2.4.1
2.4.1 Straffbarhet vid brott mot inreseförbud
Av motiveringen till strafflagens 17 kap. 7 § 1 mom. som gäller riksgränsbrott (RP 6/1997 rd, s. 122/I) kan man dra slutsatsen att avsikten var att paragrafens tillämpningsområde skulle innefatta brott mot inreseförbud som meddelats med stöd av den då gällande utlänningslagen. Enligt 63 § i den dåvarande utlänningslagen var en överträdelse av förbudet inte vid den tidpunkten straffbar som utlänningsförseelse.
I samband med det nationella genomförandet av direktivet om fri rörlighet 2007 fogades till 185 § 1 mom. i utlänningslagen en 4 punkt, där det föreskrivs att brott mot inreseförbud ska bestraffas som utlänningsförseelse i situationer där förbudet har meddelats av skäl som anknyter till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan. I lagens förarbeten behandlades inte sambandet mellan den gärning som straffbeläggs i punkten och riksgränsbrott. Det kan anses att den som brutit mot ett inreseförbud endast kan dömas till straff för utlänningsförseelse i dessa fall, och att bestämmelserna om riksgränsbrott inte är tillämpliga. Punkten gäller enligt sin ordalydelse och motivering (RP 205/2006 rd, s. 45/I) förutom unionsmedborgare och deras familjemedlemmar även tredjelandsmedborgare. Enligt detta tolkningssätt är förseelsebestämmelsen i utlänningslagen en specialbestämmelse som föreskrivits senare, som åsidosätter den tidigare allmänna bestämmelsen.
Efter att 17 kap. 7 § i strafflagen föreskrevs har den nuvarande utlänningslagen stiftats. I den lagen föreskrivs om grunderna för meddelande av inreseförbud på ett sätt som avviker från den tidigare utlänningslagen. Man kan emellertid inte dra slutsatsen att den som brutit mot ett förbud inte längre skulle kunna dömas till straff för riksgränsbrott eller lindrigt riksgränsbrott åtminstone i de fall där förbudet har meddelats av andra skäl än sådana som anknyter till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan. För brott mot inreseförbud kan således beroende på fallet dömas till straff med stöd av bestämmelserna om riksgränsbrott, lindrigt riksgränsbrott eller utlänningsförseelse.
Som en följd av den lagändring som gäller utlänningsförseelse tillämpas vid brott mot ett inreseförbud i praktiken så gott som alltid förseelsebestämmelsen i utlänningslagen, som endast möjliggör bötesstraff. En orsak till den omfattande användningen av bestämmelsen om utlänningsförseelse kan vid sidan av vad som konstaterats ovan vara att största delen av dem som brutit mot förbudet är ester, dvs. EU-medborgare, som kan meddelas inreseförbud endast på de grunder som nämns i bestämmelsen om utlänningsförseelse. Orsaken kan också vara att bestämmelsen om riksgränsbrott gäller överskridande av gränsen, dvs. gränskontroll, medan bestämmelsen om utlänningsförseelse tillämpas mera allmänt även vid övervakning av utlänningar som vistas i landet. Eftersom det inte görs några gränskontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet, kan en person som meddelats reseförbud komma in i landet utan att inresan förhindras vid gränsen (RP 205/2006 rd, s. 45/I).
På grundval av nuvarande straffbestämmelser som gäller brott mot inreseförbud är det i viss mån oklart på vilket sätt straffbarheten omfattar sådana fall där en person bryter mot ett inreseförbud som gäller Schengenområdet och som meddelats av någon annan Schengenstat. I praktiken har bestämmelserna tolkats och tillämpats så att polisanmälningar har registrerats och böter påförts även för sådana brott mot inreseförbud. För detta alternativ talar i synnerhet 144 § i utlänningslagen, enligt vilken det med inreseförbud i den lagen avses ett förbud för viss tid eller tills vidare att komma till en Schengenstat eller flera. När strafflagens 17 kap. 7 § 1 mom. 1 punkt som gäller riksgränsbrott föreskrevs, avsågs det att den skulle omfatta alla brott mot inreseförbud, även om den framtida EU-lagstiftningen och dess tillämpningspraxis inte kunde beaktas vid den tidpunkten. Avsikten med återvändandedirektivet var att ta i bruk ett system med inreseförbud som förbjuder inresa och vistelse på alla medlemsstaters territorium.
När det gäller innehållet i den nya straffbestämmelsen måste emellertid de begränsningar som följer av återvändandedirektivet och EU-domstolens avgörandepraxis beaktas. Det kan inte vara straffbart att bryta mot ett inreseförbud innan dess verkningar har börjat. Detta äger rum när tredjelandsmedborgaren har återvänt till ursprungslandet, ett transitland eller något annat tredjeland som avses i artikel 3.3 i direktivet. Med tanke på dessa fall kan det även föreskrivas att fängelsestraff är en påföljd för brott mot inreseförbud.
2.4.2
2.4.2 Straffskalan vid brott mot inreseförbud
Enligt regeringens asylpolitiska åtgärdsprogram ska fängelsestraff föreskrivas som en påföljd för brott mot inreseförbud. För riksgränsbrott kan det för närvarande dömas till böter eller fängelse i högst ett år, för lindrigt riksgränsbrott och utlänningsförseelse till böter.
Vid bedömningen av straffskalorna och när det föreskrivs om en ny straffskala måste man beakta den klandervärdhet, skadlighet och farlighet som den aktuella gärningens tänkbara uttrycksformer påvisar samt den skuld hos gärningsmannen som gärningstypen ger uttryck för. Man talar om brottets straffvärde. Straffpåföljdens stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klanderbarhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet (t.ex. GrUU 26/2014 rd, s. 2/II). Straffskalan ska vara tillräckligt bred för att täcka gärningar med olika allvarlighetsgrad. Straffskalan ska i mån av möjlighet ställas i proportion till straffskalorna för andra motsvarande brott.
I regel ska följande straffskalor, som är de vanligaste straffskalorna i Finland, användas:
* böter
* böter—fängelse i 6 månader
* böter—fängelse i 1 år
* böter—fängelse i 2 år
* fängelse i 4 månader—4 år
* fängelse i 1—10 år
* fängelse i 2—10 år
Genom de straffskalor som etablerades i samband med totalreformen av strafflagen styr lagstiftaren lagtillämparna så att rättspraxis blir så enhetlig som möjligt. Det ska finnas särskilda grunder för straffskalor som avviker från de vedertagna straffskalorna.
Enligt den koncentreringsprincip som följts vid totalreformen av strafflagen ska bestämmelser om brott för vilka det kan dömas ett fängelsestraff i regel finnas i strafflagen. För att man ska kunna avvika från detta krävs särskilda grunder som det redogörs för i motiveringen till regeringens proposition och detta kan endast gälla gärningar för vilka det föreslås ett kort maximalt fängelsestraff. I en avsevärd del av de straffbestämmelser som står utanför strafflagen men som innebär hot om fängelse är maximistraffet i praktiken fängelse i sex månader eller fängelse i ett år. Med tanke på koncentreringsprincipen är det motiverat att en straffbestämmelse som innefattar ett maximistraff på fängelse i ett år placeras i strafflagen.
I vissa av Finlands traditionella jämförelsestater har det föreskrivits om längre maximistraff för brott mot inreseförbud än vad som är fallet i Finland. I Danmark och Tyskland är maximistraffet fängelse i tre år och i Norge fängelse i två år. I Sverige är maximistraffet emellertid fängelse i ett år, och man känner inte till att Sverige skulle ha övervägt eller för tillfället skulle överväga lagändringar som inverkar på straffnivån.
Också grunden till att ett inreseförbud meddelats är av betydelse vid bedömningen av brottets allvarlighetsgrad och straffskalor. Med tanke på bedömningen av gärningsmannens skuld har det också betydelse av vilken orsak inreseförbudet hade meddelats. I jämförelseländerna har ett inreseförbud samband med att en person avlägsnas ur landet, i allmänhet utvisas. Orsaken till detta kan i alla dessa länder vara att personen gjort sig skyldig till ett brott av en viss allvarlighetsgrad eller till ett visst brott. I Norge, Danmark och Tyskland är ett inreseförbud emellertid inte enbart kopplat till avlägsnande ur landet på grundval av brott, utan orsaken till utvisningen eller avlägsnandet ur landet har kunnat basera sig på t.ex. lämnande av oriktiga eller vilseledande upplysningar eller äventyrande av folkhälsan, vissa gränsövergångssituationer eller att den som förpliktats att lämna landet har kommit tillbaka. Maximistraffen verkar inte stå i någon klar proportion till hur allvarliga gärningar som kan leda till ett inreseförbud. Av straffskalorna i jämförelseländerna kan man inte dra några långtgående slutsatser om vilket som är ett lämpligt maximistraff för brott mot inreseförbud. När man tittar på internationella jämförelser bör man dessutom notera att maximistraffen är beroende av straffsystemet. Att ställa maximistraffet i relation till maximistraffen för andra motsvarande brott i ett nationellt system kan medföra skillnader mellan stater också i fråga om likadana brott.
En höjning av maximistraffet för brott mot inreseförbud från fängelse i ett år som ursprungligen föreskrevs för brottet, förutsätter att uppfattningen om gärningens straffbarhet har ändrats t.ex. på grund av förändrade tillvägagångssätt eller uttrycksformer. När det gäller brott mot inreseförbud vet man att antalet gärningar som myndigheterna fått kännedom om har ökat. Detta har delvis samband med att samma personer bryter mot förbudet flera gånger. Även om antalet brott mot inreseförbud har ökat, har man ingen information om att tillvägagångssätten skulle ha blivit grövre än tidigare. En ökning av antalet brott inverkar i princip inte på brottets straffvärde och är inte heller relevant vid en ändring av straffskalan.
Ett högt maximistraff antas i någon mån förebygga brott. Enligt undersökningar är den brottsförebyggande effekten av sådana lagändringar som leder till en strängare straffnivå emellertid begränsad och inskränker sig i allmänhet till tiden omedelbart efter höjningen, varefter läget ofta återgår till nivån före höjningen.
När antalet gärningar ökar kan det emellertid förekomma sådana gärningar att det finns skäl att se till att straffskalan möjliggör ett straff som motsvarar gärningens klandervärdhet. En tillräckligt bred straffskala möjliggör att motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt som nämns i 6 kap. 4 § i strafflagen, som tillämpas vid bestämmande av straff, kan beaktas på ett ändamålsenligt sätt när straffet bestäms.
Vid upprepade brott mot inreseförbud kan skärpningsgrunden i 6 kap. 5 § i strafflagen leda till ett strängare straff. Enligt paragrafen beaktas gärningsmannens tidigare brottslighet, om förhållandet mellan den tidigare brottsligheten och det nya brottet visar att gärningsmannen, med anledning av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lag. Det kan vara fråga om detta när en person upprepade gånger bryter mot ett inreseförbud. Enligt 6 kap. 3 § i strafflagen påverkar skärpningsgrunden inte enbart straffmätningen utan också valet av straffart, t.ex. valet mellan böter och fängelse. För att skärpningsgrunden ska ha betydelse vid valet av straffart, måste straffskalan också möjliggöra fängelsestraff.
I fråga om dem som bryter mot ett inreseförbud urskiljer sig också de fall där de som bryter mot förbudet kommer till landet för att begå brott här. Inreseförbudet kan redan från första början ha meddelats på grund av att personen i fråga utgör ett hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten. Vid bedömningen av gärningsmannens skuld kan också andra skäl som ledde till inreseförbudet ha betydelse. I sådana situationer kan det vara motiverat att döma ut ett fängelsestraff, trots att det beror på brottshelheten vilken inverkan det straff som döms ut för brottet mot inreseförbudet har på ett gemensamt fängelsestraff som bestäms i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. i strafflagen.
Straffskalans inre konsekvens är en viktig bedömningsgrund när det föreskrivs om straffskalor. Denna konsekvens förutsätter att straffskalorna för gärningar som till klanderbarheten kan jämställas med varandra motsvarar varandra så lång som möjligt. I denna bedömning ska det särskilt beaktas att det som brott mot ett inreseförbud är straffbart att komma till Finland även om brottet inte medför någon skada eller fara och även om gärningen inte har någon annan motsvarande skadlig följd.
Nära brott mot inreseförbud ligger vissa gärningar som är straffbara enligt 17 kap. i strafflagen och som avser riksgränsen eller finskt territorium eller som främjar olaglig inresa. Av dessa har riksgränsbrott och lindrigt riksgränsbrott behandlats redan tidigare. I 7 b § i det nämnda kapitlet kriminaliseras territoriekränkning som en militärperson från en främmande stat eller chefen för ett statsfartyg eller ett statsluftfartyg från en främmande stat gör sig skyldig till. Straffbara som territoriekränkningar är vissa brott mot territorialövervakningslagen (755/2000), t.ex. bedrivande av undersökningsverksamhet utan behörigt tillstånd och vistelse för nära försvarsmaktens objekt dit obehöriga inte har tillträde. För territoriekränkning ska det dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Trots att gärningssätten vid ett brott mot ett inreseförbud och vid en territoriekränkning är olika kan ingetdera av dessa brott i princip anses vara allvarligare än det andra.
För ordnande av olaglig inresa ska enligt 17 kap. 8 § i strafflagen dömas till böter eller fängelse i högst två år. Det är fråga om gärningar som möjliggör att en annan person reser in olagligt i landet. Eftersom ordnandet av olaglig inresa oftast sker inom den organiserade brottsligheten eller åtminstone annars på ett planmässigt sätt, kan ordnandet av olaglig inresa allmänt taget anses vara ett mera klandervärt brott som förtjänar ett strängare maximistraff än ett brott mot ett inreseförbud.
När det gäller brott som begås av utlänningar är det skäl att i jämförelsesyfte även fästa uppmärksamhet vid 185 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen, enligt vilken en utlänning som uppsåtligen vistas i landet utan det resedokument, visum eller uppehållstillstånd som krävs eller som underlåter att fullgöra sin skyldighet att registrera sin vistelse eller ansöka om uppehållstillståndskort, uppehållskort eller permanent uppehållskort gör sig skyldig till utlänningsförseelse för vilken straffet är endast böter. Just nu utreds det särskilt om bötesstraffet, som är det enda straffet som föreskrivits för utlänningsförseelser, motsvarar förseelsernas allvarlighetsgrad i alla situationer och om det i ljuset av detta är skäl att ändra på skalan. Man har emellertid inte funnit några skäl för att det ska förekomma avsevärda skillnader mellan maximistraffen för brott mot inreseförbud och olaglig vistelse i landet.
Bland andra brott i strafflagen, för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i ett år, kan nämnas bl.a. skyddande av brottsling (15 kap. 11 §), brott mot besöksförbud (16 kap. 9 a §), överträdelse av myndighetsförbud som gäller egendom (16 kap. 10 §), olovlig avlyssning (24 kap. 5 §), olovligt brukande (28 kap. 7 §), skadegörelse (35 kap. 1 §) och sekretessbrott (38 kap. 1 §).
I strafflagen är ett maximistraff på två år kopplat till gärningar vilka i enlighet med rekvisitet föranleder rätt allvarlig fara eller skada eller som annars kan anses vara relativt klanderbara. I strafflagens 17 kap. som gäller brott mot allmän ordning har det förutom för ordnande av olaglig inresa föreskrivits ett maximistraff på två år exempelvis för offentlig uppmaning till brott (1 §), deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (1 a §), våldsamt upplopp (3 §) samt tillverkande och spridning av barnpornografi (18 §).
I strafflagen har det föreskrivits ett maximifängelsestraff på två år för t.ex. osann utsaga vid myndighetsförfarande (15 kap. 2 §), bevisförvanskning (15 kap. 7 §), brott mot näringsförbud (16 kap. 11 §), misshandel (21 kap. 5 §), dödsvållande (21 kap. 8 §), utsättande (21 kap. 14 §), grovt äventyrande av trafiksäkerheten och grovt rattfylleri (23 kap. 2 och 4 §), grovt hemfridsbrott (24 kap. 2 §), frihetsberövande (25 kap. 1 §), bortförande av barn (25 kap. 5 a §), olaga hot (25 kap. 7 §), olaga förföljelse (25 kap. 7 a §), olaga tvång (25 kap. 8 §), grovt olovligt brukande (28 kap. 8 §), skattebedrägeri (29 kap. 1 §), utpressning (31 kap. 3 §), penningtvätt (32 kap. 6 §), förfalskning (33 kap. 1 §), resa i syfte att begå ett terroristbrott (34 a kap. 5 b §), bedrägeri (36 kap. 1 §), ocker (36 kap. 6 §), betalningsmedelsbedrägeri (37 kap. 8 §), kränkning av kommunikationshemlighet (38 kap. 3 §), dataintrång (38 kap. 8 §), missbruk av tjänsteställning (40 kap. 7 §), skjutvapenbrott (41 kap. 1 §), smuggling (46 kap. 4 §) och narkotikabrott (50 kap. 1 §).
Den straffskala, med ett maximistraff på fängelse i ett år, som ursprungligen föreskrevs för brott mot inreseförbud i samband med av det föreskrevs om riksgränsbrott, måste fortsättningsvis anses vara motiverad på basis av en helhetsbedömning av de nämnda vid bedömningen betydelsefulla omständigheterna. Eftersom en straffbestämmelse som innehåller ett sådant maximistraff skulle bli tillämpligt i stället för den straffbestämmelse som gäller utlänningsförseelse och som möjliggör bötesstraff, som i nuläget tillämpas i praktiken, skulle det föreskrivna maximistraffet för gärningen skärpas avsevärt.
Utgångspunkten för anteckningen i regeringens asylpolitiska åtgärdsprogram är alltså att det bör föreskrivas fängelsestraff som påföljd för alla brott mot inreseförbud. Av riksgränsbrott finns i dagens läge en lindrig gärningsform. De exempelfall som nämns i detaljmotiveringen till strafflagens 17 kap. 7 a § som gäller lindrigt riksgränsbrott (RP 38/2000 rd, s. 60) (att en båtförare underlåter att anmäla sig till den sjö- eller gränsbevakningsstation som fungerar som passkontrollställe eller att en person utan tillstånd innehar fotografiapparater och fotografiförnödenheter inom gränszonen) kan dock inte till allvarlighetsgraden helt och hållet jämställas med situationer där någon bryter mot ett inreseförbud.
Till de allmänna konsekvensaspekter som gäller straffsystemet hör att den lindriga gärningsformen, som i allmänhet straffas med böter, endast hänför sig till brott som är indelade i en tregradig skala enligt hur grovt brottet är (lindrig form, grundform och grov form). Om det inte finns någon grov gärningsform och om den straffskala som föreskrivits för brottet sträcker sig från böter till fängelse i ett år, har det inte föreskrivits någon lindrig gärningsform för vilken straffet är endast böter — med undantag för riksgränsbrott. Dessa konsekvensaspekter tillsammans med de övriga omständigheter som nämnts ovan talar för att det inte ska föreskrivas om en lindrig gärningsform för vilken straffet endast är böter.