1.1  Lagstiftning och praxis

Allmänt 

Räddningslagen är en allmän lag som reglerar räddningsverksamhet, förebyggande av olyckor och befolkningsskydd. I räddningslagen fastställs olika parters ansvar vid utförandet av räddningsväsendets uppgifter. Räddningslagen innehåller också bestämmelser om räddningsväsendets servicenivå och om samverkan mellan räddningsområdena. Inrikesministeriet har till uppgift att leda och utöva tillsyn över räddningsväsendet samt tillgången till och nivån på dess tjänster och svara för räddningsväsendets organisering i hela landet. Regionförvaltningsverken har till uppgift att sköta laglighetsövervakningen av räddningsväsendet och att övervaka att räddningsväsendets servicenivå uppnås. Vid sidan av räddningsväsendets myndigheter har också andra myndigheter skyldighet att delta i räddningsverksamheten och befolkningsskyddet på det sätt som föreskrivs i författningarna om varje sektor eller i annan lagstiftning. 

Räddningsväsendet är en betydande tjänsteproducent inom prehospital akutsjukvård som social- och hälsovårdsväsendet ansvarar för. Räddningsväsendet har dessutom separat föreskrivna uppgifter bland annat vid oljebekämpning som miljöministeriet ansvarar för och sjöräddning som gränsbevakningsväsendet ansvarar för. Dessutom stöder räddningsverken andra myndigheter i deras uppgifter. 

Utvecklingen av lagstiftningen om räddningsväsendet 

Genom lagen om räddningsväsendet (561/1999), som trädde i kraft 1999, ersattes lagen om brand- och räddningsväsendet (559/1975), som utfärdades 1975, och lagen om befolkningsskydd (438/1958), som utfärdades 1958. Vid översynen samlades de dåvarande bestämmelserna om arrangemang vid normala förhållanden och vissa av bestämmelserna om arrangemang vid undantagsförhållanden i samma lag samtidigt som författningarna uppdaterades. Syftet med lagen om räddningsväsendet var att främja kommunernas samverkan genom att minska bestämmelserna om kommunernas förvaltning och detaljerad styrning av kommunerna. Lagen förutsatte att larmuppdrag ska utföras så att den närmaste ändamålsenliga enheten larmas oberoende av kommungränserna. 

Frivilliga samarbetsarrangemang enligt lagen om räddningsväsendet skapade emellertid inte tillräcklig permanent samverkan mellan kommunerna när det gäller räddningsväsendet. Systemet med ett räddningsväsende i varje kommun gav inte tillräcklig möjlighet att utveckla räddningsväsendet med tanke på mångsidig hantering av olycksrisker och förhindrande av olyckor liksom inte heller att avsätta tillräckliga resurser för utveckling av säkerhetsarbetet. Majoriteten av kommunerna var ekonomiskt och verksamhetsmässigt för små för att kunna ordna räddningsväsendet på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. 

För att utveckla systemet för räddningsväsendet stiftades lagen om bildande av räddningsområden (1214/2001), som trädde i kraft den 1 januari 2002. Enligt lagen ska kommunerna från den 1 januari 2004 tillsammans ordna tillhandahållandet av tjänster inom det kommunala räddningsväsendet inom de räddningsområden som statsrådet fastställt. Genom beslut av statsrådet delades landet in i 22 räddningsområden. 

I samband med ett nytt räddningsområdessystem ersattes lagen om räddningsväsendet med räddningslagen (468/2003). Regionaliseringen av räddningsväsendet förutsatte att bestämmelserna i lagen om räddningsväsendet ändrades så att de motsvarar det nya systemet. Vid stiftandet av räddningslagen justerades bestämmelserna också mer allmänt. Särskilt bestämmelserna om förebyggande av olyckor och om brandsyn behöver dock ytterligare utvecklas. 

Genom den gällande räddningslagen från 2011 utvecklades lagstiftningen om och systemet för räddningsväsendet vidare. Syftet var att genomföra riktlinjerna enligt Jyrki Katainens regeringsprogram (2011) och enligt programmet för den inre säkerheten (2008), som godkänts som ett principbeslut av statsrådet, för att främja säkerheten. Enligt regeringsprogrammet skulle räddningslagen ses över för att särskilt förbättra förebyggandet av olyckor och boendesäkerheten. Samtidigt skulle man bedöma hur ändamålsenliga föreskrifterna om befolkningsskyddet är. I enlighet med riktlinjerna i regeringsprogrammet och programmet för den inre säkerheten inriktades i den nya lagen brandsynen och övriga säkerhetsfrämjande åtgärder ännu bättre än tidigare på riskobjekt, och man strävade efter att öka användningen av säkerhetsfrämjande teknik. I enlighet med riktlinjerna i programmet för den inre säkerheten fästs i räddningslagen särskild uppmärksamhet vid utrymningssäkerheten i vårdinrättningar samt service- och stödboende.  

Den nuvarande modellen för ordnande av räddningsväsendet 

För närvarande ansvarar kommunerna i enlighet med 24 § i räddningslagen för räddningsväsendets uppgifter i lagstadgat samarbete (det lokala räddningsväsendet). Statsrådet beslutar om indelningen av landet i räddningsområden och om ändring av den fastställda områdesindelningen. Räddningsområdets kommuner ska ha ett avtal om ordnande av räddningsväsendet. 

Uppgifterna för det lokala räddningsväsendet har enligt överenskommelse mellan kommunerna inom räddningsområdet tilldelats en enskild kommun eller en samkommun. En del av kommunerna och samkommunerna sköter uppgifterna för det lokala räddningsväsendet i form av ett kommunalt affärsverk. I två räddningsområden sköter landskapsförbundet uppgifterna. 

Enligt 25 § i räddningslagen ska det lokala räddningsväsendet ha ett räddningsverk för skötseln av uppgifterna inom räddningsväsendet. I Finland finns det 22 räddningsverk. Den personal som står i tjänsteförhållande och arbetsavtalsförhållande till räddningsverken består av heltidsanställda och delvis också av arbetstagare med uppgiften som bisyssla. De personer som har förordnats till företrädare för räddningsmyndigheter står i tjänsteförhållande till kommunen eller samkommunen. Enligt de uppgifter som räddningsverken lämnat fanns det 2014 totalt 5 747 heltidsanställda, av vilka 457 arbetade inom förvaltning och stödtjänster, 308 inom riskhanteringstjänster, 3 817 inom räddningsverksamhet och cirka 1 300 personer uteslutande inom prehospital akutsjukvård. År 2014 uppgick personalen med uppgiften som bisyssla till totalt cirka 4 300 personer. 

Det lokala räddningsväsendet kan i räddningsverksamhet anlita frivilliga brandkårer, anstaltsbrandkårer, industribrandkårer, militärbrandkårer (avtalsbrandkårer) eller andra inom räddningsbranschen verksamma sammanslutningar enligt vad som avtalas med dem. Till avtalsbrandkårer och andra sammanslutningar som avses i räddningslagen får dock inte i uppgifter som innebär avsevärd utövning av offentlig makt ges. Sådana är till exempel utövning av myndigheters befogenheter eller uppgifter som hör till gransknings- eller tillsynsverksamhet. Det finns cirka 690 avtalsbrandkårer i Finland, och de har ungefär 15 500 larmberedda medlemmar. Med avtalsbrandkår avses frivilliga brandkårer som bildats som föreningar samt brandkårer som inrättats för företagets eller anläggningens eget behov och med vilka det lokala räddningsväsendet har slutit ett avtal om utförande av vissa av det lokala räddningsväsendets uppgifter. 

Räddningsverken och deras avtalsbrandkårer har cirka 80 000 räddningsuppdrag årligen. Räddningsverken sköter också social- och hälsovårdsväsendets prehospitala akutsjukvård (räddningsverkens ambulanser) med undantag för Kajanaland, Södra Österbotten, Södra Karelen och Lappland. Räddningsverken utför uppskattningsvis cirka 400 000 första insatser årligen. Om en enhet för prehospital akutsjukvård inte finns tillgänglig eller det skulle räcka länge innan den kommer, ersätts den av en räddningsenhet vars manskap har fått utbildning i första insatsen. Räddningsverken och avtalsbrandkårerna sköter nästan alla de första insatser för vilka social- och hälsovårdsväsendet har organiseringsansvar och vars årliga antal överstiger 20 000. 

1.2  Internationell utveckling

Modeller för ordnande av räddningsväsendet i vissa europeiska länder 

Modellerna för ordnande av räddningsväsendet i de nordiska länderna samt Estland, Förenade kungariket och Irland har granskats. Granskningen omfattar utöver de nordiska länderna länder vars system för räddningsväsendet på senare tid har utvecklats genom att förvaltningsorganisationen har ändrats. Det är vanligen kommunerna som ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet. En viktig skillnad jämfört med flera länder är att Finland inte har en för andra länder typisk räddningsmyndighet som är underställd det ansvariga ministeriet.  

Sverige 

I Sverige är det kommunerna (290) som på lokal nivå ansvarar för räddningsväsendet. Kommunerna kan även ha gemensamma räddningsverk. I länen är det landstingen som inom sitt område ansvarar för samordningen av kommunernas räddningsväsende. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som lyder under justitiedepartementet, ansvarar för den nationella samordningen av räddningsväsendet. 

Norge 

I Norge är det kommunerna (428) som på lokal nivå ansvarar för räddningsväsendet. Kommunerna kan även ha gemensamma räddningsverk. De statliga regionalförvaltningsmyndigheterna (fylkesmannsembetet) ansvarar inom sitt område för uppföljningen och styrningen av kommunernas räddningsväsende. Direktoratet for samfunnsikkerhet og beredskap (DSB), som lyder under justits- og beredskabsministerie, ansvarar för den nationella samordningen av räddningsväsendet. 

Danmark 

I Danmark är det kommunerna (98) som på lokal nivå ansvarar för räddningsväsendet. Kommunerna kan ha gemensamma räddningsverk. Kommunerna kan också skaffa räddningsväsendets tjänster av ett privat företag eller av Beredskabsstyrelsen (BRS), som är underställd forsvarsministeriet och som ansvarar för den nationella samordningen av räddningsväsendet. Fem räddningsstationer på nationell nivå lyder under BRS. Från dessa kan utbildad personal och resurser sändas som stöd till de kommunala räddningsverken vid omfattande, långvariga eller personalkrävande allvarliga olyckor eller krissituationer. 

Estland 

I Estland ansvarar staten för räddningsväsendet och landet är indelat i fyra regionala räddningscentrum och 15 landskap. Ett räddningsverk (päästeamet) som lyder under inrikesministeriet ansvarar för den nationella samordningen av räddningsväsendet. 

Förenade kungariket 

I England och Wales ansvarar cirka 50 regionala räddningsverk för räddningsväsendet. Civil Contingencies Secretariat (CCS) ansvarar i anslutning till premiärministerns kansli för den nationella beredskapsplaneringen inom den civila sektorn. I Skottland och Nordirland har räddningsväsendet omorganiserats och de har vardera endast ett räddningsverk. 

Irland 

I Irland ansvarar kommunerna för upprätthållandet av brandkårer. Office of Emergency Planning (OEP), som lyder under försvarsministeriet, en nationell styrgrupp och regeringens beredskapsorgan ansvarar för den nationella samordningen av räddningsväsendet mellan olika ministerier och myndigheter. 

1.3  Bedömning av nuläget

Efter att räddningsväsendets struktur ändrades 2004 har ökningen av kostnaderna för systemet varit moderatare än inom de flesta andra kommunsektorer. Räddningsväsendet har ett bra och omfattande operativt nätverk. Räddningsväsendets nuvarande organisationsmodell har dock inte bidragit till en så effektiv resursanvändning som möjligt och inte heller till nödvändig verksamhetsutveckling. De nuvarande styr- och ägarförbindelserna har lett till att det är svårt att skapa lösningar som resulterar i riksomfattande eller enhetliga verksamhetsmodeller, gemensamma informationssystem eller i ett enhetligt serviceutbud. Systemet för räddningsväsendet har blivit splittrat och det klarar inte tillräckligt bra av att genomföra stora nationella reformer. Systemet lämpar sig inte heller väl till att svara på de utmaningar som Europeiska unionens civilskyddsmekanism och internationell verksamhet medför. I räddningsväsendet har man inte i tillräcklig utsträckning satsat på forskning och utveckling. 

Det finns skäl att klarlägga ledningen och styrningen av räddningsväsendet. Tjänsterna inom räddningsväsendet ska med stöd av riskbedömning och servicebehov dimensioneras bättre än för närvarande. Detta innebär att metoder för informationsledning införs och att nyttjande av information är utgångspunkten för planering av tjänster. 

När det gäller beredskapen inför storolyckor och ledningen i dessa olyckssituationer har räddningsväsendet en central roll, eftersom räddningsväsendet kan ansvara för den allmänna ledningen i dessa situationer. Samhällets beredskap kräver av myndigheter och andra aktörer bättre gemensam planering av samhällsberedskapen än för närvarande. Myndigheternas läges- och ledningscentralbehov ska bedömas på nytt, så att man inom ramen för behoven kan utnyttja olika myndigheters gemensamma lösningar. 

Räddningsväsendets grundläggande uppgifter utgörs av släcknings- och räddningsverksamhet, förebyggande av olyckor, övervakning och befolkningsskydd samt stöd till andra myndigheter. Dessutom producerar räddningsverken inom de 18 räddningsområdena prehospital akutsjukvård i enlighet med de avtal som de ingått med den myndighet som ansvarar för den prehospitala sjukvården. Enligt 39 § i den gällande hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) kan en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt organisera den prehospitala akutsjukvården inom hela sitt område eller en del av det genom att sköta verksamheten själv, genom att ordna vården i samarbete med det lokala räddningsväsendet eller med en annan samkommun för ett sjukvårdsdistrikt eller genom att anskaffa (konkurrensutsätta) tjänsterna från någon annan tjänsteproducent (privata företag som tillhandahåller prehospital akutsjukvård). Samarbetet mellan räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården leder till synergifördelar. När räddningsverken utför prehospital akutsjukvård och första insatser kan samma nätverk av stationer, samma stödfunktioner, delvis samma personal, samma verksamhetsmodeller och gemensamma övningar samt gemensam reserv- och storolycksberedskap användas för detta och räddningsuppdrag. Detta ger möjlighet att vid behov inrikta resurserna ändamålsenligt också vid störningar och storolyckor samt vid undantagsförhållanden. 

2.1  Målsättning

Syftet med den föreslagna lagen är att effektivisera användningen av räddningsväsendets resurser samt att förbättra tillgången till och kvaliteten på tjänster. I statsminister Juha Sipiläs regeringsprogram (2015) har som utvecklingsmål för räddningsväsendet uppställts att de nationella räddningsmyndigheterna ser till att den riksomfattande ledningen, planeringen, styrningen, övervakningen och samordningen av räddningsväsendet och beredskapen stärks och förbättras. En ytterligare målsättning är att ledningen och samordningen av räddningsmyndigheterna och de civila myndigheterna ska klarläggas när det gäller att bekämpa omfattande hot. Dessutom har man som målsättning att kostnadseffektiviteten och yrkeskarriärerna inom räddningsväsendet ska utvecklas genom en reform av utbildningssystemet och genom att utveckla systemet med avtalsbrandkårer. 

Syftet med den föreslagna lagen är särskilt att utveckla systemet för styrning av räddningsväsendet så att det bättre än för närvarande ger möjlighet till riksomfattande och enhetliga verksamhetsmodeller, gemensamma informationssystem och enhetlig service i hela landet. 

Syftet med lagen är också att behålla räddningsväsendets möjligheter att enligt avtal med social- och hälsovårdsväsendet på motsvarande sätt som för närvarande producera tjänster i fråga om prehospital akutsjukvård och första insatser. 

Avsikten är att i regel bevara räddningsväsendets närservice nästan oförändrad och åtminstone på den nuvarande nivån. Räddningsväsendet är utöver närservicen en riksomfattande organisation som leds, styrs och utvecklas av inrikesministeriet. Räddningsverken ska kunna ledas riksomfattande och de ska kunna samarbeta med varandra och andra myndigheter som deltar i räddningsverksamheten. Detta förutsätter riksomfattande styrning och ledning. 

2.2  Alternativ

Räddningsväsendet påverkas av hur social- och hälsoväsendet organiseras. För att räddningsväsendet även i fortsättningen ska vara en del av servicekedjan för den prehospitala akutsjukvården krävs det att räddningsväsendet och den prehospitala akutsjukvården organiseras i samma juridiska person i landskapen. 

Eftersom det föreslås att organiseringsansvaret för den prehospitala akutsjukvården överförs till landskapen, bör även organiseringsansvaret för räddningsväsendet överföras till landskapen. Målsättningen är att räddningsverken även i fortsättningen kan ge prehospital akutsjukvård och utföra första insatser. Därför är det inte möjligt att behålla den organisationsmodell som bygger på samarbete mellan kommunerna, eftersom de kommunala räddningsverken efter år 2018 inte längre kan producera prehospital akutsjukvård inom social- och hälsovårdsväsendet. 

Vid beredningen av lagen om ordnande av räddningsväsendet var ett av alternativen att de fem landskap som har universitetssjukhus samarbetsområdesvis ska ordna den prehospitala akutsjukvården. Då skulle det också ha föreslagits att samma landskap ska ordna räddningsväsendet. 

Enligt regeringens proposition med förslag till lag om ordnande av social- och hälsovård har alla landskap organiseringsansvar för den prehospitala akutsjukvården. Sålunda ska alla landskap också ha organiseringsansvar för räddningsväsendet. Den lagstiftningslösning som läggs fram i lagen om ordnande av räddningsväsendet är den enda som kan trygga räddningsverkens möjligheter att i ett system med landskap fortsätta att på motsvarande sätt som för närvarande producera prehospital akutsjukvård. I cirka 70–80 procent av räddningsverkens uppdrag ges prehospital akutsjukvård. Genom den föreslagna lösningen tryggas synergifördelarna mellan social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet. Lösningen innebär också att räddningsväsendets och den prehospitala akutsjukvårdens beredskap inför storolyckor är bättre än i det fall att räddningsväsendet inte kan producera prehospital akutsjukvård på motsvarande sätt som för närvarande. 

2.3  De viktigaste förslagen

Enligt lagförslaget ska landskapet ansvara för ordnandet av räddningsväsendet och landskapets affärsverk för produktionen av räddningsväsendet tjänster. På samma sätt som för närvarande ska man vid tjänsteproduktionen kunna anlita avtalsbrandkårer och andra sammanslutningar. Bestämmelser om landskapens affärsverk finns i landskapslagen och om räddningsväsendets innehåll i räddningslagen, som ska revideras. 

Statsrådet fastställer på förslag av inrikesministeriet räddningsväsendets riksomfattande riktlinjer och strategiska mål för ordnande av räddningsväsendet. 

Lagen ska innehålla bestämmelser om räddningsväsendets servicenivå, som ska motsvara de nationella, regionala och lokala behoven och olycksriskerna. När servicenivån bestäms ska också verksamheten under undantagsförhållanden beaktas. Landskapets fullmäktige ska besluta om räddningsväsendets servicenivå. I beslutet ska nationellt betydande risker beaktas, faror som finns i området klarläggas, de risker farorna medför bedömas, verksamhetens mål och tillgängliga resurser samt servicen och servicenivån bestämmas. Beslutet om servicenivån ska lämnas till inrikesministeriet för bedömning. Om inrikesministeriet bedömer att beslutet är bristfälligt, kan inrikesministeriet återsända det till landskapet för komplettering.  

Tillsynen över lagenligheten av ordnande och produktion i fråga om räddningsväsendet samt landskapens regionala gemensamma beredskap och därtill hörande styrning ska utövas av regionförvaltningsverket. 

I lagen föreskrivs det om ett samrådsförfarande där inrikesministeriet och landskapen årligen ska samråda om tillhandahållandet av räddningsväsendets tjänster. Syftet med samrådet är att styra utvecklingen av räddningsväsendet och dess tjänster samt att främja nationell enhetlighet vid ordnande av räddningsväsendet. 

Landskapets affärsverk ska skapa ett program för egenkontroll för de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar. I programmet ska det fastställas hur tillhandahållandet av och kvaliteten på tjänsterna ska säkerställas. I programmet för egenkontroll ska det dessutom fastställas hur tillhandahållandet av och kvaliteten på tjänsterna följs upp och hur upptäckta brister ska åtgärdas. 

Det finns skäl att i lagen separat föreskriva om skyldigheten för landskapets räddningsväsende att vidta förberedelser, eftersom skyldigheten att vidta förberedelser enligt 12 § i den gällande beredskapslagen (1552/2011) endast gäller statliga och kommunala myndigheter. 

3.1  Ekonomiska konsekvenser

Konsekvenser för hushållen 

Räddningsväsendet har som mål att förbättra människornas säkerhet och minska antalet olyckor. Målet är också att när en olycka är överhängande eller har inträffat ska människor räddas, viktiga funktioner tryggas och följderna av olyckan effektivt begränsas. 

Syftet med den föreslagna lagen är att förbättra tillgången till och kvaliteten på räddningsväsendets tjänster. Syftet med den föreslagna lagen är särskilt att utveckla systemet för styrning av räddningsväsendet så att systemet bättre än för närvarande ger möjlighet till enhetlig service i hela landet. Avsikten är att i regel bevara räddningsväsendets närservice nästan oförändrad och åtminstone på den nuvarande nivån. Dessutom möjliggör samarbetet mellan räddningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendets prehospitala akutsjukvård högkvalitativa tjänster särskilt vid storolyckor. 

Möjligheten att samla tjänsterna och att effektivisera inrikesministeriets styrning ger också möjlighet att skaffa sådana resurser som det inte skulle vara ändamålsenligt för ett enskilt landskap att skaffa enbart med tanke på sina egna risker. För räddningsväsendet innebär detta i jämförelse med det nuvarande systemet förbättrad beredskap inför storolyckor. Räddningsväsendets tjänster under olika störningar förbättras, varvid skadorna till följd av olyckor blir mindre och störningarna kortvarigare. 

Konsekvenser för företagen 

Möjligheten att samla räddningsväsendets tjänster samt konsekvenserna av att effektivisera inrikesministeriets styrning påverkar utöver hushållen också företagen och verksamhetsutövarna. När räddningsväsendets beredskap inför storolyckor förbättras leder det till att företagen och verksamhetsutövarna snabbare kan fortsätta sin normala verksamhet efter störningar. 

Lagförslaget ger möjlighet att samla räddningsväsendets tjänster hos ett eller flera landskap. Dessutom föreskrivs det i landskapslagen om riksomfattande servicecenter. Att samla ihop anskaffningar inom lokal- och fastighetsförvaltning, ekonomi- och personalförvaltning och IKT-tjänster kan få konsekvenser för till exempel säljare och tillverkare av räddningsväsendets materiel och andra tjänster. 

Att effektivisera styrningen av räddningsväsendet skulle få positiva konsekvenser också för räddningsverkens företag och för harmoniseringen av rutinerna för övervakningen av verksamhetsutövare. Tolkningar som gäller utrymningssäkerhet och räddningsplanering kan vara exempel på detta. 

Konsekvenser för de offentliga finanserna 

Konsekvenserna för kommunernas ekonomi orsakas i första hand av landskapslagen, med stöd av vilken ansvaret för räddningsväsendet överförs från kommunerna till landskapen. Bestämmelser om överföringen av kommunernas egendom till landskapen finns i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. Konsekvenserna av dessa lagar för kommunernas ekonomi presenteras närmare i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av landskap och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården samt till lämnande av underrättelse enligt artikel 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (RP 15/2017). Till följd av att uppgifter överförs och att egendomsarrangemang vidtas i samband med det överförs ägarskapet av räddningsväsendets lösöre från kommunerna till landskapen och deras servicecenter. Då stryks den nämnda egendomen ur kommunernas balansräkningar. 

I kommunernas balansräkningar påverkas i hög grad andelen av det lösöre, särskilt fordon och materiel, som räddningsväsendet använder av lösörets finansieringssätt. En betydande del av fordonen och utrustningen anskaffas i dagsläget genom leasingfinansiering, varvid anskaffningen endast syns i kommunens driftsekonomiutgifter. Avskrivningstiderna för fordon och materiel som ägs av kommunerna är avsevärt kortare än till exempel för byggnader. Det finns 22 räddningsområden och av dem fungerar 20 som affärsverk eller balansenhet i anslutning till en värdkommun. När regionala räddningsverk inrättades 2004 överfördes räddningsväsendets materiel som ägdes av kommunerna utan ersättning till de värdkommuner som upprätthåller de regionala räddningsverken och till två landskapskommuner. Nu ska räddningsverkens lösöre överföras från värdkommunernas ägo till landskapen, och bokföringsförfarandet ska vara detsamma som när det gäller samkommunsandelar. Eftersom de regionala räddningsverken är verksamma i värdkommunerna antingen som balansenheter eller affärsverk, är det relativt enkelt att åtskilja värdet på det lösöre som de använder från värdkommunens övriga egendom. Bedömningen är att borttagandet av räddningsverkens lösa egendom ur kommunernas ägo inverkar endast i ringa mån på kommunernas självförsörjningsgrad. 

Även för närvarande deltar staten i huvudsak genom ett kalkylmässigt statsandelssystem i finansieringen av uppgifterna inom det räddningsväsende som kommunerna ordnar. När organiseringsansvaret för tjänsterna överförs från kommunerna till landskapen, ska finansieringssystemet samtidigt förnyas på ett sätt som motsvarar ändringen. Detta får en direkt konsekvens för statsfinanserna, eftersom staten finansierar största delen av de kostnader som landskapens verksamhet medför. I den allmänna dimensioneringen av statens finansiering i det nya systemet ska kostnaderna för de tjänster som blir landskapens organiseringsansvar beaktas. 

Genomförandet av reformen tyglar inte automatiskt räddningsväsendets utgifter. Det eftersträvade tyglandet av ökande utgifter förutsätter att servicebehovet inom räddningsväsendet bedöms och anvisas resurser i enlighet med bedömningen. Man väntar sig att de åtgärder som tyglar ökningen av utgifter ger maximalt resultat först efter flera år. Att tygla ökningen av utgifter kräver också stark statlig styrning och långsiktig mycket skicklig ledning. Vid inrikesministeriet ska det inrättas en ny styrenhet, som skapas genom att omorganisera inrikesministeriets uppgifter och överföra från regionförvaltningsverken personalresurser som motsvarar 26 årsverken till inrikesministeriet. 

Tanken är att genom inrikesministeriets styrning tygla kostnadsökningen på ett sätt som inte försämrar servicenivån. För att kunna uppnå målet krävs det att vissa av räddningsväsendets tjänster samlas i ett eller flera landskap och att man dessutom vid behov styr servicestrukturen och informationshanteringen så att verksamhetsmetoderna utvecklas. 

Räddningsväsendet ska ordnas och prehospital akutsjukvård ges i 18 landskap, varvid räddningsväsendets och social- och hälsovårdsväsendets synergifördelar kan utnyttjas vid givandet av prehospital akutsjukvård samt inom beredskapen inför storolyckor och undantagsförhållanden. Genom att utveckla styrsystemet strävar man efter att på ett högkvalitativt och kostnadseffektivt sätt producera räddningsväsendets tjänster. 

Finansieringen av de extra kostnader som statens styrning medför för landskapen ska i regel bygga på 11 § 3 mom. i landskapslagen, enligt vilket planen för de offentliga finanserna styr ministerierna när de bereder lagstiftning och styrning som gäller landskap, samt på 5 § 2 mom. i lagen om landskapens finansiering, enligt vilket en förändring i omfattningen eller arten av de uppgifter för vilka landskapen har organiseringsansvar beaktas om ändringen följer av en lag eller förordning som gäller uppgiften i fråga, av sådana föreskrifter från en statlig myndighet som grundar sig på lag eller förordning eller av statsbudgeten. 

Kostnadsökningen ska tyglas inom personal-, ekonomi- och informationsförvaltningen samt beredningen och genomförandet av upphandling. Tyngdpunkten inom personalstrukturen ska bättre än för närvarande ligga på säkerhetstjänster och räddningsverksamhet. Och ändringar i personalresurserna på grund av naturlig avgång ska kunna styras t.ex. genom utveckling av de personliga yrkeskarriärerna. Beredskapsarrangemangen ska optimeras så att de variationer i riskerna som beror på dygnstidpunkten eller årstiden beaktas. På detta sätt uppnås kostnadsbesparingar utan att invånarnas säkerhetsnivå försämras. Ett ändamålsenligare anlitande av avtalsbrandkårerna ska främjas. Räddningsverkens lösningar för läges- och ledningscentral ska planeras och genomföras som ett samarbete mellan landskapen. På det sättet minskar kostnaderna för att inrätta och bygga centralerna samt omkostnaderna avsevärt. Den operativa ledningen av räddningsväsendet och de anknytande jour- och beredskapssystemen genomförs mer kostnadseffektivt än för närvarande. 

Bestämmelser om förändringsförvaltningen och förändringsstödet finns i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. 

År 2015 var kommunernas omkostnader för räddningsväsendet cirka 450 miljoner euro. Nominellt har räddningsväsendets omkostnader ökat med 1,8 procent per år. Omkostnaderna har ökat närmast på grund av ökande löneutgifter, stigande allmän prisnivå och höjda lokalhyror. Antalet anställda har inte ökat, utan de ökade lönekostnaderna har orsakats av de allmänna löneförhöjningarna. 

I räddningsväsendet på landskapsnivå görs det ändringar i Nyland, Norra Österbotten och Mellersta Österbotten i det nuvarande systemet med 22 räddningsverk. I Nyland fusioneras Helsingfors, Mellersta Nyland, Östra Nyland och Västra Nyland. I Norra Österbotten fusioneras Uleåborg-Nordöstra Österbotten och Älvdalarna, och i Mellersta Österbotten fusioneras i enlighet med landskapsindelningen Jakobstad, Pedersöre och Kronoby med Österbottens räddningsverk. 

Räddningsverkens personalkostnader är cirka 262 miljoner euro per år. Harmoniseringskostnader uppstår i landskapen Nyland och Norra Österbotten, medan de övriga förblir oförändrade. Enskilda kommuners byte av landskap är marginella i beräkningen, så de har inte beaktats separat. De sammanräknade harmoniseringskostnaderna för landskapen Nyland och Norra Österbotten blir ungefär 2,3 miljoner euro, om ökningen av personalkostnaderna är 2,5 procent. Kostnaderna för harmonisering av lönerna orsakas av att landskapen övertar ansvaret för räddningsväsendet, vilket föreskrivs i landskapslagen, och av att räddningsväsendets personal överförs från kommunerna till landskapen, vilket föreskrivs i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. 

Överföringen av ansvaret till landskapen medför dessutom IKT-kostnader. Bestämmelser om överföringen av räddningsväsendets uppgifter till landskapen finns i landskapslagen. I lagens motiveringar uppskattas de ändringskostnader som överföringen medför. Enligt motiveringarna är det en utmaning att i detta skede uppskatta hur stora kostnaderna för inrättande av landskap blir. Landskapens olika utgångspunkter, t.ex. omfattningen av att samla tjänsterna, inverkar i stor utsträckning på inrättandet av landskap. I landskapslagens motiveringar har det uppskattats att inrättandet av landskap kräver investeringar på cirka 400–500 miljoner euro i landskapens informationsförvaltning och informationssystem. Räddningsväsendets andel av dessa kostnader är uppskattningsvis 23 miljoner euro. En exaktare uppskattning fås när det funktionella måltillståndet har klarnat. 

I samband med omorganisationen kan kostnaderna tyglas genom att utveckla verksamhetsmodellerna enligt följande: 

– personal-, ekonomi- och IKT-förvaltningen kan samlas hos en eller flera aktörer, vilket minskar förvaltningskostnaderna, 

– cirka 380 av de anställda hos räddningsverken kommer att gå i pension under de närmaste fem åren och då är det möjligt att genom att utveckla verksamhetsmodellerna allokera tjänsterna på nytt i den nya organisationen, 

– beredningen och genomförandet av anskaffningar kan koncentreras hos en eller flera aktörer, vilket minskar anskaffningskostnaderna, 

– räddningsväsendets läges- och ledningscentraler kan byggas som landskapens gemensamma, vilket minskar såväl kostnaderna för inrättande och byggande som omkostnaderna, 

– genom utveckling av räddningsväsendets ledningssystem kan överlappande jourarrangemang minskas, 

– användningen av avtalsbrandkårer kan effektiveras också på sådana orter där det finns heltidsanställd personal dygnet runt. 

De styrningsuppgifter inom räddningsväsendet som för närvarande hör till regionförvaltningsverken samt uppgifterna inom den regionala gemensamma beredskapen överförs till inrikesministeriet. Ordnandet av de regionala försvarskurserna och av landskapens gemensamma beredskapsövningar överförs från regionförvaltningsverken till Räddningsinstitutet. Med anledning av detta görs anslags- och personalöverföringar som motsvarar dessa uppgifter. Överföringen förutsätter inte mer anslag, utan det är endast fråga om att föra över anslag i huvudsak från finansministeriets huvudtitel till inrikesministeriets huvudtitel. Propositionen förutsätter inte heller fler årsverken, utan det är fråga om att överföra årsverken mellan förvaltningsområden och ämbetsverk. Det kommer att överlämnas separata regeringspropositioner om dessa ändringar. 

I slutet av 2016 arbetade inom regionförvaltningsverkens ansvarsområden för räddningsväsende och beredskap 33 personer. Ansvarsområdets utgifter var cirka 2,2 miljoner euro. Över 90 procent av utgifterna var personalutgifter. En personal som motsvarar 26 årsverken överförs från regionförvaltningsverkens ansvarsområde för räddningsväsende och beredskap till inrikesministeriet. Denna personal ska utföra de uppgifter inom räddningsväsendet som överförs från regionförvaltningsverken till inrikesministeriet samt riksomfattande samordnings- och stöduppgifter inom den gemensamma beredskapen. Personalutgifterna beräknas vara cirka 2,0 miljoner euro. 

Till Räddningsinstitutet, som är underställt inrikesministeriet, överförs från regionförvaltningsverkens ansvarsområde för räddningsväsende och beredskap personal som motsvarar cirka fyra årsverken och som ska ansvara för ordnandet av de regionala försvarskurserna och av landskapens gemensamma beredskapsövningar och övningar inför störningssituationer. Personalutgifterna beräknas vara cirka 0,30 miljoner euro. 

Från regionförvaltningsverkens ansvarsområde för räddningsväsende och beredskap överförs till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet personalresurser som motsvarar cirka 3 årsverken och som utför uppgifter med anknytning till laglighetsövervakningen av räddningsväsendet och beredskapen. Personalutgifterna beräknas vara cirka 0,2 miljoner euro. 

Regeringen försätter att utreda lagförslagets ekonomiska konsekvenser för att precisera överföringarna av anlag och årsverken. Beslut om finansieringen av uppgifterna fattas i samband med planen för de offentliga finanserna och beredningen av statsbudgeten. Den statliga finansiering som lagförslaget förutsätter genomförs inom ramarna för statsfinanserna och vid behov genom omfördelning av anslagen. 

3.2  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Konsekvenser för myndigheternas inbördes förbindelser 

Den föreslagna lagen tillämpas på ordnande, utveckling och styrning av samt tillsynen över det räddningsväsende som landskapen ansvarar för. Den föreslagna lagen som sådan skulle inte få betydande konsekvenser för räddningsmyndigheternas dagliga verksamhet. I landskapslagen ( / ) föreskrivs det separat om ordnandet av landskapets förvaltning och ekonomi samt om landskapets verksamhet. I den reviderade räddningslagen ska det föreskrivas om människors, företags och andra sammanslutningars och juridiska personers skyldighet att förebygga eldsvådor och andra olyckor, att ha olycksberedskap och att ha verksamhetsberedskap när det finns risk för eller har skett olyckor, samt om myndighetsuppgifterna inom räddningsväsendet. 

Lagförslaget kommer inte att ändra de övriga myndigheternas ansvar liksom inte heller myndigheternas inbördes ledningsförhållande. Det som föreskrivs i räddningslagen om de andra myndigheternas deltagande i räddningsverksamhet och om deras skyldighet att lämna handräckning till räddningsmyndigheterna förblir oförändrat. Till exempel försvarsmakten, gränsbevakningsväsendet, polisen och social- och hälsovårdsväsendet ska fortfarande ha skyldighet att delta under ledning av räddningsväsendet i planeringen av räddningsverksamheten och att vid olyckor och tillbud handla så att räddningsverksamheten kan skötas effektivt. 

Konsekvenser för uppgifterna och tillvägagångssätten 

Bedömningen av besluten om servicenivån inom räddningsväsendet, vilken för närvarande görs av regionförvaltningsverken, samt uppgifterna inom den regionala gemensamma beredskapen och den därtill hörande styrningen överförs till inrikesministeriet. Dessutom överförs ordnandet av de regionala försvarskurserna och landskapens gemensamma beredskapsövningar och övningar inför störningar till Räddningsinstitutet. Enligt den föreslagna lagen ska regionförvaltningsverket inte ha någon egentlig styrningsuppgift inom räddningsväsendet, utan regionförvaltningsverkets styrning kommer att anknyta till regionförvaltningsverkets uppgift som laglighetsövervakare, dvs. exempelvis till situationer där styrningen förebygger lagstridig verksamhet eller styr verksamheten till att vara lagenlig. De föreslagna ändringarna ska beaktas vid fastställandet av verksamhetsområdet och uppgifterna för det regionförvaltningsverk som ska inrättas. 

Konsekvenser för organisationen och personalen 

Räddningsväsendet ordnas redan för närvarande områdesvis. Därför får överföringen av ansvaret för räddningsväsendet från 22 räddningsområden till 18 landskap inga betydande strukturella eller regionala konsekvenser med undantag för landskapet Nyland. 

Enligt lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet ska den heltidsanställda personalen och personalen med uppgiften som bisyssla övergå till att vara anställd hos landskapen. De brandstationer som kommunerna äger kommer även i fortsättningen att ägas av kommunerna, och landskapen kommer att hyra brandstationerna av kommunerna. Brandbilarna och räddningsväsendets övriga materiel övergår till att ägas av landskapen. De nuvarande brandkårsavtal som avtalsbrandkårerna har slutit med det lokala räddningsväsendet ska överföras från räddningsområdena till landskapen. Lagen får inga konsekvenser för avtalsbrandkårernas personal eller egendom. 

En personal som motsvarar 26 årsverken överförs från regionförvaltningsverkens ansvarsområde för räddningsväsende och beredskap till inrikesministeriet. Denna personal ska utföra de uppgifter inom räddningsväsendet som överförs från regionförvaltningsverken till inrikesministeriet samt riksomfattande samordnings- och stöduppgifter inom den gemensamma beredskapen. 

Till Räddningsinstitutet, som är underställt inrikesministeriet, överförs från regionförvaltningsverkens ansvarsområde för räddningsväsende och beredskap personalresurser som motsvarar 4 årsverken och som ska ansvara för ordnandet av de regionala försvarskurserna och av landskapens gemensamma beredskapsövningar och övningar inför störningar. 

Uppgifter och kostnader inom förvaltningen 

Syftet med den föreslagna lagen är att utveckla systemet för styrning av räddningsväsendet så att det bättre än för närvarande ger möjlighet till riksomfattande och enhetliga verksamhetsmodeller, gemensamma informationssystem och enhetlig service i hela landet. Ett styrsystem som är effektivare än det nuvarande och ett finansieringssystem för landskapen som bygger på såväl landskapslagen som lagen om landskapens finansiering förutsätter att landskapen utarbetar utredningar och rapporter samt deltar i den dialog som förs med de statliga myndigheterna. I lagen föreskrivs det om ett samrådsförfarande där inrikesministeriet och landskapen årligen ska samråda om tillhandahållandet av räddningsväsendets tjänster. Syftet med samrådet är att styra utvecklingen av räddningsväsendet och dess tjänster samt att främja nationell enhetlighet vid ordnande av räddningsväsendet. På grund av ärendets karaktär leder detta till att de administrativa uppgifterna ökar. Ökningen av administrativa uppgifter leder också till att kostnaderna för dem ökar. Landskapets affärsverk ska skapa ett program för egenkontroll för de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar. I programmet ska det fastställas hur tillhandahållandet av och kvaliteten på tjänsterna ska säkerställas. 

Statens ökande styrning resulterar i att de administrativa uppgifterna och kostnaderna för dem ökar vid inrikesministeriet. Eftersom regionförvaltningsverkens nuvarande styruppgifter i fråga om räddningsväsendet och de därtill hörande resurserna ska överföras till inrikesministeriet, bedöms det att ändringen som helhet inte medför någon betydande ökning av de administrativa uppgifterna eller kostnaderna för staten. 

3.3  Konsekvenser för miljön

Utvecklingen av styrningen av räddningsväsendet och förenhetligandet och effektiviseringen av räddningsväsendets tjänster får positiva konsekvenser för räddningsväsendets förmåga att förhindra miljöskador. 

3.4  Samhälleliga konsekvenser

Den föreslagna lagen tillämpas på ordnande, utveckling och styrning av samt tillsynen över det räddningsväsende som landskapen ansvarar för. Dessutom ska på räddningsväsendet tillämpas räddningslagen, landskapslagen och vissa andra lagar som har samband med den. Lagen om ordnande av räddningsväsendet är av typen förvaltningslag och får sålunda inga direkta konsekvenser för servicen för befolkningen. Syftet med den föreslagna lagen är dock att effektivisera användningen av räddningsväsendets resurser och att förbättra tillgången till och kvaliteten på tjänster. Lagen om ordnande av räddningsväsendet som sådan kommer inte att få några konsekvenser för placeringen av räddningsväsendets personal och materiel, det nuvarande nätverket av brandstationer, ställningen för avtalsbrandkårer och inte heller för deras egendom. Bestämmelser om detta finns i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. Räddningsväsendets styrka kommer fortsättningsvis att vara ett bra och omfattande operativt nätverk. Bestämmelser om medborgarnas möjligheter att påverka beslutsfattandet inom räddningsväsendet föreskrivs separat i landskapslagen. 

Överföringen av ansvaret för räddningsväsendet från räddningsområdena till landskapen får inga omedelbara konsekvenser för räddningsväsendets serviceförmåga. Räddningsväsendets resurser och möjligheter att producera tjänster kvarstår huvudsakligen där de finns i det nuvarande regionala systemet för räddningsväsendet. 

Lagförslaget förväntas inte försvaga de språkliga rättigheterna, jämlikheten, jämställdheten eller sysselsättningsfrågorna. Det förväntas inte heller få negativa konsekvenser för den regionala utvecklingen. 

Lagen om ordnande av räddningsväsendet får inga direkta konsekvenser för invånarnas påverkningsmöjligheter, demokratin och det politiska systemet. Dessa konsekvenser orsakas av att ansvaret för räddningsväsendet överförs till landskapen. Landskapslagen innehåller bestämmelser om detta, och konsekvenserna läggs fram i motiveringarna till regeringens proposition om landskapslagen. 

4.1  Beredningsskeden och beredningsmaterial

Beredningen av lagen om ordnande av räddningsväsendet har genomförts med beaktande av beredningen av landskapslagen samt beredningen av lagen om ordnande av social- och hälsovård och skett i nära samarbete med social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet. Dessutom är avsikten att en revidering av räddningslagen ska träda i kraft den 1 januari 2019. 

Ärendet har behandlats av rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet för bedömning av lagstiftningen har i sitt utlåtande daterat den 20 februari 2017 konstaterat att utkastet till regeringens proposition om ordnande av räddningsväsendet innehåller en allmän beskrivning av nuläget, syftet med propositionen, målgruppen och de föreslagna åtgärderna. I propositionsutkastet har man identifierat åtgärdernas influensområden. Det innehåller också allmänna bedömningar av lagförslagets eventuella konsekvenser. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen är medvetet om att propositionsutkastet på ett väsentligt sätt hänger samman med en större helhet av reformer, dvs. landskapsreformen och reformen av att ordna social- och hälsotjänster. Att bedöma konsekvenserna av flera lagreformer som är sammanbundna med varandra är en utmaning, och utan noggrann konsekvensbedömning finns det även med tanke på helheten av reformer risk för att slutresultatet inte enbart medför önskade utan också oönskade konsekvenser. Därför bör särskild uppmärksamhet fästas vid att konsekvensbedömningarna av separata propositionsutkast som hänger samman med varandra utformas på ett enhetligt sätt, eftersom det är en grundläggande förutsättning för att kunna bilda en helhetsbild av reformens konsekvenser. Att bedöma de sammanlagda konsekvenserna är naturligtvis svårt, om man ännu inte känner till innehållet i alla de propositioner som hänger samman med ärendet. Det oaktat finns det skäl att i propositionsutkasten lyfta fram kopplingarna mellan de olika delområdena i helheten av reformer och att åtminstone beskriva hur en viss separat proposition och dess eventuella konsekvenser hänger samman med helheten av reformer. 

Propositionens konsekvensbedömning och allmänna motivering har kompletterats i enlighet med rekommendationerna från rådet för bedömning av lagstiftningen. 

4.2  Remissyttranden och hur de har beaktats

Lagförslaget sändes på remiss till statsrådets kansli och ministerierna, regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna, KT Kommunarbetsgivarna, Finlands Kommunförbund och landskapsförbunden, Nödcentralsverket, Räddningsinstitutet, de centrala organisationerna inom räddningsbranschen, personalorganisationerna inom räddningsbranschen, räddningsverken och de lokala räddningsväsendena. 

I remissyttrandena fick målen för lagförslaget allmänt taget stöd. I remissyttrandena togs det särskilt ställning till att oberoende av områdesindelningen ska räddningsväsendet även i fortsättningen kunna producera prehospital akutsjukvård. Lagförslaget utgår från att såväl den prehospitala akutsjukvården som räddningsväsendet ordnas av samma juridiska person, så att räddningsväsendet även i fortsättningen kan utföra prehospital akutsjukvård som landskapets egen verksamhet. 

Majoriteten av remissinstanserna tog även ställning till det framtida antalet räddningsverk. Största delen av dem ansåg att 18 räddningsverk är det bästa alternativet, men även det system med fem räddningsverk som föreslås i lagutkastet fick understöd. Dessutom har Helsingfors stad föreslagit att räddningsväsendet ska förbli Helsingfors stads egen verksamhet och att räddningsväsendet även i fortsättningen ska vara producent av prehospital akutsjukvård inom sitt område. Städerna Esbo, Borgå och Vanda har föreslagit att räddningsväsendet ska förbli en gemensam självständig uppgift för kommunerna i det nuvarande räddningsområdet och att räddningsväsendet även i fortsättningen ska vara producent av prehospital akutsjukvård inom sitt område. En del av dem som svarade tog inte ställning till antalet räddningsverk, utan ansåg att det är viktigare att den prehospitala akutsjukvården och räddningsväsendet även i fortsättningen ordnas inom samma områden. Regeringens proposition har utifrån remissyttrandena preciserats så att i stället för att fem räddningsverk har organiseringsansvaret för räddningsväsendet ska alla de landskap som avses i landskapslagen ha det. 

Servicenivån inom räddningsväsendet ska enligt remissinstansernas uppfattning bygga på riskbedömning. Enligt lagförslaget ska räddningsväsendets servicenivå motsvara de nationella, regionala och lokala behoven och olycksriskerna. 

I remissyttrandena framhävdes det att en modell som endast bygger på invånarantalet inte är lämplig för finansieringen av räddningsväsendet, eftersom modellen kan leda till att tjänsterna i glesbebodda områden försämras. Bestämmelser om finansieringen av räddningsväsendet föreskrivs separat i lagen om landskapens finansiering. 

I finansministeriets remissyttrande och vissa andra remissyttranden kritiserades lagförslagets bestämmelser om statens styrning. Det ansågs att beslutanderätten om uppgifterna i princip ska innehas av de självstyrande landskapen. Enligt finansministeriets remissyttrande motsvarar bestämmelserna i lagförslaget till stor del bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Detta kan enligt finansministeriets remissyttrande vara problematiskt, eftersom ett särdrag hos social- och hälsotjänsterna är deras karaktär av grundläggande fri- och rättigheter, vilken enligt finansministeriets åsikt både ger rätt till och förutsätter en delvis kraftigare och mer centraliserad statlig styrning än inom andra sektorer. 

Enligt justitieministeriets remissyttrande är ett väsentligt syfte med räddningsväsendet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till liv, egendom och miljö. Bestämmelserna om ordnandet av räddningsväsendet kan sålunda oberoende av sin organisatoriska karaktär anses tillgodose den respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna som föreskrivs 22 § i grundlagen. 

Lagförslaget har med stöd av remissyttrandena ändrats så att det tydligare framgår att avsikten med lagförslaget är att begränsa den kraftigare och mer centraliserade styrningen till den del av landskapens verksamhet som uttryckligen och konkret tryggar medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter som liv, hälsa och egendom. Räddningsväsendet är utöver den närservice som det producerar en riksomfattande organisation som kan komma att vara verksam inom ett större område än sitt eget. Detta förutsätter enhetliga operativa arrangemang samt riksomfattande styrning och ledning.