1.1  Ordnande av social- och hälsovård

Kommunerna eller samkommunerna har ansvar för att ordna social- och hälsovård i enlighet med vad som föreskrivs i socialvårdslagen (1301/2014), folkhälsolagen (66/1972), lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977) samt i andra speciallagar om social- och hälsovård.  

Enligt 33 § 1 mom. i socialvårdslagen ska planeringen och tillhandahållandet av socialvård tillses i enlighet med vad som föreskrivs i socialvårdslagen eller annars. 

Kommunen ska enligt 5 § i folkhälsolagen sörja för folkhälsoarbetet i enlighet med vad som föreskrivs eller bestäms i folkhälsolagen, hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) eller annars. Kommunerna kan dessutom sköta folkhälsoarbetet gemensamt genom att för denna uppgift grunda samkommuner. En kommun kan även komma överens med en annan kommun om att denna sköter en del av funktionerna inom folkhälsoarbetet. Kommunen ska ha en hälsovårdscentral för skötseln av uppgifterna i anslutning till folkhälsoarbetet.  

Kommunen ska enligt 3 § i lagen om specialiserad sjukvård för ordnande av specialiserad sjukvård höra till en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt. Sjukvårdsdistrikten räknas upp i 7 § i den lagen, men en kommun kan välja till vilket sjukvårdsdistrikt den hör. Det finns sammanlagt 20 sjukvårdsdistrikt. För ordnandet av specialomsorger om utvecklingsstörda indelas landet i specialomsorgsdistrikt i enlighet med lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Bestämmelser om till vilket specialomsorgsdistrikt en kommun hör utfärdas genom förordning av statsrådet. Alla specialomsorgsdistrikt förutom Helsingfors specialomsorgsdistrikt är samkommuner. Enligt statsrådets förordning om specialomsorgsdistrikt (1045/2008) finns det 15 specialomsorgsdistrikt. Kårkulla samkommun svarar dessutom oberoende av distriktsindelningen för ordnandet av specialomsorgerna för den svenskspråkiga befolkningen. 

Enligt de uppgifter som Finlands Kommunförbund rf samlat in ansvarar 142 kommuner eller samarbetsområden (en samkommun eller ett samarbetsområde enligt principen om ansvarskommun) för ordnandet av primärvården och socialservicen 2017. Det fanns sammanlagt 59 samarbetsområden och i dem ingick 212 kommuner. Av befolkningen bodde cirka 47 procent inom ett samarbetsområde. För primärvården och socialservicen ansvarade 31 samkommuner, som omfattade sammanlagt 147 medlemskommuner. Samarbetsområdena enligt principen om ansvarskommun uppgick till 28, och de omfattade 65 kommuner. Det fanns 83 kommuner som ordnade sina social- och hälsovårdstjänster självständigt. Av dessa hade 29 kommuner mer än 20 000 invånare, och 54 kommuner uppfyllde inte det krav på befolkningsunderlag som anges i lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007). 

Kommunerna och samkommunerna har omfattande prövningsrätt när det gäller hur och i vilken form de ordnar social- och hälsovårdstjänsterna.  

En kommun kan enligt 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992) och 9 § i kommunallagen (410/2015) ordna de uppgifter som hör till social- och hälsovården genom att sköta verksamheten själv, genom avtal tillsammans med en annan kommun eller andra kommuner, eller genom att vara medlem i en samkommun som sköter verksamheten. Den service som behövs vid skötseln av uppgifterna kan kommunerna skaffa av staten, en annan kommun, en samkommun eller någon annan offentlig eller privat tjänsteproducent. Dessutom kan serviceanvändaren ges en servicesedel, genom vilken kommunen förbinder sig att, upp till det värde som fastställts för sedeln enligt kommunens beslut, betala de tjänster som serviceanvändaren köper av en privat tjänsteproducent som kommunen godkänt. 

Reformen av social- och hälsovården (nedan social- och hälsovårdsreformen) har beretts länge och beredningen har inbegripit många olika faser. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ordnandet av social- och hälsovården samt till vissa lagar som hänför sig till den (RP 324/2014 rd), som innehöll förslag till genomförande av reformen, överlämnades till riksdagen i december 2014. Propositionen förföll dock våren 2015. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av landskap och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården samt till lämnande av underrättelse enligt artikel 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (RP 15/2017 rd) överlämnades till riksdagen i mars 2017.  

Regeringens propositioner som gäller social- och hälsovårds- och landskapsreformen behandlas just nu i riksdagen, och grundlagsutskottet lämnande den 29 juni 2017 ett utlåtande om dem (GrUU 26/2017 rd). Till följd av grundlagsutskottets utlåtande fortsätter beredningen av social- och hälsovårds- och landskapsreformen och avsikten är nu att reformen ska träda i kraft den 1 januari 2020.  

1.2  Lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården

Lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården (548/2016, nedan begränsningslagen) trädde i kraft den 1 juli 2016. Kommunernas och samkommunernas rättshandlingar som är oändamålsenliga med tanke på servicesystemet inom social- och hälsovården som helhet begränsas för att trygga möjligheterna för de landskap som bildas till följd av social- och hälsovårds- och landskapsreformen att inom hela landskapet på lika villkor och på ett ekonomiskt sätt ordna de tjänster som landskapen ansvarar för att ordna.  

Begränsningarna gäller de avtal om omfattande anskaffning av social- och hälsovårdstjänster som kommunerna och samkommunerna ingår med en privat tjänsteproducent (avtal om utläggning). Begränsningarna gäller också kostnadsmässigt stora investeringar i byggnader som används inom social- och hälsovården.  

När lagen behandlades i riksdagen ansåg grundlagsutskottet det viktigt att man noga följer upp lagförslagets konsekvenser och utan dröjsmål ingriper i eventuella missförhållanden, om lagen visar sig problematisk med tanke på tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i 6 och 19 § i grundlagen, om lagen i övrigt visar sig vara bristfällig eller om den fortsatta beredningen av social- och hälsovårdsreformen i övrigt ger anledning till en ny bedömning av lagen. 

1.3  Lagen om tillämpning av vissa förpliktelser enligt lagen om en kommun- och servicestrukturreform

Genom lagen om en kommun- och servicestrukturreform (169/2007, nedan paras-ramlagen) ålades kommunerna att ordna primärvården och nära anslutna tjänster inom socialvården genom att antingen inrätta ett samarbetsområde eller ordna tjänsterna i en kommun med ett befolkningsunderlag på åtminstone ungefär 20 000 invånare. Kommunerna har kunnat uppfylla samarbetsförpliktelserna genom att antingen inrätta en samkommun eller ordna tjänsterna med stöd av den s.k. principen om ansvarskommun. Skyldigheten i fråga om befolkningsunderlaget skulle uppfyllas före ingången av 2013. Paras-ramlagen ändrades 2011 så att skyldigheten utvidgades till att gälla alla uppgifter inom socialvården, men utvidgningen gjordes dock så att uppgifterna skulle överföras senast före utgången av 2014. Dessutom gavs statsrådet samtidigt behörighet att förplikta en kommun att ansluta sig till ett samarbetsområde inom social- och hälsovården i syfte att uppfylla det krav på befolkningsunderlag som avses i ramlagen.  

Kommunernas samarbetsförpliktelser som baserar sig på paras-ramlagen har förlängts i flera olika omgångar. Enligt lagen om tillämpning av vissa förpliktelser enligt lagen om en kommun- och servicestrukturreform (490/2014) gäller förpliktelserna till utgången av 2018 på så sätt att kommunernas samverkan fortsätter tills organiseringsansvaret har överförts till de social- och hälsovårdsområden som avses i den lag om ordnande av social- och hälsovård som är under beredning. 

2.1  Ändringsbehoven till följd av ändringen av tidsplanen för social- och hälsovårds- och landskapsreformen

Avsikten med regeringens proposition som gäller genomförandet av landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen (RP 15/2017 rd) var att ansvaret för att ordna social- och hälsovård skulle överföras från kommunerna och samkommunerna till landskapen den 1 januari 2019. Tidsplanen har på grund av grundlagsutskottets utlåtande av den 29 juni 2017 och den därpå följande nya beredningen av lagen om kundens valfrihet ändrats så att ikraftträdandet av reformen senareläggs till ingången av 2020.  

Enligt 3 § i den gällande lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården ska kommuner och samkommuner i avtal som de ingår med privata tjänsteproducenter och i avtal om hyres- eller annan nyttjanderätt till byggnader och lokaler, vilka ingås efter ikraftträdandet av denna lag och är i kraft efter 2018, inkludera ett avtalsvillkor enligt vilket den som har lagstadgat organiseringsansvar för social- och hälsovården har rätt att säga upp avtalet under år 2019 så att det slutar gälla tolv månader från uppsägningen. Det anges i anslutning till detta att lagen ska vara i kraft så länge landskapets uppsägningsrätt gäller, dvs. till och med den 31 december 2019. I och med att tidpunkten för ikraftträdandet av social- och hälsovårds- och landskapsreformen flyttas ska lagens giltighetstid förlängas och den tidsfrist för landskapets uppsägningsrätt som anges i 3 § ändras. 

2.2  Investeringar i byggnader som används inom social- och hälsovården

2.3  Upphandlingskontrakt om tjänster

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården (RP 97/2016 rd) beskrivs de avtal om omfattande utläggning av social- och hälsovårdstjänster som kommunerna och samkommunerna har ingått med privata företag före ingången av 2016.  

I takt med att beredningen av social- och hälsovårdsreformen framskridit har allt fler kommuner och samarbetsområden skaffat nästan alla de tjänster som behövs för att ordna social- och hälsovård av privata tjänsteproducenter, och har själva ansvar endast för vissa uppgifter som innebär utövning av offentlig makt. Denna typ av så kallade totala utläggningar pågår också i nuläget. Enligt en förfrågan som Finlands Kommunförbund gjorde i maj 2015 har det i sammanlagt 19 kommuner lagts fram en fullmäktigemotion som gällde utläggningar. Som exempel på redan genomförda utläggningar kan nämnas bl.a. de avtal om total utläggning av social- och hälsovården som kommunerna Rääkkylä, Tohmajärvi och Puolanka har ingått med ett privat företag före 2015. Kommunerna Mänttä-Vilppula och Juupajoki har grundat ett gemensamt företag med Pihlajalinna Abp för att producera social- och hälsovårdstjänster. Åtminstone Parkano, Rantasalmi, Pyttis och Jämsä har ingått ett avtal om total utläggning som trädde i kraft 2015. Bland annat Etseri, Kuortane och Alavus har ingått ett avtal om utläggning från ingången av 2016, och åtminstone Soini, Sysmä, Siikalatva och Sulkava har ingått ett avtal från ingången av 2017.  

De avtal om total utläggning som var kända i början av 2017 omfattar cirka 110 000 finländare, dvs. cirka två procent av befolkningen, och de ingångna avtalen om total utläggning uppgår till en årlig omsättning på cirka 400 miljoner euro och avtalen om delvis utläggningar uppgår till ett värde på cirka 30 miljoner euro. De kommuner som genomfört en total utläggning är främst kommuner som har mindre än 10 000 invånare. Det har varit typiskt för kommunerna att deras utgifter för social- och hälsovårdstjänster har varit högre än genomsnittet jämfört med det kalkylerade behovet, också om undantag förekommer. Kommunerna har motiverat utläggningarna med att man vill bevara närservicen, trygga arbetsplatserna på orten och förbättra förutsägbarheten i kostnadsutvecklingen i synnerhet i det fallet att prissättningen baserar sig på ett fast pris som beräknats utifrån kapitationen och på sådana förhöjningar av priset som det avtalats om på förhand. Också svårigheter att tillsätta läkartjänster har haft betydelse för viljan att ingå avtal om utläggning. Utläggningarna har i huvudsak varit i kraft en så kort tid att de övergripande konsekvenserna och sambandet mellan deras orsak och verkan ännu inte kan bedömas på ett tillförlitligt sätt med hjälp av jämförelser. Institutet för hälsa och välfärd har utrett konsekvenserna av den totala utläggning av social- och hälsovårdstjänster som genomförts i Mänttä-Vilppula. Enligt utredningen var de uppnådda besparingarna betydande. I utredningen konstaterades det dock att en uppföljningstid på ett eller två år är för kort för att säkerställa att resultaten är tillförlitliga och varaktiga.  

Typiskt för de avtal som ingåtts om total utläggning har varit mycket långa avtalsperioder. Det verkar som om avtalen vanligen gäller i tio år, och utöver detta inkluderar avtalen ofta en option enligt vilken avtalen kan förlängas med fem år.  

Avtal som ingåtts med företag kan vanligen inte sägas upp mitt under avtalsperioden utan omfattande ersättningsförpliktelser. Genom långsiktiga avtal kan den som enligt den nya servicestrukturen ansvarar för att ordna tjänsterna således för en mycket lång tid bindas till arrangemangen enligt ett avtal. Om avtalsansvaren överförs till de nya anordnarna i samband med beredningen av social- och hälsovårdsreformen, är anordnarna skyldiga att i en viss kommun eller ett visst mindre område som ligger inom deras område ordna de tjänster som avses i avtalet i den omfattning och på det sätt som avtalet förutsätter. Trots att det i regeringens riktlinjer fastställs att den privata sektorn ska utnyttjas i allt högre grad med hjälp av mångproducentmodellen och valfrihetssystemet kan ett avtal begränsa den nya anordnaren så att den inte kan se till att hela befolkningen inom dess ansvarsområde erbjuds tjänster på lika villkor. Om avtalsansvaren överförs endast delvis eller inte alls kan däremot den kommunala ekonomin förorsakas betydande kostnader som är onödiga. Dessutom ger det framtida valfrihetssystemet upphov till situationer där tjänsteanvändarnas val kan avvika avsevärt från vad som bedömdes vara sannolikt när de omfattande avtalen om upphandling och utläggning av tjänster ingicks. Också av denna anledning finns det inom den nya servicestrukturen ett klart behov av att se över de tidigare avtalsarrangemangen. 

Efter ikraftträdandet av begränsningslagen har åtminstone två kommuner ingått ett avtal om omfattande utläggning av social- och hälsovårdstjänster. Kommunerna Kinnula och Lumijoki har båda ingått ett avtal om utläggning av tjänster med Suomen Terveystalo Oy. Båda kommunerna har cirka 2 000 invånare. Genom avtalet har Kinnula lagt ut cirka 49 procent av de social- och hälsovårdstjänster som kommunen ansvarar för. Avtalet är i kraft 15 år och kostnaderna enligt avtalet uppgår på årsnivå till cirka 1,95 miljoner euro.  

Utöver de utläggningar som beskrivs ovan har flera kommuner också planerat och berett utläggningar av de social- och hälsovårdstjänster som de ansvarar för att ordna. Enligt de inofficiella uppgifter som fåtts om planerna är strävan att utläggningarna ska göras så att kostnaderna för de tjänster som ett avtal omfattar uppgår till något mindre än 50 procent enligt den nuvarande kostnadsnivån, vilket innebär att avtalet inte behöver inkludera ett uppsägningsvillkor som avses i lagen. De planerade avtalens giltighetstid är dock lång, vanligen mer än tio år. 

I propositionen föreslås det att kriteriet för när ett avtal ska inkludera ett uppsägningsvillkor ska ändras. Enligt förslaget ska det i ett avtal tas in ett uppsägningsvillkor, om kostnaderna för de tjänster som avtalet omfattar överstiger 30 procent av kostnaderna för de social- och hälsovårdstjänster som kommunen eller samkommunen ansvarar för och avtalet fortsätter att gälla efter utgången av 2020. Den föreslagna ändringen av kriteriet baserar sig på att den gräns som anges i den gällande lagen möjliggör att betydande servicehelheter läggs ut utan ett uppsägningsvillkor, såsom hela verksamheten vid en kommuns hälsovårdscentral. Utläggningar av denna omfattning begränsar i betydande grad landskapets möjlighet att planera genomförandet av tjänster. Ett omfattande avtal om utläggning av hälsovårdstjänster kan ha en begränsande inverkan också på genomförandet av det valfrihetssystem som är under beredning. Dessutom föreslås det att villkoret om ett avtals längd ändras, eftersom en sådan avtalsperiod på fem år som avses i den gällande lagen kan innebära att landskapet som längst är bundet till arrangemangen enligt avtalet nästan ända fram till utgången av 2024. Avtalet begränsar då onödigt länge landskapets möjligheter att planera och genomföra lösningar som är mer ändamålsenliga med tanke på servicebehovet hos invånarna i landskapet. 

I samband med beredningen bedömdes det också om en gräns som är lägre än 30 procent borde fastställas. De avtal om tjänster som är restriktivare än detta är dock vanligen avtal om vissa enskilda tjänster i fråga om vilka ett upphandlingsavtal är ändamålsenligt med tanke på genomförandet av tjänsten och överensstämmer med intressena hos de kunder som använder tjänsten. Till exempel avtal om serviceboende kan utgöra denna typ av avtal. 

2.4  Samarbetsområden enligt paras-ramlagen

Syftet med denna proposition är att se till att verksamheten i de samarbetsområden som inrättats fortsätter tills de nya organisationer som ska bildas och som ansvarar för ordnandet av social- och hälsovården inleder sin verksamhet.  

Om de gällande samarbetsförpliktelser som anges i ramlagen inte förlängs kan kommunerna upplösa samarbetsområdena. Detta innebär samtidigt att man i de kommuner som upplöser samarbetet måste organisera verksamheten på ett nytt sätt. Detta måste till en början göras från och med ingången av 2019 och på nytt i den fas när servicestrukturreformen inom social- och hälsovården genomförs. I samband med detta kan också kommuner som inte på många år själva har ansvarat för ordnandet av social- och hälsovården bli tvungna att mycket kortsiktigt ansvara för att ordna social- och hälsovårdstjänsterna. Tjänsterna för invånarna i dessa kommuner kan under denna mellanperiod äventyras, om tjänsterna till följd av t.ex. brist på kunnande och rekryteringssvårigheter inte kan genomföras med mycket kort varsel. Dessutom förorsakar tillfälliga strukturförändringar onödiga kostnader för de kommuner inom vars samarbetsområden en eller flera kommuner säger upp samarbetsavtalen som mycket kortfristiga provisoriska arrangemang.  

På grund av vad som anförs ovan föreslås det att giltighetstiden för lagen om tillämpning av vissa förpliktelser enligt lagen om en kommun- och servicestrukturreform förlängs genom att 1 och 2 § i den lagen ändras. Avsikten med förlängningen av lagens giltighetstid är att säkerställa att de nuvarande samarbetsområdenas verksamhet fortsätter fram till dess att de social- och hälsovårdsområden som avses i lagen om ordnande av social- och hälsovård har inlett sin verksamhet. Genom samarbetsområdenas fortsatta verksamhet kan kontinuiteten i tjänsterna för invånarna i kommunerna inom dessa områden tryggas. Ett fortsatt samarbete kan dessutom förhindra att kortvariga förändringar i servicestrukturen orsakar en kostnadsökning.  

Tidsplanen för genomförandet av servicestrukturreformen inom social- och hälsovården är i detta skede ännu inte känd med säkerhet. Enligt de preliminära bedömningarna ska lagen om ordnande av social- och hälsovård träda i kraft så att det 2020 är möjligt att överföra ansvaret för att ordna social- och hälsovård från kommunerna till organisationerna enligt den nya lagstiftningen. Av denna orsak föreslås det att tillämpningen av förpliktelserna enligt ramlagen förlängs så att de samarbetsförpliktelser som nu är i kraft till utgången av 2018 ska tillämpas fram till utgången av 2019. Giltighetstiden för statsrådets behörighet ska förlängas på motsvarande sätt. Om den lag om ordnande av social- och hälsovård som nämns ovan träder i kraft tidigare, är det möjligt att i den lagen på motsvarande sätt ändra också denna lags giltighetstid. 

Förpliktelserna enligt ramlagen har inte hindrat kommunerna från att byta från ett samarbetsområde till ett annat, om den struktur som bildas uppfyller förpliktelserna enligt ramlagen för alla kommuner. Den föreslagna förlängningen av giltighetstiden för förpliktelserna enligt ramlagen hindrar således inte kommunerna och de samarbetsområden som avses i lagen från att avtala om t.ex. utvidgat samarbete. En förutsättning för detta är dock i fråga om förpliktelserna enligt ramlagen att alla kommuner som hör till ett samarbetsområde också i fortsättningen hör till samarbetsområdet enligt förpliktelserna i ramlagen. 

3.1  Avtal med privata tjänsteproducenter (utläggningar av tjänster)

De föreslagna bestämmelserna hindrar inte kommunerna och samkommunerna att i fortsättningen i önskad omfattning skaffa tjänster hos privata tjänsteproducenter och ingå avtal om nyttjanderätt till fastigheter och lokaler. Enligt förslaget ska kommunen eller samkommunen dock ta in ett avtalsvillkor i sitt avtal, enligt vilket den kommande anordnaren av tjänster när lagens förutsättningar uppfylls har rätt att säga upp avtalet. Den föreslagna regleringen begränsar sålunda inte kommunernas och samkommunernas möjlighet att ingå avtal under den tid de har ansvaret för att ordna tjänsterna. Verksamhet enligt ett avtal får också fortsätta om den kommande anordnaren av tjänster anser det ändamålsenligt. Avtalsparterna har också om de så önskar möjlighet att komma överens om avtalets innehåll på nytt. Begränsningen gäller sådana till sin omfattning betydande långfristiga avtal som fortfarande är i kraft efter 2020.  

Det villkor om möjligheten att säga upp avtalet som ska ingå i avtalet kan indirekt öka kommunernas kostnader i fråga om de avtal som omfattas av den föreslagna regleringen, om uppsägningsvillkoret beaktas vid prissättningen av avtalen. Den osäkerhet som är förknippad med möjligheten att säga upp avtalet kan i princip påverka kostnaderna också på det sättet att utvecklandet av serviceproduktionen blir långsammare i utläggningsfall, eftersom genomförandet av omfattande verksamhetsförändringar enligt tidigare erfarenheter i allmänhet kräver cirka två till fyra år. Som helhet sett är de begränsningar som avses i propositionen dock inte väsentliga med tanke på en långsammare utveckling av serviceproduktionen, eftersom det med tanke på helheten dock fortfarande förekommer få totala utläggningar och de föreslagna begränsningarna endast gäller mycket omfattande och långvariga avtal. Framför allt när det gäller dessa avtal är det nödvändigt att trygga möjligheterna för kommande anordnare att utnyttja resurserna i området i form av mer omfattande helheter än vad de kommunvisa avtalen om total utläggning ger möjlighet till. 

Enligt propositionen ska ett uppsägningsvillkor tas in i ett avtal när avtalets värde överstiger trettio procent av kostnaderna för kommunens eller samkommunens social- och hälsovård. Enligt den gällande lagen är gränsen femtio procent. Till följd av ändringen gäller nya långfristiga avtal som inte inkluderar ett uppsägningsvillkor endast en begränsad del av tjänsterna. Konsekvenserna för landskapets organiseringsansvar är då mer hanterbara än enligt den gällande lagen.  

Den bestämmelse som föreslås i lagen och enligt vilken ett uppsägningsvillkor medför att ingen ersättningsskyldighet föreligger förtydligar nuläget. Också i den gällande lagen har utgångspunkten varit att när landskapet säger upp ett avtal i enlighet med ett uppsägningsvillkor medför uppsägningen ingen ersättningsskyldighet för landskapet.  

3.2  Investeringar i byggnader

Enligt regeringens riktlinjer ska ansvaret för att ordna social- och hälsovården överföras till landskapen den 1 januari 2020, dvs. om cirka två år. Dispens för investeringar har redan beviljats samkommuner för ett sjukvårdsdistrikt till ett mycket stort belopp. Tillstånd har beviljats 14 sjukvårdsdistrikt och två sjukvårdsdistrikts ansökningar är ännu anhängiga. Till följd av detta är det sannolikt att sjukvårdsdistriktens mest akuta investeringar som gäller byggnaders eftersatta underhåll redan har beviljats dispens och projekten har inletts eller håller på att inledas.  

Det praktiska genomförandet av de nuvarande investeringsplaner som redan har beviljats dispens kommer oundvikligen att för flera år framåt sysselsätta de sjukvårdsdistrikt som fått dispens. Byggandet i sjukvårdsdistrikten kommer alltså under de kommande två åren att uppgå till en mycket stor volym och distrikten kommer inte ens i praktiken att ha möjlighet att i någon större utsträckning planera och genomföra tilläggsinvesteringar.  

Landskapsfullmäktige ska väljas hösten 2018 och fullmäktige ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2019. Efter det att landskapsfullmäktige har inlett sin verksamhet finns det en instans till vilken ansvaret för de nuvarande sjukvårdsdistriktens verksamhet överförs från och med ingången av 2020 och som således också ska kunna säga sin mening om hur nödvändiga de eventuella investeringsplanerna är.  

Också kommunerna har under den tid lagen har varit i kraft beviljats ett betydande antal dispenser, och deras sammanlagda värde uppgår till 505 miljoner euro. I fråga om kommunernas projekt ska det även beaktas att kommunerna i enlighet med bestämmelserna i den införandelag som behandlas i riksdagen i princip också i framtiden har ansvar för projekten samt att kommunen åtminstone bär risken för huruvida investeringarna är användbara också efter överföringen av ansvaret för att ordna social- och hälsovård.  

Bestämmelserna i lagen möjliggör också i fortsättningen oväntade reparationer som görs t.ex. på tillsynsmyndigheternas föreläggande samt vidtagande av åtgärder som hänför sig till årligt underhåll av byggnader. Att dispenserna begränsas till investeringar som är nödvändiga för att trygga tjänsterna har mot den bakgrund som beskrivs ovan sannolikt ingen negativ inverkan på social- och hälsovårdens praktiska verksamhet. 

3.3  Förlängd tillämpning av förpliktelserna enligt paras-ramlagen

I propositionen föreslås det att de samarbetsförpliktelser inom social- och hälsovården som grundar sig på kommun- och servicestrukturreformen ska fortsätta att tillämpas till utgången av 2019. På motsvarande sätt föreslås det att giltighetstiden för statsrådets behörighet ska förlängas. I lagförslaget förpliktas kommunerna dock inte att till samarbetsområdena överföra sådana socialvårdsuppgifter som kommunerna själva ansvarar för att ordna när lagen träder i kraft. Genom en ändring av ramlagen som trädde i kraft den 4 maj 2011 (lag 384/2011) förpliktades kommunerna att överföra alla socialvårdsuppgifter till samarbetsområdena senaste före utgången av 2014. Denna förpliktelse slopades genom en lag om förlängd tillämpning av förpliktelserna enligt ramlagen (490/2014), som trädde i kraft 2014.  

Propositionen medför inga ändringar av de åtgärder för att bilda samarbetsstrukturer som ramlagen redan kräver av kommunerna. Befolkningsunderlaget i kommunerna och samarbetsområdena skulle vid ingången av 2013 uppfylla det i ramlagen angivna kravet på ett befolkningsunderlag på åtminstone cirka 20 000 invånare när det gäller primärvården och de därmed fast anslutna uppgifterna inom socialvården. De samarbetsområden som bildats har redan inlett sin verksamhet. I lagförslaget krävs det inga nya åtgärder av kommunerna, utan propositionen strävar endast till att det gällande läget inte ska ändras före de nya organisationer enligt servicestrukturreformen inom social- och hälsovården som ansvarar för att ordna tjänsterna inleder sin verksamhet.  

Med stöd av vad som anförts ovan kan det bedömas att propositionen inte har några ekonomiska eller administrativa konsekvenser eller några andra konsekvenser jämfört med nuläget. I fråga om propositionens konsekvenser kan det hänvisas till de konsekvensbedömningar som beskrivs i regeringens propositioner som gäller ramlagen (RP 155/2006 rd och RP 268/2010 rd) samt regeringens proposition som gäller en lag om förlängd tillämpning av förpliktelserna enligt ramlagen (RP 324/2014 rd). Konsekvensbedömningarna har beaktats när ramlagen och dess ändringförfattningar stiftades.