2.1.1  Grundläggande utbildning

Arbetsfred och säkerhet i förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen 

Enligt 16 § 1 mom. i Finlands grundlag (731/1999) har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. Det allmänna ska, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. Vars och ens rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning kan anses inbegripa även rätt till störningsfria studier. Detta förutsätter att man ingriper i elevernas eventuella störande beteende. 

Den rättsliga grunden för arbetsfreden kan sökas i skolans primära uppgift. Enligt 2 § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) är målet för den grundläggande utbildningen att stödja elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar samt att ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver i livet. Enligt 35 § i lagen om grundläggande utbildning ska en elev utföra sina uppgifter samvetsgrant och uppträda korrekt. Skyldigheten att uppföra sig korrekt inbegriper också ett förbud mot att mobba andra elever eller skolans personal. Kravet på korrekt uppförande kan preciseras i skolans ordningsstadga. 

Målen för utbildningen preciseras i statsrådets förordning om riksomfattande mål för utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning och om timfördelning i den grundläggande utbildningen (422/2012). Enligt 5 § i den förordningen har förskoleundervisningen som särskilt mål att i samarbete med hemmen och vårdnadshavarna främja barnets utvecklings- och inlärningsförutsättningar samt att stärka barnets sociala färdigheter och sunda självkänsla med hjälp av lek och positiva inlärningserfarenheter. Genom undervisningen och fostran främjas respekten för livet, människovärdets integritet, de mänskliga rättigheterna, naturen och andra människor och stöds elevernas utveckling till harmoniska människor med en sund självkänsla. Målet är också att främja elevernas hälsa och välbefinnande samt att eleverna lär sig goda seder. Undervisningen och fostran stöder elevernas utveckling till att respektera olikheter, att ta ansvar och samarbeta samt till verksamhet som främjar respekten och förtroendet mellan människogrupper, folk, idéer, religioner och kulturer. 

Enligt 29 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har den som deltar i utbildning rätt till en trygg studiemiljö. Bestämmelsen förutsätter dels att de lokaler och redskap som är avsedda för undervisningen är trygga, dels förpliktar den utbildningsanordnaren att sörja till exempel för att eleverna inte råkar ut för våld eller annan mobbning i skolan eller i någon annan verksamhet som skolan ordnar. (RP 86/1997 rd, s. 67). Utbildningsanordnaren ska som en del av läroplanen utarbeta en plan för att skydda eleverna mot våld, mobbning och trakasseri samt verkställa planen och övervaka att den iakttas och genomförs. Utbildningsstyrelsen meddelar i grunderna för läroplanen föreskrifter om utarbetandet av denna plan. 

Enligt 3 § i lagen om grundläggande utbildning ska undervisningen genomföras i samarbete med hemmen. Samarbetsskyldigheten när det gäller att garantera säkerhet och arbetsfred konkretiseras genom flera bestämmelser. Exempelvis ska skolans lärare och rektor enligt 29 § i lagen om grundläggande utbildning meddela om trakasserier, mobbning eller våld som skett i skolan eller under skolvägen och som kommit till dennas kännedom till vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare för den elev som gjort sig skyldig till detta och för den elev som utsatts för detta. Syftet med meddelandeskyldigheten är att förutom mobbning och trakasserier i skolan även lyfta fram sådana fall av mobbning och trakasserier som sker under skolvägen, vilket främjar utredningen av helhetssituationen och effektiviserar samarbetet mellan hemmet och skolan. Även materiella skador som orsakas av en elev ska enligt 35 § i lagen om grundläggande utbildning anmälas till elevens vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare för eleven. 

Lagen om grundläggande utbildning gäller i tillämpliga delar också förskoleundervisning. På förskoleundervisningen tillämpas i princip alla bestämmelser i lagen om grundläggande utbildning och i den förordning som utfärdats med stöd av den, om det inte i bestämmelsen anges särskilt att den endast ska tillämpas på den grundläggande utbildningen (RP 86/1997 rd, s. 55). På förskoleundervisning som ordnas inom småbarnspedagogiken tillämpas lagen om grundläggande utbildning endast när förskoleundervisning ordnas. På småbarnspedagogiken tillämpas lagen om småbarnspedagogik (540/2018). Lagen om småbarnspedagogik innehåller inga bestämmelser om exempelvis disciplin eller tillrättavisning i fråga om barn inom småbarnspedagogiken. 

Åtgärder som gäller tillrättavisning och disciplin 

För att trygga arbetsfreden och garantera en trygg inlärningsmiljö behövs det metoder för att ingripa i en elevs osakliga uppförande. I förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen är det inte tillåtet att i fråga om en elev använda andra disciplinära åtgärder och tillrättavisningar än vad som skrivits i lagen. Tillrättavisningarna enligt lagen om grundläggande utbildning, från den lindrigaste till den strängaste, är fostrande samtal, åläggande av eleven att avlägsna sig för den tid som återstår av lektionen samt kvarsittning. Skriftlig varning och avstängning för viss tid är disciplinära straff, om vilka beslut ska meddelas. Förvägran av undervisning för den återstående dagen är en säkerhetsåtgärd. I förskoleundervisningen används vid behov fostrande samtal och disciplinära metoder i enlighet med lagen om grundläggande utbildning på ett sätt som lämpar sig för förskoleundervisningen. 

Enligt 35 a § i lagen om grundläggande utbildning kan en elev som stör undervisningen eller på något annat sätt bryter mot ordningen i skolan åläggas att delta i ett fostrande samtal. Syftet med ett fostrande samtal är att tillsammans med eleven identifiera den gärning eller försummelse som lett till åtgärden och höra eleven samt utreda orsakerna till och följderna av beteendet samt metoder för att rätta till situationen. Syftet med förfarandet är att hitta positiva metoder för att förbättra elevens uppförande. Fostrande samtal är det primära sättet att ingripa i en elevs störande och olämpliga uppförande. Fostrande samtal är det lindrigaste sättet att ingripa. Syftet med förfarandet är att hitta positiva metoder för att förbättra elevens uppförande. Beslut om fostrande samtal fattas av en lärare i skolan eller av rektorn. 

En elev som stör undervisningen kan med stöd av 36 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning åläggas att lämna klassrummet eller det rum där undervisningen ges för den tid som återstår av lektionen, eller en skoltillställning. Åläggande av eleven att avlägsna sig under den tid som återstår av lektionen är det näst lindrigaste sättet för tillrättavisning. Genom att avlägsna en elev som stör strävar man efter att trygga andra elevers rätt till undervisning. Elevens lärare har beslutanderätt när eleven förordnas att lämna klassen eller det rum där undervisningen ges. Vid en skoltillställning fattas beslutet av rektorn eller en lärare. En lärare eller rektorn bestämmer vad som är sådant störande uppförande som innebär att andra elevers rätt till undervisning inte förverkligas. Enligt 36 h § ska en elev övervakas också när eleven har avlägsnats från undervisningsutrymmet. Enligt 36 a § ska åtgärden registreras och elevens vårdnadshavare underrättas om att eleven avlägsnats. 

Om eleven inte iakttar det åläggande om avlägsnande som eleven getts, har rektorn och läraren med stöd av 36 b § rätt att avlägsna eleven från klassrummet eller ett annat utrymme där det ges undervisning eller från en skoltillställning. Försöker en elev som ska avlägsnas förhindra detta genom att göra motstånd, har rektorn och läraren rätt att använda sådana maktmedel som är nödvändiga för att få eleven avlägsnad och som med hänsyn till elevens ålder och situationens hotfullhet eller motståndets allvar och en helhetsbedömning av situationen kan anses vara försvarbara. Behövliga metoder kan vara till exempel att lugna ned en elev som uppträder våldsamt eller hotfullt genom att hålla fast eleven och leda eleven bort från situationen. Det är förbjudet att använda maktmedelsredskap för att avlägsna eleven. Rektorn och läraren kan agera tillsammans eller var för sig. Om läraren eller rektorn använt sig av maktmedel ska denna lämna en skriftlig redogörelse för händelsen till utbildningsanordnaren. Bestämmelser om excess i nödvärn finns i 4 kap. 6 § 3 mom. och i 7 mom. i strafflagen (39/1889). 

Enligt 36 § i lagen om grundläggande utbildning kan en elev som stör undervisningen eller i övrigt bryter mot ordningen i skolan eller gör sig skyldig till fusk ges högst två timmars kvarsittning eller en skriftlig varning. Innan en elev ges kvarsittning ska enligt 36 a § i lagen om grundläggande utbildning den handling eller försummelse som åtgärden grundar sig på preciseras, eleven höras samt annan behövlig utredning skaffas. Elevens vårdnadshavare ska underrättas om kvarsittningen och åtgärden ska registreras. Enligt 18 § i förordningen om grundläggande utbildning (852/1998) har elevens lärare behörighet att bestämma om kvarsittning. Vid kvarsittning kan eleven få utföra skriftliga eller muntliga uppgifter, övningar och uppgifter som stöder fostran, undervisningen och utvecklingen, står i rätt proportion till elevens gärning eller försummelse och är lämpliga för eleven med hänsyn till elevens ålder och utvecklingsnivå. Eleven kan även åläggas att sitta tyst under kvarsittningen. 

Egentliga disciplinära straff är enligt lagen skriftlig varning och avstängning för viss tid. En elev som stör undervisningen eller annars bryter mot ordningen i skolan eller gör sig skyldig till fusk kan med stöd av 36 § i lagen om grundläggande utbildning antingen ges kvarsittning eller en skriftlig varning. Innan en elev ges kvarsittning, ges en skriftlig varning eller avstängs för viss tid, ska den handling eller försummelse som åtgärden grundar sig på preciseras, eleven höras samt annan behövlig utredning skaffas. Innan en elev blir föremål för ett disciplinärt straff ska elevens vårdnadshavare ges tillfälle att bli hörd. Ett skriftligt överklagbart förvaltningsbeslut ska fattas om en skriftlig varning. Det finns inga uttryckliga bestämmelser om vem som ska fatta beslutet i lagen om grundläggande utbildning eller förordningen om grundläggande utbildning, varför behörigheten att ge en skriftlig varning fastställs i skolans instruktion eller motsvarande. Utbildningsanordnaren beslutar vem som är behörig att ge en varning. Enligt 36 a § i lagen om grundläggande utbildning kan även skolans rektor besluta om skriftlig varning om utbildningsanordnaren så beslutar. Enligt 36 h § ska det dessutom ordnas nödvändig elevvård för eleven. 

Om förseelsen är allvarlig eller om en elev fortsätter att uppföra sig olämpligt på ovan avsett sätt efter att ha fått kvarsittning eller en skriftlig varning, kan eleven enligt 36 § i lagen om grundläggande utbildning avstängas för högst tre månader. Avstängning för viss tid är den allvarligaste disciplinära påföljden. Innan en elev avstängs för viss tid ska enligt 36 a § i lagen om grundläggande utbildning den handling eller försummelse som åtgärden grundar sig på preciseras, eleven höras samt annan behövlig utredning skaffas. Innan en elev blir föremål för ett disciplinärt straff ska elevens vårdnadshavare ges tillfälle att bli hörd. 

Ett skriftligt överklagbart förvaltningsbeslut ska fattas om avstängning för viss tid. Beslut om avstängning för viss tid fattas av det behöriga kollegiala organet hos utbildningsanordnaren. Enligt 24 § 2 mom. i barnskyddslagen (417/2007) ska det organ som ansvarar för socialvården vara representerat vid handläggning av ett ärende som gäller avstängning av ett läropliktigt barn från en skola i det organ som ansvarar för undervisningsväsendet, om detta inte bedöms som uppenbart obehövligt av det organ som ansvarar för socialvården. Enligt 36 h § i lagen om grundläggande utbildning ska det ordnas nödvändig elevvård för eleven. För den avstängda eleven utarbetas en individuell plan utifrån läroplanen och undervisningen genomförs och inlärningen följs enligt denna plan. I praktiken ordnas undervisningen för en avstängd elev någon annanstans än i elevens egen skola. 

Om en elev har uppträtt så våldsamt eller hotfullt att säkerheten för en annan elev eller en person som arbetar i skolan eller i ett annat undervisningsutrymme blivit lidande eller allvarligt äventyrats och det finns en uppenbar risk för att det våldsamma eller hotfulla uppförandet upprepas, kan ett beslut om avstängning för viss tid enligt 36 a § i lagen om grundläggande utbildning verkställas innan det har vunnit laga kraft. Eleven kan beordras att genast lämna skolan eller skolområdet. 

Säkerhetsåtgärder 

I lagen om grundläggande utbildning finns bestämmelser om säkerhetsåtgärder som syftar till att säkerställa en trygg skoldag och skolfreden. Mobbning stör nästan alltid inlärningen. Säkerhetsåtgärderna gör det möjligt att bryta en sådan störningssituation. 

En elev kan enligt 36 § i lagen om grundläggande utbildning förvägras rätt att delta i undervisningen för högst den återstående arbetsdagen, om det föreligger en risk för att en annan elev eller en person som arbetar i skolan eller i ett annat undervisningsutrymme blir lidande av elevens våldsamma eller hotfulla uppförande eller om undervisningen eller därtill hörande verksamhet försvåras orimligt mycket på grund av elevens störande uppförande. Orsaken till förvägrandet kan alltså för det första vara att eleven orsakar fara för att säkerheten försämras. Situationen kan också vara sådan att eleven genom sitt uppförande stör undervisningen och undervisningen försvåras oskäligt. Förvägrande av undervisning är avsett för exceptionella situationer. Det är i första hand fråga om en säkerhetsåtgärd och avsikten är inte att åtgärden ska användas som en sedvanlig metod för tillrättavisning. Beslut om att förvägra en elev undervisning fattas av skolans rektor med stöd av 18 § i förordningen om grundläggande utbildning. 

Enligt 36 e § i lagen om grundläggande utbildning har lärare och rektor också behörighet att granska elevens saker samt att med stöd av 36 d § omhänderta föremål eller ämnen av eleven. Dessa ger inte lärare och rektorer skyldighet att vidta åtgärder utan en möjlighet att ingripa ifall det bedöms vara absolut nödvändigt och tillräckligt säkert (RP 66/2013 rd, s. 53). I 36 f § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs om de allmänna principerna för omhändertagande och granskning. Granskning av en elev och omhändertagande av föremål och ämnen ska registreras. Elevens vårdnadshavare ska underrättas om åtgärderna så fort som möjligt. Om maktmedel har använts vid åtgärderna, ska utbildningsanordnaren ges en skriftlig redogörelse för händelsen. Bestämmelser om överlämnande och förstöring av omhändertagna föremål och ämnen finns i 36 g § i lagen om grundläggande utbildning. 

Enligt 29 § 1—6 mom. i lagen om grundläggande utbildning har den som deltar i undervisningen rätt till en trygg studiemiljö. Till skolan får inte medföras och under arbetsdagen får inte innehas sådana föremål eller ämnen som enligt någon annan lag inte får innehas eller med vilka den egna eller någon annans säkerhet kan äventyras eller som särskilt lämpar sig för att skada egendom och i fråga om vilka det inte finns någon godtagbar orsak för att de ska få innehas. I samband med att läroplanen utarbetas ska utbildningsanordnaren utarbeta en plan för användning av disciplinära åtgärder och fostrande samtal och de tillhörande förfaringssätten och ge anvisningar för hur planen ska användas. Utbildningsstyrelsen ska i grunderna för läroplanen ta in bestämmelser om hur planen ska utarbetas. I avsikt att främja den interna ordningen i skolan, ostörda studier samt trygghet och trivsel i skolan kan utbildningsanordnaren godkänna en ordningsstadga eller meddela andra ordningsbestämmelser som ska tillämpas i skolan eller på någon annan plats där undervisning ordnas. Den ordningsstadga och de andra ordningsbestämmelser som avses i 4 mom. får innehålla sådana regler om praktiska arrangemang och ett korrekt uppförande som behövs för tryggheten och trivseln i skolan samt närmare bestämmelser om de föremål och ämnen som avses i 2 mom. och om deras användning och förvaring. Dessutom kan regler meddelas om hur skolans egendom får hanteras, hur skolans lokaler ska hållas rena och om hur man får vistas och röra sig i skolbyggnaden och på skolområdet. De rättigheter och skyldigheter som anges i denna paragraf gäller under den tid som eleven deltar i undervisning eller verksamhet enligt läroplanen eller någon annan plan som godkänts av utbildningsanordnaren och som utarbetats med stöd av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. 

2.1.2  Gymnasieutbildning och yrkesutbildning

Trygg studiemiljö 

I gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning föreskrivs om en trygg studiemiljö nästan på motsvarande sätt som i fråga om den grundläggande utbildningen. En trygg studiemiljö garanteras i 40 § i gymnasielagen och i 80 § i lagen om yrkesutbildning. Enligt bestämmelserna får till läroanstalten inte medföras och under arbetsdagen får inte innehas sådana föremål eller ämnen som enligt någon annan lag inte får innehas eller med vilka den egna eller någon annans säkerhet kan äventyras eller som särskilt lämpar sig för att skada egendom och i fråga om vilka det inte finns någon godtagbar orsak för att de ska få innehas. Utbildningsanordnaren ska utarbeta en plan för disciplinära åtgärder och för de tillhörande förfaringssätten. Utbildningsstyrelsen meddelar föreskrifter om hur planerna ska utarbetas. 

Gymnasierna ska utarbeta ordningsstadgor på samma sätt som grundskolorna. Enligt 80 § 4 mom. i den gällande lagen om yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren i avsikt att främja den interna ordningen, ostörda studier samt trygghet och trivsel i studiemiljön anta en ordningsstadga eller meddela andra ordningsbestämmelser som ska tillämpas vid läroanstalten. Enligt 5 mom. i den paragrafen får ordningsstadgan och de andra ordningsbestämmelserna innehålla sådana regler om praktiska arrangemang och ett korrekt uppförande som behövs för tryggheten och trivseln i studiemiljön samt närmare regler om de föremål och ämnen som avses i 2 mom. och om deras användning och förvaring. Dessutom kan regler meddelas om hur läroanstaltens egendom får hanteras och om hur man får vistas och röra sig i läroanstaltens lokaler och på läroanstaltens område. Arbetsfreden, välbefinnandet, förebyggandet av och ingripandet i mobbning är inbyggda i flera punkter i gymnasiets läroplaner och examensgrunderna inom yrkesutbildningen. Utgångspunkten i läroplanerna och examensgrunderna är företräde för barns och ungas bästa, respekt för liv och mänskliga rättigheter och människovärdets okränkbarhet. 

Enligt 29 § 7 mom. i lagen om grundläggande utbildning ska skolans lärare och rektor meddela om trakasserier, mobbning eller våld som skett i skolan eller under skolvägen och som kommit till hans eller hennes kännedom till vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare för den elev som gjort sig skyldig till detta och för den elev som utsatts för detta. I lagen om yrkesutbildning och gymnasielagen saknas denna bestämmelse som finns i lagen om grundläggande utbildning. I lagmotionen LM 27/2020 rd föreslås att en motsvarande bestämmelse fogas både till gymnasielagen och till lagen om yrkesutbildning. Situationerna i anslutning till mobbning, trakasserier och våld mellan de studerande är mångfasetterade, svåra att lösa och ofta dolda, och därför förutsätter ordnandet av en trygg studiemiljö gott samarbete med skolan, den studerande, vårdnadshavarna, elevhälsan och eventuella andra aktörer. 

Disciplinära åtgärder 

Enligt 41 § 1 mom. i gymnasielagen och 85 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildning kan en studerande ges en skriftlig varning, om den studerande förfar osakligt på det sätt som föreskrivs i paragrafen. Enligt den nämnda bestämmelsen i gymnasielagen och 2 mom. i den nämnda paragrafen i lagen om yrkesutbildning kan en studerande, om gärningen är allvarlig eller om den studerande fortsätter att uppföra sig olämpligt på det sätt som avses i bestämmelsen efter att ha fått en skriftlig varning, avstängas från läroanstalten för viss tid, högst ett år. Enligt 41 § 1 mom. (1217/2020) i gymnasielagen och 85 § 2 mom. (1218/2020) i lagen om yrkesutbildning som trädde i kraft vid ingången av augusti 2021 kan en läropliktig som avses i läropliktslagen avstängas för viss tid i högst tre månader. Till skillnad från den grundläggande utbildningen är kvarsittning och fostrande samtal inte möjliga i utbildningen på andra stadiet. Ett annat undantag från den grundläggande utbildningen är också att en studerande i utbildning på andra stadiet enligt 41 § 3 mom. i gymnasielagen och 85 § 4 mom. i lagen om yrkesutbildning kan förvägras undervisning för sammanlagt tre dagar utöver den återstående arbetsdagen. 

Enligt 93 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildning och 42 § 4 mom. i gymnasielagen kan beslut om avstängning för viss tid och uppsägning från elevhemmet för en tid av högst tre månader fattas av rektorn om utbildningsanordnaren så beslutar. Beslut om avstängning för längre tid fattas alltid av ett kollegialt organ som utbildningsanordnaren har tillsatt. Barnskyddslagens 24 § 2 mom. har ändrats genom en lag som träder i kraft den 1 augusti 2021 (1242/2020) så att där beaktas utvidgandet av läroplikten till utbildning efter den grundläggande utbildningen. Enligt bestämmelsen ska det organ som ansvarar för socialvården vara representerat vid handläggning av ett ärende som gäller avstängning av ett läropliktigt barn från en skola eller läroanstalt i det organ som ansvarar för undervisningsväsendet eller i ett organ hos en i 4 § i läropliktslagen avsedd utbildningsanordnare, om detta inte bedöms som uppenbart obehövligt av det organ som ansvarar för socialvården. Detta innebär i praktiken att det organ som ansvarar för socialvården inte med stöd av bestämmelsen i 24 § 2 mom. i barnskyddslagen har möjlighet att vara representerat vid behandlingen av ett ärende som gäller avstängning av ett läropliktigt barn från läroanstalten, om beslutanderätten har delegerats till rektorn och avstängningsärendet inte behandlas i organet hos utbildningsanordnaren. 

Enligt 41 § 5 mom. i gymnasielagen kan en studerande som är föremål för rannsakan med anledning av brott för den tid som rannsakan pågår avstängas från studierna om detta är motiverat med hänsyn till det brott som han eller hon misstänks ha gjort sig skyldig till eller omständigheter som har samband med detta. I fråga om yrkesutbildning föreskrivs det inte att den studerande under tiden för brottsutredningen kan avstängas från studierna. 

Enligt 86 § i lagen om yrkesutbildning kan en studerande som bor på utbildningsanordnarens internatboende ges en skriftlig varning, om han eller hon uppträder våldsamt eller hotfullt i internatboendets lokaler eller bryter mot ordningen på internatboendet. Om handlingen eller försummelsen är allvarlig eller om den studerande fortsätter med sitt uppförande efter en skriftlig varning, kan den studerande sägas upp från internatboendet för viss tid eller för den tid som återstår av studierna. En studerande kan inte avstängas från läroanstalten på grund av en förseelse på internatboendet. Rätten för en studerande till en plats på utbildningsanordnarens internatboende kan dock i enlighet med vad som föreskrivs i 104 § i enlighet med utbildningsanordnarens beslut avbrytas för den tid som den studerande är avstängd från läroanstalten. I 41 § 1 mom. i gymnasielagen föreskrivs om avstängning av en studerande från elevhemmet för viss tid eller för den tid som återstår av studierna. 

Enligt 81 § i lagen om yrkesutbildning kan utbildningsanordnaren dra in studierätten till exempel när studierna eller utövandet av yrket innehåller krav som hänför sig till minderårigas säkerhet, patient- eller klientsäkerheten eller säkerheten i trafiken, om den studerande genom att inom utbildningen upprepade gånger eller allvarligt äventyra någon annans hälsa eller säkerhet har visat sig vara uppenbart olämplig för utbildningsrelaterade praktiska uppgifter vid en läroanstalt, på en arbetsplats eller i en annan inlärningsmiljö. Närmare bestämmelser om examina på vilka indragning av studierätten tillämpas utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.1.3  Utbildning som handleder för examensutbildning

Som en del av utvidgningen av läroplikten förnyades utbildningarna i övergångsskedet. Den nya utbildningen som handleder för examensutbildning förenar de tidigare utbildningarna i övergångsskedet, dvs. påbyggnadsundervisningen efter den grundläggande utbildningen, den utbildning som förbereder för gymnasieutbildning och den utbildning som handleder för yrkesutbildning. Lagen om utbildning som handleder för examensutbildning (1215/2020) träder i kraft den 1 augusti 2022. 

Den utbildning som handleder för examensutbildning ger den studerande färdigheter att söka till gymnasieutbildning eller yrkesinriktad examensutbildning, orienterar den studerande i utarbetandet av en plan för fortsatta studier och arbetsliv och stärker den studerandes förutsättningar att slutföra gymnasieutbildningens lärokurs och avlägga studentexamen efter den eller att avlägga yrkesinriktad examen. Dessutom tillämpas vad som när det gäller utbildningsanordnaren i fråga föreskrivs om disciplin och därmed sammanhängande förfaranden i 36 och 36 a—36 g § i lagen om grundläggande utbildning, med undantag av bestämmelserna om kvarsittning, och i 40—48 § i gymnasielagen och 80, 85—93 och 115 § i lagen om yrkesutbildning samt vad som i nämnda lagar föreskrivs om sökande av ändring i ärenden som gäller disciplinära åtgärder. Om utbildningen ordnas av kommunen utan tillstånd att ordna utbildning, tillämpas i fråga om det som anges i detta moment vad som i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs om saken. 

2.1.4  Prioritering av barnets bästa

Artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) förpliktar till att prioritera barnets bästa i allt beslutsfattande och all verksamhet som rör barn. I Finland har konventionen varit i kraft på lagnivå sedan 1991. Syftet med barnets bästa är att säkerställa att barnets rättigheter tillgodoses och att trygga barnets fortlöpande utveckling. Barnets bästa ska prioriteras i alla åtgärder som gäller barn i socialvården, domstolarna, förvaltningsmyndigheterna och lagstiftningsorganen. 

Liksom övriga människorättskonventioner är också konventionen om barnets rättigheter förpliktande för staten. Staten ska både aktivt främja tillgodoseendet av barnens rättigheter och skydda barnen mot kränkningar av deras rättigheter. Detta innebär till exempel lagstiftning som tryggar barnets rättigheter. Exempelvis har barnombudsmannen i sin berättelse till riksdagen konstaterat att en allmän bestämmelse på lagnivå, vilken gäller hela undervisningsverksamheten och förpliktar myndigheten att beakta barnets bästa i första hand, skulle stärka ställningen för denna centrala princip i beslut som gäller och påverkar barnet (B 5/2018 rd, s. 187—188). FN:s kommitté för barnets rättigheter har betonat att barnets bästa är ett tredelat begrepp, dvs. det är samtidigt en materiell rättighet, en grundläggande rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt (CRC/C/GC/14, punkt 6). 

Barnets bästa saknas som en genomgående förpliktelse i lagen om grundläggande utbildning (CRC/C/FIN/CO/4 17.6.2011). Dessutom saknas regleringen också i andra utbildningslagar som tillämpas på personer under 18 år, såsom gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning. Kommittén har uppmanat Finland att se till att principen om barnets bästa beaktas på behörigt sätt i lagstiftningen, förvaltningen och alla beslut och åtgärder som gäller barn och som påverkar barn. Kommittén har uppmanat till att integrera barnets bästa i den lagstiftning som gäller barn som ett brett begrepp som bygger på hela innehållet i konventionen om barnets rättigheter. 

Artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter förutsätter att barnets bästa ska ha företräde i all verksamhet som gäller barn inom den offentliga förvaltningen eller den privata socialvården, vid domstolarna, förvaltningsmyndigheterna och lagstiftningsorganen. 

2.1.5  Ändringar som förutsätts enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden

Förvaltningsprocesslagen upphävdes genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden som trädde i kraft den 1 januari 2020. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden är en allmän förvaltningslag som tillämpas som sådan. I enlighet med den allmänna tolkningen ska det inte föreskrivas om anförande av besvär i förvaltningsdomstol eller om besvärstillstånd för överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen i speciallagar som gäller utbildning, om inte avsikten med bestämmelserna är att avvika från bestämmelserna i den allmänna lagen. De informativa hänvisningarna till förvaltningslagen och lagen om rättegång i förvaltningsärenden i de nämnda lagarna behöver förtydligas. Motsvarande ändringar har också fastställts i lagen om yrkesutbildning (RP 174/2020 rd, lagen om ändring av lagen om yrkesutbildning, 1048/2020). Detta förutsätter att bestämmelserna om ändringssökande i lagen om grundläggande utbildning och lagen om gymnasieutbildning också ses över. 

I 42 § i lagen om grundläggande utbildning och 49 § i gymnasielagen finns bestämmelser om ärenden i vilka omprövning får begäras hos regionförvaltningsverket. I 42 a § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs om sökande av ändring i förvaltningsdomstol. I bestämmelsen räknas de beslut upp som anges i lagen om grundläggande utbildning och som kan överklagas hos en förvaltningsdomstol. Beslut som gäller en skriftlig varning till en elev, avstängning av en elev för viss tid eller en förmån och rättighet enligt 31, 32 eller 33 § eller 34 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning får överklagas genom besvär i förvaltningsdomstol på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I paragrafens andra moment föreskrivs om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning enligt 42 §. I 50 § i gymnasielagen föreskrivs att ett sådant beslut av en utbildningsanordnare som gäller varning till en studerande, avstängning av en studerande för viss tid, uppsägning av en studerande från elevhemmet för viss tid eller för den tid som återstår av studierna, avstängande från studierna för den tid som brottsundersökning pågår eller en förmån eller rättighet enligt 34 eller 35 § får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen, om inte något annat föreskrivs i gymnasielagen. På motsvarande sätt får ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning enligt 49 § i gymnasielagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Enligt grundlagsutskottets etablerade ståndpunkt bör sådana förteckningar dock inte tas in i lagen, eftersom sådana förteckningar som formulerats tillåtande kan fungera som ett slags indirekt förbud mot att söka ändring. 

I 42 d § i lagen om grundläggande utbildning och 54 § i gymnasielagen finns bestämmelser om besvärsförbud. I bestämmelserna fastställs de ärenden som inte får överklagas genom besvär. I 42 d § i lagen om grundläggande utbildning hänvisas det till beslut som fattats med stöd av 36 § i den lagen och som inte kan överklagas genom besvär, med undantag för skriftlig varning eller avstängning av en elev för viss tid. Inte heller ett beslut av regionförvaltningsverket genom vilket ett ärende som gäller rättelse av bedömningen har avgjorts får överklagas genom besvär. Beslut av förvaltningsdomstolen i ett ärende som avses i 42 § får inte överklagas genom besvär. 

I 42 e § i lagen om grundläggande utbildning och i 52 § i gymnasielagen föreskrivs om besvärstillstånd till högsta förvaltningsdomstolen. Enligt bestämmelserna får, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag, ett beslut av förvaltningsdomstolen överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

2.1.6  Dubbel straffbarhet

Enligt 22 § i Finlands grundlag ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Enligt artikel 6.1 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18—19/1990), nedan Europeiska människorättskonventionen, ska var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. 

I artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europeiska människorättskonventionen finns bestämmelser om intern dubbel lagföring eller bestraffning, dvs. ne bis in idem-förbudet. Enligt artikel 4.1 får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. 

Enligt artikel 4.2 ska bestämmelserna i den föregående punkten inte utgöra ett hinder för att målet tas upp på nytt i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den berörda staten, om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet, vilket kan ha påverkat utgången i målet. 

Enligt artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 14.12.2007) får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Enligt artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna riktar sig bestämmelserna i stadgan, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I artikel 52.3 föreskrivs att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska människorättskonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte från att i unionsrätten tillförsäkra ett mer långtgående skydd. 

Enligt artikel 6.1 led 3 i fördraget om Europeiska unionen, nedan EU-fördraget, ska rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan tolkas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där källorna till dessa bestämmelser anges. 

I 36 c § i lagen om grundläggande utbildning finns bestämmelser om det disciplinära förfarandets förhållande till ett anhängigt åtal och till domstolens avgörande. Enligt 1 mom. får under den tid då åtal mot en elev är anhängigt vid allmän domstol inte disciplinärt förfarande av samma skäl inledas eller fortsättas mot eleven. Vidare enligt 2 mom. får, om en domstol har frikänt en studerande, inte ett disciplinärt förfarande av samma skäl inledas eller fortsättas annat än på grund av ett sådant förfarande som inte kan betraktas som ett brott men som kan medföra en disciplinär bestraffning. Om en domstol har dömt en elev till straff, får eleven enligt 3 mom. inte av samma skäl påföras disciplinstraff. En elev kan dock avstängas för viss tid, om det med hänsyn till elevens brott eller omständigheter i samband med det är motiverat. 

I detaljmotiveringen till regeringens proposition med förslag till paragrafen (RP 205/2002 rd) konstateras att motsvarande bestämmelser numera ingår i en förordning och i motiveringen har inte behovet av reglering motiverats. 

I 44 § i gymnasielagen och 88 § i lagen om yrkesutbildning finns motsvarande bestämmelser som i lagen om grundläggande utbildning. 

De nämnda bestämmelserna har varit tvetydiga i fråga om vilka disciplinära påföljder som avses i bestämmelserna och under vilka förutsättningar disciplinära påföljder kan påföras utan att tillämpningen av dem innebär en så kallad överlappande straffrättslig påföljd. 

2.1.7  Situationer med trakasserier, mobbning och våld i förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen samt på andra stadiet

Institutet för hälsa och välfärd genomför vartannat år enkäten Hälsa i skolan som producerar uppföljningsinformation om barns och ungas välbefinnande, hälsa, skolgång och tillgång till hjälp. I enkäten deltar elever i årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen samt deras vårdnadshavare, elever i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen, studerande i årskurs 1 och 2 vid gymnasierna och studerande under det första och andra studieåret i yrkesläroanstalter. I den enkät som genomfördes våren 2019 betonades erfarenheter i anknytning till trakasserier och våld bland barn och unga. Enkäten besvarades av över 250 000 barn och unga. 

Enligt resultaten upplevde barnen och ungdomarna i huvudsak att de var nöjda med sitt liv. Över hälften av ungdomarna i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen och cirka tre av fyra elever i årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen och de studerande på andra stadiet uppgav att de tycker om att gå i skolan. Av barnen i årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen uppgav 12 procent att de utsatts för fysiskt hot (stöld eller försök till stöld genom att använda våld eller hot om våld, hot om fysisk skada eller fysiskt angrepp) minst en gång under det senaste året. Erfarenheterna av fysiskt hot var vanligast bland unga som går i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen (17 procent) och bland unga som studerar i yrkesläroanstalter (16 procent). Både pojkar i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen och pojkar som studerade i gymnasier upplevde något oftare fysiskt hot än flickor. 

Av barn och unga hade ungefär var tjugonde (1—8 procent) upplevt mobbning i skolan varje vecka. De som studerade på andra stadiet berättade mer sällan än eleverna i den grundläggande utbildningen att de blivit mobbade. Två av dem som gick i årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen, tre av dem som gick i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen, en av gymnasieeleverna och tre procent av dem som studerar i yrkesläroanstalter uppgav att de själv deltagit i mobbning minst en gång i veckan. Det hade inte skett någon betydande förändring i fråga om att bli mobbad i skolan jämfört med 2017, men på tio år har mobbningen minskat i synnerhet i klasserna 8 och 9 i den grundläggande utbildningen. 

Tabell 1. Andelen barn och unga som blev mobbade, enligt kön och skolstadium åren 2006—2019 (Källa: Institutet för hälsa och välfärd: Enkäten Hälsa i skolan 2019) 

Av barnen i årskurs 4 och 5 i den grundläggande utbildningen uppgav fyra procent att de fått sexuella kommentarer, förslag, meddelanden eller bildmaterial minst en gång under det senaste året och två procent uppgav att de hade blivit vidrörda eller pressats till att vidröra någon annan. Det var ingen skillnad mellan könen när det gäller hur vanliga upplevelserna var. Cirka var fjärde i årskurs 8 och 9 i den grundläggande utbildningen uppgav att de fått sexuella förslag eller utsatts för sexuellt ofredande minst en gång under året. På motsvarande sätt upplevde cirka sju procent av gymnasieeleverna och de som studerade i yrkesläroanstalter sexuellt våld. Det var märkbart vanligare bland flickor än bland pojkar att få sexuella förslag eller utsättas för sexuellt ofredande. Det vanligaste var att sexuella förslag eller sexuellt ofredande skett i telefonen eller på internet eller i ett offentligt rum, i skolan hade man upplevt färre sådana. 

Nationella centret för utbildningsutvärdering utvärderade 2016—2017 arbetsron och tryggheten i inlärningsmiljön i den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen. I utvärderingen deltog alla utbildningsanordnare, urvalsskolor och urvalsgymnasier och deras lärare, eleverna i årskurs 3 och 8 samt studerande i gymnasiets andra årskurs. Enligt utvärderingsresultaten trivdes största delen av lärarna och eleverna bra i skolan och i genomsnitt uppnåddes en arbetsfred som tryggar inlärningen. Över 90 procent av eleverna upplevde sig trygga under lektioner, raster och skolresor. Av lärarna bedömde också nästan alla att det är tryggt för dem och eleverna på lektionerna. Av åttondeklassisterna svarade däremot 40 procent att de inte trivs på lektionerna. Arbetsfreden främjades i synnerhet av trivseln och säkerheten i skolan, differentiering i undervisningen samt vårdnadshavarnas intresse för elevernas skolgång. 

De vanligaste störningssituationerna i skolorna var mobbning, att avlägsna sig från skolområdet utan lov och upprördhet hos läraren. Största delen av utbildningsanordnarna, rektorerna och medlemmarna i elevvårdsgruppen svarade att störnings- och problemsituationerna i skolorna varit oförändrade under de senaste två åren. Nästan en tredjedel av utbildningsanordnarna och en fjärdedel av skolpersonalen upplevde dock att störningssituationerna hade ökat. Bland åttondeklassisterna fanns mångdubbelt fler störnings- och problemsituationer än bland tredjeklassisterna eller gymnasieeleverna. Enligt både elever och lärare var den allvarligaste störningssituationen på lågstadiet mobbning mellan eleverna. De vanligaste allvarliga störningssituationerna i högstadier var att avlägsna sig från skolområdet utan lov och att en elev mobbar en annan elev eller lärare till exempel genom att ropa otidigheter eller kalla denna vid öknamn. Av tredjeklassisterna uppgav 5,9 procent av pojkarna och 3,5 procent av flickorna och av åttondeklassisterna 3,8 procent av pojkarna och 2,7 procent av flickorna samt av gymnasisterna 1,2 procent av pojkarna och 0,6 procent av flickorna att de mobbades i skolan varje dag eller flera gånger i veckan. I allmänhet mobbades pojkar mer än flickor. Av eleverna i åttonde klass svarade 15 procent att lärarna blir nervösa och ropar åt eleverna ungefär varje vecka eller varje dag. På frågan om sexuella trakasserier svarade cirka 90 procent av åttondeklassisterna att en lärare aldrig har trakasserat dem. 

De vanligaste sätten att ingripa i störande beteende var avlägsnande ur klassrummet, fostrande samtal, kvarsittning, tillrättavisning eller meddelande till vårdnadshavaren. Med undantag för kvarsittning ansågs dessa metoder fungera ganska väl. Av lärarna för åttonde klassen trodde 65 procent på verkan av fostringssamtal och 80 procent på verkan av diskussioner med föräldrarna. Också cirka 75 procent av de tredje- och åttondeklassister som någon gång hade deltagit i ett fostringssamtal ansåg att det var ett fungerande sätt att ingripa. Det ansågs också fungera att eleven ersätter den egendom som eleven har söndrat. Allvarligare disciplinära åtgärder användes ganska sällan i skolorna. Av de grundskolor som ingick i bedömningen hade 11 procent använt förvägrande av undervisning av eleven för den återstående skoldagen minst en eller två gånger i månaden. Minst hade man i skolorna använt sig av avstängning för viss tid samt granskning av elevens saker eller kläder på basis av uppenbar misstanke om ett farligt föremål. 

Tabell 2. Frekvensen av användning av allvarligare disciplinära åtgärder och ingripandeåtgärder i grundskolor och gymnasier (n = 350—353 grundskolor, 130—135 gymnasier) 

Institutet för hälsa och välfärd samlar vartannat år i samarbete med Utbildningsstyrelsen in uppgifter om hälsofrämjande aktiviteter från grundskolorna och läroanstalterna på andra stadiet i datainsamlingen TEAviisari. Vid datainsamlingen 2019 användes i merparten av skolorna (97 procent) antingen en praxis som skrivits in i läroplanen eller någon annan handling eller ett förfaringssätt för ingripande i mobbning. Alla upptäckta fall av mobbning registrerades och statistikfördes i 80 procent av skolorna. Eleverna hade deltagit i förebyggande och medling av mobbning och våld i 75 procent av skolorna. En gemensam dokumenterad praxis för att identifiera och ingripa i sexuella trakasserier fanns i 82 procent av skolorna. Ungefär var femte (22 procent) skola uppgav att denna praxis hade skrivits in i läroplanen. 

Institutet för kriminologi och rättspolitik (Krimo) genomförde 2016 en säkerhetsstudie av läroanstalterna i vilken det kartlades säkerhetssituationen i lågstadiet och högstadiet samt i gymnasierna och skapades en lägesbild av utvecklingen av säkerheten och brottsligheten i skolorna. Undersökningen besvarades av 833 rektorer. Enligt resultaten var de vanligaste säkerhetsproblemen vid läroanstalterna olika fall av skadegörelse (41 procent av alla läroanstalter), verbala kränkningar (33 procent) eller hot om våld (22 procent) riktade mot personalen samt våld riktat mot eleverna (24 procent). I 43 procent av alla läroanstalter hade elever utsatts för våld som orsakat kroppskada. I enhetsskolor och högstadier steg andelen till över 60 procent. Även våld som krävt omedelbar prehospital akutsjukvård hade förekommit i cirka var tionde enhetsskola eller högstadium med elever i årskurserna 7—9. Vapen hade tagits med till skolan i var fjärde skola (26 procent) och det var nästan alltid fråga om ett eggvapen. I jämförelsen av skoltyperna var oftast högstadier föremål för brott. När det gäller granskningsåtgärder riktade mot eleverna var omhändertagande av ett föremål eller ämne den vanligaste åtgärden. Den hade genomförts vid var fjärde läroanstalt (26 procent), och var vanligast i läroanstalter med elever i årskurserna 7—9. Brottsligheten orsakar förutom immateriellt lidande också materiella kostnader. För enskilda skolor varierade kostnaderna för brott under läsåret 2015—2016 mellan 10 och 38 000 euro. Brott som riktades mot skolans lärare eller personal orsakade sammanlagt för alla skolor 1 049 frånvarodagar. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Vid bedömningen av kostnaderna för förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen har använts medeltalet av en rektors och en lärares lönekostnader, dvs. cirka 35 euro/timme. Lönen har beräknats med hjälp av medeltalet av Statistikcentralens lönestatistik och dessutom har semesterpenning och arbetsgivarkostnader beaktats. Det beräknas ta i genomsnitt 2 arbetstimmar att utarbeta en plan under avstängningen. Eftersom det vid beredningen inte finns entydig statistisk information om hur många elever inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen som har förvägrats undervisning, bedömer ministeriet att antalet fall kan vara 5 000 per år. De ekonomiska konsekvenserna på basis av det som anförts ovan uppgår således uppskattningsvis till 350 000 euro per år. De föreslagna ändringarna medför inte några krav för tilläggsanslag i statsbudgeten. För finansieringen av reformen gällande förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen kommer de nödvändiga överföringarna att göras från undervisnings- och kulturministeriets moment 29.10.20 till moment 28.90.30 som gäller statsandelen för kommunal basservice. De nödvändiga justeringarna av budgeten kommer att göras i samband med kompletterande propositionen för året 2022 så, att 5/12 av anslagen, dvs ca. 146 00 euro, överförs, eftersom reformen träder i kraft i augusti. Från och med 2023 kommer anslaget att överföras som en del av planen för de offentliga finanserna. Gällande andra stadiet uppskattar ministeriet utifrån den befintliga statistiken att det finns cirka 200 fall av förvägranden av undervisning per år, vilket innebär att de ekonomiska konsekvenserna blir knappa 15 000 euro när de beräknas på basis av motsvarande lönekostnader för förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen för den tid som använts för att utarbeta planen. Då det gäller andra stadiet framförs inga tilläggsanslag eller interna överföringar, eftersom förändringens inverkan på anordnaren anses vara liten 

I övrigt har de föreslagna ändringarna inga ekonomiska konsekvenser. 

4.2.2  Konsekvenser för barn

Förslaget om att kravet på att barnets bästa ska ha företräde ska inkluderas i den nationella lagstiftningen om utbildning synliggör den rättsprincip som förpliktar Finland i alla åtgärder som vidtas av den offentliga eller privata socialvården, domstolarna, förvaltningsmyndigheterna och lagstiftningsorganen. I fråga om ett enskilt barn, en barngrupp och barn i allmänhet ska barnets bästa beaktas separat i varje fall och situation. Lagstiftningen skapar inte ensam sådan verksamhet som är förenlig med barnets bästa i skolor och läroanstalter. Det centrala är att barnets bästa identifieras och barnets bästa aktivt beaktas. För att barnets bästa faktiskt ska tillgodoses ska företrädet för barnets bästa som verksamhetssätt genomsyra hela skol- och läroanstaltssamfundet. Enligt kommittén för barnets rättigheter är barnets bästa en fråga om en tolkning som på bästa möjliga sätt tillgodoser barnets mänskliga rättigheter. I skolornas och läroanstalternas verksamhet är främjandet av delaktigheten ett av de viktigaste verktygen när det gäller att tillgodose företrädet för barnets bästa. Barnets rätt att framföra sina egna synpunkter och få dem beaktade är en central del av tillgodoseendet av barnets bästa. Förslaget bidrar till fullgörandet av skyldigheten enligt artikel 12.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter att beakta barnets åsikter i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå. 

Förslagen om lärarens eller rektorns skyldighet att anmäla trakasserier, mobbning eller våld som skett i skolan eller under skolvägen och som kommit till dennas kännedom samt precisering av förvägran av undervisning och precisering av elevens skyldigheter så att elevens uppförande inte får äventyra säkerheten eller hälsan för andra elever, läroanstaltsgemenskapen eller studiemiljön, förbättrar för sin del arbetsfreden och säkerheten i skolorna och läroanstalterna. Dessutom strävas med förslagen efter att minska elevernas och de studerandes erfarenheter av trakasserier, mobbning och våld. Lagstiftningen preciserar de rättsliga medlen för att ingripa i mobbning, trakasserier och våld. En god arbetsfred och en verksamhetskultur som stöder inlärningen är grundläggande förutsättningar för skolgången. Att ingripa i och förebygga mobbning är dock inte enbart ett fenomen som ska lösas juridiskt. En central roll har de strukturer och tillvägagångssätt som främjar förebyggandet av mobbning och som sporrar hela skol- och läroanstaltssamfundet att föra dialog samt diskutera gruppens verksamhet och de normer som styr den. 

Mer utsatta för diskriminering än genomsnittet är barn och unga med funktionsnedsättning eller långtidssjukdomar, personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter samt barn och unga som delvis hör till andra minoritetsgrupper. Pojkarnas andel bland mobbarna och de som mobbas är i regel större än flickornas (KiVa Skola-material 2009—2016). Även mobbningsformerna är könsrelaterade. Pojkar upplever oftare våld och hot än flickor, och flickorna upplever oftare att de utsätts för fördomar. Diskrimineringserfarenheterna framhävs bland äldre elever och studerande. Mobbning kan i betydande grad försämra den ungas välbefinnande, hälsa, tillfredsställelse med livet och känsla av livskontroll. Erfarenheterna av att bli mobbad påverkar ofta också långt in i vuxenlivet. Många problem med skolgången, till exempel skolutmattning och olovlig frånvaro, är betydligt vanligare bland unga som mobbas i skolan. 

Undersökningar visar att vissa barn i genomsnitt löper större risk att bli mobbade, många upplever till exempel diskriminerande mobbning. Med diskriminerande mobbning avses mobbning på grund av den mobbades utseende, kön, hudfärg eller språk, funktionsnedsättning, familj eller religion. Enligt enkäten Hälsa i skolan 2017 blev unga med begränsningar i funktionsförmågan oftare mobbade än andra. Frågorna i enkäten Hälsa i skolan omfattar i fråga om begränsningar i funktionsförmågan fyra dimensioner av funktionsförmågan: att se, höra och röra sig samt att minnas, lära sig och koncentrera sig på funktioner i anslutning till informationsbehandling. I synnerhet bland unga som hade svårigheter att röra sig hade en större del än andra unga upplevt diskriminerande mobbning. Av dem hade 53 procent blivit mobbade, medan motsvarande procentandel för andra unga var 17. De som upplever svårigheter att röra sig hade nästan fem gånger större risk än andra unga att erfara diskriminerande mobbning. 

Enligt enkäten Hälsa i skolan som Institutet för hälsa och välfärd låtit göra är erfarenheterna av mobbning, trakasserier och hot om våld vanligare bland regnbågsunga än bland andra unga. (Institutet för hälsa och välfärd: Sukupuoli- ja seksuaalivähemmistöihin kuuluvien nuorten hyvinvointi Kouluterveyskyselyn tuloksia 2019 (Välbefinnande hos unga inom köns- och sexualminoriteter, resultat från enkäten Hälsa i skolan 2019), s. 24, på finska). Av arbetsdokumentet om välbefinnandet hos unga som tillhör könsminoriteter och sexuella minoriteter framgår att de har upplevt mobbning i skolan och fysiska hot oftare än andra unga. (Institutet för hälsa och välfärd: Sukupuoli- ja seksuaalivähemmistöihin kuuluvien nuorten hyvinvointi Kouluterveyskyselyn tuloksia 2019 (Välbefinnande hos unga inom köns- och sexualminoriteter, resultat från enkäten Hälsa i skolan 2019), s. 4, på finska). 

En trygg arbetsmiljö främjar inlärningen. Till exempel i TIMSS-undersökningen, som mäter kunskaperna i matematik och naturvetenskap bland elever i fjärde och åttonde klassen, syntes 2019 mobbning i viss mån också i inlärningsresultaten. Resultaten för dem som mobbades varje vecka var internationellt sett i genomsnitt 68 poäng lägre i matematik och 78 poäng lägre i naturvetenskaper än de som nästan aldrig mobbades. Generellt sett upplevde de finländska eleverna relativt lite mobbning i skolan. Av eleverna i åttonde klassen blev 2 procent mobbade varje vecka och 12 procent ungefär varje månad. 

De ändringar som föreslås i bestämmelserna om ändringssökande är av betydelse med tanke på rättssäkerheten. Det föreslås att 42 § i lagen om grundläggande utbildning ändras så att begäran om omprövning kan begäras hos regionförvaltningsverket för de tjänster enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning som bestäms i beslutet om särskilt stöd. Enligt 42 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande utbildning får ändring i ett ärende som gäller en förmån eller rättighet enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning sökas genom besvär i förvaltningsdomstol. Den föreslagna regleringen förbättrar individens rättsskydd, eftersom sökande av ändring i beslut om särskilt stöd i fortsättningen ska behandlas som en helhet av en enda besvärsmyndighet. Beslut om stöd för inlärning ska prövas på basis av samverkan mellan flera olika faktorer. Den föreslagna ändringen förbättrar helhetsprövningen i samband med sökande av ändring i anknytning till särskilt stöd och tillgången till rättsskydd. 

Det föreslås att förteckningen över förvaltningsbeslut som kan överklagas i förvaltningsdomstol stryks i lagen om grundläggande utbildning och gymnasielagen. Överklagbarheten för beslut som fattats med stöd av lagen om grundläggande utbildning eller gymnasielagen bestäms av förvaltningsdomstolen. Med tanke på tillgodoseendet av elevernas och de studerandes rättssäkerhet är det viktigt att det finns tillräckligt med anvisningar om ändringssökande. När det gäller tillgodoseendet av rättssäkerheten är den informationsstyrning som riktas till vårdnadshavarna och myndigheterna av central betydelse. Vidare ska eleverna och de studerande själv känna till de rättsmedel de har möjlighet att använda i sitt ärende. Detta framhävs särskilt i fråga om äldre elever. Enligt 14 § i förvaltningslagen (434/2003) förs en omyndigs talan av den omyndigas intressebevakare, vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Enligt 14 § 3 mom. i förvaltningslagen har en minderårig som har fyllt femton år och hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare rätt att var för sig föra talan i ett ärende som gäller den minderårigas person eller personliga fördel eller rätt. I fråga om äldre elever är tillgodoseendet av rättssäkerheten alltså inte helt beroende av vårdnadshavarens eller någon annan laglig företrädares åtgärder. Till exempel i den gällande lagen om grundläggande utbildning identifieras rätten för en elev som fyllt 15 år att av rektorn begära en ny bedömning av studieframstegen eller kvarstannande i årskurs eller omprövning av den nya bedömningen. Med tanke på genomförandet av lagstiftningen är det viktigt hur verkställigheten av ändringssökande stöds och styrs. Med tanke på tillgodoseendet av rättssäkerheten kan det anses som positivt att ett eventuellt indirekt förbud mot ändringssökande i lagstiftningen slopas, när det allmänt föreskrivs om ändringssökande i förvaltningsdomstol. Detta kan anses främja tillgodoseendet av andra grundläggande rättigheter, såsom rätten till grundläggande utbildning och utbildning. Den föreslagna ändringen medför heller inte några nya extra kostnader för vårdnadshavaren eller eleven. Exempelvis behandlingen av kommunalbesvär i förvaltningsdomstol bestäms också för närvarande i enlighet med lagen om domstolsavgifter (1455/2015). Storleken på eventuella kostnader ändras inte till denna del. 

4.2.3  Konsekvenser för myndigheterna

I propositionen föreslås det att behörigheten för en rektor för gymnasieutbildning eller yrkesutbildning begränsas så att denna inte längre kan besluta att en läropliktig studerande avstängs från läroanstalten för viss tid för högst tre månader. Enligt propositionen kan beslut om avstängning för viss tid i fråga om läropliktiga i fortsättningen fattas endast av utbildningsanordnarens kollegiala organ. I flera kommuner är organet exempelvis en nämnd som behandlar undervisningsärenden eller något annat organ. För att beslutsfattandet om avstängning ska vara rättidigt bör det beslutande organet kunna sammankallas också enligt en snabb tidtabell. Den föreslagna ändringen kan kräva att kommunernas förvaltningsstadgor ändras till denna del. 

Förslaget om planering och genomförande av återgången till undervisningen efter avstängningen kan kräva en ny bedömning av arbetsfördelningen inom skolorna och läroanstalterna. 

Det föreslås att 42 § i lagen om grundläggande utbildning ändras så att begäran om omprövning kan begäras hos regionförvaltningsverket för de tjänster enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning som bestäms i beslutet om särskilt stöd. Enligt 42 a § 1 mom. i den gällande lagen om grundläggande utbildning får ändring i ett ärende som gäller en förmån eller rättighet enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning sökas genom besvär i förvaltningsdomstol. Den föreslagna regleringen beräknas på årsnivå öka antalet omprövningar av beslut om särskilt stöd vid regionförvaltningsverken. Detta ökar behovet av resurser i anslutning till detta vid regionförvaltningsverken. Ändringen kan förutsätta att närmare ett årsverke överförs från förvaltningsdomstolarna till regionförvaltningsverken. De ändringar som föreslås i ändringssökandet förutsätter att undervisnings- och utbildningsanordnarna ser över anvisningarna för sökande av ändring när lagen träder i kraft. Anvisningarna om sökande av ändring i beslut som meddelats med stöd av lagarna behöver uppdateras. 

Det föreslås att förteckningen över de beslut som kan överklagas i förvaltningsdomstol på det sätt som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden stryks i lagen om grundläggande utbildning och gymnasielagen. Enligt grundlagsutskottets etablerade ståndpunkt bör sådana förteckningar inte tas in i lagen, eftersom sådana förteckningar som formulerats tillåtande kan fungera som ett slags indirekt förbud mot att söka ändring. Förslaget kräver att undervisnings- och utbildningsanordnarnas anvisningar om sökande av ändring uppdateras när lagen träder i kraft. Då söks ändring i alla beslut som meddelas med stöd av de nämnda lagarna i enlighet med det som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

De ändringar som hänför sig till elevernas och de studerandes skyldighet i fråga om uppträdande kan preciseras i de ordningsstadgor som utbildningsanordnarna godkänner. Preciseringen av skyldigheten kan medföra behov för undervisnings- och utbildningsanordnarna att uppdatera ordningsstadgan i samarbete med eleverna och de studerande. Eleverna och de studerande ska ges möjlighet att delta bland annat i beredningen av ordningsstadgan. 

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om det disciplinära förfarandets förhållande till ett anhängigt åtal eller ett domstolsbeslut i lagen om grundläggande utbildning, lagen om yrkesutbildning och gymnasielagen upphävs. I propositionen bedöms det att det vid disciplinära åtgärder enligt de nämnda lagarna inte är fråga om påföljder av straffkaraktär och att förbudet mot dubbel straffbarhet således inte lämpar sig för det disciplinära förfarande som avses här. De nämnda bestämmelserna kan således upphävas. Då finns det inget hinder för att inleda ett disciplinärt förfarande, även om ärendet behandlas eller skulle ha behandlats i ett straffrättsligt förfarande. Då finns det heller inte rum för tolkning av huruvida ett disciplinärt förfarande utgör ett hinder för att inleda ett straffrättsligt förfarande. På grund av upphävandet av bestämmelserna behövs informationsstyrning så att såväl skolor och läroanstalter som polisen och justitieförvaltningens myndigheter blir medvetna om betydelsen av upphävandet av bestämmelserna.