobila fordon och anläggningar (167/2003). Det föreslås att det bemyndigande att utfärda denna förordning som finns i 1 mom. 5 punkten ska upphävas. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten ska verksamhetsutövaren senast 30 dygn innan verksamheten inleds göra en skriftlig anmälan till den kommunala hälsoskyddsmyndigheten om ibruktagande av en byggnad, en lokal eller ett annat driftställe som annat än tillfälligt används för offentliga tillställningar som avses i lagen om sammankomster (530/1999). Skyldigheten motsvarar den nuvarande skyldigheten att göra en anmälan om en offentlig nöjes- eller samlingslokal anläggs eller tas i bruk. 

Enligt den gällande bestämmelsen ska anmälan också göras om en inkvarteringslokal anläggs eller tas i bruk. Enligt den föreslagna 2 punkten gäller skyldigheten ibruktagande av en inkvarteringsrörelse som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006). Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i den lagen avses med inkvarteringsverksamhet yrkesmässigt tillhandahållande av möblerade rum eller andra inkvarteringslokaler för kunder som behöver tillfällig inkvartering. 

Enligt den föreslagna 3 punkten ska anmälan göras om ibruktagande av en för allmänheten öppen konditionssal eller annan motionslokal, bastu, badanläggning, simhall, siminrättning och badstrand. Verksamheterna motsvarar i princip de verksamheter som avses i den gällande bestämmelsen. Vid sidan av bastur och badanläggningar gäller bestämmelsen även konditionssalar och andra motionslokaler, om vilkas anmälningsskyldighet det föreskrivs i den ovannämnda förordningen av social- och hälsovårdsministeriet. En anmälan behöver inte göras t.ex. om lokaler som endast invånarna i ett husbolag har tillgång till, eftersom anmälningsskyldigheten gäller lokaler som är öppna för allmänheten. 

Enligt den föreslagna 4 punkten ska en anmälan göras om ibruktagande av ett daghem eller en klubb eller av en läroanstalt eller en undervisningsplats för förskoleundervisning, grundläggande utbildning, yrkesutbildning, gymnasieutbildning eller högskoleutbildning. Enligt 5 punkten ska en anmälan göras om ibruktagande av en verksamhetsenhet som ger fortlöpande vård inom socialvården samt en flyktingförläggning. De föreslagna anmälningsskyldigheterna motsvarar i huvudsak de skyldigheter att anmäla skolor, läroanstalter, daghem, barnhem och ålderdomshem som anges i ovannämnda förordning. 

En anmälan ska enligt den föreslagna 6 punkten göras om ibruktagande av en solariesalong, tatueringssalong eller skönhetssalong eller någon annan lokal där det utförs hudbehandling. Man frångår skyldigheten att anmäla frisersalonger. De föreslagna anmälningsskyldigheterna motsvarar de anmälningsskyldigheter som anges i ovannämnda förordning med det tillägget att det föreskrivs om anmälningsskyldighet för solariesalonger för tillsyn över hälsoskyddslagen och strålskyddslagen, och att tatueringssalonger för tydlighetens skull nämns som exempel på hudbehandling. 

Enligt den föreslagna 7 punkten ska anmälan även göras om ibruktagande av en sådan annan lokal eller inrättning eller inledande av sådan verksamhet som, med beaktande av besökarantalet eller verksamhetens karaktär, kan orsaka sanitär olägenhet för användarna eller miljön. De verksamheter för vilka det finns skäl att kräva anmälan kan inte anges uttömmande. Så kan t.ex. sandblästring ge upphov till skadligt damm eller buller, och om arbetsutrymmet finns i ett bostadshus kan buller, damm eller kemiska föreningar sprida sig till grannskapet. Kommersiell verksamhet med badtunnor kan vara förknippad med liknande hälsorisker som simbassängsvatten. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten föreslås få en möjlighet att vid behov ange att en verksamhet är anmälningspliktig. Den kommunala myndigheten kan vid bedömning av anmälningspliktigheten jämföra verksamheten i fråga med övrig anmälningspliktig verksamhet enligt 1–5 punkten.  

Enligt förslaget ska det inte längre krävas att anmälan görs om begravningsplats eller gravplats eller hållande av djur. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om ett bemyndigande att utfärda förordning om anmälningsförfarandet. Enligt förslaget ska anmälan enligt 3 mom. innehålla uppgifter om verksamhetsutövaren och verksamheten samt uppgifter som behövs för bedömningen av sanitära olägenheter som är förknippade med verksamheten. 

15 §.Behandling av anmälan. Enligt det gällande 1 mom. behandlar hälsoskyddsmyndigheten anmälan och fattar beslut med anledning av den. Hälsoskyddsmyndigheten kan också i sitt beslut, efter att ha hört verksamhetsutövaren, meddela föreskrifter som behövs för att sanitära olägenheter ska kunna förebyggas eller, om en sanitär olägenhet inte kan hindras på något annat sätt, förbjuda verksamheten på platsen i fråga. Enligt 2 mom. är det nödvändigt att tillkännage att en anmälan är anhängig och att höra parterna, om den anmälda verksamheten orsakar betydande sanitär olägenhet. 

Enligt förslaget ska hälsoskyddsmyndigheten inte längre fatta beslut med anledning av varje anmälan. Det föreslås att förfarandet ändras så att hälsoskyddsmyndigheten ska ge anmälaren ett intyg över att anmälan har tagits emot, behandla anmälan och vid behov göra en inspektion enligt 45 § av den anmälda verksamheten. Det är vanligt att anmälaren i samband med behandlingen och en eventuell inspektion får anvisningar av myndigheten för säkerställande av säkerhet och hälsa i verksamheten. Anvisningarna kan ges i samband med inspektionen, men de kan också ges i samband med givandet av intyget om att anmälan har tagits emot. I anvisningarna kan man informera verksamhetsutövaren t.ex. om innehållet i den förpliktande lagstiftningen. 

Då ska också byggnadstillsynsmyndigheten för den plats där lokalen finns vid behov underrättas om anmälan. Den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten ska då kunna vidta behövliga åtgärder enligt markanvändnings- och bygglagen, om den anmälda verksamheten t.ex. inte motsvarar byggnadens användningsändamål. Byggnadstillsynsmyndigheten ska underrättas om anmälan när den gäller inledandet av sådan verksamhet som avses i 13 § och där man t.ex. ämnar inleda tillhandahållandet av tatueringstjänster i en tidigare bostadslägenhet i marknivå i ett höghus. För inledande av verksamhet i en nybyggnad behöver uppgifter vanligen inte lämnas till byggnadstillsynsmyndigheten. 

Om den anmälda verksamheten kan påverka livsmiljön utanför verksamheten, föreskrivs det i 2 mom. om att hälsoskyddsmyndigheten i behövlig omfattning ska höra dem som kan påverkas. I samband med behandlingen av anmälningar kan det uppstå situationer där myndigheten måste vidta åtgärder för att begränsa eller avhjälpa eventuella sanitära olägenheter. Eftersom bestämmelser om myndighetens rätt att meddela förbud och förelägganden finns i 51 §, görs det en hänvisning till den paragrafen. Eventuella förbud och föreskrifter motsvarar de förbud och föreskrifter som avses i den gällande 15 §. Enligt förslaget ska ett beslut inte kunna meddelas utan en myndighetsinspektion. I situationer där hälsoskyddsmyndigheten inte har ansett det vara nödvändigt att meddela förbud eller föreskrifter för att undanröja eller förebygga sanitära olägenheter, men där en part i samband med hörandet eller efter det begär ett överklagbart beslut, ska hälsoskyddsmyndigheten meddela ett beslut med stöd av 51 §. Bestämmelser om myndighetens skyldighet att tillkännage att en anmälan gjorts och att höra parterna finns i 11 och 34 § i förvaltningslagen. Det är därför onödigt att föreskriva om det i hälsoskyddslagen. 

Det föreslås att begreppet inkvarteringslokal byts ut mot begreppet inkvarteringsrörelse i 3 mom. 

16 §.Definitioner. I paragrafen finns definitioner som hänför sig till övervakning av hushållsvatten. Det föreslås att definitionerna förenhetligas så att de motsvarar dem som finns i dricksvattendirektivet och livsmedelslagen. 

I 1 a-punkten föreslås det bli preciserat att som hushållsvatten räknas också vatten som tas med fastighetens egna anordningar. I den gällande lagen är begreppet hushållsvatten endast knutet till distributionen av vatten, och det täcker inte helt den definition som avses i dricksvattendirektivet. I direktivet anges det att man med dricksvatten (i den nationella lagstiftningen kallat hushållsvatten) avser allt vatten som är avsett att användas för de i definitionen nämnda ändamålen. Som sådant räknas t.ex. brunnsvatten som hushåll tar ur egen brunn. 

I den nya 1 b-punkten föreslås det att uttrycket företag inom livsmedelsbranschen ersätts med uttrycket livsmedelslokal enligt livsmedelslagen. 

Definitionerna av vattentäkt (2 punkten) och vattendistributionsområde (4 punkten) ingår för närvarande i hushållsvattenförordningen, som utfärdats med stöd av hälsoskyddslagen. Definitionerna är viktiga för tillämpningen av bestämmelserna om hushållsvatten och deras betydelse för tillsynen har ökat i och med ändringarna i dricksvattendirektivet. Det föreslås således att termerna definieras i lag i stället för i förordning. I definitionen av vattentäkt föreslås det att man anger brunnar som exempel, vilket knyter begreppet vattentäkt närmare till den definition och till det ägande över vatten som det hänvisas till i 2 kap. 1 § i vattenlagen (587/2011). I definitionen ska man ta fasta inte bara på grundvatten och ytvatten utan också på konstgjort grundvatten. 

Med vattendistributionsområde ska i fråga om hushållsvatten som tillhandahålls vattenanvändarna genom ett distributionsnät avses ett sådant enhetligt nätområde där hushållsvattnets kvalitet är i stort sett enhetlig och där en enda anläggning svarar för leveransen av hushållsvatten. Definitionen är i enlighet med dricksvattendirektivet. I praktiken avser området ett vattenledningsnät till vilket vattnet kommer från en vattentäkt eller i vilket vatten från flera vattentäkter blandas annat än tillfälligt, och där vattnets kvalitet inte varierar i nätets olika delar, t.ex. till följd av en vattenbehandlingsanläggning. Vattendistributionsområdet är knutet till en enda anläggning som levererar hushållsvatten, vilket förtydligar ansvarsfördelningen mellan olika anläggningar som levererar hushållsvatten och som anslutit sig till ett enhetligt nätområde. Varje anläggning som levererar hushållsvatten ska ha minst ett vattendistributionsområde där den ensam svarar för kvaliteten på det hushållsvatten som levereras till vattenanvändarna. 

När det gäller hushållsvatten som tas med fastighetens egna anordningar avser man med vattendistributionsområde de personer, hushåll, livsmedelslokaler samt verksamhetsutövare som bedriver offentlig eller kommersiell verksamhet som använder hushållsvatten från en gemensam brunn, annan vattentäkt eller fast cistern. Kompletteringen av definitionen är viktig eftersom det vanligen är fråga om gemensamma brunnar från vilka ett betydande antal vattenanvändare tar sitt hushållsvatten, men i fråga om vilka tillsynsmyndigheterna upprepade gånger har påpekat att bestämmelserna om övervakningen av vattnets kvalitet är bristfälliga. 

Ett vattendistributionsområde är en i dricksvattendirektivet angiven grundenhet för övervakning, och inkluderandet av gemensamma brunnar i definitionen av vattendistributionsområde klargör övervakningen av dem. Med vattendistributionsområde avses också de verksamhetsutövare som bedriver offentlig eller kommersiell verksamhet och som använder vatten ur egen brunn. Offentlig och kommersiell verksamhet omfattas alltid av dricksvattendirektivets tillämpningsområde. 

Det föreslås att definitionen av anläggning som levererar hushållsvatten i 3 punkten preciseras så att man med anläggning som levererar hushållsvatten uttryckligen avser verksamhetsutövaren. Avgränsningen förenhetligar på riksnivå övervakningen av hushållsvatten. Termerna anläggning som levererar hushållsvatten och vattendistributionsområde har inte varit tillräckligt tydliga och i de anvisningar som getts om övervakningen och vid själva övervakningen har det inte alltid varit klart när man avser verksamhetsutövaren och när man avser tillsynsobjektet. I definitionen av anläggning som levererar hushållsvatten avgränsas anläggningar som förpackar vatten i flaskor eller i cisterner. 

Enligt gällande lagstiftning är förpackare av vatten både livsmedelslokaler, på vilka tillämpas godkännande enligt livsmedelslagen, och anläggningar som levererar hushållsvatten, som godkänns med stöd av 18 § i hälsoskyddslagen. Att förpackare av vatten inte ska omfattas av det godkännande som avses i hälsoskyddslagen äventyrar inte kvalitetskraven på förpackat vatten, eftersom man på hanteringen av dessa krav tillämpar de principer om faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP) som fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien. Anläggningarna övervakas med stöd av livsmedelslagstiftningen på det sätt som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Kvaliteten på hushållsvatten som förpackas i flaskor eller i cisterner övervakas dock med stöd av dricksvattendirektivet och således med stöd av hälsoskyddslagen, eftersom det i dricksvattendirektivet föreskrivs att vattnet ska uppfylla kvalitetskraven på hushållsvatten när vattnet tappas på flaska eller i cisterner. 

I Finland är det vanligt att ett s.k. partivattenverk eller någon annan anläggning som levererar hushållsvatten levererar vatten till en anläggning som levererar hushållsvatten. Vissa partivattenverk saknar helt egna konsumentkunder för vatten, eftersom de levererar allt sitt vatten till andra anläggningar som levererar hushållsvatten. Eftersom anläggningen saknar slutanvändare och således också vattendistributionsområde kan de inte betraktas som egentliga anläggningar som levererar hushållsvatten. Med tanke på övervakningen har partivattenverken ansetts problematiska, eftersom det varit oklart vilka bestämmelser som ska tillämpas på dem. För att komma till rätta med situationen föreslås det i 3 mom. att partivattenverk, alltså en verksamhetsutövare som levererar vatten till en anläggning som levererar hushållsvatten, ska jämställas med en anläggning som levererar hushållsvatten och att samma bestämmelser ska tillämpas på bägge. Motsvarande term, den som levererar vatten till ett vattentjänstverk, används i 3 kap. 3 § i vattenlagen, där man anger de vattenhushållningsprojekt för vilka tillstånd alltid krävs, och i 15 och 15 a § i lagen om vattentjänster där det föreskrivs om vattentjänstverkets skyldighet att hålla sig informerat och om dess kontrollskyldighet och om tryggande av vattentjänstverkets tjänster i störningssituationer. 

För att förtydliga paragrafen föreslås det att de bestämmelser i det gällande 1 mom. som gäller naturligt mineralvatten och vatten som används som medicinska syften samt vatten avsett för ett sådant ändamål som inte påverkar vattenanvändarnas hälsa ska flyttas till 2 mom. 

17 §.Allmänna krav och undantag från dem. Det föreslås att man i 1 mom. från hushållsvattenförordningen tar in de i artikel 10 i dricksvattendirektivet avsedda förpliktande kraven på ämnen och material som används i vattensystem och vattenanordningar. 

I 2 mom. föreslås en precisering av de skyldigheter som gäller vattentäkter och vattendistributionsanordningar. I momentet hänvisas det till de beslut om skyddsområden för vattentäkt som fattats med stöd av vattenlagen och till de skyddsplaner för grundvattenområden som avses i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen och vilka ska beaktas vid vattentäkt och vattendistribution. Tilläggen är nödvändiga eftersom man med stöd av ändringarna i dricksvattendirektivet, i syfte att säkerställa säkert hushållsvatten, ska beakta hela vattenproduktionskedjan från tillrinningsområde via uttag, beredning och lagring till vattendistribution. I momentet föreslås det också bli preciserat att ansvaret för att sköta de anläggningar och anordningar som används för uttag och ledning av vatten ligger på innehavaren. Detta klargör ansvarsfrågorna, eftersom vattentjänsterna på sina ställen har genomförts med mycket komplicerade förhållanden för byggande, ägande och innehavande. 

Det föreslås att man till 3 mom. flyttar det bemyndigande att utfärda förordning som finns i 21 § och som gäller dessa bestämmelser. Det föreslås att bemyndigandet att utfärda förordning kompletteras med en möjlighet att genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärda närmare bestämmelser om tillräcklig behandling av vatten som levereras för att användas som hushållsvatten. Bestämmelser om behandling av ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten finns för närvarande i statsrådets beslut om kvalitetskraven för ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten samt om kontroll av sådant ytvatten (366/1994). Detta beslut har utfärdats med stöd av vattenlagen och lagen om vatten- och miljöförvaltningen och beslutet kan upphävas efter det att det föreskrivs om detta genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

I 4 mom. föreslås det bli preciserat vems skyldighet det är att göra en ansökan, om det finns behov av att avvika från de kvalitetskrav som föreskrivits för hushållsvatten. I den gällande lagstiftningen anges detta i 6 § i hushållsvattenförordningen. 

18 §.Godkännande av anläggning som levererar hushållsvatten. I paragrafen föreskrivs det om godkännande av anläggningar som levererar hushållsvatten. 

Det föreslås att godkännandeförfarandet inte längre ska omfatta sådana anläggningar som levererar hushållsvatten och som har låg risk. I fortsättningen krävs ett godkännande endast för anläggningar som har egen framställning av vatten (vattentäkt) eller egen behandling av vatten (vattenbehandlingsanläggning). Bestämmelser om anmälningsförfarandet för anläggningar som har låg risk, såsom vattennätsandelslag som köper sitt vatten från ett partivattenverk, föreslås i den nya 18 a §. 

Från 7 § i hälsoskyddsförordningen (1280/1994) flyttas till 3 mom. en bestämmelse enligt vilken den kommunala hälsoskyddsmyndigheten för kännedom ska sända ansökan till de regionförvaltningsverk, de närings-, trafik- och miljöcentraler och hälsoskyddsmyndigheterna i de kommuner till vars områden anläggningen som levererar hushållsvatten levererar vatten eller från vars områden den tar vatten och ge dessa tillfälle att yttra sig med anledning av ansökan. 

I 4 mom. föreslås det att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten i sitt beslut om godkännande ska utse anläggningens vattendistributionsområden. Tilläggen är nödvändiga för att vattendistributionsområdet är grundenheten för övervakning av hushållsvatten och för att man med stöd av 20 § för vattendistributionsområdet t.ex. ska göra en riskbedömning som tillsynen grundar sig på. Dessutom föreskrivs det att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten i sitt beslut om godkännande ska meddela den sökande de föreskrifter som är nödvändiga för hälsoskyddet och om vilka föreskrivs i 20 §. Till dessa räknas exempelvis 20§ 2 mom. 2 punkten i den paragrafen och de föreskrifter som avses i 3 mom. i samma paragraf. 

18 a §.Anmälningsskyldighet om vattendistributionsområde. I den nya 18 a § föreslås bestämmelser om anmälningsskyldigheten för de anläggningar som levererar hushållsvatten och för vilka det inte längre krävs godkännande enligt 18 §. Det föreslås att godkännandeförfarandet enligt 18 § avvecklas i fråga om sådana anläggningar som levererar hushållsvatten som har låg risk. Godkännandet ska ersättas med en lättare och snabbare anmälningsförfarande. I anmälningsförfarandet ska man inte tillämpa den tidsfrist på tre månader för ansökan innan verksamheten inleds som krävs enligt 18 §, den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska inte behöva begära utlåtanden och den sökande ska inte behöva foga sådana utredningar som avses i 8 § i hälsoskyddsförordningen till sin ansökan. 

Anmälningsskyldigheten gäller också verksamhetsutövare som tar vatten från egen brunn eller från någon annan vattentäkt för att användas som ett led i offentlig eller kommersiell verksamhet. Enligt förslaget ska anmälningsskyldigheten dock inte gälla livsmedelslokaler som från egen vattentäkt tar vatten för eget bruk, eftersom bestämmelser om deras anmälningsskyldighet finns i 13 § i livsmedelslagen. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten får alltså uppgifter om den regelbundna tillsynen över det hushållsvatten som används av livsmedelslokaler från den tillsynsmyndighet som avses i livsmedelslagen. 

Anmälningsskyldigheten ska också gälla ägare till vattentäkter eller vattencistern, om vattentäkten eller vattencisternen är i gemensam användning och den levererar hushållsvatten för sammanlagt mer än 50 personers behov eller mer än 10 kubikmeter hushållsvatten per dag. All verksamhet som omfattas av dricksvattendirektivets tillämpningsområde omfattas således av antingen godkännandeförfarandet i 18 § eller anmälningsförfarandet enligt 18 a §. 

Anmälan motsvarar till sitt innehåll och sina rättsverkningar det som i 13 § föreskrivs om annan anmälningspliktig verksamhet enligt hälsoskyddslagen. De anmälningspliktiga hushållsvattensobjekten med låg risk blir efter anmälan sådana objekt som den kommunala hälsoskyddsmyndigheten regelbundet övervakar så som föreskrivs i 20 §. 

20 §.Övervakning av hushållsvattnets kvalitet samt föreskrifter om användningen av hushållsvatten. I 1 mom. förtydligas ansvaret för hushållsvattnets kvalitet. Enligt förslaget ska anläggningar som levererar hushållsvatten och vattenanvändare som tar vatten med egna anordningar se till att hushållsvattnet uppfyller de krav som avses i 17 § 1 mom. Ansvaret inbegriper endast den del av distributionsnätet som innehas av anläggningen och vattnets ägare. I momentet föreskrivs det vidare om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens uppgifter i fråga om övervakningen av hushållsvattnets kvalitet. 

Det föreslås att till 1 mom. fogas inte bara bestämmelsen om myndighetstillsyn, utan också en bestämmelse om egenkontroll för anläggningar som levererar hushållsvatten. Såväl myndighetstillsynen som verksamhetsutövarens egenkontroll ska grunda sig på riskbedömning och riskhantering av hushållsvattnets kvalitet. Bestämmelsen grundar sig på den ändring av dricksvattendirektivet som gjordes 2015 och som ska införlivas i den nationella lagstiftningen före den 27 oktober 2017. 

Med egenkontroll hänvisas till den i 2 § i denna proposition avsedda skyldigheten för verksamhetsutövaren att identifiera de risker i verksamheten som orsakar sanitär olägenhet och följa upp de faktorer som påverkar dem. Också enligt 15 § i lagen om vattentjänster ska ett vattentjänstverk (anläggning som levererar hushållsvatten) hålla sig informerat om risker som hänför sig till kvantiteten av eller kvaliteten på råvatten samt i vilket skick verkets anordningar är. Enligt motiveringen till den lagen (RP 218/2013 rd) avses med vattentjänstverkets anordningar alla anordningar och konstruktioner som behövs för verkets verksamhet, såsom vattentäkter, vattenbehandlingsanläggningar, distributionsnätet med cisterner och anordningar för det, pumpstationer, reningsverk och avloppsnät med brunnar och anordningar för det. Särskild vikt ska fästas vid verkets ledningsnät. Utifrån dessa skyldigheter för vattentjänstverket att hålla sig informerat dimensioneras verkets kontrollskyldigheter. De ska i fråga om den egenkontroll som görs enligt hälsoskyddslagen i huvudsak riktas till säkerställandet av hushållsvattnets kvalitet så som föreskrivs i 2 §. 

Med vattentjänstverkens egenkontroll avses i propositionen inte bara den etablerade termen driftsövervakning av vattenkvalitet, utan också annan kontroll som är viktig för anläggningens verksamhet, såsom att kontrollera, bokföra och i anläggningens verksamhet beakta att omgivningen är ändamålsenlig och renlig. Som anläggningens omgivning räknas de områden som är i anläggningens ägo och de områden och den infrastruktur som är i dess besittning samt i fråga om grundvattenverk det område där grundvattnet bildas och i fråga om ytvattenverk den del av avrinningsområdet som påverkar riskerna för anläggningens råvatten. Driftsövervakningen av anläggning riktas ändå främst till den infrastruktur och omgivning som anläggningen kan påverka. Man kan inte utifrån driftsövervakningen förutsätta att anläggningen ska ha en mer omfattande uppföljning av tillrinningsområdet för råvattnet än vad som följer av deras egen verksamhet. När det gäller tillrinningsområdet för råvatten ska anläggningen känna till de risker som är förknippade med kvaliteten på råvattnet, och genom egenkontroll övervaka råvattnets kvalitet i den utsträckning som krävs för att säkerställa vattenbehandlingens tillräcklighet och hushållsvattnets kvalitet. 

I 2 mom. föreskrivs det att riskbedömningen ska göras i samarbete mellan verksamhetsutövare och myndigheter. Detta betyder att anläggningar som levererar hushållsvatten ska samarbeta med de aktörer som samarbetet förutsätter (olika myndigheter, andra verksamhetsutövare som påverkar riskerna) när de identifierar risker som är förknippade med råvattnet och anordningarna och när de dimensionerar mängden tillsyn. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska i sin tur samarbeta främst med den anläggning som levererar hushållsvattnet när den godkänner den riskbedömning som anläggningen gjort och när den beslutar om de inspektioner som ska inkluderas i myndighetstillsynen över anläggningen. Dricksvattendirektivet förutsätter särskilt att man i riskbedömningen beaktar resultaten av de kontrollprogram som görs med stöd av ramdirektivet för vatten (2000/60/EG). Också annan uppföljning av miljöns tillstånd, såsom recipientkontroll av miljötillståndspliktiga verksamhetsutövare och andra uppföljningar enligt miljöskyddslagen (527/2014) bidrar till information som behövs för riskbedömningen. Därför ska anläggningar som levererar hushållsvatten och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten också samarbeta med de behöriga myndigheterna enligt dessa författningar (den kommunala miljövårdsmyndigheten och närings-, trafik- och miljöcentralen). 

I lagen om vattentjänster definieras inte hur skyldigheten att hålla sig informerad om risker ska genomföras i praktiken. Dricksvattendirektivet förutsätter emellertid att riskbedömningen av hushållsvattnets kvalitet ska baseras på de allmänna principerna om riskbedömning som anges i förhållande till internationella standarder, exempelvis standard EN 15975-2 (”Vattenförsörjning – Säkerhet – Riktlinjer för risk- och krishantering”). I denna standard beskrivs Water Safety Plan-principen (WSP). En riskbedömning som görs enligt principen i direktivet kan göras med ett nätbaserat verktyg som i Finland är avgiftsfritt tillgängligt för alla vattentjänstverk och myndigheter som deltar i övervakningen av hushållsvatten. 

I 3 mom. föreskrivs det om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldigheter. Den kommunala hälsoskyddsmyndighetens skyldigheter utökas med de i dricksvattendirektivet angivna skyldigheterna att godkänna den riskbedömning som utgör grunden för övervakningen av hushållsvatten (1 punkten), att säkerställa att information om att en riskbedömning har gjorts tillsammans med en sammanfattning av resultaten finns tillgänglig för vattenanvändarna (2 punkten), att regelbundet övervaka kvaliteten på hushållsvatten (3 punkten) och att utifrån tillsynsprogrammen verifiera att de åtgärder som vidtas för att hantera riskerna är effektiva och ändamålsenliga (4 punkten). Det föreslås att den gällande bestämmelsen, enligt vilken övervakningen av hushållsvatten endast gäller övervakning av vatten som distribueras av anläggningar som levererar hushållsvatten ska ändras eftersom den inte motsvarar dricksvattendirektivet. Enligt den föreslagna 3 punkten ska den kommunala hälsoskyddsmyndigheten regelbundet övervaka kvaliteten på allt sådant i 18 och 18 a § avsett hushållsvatten som används i livsmedelslokaler, alltså allt vatten som enligt dricksvattendirektivet ska övervakas nationellt. 

Enligt 2 punkten ska information om att en riskbedömning har gjorts tillsammans med en sammanfattning av resultaten finnas tillgänglig för vattenanvändarna. Detta betyder inte att hela riskbedömningen ska publiceras, eftersom den kan innehålla konfidentiell information om anläggningens driftssäkerhet och säkerhet. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska särskilt se till att konfidentiell information eller information som kan äventyra anläggningens driftssäkerhet inte publiceras. Som sammanfattning räcker t.ex. information om när riskbedömningen har gjorts eller uppdaterats, vilka aktörer som har deltagit i utarbetandet av den, vilka kvalitetsaspekter hos hushållsvattnet som särskilt tagits fasta på och hur riskbedömningen har påverkat provtagningsfrekvensen och vilka parametrar som kontrolleras. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om de åtgärder som den kommunala hälsoskyddsmyndigheten vid behov har rätt att kräva för förebyggande av sanitär olägenhet och hantering av risker som äventyrar hushållsvattnets säkerhet. 

Det föreslås att till 4 mom. flyttas det bemyndigande att utfärda förordning som gäller bestämmelser om hushållsvatten och som finns i 21 § (regelbunden kontroll, behövliga undersökningar, information och rapportering) och att man bemyndigar social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning om den riskbedömning och riskhantering som avses i 1 och 2 mom. 

20 b §.Hushållsvattenhygienisk kompetens. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i 1 mom. ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

21 §.Andra författningar och rättsakter som gäller hushållsvatten. Det föreslås att de bemyndiganden att utfärda förordning som finns i 2 mom. ska tas in i samband med de paragrafer som de gäller. 

25 §.Avfallshanteringen vid stora offentliga tillställningar. I 2 mom. föreskrivs för närvarande om rätten för Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral att meddela anvisningar. Eftersom det inte är fråga om givande av bindande normer och eftersom det centrala ämbetsverket även utan en uttrycklig bestämmelse har rätt att meddela juridiskt icke-bindande allmänna anvisningar föreslås det att momentet upphävs. 

28 a §.Bassängvattenhygienisk kompetens. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i paragrafen ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett 2 mom. med stöd av vilket verksamhetsutövaren i syfte att minska belastningen på bassängvattnet ska se till att de personer som deltar i renhållning och städning av simbassänger och våtutrymmen har tillräcklig kunskap om hur hygienen i simbassänger och våtutrymmen påverkar bassängvattnets hygieniska kvalitet och tillräcklig kompetens när det gäller städning och renhållning av dessa lokaler. 

Städningen av bassängutrymmen kan i fråga om sin hygiennivå jämställas med städning på hög nivå, vilken kräver särskild yrkeskunskap. Hygienen i bassängutrymmena inverkar i hög grad på bassängvattnets kvalitet, men när bestämmelserna om bassängvattenhygienisk kompetens gavs lämnades städarna utanför det obligatoriska kompetenstestet. Städarna och deras intresseorganisationer har dock själva önskat ett system för städningen motsvarande testet för bassängvattenhygienisk kompetens, och ett sådant system har utvecklats av social- och hälsovårdsministeriet, utbildare inom sanitetsområdet och verksamhetsutövare i simhallsbranschen. Testet ska inte vara obligatoriskt för städare, utan verksamhetsutövaren ska också på något annat sätt, t.ex. genom långvarig erfarenhet kunna visa att de personer som deltar i städningen av bassäng- och våtutrymmen är kompetenta. Bestämmelsen framhäver dock betydelsen av verksamhetsutövarens egenkontroll för att undvika sanitära olägenheter. 

49 b §.Tillsyn över undersökningslaboratorier. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i paragrafen ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

59 a §.Test och testning. Det föreslås att namnet Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral i paragrafen ersätts med namnet Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. 

2  Närmare bestämmelser och föreskrifter

Det föreslås att statsrådets förordning om kommunala tillsynsplaner för miljö- och hälsoskyddet (665/2006), i vilken det finns närmare bestämmelser om det obligatoriska innehållet i kommunala tillsynsplaner, upphävs efter det att lagen har antagits och blivit stadfästa. 

Det föreslås att statsrådets förordning om riksomfattande tillsynsprogram för miljö- och hälsoskyddet (78/2011) upphävs. 

3  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. På anmälningar som är under behandling när ändringen av lagen träder i kraft ska de bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för anmälan tillämpas.