2.1  2.1 Tillfälligt skydd

Det tillfälliga skyddet baserar sig på EU:s direktiv om tillfälligt skydd. Direktivet om tillfälligt skydd aktiverades genom rådets genomförandebeslut den 4 mars 2022. Enligt rådets beslut får medlemsländerna själva fatta ett närmare beslut om målgruppen för skyddet. Finlands beslut om att ge skydd omfattar ett större antal fördrivna personer än beslutet på EU-nivå. Statsrådet fattade beslut om ärendet den 7 mars 2022. 

De personer som får tillfälligt skydd i Finland är: 

ukrainska medborgare och deras familjemedlemmar, 

personer som har fått internationellt skydd i Ukraina och deras familjemedlemmar, 

andra stadigvarande bosatta i Ukraina som inte kan återvända till sitt hemland, 

ukrainska medborgare och deras familjemedlemmar som flydde från Ukraina kort före den 24 februari och som på grund av konflikten inte kan återvända till landet. Kommissionen har uppmanat medlemsländerna till flexibilitet när det gäller dessa personer, 

andra ukrainska medborgare som redan vistas i eller har anlänt till Finland och deras familjemedlemmar, och 

medborgare i länder utanför EU som har vistats lagligt (inte enbart stadigvarande) i Ukraina och som inte kan återvända till sitt hemland. Denna grupp är enligt beslutet på EU-nivå en valfri grupp för medlemsländerna. 

Till alla de som får tillfälligt skydd i Finland har man har beviljat de första tillfälliga uppehållstillstånden fram till den 4 mars 2023, det vill säga de uppehållstillstånd som beviljas är tillfälliga och under ett år långa. Enligt 110 § i utlänningslagen är det möjligt att till de som får tillfälligt skydd bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för högst ett år åt gången. 

Giltighetstiden för rådets beslut om beviljande av tillfälligt skydd kan vid behov förlängas i perioder om sex månader, sammanlagt till högst tre år. Om läget förändras och EU bedömer att det är möjligt för människor att säkert och stadigvarande återvända till Ukraina, kan skyddet genom beslut av rådet avslutas inom en kortare tid. Om rådet inte fattat ett beslut om det tillfälliga skyddet ska upphöra innan den 4 mars 2023 fortsätter varaktigheten för det tillfälliga skyddet automatiskt med ett halvt år fram till den 4 september 2023 och efter detta fram till den 4 mars 2024. 

Till den som får tillfälligt skydd ges mottagningstjänster med stöd av lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011, lagen om mottagande). Mottaningstjänsterna enligt den lagen är inkvartering, mottagnings- och brukspenning, hälso- och sjukvårdstjänster och nödvändig socialservice, tolk- och översättartjänster samt arbets- och studieverksamhet. Inom ramen för mottagningstjänsterna kan också måltider ordnas. Dessutom kan fullt uppehälle ordnas i grupphem och stödboenden avsedda för barn utan vårdnadshavare. Inrikesministeriet har hand om mottagningstjänsternas allmänna utveckling, planering, styrning, tillsyn och samordning. Enligt 8 § i lagen om mottagande sköter Migrationsverket styrningen, planeringen och övervakningen av mottagningsverksamheten och hjälpsystemet i praktiken. Enligt 13 § i lagen om mottagande har den förläggning där den som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd registreras som klient organiseringsansvaret för mottagningstjänsterna. I praktiken ordnar förläggningarna tjänsterna som egen verksamhet samt skaffar dem som köpta tjänster av kommunerna eller privata tjänsteproducenter. Mottagningstjänsterna ordnas i praktiken vid förläggningarna och av serviceproducenter utanför förläggningarna. När det gäller mottagningstjänster har den person som får tillfälligt skydd i huvudsak samma ställning som en asylsökande, men har bland annat rätt till en avsevärt mer omfattande hälso- och sjukvård. Enligt 7 § i lagen om mottagande ersätter staten kostnaderna för verksamhet som avses i den lagen inom ramen för statsbudgeten. Migrationsverket betalar kostnaderna för inrättande och upprätthållande av förläggningar och flyktingslussar samt ersättning till tjänsteproducenten för ordnandet av mottagningstjänster. Kostnaderna ersätts för den tid under vilken en utlänning har rätt till mottagningstjänster med stöd av lagen om mottagande. 

I lagen om hemkommun (201/1994) föreskrivs om hur en persons hemkommun och bostad där ska bestämmas. Hemkommunen utgör grunden för många olika rättigheter och skyldigheter. I själva lagen om hemkommun föreskrivs ändå inte om en persons rätt till exempelvis olika tjänster och förmåner, utan kriterierna för att få dem bestäms enligt respektive förvaltningsområdes egen speciallagstiftning. Den hemkommun och bostaden där som bestäms enligt lagen om hemkommun antecknas i befolkningsdatasystemet. Anteckningen grundar sig främst på egen anmälan till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata av den som flyttar. När Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har fått anmälan gör den en anteckning om personens hemkommun och boplats i befolkningsdatasystemet. I landskapet Åland sköter Statens ämbetsverk på Åland dessa uppgifter. 

Lagen om hemkommun tillämpas förutom på Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata i stor utsträckning även på annan offentlig förvaltning. De anteckningar om hemkommun som myndigheten har registrerat i befolkningsdatasystemet har ingen rättsligt bindande inverkan på andra förvaltningsområdens myndighetsverksamhet (RP 78/2016 rd). Fastän en persons anteckning om hemkommun är felaktig i befolkningsdatasystemet avgörs en individs rättigheter och skyldigheter som bestäms på basis av hemkommun i separata förvaltningsförfaranden som gäller dem. De uppgifter om en persons hemkommun och boplats som registrerats i befolkningsdatasystemet anses ändå vara offentligt tillförlitliga. De har på så sätt en avsevärd, faktisk betydelse i andra myndigheters avgöranden. Fastän varje myndighet har möjlighet att genom tillämpning av lagen om hemkommun självständigt avgöra en persons hemkommun så är tillämpningen av lagen i enskilda fall ofta utmanande och tidskrävande. På grund av detta litar ofta andra myndigheter i sin avgörandeverksamhet på de anteckningar som registrerats i befolkningsdatasystemet. Den person som har en hemkommun i Finland omfattas av kommunernas ansvar för att ordna social- och hälsovårdstjänster. Rätten till socialskyddsförmåner grundar sig på arbete eller stadigvarande boende i Finland och vid helhetsprövning av stadigvarande boende beaktas bestämmelserna enligt 4 § i lagen om hemkommun. 

De personer som får uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd får i regel inte en hemkommun i Finland, eftersom de i regel när de kommer till landet inte uppfyller de förutsättningar för att få en hemkommun som anges i 4 § i lagen om hemkommun. Det förutsätts ett tillfälligt uppehållstillstånd för minst ett år och avsikten, med beaktande av förhållandena som helhet, att stadigvarande bosätta sig i Finland. Som en faktor som visar på att en person är stadigvarande bosatt beaktas bland annat en tillfällig bostad i Finland i minst ett års tid utan avbrott efter inflyttningen. Som en faktor som visar på att en person är stadigvarande bosatt kan enligt 4 § i lagen om hemkommun även beaktas exempelvis det att personen har ett giltigt arbetsavtal om minst två års arbete i Finland. 

För dem som får tillfälligt skydd 2022 uppfylls förutsättningarna för att få en hemkommun från och med våren 2023, när giltighetstiden för de tillfälliga uppehållstillstånd som beviljats dem har förlängts och de har bott i Finland utan avbrott i minst ett år och de kan i de ärenden som gäller sökande av Folkpensionsanstaltens (FPA) tjänster intyga att de har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland. Efter detta beviljas de i regel en hemkommun om de ansöker om det hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. De personer som får tillfälligt skydd kan ändå få en hemkommun i Finland redan tidigare, om de har en familjemedlem i Finland som har blivit beviljad hemkommun eller om de får ett kontinuerligt uppehållstillstånd på grund av något annat än tillfälligt skydd. 

Enligt 2 § 1 mom. i lagen om främjande av integration tillämpas denna lag på den som har ett giltigt uppehållstillstånd i Finland enligt utlänningslagen (301/2004). Lagen tillämpas även på den vars uppehållsrätt har registrerats eller för vilken har beviljats ett uppehållskort i enlighet med utlänningslagen. Därmed omfattas de personer som får tillfälligt skydd redan av lagens tillämpningsområde och till dem kan utarbetas exempelvis inledande kartläggningar och integrationsplaner. Enligt 10 § i den lagen ska arbets- och näringsbyrån inleda den inledande kartläggningen för en invandrare som är arbetslös arbetssökande enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Kommunen ska inleda den inledande kartläggningen för en invandrare som annat än tillfälligt får utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). Arbets- och näringsbyrån eller kommunen kan inleda en inledande kartläggning även för en annan invandrare, om han eller hon begär det och anses vara i behov av det. Arbets- och näringsbyrån eller kommunen är ändå inte skyldiga att utarbeta inledande kartläggningar och integrationsplaner för de personer som får tillfälligt skydd, om de inte är arbetslösa arbetssökande eller får utkomststöd som annat än tillfälligt. 

I lagen om främjande av integration bestäms om anvisande till kommuner och om ersättningar som ska betalas till kommunen för vissa personer som bestäms i 2 § 2 mom. i lagen och för deras familjemedlemmar som bestäms i 3 mom. Enligt bestämmelserna anvisas exempelvis kvotflyktingar och andra som får internationellt skydd till kommunen och för dem betalar staten ersättning till kommunen. Riksdagen behandlar för tillfället regeringens proposition till riksdagen med lagar om ändring av lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, lagen om främjande av integration och lagen om ett kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen (RP 84/2022 rd) där det föreslås att vissa ersättningar även ska betalas till välfärdsområdena från och med den 1 januari 2023. De som får tillfälligt skydd är inte målgruppen för anvisandet till kommunerna eller för statens ersättningar och det finns skäl att föreslå att de personer som får tillfälligt skydd ska omfattats av deras tillämpningsområde. 

2.2  2.2 Tjänster enligt lagen om främjande av integration och finansiering av dem

Syftet med den gällande lagen om främjande av integration (1386/2010, nedan integrationslagen) är att stödja och främja integration och invandrares möjligheter att aktivt delta i samhällsverksamheten i Finland. Lagens syfte är dessutom att främja jämlikhet och likabehandling och en positiv växelverkan mellan olika befolkningsgrupper. Flera myndigheter har en roll i främjandet av integration, bland annat ministerierna, närings-, trafik- och miljöcentralerna, arbets- och näringsbyråerna och kommunerna. 

Åtgärder och tjänster som främjar integration ordnas som en del av den kommunala basservicen och arbets- och näringsförvaltningens tjänster samt i form av andra åtgärder som främjar integration (6 § i integrationslagen). Organiseringsansvaret för social- och hälsovården överförs till välfärdsområdena den 1 januari 2023 och det har föreslagits att de ändringar som berör detta ska beaktas i regeringspropositionen RP 84/2022 rd som för närvarande behandlas i riksdagen. En invandrares rätt till arbetslöshetsförmåner bestäms enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) och rätten till utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). 

I 27–28 § i integrationslagen föreskrivs det om stöd för de barn och unga som har kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare och särskilt om deras boende i familjegrupphem. Kommunen kan inrätta ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet för barn och unga personer och avtala med närings-, trafik- och miljöcentralen om inrättande av en enhet. För närvarande finns familjegrupphem i cirka 10 kommuner i Finland. Syftet med stödet för de unga som håller på att bli självständiga är att det ska vara övergripande och hjälpa de ungdomar som är på väg att bli vuxna att uppnå tillräckliga färdigheter för att inleda ett självständigt liv. Staten betalar ersättning till kommunerna för ordnande av dessa stöd. 

Den särskilda sårbarheten hos personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i integrationslagen (till exempel kvotflyktingar och personer som får internationellt skydd) har beaktats i integrationslagens paragrafer om anvisande till kommuner och ersättning för kostnader till kommunerna. Många som får internationellt skydd har upplevt traumatiserande situationer i utreselandet, under resan eller i Finland, och är därför i större behov av tjänster, bland annat mentalvårdstjänster och rehabilitering, än andra invandrare. Genom bestämmelser i integrationslagen har man velat trygga tjänsterna för denna utsatta grupp på det sättet att staten bär ansvaret för kostnaderna. Bestämmelserna i 5 kap. om anvisande till kommuner och bestämmelserna i 6 kap. 45–49 § om ersättning för kostnader tillämpas också på personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. 

I 5 kap. i integrationslagen finns bestämmelser om anvisande av sådana personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i den lagen till kommuner. En kommun kan med närings-, trafik- och miljöcentralen ingå avtal om anvisande av sådana personer till kommuner och främjande av deras integration. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska anvisa en person som avses i 2 § 2 eller 3 mom. till den kommun med vilken avtal har ingåtts. Att ingå avtal är frivilligt för kommunen, men ett avtal och kommunens program för integrationsfrämjande förutsätts för betalning av den ersättning som avses i 6 kap. i den lagen. 

Utgångspunkten är att de personer som fått internationellt skydd anvisas till en kommunplats. Arbets- och näringsministeriet fastställer årligen kvantitativa mål för närings-, trafik- och miljöcentralerna vad gäller kommunplatser. Utifrån målen förhandlar närings-, trafik- och miljöcentralerna med kommunerna inom sitt område. Det totala behovet av kommunplatser baserar sig på en uppskattning av det årliga antal personer som får internationellt skydd. År 2015 höjde det exceptionellt stora antalet asylsökande det riksomfattande målet till 9 882 kommunplatser år 2016, från att ha varit mellan 1 700 och 2 300 kommunplatser under de föregående åren. Eftersom antalet asylsökande och antalet personer som får internationellt skydd sjönk efter år 2016 har behovet av platser i kommunerna sjunkit till den nivå det låg på före år 2015. För år 2022 är målet 2 300 kommunplatser. En mottagande kommun ordnar bostad åt de till kommunen anvisade kvotflyktingar eller asylsökande som har fått uppehållstillstånd. 

Före det exceptionella året 2015 fanns det inte tillräckligt med sådana kommunplatser som baserar sig på avtal mellan närings-, trafik- och miljöcentralerna och kommunerna om anvisande till kommuner av personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i integrationslagen. Detta fördröjde flytten av både kvotflyktingar och andra personer som får internationell skydd till kommunerna. Vid flytt till kommunen stöder de anställda vid förläggningarna den person som har fått uppehållstillstånd. 

En handlingsmodell som var avsedd att vara tillfällig erbjöd en lösning på en situation där det inte fanns ett tillräckligt utbud av kommunplatser för de personer som får internationellt skydd. Sålunda har självständiga flyttar till kommunerna blivit vanligare i många områden än flyttar till de kommunplatser som närings-, trafik- och miljöcentralerna förhandlat om. De asylsökande som har fått uppehållstillstånd kan välja bostadsort och största delen av dem utnyttjar också denna grundlagsbaserade rätt. Förläggningarnas uppgifter har ökat i och med att de bistår vid flytten till en kommun som stöds, men det finns inga särskilda bestämmelser i lag om förläggningarnas uppgifter när det gäller flytt till en kommun. 

Efter situationen 2015 ökade andelen självständig flytt från förläggningen i förhållande till andelen flytt med hjälp från närings-, trafik- och miljöcentralerna, då det inte fanns tillräckligt med kommunplatser. Flytt till kommunplatser som styrs av närings-, trafik- och miljöcentralerna har minskat sedan år 2017 så att endast 11 procent av dem som fått uppehållstillstånd år 2020 flyttade till kommunplatser som anvisats av närings-, trafik- och miljöcentralerna. Andelen självständig flytt från förläggningen till kommunen har legat på en nivå på 70 procent sedan år 2018. År 2021 flyttade cirka 16 procent av de asylsökande som fått uppehållstillstånd till kommunplatser anvisade av närings-, trafik- och miljöcentralerna. Likaså flyttade cirka 16 procent med stöd av förläggningen medan cirka 65 procent flyttade självständigt till en kommun antingen från förläggningen eller från den enskilda inkvartering där de bodde redan när de ansökte om asyl. Det finns skäl att ändra lagen om främjande av integration så att den motsvarar nuläget där majoriteten av de asylsökande som fått uppehållstillstånd inte flyttar till kommunplatser, utan flyttar till en kommun med eller utan stödinsatser från förläggningen. 

I 6 kap. i integrationslagen föreskrivs om ersättning för kostnader. Kommunerna orsakas kostnader på grund av de personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i den lagen, det vill säga särskilt på grund av mottagning, vägledning och rådgivning av de personer som får internationellt skydd och deras familjemedlemmar samt på grund av ordnande av andra integrationsfrämjande tjänster och åtgärder. Staten ersätter kommunerna för de kostnader som orsakas av ordnandet av åtgärder för att främja integrationen av invandrare på så sätt som anges i 6 kap. i integrationslagen. Förutsättningarna för att kostnaderna ska ersättas är att kommunen har gjort upp ett program för integrationsfrämjande enligt 32 § i integrationslagen och ingått ett avtal som avses i 41 § i den lagen med närings-, trafik- och miljöcentralerna om anvisande av de personer som får internationellt skydd till kommuner. I regeringens proposition till riksdagen med lagar om ändring av lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, lagen om främjande av integration och lagen om ett kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen (RP 84/2022 rd) föreslås det att välfärdsområdena också ska ha möjlighet att få ersättning för de kostnader som föranleds dem. 

Enligt 2 § 2 mom. i integrationslagen tillämpas bestämmelserna i 5 kap. i den lagen om anvisande till kommuner och i 6 kap. 45–49 § om ersättning för kostnader på den som 1) får internationellt skydd enligt utlänningslagen, 2) efter att ha ansökt om internationellt skydd har beviljats uppehållstillstånd enligt 51, 52 eller 89 § i utlänningslagen, 3) på grundval av 93 § i utlänningslagen har tagits till Finland på särskilda humanitära grunder eller för uppfyllande av internationella förpliktelser, och 4) har beviljats kontinuerligt uppehållstillstånd enligt 52 a § 2 mom. eller 54 § 5 mom. i utlänningslagen. Enligt 2 § 3 mom. tillämpas dessa bestämmelser dessutom på en familjemedlem eller någon annan anhörig till den som avses i 2 mom., om familjebandet har funnits redan innan den som avses i 2 mom. kom till Finland. 

Kommunen ersätts alltså inom ramen för statsbudgeten, i enlighet med de villkor som anges i integrationslagen, för de kostnader som orsakas av mottagande de personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. i integrationslagen och kostnader för främjande av integration av dem. Enligt 45 § i integrationslagen betalas till kommunen i fråga om en person som avses i 2 § 2 eller 3 mom. en kalkylerad ersättning för mottagning, vägledning, rådgivning och annat ordnande av verksamhet som stöder integration. Dessutom kan kommunen enligt 50 § i integrationslagen ansöka om kalkylerad ersättning för ordnande av inledande kartläggning för andra än personer som är arbetslösa arbetssökande, också för ordnande av inledande kartläggning för dem som invandrat på annan grund. Enligt de faktiska kostnaderna betalas kommunen ersättning för kostnader för utkomststöd (46 §), specialkostnader inom social- och hälsovård (49 §), kostnader för tolkning (48 §) samt kostnader för stödjande av återflyttning (47 §). Dessutom betalas kommunen ersättning för kostnader som föranleds av vård och omsorg för de minderåriga som har kommit till landet utan vårdnadshavare (49 §). 

Till utkomststödet hör enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) det grundläggande utkomststödet som Folkpensionsanstalten verkställer och det kompletterande och förebyggande utkomststödet som kommunens socialtjänst verkställer. Enligt 5 b § i lagen om utkomststöd är kommunens finansieringsandel av kostnaderna för det grundläggande utkomststödet 50 procent. I lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009) föreskrivs det om statsandelen för det utkomststöd som betalas av kommunen. Lagen i fråga (1704/2009) upphävs genom lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021), som gäller från och med den 1 januari 2023. Kommunen betalar i dagsläget hälften av kostnaderna för det utkomststöd som Folkpensionsanstalten verkställer. Folkpensionsanstalten får finansiering av staten från den allmänna fonden för social trygghet och statsandelarna för kommunal basservice minskas i efterhand med den andelen. I fråga om invandrare är den statliga ersättningen 100 procent och på grund av detta gäller inte kommunens finansieringsandel på 50 procent det grundläggande utkomststöd som de får. Finansieringslösningarna för det grundläggande utkomststödet har samband med kommunens allmänna verksamhetsområde och möjlighet att på många sätt främja sysselsättningen och välfärden. I fortsättningen har välfärdsområdena ansvar för det kompletterande och förebyggande stödet. 

I statsrådets förordning om ersättning av statens medel för kommunens kostnader för främjande av integration (1393/2011) föreskrivs det om det kalkylerade ersättningsbeloppet och om ersättningen som betalas för arrangemangen för inledande kartläggning. Arbets- och näringsministeriet har utfärdat en anvisning om ersättning till kommunerna för kostnader som uppstår vid tillämpning av lagen om främjande av integration (01.04.2021 VN/9190/2021-TEM-1). 

Ersättningarna delas in i kalkylerade ersättningar och ersättningar som betalas ut enligt de faktiska kostnaderna. Ersättningarna till kommunen betalas ut av närings-, trafik- och miljöcentralernas och arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter som producerar utvecklings- och förvaltningstjänster. Utvecklings- och förvaltningscentret ansvarar för behandlingen, utbetalningen och tillsynen av ansökningarna om ersättning till kommunerna. Om en kommun inte uppfyller förutsättningarna i lagen kan centret bestämma att kommunen enligt 55 § i integrationslagen helt eller delvis ska betala tillbaka den ersättning som staten betalat. 

Av anslaget, cirka 185 miljoner euro, under momentet Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet (32.50.30) under arbets- och näringsministeriets huvudtitel 32 har sammanlagt 159 668 127 euro betalats i ersättning till kommunerna 2022. År 2020 ersattes kommunerna för social- och hälsovårdskostnader med närmare 30 miljoner euro och för barnskydd med närmare 18 miljoner euro. I statsbudgeten 2021 hade man reserverat cirka 171 miljoner euro under momentet i fråga och i statsbudgeten 2022 hade man reserverat cirka 157 miljoner euro. Ersättningen för det grundläggande utkomststödet har betalats till Folkpensionsanstalten. 

De personer som får tillfälligt skydd omfattas nu huvudsakligen av mottagningstjänster, eftersom de i allmänhet inte har någon hemkommun. Från och med våren 2023 kan de dock få en hemkommun efter ett års vistelse i Finland, då kommunens och andra myndigheters roll i ordnandet av tjänsterna ökar. Dessutom kan en del av ukrainarna få hemkommun redan under det innevarande året, om någon annan av förutsättningarna i 4 § i lagen om hemkommun uppfylls. Efter att personen har fått en hemkommun överförs ansvaret för att ordna tjänster och de kostnader som orsakas av tjänsterna till kommunerna och välfärdsområdena. Ersättningarna till kommunerna betalas i regel i efterskott via statsandelssystemet för kommunal basservice. Med beaktande av att statsandelsfinansieringen betalas med cirka två års fördröjning bör man bedöma möjliggörandet av ersättning enligt integrationslagen även för de som får tillfälligt skydd. Integrationslagen och de tjänster som föreskrivs i den omfattas inte heller av tillämpningsområdet för lagen om statsandel för kommunal basservice och den gällande integrationslagen möjliggör inte betalning av statlig ersättning till kommuner och välfärdsområden för de tjänster som ordnas för personer som får tillfälligt skydd. Ersättning till kommunerna och välfärdsområdena för de kostnader som orsakas av integrationsfrämjande tjänster förutsätter att integrationslagen ändras. 

Det finns behov av att bedöma om man också kunde betala ersättningar till kommunerna och välfärdsområdena för ordnande av ovan beskrivna tjänster för de personer som får tillfälligt skydd. 

2.3  2.3 Mottagningstjänster enligt lagen om mottagande för de personer som får tillfälligt skydd

Om den person som får tillfälligt skydd beviljas hemkommun och personen anses vara stadigvarande bosatt i Finland får personen rätt till vissa tjänster som har samband med tryggande av omsorg och försörjning, och som överlappar med mottagningstjänsterna. Syftet med lagen om mottagande är att trygga försörjningen för och omsorgen om personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd samt till att trygga identifierandet av och hjälpen till offer för människohandel med iakttagande av respekt för de mänskliga rättigheter och de grundläggande fri- och rättigheterna och med beaktande av Europeiska unionens lagstiftning och de internationella fördrag som är förpliktande för Finland (1 § i lagen om mottagande). I motiveringen till lagen om mottagande (RP 266/2010 rd) konstateras att man med sådan försörjning och omsorg som nämns i paragrafen särskilt hänvisar till 19 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilken alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. I motiveringen konstateras att en förutsättning är att personen inte själv förmår skaffa sig sådan trygghet eller att personen inte erhåller sådan genom andra sociala trygghetssystem eller av andra personer. 

Syftet med lagen om mottagande är sålunda inte att trygga försörjning och omsorg enligt grundlagen för sådana personer som får det via ett annat system, exempelvis på basis av hemkommun och stadigvarande boende. I lagen om mottagande föreskrivs ändå inte om upphörande av mottagningstjänster i en sådan situation där en person som får tillfälligt skydd får en hemkommun och rätt till de social- och hälsovårdstjänster och den sociala trygghet som grundar sig på stadigvarande boende. Enligt 14 § i lagen om mottagande tillhandahålls mottagningstjänster de personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Enligt samma paragraf kan den person som får tillfälligt skydd och som har blivit beviljad kontinuerligt uppehållstillstånd tillhandahållas mottagningstjänster under en rimlig tid. Enligt 14 a § om hur länge mottagningstjänster tillhandahålls, tillhandahålls en utlänning mottagningstjänster tills denne har avlägsnat sig ur landet om uppehållstillstånd förvägras eller det tillfälliga skyddet upphör för en utlänning som fått mottagningstjänster. 

I bestämmelsen har inte uppmärksammats en situation där den person som får tillfälligt skydd får en hemkommun som avses i lagen om hemkommun och rätt till tjänster på basis av stadigvarande boende under tid det tillfälliga skyddet varar. I praktiken kan den person som får tillfälligt skydd ändå uppfylla villkoren för att få en hemkommun enligt lagen om hemkommun. Om försörjning och omsorg för den person som får tillfälligt skydd tryggas med stöd av lagen om hemkommun och dess tillämpningsområdeslagar har personen inte längre behov av mottagningstjänster enligt lagen om mottagande, utan de villkor som grundlagen och direktivet för tillfälligt skydd ställer för tryggandet av försörjning och omsorg uppfylls via de social- och hälsovårdstjänster och det socialskydd som baserar sig på stadigvarande boende. Sålunda kan det redan i nuläget tolkas så att den person som får tillfälligt skydd och som har hemkommun enligt lagen om hemkommun inte har rätt att få mottagningstjänster enligt lagen om mottagande. I lagen om mottagande föreskrivs ändå inte om när rätten till tjänster upphör. Det föreslås att lagen kompletteras till dessa delar. 

Det tillfälliga skydd tillämpas för närvarande för första gången i Finland och tillsvidare känner man inte till något tillfälle där en person som får tillfälligt skydd har beviljats hemkommun enligt lagen om hemkommun. I praktiken inträffar flyttningen till kommuner på samma sätt som för de personer som får internationellt skydd. Även för de personer som får internationellt skydd är första steget efter att de fått uppehållstillstånd att ansöka om en anteckning om hemkommun av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Om personen vid ansökan om hemkommun är inkvarterad på en förläggning registreras personen i befolkningsdatasystemet och som personens hemkommun antecknas den kommun där förläggningen ligger. Som postadress anges adressen till förläggningens kontor. Den person som har enskild inkvartering kan registrera adressen till den som sin fasta adress i befolkningsregistret. Mottagningstjänsterna för en person som har enskild inkvartering upphör så fort som möjligt efter att personen har fått en anteckning om hemkommun. 

Förläggningen stöder vid flyttning till en kommunplats eller med rådgivning och handledning vid sökande av bostad ända tills att kunden flyttar till en annan kommun och en egen bostad. För den person som har fått uppehållstillstånd reserveras tid till ett informationstillfälle om att flytta av förläggningens socialarbetare eller socialhandledare där personen får information om sina rättigheter och skyldigheter samt rådgivning om olika alternativ vid flyttning till en kommun. Förläggningen ger handledning och råd till kunden om flyttning till kommunen fram tills att kunden faktiskt flyttar till kommunen och en egen bostad. För den person som har fått uppehållstillstånd reserveras tid till ett informationstillfälle om att flytta av förläggningens socialarbetare eller socialhandledare där personen får information om sina rättigheter och skyldigheter samt rådgivning om olika alternativ vid flyttning till en kommun. Dessutom kan förläggningen hjälpa vid sökande av bostad. Även till personer som har enskild inkvartering erbjuds rådgivning i de ärenden som gäller att flytta till en kommun och exempelvis ansökan om Folkpensionsanstaltens tjänster. En person kan också flytta till en kommun utan förläggningens handledning och rådgivning. En person kan också flytta till en kommun utan förläggningens stöd. Även då erbjuds personen rådgivning i att söka bostad och om Folkpensionsanstaltens praxis. Även till personer som har enskild inkvartering erbjuds rådgivning i de ärenden som gäller flyttning till kommunen och exempelvis om ansökan om Folkpensionsanstaltens tjänster. 

När en person har en hemkommun har personen rätt till de tjänster som kommunerna och välfärdsområdena har organiseringsansvar för, såsom social- och hälsovårdstjänster. Rätten till de social- och hälsovårdstjänster som förläggningen ordnar upphör när personen faktiskt omfattas av de kommunala tjänsterna. Handledning och rådgivning av förläggningens socialarbetare eller socialhandlare samt andra stödtjänster är tillgängliga så länge som personen är inkvarterad på förläggningen. Förläggningen ger personen information om att söka sig till Folkpensionsanstaltens tjänster och hjälper vid behov att fylla i en förmånsansökan. I samband med ansökan sänds det senaste beslutet om mottagningspenning eller anmälan om annullering av mottaningspenning till Folkpensionsanstalten och mottagningspenning beviljas fram till det första förmånsbeslutet av Folkpensionsanstalten. 

Den rimliga tid som avses i 14 § i lagen om mottagande innebär i praktiken den tid som det tar att söka bostad. Om den person som får internationellt skydd vägrar ta emot den kommunplats som erbjuds personen meddelar förläggningen personen om att mottagningstjänsterna upphör, dock med individuell bedömning och inom en rimlig tid så att den kommunplats som erbjuds fortfarande kan tas i bruk. Om personen inte går med på att avlägsna sig från förläggningen kan polisen avlägsna personen i enlighet med 2 kap. 5 § i polislagen (872/2011). I praktiken är situationer där polisen är tvungen att avlägsna en person som har fått uppehållstillstånd från en förläggning mycket ovanliga. Den person som får tillfälligt skydd har möjlighet att avstå från att ansöka om en anteckning om hemkommun och stanna på förläggningen under hela tiden för det tillfälliga skyddet och därför är meningsskiljaktigheter om upphörandet av mottagningstjänster osannolika. 

I början av juli 2022 hade cirka 61 procent av de personer som får tillfälligt skydd enskild inkvartering. Antalet personer som har enskild inkvarteringen har kontinuerligt minskat. Resten av de personer som får tillfälligt skydd har inkvartering på förläggningar eller i så kallade kommunmodellens bostäder. Kommunmodellen är en ny modell för mottagande planerad av Migrationsverket för den situation som de ukrainare som får tillfälligt skydd är i. Enligt den nya modellen ska kommunen ingå ett avtal med förläggningen om produceringen av inkvarterings- och handledningstjänster i de bostäder som kommunen hyr ut och kommunen ersätts med det kommunspecifika inkvarteringspriset per dygn för de kostnader som tjänsterna medför. I juli 2022 hade avtalsförhandlingar med 101 kommuner förts och cirka 1 700 kunder hade då inkvartering i kommunmodellens bostäder. 

4.1  De viktigaste förslagen

I regeringspropositionen föreslås att det i lagen om främjande av integration även ska föreskrivas om de personer som får tillfälligt skydd som en särskild målgrupp. Det föreslås därför att det i 2, 27 och 43 § i lagen om främjande av integration föreskrivs om de personer som beviljats uppe-hållstillstånd med stöd av 110 § i utlänningslagen, det vill säga om de personer som får tillfälligt skydd som avses 109 § i utlänningslagen. 

I 43 § om anvisande till kommuner görs även andra förtydligande ändringar, genom vilka lagen ändras så att den motsvarar nuvarande praxis om flyttning av personer till kommunerna samt så att myndighetsansvaret förtydligas. 

Dessutom preciseras i 44 § den tidpunkt från och med vilken staten betalar ersättning till kommunerna och välfärdsområdena för de personer som får tillfälligt skydd. 

Genom proposition förtydligas dessutom bestämmelserna i lagen om mottagande vad gäller upphörande av mottagningstjänster för den person som får tillfälligt skydd i en situation där personen som får tillfälligt skydd beviljas en hemkommun och på grund av det får rätt till de tjänster som grundar sig på stadigvarande boende. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

När de personer som får tillfälligt skydd har hemkommun övergår de från mottagningstjänster till kommunernas och välfärdsområdenas tjänster. Statens uppgift är att säkerställa att kommunerna har faktiska förutsättningar att klara av sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter. Om ändringarna i denna proposition inte genomförs kan det inte betalas ersättning enligt integrationslagen till kommunerna och välfärdsområdena för de kostnader som dessa tjänster föranleder. Då bör man bedöma på vilket annat sätt finansieringen av kommunerna och välfärdsområdena kan realiseras. Om finansieringen inte tryggas har kommunerna inte förutsättningar att klara av sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter vad gäller de personer som får tillfälligt skydd. 

Vad gäller bestämmelserna om anvisande till kommuner planerades det ursprungligen att med så lite ändringar som möjligt foga de personer som får tillfälligt skydd och som har hemkommun till den nuvarande bestämmelsen. Ordalydelsen i den gällande lagen utgår dock ifrån att alla personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. anvisas till kommuner, trots att majoriteten av de som flyttar från en förläggning till en kommun inte flyttar till en kommunplats, utan självständigt ordnar sin flytt till önskad kommun. Av de personer som får tillfälligt skydd bor ungefär två tredjedelar i enskild inkvartering och behöver troligen inte en kommunplats i det skede då de har möjlighet att ansöka om hemkommun och inte längre omfattas av mottagningstjänster. Vid beredningen bedömdes det att det inte är ändamålsenligt att följa förfarandet för anvisande till kommunen för varje person som får tillfälligt skydd eller att kommunerna ordnar bostad till var och en av dem. På grund av detta behöver de bestämmelser som beretts i samband med totalreformen av integrationslagen specificeras redan i samband med denna proposition så att anvisande till kommuner förutom kvotflyktingar också omfattar endast de som befinner sig i en utsatt situation. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

EU:s medlemsländer är enligt rådets genomförandebeslut skyldiga att ge tillfälligt skydd till de personer som har blivit tvungna att fly från Ukraina till följd av Rysslands attack. EU:s medlemsländer har sålunda blivit tvungna att definiera ställningen hos de personer som kommer från Ukraina och som får tillfälligt skydd i förhållande till de offentliga tjänsterna. På grund av detta lagförslags brådskande tidsschema för beredning var det inte möjligt att göra en omfattande jämförelse mellan ländernas olika sätt att ordna boende till, ersättning av kostnader för och myndighetsansvar för de personer som får tillfälligt skydd. Nedan används Sveriges situation som jämförelseobjekt. Situationen beskrivs utgående från anvisande och ersättning till kommunerna. 

I Sverige ålägger lagstiftningen kommunerna att ta emot personer som har fått uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd, kvotflyktingar och minderåriga som har kommit till landet utan vårdnadshavare. För varje län har det fastställts hur många personer området ska ta emot under det följande året. Länsstyrelsen ska förbinda sig till den fastställda kvoten och svarar för hur de nyanlända som anvisats till länet ska placeras i olika kommuner. Migrationsverket svarar för anvisandet till kommunerna. De personer som fått uppehållstillstånd har i regel rätt att etablera sig på den ort de har valt: antingen utplaceras de i kommuner via Migrationsverket eller så väljer de själva bosättningsort. År 2020 begränsades den fria flyttningen till kommunerna för dem som beviljats uppehållstillstånd på så sätt att om de personer som fått uppehållstillstånd flyttar till vissa (32) kommuner är de inte berättigade till integrationsstöd eller andra understöd. Av de personer som har fått uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd flyttar cirka 75 procent självständigt till områden. 

I Sverige trädde den 1 juli 2022 i kraft en lagändring Regeringens proposition 2021/22:250 Åtgärder för en jämnare fördelning av boende för vissa skyddsbehövande., enligt vilken kommunerna är skyldiga att också till de personer som får tillfälligt skydd ordna bostad och att ta emot det antal invandrare som bestämts för dem. Migrationsverket bestämmer i dialog med kommunerna varje kommuns andel av de personer som har flytt från Ukraina och som är i behov av tillfälligt skydd. Den person som får tillfälligt skydd kan ändå flytta till en kommun som personen själv har valt om personen så önskar och i kommunernas kvoter beaktas de personer som får tillfälligt skydd och som har valt att frivilligt bosätta sig i kommunen. Försörjningen för och omsorgen om de personer som får tillfälligt skydd omfattas fortsättningsvis av mottagningssystemet och de får inte heller hemkommun. Kommunerna får kalkylerad ersättning för mottagande av de personer som får tillfälligt skydd. 

7.1  Lag om främjande av integration

2 §.Tillämpningsområde. I 2 § 2 mom. om tillämpningsområde föreskrivs det om de personer som bestämmelserna om anvisande till kommuner och vissa bestämmelser om ersättning för kostnader i denna lag tillämpas på. Till den föreslås det fogas en ny 5 punkt om de personer som får tillfälligt skydd. Momentets 5 punkt gäller en person som har beviljats uppehållstillstånd med stöd av 110 § i utlänningslagen och som uppfyller de villkor som föreskrivs i 4 § i lagen om hemkommun (201/1994). I praktiken innebär detta att personen kan söka och få hemkommun. Anvisande till kommunen förutsätter en anteckning om hemkommun. Däremot är också en förutsättning för statlig ersättning enligt 44 § att personens hemkommun är registrerad i befolkningsdatasystemet. Dessutom görs det en teknisk ändring i momentets 4 punkt. I 5 kap. om anvisande till kommuner och 6 kap. om ersättningar finns flera hänvisningar till lagens 2 § 2 mom. och på så sätt har det i lagen specificerats vilka bestämmelser som i fortsättningen också gäller de personer som får tillfälligt skydd och som har hemkommun. Det att en person har en hemkommun innebär att personen upp-fyller villkoren i 4 § i lagen om hemkommun och att personens hemkommun har registrerats i befolknings-datasystemet. Den person som får tillfälligt skydd och som inte har en hemkommun omfattas av mottagningstjänsterna. 

Det föreslås inga ändringar i de andra momenten i paragrafen. På en familjemedlem till den person som får tillfälligt skydd tillämpas 3 mom. som innehåller en hänvisning till personer enligt 2 mom. 

27 §.Stöd för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare. I paragrafen föreskrivas om att ordna boende och stöd för de barn och unga som har kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. Enligt paragrafens 1 mom. ska omvårdnad, omsorg och fostran ordnas för dem i familjegrupphem eller med hjälp av stödd familjeplacering eller på något annat ändamålsenligt sätt. 

Enligt den gällande lagen om främjande av integration ansvarar kommunen för ordnande av boende, exempelvis i familjegrupphem. I den regeringsproposition som för närvarande behandlas i riksdagen (RP 84/2022 rd) föreslås att 28 § ska ändras så att ansvaret för att ordna familjegrupphem överförs från kommunerna till välfärdsområdena från och med den 1 januari 2023. 

Enligt paragrafens 2 mom. kan ett barn eller en ung person omfattas av stödåtgärder tills han eller hon fyller 25 år eller tills han eller hon har en vårdnadshavare i Finland. Med stöd avses heltäckande stöd för unga personer mellan 18–24 år. Stödets syfte är att hjälpa en ung person som är på väg att bli vuxen att uppnå tillräckliga färdigheter för att inleda ett självständigt liv. Stödet kan genomföras i form av myndighetens egen verksamhet eller som köpta tjänster av tjänsteproducenter. Omfattningen av och innehållet i det stöd som en ung person får påverkas först och främst av det individuella stödbehovet, förmågan att klara sig i vardagen samt av den fysiska och psykiska hälsan. En inledande kartläggning ligger till grund för planeringen. Det individuella stödet kan till exempel innefatta tjänster som tillhandahålls med stöd av socialvårdslagen och integrationslagen och som stöder den ungas integration och självständighetsprocess. Stödet kan innefatta en familjearbetares, socialarbetares eller socialhandledares tjänster. Den unga får stöd för självständigt boende och vägleds till utbildning eller till arbetslivet samt till hobbyer och fritidsverksamhet. Dessutom övas skötseln av officiella ärenden och den unga får stöd för att sköta sin psykiska och fysiska hälsa. Den unga får också stöd för livshantering, integration, tillståndsärenden och kontakt med familjen samt vid behov i processen för familjeåterförening. Eftersom det sociala nätverket för de unga som anländer utan vårdnadshavare primärt består av unga i samma situation, är det väsentligt att erbjuda bestående vuxenkontakter. Stödet kan också innefatta ekonomiskt stöd. De unga som omfattas av stödet är i nuläget befriade från skyldigheterna i samband med att lyfta studielån på motsvarande sätt som unga som omfattas av eftervård inom barnskyddet. 

Stöd för ett barn eller en ung person som kommit till landet utan vårdnadshavare ordnas inom ramen för tjänster inom välfärdsområdets och kommunens allmänna servicesystem beroende på hurudana tjänster barnet eller den unga personen behöver. Välfärdsområdet ska ordna social- och hälsovårdstjänster för barn och unga. Kommunen ordnar småbarnspedagogik, utbildning, kultur-, motions-, ungdoms och fritidstjänster. Dessutom ordnar kommunen de integrationsfrämjande tjänster som avses i 2 kap. i denna lag. Även sysselsättningsfrämjande tjänster är viktiga i stödjandet av unga. 

Paragrafen gäller de barn och unga utan vårdnadshavare som har beviljats uppehållstillstånd efter att som minderåriga ha ansökt om internationellt skydd i Finland eller som har tagits till Finland inom en flyktingkvot enligt 90 § i utlänningslagen. Det föreslås att också de barn och unga som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare och som får tillfälligt skydd ska fogas till bestämmelsens målgrupp, så att också till dem kan ordnas i paragrafen avsett boende och stöd efter flytt till en kommun. Förslaget gäller de barn och unga som får tillfälligt skydd och som har hemkommun. 

43 §.Anvisande till kommuner. Den föreslagna paragrafen motsvarar anvisande till kommuner enligt den gällande integrationslagen vad gäller myndighetsuppgifter. Genom detta förtydligas dock dessa uppgifter och den huvudsakliga målgruppen för anvisandet till kommunplatser. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. anvisar närings-, trafik- och miljöcentralen en person till en kommunplats i en kommun, med vilken den upprättat ett avtal enligt 41 §, på framställning av Migrationsverket en person som tagits till Finland inom en flyktingkvot enligt 90 § i utlänningslagen samt på framställning av en förläggning en person som avses i 2 § 2 mom. och som befinner sig i en utsatt ställning. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan närings-, trafik- och miljöcentralen på framställning av Migrationsverket eller en förläggning anvisa även någon annan person som avses i 2 § 2 mom. till en kommunplats. Närings-, trafik- och miljöcentralen kan även anvisa en person som avses i 2 § 3 mom. till kommunen. De som anländer som familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening självständigt från utlandet och Migrationsverket eller förläggningen gör inte ett förslag om anvisande av dem till kommuner. De kan dock behöva exempelvis en bostad eller andra särskilda tjänster av kommunen och på grund av detta kan närings-, trafik- och miljöcentralen behöva komma överens med kommunen om anvisande till kommunen. Detta kan behövas exempelvis när en familjemedlem till en minderårig anknytningsperson utan vårdnadshavare anländer till kommunen och i beredningen av mottagandet. Dessutom kan en närings-, trafik- och miljöcentral komma överens med kommunen om anvisande till kommunen utan att Migrationsverket eller en förläggning har lagt fram ett förslag. Detta gäller när det är fråga om en person som statsrådet har fattat ett beslut om att ta till Finland med stöd av 93 § i utlänningslagen och som inte vistas på en förläggning efter att ha kommit till Finland, utan anländer direkt till en kommun. 

Enligt propositionen gäller anvisandet till kommuner i regel endast de som befinner i utsatt ställning och som behöver särskilt stöd, men kommunplatser kan fortsättningsvis sökas för andra också. Till kommunplatser anvisas alltså i synnerhet kvotflyktingar som anländer direkt till kommuner och de asylsökande med uppehållstillstånd som befinner sig i en utsatt ställning och de personer med uppehållstillstånd som får tillfälligt skydd och som befinner sig i en utsatt ställning, som inte kan flytta från förläggningen till kommunen med eller utan stödåtgärder flyktingförläggningen, utan behöver mera stöd och en bostad som kommunen ordnar. De som befinner sig i en utsatt ställning kan särskilt anses vara de minderåriga som har kommit till landet utan vårdnadshavare och som har fått uppehållstillstånd. Andra som kan anses befinna sig i en utsatt ställning är kvotflyktingar, de som är sjuka eller lider av psykiska störningar, äldre personer, gravida kvinnor, ensamförsörjarfamiljer och de som har blivit utsatta för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld, och de som hör till en könsminoritet eller sexuell minoritet samt offer för människohandel. Förteckningen är inte uttömmande och en persons utsatta ställning och av den föranledda behov av social- och hälsovårdens tjänster på specialnivå och stöd ska alltid bedömas individuellt av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, antingen på förläggningen eller efter flyttningen till en kommun. Närings-, trafik- och miljöcentralen kan vid behov på framställning av Migrationsverket eller en förläggning anvisa även någon annan person som avses i 2 § 2 mom. till en kommun. Till exempel då antalet asylsökande ökar betydligt kan det vara behövligt att handleda flytten regionalt i form av myndighetssamarbete även för andra än kvotflyktingar och de asylsökande med uppehållstillstånd som befinner sig i en utsatt situation. 

Den föreslagna ändringen av 43 § motsvarar den bestämmelsen i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om främjande av integration och vissa lagar som har samband med den (RP xx/2022 rd). Utlåtanden om den propositionen har begärts 2.5–10.6.2022 och då understöddes de föreslagna ändringarna. Avsikten är att den propositionen ska lämnas till riksdagen i oktober 2022 och de lagförslag som den innehåller avses träda i kraft från ingången av 2025. I samband med denna proposition föreslås ändringen ändå genomföras redan under det första halvåret 2023, eftersom de personer som får tillfälligt skydd föreslås fogas till integrationslagens 2 § 2 mom. om tillämpningsområde. Det är sannolikt att en stor del av de personer som får tillfälligt skydd vill ordna sitt boende självständigt och därför inte behöver en kommunplats. Däremot är anvisandet till kommunen av de personer som befinner sig i en utsatt ställning i princip nödvändigt vad gäller exempelvis de personer som har kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska närings-, trafik- och miljöcentralen komma överens med kommunen om anvisande till en kommunplats. En annan kommun än en kommun som hör till landskapet Åland ska höra välfärdsområdet innan anvisande till kommunen innan en person anvisas till kommunen, om personen har uppenbara behov av social- och hälsovårdstjänster. Kommuner i landskapet Åland ska höra hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland. Hörandet i samband med beslutsfattande är en viktig del av kommunens och välfärdsområdets samarbeta för att säkerställa och samordna social- och hälsovårdstjänster och för att undvika överlappande arbete. De personer som anvisas till kommuner, exempelvis de personer som har valts inom en flyktingkvot, befinner sig ofta i en utsatt ställning och de kan ha behov av sådana hälso- och sjukvårdstjänster som kan tillgodoses genom välfärdsområdenas tjänster. Kommunerna och välfärdsområdena kan för hörandet komma överens om praxis och kontaktpersoner mellan vilka hörandet äger rum. Avsikten med hörandet som sker i samband med beslutet är kontakten mellan de kommunala myndigheterna och välfärdsområdesmyndigheterna, genom vilken samarbetet och tjänsternas beredskap säkerställs. Avsikten med hörandet är inte att kommunen och välfärdsområdet ska förhandla om mottagandet av en person som framställts kommunen, utan att stöda kommunens och välfärdsområdets samarbete i att förbereda sig på mottagande av en person. Bestämmelser om hörande föreskrivs i förvaltningslagen. 

Vid verkställandet av mottagandet av särskilt kvotflyktingar med brådskande behov av omplacering behöver man höra välfärdsområdet redan innan kommunen fattar sitt urvalsbeslut. Det finns ofta ett allvarligt hälsomässigt skäl till att omplaceringen av dem brådskar mot vilket den mottagande kommunen och i synnerhet det välfärdsområde som ordnar dess social- och hälsovård bör kunna svara också i brådskande fall, till och med genast vid mottagandet. Kommunen och välfärdsområdet ska samarbeta i planeringen och samordningen av mottagningsåtgärderna redan innan personen anländer till kommunen. 

En motsvarande bestämmelse föreslås i regeringens proposition RP 84/2022 rd, som innehåller lagförslag som är avsedda att träda i kraft den 1 januari 2023. 

Enligt det 4 mom. som föreslås kan en person som avses i 2 § 2 mom. flytta till en kommun med eller utan stödinsatser från förläggningen, om personen anser det vara ändamålsenligt. Därmed stöder förläggningen personen i flyttningen till kommunen enligt sin nuvarande praxis med tjänster och stödåtgärder enligt 3 kap. i lagen om mottagande, exempelvis genom att man ger information om integrationstjänster, sökande av bostad och sådant som berör flyttning till en kommun. De asylsökande som fått uppehållstillstånd har rätt att välja bostadsort och största delen av de som flyttar från förläggningarna till en kommun flyttar inte till kommunplatser, utan ordnar sitt boende självständigt i den kommun de önskar. Alla som flyttar självständigt upplever inte att förläggningens stödåtgärder är ändamålsenliga. I praktiken har majoriteten av asylsökande med uppehållstillstånd bott i enskild inkvartering utanför förläggningen redan i ansökningsskedet. 

Kommunen och välfärdsområdet ska ha beredskap att ordna integrations-, utkomst- och välfärdsfrämjande tjänster även för andra personer än sådana som avses i 2 § 2 och 3 mom. och som anvisas till en kommunplats på det sätt som föreskrivs i lagen om främjande av integration. 

Genom paragrafen ändras i huvudsak inte nuläget, utan man förtydligar myndighetsansvaren och gör så att lagstiftningen motsvarar nuläget där flyktingförläggningen genom handledning, rådgivning och andra stödåtgärder stöder majoriteten av de asylsökande med uppehållstillstånd som flyttar till en kommun. I nuläget har man i praktiken kunnat anvisa kvotflyktingar och de asylsökande med uppehållstillstånd som befinner sig i utsatt ställning till kommunplatser och därför minskar förslaget att i första hand rikta kommunplatser till kvotflyktingar och andra utsatta grupper det extra arbetet vid närings-, trafik- och miljöcentralerna och i kommunerna när det gäller förhandlingen om kommunplatser. 

44 §.Statens ersättning till kommunen och välfärdsområdet. I paragrafen föreskrivs om statens ersättningar till kommunerna, och från och med ingången av 2023 även till välfärdsområdena, liksom föreslås i RP 84/2022 rd. Paragrafen innehåller förutsättningar för att få ersättning och i paragrafens 3 och 4 mom. bestäms en tidpunkt från och med vilken ersättningarna betalas. Enligt paragrafens 3 mom. i den gällande lagen betalas ersättning från det att den första hemkommunen registrerades i befolkningsdatasystemet för den person vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas. I regeringsproposition 84/2022 rd föreslås att momentet i fråga ändras så att ersättningen betalas från det att den första hemkommunen registreras i befolkningsdatasystemet för den person vars boende i kommunen eller erhållande av välfärdsområdets tjänster är grunden för att ersättning betalas. 

Enligt paragrafens 4 mom. i den gällande lagen ska till den person, vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas, som inte har uppehållstillstånd när denne kommer till landet eller som sedan uppehållstillstånd beviljats inte kan få en hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994), betalas ersättning från det att personen beviljades uppehållstillstånd. I lagen om hemkommun föreskrivs inte om att ”få hemkommun” och på grund av det preciseras ordalydelsen i den gällande lagen lagtekniskt så att lydelsen är ”sedan uppehållstillstånd beviljats inte uppfyller villkoren enligt 4 § i lagen om hemkommun”. Innehållsmässigt ändras inte betydelsen. 

Situationen för de personer som får tillfälligt skydd skiljer sig exempelvis från de personer som får internationellt skydd gällande det att det är fråga om ett tillfälligt, så kallat B-uppehållstillstånd, medan de personer som får internationellt skydd får ett kontinuerligt A-uppehållstillstånd med vilken de också får rätt till hemkommun genast efter att de har fått uppehållstillstånd. De personer som får tillfälligt skydd kan få hemkommun om de har en familjemedlem i Finland som har blivit beviljad hemkommun, eller om de får ett kontinuerligt uppehållstillstånd på någon annan grund än tillfälligt skydd eller om giltighetstiden för det uppehållstillstånd som beviljats för dem har förlängts och de kan intyga att de har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland. En del av de personer som får tillfälligt skydd har komma till Finland utan uppehållstillstånd och har fått uppehållstillstånd på grund av det tillfälliga skyddet när de befann sig i landet, men de har inte fått hemkommun i samband med uppehållstillståndet, utan får det först när de har bott ett år i Finland. På grund av detta ska 4 mom. preciseras så att ersättningar för de personer som får tillfälligt skydd betalas från och med anteckningen om hemkommun, oberoende av om personerna har fått uppehållstillstånd före anteckningen om hemkommun. Liksom beskrivs ovan omfattas de av mottagningstjänster fram till att de har hemkommun. Efter det övergår de i huvudsak till kommunernas och välfärdsområdenas tjänster och på grund av detta får kommunerna och välfärdsområdena ersättningar. 

Andra moment i paragrafen förslås inte ändras. 

7.2  Lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel

14 §.Mottagare av mottagningstjänster. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, där det föreskrivs om upphörande av mottagningstjänster i en situation där den person som får tillfälligt skydd får en hemkommun som avses i lagen om hemkommun och sålunda övergår till att omfattas av de tjänster som grundar sig på stadigvarande boende. Enligt det nya momentet kan den person som får tillfälligt skydd och som har i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland tillhandahållas mottagningstjänster under en rimlig tid. I och med anteckningen om hemkommun upphör sålunda rätten till mottagningstjänster för den person som får tillfälligt skydd på motsvarande sätt som i 2 mom., enligt vilken mottagningstjänster under en rimlig tid kan tillhandahållas personer som på basis av ansökan om internationellt skydd fått uppehållstillstånd och personer som fått tillfälligt skydd och har beviljats kontinuerligt uppehållstillstånd. Enligt 43 § i integrationslagen kan den person som fått tillfälligt skydd anvisas till en kommunplats eller så kan personen också flytta till kommunen med eller utan förläggningens stödåtgärder. Mottagningstjänster kan tillhandahållas under en rimlig tid som avses motsvara en rimlig tid enligt 2 mom. 

Mottagningstjänsterna upphör så fort som möjligt efter att personen har fått en anteckning om hemkommun och faktiskt omfattas av de tjänster som grundar sig på stadigvarande boende. Överlappande tjänster ska inte erbjudas längre än nödvändigt, men samtidigt måste man säkerställa att mottagningstjänsterna inte upphör förrän tjänster ordnas på något annat sätt. För den person som får tillfälligt skydd, som bor på en förläggning och som har fått en anteckning om hemkommun innebär en rimlig tid i praktiken den tid som det tar att hitta en kommunplats eller bostad och den tid som går åt till flytten, vilket kan vara flera månader. För en person bor i enskild inkvartering eller i en bostad tillhörande den kommunmodell som Migrationsverket har i bruk 2022 kan mottagningstjänsterna anses upphöra vid registreringen av anteckningen om hemkommun, om behovet av en rimlig övergångstid inte exempelvis beror på att personen har möjlighet att bo kvar i bostaden i fråga. Även vad gäller social- och hälsovårdstjänster kan den person som får tillfälligt skydd och som inkvarteras på en förläggning anvisas till kommunens och välfärdsområdets tjänster genast efter registreringen av anteckningen om hemkommun. Den person som får tillfälligt skydd och som har fått en anteckning om hemkommun anvisas söka förmåner från Folkpensionsanstalten och beviljandet av mottagningspenning upphör i praktiken i och med det första förmånsbeslutet. 

Om den person som får tillfälligt skydd och som har blivit beviljad en hemkommun som avses i lagen om hemkommun inte tar emot den kommunplats som anvisats personen eller inte hittar en bostad till sig själv inom en rimlig tid med eller utan förläggningens stödåtgärder har förläggningen rätt att i sista hand vräka personen. Om personen vägrar att avlägsna sig från förläggningen kan polisen avlägsna personen i enlighet med 2 kap. 5 § i polislagen (872/2011). Bestämmelsen ger polisen befogenheter att på begäran avlägsna en person från ett utrymme eller en plats som omfattas av hemfrid eller offentlig frid. I praktiken hanteras situation på samma sätt som när det gäller de i 2 mom. avsedda personer som får internationellt skydd. 

10.1  Propositionens samband med andra propositioner

Propositionen har samband med regeringens proposition till riksdagen med lagar om ändring av lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, lagen om främjande av integration och lagen om ett kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen (RP 84/2022 rd). Genom lagen om välfärdsområden och lagen om ordnande av social- och hälsovård övergår ansvaret för att ordna social- och hälsovård från kommunerna till välfärdsområdena i början av 2023. Därför är det nödvändigt att i den gällande lagen om främjande av integration göra de ändringar som beror på ändringen av organiseringsansvaret. Ändringarna gäller särskilt statens ersättningar till välfärdsområdet samt ansvaret för att ordna stöd och boende för barn och unga som kommit till landet som minderåriga utan vårdnadshavare. De lagförslag som ingår i propositionen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023. 

I proposition RP 84/2022 rd föreslås ändringar i samma bestämmelser i lagen om främjande av integration (2 och 43 §) som i denna proposition. De föreslagna ändringarna är inte beroende av varandra, utan kompletterar varandra. Under riksdagsbehandlingen ska utgångspunkten vid ändring av den första propositionens 2 § 2 mom. vara den lydelse som finns i propositionen RP 84/2022 rd, eftersom den föreslås träda i kraft före denna proposition. 

Avsikten är att till riksdagen överlämna regeringens proposition med förslag till lag om främjande av integration och till lagar som har samband med den (RP xx/2022 rd), genom vilka föreslås en totalreform av integrationslagen. Den nya lagen om främjande av integration föreslås upphäva den gällande lagen med samma namn som det i denna proposition föreslås ändringar i. I det första lagförslaget i propositionen i fråga bör man beakta de ändringar som föreslås i denna reform vad gäller de personer som får tillfälligt skydd. 

10.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2023 och avses bli behandlad i samband med den. Propositionen orsakar kostnader också 2024 och eventuellt också 2025. Uppkomsten av kostnader har dock samband med hur länge det beviljas uppehållstillstånd till de personer som får tillfälligt skydd. I uppskattningen har man utgått ifrån att uppehållstillstånden är i kraft till den 4 mars 2025. Om det tillfälliga skyddet upphör tidigare är propositionens ekonomiska konsekvenser avsevärt mindre. 

Propositionen förutsätter ökad finansiering under moment 32.50.30 (Statlig ersättning för integrationsfrämjande verksamhet): 121 846 000 euro 2023, 428 154 000 euro 2024 och 99 000 000 euro 2025. Genom propositionen ökas dessutom finansieringen under moment 02.01.32 (Närings-, trafik- och miljöcentralernas omkostnader): 1 875 000 euro 2023, 1 875 000 euro 2024 och 1 875 000 euro 2025. 

11.1  Jämlikhet

Syfte med integrationslag är att genomföra den jämlikhetsprincip som tryggas som grundläggande rättighet i 6 § i grundlagen. Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 6 § 2 mom. i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Ett annat syfte med lagen är enligt 1 § att främja förverkligandet av jämlikhet och likabehandling för invandrare. 

Grundlagsutskottet har vid behandlingen av propositionen om den gällande integrationslagen ansett att en utvidgning av lagens tillämpningsområde och en effektivisering av integrationsåtgärderna är av betydelse för olika invandrargrupper som befinner sig i en utsatt ställning. Grundlagsutskottet ansåg det vara särskilt positivt att lagförslaget förbättrar möjligheten till integration för kvinnor som flyttat till landet som maka. Utskottet fäste uppmärksamhet vid vikten av språkinlärning och vid att främjandet av invandrarkvinnornas integration inverkar positivt också på integrationen av familjens barn. På motsvarande sätt ansåg utskottet att i synnerhet bestämmelserna i förslaget till den nu gällande integrationslagen om tillämpning av lagen på barn (4 §), integrationsplaner för minderåriga (15 §) och integrationsplaner för familjer (16 §) är positiva med tanke på barnens rättigheter som skyddas i 6 § 3 mom. i grundlagen och i FN:s konvention om barnets rättigheter. (GrUU 42/2010 rd, RP 185/2010 rd, s. 2). 

Till likabehandlingen hänför sig också frågor som gäller finansieringen av tjänsterna. Grundlagsutskottet har förutsatt att när den lagstiftning som påverkar kommunernas ekonomi tillämpas ska seriös hänsyn tas till att invånare i kommuner i olika delar av landet bemöts jämlikt och till deras faktiska möjligheter att få tjänster som är nödvändiga för att tillgodose deras grundläggande fri- och rättigheter (se GrUU 67/2014 rd och GrUU 37/2006 rd, s. 2–3). 

I propositionen föreslås det ersättningar till kommunerna och välfärdsområdena för ordnande av tjänster för personer som får tillfälligt skydd, vilket kan anses främja likabehandling. 

11.2  Rörelsefrihet

För invandrare viktiga synpunkter hänför sig också till rörelsefriheten enligt 9 § i grundlagen. Enligt den har utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och där välja bostadsort. 

Genom bestämmelserna om anvisande till kommuner i förslaget till integrationslag ingriper man inte i en persons rätt att själv välja eller byta bostadsort. Det kan ansökas om en kommunplats och anvisas till en kommun för personer enligt 2 § 3 eller 4 mom. som får uppehållstillstånd vid en förläggning, men personen får också om denne önskar själv välja bostadsort och ordna sin flytt till den önskade kommunen med eller utan förläggningens stödåtgärder. Propositionen begränsar sålunda inte invandrarnas rörelsefrihet. 

11.3  Kommunal och annan regional självstyrelse

I 121 § i grundlagen föreskrivs det om kommunal självstyrelse. Enligt paragrafens 2 mom. utfärdas bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna genom lag. Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att när man lagstiftar om nya uppgifter för kommunerna måste man också se till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av dem. (GrUU 41/2002 rd, s. 3/II, GrUU 50/2005 rd, s. 2/I, GrUU 42/2010 rd, s. 5). Grundlagsutskottet ansåg att det var oproblematiskt att föreskriva om nya uppgifter för kommunerna som hänför sig till de inledande kartläggningarna, eftersom kommunerna också skulle få ersättning för kostnaderna i enlighet med densamma integrationslagen (GrUU 42/2010 rd, s. 5). Den gällande integrationslagen innehåller redan förpliktelser för kommunerna att ordna tjänster för invandrare. Genom lagstiftningen om välfärdsområden samt om ordnande av social- och hälsovård (lag om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) och lagen om välfärdsområden 611/2021)) har uppgifter som gäller ordnande av social- och hälsovård överförts från kommunerna till välfärdsområdena. Ändringen inverkar också på ordnandet av tjänster enligt lagen om främjande av integration. 

I propositionen föreslås det ersättningar till kommunerna och välfärdsområdena för ordnande av tjänster för personer som får tillfälligt skydd, vilket kan anses främja kommunernas och välfärdsområdenas faktiska förutsättningar att klara av sina skyldigheter. 

Med stöd av det som anges ovan kan de föreslagna lagarna enligt regeringens uppfattning stiftas i vanlig lagstiftningsordning.