1.1  Förslag till sjötrafiklag

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §. Tillämpningsområde. Paragrafen fastställer lagens tillämpningsområde. I 1 mom. föreskrivs att lagen tillämpas på farkoster och användningen av dem inom finskt vattenområde. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 § 1 mom. i den gällande sjötrafiklagen. I 1 mom. anges vidare att lagen även tillämpas på virkesflottar samt på föremål som måste bogseras och flytande föremål i enlighet med vad som särskilt föreskrivs i denna lag. Dessa föremål betraktas inte som farkoster, men användningen av dem måste regleras bl.a. för att trygga en smidig och säker kanaltrafik.  

I 2 mom. föreskrivs att lagen även tillämpas på utmärkning av farleder, ledning av sjötrafiken och på de förfaranden som ska iakttas i slusskanaler och öppna kanaler och i trafik via rörliga broar. Med kanal avses en konstgjord bädd som anlagts för sjötrafik. Det kan vara fråga om en slusskanal som är försedd med en avstängningsanordning och som förenar två vattendrag vars vatten ligger på olika höjdnivåer. En öppen kanal är i sin tur en kanal utan avstängningsanordning som förenar två vattendrag vars vatten ligger på samma höjdnivå.  

I 3 mom. föreskrivs om i vilka fall lagen ska tillämpas på handelssjöfart och farkoster som används inom handelssjöfart. Med handelssjöfart avses i allmänhet att varor och personer transporteras med fartyg från en plats till en annan i förtjänstsyfte. Exempelvis i 2 § 6 punkten i lagen om farledsavgift (1122/2005) definieras handelssjöfart som med fartyg bedriven verksamhet i förtjänstsyfte, såsom transport av last och passagerare, bogsering, isbrytning, fångst samt räddningsverksamhet och assistans. Enligt 3 mom. tillämpas lagen på handelssjöfart och farkoster som används för handelssjöfart till den del det inte föreskrivs särskilt om dem i sjölagen (674/1994), lagen om tillsyn över fartygssäkerheten (370/1995), lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg (1686/2009, nedan lagen om fartygssäkerhet), lagen om fartygstrafikservice (623/2005), lagen om transportservice (320/2017) eller i någon annan lag. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 § 2 mom. i den gällande sjötrafiklagen. Förteckningen över tillämpliga lagar kompletteras dessutom med lagen om fartygssäkerhet, lagen om fartygstrafikservice och lagen om transportservice. Dessa lagar som ska tillämpas på handelssjöfart har utfärdats efter att den gällande sjötrafiklagen utfärdades. Förteckningen i 3 mom. ska inte vara uttömmande, utan av alla de lagar som tillämpas på handelssjöfart ska endast de viktigaste nämnas. Utöver dessa lagar tillämpas även bl.a. följande lagar på handelssjöfart: lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009), lagen om marin utrustning (1503/2011), fartygsregisterlagen (512/1993), lagen om sjöfartskydd på vissa fartyg och i hamnar som betjänar dem och om tillsyn över skyddet (485/2004) och lagen om läkarundersökning av fartygspersonal (1171/2010).  

I 4 mom. föreskrivs om vilka andra lagar som ska tillämpas på sådana farkoster som inte används i handelssjöfart utan t.ex. för fritidsbåtstrafik och på användningen av dessa farkoster. Enligt detta moment ska på farkoster som används för annat än handelssjöfart och på användningen av dessa utöver denna lag även tillämpas 10 a kap., 11 a kap. och 16 kap. i sjölagen, lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar (1712/2015, nedan lagen om fritidsbåtar), terrängtrafiklagen (1710/1995) och lagen om fartygstrafikservice samt bestämmelser annanstans i lag. Genom denna bestämmelse förtydligas i synnerhet sjötrafiklagens förhållande till sjölagen. Sjölagen gäller i första hand farkoster som används i handelssjöfart, men den kan från fall till fall även tillämpas på användningen av andra farkoster. Enligt 1 kap. 9 § i sjölagen ska bestämmelserna i den lagen tillämpas på fartyg som inte används i handelssjöfart endast om bestämmelserna i det enskilda fallet är tillämpliga på ett sådant fartyg. I detaljmotiveringen till 1 kap. 9 § i sjölagen och 1 kap. 9 § i den tidigare sjölagen från 1939 har inte preciserats vilka bestämmelser i sjölagen som kan gälla farkoster som används för annat än handelssjöfart. Av sjölagen kan man emellertid sluta sig till att åtminstone 10 a kap. (Ansvar för skada orsakad av förorening genom bunkerolja), 11 a kap. (Ansvar för avlägsnande av ett vrak som orsakats av en sjöolycka) och 16 kap. (Bärgning) ska tillämpas på sådana farkoster. Den förteckning över andra tillämpliga lagar som finns i detta moment ska inte vara uttömmande. Till exempel om farkoster används i samband med tillhandahållande av konsumenttjänster och kundsäkerheten i anslutning till tjänsterna inte omfattas av annan lagstiftning kan i fråga om tjänsterna utöver dessa lagar även konsumentsäkerhetslagen (920/2011) tillämpas, varvid tillhandahållandet av konsumenttjänsterna övervakas av Säkerhets- och kemikalieverket Tukes. Farkoster kan användas t.ex. för åkturer med vattenskoter eller safariresor. Till Tukes tillsyn hör dock inte heller i detta fall att kontrollera t.ex. om den farkost som använts i samband med en tjänst uppfyller de tekniska egenskaper som krävs enligt lag. Även terrängtrafiklagen (1710/1995) kan tillämpas i fråga om vissa farkoster. Terrängtrafiklagen tillämpas enligt lagens 2 § 2 mom. inte på luftfartyg, fartyg eller båtar, men enligt detaljmotiveringen till dess 2 § gäller lagen emellertid luftkuddefarkoster, eftersom de när de framdrivs är beroende av mark eller is, och hydrokoptrar. Luftkuddefarkoster och hydrokoptrar som framdrivs på vatten betraktas emellertid som farkoster på vilka bl.a. kraven i sjötrafiklagen ska tillämpas. 

I 5 mom. föreskrivs om de bestämmelser i den föreslagna lagen som ska tillämpas inom Saima kanals arrendeområde. Dessa bestämmelser ska gälla utöver vad som föreskrivs i fördraget mellan republiken Finland och Ryska federationen om utarrendering av den del av Saima kanal som tillhör Ryssland och av det därtill hörande området till republiken Finland samt om fartygstrafiken genom Saima kanal (FördrS 8/2012, nedan fördraget om Saima kanal) och i lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget med Ryssland om utarrendering av den del av Saima kanal som tillhör Ryssland och av det därtill hörande området till republiken Finland samt om fartygstrafiken genom Saima kanal och om tillämpning av fördraget (104/2011).  

Enligt artikel 6 i fördraget om Saima kanal har alla fartyg som seglar under Ryska federationens flagg fri passage till den del av Saima kanal som tillhör Ryssland. Övriga fartyg som kommer från eller är på väg till republiken Finlands territorium får gå via den del av Saima kanal som tillhör Ryssland samt på Ryska federationens inre territorialvatten och territorialhav i kanaler och farleder som utmynnar i Finska viken. 

Personer, fordon, gods, frakt och djur som via Saima kanal kommer till eller lämnar Ryska federationens territorium genomgår gräns- och tullkontroll samt vid behov även andra kontroller på gränskontrollställena i överensstämmelse med Ryska federationens lagstiftning.  

Den ryska parten kräver inte visum för transitering längs Saima kanal via Ryska federationens territorium av sådana finska medborgare eller av sådana medborgare från tredjeländer som kommer till eller lämnar republiken Finland på fartyg som används för idrott eller fritid eller som passagerare på passagerarfartyg utan att göra uppehåll under resan. Den ryska parten kräver inte heller visum för transitering via Ryska federationens territorium längs Saima kanal av sådana finska medborgare eller sådana medborgare från tredjeländer som kommer till eller lämnar republiken Finland på fartyg med en längd på högst 24 meter eller vars deplacement är högst 30 ton och som används för idrott eller fritid.  

Fartyg med en längd på högst 24 meter eller vars deplacement är högst 30 ton, som är på genomfart i den del av Saima kanal som tillhör Ryssland och som används för idrott eller fritid och i fråga om vilka den ryska parten har utfört gräns- och tullkontroll och andra kontroller som den Ryska federationens lagstiftning ställer på inresa till Ryska federationen, får göra uppehåll på natten eller under svåra väderförhållanden. Om finska medborgare och medborgare från tredjeländer som reser på fartyg av detta slag stiger i land, tillåts deras vistelse på arrendeområdet i överensstämmelse med Ryska federationens lagstiftning. Parternas kanalfullmäktige fastställer anhaltsplatserna efter att ha avtalat om dem med den ryska partens gränsmyndigheter. 

I den del av Saima kanal som tillhör Ryssland samt på Ryska federationens inre territorialvatten och territorialhav får i de kanaler och farleder som utmynnar i Finska viken inte gå  

1) krigsfartyg som seglar under republiken Finlands eller tredjeländers flagg,  

2) fartyg som seglar under republiken Finlands eller tredjeländers flagg och som transporterar soldater, vapen, krigsteknik och försvarsmateriel, 

3) statsfartyg från tredjeländer som inte bedriver handelssjöfart eller annan kommersiell fartygstrafik, om inte den ryska parten har beviljat fartyget transiteringstillstånd i överensstämmelse med Ryska federationens lagstiftning. 

Parternas kanalfullmäktige kommer årligen överens om seglationssäsongens längd på Saima kanal. Under seglationssäsongen är Saima kanal öppen för fartygstrafik dygnet runt. 

Enligt artikel 9 i fördraget svarar den ryska parten för fartygstrafikservice i kanaler och farleder som utmynnar i Finska viken, för underhållet av säkerhetsanordningarna för sjöfarten, inbegripet förnyandet av dem, samt för bevarandet av måtten på de kanaler som utmynnar i Finska viken i sådant skick att de motsvarar fartygstrafikens behov. 

Den finska parten svarar för fartygstrafikservice i farlederna i den del av Saima kanal som tillhör Ryssland, för underhållet av säkerhetsanordningarna för sjöfarten, inbegripet förnyandet av dem, samt för bevarandet av farledsmåtten i sådant skick att de motsvarar fartygstrafikens behov. I artikeln anges dock inte i detalj vilka krav som ska iakttas i fråga om säkerhetsanordningar. 

Enligt artikel 15 stycke 3 i fördraget ska på den del av Saima kanal som tillhör Ryssland på fartygstrafiken tillämpas republiken Finlands lagstiftning om vattentrafik. När fördraget trädde i kraft iakttogs förordningen innefattande trafikstadga för kanaler och rörliga broar (512/1991; nedan kanalförordningen). 

Inom Saima kanals arrendeområde ska förutom fördraget om Saima kanal även tillämpas de allmänna bestämmelserna i den föreslagna lagens 1 kap., bestämmelserna om omkörning i kanal och väjning i trånga farleder i 2 kap. 14 § 2 och 3 mom., bestämmelserna om ankring och förtöjning i 2 kap. 16 och 17 § och bestämmelserna om stoppande av farkoster och uppvisande av dokument samt förhindrande eller avbrytande av farkosters färd i 18 och 19 § samt bestämmelsen om flyttning av farkoster i 20 §. Vidare tillämpas 2 kap. 21 § 1 och 3–5 mom., där det föreskrivs om skyldigheterna för farkostens ägare eller den som haft farkosten eller godset i sin besittning och befälhavaren när det gäller en farkost, del av en farkost eller gods som sjunkit, fastnat eller driver omkring, och vad som i 22 § föreskrivs om befälhavarens skyldigheter när det gäller skador som farkosten orsakat. Inom arrendeområdet ska även iakttas 2 kap. 31 § 2 mom., som föreskriver om ljudsignaler, 33 §, som föreskriver om förfaranden som ska iakttas i kanaler, 34 §, som föreskriver om framförande av segelbåt inom Saima kanals arrendeområde, 35 §, som föreskriver om hastighetsbegränsningar, 36 §, som föreskriver om anmälningsskyldighet, 37 §, som föreskriver om tobaksrökning och hantering av öppen eld, samt 38 §, som föreskriver om trafik som avstannar eller blir långsammare och 39 § 2 mom., som föreskriver om tillståndsavgifter. Bestämmelserna i fråga motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i den ovannämnda förordningen. Inom Saima kanals arrendeområde ska även iakttas vad som i 4 kap. föreskrivs om utmärkning av farleder och reglering av sjötrafik. Bestämmelserna i fråga motsvarar delvis bestämmelserna i förordningen om utmärkning av farlederna (846/79). Vidare ska inom Saima kanals arrendeområde iakttas bestämmelserna i 6 kap. om farkoster och deras utrustning. 

2 §.Användning av en farkost som hyresbåt. I denna paragraf konstateras att om en farkost används som hyresbåt i förtjänstsyfte mot ersättning ska sjölagen tillämpas på hyresbåtsverksamheten.  

Med hyresbåt avses i bestämmelsen en hyresbåt som hyrs ut för sport och fritidsändamål bemannad i enlighet med definitionen på hyresbåt i 3 §. 

Paragrafen förtydligar gränsdragningen i förhållande till sådan hyresbåtsverksamhet som ska betraktas som handelssjöfart. I nuläget har all hyresbåtsverksamhet, inklusive båtuthyrning som endast uppfyller definitionen i regel betraktats som handelssjöfart. Hädanefter omfattar handelssjöfarten tydligt enbart yrkesmässig, bemannad hyresbåtsverksamhet bortsett från vissa undantag. På sådan hyresbåtsverksamhet som nämns i paragrafen kan tillämpas vid användning av farkoster avsedda för högst 12 passagerare. På sådan hyresbåtsverksamhet kan tillämpas bl.a. sjölagens befälhavar- och straffbestämmelser. 

Bestämmelsen tillämpas på användning av hyresbåt, om ersättning tas ut förutom för båten även för navigering eller manövrering av båten och verksamheten bedrivs i förtjänstsyfte. 

Däremot är det i regel inte fråga om verksamhet som bedrivs i förtjänstsyfte mot ersättning om t.ex. ett större sällskap sporadiskt hyr en båt och en av personerna i sällskapet fungerar som befälhavare och för detta tar ut en liten ersättning av de övriga deltagarna. 

Paragrafens 2 mom. innehåller ett undantag från huvudregeln i 1 mom. Enligt 2 mom. ska sjölagen inte tillämpas, om en hyresbåt används i inrikes fart för utbildning i användning eller framförande av en farkost, såsom en segelbåt, eller utbildning i anslutning till frivillig sjöräddningsverksamhet. I dessa fall kan hyresbåtsverksamheten jämföras med fritidsbåtsverksamhet, och på den tillämpas inklusive denna lag bestämmelserna om befälhavare och straff i denna lag. På yrkesmässig verksamhet kan när det gäller fylleri i sjötrafik ändå tillämpas samma lägre promillegräns som på sådan verksamhet som avses i 1 mom. och på handelssjöfart i allmänhet. 

Paragrafen har samband med behörighetskraven för sådan i lagen om transportservice (320/2017) avsedd hyresbåt som hyrs ut bemannad. Föraren på en hyresbåt ska alltjämt ha sådan behörighet som avses i lagen i fråga när hyresbåten används i enlighet med 1 mom. i denna paragraf i förtjänstsyfte mot ersättning. Om en hyresbåt däremot används för det syfte som anges i 2 mom. tillämpas inte behörighetskravet.  

3 §.Definitioner. Paragrafen innehåller de definitioner som är väsentliga med tanke på lagen.  

I 1 mom. 1 punkten definieras termen farkost. Med farkoster avses liksom enligt gällande lag bl.a. fritidsbåtar, nöjesfartyg, vattenskotrar och bastuflottar. Definitionen ändras jämfört med den gällande lagen. I den gällande lagen avses med farkoster färdmedel och anordningar som har kontakt med vattnet och som är avsedda för färd på vatten. Definitionen ändras så att med farkoster avses fartyg, fortskaffningsmedel och färdmedel som har kontakt med vattnet och som används för färd på vatten. Definitionen ändras så att sjötrafiklagen kan tillämpas även på sådana fortskaffningsmedel som ursprungligen inte alls varit avsedda för färd på vatten, såsom t.ex. snöskotrar. Trots att snöskotrar inte är avsedda för färd på vatten har de ändå använts för detta, och man har även försökt ta sig över Finska viken med snöskotrar. Tillsynsmyndigheterna måste kunna ingripa även i användningen av denna typ av fortskaffningsmedel till sjöss, eftersom de kan äventyra säkerheten. Definitionen utvidgas även till att omfatta fartyg, eftersom begreppet farkost är mer omfattande än begreppet fartyg, som används i flera andra författningar. Även om den definition av begreppet fartyg som nämns exempelvis i sjövägsreglerna är omfattande och täcker många typer av fortskaffningsmedel, allt från roddbåtar till sjöflygplan, täcker inte heller den t.ex. snöskotrar. När det gäller framförande av snöskoter på is tillämpas i allmänhet terrängtrafiklagen. Om en snöskoter emellertid framförs på en officiell isväg, tillämpas vägtrafiklagen. När en snöskoter framförs på vattenytan ska sjötrafiklagen tillämpas i stället för de nämnda lagarna. På motsvarande sätt ska i regel sjötrafiklagen tillämpas på sjöflygplan när dessa framförs på vattenytan, men när de framförs som luftfarkost ska bestämmelserna om luftfart tillämpas på dem. Bestämmelser om landning på öppet vattenområde och start från öppet vattenområde finns i luftfartslagen (864/2014). Enligt lagstiftningen om luftfart är ett sjöflygplan som håller på att starta eller landa skyldigt att väja för alla andra farkoster. I praktiken har lagstiftningen om luftfart tillämpats på flottörflygplan när flygplanet håller på att starta från eller landa på vatten. På övrig färd på vattenytan, såsom förflyttning till stranden, tillämpas sjötrafiklagen. Flottörflygplan definieras som farkost även i sjövägsreglerna. Sjövägsreglerna innehåller de väjningsregler som gäller mellan luftfartyg och farkoster. Sjötrafiklagen tillämpas i praktiken t.ex. på flottörflygplan som framförs i områden där förbud eller begränsningar för sjötrafik gäller. Det ska också noteras att lagstiftningen om såväl sjötrafik som luftfart alltid förutsätter iakttagande av aktsamhet samt vid luftfart även noggrann förhandsplanering. Beträffande sjötrafiken ingår de allmänna skyldigheterna vid användning av farkost (alltjämt) i 5 § i denna lag.  

Begreppet farkost är således synnerligen omfattande, och det omfattar även fjärrstyrda farkoster.  

Vidare ersätts i definitionen av begreppet farkost ordet anordning med ordet medel. Medel är ett mer omfattande begrepp än anordning, och denna ändring förbättrar i synnerhet ur tillsynssynvinkel möjligheterna att vid behov ingripa i säkerheten hos alla medel som används för färd på vatten. Som farkoster betraktas dock inte t.ex. sådana medel som används i omedelbar närhet av en strand, såsom luftmadrasser och motsvarande medel, som i regel inte används för färd på vatten. Däremot betraktas t.ex. trampbåtar och SUP-brädor som farkoster, eftersom de kan användas även annanstans än i omedelbar närhet av en strand och de används för färd på vatten. Begreppet farkost omfattar inte heller vattensportredskap som dras efter en båt, såsom vattenskidor, eller vattenleksaker.  

I 2 punkten definieras termen fritidsbåt. Med fritidsbåt avses varje vattenfarkost, undantaget vattenskotrar, avsedd för sport- och fritidsändamål, oavsett typ och framdrivningssätt, med en skrovlängd på minst 2,5 och högst 24 meter. Definitionen motsvarar den definition av termen fritidsbåt som finns i lagen om fritidsbåtar. 

I 3 punkten definieras nöjesfartyg som varje fartyg som används för sport- och fritidsändamål vars skrovlängd är över 24 meter, mätt enligt tillämpliga harmoniserade standarder, och vars bruttodräktighet är under 500. Definitionen motsvarar den definition av termen nöjesfartyg som finns i lagen om fartygspersonal, men i definitionen hänvisas till fartyg som används för sport- och fritidsändamål i stället för till fartyg som är avsedda för sport- och fritidsändamål, eftersom vissa fartyg används för sport- och fritidsändamål trots att de ursprungligen inte varit avsedda för sådana ändamål. 

I 4 punkten definieras termen hyresbåt. Med hyresbåt avses en farkost som hyrs ut för sport och fritidsändamål bemannad, som i annan än reguljär trafik medför högst 12 passagerare och vars skrovlängd är minst 2,5 och högst 24 meter. Med hyresbåt avses dock inte en segelbåt med ett skrov vars längd enligt tillverkarens uppgift är under 5,5 meter, en farkost med motor vars effekt enligt motortillverkarens uppgift är under 15 kilowatt och skrov vars längd enligt tillverkarens uppgift är under 5,5 meter, en vattenskoter och inte heller en roddbåt. Definitionen motsvarar huvudsakligen den definition av hyresbåt som finns i lagen om fartygspersonal. Som hyresbåt betraktas endast en hyresbåt som hyrs ut bemannad. Minimi- och maximilängderna enligt tillämpningsområdet för lagen om fritidsbåtar bibehålls oförändrade i fråga om hyresbåtar och tas in i definitionen. Således ska lagen om fartygssäkerhet alltjämt tillämpas på farkoster med en längd på över 24 meter som används för kommersiellt syfte. Nöjesfartyg som används i kommersiellt syfte besiktas som antingen last- eller passagerarfartyg och omfattas därmed av lagen om fartygssäkerhet. 

I 5 punkten definieras vattenskoter som en vattenfarkost avsedd för sport eller fritidsverksamhet, vars längd understiger 4 meter, som har en motor med ett vattenjetaggregat som främsta drivkälla och som konstruerats för att framföras av en eller flera personer som sitter, står eller står på knä på farkosten. Definitionen motsvarar den definition av termen vattenskoter som finns i lagen om fritidsbåtar. 

I 6 punkten definieras termen fartyg. Definitionen motsvarar den definition av fartyg som finns i lagen om fartygssäkerhet. Det är nödvändigt att definiera termen fartyg separat i denna lag, eftersom definitionen av fartyg är snävare än definitionen av farkost. Enligt definitionen av fartyg avses med fartyg färdmedel eller anordningar som har kontakt med vattnet och som är avsedda för färd på vatten. Definitionen av farkost omfattar däremot även sådana fortskaffningsmedel som inte är avsedda för färd på vatten, såsom t.ex. snöskotrar. 

I 14 punkten definieras termen vajerfärja. Med vajerfärja avses en färja som rör sig styrd av en lina eller någon annan av Transport- och kommunikationsverket godkänd ersättande anordning. Definitionen motsvarar den definition av vajerfärja som finns i lagen om transportservice.  

I 8 punkten definieras termen allmän farled. Med allmän farled avses en sådan farled som det är nödvändigt att hålla öppen för allmän sjötrafik och som i enlighet med vattenlagen (587/2011) inrättats som en offentlig farled eller allmän lokal farled. En offentlig farled inrättas på ansökan av Trafikverket och en allmän lokal farled på ansökan av övriga aktörer. De övriga aktörerna och således även huvudmännen för allmänna lokala farleder utgörs oftast av kommuner och industrianläggningar. Inrättandet av en allmän farled begränsar rättigheterna att använda vattendraget i det vattenområde där farleden finns för andra ändamål. I praktiken reserveras farleden genom det förfarande som anges i vattenlagen för sjötrafikbruk.  

I 9 punkten definieras termen huvudman för en allmän farled. Med huvudman för en allmän farled avses den som enligt ett beslut om inrättande av farled har rätt att bygga eller förbättra en farled.  

I 10 punkten definieras en enskild farled som en annan än en allmän farled eller en kungsådra enligt vattenlagen. En enskild farled har således inga särskilda rättigheter till farledsområdet i förhållande till andra användningsformer i vattendraget. 

I 15 punkten definieras termen trång farled. Med trång farled avses alla farleder längs Finlands kust och i de inre farvattnen med undantag av de farleder och farledsavsnitt som finns i öppna och djupa fjärdar. Termen inre farvatten definieras i 2 kap. 10 § 2 mom. i lagen. Denna definition motsvarar den hävdvunna tolkningen i rättspraxis. Enligt denna är de farleder i Finlands territorialvatten som är utmärkta med säkerhetsanordningar, oberoende av deras bredd, sådana trånga farleder som avses i sjövägsreglerna.  

I 12 punkten definieras termen sjövägsregler. Med sjövägsregler avses 1972 års konvention om de internationella reglerna till förhindrande av sammanstötning till sjöss (FördrS 30/1977, COLREG-konventionen). Definitionen motsvarar den definition av sjövägsregler som finns i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten, men till definitionen fogas ett omnämnande av de ändringar som senare gjorts i konventionen. Det är nödvändigt att ta in definitionen i denna lag, eftersom en rad trafikregler fogas till lagen och de flesta av dem bygger på sjövägsreglerna. 

I 13 punkten definieras termen ankring. Med ankring avses förtöjning av en farkost vid boj eller påle eller med ankare vid bottnen eller i land utan att farkosten ligger vid kaj. Definitionen motsvarar till sitt innehåll definitionen i 6 § i reglerna för inre farvatten.  

I 14 punkten definieras termen ljus. Med ljus avses sådana ljus som används när farkosten är under gång eller ligger för ankar och som är nödvändiga för att farkosten ska kunna identifieras. 

I 15 punkten definieras termen signalfigurer. Med signalfigurer avses sådana signaler som farkosten använder för att signalera om farkostens uppdrag eller begränsade manövreringsförmåga. Definitionen av signalfigurer tas in i lagen som ett nytt begrepp, eftersom lagen ska innehålla bestämmelser om signalfigurer, vilka bygger på sjövägsreglerna.  

I 16 punkten definieras farkostens längd. Med längd avses farkostens skrovlängd, med undantag av bestämmelserna i 2 kap., där ordet längd syftar på farkostens maximala längd. I 2 kap. i denna lag föreskrivs om sjötrafikreglerna, som delvis bygger på sjövägsreglerna. Med längd avses i sjövägsreglerna farkostens maximala längd. 

4 §.Rätt att färdas på vattenområden. I paragrafen föreskrivs om rätten att färdas på vattenområden. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 4 § i den gällande sjötrafiklagen, men där redogörs även för innehållet i 2 kap. 3 § i vattenlagen. Enligt denna bestämmelse har var och en rätt att färdas, tillfälligt ankra, flotta virke och simma i ett vattenområde i enlighet med 2 kap. 3 § i vattenlagen, om inte något annat följer av sjötrafiklagen eller fördraget om Saima kanal. Rätten att färdas på vatten kan således begränsas t.ex. genom ett regionalt förbud eller en regional begränsning enligt 5 kap. i denna lag eller genom ett sådant förbud eller en sådan begränsning som gäller en i 5 kap. avsedd farkosttyp. 

5 §.Allmänna skyldigheter för dem som använder en farkost Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om den omsorg och försiktighet som ska iakttas vid framförande och annan användning av en farkost. Den som använder en farkost får inte störa eller försvåra andras färd på vatten eller åstadkomma fara eller skada för andra. Den som använder en farkost får inte heller orsaka fara eller betydande eller onödiga olägenheter eller störningar för naturen eller den övriga miljön, fisket, allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt eller enskilt intresse, t.ex. genom att lämna motorn på tomgång i onödan eller släppa ut toalettavfall till vatten i strid med miljöskyddslagen Användningen av farkoster omfattar alla åtgärder i anslutning till användningen av en farkost, inklusive t.ex. förtöjning av farkosten. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i den gällande sjötrafiklagen, men i stället för den som färdas på vatten talas det i paragrafen om den som använder en farkost. I praktiken är personer som färdas i en farkost även användare av farkosten. I 2 mom. hänvisas också till skyldigheten för var och en som använder en farkost att delta i räddningsåtgärder som avses i andra lagar och i andra åtgärder som en olycka eller ett tillbud ger anledning till. Termen räddningsåtgärd syftar på andra åtgärder än sådana åtgärder som vidtas av myndigheter. 

Bestämmelser om skyldigheten för den som färdas på vatten att delta i räddningsåtgärder finns i sjöräddningslagen (1145/2001). I 10 § i sjöräddningslagen föreskrivs om skyldigheten att delta i sjöräddningstjänsten. Enligt 1 mom. ska var och en utan dröjsmål förmedla anmälningar och upplysningar om ett kritiskt läge samt anmäla observationer och åtgärder som gäller en sådan situation till sjöräddningens behöriga ledningscentral. Enligt 2 mom. är den som vet att någon annan är i fara till havs, om det är möjligt utan att han eller hon försätter sig själv eller andra i oskälig fara, skyldig att på eget initiativ vidta de nödvändiga och möjliga åtgärder som situationen kräver för att rädda den nödställda. I 3 mom. föreskrivs att varje arbetsför person som befinner sig på eller i närheten av det farliga området eller olycksområdet är, om det är nödvändigt för efterspaning eller räddande av människor som är i fara till havs, skyldig att på order av sjöräddningsledaren bistå i uppgifter inom sjöräddningstjänsten, om inte ett giltigt skäl utgör ett hinder. Av särskild anledning kan också personer som vistas någon annanstans förpliktas att bistå i uppgifter inom sjöräddningstjänsten. I 3 mom. anges vidare att personen i fråga inte får lämna uppgiften förrän han eller hon fått tillstånd till det. 

Bestämmelser om skyldigheten för den som färdas på vatten att delta i räddningsåtgärder finns även i sjöräddningslagen (379/2011). I 3 § i räddningslagen föreskrivs om en allmän handlingsskyldighet. Enligt denna paragraf är var och en som märker eller får veta att en eldsvåda har brutit ut eller att någon annan olycka har inträffat eller är överhängande och som inte genast kan släcka branden eller avvärja faran skyldig att utan dröjsmål underrätta dem som är i fara, göra nödanmälan och efter förmåga vidta räddningsåtgärder.  

Vidare innehåller 37 § i räddningslagen bestämmelser om skyldigheten att delta i räddningsverksamhet. Enligt denna paragraf har räddningsledaren rätt att förordna en arbetsför person som befinner sig på en brand- eller olycksplats eller i dess närhet och som inte hindras av ett giltigt skäl att bistå vid räddningsverksamheten, om detta är nödvändigt för att rädda en människa eller avvärja en olycka. I en liknande situation har en räddningsmyndighet, om läget inte annars går att få under kontroll, rätt att förordna arbetsföra personer som uppehåller sig i den kommun där olyckan har inträffat att ofördröjligen infinna sig på brand- eller olycksplatsen och delta i räddningsverksamheten. En person har endast av giltigt skäl rätt att vägra delta. I 3 mom. föreskrivs om giltigheten av ett förordnande enligt 1 mom. och om rätten att få ett intyg över deltagandet i räddningsarbetet, och i 4 mom. anges att det är förbjudet att lämna brand- eller olycksplatsen innan man fått lov till det.  

Bestämmelser om straff för försummande av räddningsåtgärd finns i 21 kap. 15 § i strafflagen. 

6 §.Allmänna krav som gäller den som framför en farkost, befälhavare och överlåtare. I denna paragraf anges på vilka villkor en farkost får framföras, styras eller manövreras samt vem som är farkostens befälhavare och vilket ansvar han eller hon har. Vidare bestäms det i paragrafen till vem en farkost får överlåtas. I regel gäller samma krav som i 6 och 7 § i den gällande sjötrafiklagen, men kraven preciseras. Bestämmelserna om farkostens befälhavare och dennas ansvar samt överlåtarens ansvar är nya. 

Enligt 1 mom. får en farkost framföras, styras eller manövreras endast av en person som med hänsyn till förhållandena innehar den ålder och besitter den förmåga och skicklighet som krävs. Kraven gäller alla farkoster, och de gäller förutom föraren även den som styr eller manövrerar farkosten. Detta är förenligt med principerna för de föreslagna bestämmelserna om befälhavare i 2 mom. Paragrafen innehåller också huvudsakligen i likhet med den gällande sjötrafiklagen en bestämmelse om att en motordriven farkost som ska registreras får styras eller manövreras endast av en person som har fyllt 15 år. Med motordriven farkost avses en farkost som drivs med en motor. Det allmänna kravet på förmåga och skicklighet hindrar inte att man fortfarande kan öva på att framföra en farkost. Styranordningarna på en motordriven farkost som ska registreras kan också användas och farkosten således framföras även av en person under 15 år som håller på att lära sig använda farkosten. Då ska dock någon annan ansvara för den egentliga styrningen av farkosten, dvs. för dess övergripande säkra gång. Styrning är ett bredare begrepp än användning av styranordningar. Den som använder styranordningarna på en farkost (t.ex. roder) kallas i allmänhet för förare. Det är dock möjligt att även någon annan än den som använder styranordningarna är ansvarig för styrningen av en farkost. Med styrning avses ett mer övergripande ansvar över farkostens säkra gång. Den som ansvarar för styrningen kan t.ex. ge anvisningar till den som använder styranordningarna och informera honom eller henne om i vilken riktning farkosten ska styras. Med manövrering av en farkost avses i sin tur förutom det övergripande ansvaret över dess gång även annat än den egentliga styrningen av farkosten, bl.a. ansvaret över förtöjningen av en båt. En automatiserad farkost kan manövreras även utan att den styrs av någon ombord på farkosten.  

Bestämmelsen i 2 mom. är ny. Enligt den är det farkostens befälhavare som ansvarar för farkostens gång och säkerhet, om inte annat följer av 6 kap. i sjölagen. Den gällande sjötrafiklagen innehåller inga bestämmelser om befälhavare. Definitionen av befälhavare i paragrafen gäller annan sjötrafik än handelssjöfart. När det gäller handelssjöfart finns det bestämmelser om befälhavare i sjölagen och i lagen om transportservice (320/2017), som innehåller krav på befälhavarens behörighet och ålder. I fråga om fritidsbåtar innehåller lagförslaget delvis motsvarande bestämmelser om befälhavare som sjölagen, men kraven är lindrigare. Enligt denna bestämmelse avses med befälhavare den person som de facto styr eller manövrerar farkosten, dvs. som de facto ansvarar för farkostens gång. Befälhavaren kan t.ex. vara föraren eller någon annan användare av farkosten, som de facto ansvarar för farkostens säkra gång. Farkosten kan också styras på distans. Vidare fastställs att om det är oklart vem som är befälhavare betraktas som befälhavare i sista hand den ägare eller innehavare som antecknats för farkosten i trafik- och transportregistret. Det är nödvändigt att nämna den innehavare som antecknats i trafik- och transportregistret, eftersom en farkost i praktiken kan ägas t.ex. av ett finansiellt institut, som dock i praktiken inte kan vara befälhavare. En ägare eller innehavare kan dock ha befälhavaransvaret endast när han eller hon de facto har kunnat påverka gärningen eller försummelsen. Ansvaret omfattar både vanligt skadeståndsansvar och straffrättsligt ansvar. Ägaren kan vara ansvarig t.ex. om det inte är möjligt att bland de personer som är ombord på farkosten utvisa någon annan person som ansvarar för manövreringen och ägaren själv har haft faktisk möjlighet att ingripa i manövreringen. Ägaren och den i registret införda innehavaren kan ha normalt skadeståndsansvar t.ex. när en farkost har lämnats vind för våg och har orsakat skada t.ex. på säkerhetsanordningar för sjöfart eller när en skada har uppstått när en farkost har stått tom och ankrad på fel plats och ingen annan kan bevisas vara ansvarig för skadan. I motsats till sjölagen innefattar den föreslagna lagen inget skadeståndsansvar som är strängare än normalt ansvar. Om en båt t.ex. är stulen är det i regel den som gjort sig skyldig till stölden som har befälhavaransvaret och således både det straffrättsliga ansvaret och skadeståndsansvaret. Närmare bestämmelser om befälhavaransvaret finns i 7 §.  

Enligt 3 mom. får en farkost inte överlämnas att framföras, styras eller manövreras av någon som inte uppfyller de krav beträffande ålder, förmåga och skicklighet som uppställs i 1 mom. eller hyras ut till en sådan person. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 7 § i den gällande sjötrafiklagen, men till bestämmelsen fogas ett omnämnande av styrning och manövrering av farkost samt hyrning av farkost. 

Paragrafens 4 mom. är en ny bestämmelse. Enligt detta moment ansvarar den som överlämnar eller hyr ut en farkost att framföras, styras eller manövreras av någon annan för att farkosten vid tidpunkten för överlämnandet har en sådan konstruktion eller utrustning eller är i ett sådant skick och har sådana övriga egenskaper att den är säker i förhållande till vattenområdet i fråga och de omständigheter som sammanhänger med det, på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 107 §. Den som överlämnar eller hyr ut en farkost ansvarar således i regel för farkostens säkerhet endast vid tidpunkten för överlämnandet och i förhållande till det vattenområde där farkosten ska användas. Avsikten är att genom denna bestämmelse förtydliga de olika parternas ansvar i samband med överlämnandet av en farkost. Den som överlämnar farkosten kan inte ansvara för farkostens säkerhet under alla eventuella omständigheter och under färder som den som hyr farkosten senare beslutar sig för att göra. I momentet konstateras också att den som överlämnar farkosten ska ge mottagaren tillräcklig handledning för att trygga en säker användning av farkosten. Bestämmelsen är viktig med tanke på konsumentsäkerheten. Bestämmelsen är viktig också i situationer där mottagaren av farkosten inte agerar i egenskap av konsument, såsom när ett företag bokar en farkost för sina anställda för en rekreationsdag. Vid uthyrning av en farkost fastställs farkostens blivande befälhavares ansvar enligt 7 § i detta kapitel. Som överlåtare av en farkost betraktas inte en sådan förmedlare av farkost som enbart förmedlar farkosten från hyresgivaren till hyrestagaren t.ex. på elektronisk väg utan att själv ta ansvar för farkostens skick eller utrustning och utan att förmedlaren i fråga själv äger den farkost som hyrs ut eller utgör den innehavare som antecknats för farkosten i registret.  

7 §.Befälhavarens allmänna ansvar. Paragrafen innehåller bestämmelser om befälhavarens allmänna ansvar. Bestämmelsen är ny. Den utgår från motsvarande bestämmelser i 6 kap. i sjölagen, där det föreskrivs om befälhavarens skyldigheter i handelssjöfart. 

Enligt 1 punkten ska befälhavaren se till att farkosten har en sådan konstruktion, är i ett sådant skick och har sådana övriga egenskaper att den är säker i förhållande till den planerade färden och omständigheterna på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 107 §. En farkost är säker i förhållande till färden och omständigheterna t.ex. när den är försedd med CE-märkning och de omständigheter (vindstyrka och signifikant våghöjd) under vilka den används motsvarar högst de omständigheter som anges i konstruktionskategorin för farkosten i fråga och när den har lastats jämnt och den maximala lasten, det maximala antalet personer och den maximala motoreffekten inte har överskridits. Även farkostens konstruktioner och skick ska beaktas vid bedömningen av säkerheten.  

Enligt 2 punkten ska befälhavaren även se till att de personer som färdas i farkosten har fått tillräcklig handledning i hur de ska handla på ett säkert sätt ombord. Denna handledning kan gälla t.ex. var räddningsvästarna finns och hur de ska användas. Handledningens tillräcklighet ska bedömas separat från fall till fall, och den beror bl.a. på farkosttypen, färdens längd och de personer som färdas i farkosten, närmare bestämt deras ålder och vana att färdas till sjöss. Handledning kan också innebära endast en anmärkning, om t.ex. någon ställer sig upp i en liten båt mitt under färden.  

Enligt 3 punkten ska befälhavaren också se till att farkosten är försedd med nödvändig utrustning samt att utrustningen är i skick och lättillgänglig. Bestämmelser om nödvändig utrustning finns i 6 kap. 108 §, och vid behov kan en föreskrift om nödvändig utrustning utfärdas med stöd av denna. Befälhavaren ska se till att utrustningen i en i 108 § avsedd farkost, t.ex. en motorbåt oberoende av motorns effekt, är i skick, och för att säkerställa detta ska han eller hon regelbundet kontrollera utrustningens skick. Befälhavaren har också i uppgift att se till att utrustningen är lätt att tillgå. Med detta avses i allmänhet att utrustningen kan användas utan särskilda hjälpmedel, såsom en nyckel eller skruvmejsel. Exempelvis räddningsvästar får under färden inte förvaras bakom lås i en låda, utan de måste finnas på en sådan plats att man snabbt kan ta dem på sig. 

Enligt 4 punkten ansvarar befälhavaren också för att farkosten är försedd med adekvata sjökort och nautiska publikationer, om den planerade färden förutsätter ruttplanering med anledning av färdens längd eller någon annan motsvarande orsak eller omständighet. Bestämmelsen bygger på kapitel V i SOLAS-konventionen, där det föreskrivs om ett fartygs navigeringssäkerhet. Med adekvata sjökort avses tryckta eller elektroniska sjökort som antingen sjökortsmyndigheten eller en av denna auktoriserad part har publicerat, och som är uppdaterade. Med nautiska publikationer avses av en myndighet utgivna publikationer som kompletterar sjökortet bl.a. genom sjökortsrättelser och som tjänar ruttplaneringen. Dokumenten ska alltid finnas till förfogande på sådana färder som kräver ruttplanering, såsom längre färder eller färder på okända vatten. De behöver inte finnas ombord på farkosten t.ex. på ständigt återkommande korta färder till en ö där man har en stuga eller vid fiske i ett sådant närområde. 

Befälhavaren ska enligt 5 punkten se till att passagerarna på farkosten är iklädda sådana flytredskap som avses nedan i 6 kap. 108 § 1 mom. 1 punkten när vädret, sjögången, farkostens skick eller de övriga omständigheterna så kräver. Med flytredskap avses sådana räddningsvästar, flytplagg och räddningsdräkter som nämns i 6 kap. 108 § 1 mom. 1 punkten. Eftersom 108 § gäller farkoster som är försedda med motor och farkoster med en skrovlängd på över fem meter som är försedda med segel, då farkosten är i gång, gäller 5 punkten dessa uttryckliga farkoster. Befälhavaren bär ansvaret för användningen av flytredskapen. Befälhavaren ska bedöma under vilka omständigheter flytredskapen ska användas, men han eller hon ska alltid beakta i synnerhet vädret, såsom rådande vindar, våghöjd och farkostens skick. Andra omständigheter som ska beaktas i bedömningen är t.ex. farkostens typ och färdhastighet. Farkosten kan vara segel- eller motordriven, vara öppen eller täckt eller halvtäckt till sin konstruktion och ha ett deplacementskrov, planande skrov eller halvplanande skrov. Dessa och många andra egenskaper inverkar på hur farkosten beter sig under olika omständigheter och därmed också på behovet av flytredskap. Andra omständigheter som befälhavaren ska ta i beaktande kan vara exempelvis försämrad sikt eller en passagerares dåliga hälsotillstånd, ålder, funktionsnedsättning eller någon annan omständighet som är förknippad med en säkerhetsrisk för dem som färdas i farkosten. Även situationer där farkosten skadas under en färd kan skapa sådana omständigheter som kräver att passagerarna i farkosten ska vara iklädda flytredskap. I samband med olyckor som leder till personskador bedöms befälhavarens ansvar för att flytredskap har använts eller inte har använts sannolikt i vilket fall som helst i efterskott. 

I 6 punkten förutsätts att befälhavaren ska se till att alla nödvändiga dokument finns i farkosten. Med nödvändiga dokument avses sådana behörighetsbrev som avses i 3 kap. 41 §, sådana registreringsbevis för farkost som avses i 7 kap. 117 § och sådana provbeteckningar som aves i 7 kap. 119 § i denna lag. 

Befälhavarens ansvar är odelbart, dvs. det kan bäras av endast en person åt gången. Således är det bra att t.ex. inför en rekreationsutfärd från arbetsplatsen, för vilken en båt med besättning hyrs och även arbetstagarna har möjlighet att delta i manövreringen, på förhand tydligt komma överens om befälhavaransvaret. Befälhavaransvaret gäller också fjärrstyrning, dvs. om farkosten manövreras från någon annan plats utanför farkosten. Även vid fjärrstyrning finns det skäl att särskilt avtala om ansvarsfrågan. 

8 §.Myndigheter som övervakar sjötrafiken. Myndigheter som övervakar sjötrafiken är enligt 1 mom. polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Transport- och kommunikationsverket. Övervakningen sköts av samma myndigheter som för närvarande och avsikten är inte att i detta sammanhang ändra deras uppgifter. Enligt 23 § i den gällande sjötrafiklagen ansvarar Trafikverket för den allmänna tillsynen över att sjötrafiklagen iakttas, medan användningen av farkoster på vattenområden övervakas av Trafiksäkerhetsverket, polisen, gränsbevakningsväsendet och tullverket. Paragrafen ska emellertid innehålla uppdaterade uppgifter om det nya ämbetsverket. I den gällande sjötrafiklagen konstateras att beträffande förebyggandet och bekämpningen av olägenheter för miljön ankommer den allmänna tillsynen över att lagen iakttas på den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen inom dess verksamhetsområde. Motsvarande bestämmelse om NTM-centralens befogenhet finns i 132 § i den föreslagna lagen.  

Transport- och kommunikationsverket är dessutom i enlighet med lagen om fritidsbåtar marknadsövervakare över de farkoster som hör till tillämpningsområde för lagen om fritidsbåtar. 

I 2 mom. konstateras att inom Saima kanals arrendeområde tillämpas de bestämmelser som avses i artikel 6 stycke 2 och artikel 15 stycke 1 i fördraget om Saima kanal. Enligt artikel 6 stycke 2 ska den som kommer till eller lämnar Ryska federationens territorium genomgå gräns- och tullkontroll samt vid behov även andra kontroller på gränskontrollställena i överensstämmelse med Ryska federationens lagstiftning. Enligt artikel 15 i fördraget är i regel de ryska myndigheterna verksamma på arrendeområdet.  

9 §.Tjänster för användning av kanaler och rörliga broar. Paragrafen gäller de uppgifter som hänför sig till tjänster för användning av kanaler och rörliga broar. Paragrafens 1–4 mom. motsvarar huvudsakligen 21 a § i den gällande sjötrafiklagen, där det föreskrivs om ordnande av ledningstjänster för kanaltrafiken. Eftersom de uppgifter som hänför sig till användningstjänsterna även omfattar att ordna ledningstjänster för trafiken via rörliga broar, ska paragrafen för tydlighetens skull även omfatta dessa tjänster. Ordalydelsen i 1 mom. ändras så att där inte fastställs någon skyldighet att upprätta avtal och så att det är möjligt att ingå avtal förutom med en privat tjänsteleverantör även med en offentlig tjänsteleverantör. Till 4 mom. fogas ett omnämnande av att bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (412/1974). 

Enligt 5 mom. kan användningen av kanaler och rörliga broar också anordnas som självbetjäning.  

2 kap. Sjötrafikregler och principer för ledning av sjötrafiken 

Kapitlet innehåller sjötrafikregler och principer för ledning av sjötrafiken. I 5 § 2 mom. i den gällande sjötrafiklagen fastställs att den som framför en farkost ska iaktta trafikreglerna för sjötrafiken och de påbud, förbud och begränsningar som sjötrafikmärken eller ljussignaler anger. I paragrafen i fråga preciseras inte vilka trafikregler som avses, men i motiveringen till sjötrafiklagen (RP 66/1996 rd) förklaras att man med trafikregler avser bl.a. sjövägsreglerna, reglerna för inre farvatten och reglerna för trafiken i kanaler och via rörliga broar. 

Ansvaret för iakttagandet av sjötrafikreglerna och principerna för ledningen av sjötrafiken bärs i sista hand alltid av befälhavaren. Eftersom reglerna ska iakttas både i handelssjöfarten och i den övriga sjötrafiken avses med befälhavare i detta kapitel även en sådan befälhavare som avses i sjölagen. 

I kapitlet finns en informativ bestämmelse om tillämpningen av sjövägsreglerna på vissa områden som sådana och en bestämmelse om hur dessa regler ska iakttas på andra vattenområden. Kapitlet innehåller också allmänna principer om sjötrafikregler och sådana olika undantag från och tillägg till sjövägsreglerna, som iakttas på de inre farvattnen. Det innehåller närmare hänvisningar till sjövägsreglerna och de viktigaste bestämmelserna, som nu finns i de förordningar som gäller kanaler och rörliga broar. Dessa bestämmelser har hittills utfärdats genom förordningar, men eftersom de innehåller bestämmelser om individens rättigheter och skyldigheter ska de enligt 80 § i grundlagen (731/1999) utfärdas genom lag. Reglerna för inre farvatten och bestämmelserna i kanalförordningen inkluderas i 2 kap. i sjötrafiklagen, och dessa förordningar upphävs.  

10 §.Iakttagande av sjövägsreglerna. I 1 mom. tas in en allmän bestämmelse om att befälhavaren ska iaktta sjövägsreglerna på det öppna havet, i alla sådana farvatten i anslutning till det där högsjöfartyg kan trafikera, och i farlederna för handelssjöfarten. Bestämmelsen är informativ. Momentet motsvarar regel 1 stycke a i sjövägsreglerna, enligt vilken ”dessa regler ska följas av alla fartyg på öppna havet och i alla därmed förbundna farvatten, som är farbara för sjögående fartyg.” I bestämmelsen konstateras dock att sjövägsreglerna ska iakttas i farlederna för handelssjöfarten, eftersom sjövägsreglerna redan nu tillämpas som sådana även på de djupa farlederna i Saimen.  

I bestämmelsen förtydligas också vad som avses med farleder för handelssjöfarten. Farleder för handelssjöfarten är allmänna farleder som fastställts med stöd av vattenlagen. De farleder som är avsedda för handelssjöfart har klassificerats i Trafikverkets anvisning om farledsklassificering (Dnr 1280/090/2013). Det är fråga om farleder som i första hand har byggts för handelssjöfarten och för vilka farledsavgift ska betalas. Det finns sammanlagt cirka 60 farleder för handelssjöfart och de leder till hamnar som förmedlar Finlands utrikeshandel eller förenar sådana farleder parallellt med kusten.  

Det mest centrala innehållet i sjövägsreglerna är reglerna för undvikande av kollisioner. I kapitel B i sjövägsreglerna finns styrnings- och seglingsregler (sektionerna I-III) som innehåller regler för förhindrande av kollisioner mellan fartyg under alla siktförhållanden. Sjövägsreglerna gäller utkik, säker fart, risk för kollision, åtgärder för att undvika kollision, trånga farleder, omkörning, och skyldigheter att hålla undan. Dessa regler bildar en täckande helhet av väjningsregler, och de kan inte tillämpas delvis.  

Enligt regel 1 stycke b i sjövägsreglerna ska inget i sjövägsreglerna hindra tillämpandet av särskilda av vederbörande myndighet utfärdade regler beträffande sjöfarten på redder, i hamnar, floder, sjöar eller andra inre vatten, som är förbundna med öppna havet och som är farbara för sjögående fartyg. Sådana särskilda regler ska så nära som möjligt överensstämma med sjövägsreglerna.Av denna anledning konstateras i 2 mom. att sjövägsreglerna i regel ska följas även på inre farvatten.  

I 2 mom. föreskrivs att sjövägsreglerna ska följas på inre farvatten med beaktande av de undantag och tillägg som nämns nedan i samma kapitel. I detta moment definieras termen inre farvatten. Definitionen motsvarar den definition som ges i reglerna för inre farvatten, men för tydlighetens skull tilläggs uttrycket ”mot havet”.  

Med inre farvatten avses sjöar, åar, älvar, kanaler och det havsområde vars yttre gräns utgörs av en linje där varje punkt är på två sjömils avstånd från närmaste punkt i den baslinje som utgör gränsen för det inre territorialvattnet mot havet. Gränserna för de inre territorialvattnen och de inre farvattnen klargörs på bilden i punkt 1.1.3.  

Syftet med gränsen för de inre farvattnen är att alltjämt tillåta dem som färdas med farkoster endast längs kusten vissa undantag från iakttagandet av sjövägsreglerna. Fram till denna gräns, som utvidgar de inre territorialgränserna med ytterligare två sjömil mot öppna havet, är det alltjämt tillåtet att färdas utan att följa alla bestämmelser om ljus och signalfigurer i sjövägsreglerna. På så sätt kan fartyg som går längs kusten fortfarande även ta sig runt de yttersta skären. Syftet är också att underlätta övervakningen.  

11 §.Iakttagande av sjötrafikreglerna och reglering av sjötrafik. Paragrafens 1 mom. motsvarar delvis den i 5 § 2 mom. i den gällande sjötrafiklagen avsedda allmänna skyldigheten att iaktta trafikreglerna och de påbud, förbud och begränsningar som sjötrafikmärken eller ljussignaler anger. I momentet ingår emellertid också en skyldighet att följa tecken, befallningar eller förbud som ges av en person som övervakar sjötrafiken och tecken som ges av en person som reglerar sjötrafiken. Bestämmelsen följer samma modell som presenteras i regeringens proposition med förslag till en ny vägtrafiklag (RP 180/2017 rd), där syftet med motsvarande bestämmelser är att dels påvisa den skyldighet som den som färdas på vatten har, dels fastställa trafikreglernas förhållande till de tecken, förbud och påbud som utfärdas av myndigheter till sjöss samt till ljussignaler och sjötrafikmärken. Vidare anges det i bestämmelsen vilka personer som kan övervaka eller reglera sjötrafiken.  

I 1 mom. föreskrivs om befälhavarens skyldighet att följa de regler för sjötrafik som avses i detta kapitel, befallningar, förbud eller tecken som ges av en person som övervakar sjötrafiken och tecken som ges av en person som reglerar sjötrafiken samt skyldigheter som anges med ljussignaler eller sjötrafikmärken. 

I 2 mom. föreskrivs om de personer som övervakar och reglerar sjötrafiken. Enligt bestämmelsen kan sjötrafiken övervakas av en tjänsteinnehavare vid polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen eller Transport- och kommunikationsverket till vars uppgifter det hör att säkerställa säkerheten och smidigheten i sjötrafiken eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Övervakningsuppgiften kan också grunda sig på polislagen (872/2011), gränsbevakningslagen (578/2005) eller tullagen (304/2016), där det föreskrivs om de ovannämnda myndigheternas övervaknings- och regleringsuppgifter, som dessa sköter även till sjöss. Den föreslagna lagens 1 kap. 8 § innehåller en allmän bestämmelse om de myndigheter som övervakar sjötrafiken. Detta moment handlar om de personer som i praktiken övervakar sjötrafiken.  

Enligt denna bestämmelse kan sjötrafiken regleras av någon annan person som polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen eller räddningsmyndigheterna i ett enskilt fall eller för en viss tid har förordnat att reglera trafiken på grund av en olycka, ett publikevenemang, en tävling eller någon annan motsvarande orsak eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Under försvarsmaktens övningar samt i samband med territorialövervaknings- och oljebekämpningsuppdrag kan sjötrafiken även regleras av en militärperson som försvarsmakten förordnat till uppdraget. Tillbud och olyckor i samband med territorialövervaknings- och oljebekämpningsuppdrag kan ske snabbt och i början finns det inte nödvändigtvis myndigheter på plats som kan sköta regleringen av trafiken.  

I enskilda fall kan t.ex. någon bland den personal som ansvarar för användningen av en kanal förordnas till att reglera sjötrafiken. 

I 3 mom. fastställs trafikreglernas förhållande till de tecken, förbud och påbud som utfärdas av myndigheter till sjöss samt till ljussignaler och sjötrafikmärken. Den som färdas på vatten ska i första hand följa befallningar, förbud eller tecken som ges av en person som övervakar sjötrafiken eller tecken som ges av en person som reglerar sjötrafiken och i andra hand iaktta skyldigheter som anges med sjötrafikmärken eller ljussignaler, även om det innebär att en sjötrafikregel frångås, dock så att en ljussignal är primär i förhållande till ett sjötrafikmärke som anger väjningsplikt.  

Enligt 4 mom. får den som framför en farkost i ett polis-, tull-, gränsbevaknings- eller räddningsuppdrag eller ett uppdrag för prehospital akutsjukvård och den som framför en farkost som tillhör en sjöräddningsenhet eller försvarsmakten, när uppdraget kräver det, med iakttagande av nödvändig försiktighet avvika från skyldigheter som anges med sjötrafikmärken eller ljussignaler och andra i 2 kap. nämnda sjötrafikregler med undantag för väjningsplikten. Om omständigheterna kräver det ska särskilda ljud- och ljussignaler ges. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 5 § 3 mom. i den gällande sjötrafiklagen, men dess språkdräkt förtydligas. I bestämmelsen stryks hänvisningen till uppdragets brådskande natur, och därtill preciseras vilka parter som får avvika från de ovannämnda skyldigheterna som anges genom sjötrafikmärken eller ljussignaler och från andra trafikregler. 

Enligt 5 mom. gäller de undantag som avses i 4 mom. även behöriga myndigheter i en annan stat och dem som på Finlands territorium framför en farkost som är registrerad i en annan stat enligt vad som särskilt överenskommits om behörigheten mellan staterna eller vad som särskilt föreskrivs i lag. Bestämmelsen behövs eftersom behöriga myndigheter i en annan stat som verkar i uppdrag enligt EU-lagstiftningen och internationella överenskommelser kan ha ett behov av att avvika från trafikreglerna i Finland. Bestämmelsen bygger på 184 § 2 mom. i vägtrafiklagen (729/2018). 

12 §.Säker gång och fart. Lagen innehåller en allmän bestämmelse om säker gång och fart. Enligt 1 mom. ska på farkost under gång utkik hållas med hjälp av syn och hörsel på behörigt sätt. Bestämmelsen bygger på regel 5 i sjövägsreglerna, som gäller utkik. Med behörig utkik avses bl.a. att man med hjälp av syn och hörsel samt andra tillgängliga medel på farkosten håller utkik i händelse av betydande förändringar i verksamhetsmiljön. Med hjälp av dessa observationer görs en bedömning av helhetssituationen och kollisionsrisken, grundstötningsrisken och andra risker som uppstår i samband med sjöfart. Samtidigt upptäcker man fartyg eller flygplan som är i nöd, havererade, vrak och vrakgods samt andra faktorer som äventyrar säkerheten. 

Enligt 2 mom. ska farkosten manövreras enligt gällande hastighetsbegränsning och i rätt vald hastighet med tanke på omständigheterna för att undvika kollision och skada för miljön. Bestämmelsen bygger delvis på regel 6 i sjövägsreglerna, som gäller säker fart, men den kompletteras så att det i bestämmelsen förutsätts att gällande hastighetsbegränsning ska iakttas. 

13 §.Risk för och undvikande av kollision. Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om risk för och undvikande av kollision. Enligt bestämmelsen ska befälhavaren bedöma och förhindra risk för kollision och i god tid och på ett säkert sätt vidta alla åtgärder för att undvika kollision. Bestämmelsen bygger på reglerna 7 och 8 i sjövägsreglerna, som gäller risk för kollision och åtgärder för att undvika kollision. 

14 §.Omkörning, möte och väjning. Lagen föreslås innehålla en ny allmän bestämmelse om omkörning, möte och väjning. 

Enligt 1 mom. ska vid omkörning, möte och väjning särskild försiktighet iakttas med beaktande av bestämmelserna i kapitel B i sjövägsreglerna. Kapitel B i sjövägsreglerna innehåller styrnings- och seglingsregler. Där fastställs med andra ord vilka väjningsregler som gäller inom sjötrafiken, t.ex. hur olika fartyg ska väja för varandra i olika situationer.  

Enligt 2 mom. är omkörning i kanal tillåten endast om den framförgående farkostens eller virkesflottens hastighet är betydligt lägre än det upphinnande fartygets högsta tillåtna hastighet. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 12 § 1 mom. i den gällande kanalförordningen, men ordet fartyg har ersatts med farkost. I 2 mom. fastställs vidare att omkörning i kanal är förbjuden vid väntehamnen vid slussen eller vid en bro. Med väntehamn vid en sluss avses förtöjnings- och kajplatser som finns ovanför och nedanför slussen, där farkosten kan vänta på sin tur att passera genom slussen utan att störa andra farkosters gång. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 § 2 mom. i kanalförordningen, men ordalydelsen har förtydligats och förenklats. 

I 3 mom. föreskrivs att då två motordrivna farkoster möts i en trång farled så att de inte kan passera varandra utan fara ska den senast anlända farkosten vänta tills den andra farkosten har passerat. När en motordriven farkost möter en annan motordriven farkost i en farled med strid, på manövreringen inverkande ström, är den farkost som går motströms skyldig att hålla undan för och vänta på den farkost som går medströms. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 kap. 3 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. I bestämmelsen talas det inte om maskindrivna fartyg, utan om motordrivna farkoster, liksom i de övriga paragraferna i den nya sjötrafiklagen. I 31 § föreskrivs om ljudsignaler som ska ges i en trång farled. 

Vidare förskrivs det i 3 mom. att i smala delar av en kanal eller i broöppningar där motordrivna farkoster inte kan mötas utan fara ska den farkost som är på väg upp längs kanalen invänta den nedåtgående farkosten. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 11 § i kanalförordningen, men dess språkdräkt förtydligas, där hänvisas inte till fartyg utan till motordrivna farkoster och omnämnandet av sådana delar av en kanal där möte har förbjudits genom trafikmärke raderas. 

I 4 mom. anges att farkost eller flytande föremål, från vilket dykning utförs, ska passeras med iakttagande av behörig försiktighet, och att en motordriven farkost ska undvika att förorsaka propellerström. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 kap. 4 § i reglerna för inre farvatten, men omnämnandet av hur det ska anges att dykningsarbete utförs stryks från bestämmelsen, och termen ”dykningsarbete” ändras till ”dykning”, varvid termen även omfattar fritidsdykning. 

15 §.Undantag som gäller färd och möten med roddbåtar och under sju meter långa farkoster. I paragrafen föreskrivs om undantag som gäller färd och möten och som ska iakttas när man färdas med roddbåtar och under sju meter långa farkoster. Bestämmelsen är ett undantag från 14 §. 

Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 kap. 5 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. Vidare preciseras bestämmelsen så att den tillämpas på allmänna farleder. I bestämmelsen jämställs med roddbåt en med en roddbåt i fråga om storlek, fart eller annars jämförbar farkost. Exempel på sådana farkoster som är jämförbara med roddbåtar är jollar, kanoter och andra motsvarande mindre redskap som man färdas med på vatten. Den som färdas med en sådan farkost ska hålla undan för över 12 meter långa farkoster i allmänna farleder.  

16 §.Ankring och förtöjning av farkost och virkesflotte eller annat flytande föremål. I paragrafen föreskrivs om ankring och förtöjning av farkoster och virkesflottar eller andra flytande föremål.  

Enligt 1 mom. ska farkoster och virkesflottar eller andra flytande föremål ankras och förtöjas så att de inte äventyrar trafiken i en allmän farled. Bestämmelsen motsvarar delvis 2 kap. 6 § 2 mom. i reglerna för inre farvatten. 

Enligt 2 mom. är ankring och förtöjning förbjuden under korsande ledningar och under broar, vid undervattenskablar samt rörledningar och andra dylika, i omedelbar närhet av slussportar och broar samt i områden där mötesförbud och omkörningsförbud råder. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 22 § 2 mom. i kanalförordningen, men dess språkdräkt förtydligas och den nya bestämmelsen gäller all sjötrafik, varvid omnämnandet ”då driftspersonalen så bestämmer” stryks. 

17 §.Ankring och förtöjning av farkost i kanaler och i området kring en rörlig bro. I paragrafen föreskrivs om ankring och förtöjning av farkoster i kanaler och i området kring rörliga broar, de förfaranden som ska iakttas vid ankring och förtöjning, lossning och lastning av farkoster samt var farkoster kan ta ombord och lämna av passagerare.  

Enligt 1 mom. är ankring och förtöjning av farkoster och virkesflottar vid strand eller kaj möjlig endast på sådana ställen som angetts med märken och temporärt också annanstans, om detta inte medför olägenhet eller utgör fara för trafiken eller för kanalkonstruktionerna.  

I 2 mom. konstateras att om det finns pollare, ringar, pålar eller andra anordningar för angöring ska de användas. Angöring vid träd, belysningsstolpar, stolpar för trafikmärken eller andra kanalkonstruktioner och kanalanläggningar som inte avsetts för angöring är förbjuden. 

Enligt 3 mom. ska på farkoster eller virkesflottar som förtöjts eller ankrats i ett kanalområde eller område vid en rörlig bro fortgående finnas manskap för vakthållning eller eventuell flyttning av farkosten eller virkesflotten, om inte annat har överenskommits med en person som deltar i tillhandahållandet av tjänster för användning av kanaler och rörliga broar eller om inte virkesflotten ligger på ett särskilt hanteringsområde för virkesflottar. 

I 4 mom. fastställs att farkosten får lossas eller lastas och lämna av eller ta ombord passagerare endast på en för ändamålet anvisad plats. 

Paragrafens bestämmelser motsvarar huvudsakligen 4 kap. 22 § 1 mom., 23 § 1 och 3 mom. och 24 § 1 mom. i kanalförordningen, men det föreskrivs inte längre om förtöjning eller ankring så nära kanalens kant som djupgående och lokala förhållanden medger och så att trafiken inte i onödan störs eller kanalens konstruktioner eller anläggningar skadas, och till bestämmelsen om lossning eller lastning av farkost i 4 mom. fogas också ett omnämnande av att ta ombord och lämna av passagerare. 

18 §.Stoppande av farkoster och uppvisande av dokument. I 1 mom. finns en allmän bestämmelse om att den person som övervakar eller reglerar sjötrafiken kan stoppa en farkost. I momentet fastställs även att den person som övervakar sjötrafiken har rätt att dels inspektera farkostens konstruktion, utrustning, skick och dokument samt farkostens och dess motors identifieringsuppgifter, dels kontrollera befälhavarens och förarens förmåga, ålder, skicklighet och behövliga kompetens. Momentet motsvarar till sitt sakinnehåll huvudsakligen 12 § 1 mom. i den gällande sjötrafiklagen. Som ny bestämmelse till momentet fogas emellertid rättigheten att kontrollera behörigheten, vilket är nödvändigt, eftersom det föreslås att bestämmelser om internationellt förarbrev för fritidsbåt ska flyttas till lagens 3 kap. Bestämmelser om uppvisande av behörighetsbrevför förare av hyresbåt finns i avdelning 113 § i lagen om transportservice. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 11 § 1 mom. i den gällande sjötrafiklagen. I bestämmelsen talas det emellertid om person som övervakar eller reglerar sjötrafiken i stället för tillsynsmyndighet, och språkdräkten förtydligas. Bestämmelser om stopptecken till fartyg finns för närvarande i förordning (1976/46). Förordningen har utfärdats med stöd av den gamla båttrafiklagen, som har upphävts, men förordningen har lämnats i kraft i den gällande sjötrafiklagen.  

Vidare har inrikesministeriet utfärdat en förordning om polisens maktmedel och stoppande av fordon (245/2015). I inrikesministeriets förordning talas om tecken som används när fortskaffningsmedel stoppas, och det gäller i praktiken användning av maktmedel och stoppande av fortskaffningsmedel med maktmedel.  

Enligt 2 mom. ska stopptecknet ges på det sätt som avses i 4 kap. 53 § eller på något annat lämpligt sätt. Med stopptecken avses genom syn-, hörsel- och radioförbindelsebaserade medel givna internationella stopptecken samt en särskild stoppmärkesplatta och ett rött blinkande ljus som ges samtidigt med ett blått blinkande larmljus. Något annat lämpligt sätt kan vara t.ex. ett rött konljus eller en stoppsignal som en övervakande myndighet visar med handen. När en order att stanna ges med hjälp av ett stopptecken kan ordern vid behov förstärkas med hjälp av en ljudsignal, strålkastarljus, en vit lysraket, ett skott eller på något annat lämpligt sätt. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 1 och 3 § i förordningen om prejningssignaler till fartyg. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak 13 § i den gällande sjötrafiklagen. Bestämmelsen ändras dock så att där föreskrivs om dokument som krävs i fråga om en farkosts befälhavare, i motsats till den gällande lagen, där det föreskrivs om dokument som krävs i fråga om en farkosts förare och, i stället för om medhavande av dokument föreskrivs det om uppvisande av dokument på begäran av en person som övervakar trafiken. Med dokument avses i synnerhet det registreringsbevis som nämns i 7 kap. 117 §, det bevis över provbeteckning som avses i 119 § och det behörighetsbrev som avses i 3 kap.  

19 §.Förhindrande eller avbrytande av farkosters färd. I paragrafen föreskrivs om förhindrande eller avbrytande av farkosters färd.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar i huvudsak 12 § 2 mom. i den gällande sjötrafiklagen. Enligt det får den person som övervakar sjötrafiken avbryta en farkosts färd eller trafik med farkost, om farkosten inte uppfyller de krav som anges i 6 kap. 107 § eller 108 § eller bestämmelser som utfärdats med stöd av 107 § eller 108 § eller om farkostens fortsatta färd är förenad med en uppenbar risk för olycka, störande av allmän ordning eller risk för olägenhet för miljön, eller om trafiken tillfälligt har avbrutits eller begränsats med anledning av nödvändigt byggnadsarbete i en allmän farled, tävlingar eller någon annan motsvarande orsak eller om ett beslut av Transport- och kommunikationsverket om förbud eller begränsning som gäller ett visst område eller en viss farkosttyp. Farkostens befälhavare är i detta fall skyldig att stanna farkosten. 

Enligt 2 mom. är det, när en farkosts färd avbryts, i regel farkostens befälhavare som ansvarar för en farkost som måste bogseras eller som har ankrats eller lämnats vid en strand eller brygga. Vidare ska befälhavaren ansvara för en sådan farkost även i sådana fall där farkostens färd förhindras. Om befälhavaren inte klarar av att ansvara för farkosten eller om farkosten har tagits i bruk olovligt ska, i den mån det är möjligt, den i 1 kap. 8 § avsedda myndighet som övervakar sjötrafiken, dvs. polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen eller Transport- och kommunikationsverket, ansvara för farkosten.  

Enligt 3 mom. kan i ett kanalområde en person som deltar i tillhandahållandet av kanaltjänster på eget initiativ i brådskande fall inom sitt verksamhetsområde fatta ett sådant beslut som avses i 1 mom. Ett villkor är att beslutet är i kraft högst ett dygn och att det omedelbart meddelas till Transport- och kommunikationsverket, som fattar ett slutligt beslut i ärendet utan obefogat dröjsmål.  

20 §.Flyttning av farkoster. Enligt denna paragraf får huvudmannen för en allmän farled bestämma att en farkost som finns i den allmänna farleden ska flyttas, om farkosten stör, hindrar eller äventyrar sjötrafiken eller miljön. I trafiken längs kanaler och via rörliga broar får också en person som deltar i tillhandahållandet av användningstjänster bestämma att en farkost ska flyttas. Det är inte fråga om utövande av offentlig makt.  

21 §.Farkost, del av farkost eller annat gods som sjunkit, fastnat eller driver. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll till stor del 9 § i förordningen om utmärkning av farlederna (846/1979) och 25 § i kanalförordningen. Bestämmelserna lyfts upp på lagnivå på det sätt som förutsätts i grundlagen. Samtidigt ändras terminologin så att den motsvarar den terminologi som i övrigt används i sjötrafiklagen. 

I 1 mom. föreskrivs om skyldigheten för farkostens ägare eller den i vars besittning farkosten eller godset var att avlägsna en farkost, del av en farkost eller gods som sjunkit, fastnat eller driver i en farled eller inom något annat område som används för sjötrafik, inklusive kanalområden, om farkosten, delen eller godset medför fara eller olägenhet för sjötrafiken. 

I paragrafen beaktas ikraftträdandet av den i Nairobi ingångna konventionen om avlägsnande av vrak (FördrS 13 och 14/2017) och 11 a kap. i sjölagen, genom vilken konventionen har genomförts i Finland. Paragrafen tillämpas således endast om inte annat följer av 11 a kap. i sjölagen och därmed Nairobikonventionen. Nairobikonventionen och 11 a kap. i sjölagen innehåller bestämmelser om skyldigheten för fartygets ägare att avlägsna ett farligt vrak. Enligt konventionen är fartygets befälhavare och fartygets brukare skyldiga att utan dröjsmål rapportera till den stat där vraket är beläget – när det gäller Finland till Transport- och kommunikationsverket – om fartyget har blivit inblandat i en sjöolycka som orsakat ett vrak. Transport- och kommunikationsverket ska efter att ha mottagit rapporten i enlighet med 3 § i det nämnda kapitlet i sjölagen varna sjöfarande och berörda stater om vraket och – om vraket kan antas utgöra en fara och fartygets registrerade ägare inte anger vrakets läge inom en av Kommunikationsministeriet utsatt tid – vidta alla de åtgärder som är möjliga för att lokalisera och märka ut det farliga vraket, om vraket anses orsaka fara. Det är i första hand fartygets registrerade ägare som ansvarar för att det farliga vraket avlägsnas, och han eller hon har strikt ansvar för de kostnader som uppstår av de åtgärder som förutsätts i konventionen. Fartygets ägare är skyldig att ha försäkring eller någon annan säkerhet för att täcka sitt ansvar, om fartyget har en bruttodräktighet av 300 eller mera. Om fartygets ägare inte avlägsnar ett vrak som Transport- och kommunikationsverket har bedömt vara farligt, kan Transport- och kommunikationsverket med stöd av 11 a kap. 5 § i sjölagen avlägsna vraket på fartygets ägares bekostnad.  

Nairobikonventionen och 11 a kap. i sjölagen gäller även andra vrak än sådana vrak som finns i farleder eller sjötrafikområden, men de tillämpas endast på vrak som har orsakats av en sjöolycka. Definitionen på vrak är vidsträckt i konventionen. Den täcker förutom ett sjunket eller strandat fartyg även bl.a. en del av ett sådant fartyg, inbegripet varje föremål som är eller har varit ombord på ett sådant fartyg, liksom även föremål som har försvunnit från ett fartyg och har strandat eller sjunkit eller är på drift till sjöss.  

I första hand tillämpas således 11 a kap. i sjölagen, och om detta inte kan tillämpas på fallet i fråga ska enligt förslaget paragrafen i fråga tillämpas. Paragrafen ska tillämpas t.ex. i sådana fall där det gods som sjunkit inte kommer från en farkost.  

Utöver den ovan beskrivna skyldigheten att avlägsna vrak föreskrivs i 1 mom. om skyldigheten för farkostens ägare eller den i vars besittning farkosten eller godset var att vid behov sätta upp ett tillfälligt varningsmärke. 

I 2 mom. föreskrivs om skyldigheten för farkostens ägare eller den i vars besittning farkosten eller godset var att utan dröjsmål anmäla vad som har hänt till den i räddningslagen avsedda nödcentralen, den i sjöräddningslagen avsedda sjöräddningscentralen eller en i lagen om fartygstrafikservice avsedd VTS-tjänsteleverantör. Aktören i fråga anmäler fallet vidare till huvudmannen för farleden och Transport- och kommunikationsverket. 

I 3 mom. föreskrivs om skyldigheten för befälhavaren på en farkost eller virkesflotte som sjunkit eller fastnat i en kanal, inklusive Saima kanals arrendeområde, att anmäla detta till den som tillhandahåller tjänsterna för användning av kanalen, som anmäler fallet vidare till huvudmannen för farleden och Transport- och kommunikationsverket. Samma skyldighet gäller befälhavaren på en sådan farkost eller virkesflotte som inte annars kan fortsätta sin färd i kanalen t.ex. för att bränslet tagit slut. 

Enligt 4 mom. ska skyldigheten att ersätta en skada som orsakas av att en person försummar sin skyldighet enligt 1–3 mom. bestämmas i enlighet med skadeståndslagen.  

I 5 mom. bemyndigas dessutom Transport- och kommunikationsverket att på den försumliges bekostnad vidta nödvändiga åtgärder för att avvärja fara eller avlägsna ett hinder. Till denna del motsvarar momentet till sitt innehåll 9 § 2 mom. i förordningen om utmärkning av farlederna samt 25 § 3 mom. i kanalförordningen. I momentet föreskrivs dessutom om polisens, Gränsbevakningsväsendets och Tullens skyldighet att ge Transport- och kommunikationsverket handräckning i utförandet av dess uppgifter enligt detta moment. 

22 §.Skada som orsakats av en farkost eller virkesflotte. I paragrafen föreskrivs om skada som en farkost orsakat på en kanals eller en rörlig bros konstruktioner, anläggningar, belysning eller utprickning.  

Enligt 1 mom. ska farkostens eller virkesflottens befälhavare utan dröjsmål anmäla skadan till den som tillhandahåller tjänsterna för användning av kanalen, och denna ska anmäla skadan vidare till huvudmannen för farleden och Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 26 § 1 mom. i kanalförordningen. 

Enligt 2 mom. ska skyldigheten att ersätta en skada som orsakas av att en person underlåter att vidta den åtgärd som avses i 1 mom. bestämmas i enlighet med skadeståndslagen. 

Användning av ljus, signalfigurer samt ljud- och ljussignaler. 

23 §.Ljus, signalfigurer samt ljud- och ljussignaler för farkoster. I paragrafen föreskrivs om ljus, signalfigurer samt ljud- och ljussignaler för farkoster.  

Paragrafens 1 mom. innehåller en allmän bestämmelse om användningen av ljus och signalfigurer. Enligt detta moment ska en farkost föra sådana ljus som avses i kapitel C i sjövägsreglerna från solnedgång till soluppgång eller vid nedsatt sikt och i kapitel C avsedda signalfigurer under dagen. Bestämmelsen bygger på kapitel C i sjövägsreglerna, där det i regel 20 bestäms om när ljus och signalfigurer ska användas. I de övriga reglerna i kapitlet definieras ljussignalerna och kraven på deras synlighet och därtill fastställs hurdana ljus och signalfigurer olika fartyg ska använda. 

I 2 mom. fastställs att en farkost eller virkesflotte som ligger till ankars på en plats som är skyddad med avseende på trafiksäkerheten eller i en båthamn eller på någon annan motsvarande plats inte har skyldighet att visa sådana ljus eller signalfigurer som i kapitel C i sjövägsreglerna föreskrivs för farkoster till ankars. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 12 § 1 mom. i reglerna för inre farvatten, men där talas om båthamn i stället för segelsällskap. 

Paragrafens 3 mom. innehåller en allmän bestämmelse om användningen av ljud- och ljussignaler. Enligt detta moment ska farkosten i enlighet med kapitel D i sjövägsreglerna ge ljud- och ljussignaler för att väcka andra sjöfarandes uppmärksamhet. Med ljud- och ljussignaler signalerar en farkost också t.ex. i mörker eller annars vid begränsad sikt till andra sjötrafikanter att den planerar att ändra riktning eller passera en annan farkost. Bestämmelsen bygger på kapitel D i sjövägsreglerna, som innehåller regler för användningen av ljud- och ljussignaler, t.ex. de ljudsignaler som olika fartyg ska ge i dimma. 

I 4 mom. föreskrivs om runtlysande snabblixtljus med blått sken som en sådan farkost som används av myndigheter som övervakar sjötrafiken, försvarsmakten, räddningsväsendet eller en sjöräddningsenhet i tjänste- eller larmuppdrag får föra under brådskande uppdrag eller när det är nödvändigt för att varna den övriga sjötrafiken. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 7 § 2 mom. i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. I bestämmelsen hänvisas i stället för till polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Sjöfartsverket till de myndigheter som övervakar sjötrafiken, dvs. enligt 1 kap. 8 § polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Transport- och kommunikationsverket. Därtill hänvisas det i bestämmelsen till räddningsväsendet och en sjöräddningsenhet i stället för till brandkåren och en sjöräddningsenhet. Räddningsväsendet omfattar förutom räddningsverket även de avtalsbrandkårsenheter som hör till räddningsväsendets system. Det är fråga om ett nationellt tillägg till sjövägsreglerna. 

24 §.Ljus och signalfigurer för farkost under 12 meter. I 1 mom. föreskrivs att en motordriven farkost under 12 meter, som saknar mast, ska föra toppljuset minst 0,5 meter över sidoljusen eller en kombination av sidoljus. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 7 § 1 mom. i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. I bestämmelsen hänvisas det i stället för till en sammansatt lanterna till kombinerade sidoljus. Med kombinerade sidoljus avses samma sak som med sammansatt lanterna, med andra ord flera sidoljus som finns i samma lanterna, dvs. som har samma lampa. Ljusen har definierats i regel 21 i kapitel C i sjövägsreglerna. 

I 2 mom. fastställs vilka undantag som gäller för skärmar och signalfigurer i fråga om sidoljus på farkoster under 12 meter. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 12 § 2 mom. i reglerna för inre farvatten, där det föreskrivs om undantag från skyldigheten att föra ljus och signalfigurer, men dess språkdräkt förtydligas. Enligt det behöver på farkoster under 12 meter sidoljusen inte vara försedda med skärmar. Farkost under 12 meter behöver inte – om den inte är manöverfärdig eller är på grund – visa de signalfigurer som i kapitel C i sjövägsreglerna föreskrivs för icke manöverfärdig farkost eller farkost på grund. 

25 §.Ljus och signalfigurer för virkesflotte eller annat flytande föremål. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 8 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas.  

I paragrafen föreskrivs om vilka ljus och signalfigurer en virkesflotte eller något annat flytande föremål som bogseras eller ligger till ankars ska föra för att de säkert ska synas. Bestämmelsen gäller också virkesflottar eller andra flytande föremål som bogseras och som är helt eller delvis osynliga under vattenytan. 

26 §.Ljus för färja. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 9 § i reglerna för inre farvatten. Det är fråga om ett undantag från tillämpningen av regel 27 i kapitel C i sjövägsreglerna.  

27 §.Ljus för farkost som går med aktern före. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 10 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. I 1 mom. preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna. 

28 §.Signalfigurer för farkost från vilken dykning utförs. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 11 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas så att den även omfattar fritidsdykning och till paragrafen fogas en hänvisning till bilaga 2, som innehåller en bild av den internationella signalflaggan A. Det är fråga om ett undantag från tillämpningen av regel 27 i kapitel C i sjövägsreglerna. 

29 §.Signalfigurer för farkost under 20 meter. Paragrafens 1 mom. motsvarar 3 kap. 13 § 1 mom. i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas och i momentet preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna. Det är fråga om en lindring av sjövägsreglerna, där det i 6 punkten i bilaga I bestäms om signalfigurernas storlek och avstånd.  

Enligt 2 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om de tekniska detaljerna i fråga om de signalfigurer som avses i 1 mom. Föreskrifter kan meddelas t.ex. om signalfigurernas storlek och avstånd. Bestämmelser om storleken och avstånden i fråga om de signalfigurer som avses i 1 mom. finns i 13 § 2 mom. i reglerna för inre farvatten, men eftersom det är fråga om en teknisk reglering som gäller obetydliga detaljer kan det i fortsättningen föreskrivas om dessa på föreskriftsnivå. 

30 §.Ljus och signalfigurer för farkost under sju meter. Paragrafens 1 mom. motsvarar huvudsakligen 3 kap. 12 § 3 mom. i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas och i momentet preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar huvudsakligen 3 kap. 12 § 4 mom. i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas och även i detta moment preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna. 

31 §.Ljudsignaler i trånga farleder. Paragrafens 1 mom. motsvarar huvudsakligen 3 kap. 14 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas. I bestämmelsen preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna. Därtill stryks i bestämmelsen omnämnandet av att en halv nautisk mil motsvarar cirka 1 kilometer.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar huvudsakligen 14 § i kanalförordningen, men dess språkdräkt förtydligas och dessutom tilläggs att ljudsignalerna ska ges med vissla. 

32 §.Ljudsignaler för mudderverk. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 15 § i reglerna för inre farvatten, men dess språkdräkt förtydligas och i paragrafen preciseras hänvisningen till sjövägsreglerna.  

Med de styrbords- och babordsmärken som nämns i paragrafen avses de märken enligt det i utprickningssystemet ingående lateralsystemet vilka anger på vilken sida av farleden märkena finns i förhållande till huvudriktningen.  

Med de nord-, väst-, syd- och ostmärken som nämns i paragrafen avses de kardinalsystemsenliga märken som hör till utprickningssystemet och som anger det väderstreck där farleden ligger eller där det annars finns segelbart vatten. 

Särskilda bestämmelser om sjötrafik i kanaler och via rörliga broar  

33 §.Förfaranden som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. I paragrafen föreskrivs om de förfaranden som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. Paragrafens huvudsakliga innehåll är att den som färdas med farkost i dessa områden ska iaktta omsorg och försiktighet och följa de anvisningar som genom tjänsterna för användningen av kanalerna och de rörliga broarna ges om körordningen i kanalen och de förfaranden som ska iakttas under slussning. Med slussning avses att en farkost förflyttas genom en slusskanal mellan två vattendrag vars vatten ligger på olika höjdnivåer. Under slussningen sänks eller höjs vattennivån i de nämnda vattendragen. 

Enligt 2 mom. är det förbjudet att simma i kanaler och vid rörliga broar. Bestämmelsen behövs för att trygga säkerheten. Kanalområden och rörliga broar är mycket smala och planerade endast för sjötrafikens behov. Det finns inte tillräckligt med utrymme i kanalerna för att väja för en simmare.  

Enligt 3 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om ankomsten till kanaler och rörliga broar och de förfaranden som ska iakttas i fråga om dessa samt de krav som gäller i fråga om användningen av farkoster och deras utrustning.  

34 §.Framförande av segelbåt inom Saima kanals arrendeområde I paragrafen föreskrivs om framförande av segelbåt inom Saima kanals arrendeområde. Farkost försedd med segel får framföras i kanalen endast med maskinkraft eller på bogser med bärgade segel. 

35 §.Hastighetsbegränsning för trafik längs kanaler och via rörliga broar. Paragrafens 1-3 mom. motsvarar huvudsakligen 2 kap. 10 § i kanalförordningen, men bestämmelsens språkdräkt förtydligas och dessutom stryks hänvisningen till var hastighetsbegränsningsmärket ska placeras.  

Enligt 1 mom. ska den allmänna hastighetsbegränsningen i kanaler, dvs. nio kilometer i timmen, iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. Transport- och kommunikationsverket kan dock bestämma att en hastighetsbegränsning som avviker från den allmänna hastighetsbegränsningen ska följas i kanalen.  

I 2 mom. fastställs att de platser där hastighetsbegränsningarna börjar och upphör anges med hastighetsbegränsningsmärken. 

Enligt 3 mom. gäller hastighetsbegränsningarna inte farkoster som deltar i livräddning eller farkoster som används av myndigheter i brådskande tjänsteuppdrag, men även befälhavare på sådana farkoster ska anpassa sin hastighet så att de allmänna säkerhetskraven inte äventyras.  

36 §.Anmälan av uppgifter om farkost som används för handelssjöfart i kanalområden. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten för befälhavaren på en farkost som används för handelssjöfart att på begäran till den som tillhandahåller användningstjänster i kanaler och vid rörliga broar när farkosten trafikerar i kanalområden anmäla uppgifterna om farkosten, dess rutt och last eller uppgifterna om en virkesflotte som befälhavaren ansvarar för. Bestämmelsen motsvarar delvis 6 § 1 mom. i kanalförordningen. 

37 §.Tobaksrökning och hantering av öppen eld. Enligt paragrafen är tobaksrökning och hantering av öppen eld förbjuden i närheten av farkoster som transporterar sprängämnen, brännbara vätskor eller andra eldfarliga ämnen. Risken för att en eventuell brand ombord sprider sig i miljön är uppenbar i de smala kanalerna. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 31 § i kanalförordningen och höjs till lagnivå. 

38 §.Trafik som avstannar eller blir långsammare. Enligt har de som trafikerar längs kanaler och via rörliga broar har inte rätt att av finska staten få ersättning om trafiken avstannar eller blir långsammare på grund av stockning, olyckor, skada på kanal eller rörlig bro, nödvändiga reparationer, vattenavledning eller av andra liknande skäl. Bestämmelsen motsvarar 9 § i kanalförordningen och är alltjämt nödvändig. Bestämmelsen förebygger eventuella ersättningskrav i synnerhet från andra än finländska sjötrafikanter som färdas via Saima kanal. 

39 §.Kanalavgifter. Enligt 1 mom. tas inga avgifter, ersättningar eller arvoden ut för användningen av kanalerna under deras fastställda öppettider. Bestämmelser om kanalavgifter finns i lagen om kanalavgifter (404/1965). Enligt lagen ska i regel inga avgifter, ersättningar eller arvoden betalas för användningen av kanaler. Utanför de normala öppettiderna är det däremot möjligt att ett arvode betalas för tjänster som utförts i samband med att kanalen använts och för öppnande av en bro. På sådana betalningar tillämpas lagen om grunderna för avgifter till staten.  

3 kap. Särskilda behörighetskrav som gäller vid färd på vatten.  

40 §.Krav som ställs på befälhavare på en viss typ av farkost. Paragrafen motsvarar huvudsakligen till sitt innehåll 6 § 3 mom. i den gällande sjötrafiklagen, som föreslås utgöra en separat paragraf. Samtidigt preciseras bestämmelsens orddräkt. Bestämmelsen gäller i framtiden enbart farkosttyper, inte längre enskilda farkoster. I bestämmelsen betonas att befälhavaren kan förutsättas ha fyllt 18 år om farkosttypen i fråga bedöms medföra fara för någon annans hälsa eller för miljön. I bedömningen beaktas farkostens typ, storlek, användningsändamål och området där den färdas.  

Enligt 2 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om en farkosts slag, storlek, användningsändamål och färdområde enligt 1 mom. och om de krav som ställs på farkostens befälhavare. 

41 §.Behörighetskrav för befälhavare på nöjesfartyg. I 1 mom. föreskrivs att befälhavaren på ett nöjesfartyg ska ha fyllt 18 år och att befälhavaren ska ha ett internationellt förarbrev för fritidsbåt. Med nöjesfartyg avses varje fartyg som används för sport- och fritidsändamål vars skrovlängd är över 24 meter, mätt enligt tillämpliga harmoniserade standarder, och vars bruttodräktighet är under 500, Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 15 § 1 mom. i den gällande lagen om fartygspersonal, men till bestämmelsen fogas ett omnämnande av att befälhavaren på ett nöjesfartyg ska ha fyllt 18 år. I nuläget finns motsvarande krav på ålder i bemanningsförordningen.  

Paragrafens 2 mom. innehåller villkoren för erhållande av internationellt förarbrev för fritidsbåt. Dessa villkor är enligt bestämmelsen att personen i fråga är minst 16 år och har minst ett gällande körkort i grupp 1 enligt körkortslagen (386/2011) eller ett läkarintyg över att minst de krav på förarens hälsotillstånd som gäller för grupp 1 har uppfyllts samt att han eller hon uppfyller examenskraven i resolution nr 40, som meddelats av arbetsgruppen för trafik på inlandsfarvatten vid FN:s ekonomiska kommission för Europa. I resolutionen förutsätts bl.a. att den som ansöker om ett förarbrev för fritidsbåt kan påvisa att han eller hon är förtrogen med lagstiftningen om sjötrafik och kan navigera och hantera båten på ett säkert sätt under olika omständigheter både i teorin och i praktiken. Bestämmelsen motsvarar till övriga delar bestämmelsen i förordningen om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet, men den nedre åldersgränsen för förarbrevet sänks så att den överensstämmer med den åldersgräns som fastställs i resolution nr 40, som meddelats av arbetsgruppen för trafik på inlandsfarvatten vid FN:s ekonomiska kommission för Europa. Kravet på ett gällande körkort eller läkarintyg över att villkoren för beviljande av ett sådant uppfylls beror på att det i den ovannämnda resolutionen förutsätts att den som ansöker om förarbrev fysiskt och psykiskt klarar av att manövrera en fritidsbåt och att han eller hon i synnerhet har tillräckligt bra syn och hörsel. 

I 3 mom. föreskrivs om hur den som ansöker om förarbrev för fritidsbåt ska kunna påvisa att han eller hon uppfyller examenskraven enligt 2 mom. 3 punkten. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 34 § 2 mom. i förordningen om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet, men bestämmelsen preciseras och formuleras som en förteckning. Enligt 1 punkten ska uppfyllandet av examenskraven påvisas med hjälp av ett intyg av en båtorganisation som uppfyller vissa villkor. I bestämmelsen anges att uppfyllandet av examenskraven även kan påvisas med hjälp av ett intyg av ett sjöfartsläroverk, eftersom det också finns sjöfartsläroverk som uppfyller dessa villkor och utfärdar denna typ av intyg. Vidare hänvisas det i bestämmelsen för tydlighetens skull till ett intyg över teoretiskt båtkunnande i stället för till enbart ett intyg. 

Enligt 3 mom. 2 punkten kan uppfyllandet av examenskraven påvisas genom ett förarbrev eller något annat högre behörighetsbrev för däcksbefäl som är avsett för yrkesmässig sjöfart. Till bestämmelsen fogas en hänvisning till avdelning 99 § i lagen om transportservice, där det föreskrivs om behörighetsbreven för handelssjöfart. 

Enligt 3 mom. 3 punkten kan uppfyllandet av examenskraven också påvisas genom ett prov som avläggs på Transport- och kommunikationsverket.  

I 4 punkten krävs dessutom ett intyg över praktiskt båtkunnande utfärdat av en båtorganisation eller ett sjöfartsläroverk. Ett sådant intyg krävs i alla de situationer som nämns i punkterna 1–3. Intyget är ett villkor även i nuläget, eftersom praktiskt båtkunnande förutsätts även i den ovannämnda resolutionen nr 40. Tidigare har intyg över praktiskt båtkunnande också kunnat utfärdas av någon annan än en båtorganisation eller ett sjöfartsläroverk som anges i 1 punkten i detta moment, men i fortsättningen är detta inte möjligt. 

I bestämmelsen stryks omnämnandet av att den sökande kan bevisa att han eller hon uppfyller de examenskrav som anges i 2 mom. 3 punkten genom ett intyg över en utbildning vars examenskrav motsvarar examenskraven i fråga. I fortsättningen godkänns intyg över teoretiskt båtkunnande endast om de utfärdats av sådana båtorganisationer och sjöfartsläroverk vars utbildningsverksamhet och utfärdande av intyg Transport- och kommunikationsverket har godkänt.  

Ett internationell förarbrev för fritidsbåt som beviljats utomlands gäller som sådant i Finland. Däremot kan Transport- och kommunikationsverket inte förnya ett internationellt förarbrev som har beviljats utomlands. Ett internationellt förarbrev för fritidsbåt kan inte heller beviljas på basis av ett sådant intyg över teoretiskt och praktiskt båtkunnande som har utfärdats av någon annan än en aktör som avses i 3 mom. 1 punkten, eftersom Transport- och kommunikationsverket inte kan verifiera utbildningens innehåll.  

Enligt 4 mom. ska det internationella förarbrevet för fritidsbåt medföras i original ombord på farkosten. Bestämmelsen motsvarar gällande reglering. 

I 5 mom. föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att meddela närmare föreskrifter om examenskraven enligt 2 mom. 3 punkten i samma paragraf, dvs. de examenskrav som fastställs i resolution nr 40, som meddelats av arbetsgruppen för trafik på inlandsfarvatten vid FN:s ekonomiska kommission för Europa. 

42 §.Personer som reglerar sjötrafiken. I paragrafen föreskrivs om de krav som ställs på personer som reglerar sjötrafiken. Bestämmelsen är ny. Allmänna bestämmelser om reglering av sjötrafiken finns i 2 kap. 11 § i den föreslagna 2 kap. 11 §.  

Enligt 1 mom. ska den som reglerar sjötrafiken ha fyllt 18 år och gett sitt samtycke till uppdraget. Han eller hon ska få de anvisningar som uppdraget förutsätter. Bestämmelsen bygger på 4 kap. 65 § i regeringens proposition med förslag till en ny vägtrafiklag (RP 180/2017 rd).  

Enligt 2 mom. ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på den som förordnats att reglera sjötrafiken när han eller hon sköter uppdraget. Bestämmelsen bygger på 4 kap. 65 § i regeringens proposition med förslag till en ny vägtrafiklag (RP 180/2017 rd).  

43 §.Användare av radiosändare på farkost. Paragrafen är informativ. I paragrafen hänvisas till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014), där det föreskrivs om det radiotillstånd som krävs för användning och innehav av radiosändare för maritim kommunikation och det behörighetsbevis som krävs för användning av sändare. Bestämmelsen gäller sådana farkoster som är utrustade med radiosändare. 

44 §.Ansökan om och beviljande av internationellt förarbrev för fritidsbåt. I 1 mom. föreskrivs om att Transport- och kommunikationsverket på ansökan beviljar internationella förarbrev för fritidsbåt och lagrar uppgifterna om förarbreven i det trafik- och transportregister som avses i lagen om transportservice. För att ett internationellt förarbrev för fritidsbåt ska beviljas förutsätts att den sökande uppfyller de krav som anges i 41 §. 

Enligt 2 mom. ska ansökan om internationellt förarbrev för fritidsbåt innehålla alla uppgifter och utredningar som behövs för beviljande av förarbrevet samt ett passfoto. Bestämmelsen bygger på 10 kap. i avdelning II i lagen om transportservice, men i bestämmelsen nämns separat skyldigheten att foga ett passfoto till ansökan, eftersom det internationella förarbrevet för fritidsbåt är försett med bild.  

I 2 mom. anges också att om den sökande ansöker om internationellt förarbrev för fritidsbåt för första gången ska han eller hon kunna styrka sin identitet på ett tillförlitligt sätt. Den sökandes identitet verifieras i regel utifrån en kopia av det körkort eller annat identitetsbevis som ska bifogas ansökan. Dessa bestämmelser bygger på bemanningsförordningen. 

45 §.Giltigheten hos och förnyande av internationellt förarbrev för fritidsbåt. Enligt 1 mom. är ett internationellt förarbrev för fritidsbåt i kraft tills vidare. Bestämmelsen motsvarar gällande reglering.  

I 2 mom. fastställs att om ett förarbrev för fritidsbåt har beviljats för viss tid och innehavaren vill förlänga dess giltighet ska han eller hon ansöka om förarbrev på nytt och till Transport- och kommunikationsverket lämna in en kopia av det körkort eller läkarintyg som avses i 2 § 2 mom. samt en kopia av det tidigare förarbrevet för fritidsbåt. Tidigare har förarbrev för fritidsbåt beviljats för viss tid, och därför ska en bestämmelse om förnyande av förarbrev tas in i lagen.  

Enligt 3 mom. kan ett internationellt förarbrev för fritidsbåt som förkommit eller förstörts förnyas utan utredning om hälsotillstånd och uppfyllande av examenskrav. Inga utredningar behövs, eftersom uppgifterna har registrerats när ansökan om förarbrev lämnades in för första gången.  

46 §.Behörighetskrav för förare av hyresbåt. Paragrafen innehåller en hänvisning till lagen om transportservice, där det föreskrivs om de behörighetsbrev som förutsätts av förare av hyresbåt. Dessa behörighetskrav ska preciseras. Förare av hyresbåt som hyrs ut bemannad ska enligt avdelning 102 § i lagen om transportservice ha ett förarbrev för hyresbåt, om farkosten används som hyresbåt i förtjänstsyfte mot ersättning. Vidare ska förare av hyresbåt enligt den ovannämnda paragraden ha ett internationellt förarbrev för fritidsbåt, om hyresbåten trafikerar i internationell trafik. För övrig hyresbåtsverksamhet krävs inte längre något förarbrev.  

4 kap. Utmärkning av farleder och reglering av sjötrafik. 

Säkerhetsanordningar för sjöfart 

47 §.Säkerhetsanordningar för sjöfart. I paragrafen föreskrivs om säkerhetsanordningar för sjöfart och deras huvudtyper.  

I 1 mom. ges en definition på säkerhetsanordning för sjöfart som överensstämmer med gällande lagstiftning. I gällande lagstiftning betraktas även sjötrafikmärken och ljussignaler som säkerhetsanordningar för sjöfart. Avsikten är att skilja dessa från säkerhetsanordningar för sjöfart, eftersom de används för reglering av sjötrafiken. Säkerhetsanordningar för sjöfart används för utmärkning av farleder även på insjöområdet. 

Paragrafens 2 mom. innehåller en förteckning över fasta säkerhetsanordningar och 3 mom. en förteckning över flytande säkerhetsanordningar. 

48 §.Meddelande av föreskrifter om säkerhetsanordningar. I paragrafen föreskrivs om meddelande av föreskrifter om säkerhetsanordningar. Transport- och kommunikationsverket bemyndigas till att meddela sådana föreskrifter. Bemyndigandet motsvarar huvudsakligen det bemyndigande att meddela föreskrift som finns i den gällande förordningen om utmärkning av farlederna. Det är nödvändigt att lyfta bemyndigandet till lagnivå. Enligt paragrafen får Transport- och kommunikationsverket meddela föreskrifter om utmärkning och belysning av farlederna, det utprickningssystem som ska användas, benämningarna på säkerhetsanordningarna och andra anordningar som används vid utmärkning av farleder, anordningarnas konstruktion samt vad de anger, färg- och ljuskaraktärer samt om uppförande, utsättning, ändring och avlägsnande av säkerhetsanordningar samt om när de är i funktion. 

49 §.Fastställande av allmän farled samt placering och avlägsnande av säkerhetsanordning. I paragrafen föreskrivs om fastställande av allmän farled samt placering och avlägsnande av säkerhetsanordningar.  

Enligt 1 mom. inrättas allmänna farleder i vattendrag genom ett förfarande enligt 10 kap. 2–4 § i vattenlagen, och med stöd av 10 kap. 5 § har huvudmannen för en farled rätt att i förhållande till ägaren av mark- och vattenområdet placera ut säkerhetsanordningar på annans vattenområde. För placering av säkerhetsanordning krävs utöver förfarandet enligt vattenlagen ett farledsbeslut som fattas av Transport- och kommunikationsverket, i samband med vilket det säkerställs att farleden och dess säkerhetsanordningar inte äventyrar trafiksäkerheten och nödvändiga villkor för inrättande, placering och underhåll anges. Genom farledsbeslutet fastställs dessutom uppgifterna om farleden, som förs in i Transport- och kommunikationsverkets informationssystem och antecknas på sjökorten. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas och hur de ska förmedlas. 

I 2 mom. konstateras att alla ändringar som görs i farleden och dess säkerhetsanordningar kräver ett nytt farledsbeslutsförfarande. Den som ansvarar för underhållet av farleden får således inte göra ändringar i farleden utan bekräftelse från Transport- och kommunikationsverket. På så sätt säkerställs att säkerheten inom sjöfarten i de allmänna farlederna upprätthålls och att sjökorten alltid innehåller aktuella uppgifter om farlederna och deras säkerhetsanordningar.  

I 3 mom. fastställs en skyldighet och rättighet för Transport- och kommunikationsverket att ingripa i underhållet av en bristfällig eller vilseledande säkerhetsanordning genom att uppmana den underhållsskyldiga att inom en utsatt tid reparera anordningen och vid behov låta reparera anordningen på den underhållsskyldigas bekostnad. Rätten att ingripa i underhållet motsvarar den rättighet som fastställs i den gällande förordningen om utmärkning av farlederna, som behöver lyftas till lagnivå. 

Paragrafens 4 mom. innehåller ett förbud mot att för utmärkning av enskilda farleder använda säkerhetsanordningar som är avsedda för utmärkning av allmänna farleder. På så sätt säkerställs att farleder som märkts ut med säkerhetsanordningar för allmänna farleder har behandlats i enlighet med bestämmelserna i denna lag och vattenlagen. 

50 §.Vilseledande ljus eller anordning. Enligt paragrafen är det förbjudet att i närheten av farled placera sådana reklamljus, signalljus eller andra anordningar som på ett vilseledande sätt liknar någon säkerhetsanordning för sjöfarten eller som annars kan äventyra säkerheten inom sjöfarten.  

51 §.Fastgöring i säkerhetsanordning. Enligt paragrafen är det förbjudet att äventyra en säkerhetsanordnings funktion. Det är förbjudet att i en säkerhetsanordning för allmänna farleder fastgöra en farkost, ett fångstredskap eller något annat föremål som äventyrar säkerhetsanordningens funktion.  

52 §.Säkerhetsanordning ur funktion. I paragrafen föreskrivs om sjötrafikanters skyldighet att till Transport- och kommunikationsverket anmäla om de märker att en säkerhetsanordning för allmän farled inte fungerar, har blivit skadad, förskjutits från sin plats eller försvunnit. Transport- och kommunikationsverket förmedlar informationen till huvudmannen för farleden. 

Stopptecken, sjötrafikmärken och ljussignaler som används i regleringen av sjötrafik 

53 §.Stopptecken som ges till farkoster. I paragrafen föreskrivs om stopptecken som ges till farkoster. Dessa är genom syn-, hörsel- och radioförbindelsebaserade medel givna internationella stopptecken samt en särskild stoppmärkesplatta (figur 1) och ett rött blinkande ljus som ges samtidigt med ett blått blinkande larmljus. Ett rött blinkande ljus som ges samtidigt med ett blått larmljus motsvarar det stopptecken enligt vägtrafiklagen som ges av en trafikövervakare. Av de internationella stoppmärkena ska i första hand användas den internationella bokstaven L, vilken som signalflagga är indelad i gula och svarta fält (figur 2), och som morsetecken kort-lång-kort-kort. Stoppmärkesplattan i figur 1 kan vara försedd med ordet STOP eller en märkning som anger en viss myndighet. Den synliga baksidan av plattan ska vara grå, om inte plattan anger förbud i bägge riktningarna. Plattan ska ha en reflekterande yta i avsedd färg och enligt behov förses med belysning. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om andra än internationella stoppmärkens placering, färger, konstruktion och dimensionering. Föreskrifterna är tekniska till sin natur. Föreskrifterna kan gälla bl.a. andra än internationella stoppmärkens minimistorlekar. 

54 §.Placering av sjötrafikmärken och ljussignaler. I paragrafen föreskrivs om placering av sjötrafikmärken och ljussignaler.  

Enligt 1 mom. iakttas i fråga om rätten att placera ut märken och ljussignaler gentemot områdets ägare vad som i 10 kap. 5 § i vattenlagen bestäms om rätt för den som är huvudman för en allmän farled att i vattendraget eller på dess strand placera ut säkerhetsanordningar. Enligt den ovannämnda paragrafen i vattenlagen kan tillståndsmyndigheten ge huvudmannen för en allmän farled tillstånd att placera ut en säkerhetsanordning för sjöfart i vattendraget eller på dess strand, om avtal inte har träffats om saken med ägaren till området. När det gäller fysisk placering av märken jämställs i det föreslagna 54 § 1 mom. i denna lag ett sjötrafikmärke och en ljussignal med en säkerhetsanordning för sjöfart. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 19 § 3 mom. i den gällande sjötrafiklagen.  

I 2 mom. föreskrivs om den som ansvarar för placeringen av sjötrafikmärken och ljussignaler. I fråga om allmänna farleder är det huvudmannen för farleden och i fråga om områden utanför en allmän farled är det kommunen som har detta ansvar, förutom när det gäller märken som betecknar begränsad segelfri höjd, luftledning, kabel eller ledning, varvid märket ska placeras av den som äger en sådan konstruktion. 

Enligt 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket informeras om att märket och ljussignalen har placerats ut och var det finns. Transport- och kommunikationsverket har rätt att avlägsna eller flytta ett sjötrafikmärke eller en ljussignal som satts ut på en oändamålsenlig plats. 

I 4 mom. föreskrivs att om en i 2 mom. avsedd aktör inte har placerat ut ett sjötrafikmärke eller en ljussignal eller om ett sjötrafikmärke eller en ljussignal som denna placerat ut uppvisar brister eller är vilseledande, ska Transport- och kommunikationsverket uppmana aktören i fråga att inom en utsatt tid placera ut eller korrigera sjötrafikmärket eller ljussignalen. Om sjötrafikmärket eller ljussignalen trots uppmaning inte placeras ut eller korrigeras kan Transport- och kommunikationsverket placera ut eller korrigera sjötrafikmärket eller ljussignalen på denna aktörs bekostnad. Bestämmelsen motsvarar 5 § 3 mom. i förordningen om utmärkning av farlederna och 49 § 3 mom. i den föreslagna lagen, som gäller säkerhetsanordningar. Bestämmelsen gör det möjligt att tillämpa samma förfarande på bristfälliga eller vilseledande sjötrafikmärken eller ljussignaler och att tillämpa detta förfarande också i en situation där inget sjötrafikmärke eller ingen ljussignal har satts ut över huvud taget. 

Enligt 5 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas och hur de ska förmedlas.  

55 §.Ljussignal. Paragrafen innehåller bestämmelser om ljussignaler inom sjötrafiken. Enligt 1 mom. kan sjötrafiken regleras med ljussignaler på kanaler och vid rörliga broar, i trånga passager, skarpa krökar, i korsningar mellan isvägar och farleder och i hamnområden.  

I 2 mom. föreskrivs om placeringen av ljussignaler. 

I 3 mom. redogörs för ljussignalernas innebörder. 

56 §.Placering och utformning av sjötrafikmärken. Paragrafens 1 mom. innehåller en allmän bestämmelse om att sjötrafikmärken ska placeras så att de är lätta att upptäcka och inte stör trafiken. 

I 2 mom. föreskrivs om baksidan av ett sjötrafikmärke. Den ska vara grå, om inte märket anger förbud, påbud eller information i bägge riktningarna. 

I 3 mom. föreskrivs om ytan på och belysningen av sjötrafikmärken. 

Enligt 4 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om sjötrafikmärkens och ljussignalers färger, konstruktion och dimensionering. Föreskrifterna är tekniska till sin natur. Föreskrifterna kan gälla bl.a. sjötrafikmärkens minimistorlekar på olika betraktelseavstånd. 

Enligt 5 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om utmärkning av luftledningar, kablar och rörledningar som är placerade i eller ovanför vattendrag.  

57 §.Sjötrafikmärkens verkningsområde. I paragrafen föreskrivs om sjötrafikmärkets verkningsområde, som börjar vid märket och upphör vid det märke som anger att förbudet, påbudet eller begränsningen upphör eller vid det motsvarande märket som har satts upp för trafiken i motsatt riktning.  

58 §.Kategorier av sjötrafikmärken. Enligt paragrafen består sjötrafikmärkena av förbudsmärken, påbudsmärken, begränsningsmärken, varningsmärken, informationsmärken, hjälpmärken, kabel- och ledningstavlor samt riktmärken.  

59 §.Förbudsmärken. Enligt 1 mom. informerar ett förbudsmärke sjötrafikanten om att något är förbjudet.  

I 2 mom. beskrivs märkets form och innehåll. 

60 §.Påbudsmärken. Enligt 1 mom. ålägger påbudsmärken sjötrafikanterna att agera på det sätt som märket anger.  

I 2 mom. beskrivs märkets form och innehåll. 

61 §.Begränsningsmärken. Enligt 1 mom. begränsar ett begränsningsmärke sjötrafikanternas agerande. 

I 2 mom. beskrivs märkets form och innehåll. 

62 §.Varningsmärken. Enligt 1 mom. används varningsmärken för att markera sådana ställen i vattenområdet som är farliga för sjötrafiken. 

I 2 mom. beskrivs märkets form och innehåll.  

63 §.Informationsmärken. Enligt 1 mom. används informationsmärken för att ge sjötrafikanterna nödvändig information.  

I 2 mom. beskrivs märkets form och innehåll. 

64 §.Hjälpmärken. Enligt paragrafen kan i kombination med förbuds-, påbuds-, begränsnings-, varnings- eller informationsmärken en tilläggsskylt användas för att förtydliga huvudmärkets syfte och objekt. Ett hjälpmärke kan ange bl.a. längden på eller riktningen för huvudmärkets verkningsområde.  

65 §.Kabel- och ledningstavlor samt riktmärken. Enligt paragrafen utvisar en kabel- och ledningstavla samt ett riktmärke den plats där en kabel eller ledning är nedsänkt i vattnet. Riktmärken placeras så att de utvisar den punkt där en kabel eller ledning korsar farleden.  

66 §.Förbud mot ankring. Märket (figur 3) förbjuder ankring samt draggning av ankare, vajrar och kättingar inom ett område som sträcker sig 100 m i vardera riktningen från märket. Syftet med märket är att skydda undervattenskonstruktioner och undervattenskablar som kan skadas vid användning av ankare. Märket placeras på en plats där ankring är förbjuden på grund av en undervattenskabel eller undervattenskonstruktion, på vardera sidan av farleden, så att det är synligt i båda färdriktningarna. På märket finns en figur som föreställer ett ankare. 

67 §.Angöringsförbud. Märket (figur 4) förbjuder ankring och angöring vid strand, kaj eller brygga inom ett verkningsområde som anges med hjälpmärke. På märket finns bokstaven P.  

68 §.Förbud mot förtöjning. Märket (figur 5) förbjuder farkoster och virkesflottar att förtöja vid strand, kaj eller brygga 50 m i vardera riktningen från märket, om inte ett annat verkningsområde har angetts med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en pollare och en lina. 

69 §.Omkörningsförbud. Märket (figur 6) anger förbud mot omkörning av farkoster och virkesflottar. Märket placeras på högra sidan av farleden i förhållande till färdriktningen. På märket finns två likriktade pilar.  

70 §.Mötesförbud. Märket (figur 7) förbjuder både möte mellan farkoster och all omkörning på farledsavsnittet mellan mötesförbudsmärket och motsvarande märke i motsatt riktning eller märket som anger att mötesförbudet upphör, om inget annat märkts ut gällande förbudsområdet. Förbudet gäller inte vid möte med virkesflotte eller mindre farkost med en längd under 20 meter, om inga hinder finns för farkosternas fria fart. Märket placeras på högra sidan av farleden i förhållande till färdriktningen. På märket finns två pilar som pekar i motsatta riktningar. 

71 §.Förbjudet att orsaka svall. På märkets (figur 8) verkningsområde ska sjötrafikanten reglera farkostens fart så att inte för stort svall eller annan sugeffekt uppstår som kan åsamka skada på stationära eller rörliga farkoster, konstruktioner, omgivningen i övrigt eller påverka användningen av vattendraget. Farkosten ska ändå kunna framföras i den fart som krävs för att bibehålla en säker manöverförmåga. Märkets verkningsområde preciseras vid behov med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer ett ankare.  

72 §.Förbud mot vattenskidåkning. Märket (figur 9) anger förbud mot vattenskidåkning. Märkets verkningsområde preciseras vid behov med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en vattenskidåkare. 

73 §.Förbud mot brädsegling. Märket (figur 10) anger förbud mot brädsegling. Märkets verkningsområde preciseras vid behov med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en brädseglare. 

74 §.Förbud mot användning av motor. Märket (figur 11) förbjuder framförande av farkost med hjälp av motorkraft. Märket gäller alla motordrivna farkoster. Vid behov preciseras trafikbegränsningarna och märkets verkningsområde med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en propeller. 

75 §.Förbud mot vattenskoteråkning. Märket (figur 12) förbjuder åkning med vattenskoter eller någon annan motsvarande farkost. Märkets verkningsområde preciseras vid behov med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer vattenskoteråkning.  

76 §.Simning förbjuden. Märket (figur 13) anger förbud mot simning. Märkets verkningsområde preciseras vid behov med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en simmare och vågor. 

77 §.Stoppmärke. Märket (figur 14) används i kombination med ljussignaler för att ange var farkostens eller virkesflottens förstäv senast ska stanna då ljussignalerna anger körförbud. I märkets mittfält finns ett vågrätt streck. Märket kan placeras, beroende på terrängen eller konstruktionerna på väntplatsen, på farledens högra eller vänstra sida i förhållande till färdriktningen.  

78 §.Påbud om ljudsignal, signalart. Vid märket (figur 15) ska farkosten avge ljudsignal, vars art anges med ett hjälpmärke. I märkets mittfält finns en cirkel. Märket placeras på högra sidan av farleden i förhållande till färdriktningen.  

79 §.Påbud om anrop. Vid märket (figur 16) ska farkosten ta kontakt per radiotelefon såsom märket visar. På märket finns en bokstavsförkortning för typen av radiotelefon och anropskanalens nummer anges nedanför. Nödvändiga ytterligare kontaktanvisningar anges med hjälpmärke. Märket placeras på ett synligt ställe i förhållande till färdriktningen. 

80 §.Hastighetsbegränsning. Märket (figur 17) anger den högsta tillåtna hastigheten i kilometer i timmen (km/h) enligt det internationella märkningssystemet. Ett preciserat verkningsområde för hastighetsbegränsningen eller hastighetsbegränsningen i knop (knots) kan vid behov anges med hjälpmärke. Ett märke som gäller en farled ska, om möjligt, placeras på högra sidan av farleden i förhållande till färdriktningen. 

81 §.Begränsad segelfri höjd. Märket (figur 18) anger att den segelfria höjden är begränsad vid märket eller på ett farledsavsnitt som är markerat med sådana märken. Siffrorna i märkets mittfält anger den högsta tillåtna segelfria höjden i meter. Vid märkets övre kant finns en nedåtpekande triangel. Märket placeras antingen på farledens högra sida i förhållande till färdriktningen eller på vardera sidan, utom vid broar, där det fästs på brobalken. I fråga om luftledningar kan märket fästas direkt på ledningen om avståndet på vilket man varseblir märket är under 300 meter. Om märket är försett med ett hjälpmärke som anger den riktning i vilken begränsningen gäller (figur 34), utvisar märket den högsta tillåtna segelfria höjden i den angivna riktningen.  

82 §.Begränsat djup. Märket (figur 19) anger att leddjupgåendet är begränsat vid märket eller på ett farledsavsnitt som är markerat med sådana märken. Siffrorna i märkets mittfält anger det maximala leddjupgåendet i meter. Vid märkets nedre kant finns en uppåtpekande triangel. 

83 §.Begränsad bredd. Märket (figur 20) anger att fartygsbredden är begränsad vid märket eller på ett farledsavsnitt som är markerat med sådana märken. Siffrorna i märkets mittfält anger den maximala farkostbredden i meter. Trianglar vid märkets vänstra respektive högra kant pekar in mot de siffror som anger största tillåtna fartygsbredd. Märket kan placeras på farledens högra eller vänstra sida i förhållande till färdriktningen. 

84 §.Allmänt varningsmärke. Märket (figur 21) föreskriver särskild försiktighet i sjötrafik i märkets närhet. Orsaken till varningen samt preciseringar av dess verkningsområde kan vid behov anges med hjälpmärke. I märkets mittfält finns ett lodrätt streck. 

85 §.Kraftig ström och strömriktning. Märket (figur 22) varnar om att det efter märket förekommer strömning i farleden, vilket inverkar störande på farkostens navigering. Strömriktningen kan vid behov anges med hjälpmärke. I märkets mittfält finns en figur som föreställer strömning. Märket kan placeras på farledens högra eller vänstra sida i förhållande till färdriktningen. 

86 §.Farledskant. Märket (figur 23) varnar om farledskant och anger farledskantens avstånd från märket. Den vida triangeln i märkets mittfält anger den vinkelräta riktningen till farledens kant och siffrorna i triangeln anger avståndet i meter mellan farledskanten och märket. 

87 §.Varning om badplats. Märket (figur 24) varnar om en badplats. Särskild försiktighet ska iakttas i närheten av den allmänna badplats i vattenområdet som märket hänvisar till. På märket finns en figur som föreställer en simmare och vågor.  

88 §.Angöring tillåten. Märket (figur 25) anger kajer och andra platser som reserverats för angöring. Angöring av farkost och virkesflotte vid strand eller, om detta inte är möjligt, ankring av dessa är tillåten på den sida av farleden där märket har placerats. Märket är försett med bokstaven P. Märket kan förses med hjälpmärke enligt figur 34 som utvisar den riktning i vilken huvudmärket gäller. 

89 §.Förtöjning tillåten. Märket (figur 26) anger att förtöjning är tillåten för farkoster och virkesflottar vid strand eller kaj invid märket och 50 meter i vardera riktningen från märket, om inte verkningsområdet angetts på annat sätt med hjälpmärke. På märket finns en figur som föreställer en pollare och en lina.  

90 §.Luftledning. Märket (figur 27) kan placeras antingen på farledens högra sida i förhållande till färdriktningen eller på vardera sidan av farleden på den punkt där ledningen korsar farleden. Märket är försett med en figur som föreställer en blixt som slår ned. Märket används i kombination med märket Begränsad segelfri höjd, som placeras ovanför luftledningsmärket. Om flera luftledningar förekommer i närheten av varandra, utmärks de yttersta ledningarna med en kombination av märket Begränsad segelfri höjd och märket Luftledning, och eventuellt dessutom med en hjälpskylt. I detta fall anges den säkra segelfria höjden under den lägsta luftledningen på märket Begränsad segelfri höjd. Luftledningsmärket används inte i kombination med märket för begränsad segelfri höjd då detta fästs på luftledningen. 

91 §.Telefon. På märket (figur 28) finns en figur som föreställer en telefon. Märket kan förses med en hjälpskylt som anger på vilken plats eller på vilket avstånd telefonen finns.  

92 §.Korsande färjled. Märket (figurerna 29 och 30) anger att vattenområdet och möjligen också en farled på området korsas av en färjled. På märket finns en figur som föreställer en färja. Om färjan är linstyrd är märket även försett med ett vitt streck som föreställer en vajer (figur 29). Därtill kan en hjälpskylt med texten ”Se upp för vajern” användas i samband med märket. Om färjan är frigående saknar märket det streck som föreställer vajern (figur 30). Om färjleden korsar en farled som används för handelssjöfart används därtill ett märke enligt figur 15 (påbud om ljudsignal), som med hjälpskylt fästs överst. Märkena placeras på en synlig plats och på ett tillräckligt avstånd från den plats där farleden korsas av färjleden, så att farkosterna vid behov hinner stanna. Om färjleden korsar en grund farled, eller om ingen allmän farled korsar färjleden, kan de märken som utvisar färjledskorsningen alternativt placeras i ändan av bryggorna.  

93 §.Anropsställe. Märket (figur 31) anger att det från farleden är möjligt att ta kontakt per radiotelefon på den anropskanal som märket anger. På märket finns en bokstavsförkortning för typen av radiotelefon och anropskanalens nummer anges nedanför. Märket placeras på ett synligt ställe i förhållande till färdriktningen.  

94 §.Dricksvatten. På märket (figur 32) finns en figur som föreställer en vattenkran. Märket kan också förses med ett hjälpmärke som anger var vattenposten är belägen.  

95 §.Förbud, påbud eller begränsning upphör. Märket (figur 33) anger den punkt där ett förbud, ett påbud eller en begränsning upphör att gälla. På märket finns ett diagonalt streck. Märket placeras på högra sidan av farleden i färdriktningen eller på baksidan av ett märke som utvisar förbud, påbud eller begränsning och som är avsett för den motsatta färdriktningen.  

96 §.Hjälpmärke som anger den riktning i vilken huvudmärket gäller. Märket (figur 34a) är en rätvinklig triangel vars räta vinkel pekar i den riktning som märket gäller. Märkestriangelns vertikala sida är lika hög som huvudmärket, och märkestriangeln fästs direkt bredvid huvudmärket. För att förbättra åskådligheten kan man i hjälpmärket, som anger den riktning i vilken huvudmärket gäller, använda en rektangulär botten, vars färg bestäms enligt huvudmärkets färg: rött för förbuds-, påbuds-, begränsnings- och varningsmärken, blått för informationsmärken (figur 34b).  

97 §.Hjälpskylt. Märket används för att precisera huvudmärkets syfte. Hjälpskylten (figurerna 35, 15 och 22) är rektangulär och har samma bredd som huvudmärket. Hjälpskyltar som anger avstånd eller den sträcka på vilken märket gäller fästs ovanför huvudmärket. Övriga hjälpskyltar som preciserar huvudmärket fästs nedanför huvudmärket. 

98 §. Kabel- och ledningstavlor. Märket (figur 36) utvisar platsen i en farled eller ett annat trafikerat vattenområde, där en kabel, vatten- eller avloppsledning eller annan ledning är nedsänkt i vattnet. Kabel- och ledningstavlorna är rektangulära med texten KAAPELI, (KABEL eller CABLE) i stora svarta bokstäver på kromgul botten och på ledningstavlan anges också ledningens karaktär (t.ex. NATURGAS eller VATTENLEDNING). En kabel- eller ledningstavla placeras på vardera stranden till vattenområdet vinkelrätt mot kabelns, vattenledningens, avloppsledningens eller en annan lednings riktning så, att den räta linjen som löper genom tavlorna utvisar kabelns, vattenledningens, avloppsledningens eller en annan lednings läge. 

99 §.Riktmärken. Riktmärken kan användas för att precisera en kabels eller lednings läge på ett ställe där den korsar en farled, om detta inte tillräckligt tydligt kan utvisas med kabeltavlor. Den linje som löper genom riktmärkena (nedre och övre, figur 37), utvisar kabelns eller ledningens läge vid farleden. Det nedre riktmärket är ett cirkelformigt rött märke försett med en vit bård. Den vita bårdens bredd utgör 1/8 av märkets diameter. Det övre riktmärket består av två ovanpå varandra placerade märken, av vilka det övre är identiskt med det nedre riktmärket. Omedelbart nedanför detta finns ett snedställt kvadratiskt vitt märke med en röd bård, vars bredd utgör 1/8 av märkets diagonal. Riktmärkenas höjd ska dimensioneras så att man tydligt kan se riktmärkena från farleden som korsar kabeln. 

5 kap. Förbud, begränsningar och tillstånd till tävlingar och övningar. 

100 §.Tillfällig stängning av vattenområde. För närvarande finns det inga bestämmelser om avbrytande eller tillfällig begränsning av trafik, med undantag av kanaler. Bestämmelsen behövs med anledning av olyckor eller någon annan motsvarande orsak. Bestämmelser om permanent stängning eller inskränkning av farleder finns i vattenlagen. Enligt den föreslagna paragrafen ska beslut om tillfälligt avbrytande av trafik fattas av Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelsen möjliggör tillfälliga stängningar av alla vattenområden, inte enbart allmänna farleder.  

101 §.Förbud och begränsningar som gäller ett visst område eller en viss farkosttyp. I 1 mom. föreskrivs att trafik med farkoster kan förbjudas eller begränsas på ett visst vattenområde för viss tid eller tills vidare, om detta är nödvändigt till skydd för trafiken, miljön, fisket eller någon annan näring eller för allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse. Det kan bli motiverat att utnyttja den i paragrafen angivna möjligheten att utfärda ett förbud eller en begränsning i ett visst område t.ex. på grund av trafik, miljön eller allmänt rekreationsbruk. Det är också möjligt att få till stånd ett förbud eller en begränsning i ett område i syfte att skydda fiske eller någon annan näring eller ett allmänt intresse. Det kan bli aktuellt med en sådan åtgärd t.ex. med anledning av arbete som utförs i eller under vatten eller med anledning av en lokal semesterby, timmerflottning eller annan motsvarande näringsverksamhet. Med skydd av miljön avses här även skydd av sådana konstruktioner på vilka byggnads- eller underhållsarbete utförs i vattenområdet eller i ett område som anknyter till farleden eller som sträcker sig över eller under den. Beslutet om förbud eller begränsning fattas av Transport- och kommunikationsverket.  

Enligt 15 § i den gällande sjötrafiklagen har beslut om förbud och begränsningar fattats av Trafikverket när det gällt allmänna farleder och av miljöansvarsområdet vid närings-, trafik- och miljöcentralerna när det gällt andra vattenområden. Det är ändamålsenligt att besluten framöver fattas av en enda aktör, för att undvika att beslut som gäller ett visst vattenområde måste fördelas mellan två olika myndigheter. På så sätt blir besluten enhetligare, och i samband med besluten kan man bättre bedöma vilka sammantagna konsekvenser förbuden och begränsningarna får. De regionala förbud och begränsningar som fastställs med stöd av detta moment består i praktiken vanligtvis av förbud mot att framföra farkoster med motorkraft, förbud mot att orsaka svall och hastighetsbegränsningar. 

I 2 mom. föreskrivs om sådana förbud och begränsningar som avses i 16 § i den gällande sjötrafiklagen och som gäller en viss farkosttyp. Om användningen av en viss motordriven farkosttyp medför särskilt betydande olägenheter för naturen eller den övriga miljön, fisket eller någon annan näring, allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse, kan Transport- och kommunikationsverket förbjuda eller begränsa användningen av denna farkosttyp på ett visst område. Med särskilt betydande olägenhet avses i denna paragraf bl.a. buller eller miljöskadliga utsläpp som orsakas av en farkost. Numera fattas beslut om förbud och begränsningar i fråga om farkoster som används för handelssjöfart av Trafiksäkerhetsverket och beslut om förbud och begränsningar i fråga om andra farkoster av miljöansvarsområdet vid den regionala NTM-centralen. Även i detta fall är det motiverat att besluten fattas av en och samma myndighet så att de sammantagna konsekvenserna av olika farkosttyper bättre kan beaktas när förbud och begränsningar fastställs. De beslut om förbud och begränsningar som fattas med stöd av 2 mom. består i allmänhet av förbud mot framförande av en viss typ av farkost med motorkraft, förbud mot vattenskoteråkning, förbud mot vattenskidåkning samt farkostspecifika hastighetsbegränsningar. 

Förbuden eller begränsningarna gäller fortfarande inte användningen av farkoster som behövs för arbetet eller på grund av bostadens läge och inte heller användningen av svårt rörelsehindrade personers farkoster, om inte något annat bestäms i beslutet av särskilt vägande skäl. Som särskilt vägande skäl betraktas en befintlig orsak som är relevant för den allmänna säkerheten eller för miljön. Hastighetsbegränsningar gäller emellertid alltid i dessa fall. 

Även trafik som är nödvändig för utförande av tjänsteuppdrag, transporter för prehospital akutsjukvård och räddningsuppdrag eller av annat vägande skäl är alltjämt tillåten oberoende av förbud eller begränsningar. Förbuden eller begränsningarna gäller inte heller Försvarsmaktens verksamhet. 

102 §.Behandlingen av förbuds- och begränsningsärenden. En framställan om att förbud eller begränsningar ska införas i ett visst område eller för en viss farkosttyp kan göras till Transport- och kommunikationsverket av kommunen eller en kommunmedlem, Farledsverket, närings-, trafik- och miljöcentralen eller av en sådan myndighet, sammanslutning eller ägare till ett vattenområde som berörs av saken. Transport- och kommunikationsverket kan enligt paragrafen också på eget initiativ inleda införandet av ett förbud eller en begränsning. Innan beslut meddelas ska myndigheten höra de parter som berörs av ärendet, dvs. kommunen, närings-, trafik- och miljöcentralen och någon annan sådan myndighet, sammanslutning eller vattenområdesägare.  

Det föreslås att paragrafen ska innehålla de bestämmelser om behandling av förbuds- och begränsningsärenden som finns i 2 kap. i den gällande sjötrafikförordningen. I dessa föreskrivs närmare om hur en framställning ska göras och om kungörande av framställningen, anmärkningar, kungörande av beslut och delgivning av beslut. Bestämmelsen om lämnande av anmärkningar har dock ändrats så att anmärkningar inte längre behöver lämnas till kommunstyrelsen, utan de ska lämnas direkt till Transport- och kommunikationsverket. 

103 §.Ikraftträdande av förbud och begränsningar. Ett beslut om förbud eller begränsning som meddelats av Transport- och kommunikationsverket träder inte i kraft automatiskt trots ändringssökande, utan det ska i beslutet föreskrivas särskilt om ikraftträdandet. Besvärsmyndigheten har dock möjlighet att förbjuda verkställandet av ett beslut.  

104 §.Utmärkning av förbud och begränsningar. Förbud eller begränsningar som gäller framförande av farkost ska, om möjligt, utmärkas på vattenområdet eller i dess närhet. Flytande märken behöver inte användas. För utmärkningen ansvarar huvudmannen för farleden om det är fråga om en allmän farled och kommunen om det är fråga om ett annat område. Utmärkningsansvaret är förenligt med den gällande sjötrafiklagen. Vid placering av permanenta märken på en strand eller i ett vattendrag ska avtal om saken träffas med områdets ägare, såvida det inte är fråga om obetydliga märken eller anordningar. Den utmärkning av förbud och begränsning som föreslås i paragrafen är till tillämpliga delar förenlig med det förfarande som avses i 10 kap. 5 § i vattenlagen (587/2011).  

Hastighetsbegränsningar ska, om möjligt, utmärkas även av den nationella sjökortsmyndigheten eller en av denna auktoriserad part i de sjökort som publiceras, när t.ex. skalan tillåter det. 

105 §.Ändring av beslut om förbud eller begränsningar. Om förhållandena väsentligt har förändrats kan ett beslut om förbud eller begränsning ändras. Det föreslås att samma bestämmelser som vid meddelande av beslut ska iakttas i tillämpliga delar vid ändring av ett tidigare beslut. 

106 §.Tillstånd till tävlingar, övningar och andra evenemang. Paragrafen motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i den gällande sjötrafiklagen, men i den hänvisas det förutom till tävlingar och övningar även till andra evenemang. I 1 mom. konstateras att för återkommande eller permanent anordnande av tävlingar, övningar eller andra evenemang med motordrivna farkoster på ett och samma vattenområde ska, utöver det som någon annanstans i lag bestäms om tillståndsplikt, tillstånd sökas hos den kommunala miljövårdsmyndigheten. Med återkommande evenemang avses en tävling, övning eller något annat evenemang som ordnas en eller flera gånger under samma sommar. Dessa evenemang betraktas som återkommande även om de anordnas regelbundet varje år.  

Sådant tillstånd som avses i 1 mom. behövs inte om ett evenemangsområde har inrättats så att området och dess syfte framgår av en detalj- eller byggnadsplan eller om ett sådant miljötillstånd som avses i miljöskyddslagen (527/2014) har beviljats för området. 

Enligt 2 mom. ska motsvarande tillstånd också sökas för anordnande av ett enskilt evenemang, om evenemanget sannolikt bedöms orsaka betydande olägenheter för miljön, bl.a. buller samt utsläpp i luften och i vattendrag. Kommunen kan ta ut en avgift för de tillstånd som avses i 1 mom. och 2 mom. Denna avgift får motsvara högst kommunens totala kostnader för prestationen. Grunderna för avgifterna till kommunen fastställs närmare i en taxa som antas av kommunen. 

Tillstånd till ett evenemangsområde som sträcker sig över flera kommuner ska enligt 3 mom. beviljas av den behöriga NTM-centralen, dvs. NTM-centralen på den ort där tävlingen eller övningen antingen börjar eller slutar. Tillstånd till ett evenemang som genomförs inom flera NTM-centralers verksamhetsområde beviljas av den behöriga NTM-central inom vars verksamhetsområde evenemanget huvudsakligen genomförs.  

Enligt 4 mom. är en förutsättning för tillstånd som avses i denna paragraf att evenemanget i fråga uppfyller tillräckliga säkerhetskrav och att verksamheten inte medför oskäliga olägenheter för naturen eller den övriga miljön, fisket, allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt intresse. Det krävs också ett samtycke från områdets ägare.  

Enligt 5 mom. behövs tillstånd dock inte för övningar som genomförs av räddnings- eller sjöräddningsväsendet, av de myndigheter som övervakar sjötrafiken eller av försvarsmakten. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 21 § 5 mom. i den gällande sjötrafiklagen, men den utsträcks till att gälla även polisens, Tullens och Transport- och kommunikationsverkets övningar. I bestämmelsen hänvisas i stället för till brand- och räddningsväsendet till räddnings- och sjöräddningsväsendet. Räddningsväsendet omfattar förutom räddningsverket även de avtalsbrandkårsenheter som hör till räddningsväsendets system.  

Enligt 6 mom. är det möjligt att hos Transport- och kommunikationsverket ansöka om att ett förbud eller en begränsning som gäller ett visst område ska frångås tillfälligt eller att ett vattenområde ska stängas tillfälligt, om en tävling eller övning förutsätter detta. Detta är en ny bestämmelse som behövs för att tävlingar, övningar och andra evenemang ska kunna genomföras och sjötrafiken regleras under dessa evenemang.  

6 kap. Krav som gäller farkoster och deras utrustning. 

107 §.Farkosters konstruktion, utrustning och skick. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar i huvudsak 8 § i den gällande sjötrafiklagen. Språkdräkten i 2 mom. förtydligas och ändras så att momentet även omfattar betydande eller onödiga störningar som orsakas av användningen av farkoster. Avsikten är att också bl.a. icke-materiella störningar som drabbar miljön och ett allmänt eller enskilt intresse bättre ska tas i beaktande. I den gällande sjötrafiklagen omfattar bestämmelsen betydande eller onödiga olägenheter för naturen eller den övriga miljön, fisket, allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller något annat allmänt eller enskilt intresse. Olägenheter för miljön kan också innebära t.ex. skador på anordningarna i en kanal.  

Enligt 3 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om konstruktionen och egenskaperna i fråga om hyresbåtar och farkoster som erbjuds för uthyrning och om de anordningar, utrustningar och tillbehör som måste finnas ombord på hyresbåtar och farkoster som erbjuds för uthyrning samt om egenskaperna, konstruktionen, slaget, antalet, skicket och användningen av dessa. För närvarande har Trafiksäkerhetsverket med stöd av 23 § i lagen om fartygssäkerhet befogenhet att meddela föreskrifter om anordningar och utrustning som ska finnas i hyresbåtar som hyrs ut bemannade eller obemannade. Trafiksäkerhetsverket har med stöd av denna meddelat en föreskrift om anordningar och utrustning för hyresbåtar, och avsikten är att föreskriften ska upphävas samtidigt som besiktningskravet slopas. I lagen finns emellertid alltjämt ett bemyndigande att meddela föreskrifter som möjliggör ett snabbt ingripande i sådana fall där hyresfarkoster eller deras utrustning behöver kompletteras. Trots att föreskrifter i fortsättningen får meddelas om utrustningen av hyresbåtar som hyrs ut bemannade behöver hyresbåtar inte längre genomgå besiktning, och de måste inte heller förses med CE-märkning, vilket i nuläget krävs i samband med besiktning. Med farkoster som hyrs ut avses sådana farkoster som hyrs ut obemannade. 

Med en sådan farkost som inte är ett i 2 § 15-25 punkten i lagen om fartygssäkerhet avsett fartyg kan kommersiell verksamhet bedrivas. Detta är möjligt redan nu. 

108 §.Farkosters utrustning. I paragrafen finns en förteckning över all utrustning som måste finnas i en farkost och som det föreskrivs om i 2 § i den gällande sjötrafikförordningen (124/1997).  

I 1 mom. anges vilken utrustning som ska finnas i varje farkost som är försedd med motor och varje farkost med en skrovlängd på över fem meter som är försedd med segel, då farkosten är i gång. Momentet motsvarar huvudsakligen den förteckning över utrustning som finns i den gällande sjötrafikförordningen, men dess språkdräkt förtydligas och kompletteras till vissa delar.  

Eftersom bestämmelsen gäller farkoster som är försedda med motor, då dessa är i gång, omfattar den även t.ex. motordrivna bastuflottar, som används för färd på vatten.  

Enligt bestämmelsen ska utrustningen vara i funktionsdugligt skick. Det innebär t.ex. att räddningsvästarna ska vara hela och vid behov underhållas enligt tillverkarens anvisningar. 

I 1 mom. 1 punkten föreskrivs att i fråga om sådana farkoster som omfattas av bestämmelsen ska för var och en som befinner sig i farkosten finnas en godkänd räddningsväst, ett flytplagg eller en räddningsdräkt, och dessa ska, liksom i nuläget, till sin storleksklass och sin bärförmåga motsvara personens storlek och vikt. Enligt paragrafens sista moment kan Transport- och kommunikationsverket genom en föreskrift utfärda närmare bestämmelser om vilka räddningsvästar, flytplagg och räddningsdräkter som godkänns. Om godtagbara räddningsvästar, flytplagg och flytdräkter föreskrivs numera i Sjöfartsstyrelsens beslut om farkosters utrustning (Dnr 44/00/97). 

Enligt 1 mom. 2 punkten krävs, liksom i nuläget, en länspump eller något annat redskap för tömning av båten. Ett redskap som kan ersätta en länspump är t.ex. ett öskar, om det lämpar sig för tömning av farkosten i fråga.  

I paragrafen kompletteras 1 mom. 3 punkten jämfört med den gällande bestämmelsen på så sätt att det valda redskapet, åror, paddel eller ankare med lina, är lämpligt med tanke på farkostens storlek och egenskaper. Åror eller paddel uppfyller inte detta krav t.ex. på stora nöjesfartyg, utan i dessa fall är ett ankare med lina det primära alternativet. I stället för eller utöver lina kan ankaret också vara försett med en kedja. Utrustningen ska vara sådan att man med den kan påverka farkostens färd om den t.ex. driver med vinden.  

Enligt 1 mom. 4 punkten krävs en handbrandsläckare som granskats på behörigt sätt, om farkosten har en förbränningsapparat, t.ex. en bränsledriven grill, ett stormkök eller en värmeanordning, en inombordsmotor eller en utombordsmotor på mer än 25 kilowatt. Enligt punkten ska handbrandsläckaren granskas med högst ett års intervall. Bestämmelser om granskning och service av handbrandsläckare finns för närvarande i inrikesministeriets förordning om granskning och service av handbrandsläckare (917/2005). I denna förordning förutsätts att handbrandsläckare ska granskas med ett års intervall om släckaren förvaras på ett ställe där den är utsatt för faktorer som påverkar dess funktionsskick, såsom fukt, vibration, temperaturväxlingar eller köld. En släckare som förvaras i en farkost kan anses bli utsatt för dessa faktorer. Kemikalie- och säkerhetsverket Tukes övervakar att handbrandsläckarna på Finlands marknad överensstämmer med kraven. Vattenskotrar behöver dock inte vara utrustade med handbrandsläckare. För närvarande finns motsvarande bestämmelse i Sjöfartsstyrelsens beslut (Dnr 4/00/97), men regleringen ska lyftas till lagnivå. I sjötrafikförordningen förutsätts för närvarande att handbrandsläckaren överensstämmer med standarden EN 3 och har en effektklass på minst 8A 68B. Om handbrandsläckarnas tekniska egenskaper kan i fortsättningen föreskrivas i en föreskrift av Transport- och kommunikationsverket. På så sätt kan man i fortsättningen snabbare reagera på eventuella förändringar som beror på produktutvecklingen av handbrandsläckare. 

Enligt 2 mom. ska farkoster vara utrustade med signalutrustning enligt kapitel D i sjövägsreglerna. Bestämmelsen grundar sig på sjövägsreglerna. I regel 33 i kapitel D förutsätts att farkoster med en längd av 12 meter eller mer ska vara försedda med vissla, farkoster med en längd av 20 meter eller mer ska utöver vissla vara försedda med fartygsklocka och farkoster med en längd av 100 meter eller mer ska dessutom vara försedda med en gonggong. Fartygsklockan eller gonggongen får under vissa förutsättningar också ersättas med annan utrustning. Farkoster med en längd av mindre än 12 meter ska vara utrustade med en anordning med vilken en effektiv ljudsignal kan ges. Bestämmelsen är ny. 

I 3 mom. finns en informativ bestämmelse om att det föreskrivs särskilt om ljus, dvs. signallyktor, och flytgasaggregat. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 2 § 4 mom. i den gällande sjötrafikförordningen. Med hänvisningen i bestämmelsen avses statsrådets förordning om säkerhetskraven för flytgasanläggningar (858/2012). Förordningens 5 § och bilagan till förordningen gäller farkoster. Bestämmelser om placering av och tekniska detaljer för ljus finns i bilaga I till sjövägsreglerna.  

I 3 mom. föreskrivs att Transport- och kommunikationsverkets kan godkänna signallyktor som ska användas på farkoster. Sjöfartsstyrelsen har 1981 meddelat ett beslut om godkännande av signallyktor (Dnr 1466/81/301), och beslutet har förnyats 1995 (Dnr 3/00/95, meddelats genom Sjöfartsstyrelsens informationsblad nr 15/15.8.1995). Bestämmelsen är ny och bygger på 13 punkten i bilaga I till sjövägsreglerna. I punkten i fråga konstateras att ljus och signalfigurers konstruktion samt installationen av ljus ombord på fartyget ska godkännas av den behöriga myndigheten i den stat där fartyget är registrerat. Signallyktor kan vid behov godkännas även framöver. Godkännandet av signallyktor omfattas delvis av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG. 

I 4 mom. bemyndigas Transport- och kommunikationsverket att meddela närmare föreskrifter om egenskaperna, konstruktionen, slaget, antalet, skicket och användningen i fråga om farkoster och deras motorer samt utrustning och tillbehör. Detta bemyndigande gäller även signallyktor. Med stöd av bemyndigandet att meddela föreskrifter är det också möjligt att vid behov förbjuda användningen av vissa utrustningar. Exempelvis i kanaler kan det vara nödvändigt att förbjuda användning av fendrar, eftersom de kan lossna och hamna i kanalens avstängningsanordningar och därmed orsaka sådan olägenhet för miljön som strider mot 107 § 2 mom. 

109 §.Undantag som gäller farkoster och deras utrustning. I 1 mom. föreskrivs att Transport- och kommunikationsverket i enskilda fall av särskilda skäl kan bevilja undantag från de bestämmelser och föreskrifter som gäller farkosters konstruktion, motor, utrustning och tillbehör. Ett villkor för att undantag ska beviljas är att detta inte medför fara för sjötrafikens eller personers säkerhet eller miljön och att tillämpningen av bestämmelserna eller föreskrifterna skulle vara uppenbart meningslös eller oskäligt besvärlig. 

Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 9 § 3 mom. i den gällande sjötrafiklagen. Ett nytt krav i bestämmelsen är att undantaget inte heller får medföra fara för miljön. I bestämmelsen betonas också separat att personers säkerhet inte får äventyras, vilket innebär t.ex. att farkostens konstruktion inte får orsaka fara för passagerarna. 

Med enskilda fall avses i bestämmelsen t.ex. ett visst evenemang för vilket arrangören behöver ett undantag med avseende på egenskaperna hos de farkoster som används under evenemanget. Med enskilda fall avses också t.ex. sådana försök som främjar automatiseringen av farkoster i fritidsbruk och för vilka det är nödvändigt att avvika från bestämmelser och föreskrifter om farkostens allmänna konstruktion, utrustning eller tillbehör.  

I 2 mom. fastställs att Transport- och kommunikationsverket på begäran av den som arrangerar ett båtsportsevenemang kan bevilja de farkoster som deltar i evenemanget undantag från bestämmelserna och föreskrifterna om farkosters konstruktion och utrustning, förutsatt att farkosternas säkerhet inte försvagas av undantagen. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 9 § 3 mom. i den gällande sjötrafiklagen. 

7 kap. Registrering av farkoster. 

I detta kapitel samlas och uppdateras de bestämmelser om registrering av farkoster som inte gäller det allmänna trafik- och transportregistret. Bestämmelser om skyldigheten att registrera en farkost, registreringsbevis och provbeteckning finns för närvarande i lagen om registrering av farkoster. Bestämmelser om trafik- och transportregistret finns i lagen om transportservice. 

110 §.Skyldighet att registrera en farkost. Enligt 1 mom. gäller registreringsplikten så gott som alla motordrivna farkoster i fritidsbruk med en motoreffekt på minst 15 kilowatt, samt minst 5,5 meter långa fritidsbåtar med segel eller motor, även om deras motoreffekt är mindre än 15 kilowatt. Registreringsplikten gäller i regel bl.a. fritidsbåtar, nöjesfartyg och vattenskotrar, om de uppfyller de förutsättningar som anges i detta moment. I fråga om segelbåtar i fritidsbruk gäller registreringsplikten från 5,5 meter. Gränsen på 5,5 meter för registreringspliktiga farkoster skiljer sig från längdgränsen i fråga om utrustningskraven (5 meter). Längdgränsen för registreringspliktiga farkoster har varit oförändrad sedan år 2006. Det är svårt att harmonisera längdgränserna, eftersom en sänkning av registreringsgränsen till 5 meter skulle innebära att uppskattningsvis tusentals farkoster plötsligt måste registreras och regleringen därmed skärps. Om längdgränsen i fråga om utrustningskraven höjs till 5,5 meter faller tusentals farkoster utanför utrustningskraven, vilket leder till att säkerheten kan försvagas. Andra farkoster som omfattas av registreringsplikten är bl.a. yrkesbåtar, som används för oljebekämpning eller på hydrotekniska byggplatser och andra farkoster som används av privatpersoner för annat än fritidsbruk samt farkoster som används av polisen, brandkåren eller Tullen. Registreringspliktiga farkoster innefattar även bastuflottar och motsvarande farkoster, om de uppfyller de förutsättningar som anges i detta moment. 

Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till lagen om transportservice och det trafik- och transportregister som det föreskrivs om i denna. Personuppgiftsansvarig enligt lagen i fråga är Transport- och kommunikationsverket. 

Enligt 3 mom. kan också sådana farkoster som inte är registreringspliktiga med stöd av denna lag införas i registret. Exempel på sådana farkoster är fartyg som införts i fiskefartygsregistret för insjövatten och farkoster som hör till fartyg som har införts i fiskefartygsregistret för insjövatten eller enligt lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs (s.k. båtar som medförs ombord) eller farkoster som till sin storlek eller motoreffekt understiger registreringsgränserna. 

I 4 mom. föreskrivs om att farkoster som införts i trafik- och transportregistret inte samtidigt får vara införda i det fartygsregister enligt fartygsregisterlagen som förs av Statens ämbetsverk på Åland eller i fiskefartygsregistret enligt lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs. Bestämmelsen gäller i praktiken över 10 meter långa farkoster, som kan användas både för fritidsbruk och i näringsverksamhet. Den som gör registeranmälan ansvarar för att farkostens användningsändamål definieras och att farkosten införs i ett lämpligt register. Den person som anmäler farkosten till registret är farkostens ägare, och han eller hon känner bäst till dess användningsändamål.  

Enligt 5 mom. kan en sådan farkost som inte har någon anknytning till Finland via ägande, innehav eller huvudsaklig användningsplats inte införas i trafik- och transportregistret. Syftet är att genom denna bestämmelse undvika att det register som förs av Transport- och kommunikationsverket används för registrering av båtar i utländsk ägo som används utomlands. I dessa fall har syftet varit att undvika krav som hänför sig till användningsområdets eller landets nationella säkerhetsrelaterade (besiktningar o.d.) eller ekonomiska frågor (beskattning, bruksavgifter). Båtar i utländsk ägo som används permanent i Finland, t.ex. på sommarstugor, ska införas i trafik- och transportregistret. Bestämmelsen är ny. 

Enligt 6 mom. ska på farkosters nationalitet och rätt att föra finsk flagg tillämpas 1 kap. 1 § i sjölagen. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § 1 mom. i sjölagen, som gäller fartygs nationalitet och rätten att föra finsk flagg, utgör en central del av sjörätten och kan således tillämpas även farkoster. Bestämmelser om en utländsk farkosts rätt att föra finsk flagg finns i 1 kap. 1 § 2 och 3 mom. i sjölagen. 

111 §.Undantag från registreringsplikten. Paragrafen innehåller en förteckning över farkoster som kan införas i registret men som inte omfattas av registreringsplikten. Registreringsplikten gäller inte farkoster vars ägare eller innehavare är försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet. Uppgifter om dessa farkoster fås vid behov direkt från de berörda myndigheterna. Registreringsplikten gäller inte heller fartyg som registrerats med stöd av fartygsregisterlagen eller farkoster som hör till ett fartyg som har införts i fiskefartygsregistret enligt lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs, t.ex. en livbåt eller någon annan båt som medförs ombord. Dessa båtar används i regel inte för fritidsbruk. 

Jord- och skogsbruksministeriet upprätthåller förutom det i 110 § nämnda registret över fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs även ett fiskefartygsregister för insjövatten med stöd av 38 § i lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (1048/2016). Registreringsplikten gäller inte fartyg som införts i fiskefartygsregistret för insjövatten eller en farkost som hör till ett sådant fartyg. För att undvika dubbla registreringar är det ändamålsenligt att inte kräva att dessa fartyg ska registreras också i trafik- och transportregistret.  

Farkoster som är avsedda endast för tävlingsbruk är inte heller registreringspliktiga. Denna typ av farkoster används inte för andra ändamål än tävlingar, och syftet med registreringen förutsätter inte att dessa farkoster ska införas i registret. Däremot ska farkoster som används både för tävlingar och för fritidsbruk registreras. Med tävlingsbruk avses också övning inför tävling.  

112 §.Användning av en registreringspliktig farkost. Enligt 1 mom. är det inte tillåtet att använda en registreringspliktig farkost i sjötrafik innan farkosten har införts i registret, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen. 

Enligt 2 mom. får en farkost som befinner sig tillfälligt i Finland och vars ägare eller innehavare varken har hemkommun, hemvist eller hemort i Finland emellertid användas i Finland utan att den anmäls till registret. Här avses t.ex. sådana fall där farkosten ägs eller innehas av en utländsk fysisk person som varken har hemkommun, hemvist eller hemort i Finland, eller en juridisk person som inte har hemort i Finland. Med tillfällig vistelse avses i detta sammanhang en situation där en farkosten befinner sig kortvarigt i Finland t.ex. i samband med en semester eller ett besök. Med tillfällig användning avses högst en båtsäsong.  

I 2 mom. preciseras att också en sådan farkost som har registrerats någon annanstans på behörigt sätt får användas tillfälligt i Finland. Bestämmelsen är ny. På så sätt är det möjligt för en person som har sin hemort i Finland men t.ex. en vinterbostad i något annat land och en fritidsbåt eller ett nöjesfartyg som registrerats i det landet att på somrarna komma till Finland med sin farkost. För närvarande är det inte möjligt att ens tillfälligt besöka finska vattenområden utan att registrera farkosten i Finland. Med behörig registrering någon annanstans avses ett register som förs av en myndighet i någon annan stat, inte inofficiella register som förs av hobbyföreningar, båtsällskap, organisationer eller privata företag. Även sådana ägare till eller innehavare av en farkost som har sin hemkommun, hemvist eller hemort i landskapet Åland får använda sin farkost tillfälligt på annat håll i Finland utan att anmäla den till registret. 

I 3 mom. fastställs att om en farkost importeras från utlandet till Finland ska den registreras inom 7 dagar. Även denna bestämmelse är ny. Båtar köps i stor utsträckning bl.a. från Sverige och Storbritannien, men enligt den gällande bestämmelsen är det inte möjligt att köpa en båt utomlands och segla hem den. Bestämmelsen gör det möjligt att segla till Finland med en farkost som man importerar från ett annat land för eget bruk, men farkosten ska registreras inom sju dagar. 

113 §.Förhandsanmälan. Enligt 1 mom. kan identifieringsuppgifter och tekniska uppgifter om en ny farkost och farkostens motor anmälas till Transport- och kommunikationsverket innan farkosten och dess motor första gången registreras i Finland. Uppgifterna om farkosten och motorn kan anmälas på förhand även separat från varandra. Den farkost och motor som förhandsanmäls ska uppfylla de krav som gäller i Finland. De uppgifter som har lämnats i förhandsanmälan behöver inte anmälas i samband med första registrering enligt 114 §.  

Enligt 2 mom. får förhandsanmälan göras av en farkoststillverkare eller motortillverkare eller av dennes företrädare eller av en importör, som är en solvent och sakkunnig i Finlands handelsregister registrerad juridisk person, som har eller av tillverkaren får tillgång till de tekniska uppgifterna om en farkosts eller motors konstruktion och utrustning och tillgång till uppgifterna om försäkringar om överensstämmelse och som har ingått avtal med Transport- och kommunikationsverket om lämnande av uppgifter.  

I 3 mom. konstateras att innan ett avtal som avses i 2 mom. 4 punkten ingås ska den sökande visa för Transport- och kommunikationsverket att den sökande uppfyller kraven i 2 mom. 1-3 punkten. Behövliga utredningar om att kraven uppfylls ska framställas till Transport- och kommunikationsverket. Om den sökande uppfyller de ovannämnda kraven kan Transport- och kommunikationsverket ingå ett avtal med den sökande om lämnande av uppgifter för förhandsanmälan. Transport- och kommunikationsverket avgör huruvida den sökande uppfyller de krav som anges i lagen. Ett syfte med förhandsanmälan är att säkerställa de registrerade uppgifternas riktighet. Uppgifter som lämnas av tillverkaren, dess företrädare eller importören kan anses vara tillförlitliga. Systemet med förhandsanmälan, via vilket sannolikt största delen av uppgifterna om nya farkoster och motorer förs in i registret, tryggar till stor del riktigheten och tillförlitligheten hos de uppgifter som förs in i registret.  

Enligt 4 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om hur förhandsanmälan görs och om de identifieringsuppgifter och tekniska uppgifter för en farkost och en motor som krävs i förhandsanmälan. 

114 §.Första registrering. Enligt 1 mom. ska farkostens ägare lämna in en skriftlig registreringsanmälan till Transport- och kommunikationsverket innan farkosten tas i sjötrafik i Finland för första gången. Första registrering handlar om att farkosten registreras för första gången i Finland. En farkost kan genomgå en första registrering i Finland bara en gång. Annars är det fråga om en ändringsregistrering. Ägaren till den farkost som ska registreras är skyldig att till Transport- och kommunikationsverket anmäla de uppgifter som behövs för en första registrering av farkosten och dess motor.  

I 2 mom. föreskrivs om villkoren för första registrering. Vid en första registrering ska Transport- och kommunikationsverket få en utredning över äganderätten till farkosten och dess motor. Äganderätten till farkosten och dess motor ska påvisas med en åtkomsthandling. Oftast utgörs åtkomsthandlingen av ett köpebrev mellan säljaren och köparen. Den handling som gäller utredning av äganderätt ska kunna lämnas in som en kopia. 

Äganderätten till en farkost som förts in från utlandet ska bevisas genom att en obruten överlåtelsekedja som börjar med den sista utländska ägaren påvisas. Ett specificerat köpebrev, en faktura eller någon annan handling som klarlägger äganderätten är exempel på utredningar som kan anses vara adekvata. Utredningarna ska vara på finska eller svenska.  

Farkostens ägare ska också göra en anmälan om den innehavare som använder farkosten, om farkostens ägare inte är innehavaren av den. Med innehavare avses en annan fysisk eller juridisk person än ägaren, på vilken den huvudsakliga användningen av farkosten har övergått eller till vilken farkosten enligt avtal överlåts för längre tid än 30 dagar. Om en farkost har flera ägare eller innehavare ska en av dem registreras som huvudsaklig kontaktperson. En förutsättning för första registrering är också att ägaren visar upp intyg över tillverkningsnummer som identifierar den farkost som ska antecknas i registret och dess motor, om de har tillverkats eller farkosten har tagits i fritidsbruk efter den 16 juni 1998, då Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar trädde i kraft.  

En förutsättning för första registrering är också att sådana dokument eller kopior av dokument som påvisar farkostens och dess motors försäkringar om överensstämmelse läggs fram, om farkosten eller motorn har tagits i bruk enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG, sådant det lyder ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/44/EG, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU (direktivet om fritidsbåtar) efter den 16 juni 1998. Överensstämmelsen med kraven påvisas genom att man lägger fram ett dokument över försäkran om överensstämmelse, där tillverkaren av farkosten försäkrar att farkosten uppfyller de krav som ställs på den. Uppgifterna i dokumentet motsvarar farkosten och den CE-märkning som fysiskt fästs på denna.  

En farkost som ska registreras första gången ska uppfylla de väsentliga krav enligt bilaga I till direktivet om fritidsbåtar som avser människors säkerhet och hälsa samt miljöskydd och konsumentskydd. Innan en produkt släpps ut på marknaden eller tas i bruk ska tillverkaren eller dennes auktoriserade företrädare se till att produkten genomgår en bedömning av överensstämmelse i syfte att säkerställa att produkten uppfyller de krav som föreskrivs i eller med stöd av lagen om fritidsbåtar. CE-märkning krävs inte när det gäller farkoster enligt 3 § i lagen om fritidsbåtar. 

Vid den första registreringen ska även uppges farkostens användningsändamål och den kommun i vilken farkosten i huvudsak används. Obligatorisk registreringsbesiktning ska inte vara en förutsättning för första registrering av en farkost.  

Enligt 3 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om de tekniska uppgifter om farkoster och deras motorer som ska uppges vid första registrering. 

115 §.Ändringsregistrering. Ändringsregistreringen handlar om att uppgifterna om en registrerad farkost och dess motor har ändrats. Enligt 1 mom. är ägaren till en registrerad farkost är skyldig att göra en skriftlig anmälan till Transport- och kommunikationsverket om en ändring i de uppgifter i registret som avses i 114 § 2 mom. inom 30 dagar från ändringen, om inte något annat föreskrivs i denna lag. Bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att registeruppgifterna är korrekta och riktiga samt tillförlitliga. När det gäller ägare eller innehavare som har en personbeteckning, behöver ändringar i namn, personbeteckning, adress eller hemkommun eller dödsfall inte anmälas. Detsamma gäller ändringar i kontaktuppgifterna till en juridisk person, vars företags- och organisationsnummer finns infört i registret. De uppgifter som avses ovan finns tillgängliga i befolkningsdatasystemet eller företags- och organisationsdatasystemet och det finns ingen grundad anledning att införa en skyldighet att meddela om sådana ändringar som kan tas direkt ur ett myndighetssystem.  

Enligt 2 mom. är innehavaren av en farkost skyldig att göra en skriftlig anmälan till Transport- och kommunikationsverket om ändringar i de tekniska uppgifterna om farkosten och dess motor och om ändringar i registrets uppgifter om farkostens användningsändamål och den kommun i vilken farkosten i huvudsak används inom 30 dagar från det att uppgifterna ändrats.  

En allmän förutsättning för ändringsregistrering är enligt 3 mom. att en behövlig utredning lagts fram över ändringar som gäller ägaren till eller innehavaren av farkosten, de tekniska uppgifterna om farkosten och dess motor eller farkostens användningsändamål eller den kommun i vilken farkosten i huvudsak används. Informationen om den kommun i vilken farkosten i huvudsak används samlas för att få information om i vilka områden farkoster används i Finland. Till bestämmelsen fogas nya punkter om att Transport- och kommunikationsverket även ska få utredning över ändringar som gäller farkostens och dess motors försäkringar om överensstämmelse och tillfällig avregistrering. Genom den föreslagna ändringen, som gäller utredningar över försäkringar om överensstämmelse, förtydligas Transport- och kommunikationsverkets roll som marknadstillsynsmyndighet. Regleringen är i linje med lagen om fritidsbåtar, där användaren av en farkost förutsätts vidta åtgärder i samband med en omfattande ombyggnad av farkosten eller omfattande motorändringar.  

Begreppet omfattande ombyggnad av farkosten och omfattande motorändringar definieras i lagen om fritidsbåtar. Med omfattande ombyggnad avses sådan ombyggnad av en farkost som ändrar vattenfarkostens framdrivningssätt, innebär omfattande motorändringar, eller ändrar en vattenfarkost i sådan utsträckning att den möjligen inte uppfyller de väsentliga säkerhets- och miljökrav som det föreskrivs om i lagen om fritidsbåtar eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Med betydande motorändringar avses sådana ändringar i en motor som kan göra att motorn överskrider de gränser för avgasutsläpp som det föreskrivs om med stöd av lagen om fritidsbåtar, eller ökar motorns nominella effekt med mer än 15 procent.  

En sådan farkost eller motor som genomgått en omfattande ombyggnad eller omfattande motorändringar ska enligt lagen om fritidsbåtar även genomgå en bedömning av färdigbyggd produkt. 

En utredning över att farkosten och dess motor har försäkringar om överensstämmelse förutsätts redan i den gällande lagen, och bestämmelsen ändrar således inte nuläget. Ändringsregistrering inbegriper även avregistrering. En farkost kan avregistreras tillfälligt när den inte längre används huvudsakligen i Finland eller om farkosten ändras så att den inte längre omfattas av registreringsplikten. Denna åtgärd skiljer sig från slutlig avregistrering på så vis att den avregistrerade farkosten får registreras på nytt i trafik- och transportregistret. Det att Transport- och kommunikationsverket förutsätts få utredning över orsaken till en tillfällig avregistrering ger mer information om hur registret utvecklas. Det gör det möjligt att närmare bedöma orsakerna bakom tillfälliga avregistreringar samtidigt som man får en bild av t.ex. försäljningen av farkoster över landsgränsen eller annan mer permanent flyttning över Finlands gränser. Om det är fråga om en segelbåt med segel som främsta drivkälla, bedöms den högsta tillåtna motoreffekten som ska införas i registret från fall till fall. 

116 §.Slutlig avregistrering Paragrafen motsvarar till övriga delar de gällande bestämmelserna, men omnämnandet av motorn stryks, eftersom bara motorer i sig inte kan avregistreras. Med slutlig avregistrering avses att en registrerad farkost eller motor tas slutligt ur sjötrafik i Finland och att uppgift om detta antecknas i registret. Ägaren till en registrerad farkost är med tanke på uppdateringen av registret skyldig att inom 30 dagar göra en skriftlig anmälan till Transport- och kommunikationsverket om att farkosten har förstörts, skrotats eller demonterats.  

Enligt 2 mom. ska en anteckning om slutlig avregistrering göras i registret endast om Transport- och kommunikationsverket lämnas tillförlitlig utredning om att farkosten har förstörts, skrotats eller demonterats. Utlåtande av polisen eller en annan myndighet om att farkosten eller motorn har förstörts kan betraktas som en sådan utredning. Även en officiell mottagningsplats som fått miljötillstånd eller den som demonterat farkosten eller motorn kan utfärda ett intyg för slutlig avregistrering av farkosten. Transport- och kommunikationsverket kan också godkänna ägarens eller innehavarens utredning över att farkosten har förstörts. Av utredningen ska tydligt framgå att farkosten har förstörts så att den inte längre kan repareras. Även försäkringsbolag kan göra anmälan för slutlig avregistrering efter att de har löst in en farkost som inte kan repareras eller som förstörts. Farkostens ägare fattar beslut om när slutlig avregistrering av farkosten får göras. Exempelvis en farkost som sjunkit har inte nödvändigtvis förstörts, om den kan lyftas till ytan och repareras. En farkost som slutgiltigt har tagits ur bruk kan inte omregistreras.  

117 §.Registreringsbevis. Enligt 1 mom. ska av de personuppgifter som införts i trafik- och transportregistret i registreringsbeviset antecknas namnet på farkostens ägare och innehavare. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om vilka tekniska uppgifter om farkosten och dess motor som ska antecknas i registreringsbeviset. 

Enligt 2 mom. ska registreringsbeviset gälla som nationalitetsbevis för finska farkoster. I registreringsbeviset ska det finnas en anteckning om att farkosten har rätt att föra finsk flagg, om de förutsättningar för beviljande av nationaliteten som avses i 1 kap. 1 § i sjölagen uppfylls vid registreringen. I sådana fall finns i registreringsbeviset en anteckning om att farkosten har finsk nationalitet, beteckningen FI och en bild av Finlands flagga. Om farkosten inte har rätt att föra finsk flagg, ska en anteckning om detta finnas i registreringsbeviset. 

Enligt 3 mom. ska Transport- och kommunikationsverket utfärda ett nytt registreringsbevis, om de uppgifter som antecknats i registreringsbeviset ändras. Till momentet fogas en ny bestämmelse om att ett nytt registreringsbevis utfärdas även i sådana fall där registreringsbeviset har förkommit. I samband med den första registreringen beställs alltid automatiskt ett registreringsbevis för kunden. I samband med namnändring som gäller ägaren eller innehavaren behöver dock inget nytt kort beställas, eftersom uppgifterna om det nya namnet uppdateras automatiskt i systemet och de ändrade namnuppgifterna uppdateras i samband med nästa ändring av de tekniska uppgifterna eller uppgifterna om ägare.  

Enligt 4 mom. ska ett giltigt registreringsbevis medföras vid användning av en farkost, om de uppgifter om farkosten som antecknats i trafik- och transportregistret inte kan påvisas på annat sätt. Ett registreringsbevis kan påvisas på annat sätt exempelvis när tillsynsmyndigheten har direkt tillgång till tillståndsmyndighetens register. Ett undantag är de situationer i samband med första registrering och ändrade registeruppgifter där ägaren eller innehavaren ännu inte har fått det registreringsbevis som utfärdas vid första registrering eller det nya registreringsbevis som utfärdas vid ändringsregistrering, även om en registreringsanmälan har gjorts. Ägaren eller innehavaren ska dock i 30 dagar efter första registrering få använda farkosten utan ett nytt registreringsbevis, eftersom registreringsbeviset ges till ägaren eller till innehavaren av farkosten i efterhand och det inte är möjligt att få det i samband med att anmälan om registrering görs. Farkostens registerbeteckning ska dock redan vara känd och antecknad på farkosten, och farkosten ska ha antecknats i trafik- och transportregistret. I situationer där ändringsregistrering har gjorts men registreringsbeviset ännu inte erhållits får farkosten användas om det senaste gällande registreringsbeviset medförs. Det rekommenderas dock att också en kopia av den handling som gäller ändring av uppgifterna om farkosten medförs när farkosten används efter ändringsregistreringen innan registreringsbeviset erhållits. Med tanke på övervakningen av sjötrafiken är det motiverat att registreringsbeviset medförs.  

Enligt 5 mom. ska Transport- och kommunikationsverket fastställa en mall för registreringsbeviset i enlighet med gällande lag. 

Enligt 6 mom. svarar Transport- och kommunikationsverket för att registreringsbevis framställs och levereras till kunderna. Transport- och kommunikationsverket kan köpa tjänster för framställningen och leveransen av registreringsbevis från en privat eller offentlig serviceproducent. När verksamheten i fråga organiseras ska lagen om transportservice iakttas. Det är inte fråga om en ny bestämmelse, utan detta förfarande iakttas redan nu. 

118 §.Registerbeteckning. Enligt 1 mom. tilldelar Transport- och kommunikationsverket i samband med första registrering farkosten en registerbeteckning som identifierar den och som består av en bokstavs- och sifferserie. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om registerbeteckningens tekniska egenskaper och om hur den märks ut. Den registerbeteckning som tilldelats av Transport- och kommunikationsverket ska vid sidan om farkostens tillverkningsnummer vara den enda identifieringsuppgiften om farkosten. Transport- och kommunikationsverkets datasystem bildar automatiskt en unik registerbeteckning i samband med den första registreringen. Registerbeteckningen består av en bokstavs- och sifferserie. Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om registerbeteckningens tekniska egenskaper och om hur den märks ut. 

Enligt 2 mom. får en registreringspliktig farkost inte användas om den inte är försedd med registerbeteckning.  

I 3 mom. föreskrivs att en farkost som har registrerats i det i 111 § 1 mom. 3 punkten avsedda fiskefartygsregistret för insjöfartyg inte behöver förses med registerbeteckning. En farkost som registrerats i det fiskefartygsregister som är avsett för insjöfartyg kan t.ex. i tillsynssituationer identifieras utifrån redan befintliga beteckningar och uppgifterna om farkosten finns i registret i fråga. 

119 §.Provbeteckning. I den näringsverksamhet som är förknippad med farkoster har man av hävd använt provbeteckningar, så att innehavaren av provbeteckningen har kunnat använda också en icke-registrerad farkost i sjötrafik. Användningen av provbeteckningar har inte varit förknippad med missförhållanden som skulle motivera en avskaffning av praxis. Med tanke på näringsverksamheten skulle det också vara besvärligt att vara tvungen att registrera en farkost t.ex. för korta provkörningar eller testning av motorer. Beviljandet av provbeteckningar är ett undantag från den allmänna registreringsplikten och förbudet att använda icke-registrerade farkoster.  

Enligt 1 mom. kan tillverkaren, importören, försäljaren eller reparatören av en farkost eller dess motor eller någon annan motsvarande näringsidkare ges en provbeteckning för att få använda en icke-registrerad farkost vid provkörning, säljfrämjande verksamhet och annan liknande verksamhet som direkt sammanhänger med utövandet av näringen. Innehavaren av provbeteckningen har alltså rätt att använda en icke-registrerad farkost, vilket annars är förbjudet enligt 112 § 1 mom. Detta hindrar samtidigt inte näringsidkaren från att registrera farkosten t.ex. för att försnabba en försäljning. Provbeteckningen kan ges utifrån en skriftlig ansökan som näringsidkaren lämnat till Transport- och kommunikationsverket.  

Provbeteckningen kan vid behov flyttas från en farkost till en annan. Om näringsidkaren emellertid använder flera farkoster på prov samtidigt, ska varje farkost förses med en unik provbeteckning, eftersom farkoster som används i sjötrafik av skäl som hänför sig till säkerhet och övervakning ska kunna identifieras under alla förhållanden. En näringsidkare ska ges så många provbeteckningar som näringsidkaren anser sig behöva. Genom bestämmelsen begränsas användningen av provbeteckningar till sådan näringsverksamhet som avses ovan, på samma sätt som för närvarande. Det är t.ex. inte godtagbart att använda en farkost med provbeteckning för fritidsbruk eller för näringsidkarens övriga näringsverksamhet. I praktiken kontrolleras detta i samband med övrig tillsyn.  

Enligt 2 mom. gäller en provbeteckning tills vidare. Provbeteckningen kan återkallas om näringsidkaren meddelar att han eller hon avstår från den. Provbeteckningen kan även återkallas om näringsidkaren har använt provbeteckningen i strid med den föreslagna lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den eller om det finns någon annan särskild orsak till att återkalla provbeteckningen. Som en sådan orsak kan anses t.ex. att näringsidkarens näringsverksamhet har upphört antingen helt eller i fråga om verksamhetsområdet i fråga. Transport- och kommunikationsverket kan få denna information bl.a. ur företags- och organisationsdatasystemet eller ur handelsregistret. När en provbeteckning återkallas ska Transport- och kommunikationsverket i fråga om hörande och övrigt förvaltningsförfarande tillämpa förvaltningslagen (434/2003). 

Enligt 3 mom. ger Transport- och kommunikationsverket näringsidkaren ett bevis över att provbeteckning har beviljats. Beviset ska innehålla avsevärt mindre uppgifter än det egentliga registreringsbeviset. Det innehåller t.ex. inga uppgifter om farkosten och motorn. Beviset ska medföras vid användning av farkosten. En icke-registrerad farkost ska förses med en provbeteckning, om farkosten används i enlighet med 1 mom.  

Enligt 4 mom. tillämpas på beviset över provbeteckning vad som i 117 § 5 och 6 mom. föreskrivs om registreringsbevis. 

Enligt 5 mom. får Transport- och kommunikationsverket meddela närmare föreskrifter om provbeteckningens tekniska egenskaper och om hur den märks ut på farkosten samt om vilka registeruppgifter om näringsidkaren som ska antecknas i beviset.  

8 kap. Sjötrafikbrott och sjötrafikförseelser 

120 §.Sjötrafikbrott. En person kan dömas för sjötrafikbrott för en gärning som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet men som inte varit ägnad att äventyra någon annans säkerhet, liv eller hälsa. För sådant brott mot sjötrafiklagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den eller sjövägsreglerna som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet och som är ägnat att äventyra någon annans säkerhet ska med stöd av 23 kap. 1 § i strafflagen utdömas ett straff för äventyrande av trafiksäkerheten. För sådant brott mot sjötrafiklagen eller sjövägsreglerna som begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och som är ägnat att förorsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa ska i sin tur med stöd av 23 kap. 2 § i strafflagen utdömas ett straff för grovt äventyrande av trafiksäkerheten. För sådan miljöförseelse som avses i 48 kap. 3 § 4 mom. i strafflagen döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 1 kap. 5 § 1 mom. eller 2 kap. i den föreslagna lagen eller mot förbud eller begränsningar som har meddelats med stöd av 5 kap. 101 § i den föreslagna lagen, så att gärningen är ägnad att förorsaka fara för miljön. 

Paragrafen innefattar brott för vilka enbart en avgift för trafikförseelse inte kan betraktas som en tillräcklig eller ändamålsenlig påföljd, eftersom bedömningen av gärningen kräver mer prövning eller gärningen kan ha begåtts innan den upptäckts i samband med tillsyn eller annars.  

Bestämmelsen i 1 mom. 1 punkten motsvarar huvudsakligen brott mot de allmänna skyldigheter för den som färdas på vatten som anges i 5 § i den gällande sjötrafiklagen, för vilka kan utdömas böter med stöd av 24 § i den gällande sjötrafiklagen. Till dessa allmänna skyldigheter hör bl.a. att iaktta den omsorg och försiktighet som omständigheterna kräver och att förfara så att man undviker att förorsaka olägenheter eller störningar för naturen, den övriga miljön eller fisket.  

Enligt 1 mom. 2 punkten döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de i 1 kap. 6 § avsedda bestämmelserna om ansvar för den som överlämnar en farkost. Den som överlämnar en farkost kan dömas om farkosten vid tidpunkten för överlämnandet inte är säker i förhållande till vattenområdet i fråga och de omständigheter som sammanhänger med det på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 107 § eller om tillräcklig handledning om användningen av farkosten inte har getts. Som överlämnande betraktas också sådana fall där en farkost hyrs ut. 

Enligt 3 punkten i samma moment döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de i 1 kap. 7 § avsedda bestämmelserna om det allmänna ansvar som hör till befälhavare på farkoster som används för handelssjöfart med undantag av bestämmelsen i 1 kap. 7 § 3 punkten, som gäller annan utrustning än sådana räddningsvästar, flytplagg eller räddningsdräkter som krävs enligt 6 kap. 108 § 1 mom. 1 punkten. Trots att definitionen av befälhavare enligt 1 kap. 6 § omfattar inte bara den som de facto framför, styr eller manövrerar farkosten, men i sista hand också den ägare eller innehavare som har införts i trafik- och transportregistret, kan det straffrättsliga ansvaret endast bäras av en sådan person som de facto kan ha skött de befälhavarskyldigheter som avses i 7 § eller 2 kap. Till befälhavarens allmänna ansvar hör bl.a. att se till att farkosten har en sådan konstruktion, är i ett sådant skick och har sådana övriga egenskaper att den är säker i förhållande till färden och omständigheterna på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 107 §. Bestämmelserna omfattar alla farkoster, inklusive bastuflottar. Om en farkost är i så dåligt skick att den kan orsaka fara för en passagerares eller någon annan persons säkerhet, förutom befälhavarens egen säkerhet, tillämpas dock de bestämmelser i strafflagen som gäller äventyrande av trafiksäkerheten. Befälhavaren ansvarar också för att alla som färdas i farkosten har fått tillräcklig handledning i hur de ska handla ombord. Befälhavaren ska alltså i den utsträckning det är möjligt ingripa t.ex. om någon ställer sig upp i en liten farkost mitt under färden och vid behov instruera passagerarna i användningen av räddningsvästar för att undvika att bryta mot denna bestämmelse. Befälhavaren ansvarar också för att farkosten är försedd med adekvata sjökort och nautiska publikationer, om den planerade färden förutsätter ruttplanering t.ex. med anledning av färdens längd, för att vattenområdena i fråga är okända för befälhavaren eller på grund av någon annan motsvarande orsak eller omständighet. Det att ett sjökort inte finns ombord t.ex. på ständigt återkommande resor till stugan kan inte anses vara straffbart. 

Vidare ansvarar befälhavaren för att passagerarna i farkosten är iklädda sådana flytredskap som avses i 6 kap. 108 § 1 mom. 1 punkten, såsom räddningsvästar, om vädret, sjögången, farkostens skick eller de övriga omständigheterna så kräver. En befälhavare kan således inte straffas för att t.ex. i vindstilla väder på en mycket kort resa som är välbekant för honom eller henne inte ha krävt att medpassagerarna ska använda räddningsvästar. Befälhavaren kan dock alltjämt bestraffas för att det i farkosten inte finns sådana användningsdugliga räddningsvästar, flytplagg eller räddningsdräkter som avses i 108 § 1 mom. för varje person som finns ombord på farkosten.  

Enligt 1 mom. 4 punkten döms även den som inte iakttar bestämmelserna i sjövägsreglerna på ett sådant område där de som sådana ska iakttas. Sjövägsreglerna ska enligt 2 kap. 10 § 1 mom. iakttas bl.a. på det öppna havet och på farlederna för handelssjöfart. Bestämmelsen i fråga gäller befälhavare på farkoster som färdas på dessa områden, men den kan även tillämpas på handelssjöfart, varvid ansvaret fastställs enligt sjölagen. Om en gärning är ägnad att äventyra en annans säkerhet ska strafflagens bestämmelser om äventyrande av trafiksäkerheten tillämpas även i fråga om denna gärning.  

Enligt 5 punkten i samma moment döms den som ändrar eller avlägsnar en säkerhetsanordning eller vid utmärkning av en enskild farled använder säkerhetsanordningar som är avsedda för utmärkning av en allmän farled i strid med förbudet enligt 4 kap. 49 §.  

Enligt 6 punkten i samma moment döms den som i strid med förbudet enligt 50 § i samma kapitel placerar eller har placerat ut en vilseledande ljussignal eller anordning.  

Enligt 7 punkten döms den som genom att bryta mot de i 4 kap. 51–52 § avsedda förbuden har äventyrat en säkerhetsanordnings funktion eller underlåtit att anmäla en säkerhetsanordning som är ur funktion.  

Enligt 2 mom. döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid med 1 kap. 6 § 1 mom. framför, styr eller manövrerar en farkost eller som i strid med 3 kap. 41 § manövrerar en farkost. Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. i fråga får en farkost framföras, styras eller manövreras endast av en person som med hänsyn till förhållandena innehar den ålder och besitter den förmåga och skicklighet som krävs för att han eller hon ska kunna manövrera farkosten, och en registreringspliktig motordriven farkost får styras eller manövreras endast av en person som har fyllt minst 15 år. Enligt 3 kap. 41 § ska befälhavare på nöjesfartyg ha ett internationellt förarbrev för fritidsbåt. Vidare döms enligt 2 mom. även den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överskrider den högsta tillåtna hastighet som anvisas med sjötrafikmärke eller den farkostspecifika hastigheten, om hastigheten överskrids med mer än den högsta tillåtna hastigheten. 

Paragrafens 3–5 mom. innehåller hänvisningar till straffbestämmelser om grövre gärningar, inklusive straffbestämmelsen om försummelse av behörighetskraven i fråga om hyresbåtsförare i lagen om transportservice och straffbestämmelserna om försummelser som begås av befälhavare enligt sjölagen. Sjölagens bestämmelser tillämpas på handelssjöfart och således även på därmed jämförbar, i 1 kap. 2 § i den föreslagna lagen avsedd, bemannad hyresbåtsverksamhet.  

121 §.Åtgärdseftergift och anmärkning. Enligt 1 mom. får för en gärning enligt 120 § eftergift ske i fråga om anmälan, åtal och straff, om gärningen med beaktande av omständigheterna kan anses vara ringa. 

Enligt 2 mom. kan den myndighet som övervakar sjötrafiken utan att vidta andra åtgärder tilldela den som gjort sig skyldig till ett brott en anmärkning, om brottet uppenbarligen är sådant som anges i 1 mom. 

122 §.Påförande av avgift för trafikförseelse inom sjötrafiken. Systemet med avgift för trafikförseelse inom sjötrafiken motsvarar till sina huvuddrag det system med avgifter för trafikförseelse som föreslagits för vägtrafiken. Enligt 1 mom. påförs avgift för trafikförseelse som påföljd vid i den föreslagna lagen angivna trafikförseelser inom sjötrafiken. Avgiften för trafikförseelse påförs av polisen, Gränsbevakningsväsendet eller Tullen, och den betalas till staten.  

I 2 mom. föreskrivs att avgiften ska påföras höjd med 40 euro i förhållande till den förseelse för vilken den strängaste avgiften gäller, om en avgift för trafikförseelse på en och samma gång ska påföras för två eller flera trafikförseelser inom sjötrafiken. Bestämmelsen motsvarar den höjning av ordningsbot som fastställs i 7 kap. 3 b § i strafflagen. 

Enligt 3 mom. ska för ringa sjötrafikförseelser ges en muntlig eller skriftlig anmärkning.  

Målet är att påföljder för förseelser inom sjötrafiken ska påföras genom ett förfarande som motsvarar det administrativa förfarandet alltid när avgift för trafikförseelse kan bedömas vara en tillräcklig påföljd och det inte är fråga om sådana gärningar som avses i 120 § i detta kapitel.  

Enligt 4 mom. 1 punkten får avgift inte påföras om farkostens befälhavare, förare, ägare eller innehavare misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol. Enligt 2 punkten får avgift inte heller påföras om en lagakraftvunnen dom meddelats eller om straff redan påförts för samma gärning.  

Den s.k. ne bis in idem-regeln anges i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen. Enligt artikeln får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Motsvarande bestämmelse ingår också i artikel 14.7 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Förbudet anses även ingå i Finlands grundlag, nämligen i 21 § som berör rättsskyddet, där 2 mom. innehåller en bestämmelse om de garantier för en rättvis rättegång som ska tryggas genom lag (RP 309/1993 rd). 

I Europadomstolens beslutspraxis har ne bis in idem-förbudets tillämpningsområde inte begränsats bara till domar som berör egentliga straffrättsliga straff, utan det har utsträckts också till administrativa påföljder av straffkaraktär.  

I 4 mom. 3 punkten föreskrivs att avgift för trafikförseelse inte får påföras om farkostens befälhavare, ägare eller innehavare misstänks för ett brott som begåtts genom samma gärning. Det är fråga om en s.k. konkurrenssituation, där en person t.ex. genom (en och) samma körning har gjort sig skyldig till fylleri i sjötrafik och lindrig fortkörning Enligt bestämmelsen ska avgift för trafikförseelse i detta fall inte påföras för förseelsen rörande lindrig fortkörning.  

I 4 mom. 4 punkten föreskrivs dessutom att avgift för trafikförseelse inte får påföras om som har begått trafikförseelsen inte har fyllt femton år vid tidpunkten för gärningen. 

Enligt 5 mom. behöver en påföljd inte bestämmas, om trafikförseelsen inom sjötrafik uppenbarligen har berott på ursäktlig ouppmärksamhet eller tanklöshet eller om bestämmandet av påföljden av någon annan orsak är uppenbart oskäligt. 

Utgångspunkten är att sjötrafikanterna ska känna till sjötrafikbestämmelserna. Exempelvis ska befälhavaren på en farkost i behövlig utsträckning ta reda på vilka sjötrafikmärken som gäller i ett visst område. I vissa situationer kan det hända att t.ex. ett trafikmärke skyms av växtlighet. I sådana fall kan det bli aktuellt att avstå från åtgärder. Vid bedömningen av huruvida denna bestämmelse ska tillämpas är det också möjligt att beakta förarens personliga egenskaper, såsom ålder, hälsotillstånd och utvecklingsnivå.  

Åtgärdseftergift kan likaså komma i fråga då gärningen är av så ringa karaktär att till och med en anmärkning kan anses oskälig. Även en uppsåtlig gärning kan i vissa undantagsfall lämnas utan påföljd.  

123 §.Allmänna förseelser av befälhavare på en farkost. I denna paragraf föreskrivs om en avgift för trafikförseelse som kan påföras en befälhavare på en farkost. Avgiften för trafikförseelse föreslås vara 70 euro för befälhavare på en farkost. 

Enligt 1 punkten kan avgift för trafikförseelse påföras om befälhavaren försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 108 § i den föreslagna lagen att se till att farkosten är försedd med länspump eller något annat redskap för tömning av båten, såsom ett öskar, eller att den är utrustad med åror eller paddel eller lina. Avgift för trafikförseelse kan med stöd av denna punkt påföras även på den grund att farkosten inte är utrustad med en handbrandsläckare som granskats på behörigt sätt och signalutrustning enligt kapitel D i sjövägsreglerna. Kraven rörande signalutrustning har beskrivits närmare i detaljmotiveringen till 6 kap. 108 §. Avgift för trafikförseelse kan inte påföras för avsaknad av räddningsvästar, flytplagg eller räddningsdräkter, utan straff för denna gärning utdöms med stöd av 120 §.  

Enligt 2 punkten påförs avgift för trafikförseelse befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 kap. 11 § i den föreslagna lagen, t.ex. genom att försumma att iaktta tecken, befallningar eller förbud som ges av en person som övervakar sjötrafiken och tecken som ges av en person som reglerar sjötrafiken. Begreppet förseelse innefattar även försummelse att iaktta ljussignaler eller andra sjötrafikmärken än sådana som anger en hastighetsbegränsning, och det motsvarar sådan förseelse som avses i 162 § i den nya vägtrafiklagen, för vilken avgift för trafikförseelse kan påföras, men avgiften är lägre i fråga om sjötrafik.  

Enligt 3 punkten påförs avgift för trafikförseelse även befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta bestämmelserna om ankring och förtöjning i 2 kap. 16–17 §.  

Enligt 4 punkten påförs avgift för trafikförseelse befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta den i 2 kap. 18 § angivna skyldigheten att för en person som övervakar sjötrafiken, såsom en polisman eller företrädare för sjöbevakningen, uppvisa sådana separat föreskrivna dokument som denna begär, med undantag av sådana dokument som gäller registrering.  

Enligt 1 kap. 7 § 6 punkten i den föreslagna lagen ansvarar befälhavaren på en farkost för att alla nödvändiga dokument finns i farkosten. Lagens 3 kap. innehåller bestämmelser om dokument som gäller behörighetskrav. Lagens 7 kap. innehåller bestämmelser om dokument som gäller registrering, men bestämmelserna i kapitlet är inte förpliktande för befälhavare utan för ägare, innehavare eller näringsidkare. Allmänna bestämmelser om försummelse av skyldigheten att medföra och uppvisa dokument finns i 12 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen om ordningsbotsförseelser. Den gärning som gäller försummelse att uppvisa dokument och som anges i den gällande lagen om ordningsbotsförseelser är av allmän karaktär och omfattar även registreringsbevis. Ordningsboten är för närvarande 40 euro.  

När det gäller uppvisande av utrustning kan enligt 12 § 1 mom. 5 punkten i lagen om ordningsbotsförseelser en ordningsbot på 70 euro påföras för framförande av en farkost utan att ha med sig annan skyddsutrustning än räddningsvästar. 

Enligt 5 punkten kan avgift för trafikförseelse påföras, om befälhavaren uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta den i 2 kap. 19 § i den föreslagna lagen angivna skyldigheten att på order av en person som övervakar sjötrafiken stanna farkosten och avbryta färden t.ex. om ett regional förbud gäller i området i fråga eller om trafiken tillfälligt har avbrutits.  

Enligt 6 punkten påförs avgift för trafikförseelse om befälhavaren uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta de skyldigheter rörande användningen av ljus, signalfigurer eller ljud- och ljussignaler som anges i 2 kap. 23–32 § i den föreslagna lagen.  

Enligt 7 punkten påförs avgift för trafikförseelse om befälhavaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de bestämmelser i 2 kap. 33 § som gäller förfaranden som ska iakttas i trafik längs kanaler och via rörliga broar. 

Enligt 8 punkten påförs avgift för trafikförseelse om befälhavaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de bestämmelser i 2 kap. 34–37 § i den föreslagna lagen som gäller bl.a. trafik längs kanaler, såsom framförande av segelbåt inom Saima kanals arrendeområde eller hastighetsbegränsningar som ska iakttas i kanaler, rökförbud och anmälningsskyldighet. Bestämmelser om kanaltrafikförseelse finns för närvarande i kanalförordningen, och den som begår en kanaltrafikförseelse ska dömas till böter.  

När det gäller Saima kanal kan avgift för trafikförseelse enligt 2 mom. påföras endast i den del av kanalen som hör till Finland.  

124 §.Överskridande av hastighetsbegränsning med farkost. Paragrafen motsvarar den förseelse som nämns i 12 § 2 punkten i den gällande lagen om ordningsbotsförseelser och den ordningsbot som fastställs för sådan förseelse, men i paragrafen hänvisas till befälhavare i stället för till förare. Avgiften är 120 euro.  

125 §.Registreringsförseelser av ägare till eller innehavare av en farkost. Paragrafen bygger på bestämmelserna i 12 § 2 mom. 1–2 punkten i lagen om ordningsbotsförseelser, med undantag av förseelser av näringsidkare, om vilka det föreskrivs separat i 127 §. Även avgiften för trafikförseelse, 70 euro, motsvarar det nuvarande ordningsbotsbeloppet. Med avvikelse från lagen om ordningsbotsförseelse innefattar 2 mom. 3 punkten i den förslagna paragrafen dock också förseelse i form av underlåtenhet att medföra registreringsbevis i farkosten.  

126 §.Registreringsförseelse av näringsidkare som använder en farkost. I paragrafen föreskrivs om en sådan förseelse där tillverkaren, importören, försäljaren eller reparatören av en farkost eller dess motor eller någon annan motsvarande näringsidkare använder en icke-registrerad farkost utan en av Transport- och kommunikationsverket utfärdad provbeteckning samt om den avgift som påförs för detta. Avgiften är 70 euro. 

127 §.Innehållet i beslut om avgift för trafikförseelse. I paragrafen föreskrivs om vad ett beslut om avgift för trafikförseelse ska innehålla, och det överensstämmer med de krav som i den föreslagna nya vägtrafiklagen ställs på ett besluts innehåll.  

Enligt 2 mom. ska anvisningar om hur man begär omprövning bifogas ett beslut om avgift för trafikförseelse och villkorlig avgift för trafikförseelse. I anvisningarna om hur man begär omprövning ska det anges bl.a. vid vilken sjötrafikövervakares enhet omprövning ska begäras och inom vilken tidsfrist detta ska ske. Anvisningarna om hur man begär omprövning kan innefatta en förfrågning om bl.a. kontaktuppgifterna till den person som manövrerat farkosten. Motsvarande förfarande iakttas i samband med det gällande förfarandet för föreläggande av en villkorlig ordningsbot. 

128 §.Delgivning av beslut om avgift för trafikförseelse. Enligt paragrafen ska ett beslut om avgift för trafikförseelse delges den som gjort sig skyldig till förseelsen personligen och skriftligt, eller på något annat sätt bevisligen med iakttagande av bestämmelserna om bevislig delgivning i förvaltningslagen.  

Enligt 2 mom. kan beslutet delges även som vanlig delgivning om det är fråga om en sjötrafikförseelse som begåtts med en farkost och den skyldiga har identifierats omedelbart. Bestämmelsen gör det möjligt att stoppa en farkost och identifiera och höra dess förare eller befälhavare, men beslutet skickas till till honom eller henne per post i efterhand. Beslutet kan skickas i enlighet med den allmänna lagstiftningen även på elektronisk väg. 

Enligt 3 mom. förfaller ärendet om beslutet inte har delgetts inom sex månader från den dag då förseelsen har begåtts.  

Bestämmelsen motsvarar den motsvarande bestämmelsen i den föreslagna vägtrafiklagen. 

129 §.Betalningstid för avgift för trafikförseelse. Enligt 1 mom. ska en avgift för trafikförseelse betalas inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Bestämmelsen motsvarar den ståndpunkt som lagutskottet för fram i ett utlåtande (LaUU 9/2018 rd) i fråga om motsvarande paragraf i den föreslagna vägtrafiklagen.  

130 §.Verkställighet av avgift för trafikförseelse. I 1 mom. finns en hänvisning till lagen om verkställighet av böter (672/2002), där det föreskrivs om verkställighet av avgifter för trafikförseelse.  

I 2 mom. föreskrivs om preskribering av avgift för trafikförseelse. Avgiften preskriberas när fem år har förflutit från det att det lagakraftvunna beslutet fattades. Bestämmelsen motsvarar den allmänna preskriptionstiden för en offentlig fordran, och bestämmelsen har preciserats i enlighet med lagutskottets ovannämnda utlåtande (LaUU 9/2018 rd).  

I 3 mom. föreskrivs att Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av beslut som gäller avgift för trafikförseelse. Med stöd av samma mom. ska Polisen, gränsbevakningsväsendet, Tullen och domstolarna underrätta Rättsregistercentralen om sina beslut.  

Enligt 4 mom. ska Rättsregistercentralen också underrättas om ett beslut genom vilket en avgift för trafikförseelse har sänkts eller avlyfts.  

Paragrafen överensstämmer med motsvarande paragraf i den föreslagna vägtrafiklagen.  

131 §.Närmare bestämmelser. Genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser utfärdas dels om de handlingar som ska användas när en avgift för trafikförseelse påförs samt om de anteckningar som ska göras i dem och förvaringen av dem, dels om de meddelanden som har samband med verkställigheten av påföljderna enligt den föreslagna lagen samt om andra meddelanden mellan myndigheter. 

Även denna bestämmelse motsvarar den motsvarande bestämmelsen i den föreslagna vägtrafiklagen. 

9 kap. Särskilda bestämmelser 

132 §.Tillsyn som rör förebyggande och bekämpning av miljöolägenheter. Enligt paragrafen ska tillsynen över att bestämmelserna i denna lag följs i fråga om förebyggande och bekämpning av miljöolägenheter höra till den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen inom dess verksamhetsområde. 

Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen den andra meningen i 23 § i den gällande sjötrafiklagen.  

133 §.Ändringssökande. Enligt 1 mom. kan i fråga om beslut som fattats med stöd av denna lag omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen. Genom hänvisningen till förvaltningslagen säkerställs att sådana förfaranden och tidsfrister som är förenliga med god förvaltningssed iakttas.  

I paragrafens 1 mom. tas också in en hänvisning till förvaltningsprocesslagen. Ett beslut som meddelas med anledning av en begäran om omprövning får överklagas hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Enligt 6 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen kan besvär över ett beslut anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet.  

Med stöd av 2 mom. kan det i ett beslut föreskrivas att beslutet ska iakttas trots att ändring söks, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. 

134 §.Övergångsbestämmelse. Enligt 1 mom. är förbud och begränsningar som meddelats av Sjöfartsverket, Trafikverket, den regionala miljöcentralen eller närings-, trafik- och miljöcentralen med stöd av den gällande sjötrafiklagen samt av länsstyrelsen och den regionala miljöcentralen med stöd av lagen om båttrafik (151/1969) i kraft den tid som anges i besluten om dessa, om inte besluten ändras eller upphävs med stöd av denna lag. 

I 134 § i denna lag upphävs den gällande sjötrafiklagen (463/1996). Förbud och begränsningar som gäller sjötrafik har med stöd av den lag som upphävs meddelats av Sjöfartsverket, Trafikverket, de regionala miljöcentralerna samt närings-, trafik- och miljöcentralerna. I den sjötrafiklag som ska upphävas har upphävts lagen om båttrafik (151/1969), med stöd av vilken länsstyrelserna och de regionala miljöcentralerna har meddelat förbud och begränsningar. Alla dessa förbud och begränsningar ska hållas i kraft, om inte ett beslut som fattats med stöd av denna lag ändras eller upphävs. 

Enligt 2 mom. ska alla anhängiga ärenden som gäller förbud eller begränsningar beträffande ett visst område eller en viss farkosttyp i fråga om vilka ansökan har lämnats innan denna lag trätt i kraft behandlas med stöd av denna lag. Förbuds- och begränsningsärenden som är anhängiga vid olika myndigheter ska således överföras till Transport- och kommunikationsverket, som ansvarar för beslutsfattandet i förbuds- och begränsningsärenden med stöd av denna lag. 

I 3 mom. föreskrivs det att internationella förarbrev för fritidsbåt ska betraktas som internationella förarbrev för fritidsbåt enligt denna lag och att bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på dessa. 

I 4 mom. föreskrivs det att på sjötrafikförseelser som begåtts innan denna lag trätt i kraft tillämpas 12 § i lagen om ordningsbotsförseelser (986/2016), som var i kraft när denna lag trädde i kraft, samt bestämmelserna om straffansvar i den upphävda sjötrafiklagen (463/1996) och den upphävda lagen om registrering av farkoster (424/2014). Om tillämpningen av denna lag leder till ett lindrigare resultat ska detta beaktas när straffet bestäms 

135 §. Ikraftträdande. Enligt 1 mom. avses lagen träda i kraft den 20 . Eftersom övergången till systemet med avgift för trafikförseelse kräver ändringar i myndigheternas informationssystem kan lagen träda i kraft tidigast samtidigt som den nya vägtrafiklagen.  

Enligt 2 mom. upphävs genom den föreslagna lagen den gällande sjötrafiklagen och lagen om registrering av farkoster.  

Enligt 3 mom. upphävs genom den föreslagna lagen förordningen om prejningssignaler till fartyg, reglerna för inre farvatten, förordningen om utmärkning av farlederna och kanalförordningen. Förordningarna i fråga har utfärdats innan den gällande grundlagen trädde i kraft. För att tydliggöra rättsläget är det nödvändigt att förordningarna upphävs i ikraftträdandebestämmelsen i den nya sjötrafiklagen, eftersom förordningarna inte har utfärdats direkt med stöd av den gällande sjötrafiklagen. Förordningen om prejningssignaler till fartyg har utfärdats bl.a. med stöd av lagen om båttrafik, som föregick den gällande sjötrafiklagen, och den har hållits i kraft genom 27 § i den gällande sjötrafiklagen. Reglerna för de inre farvattnen och förordningen om utmärkning av farlederna har utfärdats på föredragning av handels- och industriministern, och kanalförordningen har utfärdats på föredragning av trafikministern.  

Enligt 4 mom. avses med hänvisningar till de upphävda lagarna eller förordningarna framöver hänvisningar till motsvarande bestämmelse i denna lag.  

1.2  Lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg

2 §.Definitioner. I 17 punkten ändras definitionen på fritidsbåt så att den motsvarar den nya definitionen på fritidsbåt som enligt förslaget ska ingå i sjötrafiklagen. Definitionen innehåller dock inte längre någon hänvisning till vattenskotrar, eftersom lagen inte ska tillämpas på vattenskotrar.  

Bestämmelsen i 24 punkten uppdateras så att den motsvarar den nya definitionen på hyresbåt som föreslås i sjötrafiklagen.  

3 §.Fartyg på vilka lagen tillämpas. I 3 mom. tilläggs att lagen inte tillämpas på hyresbåtar, eftersom besiktningskravet slopas. Hyresbåtar kan således helt uteslutas ur lagens tillämpningsområde.  

4 §.Hänvisningar till annan lagstiftning. Begreppet ”fritidsbåt” ersätts med begreppet ”fartyg som används för sport- och fritidsändamål” i paragrafen, eftersom det i sjötrafiklagen föreskrivs även om andra farkoster än fritidsbåtar. Dessutom uppdateras hänvisningen till den nya sjötrafiklagen och tilläggs numret på lagen om fritidsbåtar, eftersom namnet och numret på lagen om fritidsbåtar stryks i 2 § 24 punkten. 

51 §.Besiktning av specialfartyg, traditionsfartyg och yrkesbåtar. I paragrafens rubrik och 1 och 2 mom. stryks ordet hyresbåtar, eftersom besiktningen av hyresbåtar slopas. Trafiksäkerhetsverket har med stöd av 23 § i lagen om fartygssäkerhet meddelat en föreskrift om anordningar och utrustning för hyresbåtar. Denna föreskrift upphävs. Det förutsätter emellertid ingen ändring av lagen om fartygssäkerhet. Efter lagändringen ska hyresbåtarna uppfylla de krav på utrustning som anges i sjötrafiklagen, och dessa krav är förenliga med de utrustningskrav som ställs på andra farkoster. I den föreslagna sjötrafiklagen tas dock in en bestämmelse om att föreskrifter vid behov kan meddelas om utrustningen i hyresbåtar som hyrs ut bemannade. 

1.3  Lagen om marin utrustning

3 §. Övrig lagstiftning. I 5 mom. uppdateras hänvisningen till den nya sjötrafiklagen.  

1.4  Lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg

2 §.Definitioner. I 13 punkten ändras definitionen på fritidsbåt så att den motsvarar den nya definitionen på fritidsbåt som enligt förslaget ska ingå i sjötrafiklagen. Definitionen innehåller dock inte längre någon hänvisning till vattenskotrar, eftersom lagen inte ska tillämpas på vattenskotrar.  

I 14 punkten ändras definitionen på nöjesfartyg så att den motsvarar den nya definitionen på nöjesfartyg som enligt förslaget ska ingå i sjötrafiklagen. 

I 16 punkten ändras definitionen på hyresbåt så att den motsvarar den nya definitionen på hyresbåt som enligt förslaget ska ingå i sjötrafiklagen. 

15 §.Behörighet för nöjesfartygs befälhavare. Paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om behörighet för nöjesfartygs befälhavare finns i 3 kap. i den nya sjötrafiklagen. 

1.5  Lagen om transportservice

97 §.Definitioner gällande behörighet för fartygspersonal. Definitionerna på fritidsbåt, nöjesfartyg och hyresbåt i 8, 9 och 11 punkten uppdateras så att de motsvarar de nya definitionerna på fritidsbåt, nöjesfartyg och hyresbåt som enligt förslaget ska ingå i den nya sjötrafiklagen. Definitionen på fritidsbåt innehåller dock inte längre någon hänvisning till vattenskotrar, eftersom lagen inte ska tillämpas på vattenskotrar. 

102 §.Behörighetskrav för förare av hyresbåt som hyrs ut bemannad. I 1 mom. tilläggs att förarbrev för hyresbåt krävs i sådana fall där en farkost används i förtjänstsyfte mot ersättning. Begreppet förtjänstsyfte mot ersättning och ett undantag från huvudregeln förklaras närmare i detaljmotiveringen till 1 kap. 2 § i den nya sjötrafiklagen. Därtill förtydligas i 1 mom. hänvisningen till internationellt förarbrev för fritidsbåt. 

1.6  Lagen om trafiksystem och landsvägar

6 §.Landsvägsfärjor. Hänvisningen till reglerna för inre farvatten i 2 mom. ersätts med en hänvisning till 2 kap. i den nya sjötrafiklagen, eftersom reglerna för inre farvatten har tagits in i detta kapitel. Enligt 2 mom. behöver föraren av en vajerfärja emellertid inte vara förtrogen med de bestämmelser om kanaler och rörliga broar som finns i 2 kap. och som förare av vajerfärjor inte heller i nuläget behöver vara förtrogna med.  

Vidare fogas till 2 mom. en grundläggande bestämmelse om att vajerfärjan ska bemannas så att inte vajerfärjan, dess personal, passagerarna, lasten, annan egendom eller miljön utsätts för risker. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 5 § 1 mom., men i den hänvisas det till vajerfärjans personal i stället för till fartygets personal, och dessutom stryks ordet ”onödigtvis”. Till den bestämmelse i paragrafen som gäller NTM-centralens uppgifter med avseende på vajerfärjors bemanning fogas orden ”vid behov”, vilket motsvarar nuvarande praxis. Bestämmelserna om bemanning flyttas i momentet så att de kommer före bestämmelserna om besiktning. 

Till momentet fogas också en grundläggande bestämmelse om besiktning av vajerfärjor. I den föreskrivs det att vajerfärjor ska genomgå en första besiktning innan den sätts i trafik som finskt fartyg och att vajerfärjor utöver första besiktning också ska genomgå förnyad besiktning, årlig besiktning, mellanliggande besiktning och periodisk besiktning. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 6 kap. 51 § 1 och 2 mom. i lagen om fartygssäkerhet. Därtill fastställs det att till övriga delar iakttas i fråga om besiktning av vajerfärjor vad som föreskrivs i 6 kap. i lagen om fartygssäkerhet, vilket motsvarar nuvarande praxis. 

De grundläggande bestämmelserna i fråga är nödvändiga, eftersom det i momentet ingår ett bemyndigande att meddela föreskrifter om besiktning av vajerfärjor, och där föreskrivs om NTM-centralens uppgifter när det gäller bemanningen av vajerfärjor.  

I momentet stryks bemyndigandet att meddela föreskrifter om vajerfärjors utrustning, eftersom föreskrifter om vajerfärjors utrustning meddelas med stöd av 23 § i lagen om fartygssäkerhet. 

1.7  Lagen om ordningsbotsförseelser

I lagen om ordningsbotsförseelser upphävs 12 §, som innehåller bestämmelser om förseelser som gäller sjötrafik. Om dessa förseelser föreskrivs i 8 kap. i den nya sjötrafiklagen. 

1.8  Strafflagen

23 kap.  

1 §.Äventyrande av trafiksäkerheten. Det föreslås att till 2 mom. 1 punkten ska fogas uttrycket ”annan farkost”. I punkten stryks hänvisningen till bestämmelser som har utfärdats med stöd av sjötrafiklagen, reglerna för inre farvatten och bestämmelser och föreskrifter som utfärdats om kanaler, eftersom avsikten inte är att med stöd av den nya sjötrafiklagen utfärda en förordning, och reglerna för inre farvatten och bestämmelser om kanaler har tagits in i den nya sjötrafiklagen. Den hänvisning till sjövägsreglerna som finns i punkten preciseras så att det i punkten hänvisas tydligare till konventionen. Med brott mot sjötrafiklagen avses främst försummelse av i 1 kap. 5 § i sjötrafiklagen avsedda allmänna skyldigheter som gäller användning av en farkost, såsom omsorg och försiktighet, brott mot bestämmelserna om förare eller överlåtare i 1 kap. 6 § 1 eller 3-4 mom. och försummelse av de i 2 kap. avsedda skyldigheter som hör till befälhavarens ansvar och som gäller sjötrafikregler och reglering av sjötrafiken. Dessutom förutsätts alltjämt att gärningen är ägnad att äventyra någon annans säkerhet. Med tanke på paragrafens enhetlighet ska momentet alltjämt innehålla en lika allmän hänvisning till lagen som de övriga momenten, som gäller olika trafikformer, vilka inte ska ändras i detta sammanhang.  

2 §.Grovt äventyrande av trafiksäkerheten. Det föreslås att uttrycket ”annan farkost” ska fogas till 2 mom. 1 punkten i den gällande paragrafen. I 2 mom. 1 punkten nämns fall där man försummar att på behörigt sätt hålla utkik, inte iakttar en med hänsyn till förhållandena trygg hastighet och vid fara för sammanstötning inte iakttar väjningsplikt. I punkten hänvisas det hädanefter i stället för till dessa fall till den nya sjötrafiklagens bestämmelser om säker gång och fart i 2 kap. 12 §, om risk för och undvikande av kollision i 13 § och om omkörning, möte och väjning i 14 §. I 2 kap. i fråga fastställs att en i sjötrafiklagen och sjölagen avsedd befälhavare är skyldig att iaktta sjötrafikreglerna. Med försummelse av behörig utkik avses i 12 § bl.a. att man underlåter att med hjälp av syn och hörsel samt andra tillgängliga medel på farkosten hålla utkik i händelse av betydande förändringar i verksamhetsmiljön, såsom kollisionsrisk, grundstötningsrisk eller annan risk som drabbar sjöfarten. Med försummelse att hålla utkik avses också att undgå att observera faktorer som äventyrar en säker navigering, såsom fartyg eller flygplan som är i nöd, havererade, vrak eller vrakgods. Som försummelse av 2 mom. i samma paragraf betraktas att navigera en farkost i strid med gällande hastighetsbegränsning eller i en med tanke på omständigheterna fel hastighet utan att förhindra kollisionsrisk eller undvika skador som orsakas miljön.  

Som försummelse av 13 § i den nämnda sjötrafiklagen betraktas att allmänt taget försumma att i tid bedöma en kollisionsrisk eller att försumma att i tillräcklig grad förhindra en kollision. 

Med försummelse av 14 § i den nämnda sjötrafiklagen avses underlåtelse att iaktta särskild försiktighet i en omkörnings-, mötes- och väjningssituation, t.ex. underlåtelse att iaktta väjningsreglerna för olika farkoster i kapitel B i sjövägsreglerna, som nämns i paragrafen. Som försummelse av skyldigheterna i paragrafen i fråga betraktas bl.a. också omkörning i kanal t.ex. vid väntehamnen vid slussen eller vid en bro samt passering av någon som utför dykning utan att iaktta lämplig försiktighet. De skyldigheter för befälhavare som avses i paragrafen i fråga har beskrivits närmare ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 14 § i den föreslagna lagen.  

. Den hänvisning till sjövägsreglerna som finns i punkten ändras så att det i punkten hänvisas till konventionen i fråga. Styrnings- och seglingsreglerna i konventionen innehåller bl.a. faktorer som ska beaktas vid bedömningen av säker fart, fartygens inbördes skyldigheter i väjningssituationer och hur fartygen ska handla vid nedsatt sikt. De regler i konventionen som gäller ljus och signalfigurer innehåller bl.a. regler om ljusens synlighet och regler om ljud- och ljussignaler samt bl.a. regler för användning av navigerings- och varningssignaler. Tillämpning av paragrafen förutsätter fortfarande att brottet är ägnat att förorsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa.  

48 kap. 

3 §.Miljöförseelse. I 4 mom. ändras hänvisningarna till sjötrafiklagen. I stället för till 5 § i den gällande sjötrafiklagen hänvisas det till 1 kap. 5 § 1 mom. och 2 kap. i den nya sjötrafiklagen, och i stället för till 15 och 16 § i den gällande sjötrafiklagen hänvisas det till 5 kap. 101 § i den nya sjötrafiklagen. I 1 kap. 5 § i den nya sjötrafiklagen föreskrivs om de allmänna skyldigheter som gäller vid användning av en farkost, i 2 kap. föreskrivs om sjötrafikregler och principer för ledning av sjötrafiken, och i 5 kap. 101 § har de förbud och begränsningar som gäller ett visst område eller en viss farkosttyp och som anges i 15 och 16 § i den gällande sjötrafiklagen slagits samman i ändrad form. 

1.9  Lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet

4 §. Brott som det ankommer på Gränsbevakningsväsendet att undersöka. I 8 punkten uppdateras hänvisningen till den nya sjötrafiklagen. 

1.10  Lagen om ändring av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot

3 §.Behöriga tjänstemän och tillämpningsområdet för bötesföreläggande. I paragrafen stryks hänvisningen till bestämmelser som har utfärdats med stöd av sjötrafiklagen, eftersom avsikten inte är att med stöd av den nya sjötrafiklagen utfärda bestämmelser. Hänvisningen till föreskrifter stryks inte. 

I 2 mom. 11 punkten stryks hänvisningen till lagen om farkostregistret, eftersom lagen i fråga upphävs.