2.1.1  2.1.1 Summariska tvistemål

Med summariska tvistemål avses yrkanden som framställs i domstol och som kan väckas genom en mindre omfattande stämningsansökan än en vanlig stämningsansökan i tvistemål. I enlighet med 5 kap. 3 § i rättegångsbalken kan en mindre omfattande stämningsansökan användas i situationer när ärendet gäller en fordran på ett visst belopp, återställande av besittning eller ett rubbat förhållande, eller vräkning, och saken inte är tvistig enligt käranden. I stämningsansökan behöver som grund för yrkandet nämnas endast de omständigheter som yrkandet omedelbart baserar sig på. Bevis behöver inte uppges, men i stämningsansökan ska dock exakt specificeras vilket avtal, vilken förbindelse eller vilket annat skriftligt bevis käranden åberopar.  

En skriftlig stämningsansökan kan föras till tingsrättens kansli eller sändas till kansliet i maskinläsbar form, per post, som telefax eller som e-post. Om en stämningsansökan uppfyller de lagstadgade villkoren utfärdar tingsrätten en stämning i vilken svaranden uppmanas att skriftligen svara på käromålet inom utsatt tid från delgivningen av stämningen. Stämningen delges svaranden bevisligen på det sätt som föreskrivs om delgivning i rättegång i 11 kap. i rättegångsbalken. Bevisliga delgivningsmetoder är bevislig delgivning per post, telefondelgivning och stämningsmannadelgivning.  

I stämningen informeras svaranden om att käromålet bifalls genom tredskodom, om svaranden inte svarar på stämningen eller framför en grund för sitt bestridande eller om han eller hon till stöd för bestridandet åberopar en grund som inte påverkar avgörandet av ärendet. Om svaranden bestrider käromålet med hänvisning till en grund som kan ha inverkan på avgörandet av ärendet, överförs behandlingen av ärendet till sedvanligt rättegångsförfarande i tvistemål.  

En tredskodom kan omedelbart efter att den getts verkställas på samma sätt som en lagakraftvunnen dom. En tredskodom som getts i ett summariskt fordringsmål överförs till domregistret. Kreditupplysningsbolag får ur domregistret uppgifter om tredskodomar och därför leder en tredskodom till en betalningsanmärkning.  

Svaranden kan inte söka ändring i en tredskodom. Svaranden kan dock söka återvinning inom 30 dagar från det att han eller hon bevisligen har fått del av tredskodomen. Gäldenären delges ofta en tredskodom först när ärendet har gått vidare från utsökningsmyndigheten till indrivning. Återvinningstiden börjar dock löpa först från den bevisliga delgivningen eller alternativt från den tidpunkt när en gäldenär som har rätt att göra en ansökan om återvinning har fått del av domen vid en utmätning som skett i hans eller hennes närvaro. Med beaktande av att utmätningar vanligen inte förrättas i gäldenärens närvaro vinner tredskodomar i allmänhet aldrig laga kraft. Detta har dock ingen betydelse i praktiken, eftersom en tredskodom enligt 2 kap. 9 § i utsökningsbalken (705/2007) verkställs som en lagakraftvunnen dom.  

2.1.2  2.1.2 Bestämmande av domstolars behörighet

Vid bestämmandet av tingsrätters behörighet skiljer sig summariska tvistemål inte från andra tvistemål. Bestämmelser om tingsrätters behörighet i tvistemål finns i 10 kap. rättegångsbalken. Enligt 10 kap. 1 mom. i rättegångsbalken prövas ett yrkande mot en fysisk person av den tingsrätt inom vars domkrets personen i fråga har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Bestämmelser om allmänt forum för en juridisk person finns i 2 § i samma kapitel.  

Om ett yrkande har framställts vid en sådan tingsrätt som enligt 10 kap. i rättegångsbalken inte är behörig att behandla ärendet, och svaranden inte avger ett begärt svaromål, ska tingsrätten enligt 21 § i samma kapitel självmant avvisa ärendet eller överföra det till en behörig tingsrätt på det sätt som föreskrivs i 22 §. 

2.1.3  2.1.3 Behandlingen av summariska tvistemål

En stämningsansökan kan i maskinläsbar form sändas till tingsrättens ärendehanteringssystem (Tuomas) via en elektronisk datakommunikationsförbindelse (Santra). Datakommunikationsförbindelsen används dock endast av de största borgenärerna, dvs. i praktiken av indrivningsbyråerna och de största städerna. Detta beror på att leveransen av stämningsansökningar i maskinläsbar form via Santra förutsätter att ett program som uppfyller kraven byggs in i borgenärens eget informationssystem, vilket medför kostnader för borgenären.  

För privatpersoner och mindre indrivningsbyråer inrättades 2011 en webbaserad e-tjänst. Via e-tjänsten kan en borgenär sända en stämningsansökan till tingsrätten för behandling, följa behandlingen av stämningsansökan i tingsrätten, inhämta beslutet via tjänsten och slutligen överföra ärendet till utsökning. Genom att införa en lägre behandlingsavgift för dessa ärenden än för ärenden som inletts i pappersform eller som bifogad e-postbilaga sporras till användning av en maskinläsbar datakommunikationsförbindelse och e-tjänsten.  

Merparten av de stämningsansökningar som kommer in till tingsrätterna har upprättats vid professionella indrivningsbyråer. Även advokat- och juristbyråer gör i någon mån summariska stämningsansökningar. Ungefär 75 % av de summariska stämningsansökningarna görs via ovan nämnda elektroniska system i maskinläsbar form eller via e-tjänsten direkt i tingsrättens ärendehanteringssystem. 

Även om största delen av stämningsansökningarna för summariska tvistemål görs elektroniskt, sänds fortfarande cirka 25 % av de summariska stämningsansökningarna i pappersform eller som e-postbilaga. En stor del av dessa stämningsansökningar har gjorts av ett företag eller en person som bedriver professionell indrivningsverksamhet. Dessutom sänder merparten av företag med professionell bostadsuthyrningsverksamhet summariska stämningsansökningar som gäller deras ostridiga hyresfordringar till tingsrätten per brev eller e-post. Enligt uppgifter från 2016 hade över 90 % av de stämningsansökningar som registrerades manuellt (S-ärenden) gjorts av juridiska sökande. 

Om en stämningsansökan har gjorts i maskinläsbar form eller via e-tjänsten, behöver uppgifterna i ärendet inte registreras särskilt i tingsrätten. Summariska stämningsansökningar som inkommit i pappersform eller som e-postbilaga ska registreras särskilt i tingsrättens ärendehanteringssystem och denna registrering kräver uppskattningsvis tre gånger mer arbetstid än att registrera en stämningsansökan som i maskinläsbar form eller via e-tjänsten har sänts direkt till ärendehanteringssystemet. 

Tack vare utvecklingen av elektroniska system behöver det avgörande som utgör utsökningsgrund inte längre bifogas ansökan när utsökning söks. En utsökningsansökan kan göras elektroniskt så att uppgifterna i domen överförs automatiskt från domregistret till utsökningsansökan och från utsökningsansökan direkt till utsökningens informationssystem via utsökningens e-tjänst som byggts upp för ändamålet. Om en stämningsansökan har gjorts via e-tjänsten och domen hämtas elektroniskt, kommer det i e-tjänsten en länk vid domen via vilken domen kan överföras till utsökningen. Även vräkningsdomar kan på detta sätt hämtas för verkställande.  

Även inom utsökningen används en maskinläsbar datakommunikationsförbindelse som stora borgenärer (informationssystemssökande) använder till att göra utsökningsansökan. Systemet såsom Santra stängt och en anslutning till systemet förutsätter tillstånd och investeringar i programvara. En informationssystemssökande ansöker om utsökning med ett elektroniskt meddelande som med hjälp av en teknisk anslutning sänds till utsökningens riksomfattande informationssystem.  

I en maskinläsbar utsökningsansökan och en som gjorts via e-tjänsten ska endast sådana uppgifter som behövs vid verkställigheten och som inte finns i domen registreras särskilt. Ett exempel på sådan information är ett bankkonto till vilket de indrivna medlen redovisas eller en anmälan om att den sökande vill nöja sig med begränsad utsökning som avses i 3 kap. 105 § i utsökningsbalken. Elektroniska utsökningsansökningar registreras inte särskilt i utsökningens informationssystem utan de registreras automatiskt när de inleds.  

Behandlingen av stämningsansökningar i tingsrätter är i stor utsträckning automatiserad. I tingsrätten avgör i huvudsak kanslipersonalen ostridiga fordringsmål genom skriftlig beredning. Domare och tingsnotarier behandlar dock summariska fordringsmål som visat sig stridiga och sådana ostridiga fordringsmål där betydelsen av svarandens svaromål ska utvärderas. Även sådana stämningsansökningar i vilka tingsrätten på tjänstens vägnar ska bedöma yrkandets lagenlighet överförs till rättskipningspersonalen för avgörande. Tingsrätten ska till exempel på tjänstens vägnar säkerställa att den effektiva räntan i ett konsumentkreditavtal som underskrider 2 000 euro inte överskrider referensräntan enligt 12 § i räntelagen (633/1982) ökad med 50 procentenheter.  

Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2015:60 behandlat frågan om domstolens skyldighet att på tjänstens vägnar utreda huruvida ett standardvillkor om ränta i ett konsumentkreditavtal som överskrider 2 000 euro är oskäligt, och om så är fallet, utreda huruvida villkoret varit tydligt och begripligt utformat. Högsta domstolen ansåg att om räntevillkoret kan anses vara oskäligt för konsumenten, måste domstolen på tjänstens vägnar utreda om villkoret varit så tydligt och begripligt utformat att det uppfyller kraven på avtalsvillkor i direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Eftersom villkoret i det ifrågavarande fallet inte hade uppfyllt kraven på det, förkastades det villkorsbaserade yrkandet på tjänstens vägnar som klart ogrundat. 

En stor del av de fordringsmål som ska behandlas som ostridiga i domstolar gäller snabblån och olika ränte- och kostnadsyrkanden i anknytning till snabblån. Dessa avtal ingås enligt standardvillkor. Högsta domstolens prejudikat kan anses ha lett till en mera omfattande skyldighet att på tjänstens vägnar granska ränteyrkandets skälighet i ett fordringsmål som gäller snabblån. Om yrkandet kan anses oskäligt, ska domstolen bedöma om det avtalsvillkor som yrkandet baserar sig på är så klart och begripligt utformat att det inte strider mot ovan nämnda direktiv. När rättskipningsarbetet ökar sjunker automationsnivån i behandlingen.  

2.1.4  2.1.4 Antalet summariska tvistemål och behandlingstid

År 2016 inkom 343 949 stämningsansökningar i summariska tvistemål till tingsrätterna och 345 708 ärenden avgjordes. Motsvarande siffor 2015 var 349 154 och 345 712 avgjorda ärenden. Antalet stämningsansökningar har därmed minskat 2016 med cirka 5 000 jämfört med året innan. Antalet avgjorda ärenden är däremot oförändrat. Antalet summariska tvistemål i olika tingsrätter varierar. Flest är de summariska tvistemålen i Helsingfors tingsrätt. År 2016 avgjordes i Helsingfors tingsrätt 50 904, i Birkalands tingsrätt 31 420 och i Vanda tingsrätt 16 963 summariska tvistemål. I tingsrätterna i Södra Karelen och Norra Karelen avgjordes likaledes 6 153 och 8 844 summariska mål. 

Behandlingstiden för summariska tvistemål varierar betydligt mellan tingsrätterna. Den genomsnittliga behandlingstiden för summariska tvistemål 2016 var 2,8 månader. I flera tingsrätter var den genomsnittliga behandlingstiden mindre än två månader. Den genomsnittliga behandlingstiden till exempel i Kajanalands tingsrätt var 1,3 månader, i Päijänne-Tavastlands tingsrätt 1,9 månader och i Birkalands tingsrätt 1,8 månader. Den genomsnittliga längden i Vanda tingsrätt var åter 2,7 månader och i Norra Karelens tingsrätt två månader. I två tingsrätter, Södra Karelens och Helsingfors tingsrätter, varade behandlingen av ett summariskt tvistemål dock längre än det allmänna genomsnittet. Den genomsnittliga behandlingstiden i Helsingfors tingsrätt 2016 var 4,7 månader och i Södra Karelens tingsrätt 6,7 månader. I Helsingfors tingsrätt har den genomsnittliga behandlingstiden för summariska tvistemål under den första hälften av 2017 minskat till 3,9 månader.  

2.1.5  2.1.5 Behandlingens effektivitet

Produktiviteten i den personal som behandlar summariska ärenden varierar enligt tingsrätt. Liksom konstateras ovan behandlas summariska tvistemål i huvudsak av kanslipersonalen. Verksamhetens effektivitet kan därför åtminstone riktgivande bedömas genom att antalet årsverken i kanslipersonalen ställs i relation till antalet avgjorda summariska tvistemål. På så vis framgår att effektiviteten i behandlingen av summariska tvistemål återspeglar de skillnader som observerats i behandlingstid. År 2016 avgjordes t.ex. i Helsingfors tingsrätt 289 summariska tvistemål per kansliårsverke. I Södra Karelens tingsrätt avgjordes 225 summariska tvistemål per årsverke i kanslipersonalen. I Birkalands tingsrätt var siffran 408 summariska tvistemål och i Vanda tingsrätt 427. 

2.1.6  2.1.6 Bestämmelser om delgivning av stämningsansökan

Enligt 11 kap. 3 § i rättegångsbalken verkställs delgivningar i första hand genom att handlingen sänds till parten med posten mot mottagningsbevis (delgivning mot mottagningsbevis). Delgivningen kan också sändas som brev, om det kan antas att mottagaren får del av handlingen och inom utsatt tid återsänder delgivningskvittot (delgivning mot delgivningskvitto), eller alternativt som elektroniskt meddelande, förutsatt att mottagaren samtycker och har uppgett på vilket sätt meddelandet ska sändas (elektronisk delgivning mot delgivningskvitto). Enligt 3 b § i samma kapitel kan domstolen verkställa delgivningen också så att innehållet i den handling som ska delges berättas för mottagaren per telefon, och därefter sänds handlingen till mottagarens post- eller e-postadress (telefondelgivning). Om det är fråga om delgivning av stämning, kan telefondelgivning användas endast i ett summariskt tvistemål som gäller en fordran på ett visst belopp.  

Om delgivningen inte har kunnat verkställas, eller det kan anses uppenbart att den inte kan verkställas per post, sköter stämningsmannen enligt 11 kap. 4 § i rättegångsbalken delgivningen (stämningsmannadelgivning). Om stämningsmannen enligt 7 § i samma kapitel har sökt en person vars hemvist i Finland är känt, men inte har träffat honom eller någon annan som har rätt att för hans räkning ta emot delgivningen och om det på grund av vad som har framkommit kan antas att han håller sig undan delgivningen, kan stämningsmannen sköta delgivningen genom att överlämna handlingarna till någon som hör till samma hushåll och som har fyllt 15 år eller, såvida mottagaren driver rörelse, till någon som är anställd i denna, eller i sista hand till den lokala polisen och sända ett meddelande om delgivningen per post till mottagaren under hans adress (mellanhandsdelgivning). 

Liksom konstateras ovan kan bevislig delgivning mot delgivningskvitto även verkställas elektroniskt, men detta förutsätter att mottagaren först meddelar tingsrätten till vilken elektronisk adress handlingen kan sändas. Svaranden ska därmed först kontaktas t.ex. per e-post för att få samtycke till att adressen används för delgivning.  

Bestämmelser om bevislig delgivning med hjälp av ett elektroniskt kommunikationsmedel finns också i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003, nedan även lagen om elektronisk kommunikation). Sådan bevislig elektronisk delgivning som avses i 18 § används dock inte i allmänna domstolar. 

Telefondelgivning har blivit den huvudsakliga delgivningsmetoden i summariska tvistemål som gäller en fordran på ett visst belopp. År 2015 gjordes det enligt rapporteringsdatabasen i ärendehanteringssystemet Tuomas sammanlagt 435 728 delgivningsförsök i summariska mål och antalet framgångsrika delgivningar var 331 396 (76 %). Enligt rapporten har cirka 51 % av de framgångsrika delgivningarna verkställts som telefondelgivning, 27 % som stämningsmannadelgivning och cirka 22 % har verkställts som delgivning mot delgivningskvitto. Antalet delgivningar mot mottagningsbevis av de framgångsrika delgivningarna var 0,0004 %, vilket tyder på att delgivning mot mottagningsbevis inte används i någon större utsträckning.  

Innan telefondelgivning togs i bruk delgavs stämningar i summariska tvistemål i regel som stämningsmannadelgivning. T.ex. andelen stämningsmannadelgivningar av de framgångsrika delgivningarna 2007 var 75,1 % (se RP 123/2009 rd, s. 5). Andelen stämningsmannadelgivningar har därmed minskat med nästan 50 procentenheter sedan 2007. Man kan därmed konstatera att målen för den reform som möjliggjort telefondelgivning har uppnåtts bättre än väntat.  

Stämningsmannadelgivning är dyrast bland de delgivningsmetoder som använts. Även om stämningsmannadelgivning inte längre används så mycket som t.ex. 2007, varierar användningen av olika delgivningsmetoder i summariska ärenden fortfarande i olika tingsrätter. År 2015 skulle en stämningsman sköta delgivningen i 100 495 summariska ärenden. Antalet framgångsrika stämningsmannadelgivningar var 88 305, dvs. 88 %. Stämningsmannadelgivningarnas andel varierade dock enligt tingsrätt så att t.ex. 30 % av delgivningsförsöken i Helsingfors var stämningsmannadelgivningar, 18 % i Södra Karelens tingsrätt, 17 % i Birkalands tingsrätt och 21 % i Vanda tingsrätt.  

Vid användningen av delgivningskvitto var procenten för framgångsrika delgivningar 49 % (148 783 delgivningsförsök, 73 488 framgångsrika delgivningar). Med stöd av statistiken verkar användningen av delgivning mot delgivningskvitto variera mer än stämningsmannadelgivning. År 2015 gjordes endast 404 delgivningsförsök mot delgivningskvitto i Helsingfors. Detta är 0,9 % av alla delgivningsförsök i Helsingfors. Av dem var 64 % framgångsrika (260 st.). Till exempel i Vanda gjordes samma år 9 555 delgivningsförsök mot delgivningskvitto, dvs. 43,5 % av alla delgivningsförsök. Procenten för framgångsrika delgivningar var lägre i Vanda än i Helsingfors, men delgivning mot delgivningskvitto kunde dock göras i 4 087 fall, dvs. 43 % av svarandena återsände delgivningskvittot. År 2015 gjordes i Södra Karelen 2 439 delgivningsförsök mot delgivningskvitto i tvistemål som inletts som summariska. Detta är 26 % av alla delgivningsförsök. Av dessa lyckades 1 477, dvs. 60,5 % av försöken var framgångsrika. 

I Helsingfors tingsrätt var telefondelgivning 2015 delgivningsmetod i 62 % av alla delgivningsförsök. Motsvarande siffra i Vanda var 33 % och i Södra Karelen 50,5 %. Bland de framgångsrika delgivningarna hade telefondelgivning använts som delgivningsmetod i Helsingfors i 69 %, i Södra Karelen i 61 % och i Vanda i 47 % av ärendena. I praktiken har alla telefondelgivningsförsök registrerats som framgångsrika i samtliga tingsrätter. Detta kan dock vara ett systematiskt fel som beror på att resultatlösa telefondelgivningar inte registreras alls.  

Som konstateras ovan lyckas i genomsnitt 76 % av alla delgivningsförsök på riksplan. I Helsingfors tingsrätt lyckas dock 89,4 % av försöken. Även i Södra Karelens tingsrätt är procenten för framgångsrika delgivningar hög, 82,5 %. T.ex. i Vanda tingsrätt är andelen framgångsrika delgivningar 69,7 % och i Birkalands tingsrätt 72,7 %.  

2.1.7  2.1.7 Domstolsavgifter

En ny lag om domstolsavgifter (1455/2015) trädde i kraft den 1 januari 2016. I 1 § föreskrivs att rättegångsavgifter och ansökningsavgifter tas ut som ersättning för behandlingen av ett mål eller ärende och för de åtgärder som vidtagits i en domstol. I avgiften ingår ersättning för expedition som ges i ett mål eller ärende och som innehåller ett avgörande, ett uppskovsbeslut eller ett interimistiskt beslut samt för andra åtgärder som myndigheten har vidtagit i samband med behandlingen av målet eller ärendet, om det inte föreskrivs särskilt om den avgift eller kostnadsersättning som ska tas ut för dessa åtgärder. Bestämmelser om beräkning av totalkostnaderna för tillhandahållandet av en prestation finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992).  

Enligt 6 § 1 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten ska storleken på den avgift som staten tar ut för en offentligrättslig prestation motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen (självkostnadsvärde). Statens prestationer får enligt huvudregeln inte producera mera än de kostar staten. Det får till exempel bestämmas att en avgift som hänför sig till rättsvård ska tas ut till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller inte alls ska tas ut. Endast av särskilda skäl kan det bestämmas att en avgift ska vara högre än prestationens självkostnadsvärde. 

I 2 § i lagen om domstolsavgifter föreskrivs det om rättegångsavgiftens belopp. För ett tvistemål som inletts genom en summarisk stämningsansökan och som avgjorts genom tredskodom eller genom dom efter medgivande och där uppgifterna om målet har sänts direkt till tingsrättens informationssystem tas ut en domstolsavgift på 65 euro. Om uppgifterna i stämningsansökan inte har sänts direkt till tingsrättens informationssystem, tas 86 euro ut i domstolsavgift.  

Avgifter som tas ut för behandlingen av summariska ärenden täcker i praktiken de kostnader som staten orsakas av deras behandling. År 2013 täcktes 96,4 % av kostnaderna för behandlingen av summariska ärenden av inkomsterna från behandlingsavgifterna. 

2.2.1  2.2.1 Allmänt

System som används i fordringsärenden i främmande stater har tidigare beskrivits i justitieministeriets publikationer. Till exempel i en utredning som gäller utvecklande av behandlingen av summariska tvistemål (Justitieministeriets utredningar och anvisningar 52/2014) redogörs för de system som används i Sverige och Österrike (s. 65—75). I ett betänkande av kommissionen Utsökning 2000 (KB 1998:2, s. 94—138) beskrivs de system som då var i kraft i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien och Nederländerna för att få en verkställbar utsökningsgrund i ett fordringsärende. 

Med hänsyn till de mål som eftersträvas genom förslagen i denna proposition är det inte i det här sammanhanget ändamålsenligt att beskriva lagstiftningen i utlandet så ingående som i de nämnda publikationerna. I uppdateringssyfte har dock på allmän nivå beskrivits de system som är i bruk i Tyskland och Frankrike och det s.k. europeiska betalningsföreläggandet. I lagstiftningen i Sverige och Österrike har inte skett några betydande förändringar efter att utredarnas utredning 52/2014 blev färdig och därför hänvisas i fråga om dessa stater till det som anges i utredningen. 

För att få en allmän bild av behandlingen av fordringsärenden i Europa finns det skäl att framhålla att det i alla EU:s medlemsstater förutom Sverige och Ungern krävs ett domstolsavgörande för att få en verkställighetsgrund i ett ärende som gäller en ostridig fordran. Avgörandena meddelas dock ofta i en enklare ordning än ett sedvanligt rättegångsförfarande inom ramen för olika specialförfaranden eller genom tredskodom. Dessutom används i många stater ett system där vissa handlingar som fastställs av notarius publicus är direkt verkställbara utan separat domstolsbehandling.  

2.2.2  2.2.2 Tyskland

Verkställbarheten för en privaträttslig ostridig penningfordran förutsätter i regel en dom eller ett beslut av en domstol. I Tyskland finns ett särskilt förfarande för betalningsföreläggande för ostridiga penningfordringar, det s.k. Mahnverfahren. Bestämmelserna om förfarandet har tagits in i Tysklands civilprocesslag (Zivilprozessordnung 688—703 d §). 

Behörig domstol är den allmänna underrätten, Amtsgericht. Om käranden är en fysisk person, bestäms domstolens regionala behörighet enligt kärandens, dvs. borgenärens hemvist. Många av delstaterna i förbundsrepubliken Tyskland har centraliserat sina betalningsförelägganden till vissa domstolar, Mahngerichte. En sådan domstol är t.ex. Weddings underrätt i Berlin. 

Det är obligatoriskt att använda en blankett när man ansöker om ett betalningsföreläggande. Ett betalningsföreläggande kan sökas både elektroniskt och med en ansökan på en pappersblankett. Beroende på delstat kan ansökan göras i maskinläsbar form eller på internet.  

Till ansökan behöver inte fogas handlingar eller andra motsvarande bevis på att fordran existerar. Det räcker att grunden för fordran och dess belopp konstateras i ansökan. 

Domstolen kan låta bli att utfärda betalningsföreläggande, om yrkandet inte kan bifallas, formkraven inte uppfylls eller domstolen inte är behörig i ärendet. Betalningsföreläggande utfärdas inte heller, om det kan utfärdas endast partiellt. 

När ett betalningsföreläggande har utfärdats delges det gäldenären. Sedan gäldenären fått del av ett betalningsföreläggande har han eller hon två veckor på sig att motsätta sig föreläggandet. Motsättandet behöver inte motiveras. Om gäldenären motsätter sig föreläggandet inom utsatt tid, utfärdas inte något verkställighetsförordnande och ärendet avskrivs. Ärendet överförs således inte automatiskt för behandling i ett sedvanligt tvistemålsförfarande. Parterna kan dock begära att ärendet överförs till en sedvanlig rättegång i tvistemål. 

Om inga invändningar har gjorts mot betalningsföreläggandet, utfärdar domstolen på ansökan ett verkställighetsförordnande. Ansökan kan inte göras förrän tidsfristen för invändningar har gått ut. I ansökan ska uppges om avgifter har betalts på grund av betalningsföreläggandet. Eventuella avgifter ska specificeras och käranden ska dra av dem från sin ansökan om verkställighet. Ett verkställighetsförordnande motsvarar en tredskodom som har förklarats interimistiskt verkställbar. Också mot den kan göras invändningar inom två veckor från delgivningen. 

2.2.3  2.2.3 Frankrike

Verkställbarhet för en privaträttslig ostridig penningfordran förutsätter att en domstol meddelat en dom eller ett beslut. I Frankrike finns ett särskilt betalningsföreläggande för ostridiga penningfordringar, s.k. injonction de payer. Bestämmelser om förfarande har tagits in i Frankrikes civilprocesslag (code de procedure civile, 1405—1425 §). 

Betalningsföreläggande söks hos en domstol. Det finns flera behöriga domstolar, och behörigheten bestäms dels utifrån fordrans belopp och dels utifrån dess art. Behöriga underrätter är la jurisdiction de proximité, om fordrans belopp är högst 4 000 euro, le tribunal d’instance, om fordrans belopp är högst 10 000 euro och le tribunal de grande instance, om fordrans belopp överskrider 10 000 euro. Om det är fråga om ett ärende som ingår i behörigheten för en domstol som är specialiserad på kommersiella relationer – tribunal de commerce – söks betalningsföreläggande hos presidenten för den domstolen. 

Domstolens regionala behörighet bestäms antingen enligt kärandens eller svarandens hemvist.  

En ansökan om betalningsföreläggande förutsätter inte att det görs på en blankett, men det rekommenderas. Ansökningar om betalningsföreläggande är mera summariska än vanliga stämningsansökningar. Till ansökan ska dock fogas handlingar som bevis på att fordran existerar. Endast tribunal de commerce tar emot elektroniska ansökningar.  

Betalningsföreläggande utfärdas inte, om domstolen anser att det inte finns någon grund för yrkandet. Ansökan kan förkastas helt eller delvis. Ändring får inte sökas i ett beslut om avslag. Ärendet får dock föras till domstolen för behandling som normalt tvistemål. 

Svaranden kan inom en månad från delgivningen motsätta sig föreläggandet. Kraven på delgivning är strikta. Delgivning med rekommenderat brev är inte möjlig, utan ett betalningsföreläggande ska delges gäldenären personligen så att huissier de justice som sköter stämningsmannens uppgift förutom att lämna över handlingarna muntligen informerar mottagaren om vilka krav och skyldigheter som gäller honom eller henne, om förfarandet och följderna av det. Om inte alla detaljer har uppgetts, är delgivningen ogiltig. Elektronisk delgivning jämställs med personlig delgivning i det fall att mottagaren bevisligen får del av den samma dag som meddelandet har sänts. 

Invändningar mot ett betalningsföreläggande behöver inte motiveras. Blanketten för invändningar gör det dock möjligt att uppge grunden. Gäldenären ska underrätta domstolen om invändningarna på det sätt som föreskrivs i lagen. Med anledning av invändningar överförs ärendet för behandling som vanligt tvistemål så att parterna kallas till det sammanträde där det konstateras att behandlingen av ärendet har inletts.  

Om det inte framförs invändningar mot betalningsföreläggandet, fastställs det på ansökan till domstolen som verkställbart (formule exécutoire). Ansökan ska göras inom en månad efter det att tidsfristen för invändningarna gått ut. När betalningsföreläggandet har fastställts som verkställbart, kan huissier de justice som sköter utmätningsmannens uppgifter verkställa det. Verkställighetsåtgärderna förutsätter att huissier delger den handling som tillåter verkställighet.  

2.2.4  2.2.4 Europeiska unionen

I det civilrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen antogs den 12 december 2006 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) Nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande. Förordningen blev fullt ut tillämplig den 12 december 2008. Genom förordningen har inrättats ett förfarande för indrivning av sådana fordringar i pengar som har en koppling till flera än en medlemsstat. Syftet med förfarandet är att förenkla och påskynda rättegångar och minska rättegångskostnaderna.  

Det skriftliga förfarandet baserar sig på användningen av standardformulär. Förfarandet inleds genom att man fyller i en blankett och ger uppgifter om parterna och yrkandets art och belopp. En domstol behandlar ansökan, och om blanketten är korrekt ifylld, utfärdar domstolen ett europeiskt betalningsföreläggande inom 30 dagar.  

Domstolen delger därefter svaranden det europeiska betalningsföreläggandet. Svaranden kan antingen betala yrkandets belopp eller bestrida det. Han eller hon har 30 dagar tid på sig att bemöta det europeiska betalningsföreläggandet. Om det ges ett svaromål, ska målet i enlighet med nationell lagstiftning eller Europaparlamentets och rådets förordning om småmål överföras för behandling i en domstol som behandlar tvistemål. 

Om inte svaranden lämnar in ett svaromål blir det europeiska betalningsföreläggandet automatiskt verkställbart. Käranden sänder en kopia av det europeiska betalningsföreläggandet och vid behov en översättning till verkställighetsmyndigheterna i den medlemsstat där avsikten är att betalningsföreläggandet ska verkställas. Behörig myndighet i nästan alla medlemsstater är verkställande domstol. Verkställigheten sker enligt medlemsstatens nationella regler och förfaranden. 

3.2.1  3.2.1 Utveckling av behandlingen av summariska tvistemål

Behandlingen av summariska tvistemål ska enligt punkt 14 i reformprogrammet för rättsvården utvecklas så att summariska tvistemål överförs antingen från tingsrätterna till utsökningsmyndigheterna eller centraliseras till högst tre tingsrätter.  

Överföring av behandlingen till utsökningsmyndigheten. I utredningen 52/2014 som blev klar 2014 föreslogs att behandlingen av summariska tvistemål överförs till utsökningsmyndigheten. Bland annat med stöd av de omständigheter som förts fram i yttrandena kom man dock till slutresultatet att behandlingen av fordringsärenden inte kan överföras till utsökningsmyndigheten utan att gäldenärens rättsskydd äventyras. Därför slopades detta genomförandealternativ. 

Centralisering av behandlingen till ett begränsat antal tingsrätter. Enligt de riktlinjer som justitie- och arbetsminister Jari Lindström slog fast i februari 2016 ska summariska tvistemål centraliseras till högst två tingsrätter inom varje hovrätts domkrets. Eftersom det finns fem hovrättsdomkretsar, ska antalet tingsrätter som behandlar summariska tvistemål vara högst tio. I riktlinjerna slopades därmed målsättningen att centralisera summariska tvistemål till högst tre tingsrätter. 

Genom att centralisera behandlingen av summariska tvistemål till ett begränsat antal tingsrätter kan de mål som beskrivs i avsnitt 3.1 uppnås. Centraliseringen gör det möjligt att förenhetliga arbetssätten och arbetet och göra utvecklingen effektivare. Minskningen av antalet enheter som behandlar summariska tvistemål minskar skillnaderna i längd på behandlingen av summariska tvistemål mellan olika tingsrätter. Uppnåendet av detta mål främjar en centralisering av behandlingen till tingsrätter som är ungefär lika stora. Den positiva utvecklingen kan främjas genom att behandlingen av ärenden centraliseras till tingsrätter där summariska tvistemål redan nu behandlas effektivt. Genom specialiseringen är målet också att höja personalens kompetens och på så vis främja behandlingens effektivitet samt rättskipningens kvalitet och rättssäkerhet. Om summariska tvistemål behandlades mera centraliserat än nu så att det fanns mer personal som behandlar summariska tvistemål per enhet som behandlar summariska tvistemål, skulle också personalen kunna minskas när effektiviteten ökar.  

Bevarande av nuläget. För närvarande är samtliga tingsrätter i Finland behöriga att pröva summariska tvistemål. Det är även tänkbart med en sådan modell där förfarandet görs effektivare, men behandlingen av summariska tvistemål fortsätter som nu i alla tingsrätter. Även om summariska tvistemål inte centraliserade skulle förfarandet kunna effektiviseras bland annat genom en ökad användning av e-tjänster. Det är ändå klart att det är svårare att minska skillnaderna i behandlingstider och arbetssätt ju flera enheter det finns. Det visar redan de nuvarande skillnaderna i behandlingstider och effektivitet. Dessutom skulle det i praktiken vara svårare att minska personalen i små enheter. 

Med stöd av det ovan sagda kan det anses att en centralisering av behandlingen bäst möjliggör uppnåendet av målen i avsnitt 3.1  

3.2.2  3.2.2 Centralisering av behandlingen av summariska tvistemål

Som konstateras ovan skulle en centralisering främja målen för reformen, om behandlingen centraliseras till de tingsrätter där behandlingen redan nu är effektiv. I centraliseringen bör eftersträvas en så jämn fördelning som möjligt av antalet ärenden mellan de enheter som behandlar dem, likväl med beaktande även av den geografiska fördelningen. När det gäller personalen är det fördelaktigt att eftersträva en lösning där behovet av att överföra tjänster till en annan tingsrätt är så litet som möjligt. En sådan lösning skulle också minska behovet av förändringar i verksamhetslokalerna. Befolkningens språkliga rättigheter ska beaktas på behörigt sätt.  

Vid utvärderingen av centraliseringsalternativen måste reformen av tingsrättsnätverket (se RP 270/2016 rd—RS EV 26/2017 rd) beaktas. Tingsrättsnätverket kommer att reformeras genom en sammanslagning av Esbo och Västra Nylands tingsrätter, Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätter, Uleåborgs och Ylivieska-Brahestads tingsrätter samt Kemi-Torneå och Lapplands tingsrätter. Dessutom ska Hyvinge tingsrätts domkrets delas upp så att dess södra kommuner och Östra Nylands, Tusby och Vanda tingsrätter sammanslås samt dess nordliga kommuner och Egentliga Tavastlands tingsrätt sammanslås. Tingsrätterna kommer att vara Birkalands (Tammerfors), Egentliga Finlands (Åbo), Egentliga Tavastlands (Tavastehus), Helsingfors (Helsingfors), Kajanalands (Kajana), Kymmenedalens (Kouvola), Lapplands (Rovaniemi), Mellersta Finlands (Jyväskylä), Norra Karelens (Joensuu), Norra Savolax (Kuopio), Päijänne-Tavastlands (Lahtis), Satakunta (Björneborg), Södra Karelens (Villmanstrand), Södra Savolax (S:t Michel), Södra Österbottens (Seinäjoki), Uleåborgs (Uleåborg), Västra Nylands (Esbo), Ålands (Mariehamn), Österbottens (Vasa) och Östra Nylands (Vanda) tingsrätter. Tingsrättsorterna är utsatta inom parentes och i det fall att en enskild tingsrätt kommer att ha flera kanslier, anges inom parentes den ort där det administrativa kansliet placeras.  

Enligt regeringsproposition till reformering av tingsrättsnätverket ses tingsrätternas distriktsindelning över så att den bättre än för närvarande stämmer överens med landskapsindelningen. Tingsrättens domkrets kan omfatta en eller flera landskap eller i ett landskap kan finnas flera tingsrätter. Landskapsindelningen ska därmed tas som utgångspunkt även vid centraliseringen av summariska tvistemål. 

Summariska tvistemål ska centraliseras på ett geografiskt ändamålsenligt sätt. Domkretsarna ska bildas av landskap som ligger nära varandra. Det geografiska avståndet är dock inte den enda tyngdpunkten, utan inom den områdesindelning som gjorts ska även beaktas antalet ärenden och årsverken som ska överföras samt behandlingens effektivitet.  

Det finns flera alternativa domkretsindelningar för summariska tvistemål. Utgångsläget i propositionen ska dock vara de riktlinjer som fastslogs i februari 2016 och arbetsgruppens förslag utifrån dem. Förslagen måste dock omvärderas till den del det är befogat med stöd av remissyttrandena. 

3.2.3  3.2.3 Bestämmande av behörighet

För närvarande är samtliga tingsrätter i Finland behöriga att pröva summariska tvistemål. I ett enskilt ärende bestäms behörig tingsrätt enligt behörighetsbestämmelserna i 10 kap. i rättegångsbalken. Centraliseringen av behandlingen av summariska ärenden till ett begränsat antal tingsrätter förutsätter en ändring av behörighetsbestämmelserna.  

Riksomfattande behörighet. Det ska vara möjligt att föreskriva att domstolar som behandlar summariska tvistemål har riksomfattande behörighet. Detta innebär i praktiken att ett summariskt tvistemål kan inledas och på motsvarande sätt behandlas i samtliga tingsrätter som behandlar summariska ärenden oberoende av behörighetsgrunderna i rättegångsbalken. För att säkerställa en jämn arbetsfördelning kan inte käranden välja vilken domstol som ska behandla målet. Möjligheten att förutspå arbetsbördan och resurserna samt enhetliga behandlingstider förutsätter att ärendena delas ut till tingsrätterna ur en gemensam uppdragskö, till exempel enligt ett relationstal som överenskommits i samband med resultatförhandlingarna mellan domstolarna och justitieministeriet.  

Systemet med en uppdragskö förutsätter i praktiken att stämningsansökningar ska kunna göras direkt till den uppdragskö som fördelar målen så att ett summariskt tvistemål inte registreras i systemet förrän det har delats ut från uppdragskön till den tingsrätt som ska behandla det. För närvarande finns det inte i domstolarna sådana datasystem som detta förutsätter. Den riksomfattande behörigheten kan också tangera grundlagsfrågor. I ljuset av grundlagsutskottets utlåtande GrUU 55/2006 rd kan det utgöra ett problem att käranden inte vet vilken av de behöriga domstolarna som i praktiken ska behandla ärendet när käranden inleder ett summariskt tvistemål.  

En riksomfattande behörighet skulle också leda till att alla tingsrätter som behandlar summariska ärenden blir tvåspråkiga med stöd av 6 § i språklagen (432/2003). Därmed måste alla behöriga tingsrätter ta emot och behandla svenskspråkiga stämningsansökningar och således även utfärda tredskodomar på svenska. Kunderna bör också ges service på svenska. Detta kan medföra svårigheter i organiseringen av behandlingen av ärenden och i kundservicen i de behöriga tingsrätter som nu är enspråkigt finska. Alla tingsrätter bör också ha så kallande språkdomartjänster. 

Ändringen påverkar i princip inte svarandens rätt att få en stämningsansökan på svenska, eftersom en part som enligt 20 § 2 mom. i språklagen önskar få en översättning av en handling, t.ex. av en stämningsansökan, själv ska skaffa och bekosta den, om inte domstolen med beaktande av ärendets art bestämmer något annat. Svenskspråkiga svarande har således inte absolut rätt att få en stämning på svenska. När det gäller Åland är situationen dock en annan. I landskapet är de statliga myndigheternas och landskapsmyndigheternas samt kommunalförvaltningens ämbetsspråk svenska. Enligt 37 § i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har finska medborgare dock rätt att i egen sak inför domstol och andra statsmyndigheter i landskapet använda finska. Denna rätt för medborgare att använda finska gäller dock inte juridiska personer, t.ex. indrivningsbyråer. Nuläget är därmed det att ingen annan än en privatperson som agerar i egen sak får lämna in en stämningsansökan på finska till Ålands tingsrätt. Om en ansökan som gjorts på finska lämnas in till tingsrätten, ska myndigheten enligt 39 § i självstyrelselagen vid behov se till att handlingen översätts till svenska. Om hela Finland, inklusive Åland, hörde till de behöriga domstolarnas domkrets i summariska ärenden, skulle det åtminstone kunna leda till en skyldighet att översätta stämningsansökningarna till svenska när svaranden finns på Åland.  

Det är uppenbart att inkluderandet av landskapet Åland i tvåspråkiga tingsrätters riksomfattande behörighet skulle kunna äventyra möjligheterna att tillgodose de språkliga rättigheterna i landskapet. Den ändamålsenligaste lösningen skulle därför vara att lämna ärenden som med stöd av 10 kap. i rättegångsbalken ska behandlas i Ålands tingsrätt utanför den nationella domkretsen. Därmed skulle det inte behövas specialarrangemang för behandlingen av sådana summariska tvistemål där t.ex. svaranden har hemvist på Åland.  

Domkretsindelning. En centralisering av summariska ärenden till ett begränsat antal tingsrätter förutsätter inte riksomfattande behörighet. Ett traditionellt alternativ vore att tingsrätternas domkretsar i summariska ärenden bestäms t.ex. enligt hovrättsdomkrets eller landskapsindelningen, men inom ramen för behörighetsindelningen med stöd av 10 kap. i rättegångsbalken.  

Resurserna skulle dimensioneras i enlighet med de summariska tvistemål som behandlas av domstolarna i landskapen. Det skulle inte behövas särskilda språkarrangemang och tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna skulle beaktas i domkretsindelningen så att den nuvarande indelningen i enspråkiga och tvåspråkiga tingsrätter inte skulle behöva ändras. I domkretsindelningen måste även specialfrågor i anknytning till landskapet Åland beaktas. Det ändamålsenligaste i denna modell skulle därför vara att Ålands tingsrätt fortfarande ska behandla sådana summariska tvistemål som enligt 10 kap. i rättegångsbalken ingår i dess behörighet. 

Tvistemål som omfattas av systemet. Ett ärende som gäller en fordran på ett visst belopp, återställande av besittning eller ett rubbat förhållande eller vräkning kan anhängiggöras genom en summarisk stämningsansökan, förutsatt att ärendet enligt käranden är ostridigt. Ungefär 1—2 % av de summariska tvistemålen är inte fordringsmål. Andelen hyresfordringar är cirka 5 %. Dessa fordringsmål är ofta förknippade med ett yrkande på vräkning. Ungefär 300—500 mål per år gäller indrivning av fordran från en fastighetspant. Antalet ärenden som gäller endast vräkning eller återställande av ett rubbat förhållande är cirka 500 per år. 

När det fattas beslut om centraliseringen måste man avgöra frågan om samtliga summariska ärenden ska centraliseras eller om en del av dem – dvs. i praktiken andra än fordringsmål – ska lämnas utanför centraliseringen. Det finns i sig inget hinder för att begränsa tillämpningsområdet för systemet till fordringar. Som det konstateras ovan förekommer det relativt få sådana ärenden. Att centralisera dem skulle inte i någon betydande utsträckning göra behandlingen effektivare. Ofta styrs de också till notarier, vilket innebär att erfarenhetsbaserade fördelar inte fås i någon större utsträckning.  

Ett vräkningsyrkande som baserar sig på något annat än obetalda hyresfordringar kan ofta visa sig stridigt, även om käranden har inlett det som ostridigt. Om centralisering inte förverkligas i fråga om dessa ärenden, behöver ärenden som blir stridiga inte överlämnas till en annan tingsrätt för behandling. Det kan också finnas andra grunder för att behandla t.ex. vräkningsärenden i tingsrätten på den ort där bostaden finns. Delgivning av en stämning per telefon är möjlig endast i ett ärende som gäller en fordran på ett visst belopp och stämningar som gäller vräkning måste delges på något annat sätt. Om en stämning ska delges av en stämningsman, vore ärendet regionalt inlett vid rätt tingsrätt, och handräckning för delgivning behöver inte begäras särskilt.  

Å andra sidan finns det inga sådana rättssäkerhetsaspekter som skulle förutsätta att centraliseringssystemet begränsas till enbart fordringsanspråk. Oklara fall skulle även i ett centraliserat system behandlas av en notarie eller tingsdomare. Det finns inte så många sådana fall att de oskäligt skulle belasta rättskipningspersonalen i de tingsrätter som summariska ärenden skulle centraliseras till. Gränsen mellan fordringsärenden och andra ärenden är inte heller klar. Systemet skulle bli mindre effektivt om t.ex. alla vräkningar, även sådana som gäller anspråk på hyresfordringar, ställdes utanför centraliseringen. Dessa ärenden behandlas för närvarande i regel i kansliet och ovan sagda begränsning minskar nyttan med en centralisering. Det är också svårt att motivera varför yrkanden som gäller enbart vräkning skulle behandlas i en annan tingsrätt än tvistemål som gäller vräkning och hyresfordringar. I en helhetsavvägning kan ett klart och konsekvent system därför anses tala för att samtliga summariska ärenden ska tas med i en centraliserad behandling.  

3.2.4  3.2.4 Ökad användning av e-tjänster

Ungefär 25 % av stämningsansökningarna i summariska tvistemål lämnas fortfarande in till tingsrätten i pappersform eller som e-postbilaga. Detta drar ner på effektiviteten, eftersom det kräver ungefär tredubbelt så mycket arbete att registrera en stämningsansökan i ärendehanteringssystemet i jämförelse med direkt registrering av en maskinell stämningsansökan i tingsrättens ärendehanteringssystem via ett informationssystem eller e-tjänsten. 

En arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatte 2008 föreslog i sitt betänkande (justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande JM 2009:7) åtgärder för att öka användningen av e-tjänster i summariska fordringsärenden. I betänkandet föreslogs bl.a. att en webbaserad e-tjänst tas i bruk och en sänkning av rättegångsavgiften för ett summariskt tvistemål som inletts elektroniskt. Det uppskattades att andelen stämningsansökningar som till följd av de föreslagna ändringarna görs direkt i ärendehanteringssystemet skulle stiga till cirka 95 % av fordringsärendena. 

Förslagen i betänkandet har sedermera genomförts. Trots de positiva incitamenten har användningen av e-tjänster inte ökat enligt målsättningen. Att öka användningen av e-tjänster genom att ytterligare utöka de positiva incitamenten torde inte vara möjligt. För att användningsgraden för olika webblösningar ska nå målsättningen, måste kärandenas valfrihet uppenbarligen begränsas.  

I avsnitt 2.3 som gäller en bedömning av nuläget behandlas i detalj möjligheterna att förplikta kärandena att använda sig av justitieförvaltningens e-tjänstsystem. Skyldigheten att använda e-tjänster förutsätter dock att de kan användas i ett enskilt ärende och att käranden har tillgång till den kompetens och utrustning som krävs för e-tjänster. På de grunder som konstateras i avsnitt 2.3 kan det inte anses finnas hinder i anknytning till tillgången till rättslig prövning att ålägga professionella aktörer, juridiska personer eller näringsidkare i indrivningsbranschen eller rättsvården att använda e-tjänsten i fordrings- eller andra summariska tvistemål i en domstol.  

För att användningen av e-tjänster ska vara till så stor nytta som möjligt bör en stämningsansökan i praktiken kunna göras på nätet via e-tjänsten i alla summariska tvisteärenden. Skyldigheten att använda e-tjänster ska därför vara utan undantag. Alla summariska stämningsansökningar kan dock inte upprättas i form av en webbaserad elektronisk stämningsansökan, även om den elektroniska blanketten skulle göras smidigare än den nuvarande. Därför ska även professionella aktörer i undantagsfall kunna upprätta en stämningsansökan i pappersform eller som e-postbilaga.  

En lagstadgad skyldighet att använda e-tjänster får inte leda till rättsförluster. Även om medborgarnas kompetens och därigenom vilja att använda myndigheternas e-tjänster ökar kontinuerligt, måste en privatpersons frihet att välja på vilket sätt han eller hon lämnar in en summarisk stämningsansökan till tingsrätten hållas kvar även i fortsättningen. Om så inte var fallet skulle medborgarnas tillgång på rättsskydd äventyras på ett sätt som inte kan accepteras i en rättsstat. En sådan skyldighet att använda e-tjänster kan också i strid med 6 § 2 mom. i grundlagen ställa medborgarna i olika ställning på grundval av deras personliga färdigheter.  

3.2.5  3.2.5 Utveckling av bevislig delgivning

En stämning i ett summariskt tvistemål delges bevisligen. Bevisliga delgivningsmetoder är bevislig delgivning per post antingen mot ett mottagningsbevis eller ett delgivningskvitto, telefondelgivning och stämningsmannadelgivning. Telefondelgivning av en stämning är möjlig endast i summariska fordringsmål. Om ett summariskt tvistemål gäller återställande av besittning eller ett rubbat förhållande eller vräkning, kan utmaningen inte delges per telefon.  

En stämning kan också delges elektroniskt mot delgivningskvitto på det sätt som mottagaren har uppgett på förhand. Eftersom delgivning som ett elektroniskt meddelande förutsätter att mottagaren innan den metoden används meddelar på vilket sätt delgivningar får sändas till honom eller henne, kan svaranden i praktiken inte första gången kontaktas elektroniskt. Elektronisk bevislig delgivning är möjlig endast om parten på förhand har uppgett en e-postadress som processadress.  

Breddande av telefondelgivning. Telefondelgivning har fungerat bra som delgivningsmetod. Det har inte förekommit några rättssäkerhetsproblem. När delgivningssättet togs i bruk begränsades dess användningsområde vid delgivning av stämningar till enbart ärenden som gäller fordringar på ett visst belopp. Begränsningen motiverades i regeringens proposition RP 123/2009 rd, s. 10 med orsaker både i anknytning till rättssäkerheten och till funktionen i praktiken. Delgivning av stämningen med mottagaren konstaterades vara den viktigaste delgivningen i rättegång. Därför får det inte råda några tvivel om att svaranden verkligen har tagit del av informationen och även förstått innehållet. I propositionen konstaterades också rent allmänt att redan en stämningsansökans omfattning och art vanligen utgör ett hinder för delgivning per telefon. Ett undantag utgjorde dock stämningsansökningar i summariska fordringsmål som skulle kunna delges muntligen eftersom de i allmänhet är klara och enkla.  

Det är fortfarande inte ändamålsenligt att delge omfattande stämningsansökningar per telefon. Enligt erfarenhet kan man dock anse att rättssäkerhetsskäl inte utgör något hinder för användning av telefondelgivning också i andra enkla ärenden där det yrkande med motiveringar som ingår i stämningsansökan på ett klart sätt kan meddelas muntligen. T.ex. vräkning på grundval av obetalda hyresfordringar är ett sådant ärende. Dessutom med hänsyn till att en handling efter telefondelgivning alltid sänds per brev eller som elektroniskt meddelande till mottagaren på den adress som han eller hon har uppgett, kan det inte anses råda några rättssäkerhetsproblem när det gäller att utvidga användningsområdet för delgivningssättet till samtliga summariska tvistemål.  

Elektronisk delgivning. I utredningen 52/2014 föreslås att ett medborgarkonto tas i bruk vid delgivning av summariska stämningsansökningar. E-tjänsten har utvecklats av Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori och är en kanal för interaktiv elektronisk kommunikation mellan medborgarna och myndigheterna samt en centraliserad plats för elektronisk delgivning av administrativa handlingar. En myndighet som anslutit sig till systemet kan via e-tjänsten leverera delgivningar till den som tagit medborgarkontot i bruk, nedan användaren. Systemet fungerar så att det ger myndigheten en mekanisk kvittering när meddelandet levererats till användarens medborgarkonto. Användaren kan å sin sida via medborgarkontot sända meddelanden till de myndigheter som anslutit sig till tjänsten och som gjort det möjligt att ta emot meddelanden från användarna. Användaren ska i samband med att han eller hon tar kontot i bruk uppge sin e-postadress, sitt telefonnummer eller båda. Dessa används då det sänds en avisering till användaren om att ett meddelande har inkommit på medborgarkontot.  

Enligt användarvillkoren för medborgarkontot ger användaren i samband med godkännandet av villkoren ett allmänt samtycke till att de myndigheter som anslutit sig till medborgarkontot får elektroniskt skicka delgivningar till användaren på kontot. Användaren ska godkänna medborgarkontots användarvillkor innan han eller hon kan ta kontot i bruk. När systemet med medborgarkontot skapades ansågs det vara tillräckligt med ett allmänt samtycke till att myndigheter skickar handlingar på elektronisk väg. Samtycket gäller delgivningar också från sådana myndigheter som ansluter sig till medborgarkontot sedan användaren redan tagit det i bruk. 

Å andra sidan förutsätter användningen av medborgarkontot för delgivning att en myndighet innan den ansluter sig som användare av kontot utreder om det också behövs ett särskilt samtycke för att handlingar ska kunna delges via medborgarkontot. Ifall ett särskilt samtycke behövs, ska myndigheten kunna begära samtycket i sin egen e-tjänst innan delgivning sker via medborgarkontot.  

Systemet med medborgarkonto håller på att förändras. Lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (KaPa-lagen) trädde i kraft den 15 juli 2016. Lagen ska tillämpas fullt ut efter övergångsperioden. I 3 § 1 mom. 7 punkten konstateras att en meddelandeförmedlingstjänst med vars hjälp användarorganisationen och användaren kan skicka elektroniska meddelanden till varandra och med vars hjälp en handling kan delges elektroniskt eller per post är en sådan stödtjänst som avses i lagen. I 5 § 1 mom. åläggs bland annat domstolar och andra rättskipningsorgan en skyldighet att använda en sådan meddelandeförmedlingstjänst. Meddelandeförmedlingstjänsten ersätter i praktiken både elektronisk delgivning till ett medborgarkonto och delgivning per post till mottagarens postadress. Tjänsteproducenten för meddelandeförmedlingstjänsten är Befolkningsregistercentralen. 

Lagen innehåller inga bestämmelser om att ge samtycke. Däremot föreskrivs i 11 § i KaPa-lagen om registrering av samtycke som gäller elektroniskt delgivningsförfarande. Enligt bestämmelsen ska Befolkningsregistercentralen föra ett register över de allmänna samtycken som användarna gett i fråga om ett elektroniskt delgivningsförfarande. I den regeringsproposition RP 59/2016 rd, s. 49—50 som föregick lagen konstateras att användare i meddelandeförmedlingstjänsten ska kunna ge allmänt samtycke till elektronisk delgivning.  

Myndigheten kan enligt motiven till KaPa-lagen delge en handling elektroniskt i enlighet med ett samtycke, om det inte med stöd av förvaltningslagen eller lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet eller någon annan lag kommit till dess kännedom att delgivningen ska verkställas på något annat sätt. För att det ska stå klart att inte enbart ett samtycke medför rätt till elektronisk delgivning konstateras i slutet av 11 § att i fråga om sätten för delgivning gäller särskilda bestämmelser. Om elektronisk delgivning är förbjuden eller belagd med strängare krav i specialbestämmelser som gäller en viss myndighets delgivning, kan inte denna myndighet utnyttja uppgifterna i det samtyckesregister som avses i paragrafen eller elektronisk delgivning.  

Lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet tillämpas bland annat i förvaltningsmyndigheter, domstolar och andra rättskipningsorgan samt utsökningsmyndigheter. Lagen är en allmän lag och de elektroniska förfarandena i den kompletterar förfarandena enligt annan lagstiftning. I 18 § finns bestämmelser om bevislig delgivning och i 19 § bestämmelser om vanlig delgivning. Eftersom det i 11 § 3 mom. i KaPa-lagen hänvisas till lagstiftning där det föreskrivs om sätten för delgivning hänvisas därmed också till bestämmelserna om delgivning i lagen om elektronisk kommunikation.  

Enligt bestämmelsen om bevislig elektronisk delgivning får en handling som enligt lag ska sändas med post mot mottagningsbevis eller delges bevisligen på annat sätt med partens samtycke delges också som ett elektroniskt meddelande, dock inte som telefax eller på därmed jämförbart sätt.  

I regeringens proposition RP 17/2002 rd, s. 45, som föregick lagen om elektronisk kommunikation, konstateras att elektronisk bevislig delgivning kan ske endast om en part gett sitt uttryckliga samtycke till detta. Samtycke kan ges i enskilda fall eller mera allmänt. Samtycke kan enligt motiven ges till exempel på så sätt att den elektroniska blankett som utformats för ärendet innehåller en speciell punkt där den som saken gäller kan ange vilket delgivningssätt denne önskar eller ändra ett tidigare meddelat delgivningssätt.  

I motiven till 19 § som gäller vanlig elektronisk delgivning i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet konstateras att bestämmelsen motsvarar 8 § 1 mom. i lagen om elektronisk telekommunikation i rättegångsärenden som föregick den förstnämnda lagen. Enligt den bestämmelsen kan andra handlingar än stämningar i form av elektroniska meddelanden delges den som saken gäller på det sätt han har uppgett. Delgivning kan således enligt vad som föreskrivs i 19 § ske, om mottagaren genom att ge sitt samtycke till elektronisk delgivning har uppgett att detta sätt får användas. Bestämmelsen utgör dock inget hinder för användningen av andra elektroniska delgivningssätt, om bestämmelser om det finns någon annanstans i lag. 

Det föreskrivs inte om några form- eller andra krav för avgivandet av samtycke eller dess innehåll (se t.ex. RP 111/2010 rd om ändring av lagen om elektronisk kommunikation, s. 6). Det är viktigt att den som ger samtycke förstår att delgivningen kan skickas elektroniskt till honom eller henne. 

Av motiven i regeringens proposition om lagen om elektronisk kommunikation framgår att den aktuella myndigheten på något sätt måste ha varit i kontakt med mottagaren innan ett bevislig elektroniskt delgivningssätt kan användas. Utgångspunkten är förståelig, eftersom det när lagen beretts eller ändrats inte har funnits tillgång till någon allmän meddelandeförmedlingskanal mellan myndigheter och medborgare som baserar sig på ett ospecificerat samtycke.  

För att elektronisk delgivning via den nya meddelandeförmedlingstjänsten ska kunna användas vid delgivning av den första kontakten – t.ex. en stämningsansökan – ska det användarens ospecificerade samtycke till att myndigheterna får delge handlingar elektroniskt via meddelandeförmedlingstjänsten vara tillräckligt. För närvarande finns inga särskilda bestämmelser om att ge samtycke eller om samtyckets art. Eftersom regleringen av användningen av e-tjänster och elektronisk delgivning hör ihop med frågor som borde utredas närmare, är det inte i det här sammanhanget möjligt att se över bestämmelserna om bevislig elektronisk delgivning i lagen om elektronisk kommunikation på det sätt som föreslås i betänkandet från justitieministeriets arbetsgrupp (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 12/2017).  

Enligt förarbetena ska 18 § i lagen om elektronisk kommunikation kunna tillämpas även på delgivning av stämningar i allmänna domstolar. Däremot nämns inte delgivning enligt 18 § i lagen om elektronisk kommunikation som delgivningssätt i 11 kap. 3 § i rättegångsbalken till skillnad från t.ex. i utsökningsbalken. Detta kan lämna rum för en sådan tolkning att bevislig elektronisk delgivning enligt lagen om elektronisk kommunikation inte kan användas som delgivningssätt i allmänna domstolar. För tydlighetens skull kan 11 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken ses över så att där uttryckligen nämns ett sådant bevisligt elektroniskt delgivningssätt som avses i 18 § i lagen om elektronisk kommunikation.  

3.3.1  3.3.1 Centralisering

I propositionen föreslås att behandlingen av samtliga summariska tvistemål centraliseras till ett begränsat antal tingsrätter. Alla sådana tvistemål som inleds genom en summarisk stämningsansökan och som gäller fordringar på ett visst belopp, återställande av besittning eller ett rubbat förhållande eller vräkning, och som enligt käranden är ostridiga ska centraliseras. Merparten av de summariska tvistemålen är fordringsanspråk.  

En centralisering av summariska tvistemål skulle förbättra effektiviteten och produktiviteten i verksamheten. Om det fanns färre tingsrätter som behandlar summariska tvistemål, skulle det kunna antas att skillnaderna i förfarandena för behandling av ärenden och i behandlingstiderna skulle minska och verksamheten bli enhetligare. Detta skulle öka jämlikheten mellan medborgarna och öka tillgången på rättsskydd. En centralisering av behandlingen skulle främja personalens kompetens och därigenom en effektiv behandling.  

I särskilda ärendegrupper, t.ex. summariska tvistemål, blir det lättare att främja goda förfaranden och effektiva arbetsmetoder samt skapa en enhetlig tolkningspraxis, om målen inte behandlas vid varje domstol. Behandlingen av summariska tvistemål som gäller konsumentavtal förutsätter alltmer juridisk expertis. Eftersom summariska tvistemål i huvudsak behandlas av tingsrätternas kanslipersonal, är det med tanke på rättssäkerheten viktigt att de får så enhetliga anvisningar som möjligt för sin uppgift. 

Vid större enheter kan eventuella besparingar av årsverken i praktiken inkomstföras genom en personalminskning. En effektivitetsvinst vid en mindre enhet möjliggör oftast inte en personalminskning. Å andra sidan orsakar en centralisering även kostnader, även om effektivitetsvinster medför besparingar. I synnerhet i övergångsskedet skulle en omplacering av personalen och eventuella nya lokalbehov öka kostnaderna. 

Summariska tvistemål ska enligt förslaget behandlas av Birkalands tingsrätt, Egentliga Finlands tingsrätt, Helsingfors tingsrätt, Kymmenedalens tingsrätt, Lapplands tingsrätt, Uleåborgs tingsrätt, Ålands tingsrätt, Österbottens tingsrätt och Östra Nylands tingsrätt. Tingsrätternas domkretsar bestäms enligt landskapen och bestämmelser om domkretsarna utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Valet av tingsrätter och domkretsindelningen förverkligas så att ärendena i princip centraliseras till en tingsrätt i varje hovrättsdomkrets så att den specialsakkunskap som behövs vid behandlingen av summariska tvistemål kan garanteras. Ett undantag från detta görs när antalet ärenden som ska behandlas eller de språkliga rättigheterna ger anledning till det. 

I Helsingfors hovrätts domkrets och samtidigt i landskapet Nyland ska summariska tvistemål behandlas i Helsingfors tingsrätt samt i den nya Östra Nylands tingsrätt. På grund av antalet ärenden som ska behandlas är det ändmålsenligt att fördela behandlingen av dem mellan två tingsrätter. Helsingfors stad bildar en domkrets för summariska tvistemål i Helsingfors tingsrätt. Övriga summariska tvistemål i landskapet Nyland behandlas i Östra Nylands tingsrätt, som inrättas i samband med reformen av tingsrättsnätverket och vars huvudkansli kommer att finnas i Vanda. Per år kommer att avgöras cirka 50 000 summariska tvistemål för Helsingsfors tingsrätt och cirka 65 000 i Östra Nylands tingsrätt. Förslaget till att ärendena ska centraliseras till Helsingfors och Östra Nylands tingsrätter tryggar tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna i Helsingfors hovrätts domkrets och där beaktas även verksamhetslokalaspekter.  

I propositionen föreslås att summariska tvistemål i Åbo hovrättsdomkrets centraliseras till Birkalands tingsrätt och Egentliga Finlands tingsrätt. Därtill behandlas ärenden i Ålands tingsrätt. Vad gäller Åland motiveras förslaget ovan i avsnitt 3.2.3 som handlar om genomförandealternativ. 

När det gäller antalet ärenden är Birkalands och Egentliga Finlands tingsrätter för närvarande i praktiken lika stora. Antalet ärenden vid Birkalands tingsrätt, tingsrättens storlek och läge är gynnsamt med tanke på en centralisering av behandlingen. Till domkretsen för Egentliga Finlands tingsrätt hör åter många tvåspråkiga kommuner, inklusive Åbo stad, och summariska tvistemål i Egentliga Finlands tingsrätt måste behandlas i en tvåspråkig tingsrätt för att de språkliga rättigheterna ska kunna garanteras i praktiken. Om behandlingen av summariska tvistemål fortsätter i Egentliga Finlands tingsrätt, skulle centraliseringen inte heller leda till några behov av ändringar i personalen av språkliga skäl.  

Enligt det förordningsutkast som bifogats regeringens proposition ska landskapen Birkaland och Satakunta höra till domkretsen för Birkalands tingsrätt. Domkretsen för Egentliga Finlands tingsrätt ska enligt förslaget omfatta landskapen Egentliga Finland och Egentliga Tavastland. Fördelningen av ärenden mellan Birkalands och Egentliga Finlands tingsrätter skulle då vara jämn.  

Behandling av sådana summariska tvistemål som för närvarande behandlas i Satakunta tingsrätt i Birkalands tingsrätt skulle vara ett undantag från indelningen i hovrättsdomkretsar, eftersom Satakunta tingsrätt hör till Vasa hovrätts domkrets, medan åter Birkalands tingsrätt hör till Åbo hovrätts domkrets. Det skulle ändå vara lättare för den personal som behandlar summariska tvistemål i Satakunta tingsrätt att börja arbeta vid Birkalands tingsrätt än vid Österbottens tingsrätt. Det ska också beaktas att hovrätternas roll är marginell i behandlingen av summariska tvistemål om ett yrkande bifalls genom tredskodom eller genom dom efter medgivande. En centralisering av summariska tvistemål påverkar inte heller indelningen i hovrättsdomkretsar. I en dom som meddelats av Birkalands tingsrätt söks ändring hos Åbo hovrätt oavsett om det ärende som har avgjorts genom dom ursprungligen väckts som summariskt tvistemål. I en tredskodom får ändring åter inte sökas genom besvär hos hovrätten. I praktiken kan endast ett ärende som gäller återställande av försutten fatalietid i anslutning till återvinning inledas i hovrätten i ett summariskt tvistemål. Att göra ett undantag från indelningen i hovrättsdomkretsar skulle dock inte heller i dessa ärenden vara problematiskt, eftersom behörig hovrätt bestäms enligt den tingsrätt som meddelat tredskodomen.  

Behandlingen av summariska tvistemål i Vasa hovrätts domkrets föreslås bli centraliserad till Österbottens tingsrätt. Antalet ärenden som behandlas skulle vara endast cirka 35 000 per år. Till domkretsen för Österbottens tingsrätt hör landskapen Södra Österbotten, Mellersta Finland och Österbotten. Genom förslaget tryggas de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga delen av befolkningen. Därför föreslås inte att summariska ärenden centraliseras till enspråkiga Mellersta Finlands tingsrätt, även om det 2016 avgjordes cirka 4 000 fler summariska tvistemål i Mellersta Finlands tingsrätt än i Österbottens och Mellersta Österbottens tingsrätter sammanlagt.  

Det föreslås att summariska tvistemål i Östra Finlands hovrätts domkrets centraliseras till Kymmenedalens tingsrätt. Ett undantag utgör Pyttis kommun, vars summariska tvistemål ska behandlas i Östra Nylands tingsrätt för att trygga den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. I Kymmenedalens tingsrätt behandlas i och med centraliseringen cirka 65 000 summariska tvistemål. Antalet ärenden ger inte anledning att fördela behandlingen av ärenden mellan två tingsrätter. Kymmenedalens tingsrätt finns på skäligt avstånd och är lättillgänglig från verksamhetsställena för både Päijänne-Tavastlands, Södra Karelens och Södra Savolax tingsrätter. För en centralisering till Kymmenedalens tingsrätt talar de konsekvenser för användningen och utvecklingen av domstolarnas verksamhetslokaler som nämns i regeringens proposition RP 270/2016 rd om en reform av tingsrättsnätverket.  

För Norra Finlands del föreslås att summariska tvistemål centraliseras till Lapplands och Uleåborgs tingsrätter. Domkretsen för Lapplands tingsrätt ska omfatta landskapen Kajanaland och Lappland och domkretsen för Uleåborgs tingsrätt ska omfatta Norra Österbottens landskap. Mängden ärenden vid båda tingsrätterna är betydligt mindre än mängden ärenden vid de övriga tingsrätter som föreslås vara behöriga, med undantag för Ålands tingsrätt. I Uleåborgs tingsrätt behandlas uppskattningsvis endast drygt 20 000 och i Lapplands tingsrätt endast drygt 15 000 ärenden per år. Syftet med förslaget är dock att nå en så jämn fördelning av ärenden som möjligt och att säkerställa att samernas språkliga rättigheter bevaras på nuvarande nivå.  

Enligt förslaget ska tingsrätternas behörighet att behandla summariska tvistemål vara exklusiv. Detta leder till att domstolen på tjänstens vägnar måste pröva om ett ärende har inletts vid den domstol som anges i lag. Av behörighetsbestämmelsen följer också att avtalet om behörig domstol mellan parterna inte påverkar bestämmandet av behörig domstol när ärendet inleds, behandlas och avgörs som summariskt tvistemål.  

Om talan har väckts genom en summarisk stämningsansökan i en sådan tingsrätt som inte enligt lag är behörig att behandla den, ska sagda tingsrätt på eget initiativ lämna ärendet utan prövning, om den inte överför ärendet till den tingsrätt som med stöd av 10 kap. 22 § 1 mom. i rättegångsbalken är behörig i ärendet.  

En överföring förutsätter kärandens samtycke. Överföring sker alltså inte automatiskt. Om käranden inte samtycker till överföringen, ska tingsrätten fatta ett beslut om avvisning. Käranden kan om denne så vill söka ändring i beslutet eller överväga att väcka ärendet i en annan tingsrätt. 

Ett tvistemål ska överföras även när tingsrätten i sig är behörig att behandla summariska tvistemål, men tingsrättens regionala behörighet är bristfällig. Till exempel om ett summariskt tvistemål har väckts i Lapplands tingsrätt mot en svarande med hemvist på Åland och det inte finns någon annan anknytning enligt 10 kap. i rättegångsbalken till landskapen Kajanaland och Lappland, ska Lapplands tingsrätt med kärandens samtycke överföra ärendet till Ålands tingsrätt, som är behörig enligt 10 kap. 17 a § i rättegångsbalken och enligt den statsrådsförordning som ska utfärdas med stöd av den. 

Som det föreskrivs i 10 kap. 22 § i rättegångsbalken gäller den överförande tingsrättens beslut och andra åtgärder i samband med ärendet tills den tingsrätt som ärendet har överförts till beslutar något annat. Ett beslut om överföring får inte överklagas. 

I 10 kap. i rättegångsbalken tas också in en bestämmelse om domstolens fortsatta behörighet i situationer där ett ärende som inletts som summariskt tvistemål blir stridigt. Om den tingsrätt som behandlar summariska ärenden inte bifaller talan genom tredskodom eller genom dom efter medgivande och tingsrätten inte på någon annan grund är behörig att pröva målet, ska målet överföras för behandling till den behöriga domstolen på det sätt som föreskrivs i kapitlets 22 §. Domstolen blir dock behörig att behandla ärendet i det fall att parterna särskilt uppger att de godkänner att behandlingen av ärendet fortsätter vid sagda domstol och domstolen i sak är behörig att behandla det aktuella tvistemålet.  

3.3.2  3.3.2 E-tjänster

I propositionen föreslås att juridiska personer, näringsidkare, fysiska personer som bedriver yrkesmässig indrivningsverksamhet samt rättegångsombud och rättegångsbiträden åläggs att väcka talan i ett summariskt tvistemål i tingsrättens ärendehanteringssystem via ett informationssystem eller e-tjänsten. Stämningsansökningar som lämnas in på något annat sätt avvisas. 

Skyldigheten att använda e-tjänster utsträcker sig dock inte till en fysisk person som agerar i egen sak. Även om allt fler medborgare har de kunskaper och den utrustning som behövs för att använda e-tjänster, ska privatpersoner även i fortsättningen ha frihet att välja på vilket sätt en summarisk stämningsansökan sänds in till tingsrätten. Eftersom alla fysiska personer inte har kunskaper eller möjligheter att använda e-tjänster hos myndigheter, skulle en sådan skyldighet ställa medborgarna i olika ställning av orsaker som har att göra med deras personliga förmåga på ett sätt som strider mot 6 § 2 mom. i grundlagen som tryggar jämlikheten mellan medborgarna. En sådan skyldighet att använda e-tjänster kan också begränsa medborgarnas rätt till en rättvis rättegång. 

Skyldigheten att använda elektroniska system gäller således endast juridiska personer, näringsidkare, fysiska personer som bedriver yrkesmässig indrivningsverksamhet samt rättegångsombud och rättegångsbiträden. Såväl inom näringsverksamhet som vid kontakter till myndigheterna används i allt högre grad e-tjänster på nätet. Det kan anses att t.ex. en professionell hyresvärd eller näringsidkare eller ett rättegångsombud för att kunna utöva sin verksamhet måste kunna agera i en nätmiljö. Om e-tjänstsystemet på teknisk nivå möjliggör elektroniska summariska stämningsansökningar, finns det inga godtagbara grunder för en yrkesaktör eller näringsidkare att systematiskt låta bli att använda justitieförvaltningens webbaserade system vid rättslig indrivning. 

Den likställdhet som tryggas i grundlagen utsträcker sig inte heller till juridiska personer. Bestämmelsen tillämpas endast på fysiska personer, dvs. människor. Även om en fysisk person kan bedriva näringsverksamhet t.ex. under firma, är största delen av de kärande som är förpliktade att använda e-tjänster juridiska personer och yrkesaktörer inom indrivning eller rättsvård. Därför har likställdhetsaspekten en relativt liten betydelse i regleringen.  

Skyldigheten för professionella aktörer, näringsidkare och rättegångsombud att använda e-tjänster äventyrar inte den rätt till en rättvis rättegång som tryggas i 21 § 1 mom. i grundlagen. Käranden måste t.ex. inte erlägga domstolsavgift när denne har anhängoggjort ett summariskt tvistemål på något annat sätt än vad lagen tillåter. Enligt förslaget ska domstolsavgift inte tas ut för ett beslut att inte pröva en summarisk stämningsansökan som lämnats in på något annat sätt än via ett informationssystem eller e-tjänsten. Käranden ges på så vis avgiftsfritt möjligheten att på elektronisk väg väcka talan i ett summariskt tvistemål på det sätt som förutsätts i lag.  

Lagen hindrar inte heller att talan väcks som ett omfattande tvistemål. Detta är ändå inte önskvärt, eftersom domstolsavgiften i ett omfattande tvistemål är betydligt högre, och svaranden blir skyldig att ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. Om de summariska stämningsansökningar som i nuläget lämnas in i pappersform eller som e-postbilagor i fortsättningen anhängiggörs som omfattande tvistemål, leder detta till att svaranden i ett ostridigt fordringsmål blir skyldig att betala för att borgenären inte har varit villig att använda e-tjänster. Däremot, om käranden har väckt ett uppenbart ostridigt fordringsmål som omfattande tvistemål, kan tingsrätten på tjänstens vägnar med stöd av 21 kap. 8 b eller 8 c § i rättegångsbalken avgöra yrkandet på kostnadsersättning så att käranden svarar för kostnaden för domstolsavgiften till den del den överskrider 65 euro.  

Skyldigheten att använda e-tjänster är inte heller absolut. För att skyldigheten ska bli tillämplig förutsätts att e-tjänster kan användas i ett enskilt ärende. Alla summariska stämningsansökningar kan inte upprättas i form av en webbaserad elektronisk stämningsansökan, även om den elektroniska mallen för stämningsansökningar görs smidigare. Om bilagor måste bifogas en stämningsansökan, är det inte alltid ändamålsenligt ett använda e-tjänstsystemet för att göra stämningsansökan, eftersom handlingar inte i nuläget kan bifogas en elektronisk stämningsansökan. Bilagorna ska då sändas separat, vilket kan anses öka kärandens arbete. Av ovan nämnda skäl ska professionella aktörer även i fortsättningen i undantagsfall kunna upprätta en stämningsansökan i pappersform eller som bifogad e-postbilaga. 

Som det konstateras i avsnitt 2.3 som gäller bedömningen av nuläget möjliggör den nuvarande e-tjänsten inte stämningsansökningar som gäller valutafordringar eller kreditränteyrkanden som är bundna vid två månaders euribor-ränta. Det stöder inte heller stämningsansökningar med fler än 100 yrkandeposter eller stämningsansökningar med fler än 800 motiveringsrader. Stämningsansökningar som gäller vräkning kan inte göras via e-tjänsten, om vräkningsyrkandet inte är förknippat med indrivning av fordran. Det kan också vara svårt att göra ett hypotekariskt käromål på plattformen i e-tjänsten.  

I lagen är det inte möjligt att skriva in t.ex. i vilka ärendegrupper summariska stämningsansökningar inte kan göras på nätet. För att göra det lättare att tillämpa lagstiftningen ska e-tjänsten åtföljas av noggranna anvisningar med uppgifter om begränsningar i systemet och en så heltäckande förteckning som möjligt över ärendegrupper och yrkanden i vilka en elektronisk stämningsansökan inte är möjlig. När plattformen i e-tjänsten utvecklas uppdateras även anvisningarna så att de alltid motsvarar det rådande läget. Avsikten är att e-tjänsten snabbt ska ändras så att den motsvarar behoven i den föreslagna lagstiftningen, bl.a. så att bilagor kan bifogas till ansökan.  

3.3.3  3.3.3 Bevislig delgivning

I propositionen föreslås att sådan bevislig elektronisk delgivning som avses i 18 § i lagen om elektronisk kommunikation tas in i förteckningen över möjliga delgivningssätt i 11 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken. 

I enlighet med den allmänna författningshierarkin kommer speciallagstiftning att tillämpas istället för allmän lag. Förhållandet mellan bestämmelserna om bevislig elektronisk delgivning i rättegångsbalken och lagen om elektronisk kommunikation är inte helt entydigt på denna punkt. Därför föreslås att bevislig elektronisk delgivning enligt 18 § i lagen om elektronisk kommunikation uttryckligen anges i 11 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken. Därmed jämställs bevislig elektronisk delgivning enligt lagen om elektronisk kommunikation med de övriga bevisliga delgivningssätten i 11 kap. i rättegångsbalken, och det uppstår inget tolkningsproblem i anslutning till författningshierarkin.  

På de grunder som konstateras i avsnitt 3.2.5 föreslås att användningsområdet för telefondelgivning breddas till samtliga summariska tvistemål.  

Över telefondelgivning ska enligt 11 kap. 3 b § 3 mom. i rättegångsbalken på vanligt sätt utfärdas ett delgivningsintyg. En kopia av delgivningsintyget ska per brev eller som ett elektroniskt meddelande sändas till den som tar emot delgivningen på den adress som mottagaren uppgett. Om beviset sänds till mottagaren som ett elektroniskt meddelande, skannas det undertecknade beviset in och sänds till mottagaren som en e-postbilaga. Enligt 20 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation får domstolarnas expeditioner och andra rättegångshandlingar som sänds som elektroniska meddelanden undertecknas maskinellt. Om ett delgivningsbevis som ska sändas som elektroniskt meddelande kunde undertecknas maskinellt, skulle detta förfarande bli flexiblare.  

Även när en stämningsansökan som delgetts per telefon sänds till svaranden som vanligt brev, sänds handlingar från tingsrätten elektroniskt via ett e-brevssystem. Systemet fungerar så att det är först den som förmedlar brevet som skriver ut handlingen och sätter den i kuvert och skickar brevet till mottagaren. Även användningen av ett e-brevssystem förutsätter därmed att det undertecknade delgivningsintyget skannas. Av arbetsekonomiska skäl är det således motiverat att ett delgivningsbevis också i sådana fall kan undertecknas maskinellt. I propositionen föreslås därför att lagen ändras så att det exemplar av delgivningsintyget som ska sändas till mottagaren ska kunna undertecknas maskinellt även när handlingar sänds till mottagaren som vanligt brev. Det exemplar av intyget som blir kvar hos domstolen ska dock alltid undertecknas för hand. 

3.3.4  3.3.4 Övriga förslag

Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i rättegångsbalken blir målet anhängigt då stämningsansökan har kommit till tingsrättens kansli. Tidpunkten för när handlingen kom till kansliet är alltså den tidpunkt då målet blir anhängigt. Enligt lagen om insändande av vissa handlingar till domstolar (248/1965) ska en handling som sänts in med posten anses vara ingiven till myndigheten, dvs. kommit till myndigheten, den dag postförsändelsen med handlingen eller avis om försändelsens ankomst till adresspostanstalten lämnats till myndigheten. Ett elektroniskt meddelande anses enligt 10 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten i en mottagaranordning eller ett datasystem på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas. Kan ankomsttidpunkten för ett elektroniskt meddelande inte utredas på grund av att myndighetens elektroniska dataöverföringsmetod varit i olag eller ur bruk eller utredning inte kan läggas fram av någon annan jämförbar orsak, anses meddelandet enligt 10 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation ha kommit in vid den tidpunkt då det har avsänts, om tillförlitlig utredning om avsändningstidpunkten kan läggas fram.  

Om väckandet av talan har bundits vid en tidsfrist eller preskriptionstiden ska avbrytas med ett käromål, har tidsfristen för väckande av talan eller avbrytande av preskriptionstiden iakttagits, om stämningsansökan har kommit till domstolen senast den sista dagen i tidsfristen före tjänstetidens utgång. Bestämmelser om beräknandet av tidsfristen finns i lagen om beräknande av laga tid (150/1930). Enligt 6 § 1 mom. ska missnöjesanmälan, inlämnande av ändringsansökan, bemötande därav, tjänsteansökan och andra åtgärder som ska vidtas inom en bestämd tid vid domstol eller någon annan myndighet eller vid en officiell förrättning ske senast den sista dagen av den bestämda tiden. Ska åtgärden vidtas i ett ämbetsverk, ska det ske före utgången av verkets öppettid, och ska åtgärden vidtas vid en domstols sammanträde eller någon annan förrättning, ska det ske före sammanträdets eller förrättningens slut. Lagstiftningen om beräknande av tidsfrist tillämpas också när en stämningsansökan lämnas in till domstolen som ett elektroniskt meddelande, dvs. som telefax, e-post eller med hjälp av en länk till domstolens informationssystem.  

Särskilda bestämmelser om när handlingar som en myndighet begärt anses ha kommit in inom utsatt tid finns i 11 § i lagen om elektronisk kommunikation. Om det är fråga om en handling som en myndighet, t.ex. en domstol, begärt in för behandlingen av ett ärende, anses handlingen ha kommit in inom utsatt tid, om den har kommit in senast den sista dagen av den utsatta tiden. Av bestämmelsen följer att den begärda handlingen anses ha kommit in inom utsatt tid, om den före midnatt den sista dagen av den utsatta tiden har kommit in som elektroniskt meddelande till myndighetens mottagningsanordning eller informationssystem.  

Eftersom en stämningsansökan inte är en sådan handling som en myndighet begär in för behandlingen av ett ärende, tillämpas 11 § i lagen om elektronisk kommunikation inte på stämningsansökningar. I praktiken har tolkningen dock varierat så att en stämningsansökan som gjorts direkt i ett informationssystem har ansetts ha kommit in och ärendet har inletts den kalenderdag då det har kommit in i tingsrättens informationssystem, även om stämningsansökan har tagits emot efter tjänstetidens utgång. Av ordalydelsen i 6 § 1 mom. i lagen om beräknande av laga tid framgår inte direkt att bestämmelsen också tillämpas på stämningsansökningar så att t.ex. ett tvistemål inleds samma dag som det har sänts till tingsrättens informationssystem endast förutsatt att det har sänts före tjänstetidens utgång. Även om datumet för när ett ärende inletts oftast inte har någon betydelse, är det ur kärandens synvinkel viktigt att veta att en åtgärd som ska vidtas inom utsatt tid, t.ex. väckande av en talan som avbryter preskriptionstiden, enligt 6 § 1 mom. i lagen om beräknande av laga tid ska vidtas före utgången av verkets öppettid.  

För att klargöra att tidpunkten för inledandet av en stämningsansökan som sänts som elektroniskt meddelande till tingsrättens informationssystem bestäms inom tjänstetid på samma grunder som t.ex. tidpunkten för inledandet av stämningsansökningar som sänts som e-postbilaga föreslås ett tillägg till 5 kap. 1 § 2 mom. i rättegångsbalken, enligt vilket en stämningsansökan som kommit in till tingsrättens kansli efter tjänstetidens utgång anses ha kommit in föregående vardag. Bestämmelsen är teknikneutral så att den ställer rättsverkningarna av stämningsansökningar som sänts till tingsrättens postlåda, officiella e-postadress och informationssystem i samma ställning och undanröjer de oklara tolkningarna på grund av 10 § i lagen om elektronisk kommunikation.  

5.1.1  5.1.1 Reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025

Justitieministeriet tillsatte den 1 juni 2012 med stöd av regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering en delegation att bereda ett rättssäkerhetsprogram för att förkorta den totala längden på rättegångsprocesserna och förbättra kvaliteten på rättssäkerheten samt som sådant anpassningsprogram som förutsätts i statsrådets rambeslut för åren 2013—2016. Delegationen överlämnade sitt betänkande till justitieministeriet den 27 februari 2013. Betänkandet innehåller ett förslag till reformprogram för rättsvården tillsammans med sparmål för åren 2013—2025 (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 16/2013).  

Som en åtgärd på medellång sikt förutsätts i punkt 14 i reformprogrammet för rättsvården att summariska tvistemål överförs antingen från tingsrätterna till utsökningsmyndigheterna eller centraliseras till högst tre tingsrätter. Enligt åtgärdsnoteringen ska systemet också ändras så att borgenären med en och samma elektroniska stämningsansökan kan ansöka om såväl utsökningsgrund som verkställighet av den.  

Verkställigheten av reformprogrammet för rättsvården har tagits in som ett centralt s.k. hörnstensprojekt i handlingsplanen för genomförande av spetsprojekten och reformerna i det strategiska regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering (Regeringens publikationsserie 13/2015). Justitie- och arbetsminister Lindström preciserade i sitt program från den 17 augusti 2016 för utveckling av rättsvården ytterligare vilka åtgärder som ska vidtas för genomförande av reformprogrammet för rättsvården. I regeringsprogrammet och i justitie- och arbetsminister Lindströms program är digitaliseringen av myndighetsverksamhet ett mål i sig, men även ett medel för att uppnå andra mål. Digitalisering är ett genomgripande tema även i regeringens strategi. 

Genomförande av reformprogrammet för rättsvården har fortsatts under justitieminister Häkkänens period. 

5.1.2  5.1.2 Utredning om utvecklingen av behandlingen av summariska tvistemål

Justitieministeriet gav den 6 mars 2014 som uppdrag till ledande häradsfogde Timo Heikkinen och lagman Antti Savela att utreda möjligheterna att koncentrera behandlingen av summariska tvistemål i enlighet med reformprogrammet för rättsvården. Utredningen 52/2014 överlämnades till justitieministeriet den 30 september 2014. I utredningen föreslås att behandlingen av summariska tvistemål överförs till utsökningsmyndigheten samt att bevislig delgivning av handlingen om inledande slopas när det gäller kapitalkrav på högst 1 000 euro. 

Justitieministeriet begärde utlåtande om utredningen från sammanlagt 58 myndigheter och organisationer, varav 51 lämnade utlåtande. Ett sammandrag av utlåtandena har sammanställts (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 39/2015). Remissvaren var delade. Av de 26 tingsrätter som lämnat utlåtande motsatte sig 19 en överföring av behandlingen av summariska ärenden till utsökningen. Vissa remissinstanser meddelade att de med stöd av utredningen varken kunde förorda eller motsätta sig förslaget. De som varit reserverade i sin inställning till förslaget bedömde att en överföring skulle försämra gäldenärens rättsskydd och förhöll sig skeptiskt till besparingarna av överföringen. De som understödde en överföring stödde motiveringarna i utredningen, även om behovet av en noggrann lagberedning lyftes fram i utlåtandena. Merparten av remissinstanserna motsatte sig slopandet av bevislig delgivning.  

5.1.3  5.1.3 Arbetsgruppen för en centralisering av summariska tvistemål

Justitie- och arbetsminister Jari Lindström slog den 11 februari 2016 fast riktlinjer, enligt vilka ärendet ska drivas så att summariska tvistemål centraliseras till högst två tingsrätter inom varje hovrätts domkrets. Summariska mål skulle enligt dessa riktlinjer behandlas vid Birkalands, Egentliga Tavastlands, Kajanalands, Kymmenedalens, Uleåborgs och Österbottens och Östra Nylands tingsrätter. En plan för hur behandlingen ska centraliseras och var summariska mål ska behandlas ska dock preciseras i den fortsatta beredningen. Projektet skulle vara en del av reformen av tingsrättsnätverket. 

Justitieministeriet tillsatte den 17 juni 2016 en arbetsgrupp att bereda förslaget till regeringens proposition med förslag till en ändring av lagstiftningen så att en centralisering av summariska tvistemål till ett begränsat antal tingsrätter möjliggörs. Lagstiftningen ska också möjliggöra överföring av en tredskodom med anledning av en stämningsansökan direkt till utsökningen utan någon separat ansökan. I beredningsarbetet skulle tas hänsyn till systemet AIPA som är under utveckling och de möjligheter det kommer att föra med sig för en överföring av uppgifter mellan olika myndigheter. Arbetsgruppen skulle också lägga fram ett förslag till lagstiftning som förpliktar företag som bedriver yrkesmässig indrivning att använda tingsrättens och utsökningens elektroniska dataöverföringssystem i sin verksamhet. Arbetsgruppen skulle dessutom bedöma möjligheterna att utveckla bevislig delgivning samt möjligheterna att övergå till ett system där rättegångsavgiften i ett summariskt tvistemål ska betalas när ärendet inleds.  

Förutom representanter för justitieministeriet har arbetsgruppen bestått av representanter för Vanda tingsrätt, Birkalands tingsrätt, Rättsregistercentralen, Riksfogdeämbetet, Suomen Perimistoimistojen Liitto ry, Finlands stämningsmän JHL rf och projektbyrån för AIPA-projektet. Arbetsgruppen lämnade sitt betänkande till justitieministeriet i januari 2017 (Centralisering av summariska tvistemål, Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 12/2017). 

Arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande att behandlingen av summariska tvistemål centraliseras till Birkalands tingsrätt, Egentliga Tavastlands tingsrätt, Kajanalands tingsrätt, Kymmenedalens tingsrätt, Uleåborgs tingsrätt, Ålands tingsrätt, Österbottens tingsrätt och Östra Nylands tingsrätt. Arbetsgruppen utvärderade i sitt betänkande valet av tingsrätter endast utifrån tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och hänvisade i övrigt till riktlinjerna.  

Tingsrätternas domkretsar ska enligt förslaget följa landskapsindelningen och bestämmelser om domkretsarna ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Andra än fysiska personer som agerar i egen sak åläggs att lämna in stämningsansökan i ett summariskt tvistemål till tingsrättens informationssystem via justitieförvaltningens informationssystem eller webbaserade e-tjänst.  

Det föreslogs att bestämmelserna om bevislig delgivning i rättegångsbalken och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet ändras så att stämningen bevisligen kan delges som elektroniskt meddelande med stöd av ett allmänt samtycke till ett elektroniskt delgivningsförfarande som registreras av Befolkningsregistercentralen. Det föreslogs att telefondelgivning av stämning ska bli möjligt i alla summariska tvistemål. 

Betänkandet var inte helt enhälligt. I betänkandet ingick en avvikande mening från Suomen Perimistoimistojen Liitto. Den avvikande meningen gäller förslaget på vilka tingsrätter som ska behandla summariska tvistemål. I den avvikande meningen anförs att summariska tvistemål även i fortsättningen ska behandlas vid Egentliga Finlands tingsrätt.  

Justitieministeriet begärde yttrande om förslaget från 61 myndigheter, organisationer och sakkunniga. Sammanlagt 52 yttranden inkom. Ett sammandrag av yttrandena har sammanställts (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 27/2017). 

5.2.1  5.2.1 Remissvar

Förslaget till en centralisering av summariska tvistemål till de tingsrätter som anges i förslaget fick ett mycket delat mottagande. De som förordade centraliseringsförslaget stödde motiveringarna i betänkandet och ansåg att en centralisering skulle främja förenhetligandet av behandlingen, behandlingstiderna och avgörandepraxis samt öka effektiviteten och kompetensen. De remissinstanser som kritiserade förslaget ansåg åter att en centralisering av behandlingen av summariska tvistemål fysiskt till några verksamhetsställen inte leder till en effektivare verksamhet, enhetligare behandlingstider, kostnadsbesparingar och inte heller till bättre rättsskydd eller service för medborgarna. Däremot skulle en centralisering leda till merkostnader, en långvarig försämring av nivån på verksamheten, förlust av yrkesskicklig personal och äventyrande av en lika behandling av medborgarna och deras rättsskydd. De lokalinvesteringar som skulle krävas för centraliseringen ansågs också för stora sett till den nytta som möjligen uppnås. 

De remissinstanser som varit kritiskt inställda till förslaget pekade också på många problem i anslutning till överföringen stridiga summariska ärenden till en enligt allmänna bestämmelser behörig tingsrätt. De processuella och praktiska problemen i anslutning till överföringen ansågs också visa på att en centraliseringslösning inte är genomförbar.  

Arbetsgruppens beslut att ta med de tingsrätter som anges i uppdraget så att arbetsgruppen inte har tagit med några grunder varken för eller emot valen stötte på allmän kritik, likaså förslagen på behöriga tingsrätter. I yttrandena ansågs att om behandlingen ska centraliseras bör den centraliseras till tingsrätter där ärendena behandlas snabbt, effektivt och bra.  

Mest kritik väckte förslaget att summariska tvistemål i Egentliga Finlands tingsrätt ska överföras till Egentliga Tavastlands tingsrätt. Remissinstanserna förhöll sig skeptiskt till att de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga delen av befolkningen ska tillgodoses vid Egentliga Tavastlands tingsrätt, som för närvarande är enspråkigt finsk. I yttrandena ansågs även att en överföring av summariska ärenden i Lapplands tingsrätt till Kajanalands tingsrätt som ändring skulle medföra problem med tanke på de samiskspråkigas rättigheter. Domareförbundet ansåg att arbetsgruppens förslag stred mot grundlagen när det gäller tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Problematiskt ansågs också förslaget att överföra samtliga summariska tvistemål i landskapet Nyland, totalt cirka 110 000 mål, till Östra Nylands nybildade tingsrätt. 

Ändringsförslaget som gäller användningen av e-tjänster fick ett brett understöd. Endast Advokatförbundet motsatte sig tvånget att använda e-tjänster. Remissinstanserna har dock påpekat att ett tvång att använda e-tjänster förutsätter fungerande dataöverföringssystem.  

Genomförandet av ändringarna som gäller bevislig delgivning understöddes. I yttrandena påpekades dock att fördelarna med ändringen åtminstone i början skulle vara ganska obetydliga. I en del av yttrandena har betonats statens ansvar att säkerställa att en medborgare som tar i bruk meddelandeförmedlingstjänsten förstår att han eller hon godkänner att t.ex. stämningsansökningar i såväl tvistemål, ansökningsärenden som brottmål i fortsättningen kan delges honom eller henne elektroniskt. Däremot ansågs inte reformen problematisk med tanke på tillgodoseendet av rättsskyddet, om en framgångsrik delgivning förutsätter kvittering av mottagaren. Finansministeriet förhöll sig reserverat till att bestämmelsen om vanlig elektronisk delgivning i lagen om elektronisk kommunikation inte skulle ändras. 

Ett delat mottagande fick förtydligandet av att tidpunkten för ett ärende som anhängiggjorts genom en stämningsansökan som sänts direkt till tingsrättens informationshanteringssystem blir anhängigt vore först följande vardag, om stämningsansökan har inkommit efter tjänstetid. Särskilt problematiskt ansågs att det görs en ändring i en allmän lag, även om syftet var att förtydliga rättsläget endast i fråga om stämningsansökningar. Bland annat statsrådets biträdande justitiekansler ansåg att en eventuell ändring bör göras i rättegångsbalken. 

5.2.2  5.2.2 Hur yttrandena har beaktats

En centralisering av summariska ärenden vann både understöd och stötte på motstånd. I yttrandena framfördes dock inga aspekter som inte skulle ha beaktats när betänkandet bereddes. Kritiken bygger i huvudsak på att de fördelar som kan fås genom en centralisering har bedömts på ett annat sätt än vad arbetsgruppen gjort, och på att konsekvensbedömningen inte har varit tillräckligt grundlig. I regeringspropositionen beaktas i mån av möjlighet de anmärkningar som framförts.  

Mest kritik framfördes mot valet av de tingsrätter som föreslås vara behöriga och att valen inte motiveras i betänkandet.  

Mot bakgrunden av remissyttrandena har förslaget ändrats bl.a. så att summariska tvistemål i Egentliga Finlands landskap även i fortsättningen ska behandlas i Egentliga Finland tingsrätt så som beskrivs i avsnitt 3.3.1. I avsnittet motiveras valen även i fråga om övriga tingsrätter.  

Anmärkningarna som gäller en överföring av ett stridigt summariskt tvistemål har i propositionen beaktats så att behandlingen av ett stridigt ärende fortsätter i den domstol där det inletts endast om båda parterna samtycker till det. I propositionen föreslås också att bestämmelsen som gäller tidpunkten för när ett tvistemål blir anhängigt ändras i enlighet med biträdande justitiekanslerns förslag. 

Med anledning av finansministeriets yttrande har den ändring i lagen om elektronisk kommunikation som föreslogs i betänkandet inte tagits med i regeringspropositionen. En ändring av bestämmelserna om elektronisk delgivning i lagen om elektronisk kommunikation har bedömts kräva fortsatt beredning. 

I syfte att säkerställa svarandens rättsskydd föreslås inte att delgivningsbestämmelserna ändras så att det skulle krävas större aktivitet av svaranden att hämta handlingen.  

I propositionen har också i övrigt gjort tekniska ändringar med stöd av de anmärkningar som framförts i remissvaren.