1.1  Lag om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet

1 §. Indrivningsverksamhet. I paragrafen definieras begreppet indrivningsverksamhet. Liksom i nuläget avses med indrivningsverksamhet indrivning av fordringar för någon annans räkning samt indrivning av egna fordringar i de fall då det är uppenbart att fordringarna har mottagits endast för indrivning.  

Enligt l § i indrivningslagen avses med indrivning åtgärder vilkas syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. T.ex. det indrivningsförfarande som sker vid en domstol är inte sådan indrivning som avses här och för skötsel av indrivningsrättegångar krävs således inte registrering enligt den föreslagna lagen. I motsats till indrivningslagen gäller den lag som nu föreslås i regel inte sådan indrivning av fordringar som borgenären själv utför. T.ex. vid kreditköp har försäljaren en fordran på gäldenären för köpesumman som han vanligen driver in hos gäldenären när den har förfallit till betalning. Det att borgenären driver in dylika fordringar som ursprungligen uppkommit för borgenären kräver inte registrering enligt den föreslagna lagen.  

Den föreslagna lagen kan däremot gälla indrivning av sådana fordringar som borgenären har övertagit av en tidigare borgenär. Det skulle vara relativt enkelt att kringgå de regler som gäller registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet, om också indrivningen av fordringar som har övertagits av borgenären utan undantag skulle stå utanför registreringsplikten. Därför föreslås det i paragrafen att indrivning av egna fordringar förutsätter registrering i de fall då det är uppenbart att fordringar som ska drivas in har övertagits endast för indrivning.  

Med indrivning av egna fordringar i de fall då det är uppenbart att fordringar som ska drivas in övertagits endast för indrivning avses i denna paragraf detsamma som i den gällande lagen. I detaljmotiveringen till den regeringsproposition som resulterade i stiftandet av lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet (RP 178/1998 rd) konstateras att det vanligen är fråga om övertagande av fordringar endast för indrivning i de fall då fordringarna har övertagits efter det att de har förfallit till betalning. När det gäller en fordran som ännu inte har förfallit till betalning och som har övertagits av en ny borgenär är den avgörande faktorn frågan om det har funnits någon annan motiverad orsak att överföra fordran än det att fordran kan drivas in av en ny borgenär. T .ex. en överföring från köparen till säljaren av en fordran som inte har förfallit till betalning och som har godkänts som betalning vid köp av lös egendom eller överföring av fakturafordringar från borgenären till finansiären i samband med factoringverksamhet är inte sådan övertagning av fordringar som sker enbart i indrivningssyfte. Vid ett köp är avsikten med överföringen att betala köpesumman och inom factoringverksamheten vanligen att ordna säkerhet. 

2 §. Avgränsning av tillämpningsområdet. I paragrafen föreskrivs det om de fall som uppfyller kriterierna för indrivningsverksamhet enligt 1 §, men som trots detta inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Avgränsningen av tillämpningsområdet motsvarar innehållsmässigt huvudsakligen den gällande lagens 1 § 3 mom. där sådana fall där någon koncession inte behövs räknas upp.  

Enligt momentets 1 punkt tillämpas lagen inte på tillfällig indrivningsverksamhet om verksamheten inte marknadsförs. Innehållet i begreppet tillfällig indrivningsverksamhet bedöms från fall till fall. Indrivningsverksamheten kan betraktas som tillfällig, om den är av engångsnatur eller upprepas endast mycket sällan. Som tillfällig indrivningsverksamhet betraktas exempelvis sådan verksamhet som gäller indrivning av en enskild fordran en eller två gånger under ett år. Som tillfällig verksamhet betraktas dock inte exempelvis utförande av ett indrivningsuppdrag om uppdraget gäller en fordringsstock. Fordringsstocken kan inbegripa hundratals eller tusentals fordringar.  

Med tanke på lagens tillämpning saknar det betydelse huruvida indrivningsverksamheten bedrivs yrkesmässigt på det sätt som avses i indrivningslagen eller inte. Yrkesmässig indrivningsverksamhet torde visserligen inte kunna vara tillfällig, men å andra sidan är indrivningsverksamhet som bedrivs oftare än tillfälligt inte nödvändigtvis alltid yrkesmässig. 

Lagen ska dock tillämpas på tillfällig indrivningsverksamhet, om indrivningsverksamheten marknadsförs. Med marknadsföring avses tillhandahållande av olika inkassotjänster, såsom reklam för indrivning av fordringar som finns i affärslokaler, tidningar eller på internet. Marknadsföringen kan anses vara ett uttryck för att aktören i fråga har siktet inställt på en mer omfattande och fortlöpande verksamhet. Således utgör t.ex. en reklam för tjänster i inkassobranschen som publiceras i en tidning eller på internet sådan marknadsföring som avses i punkten. En dylik marknadsföring av inkassotjänster som riktar sig till en på förhand icke definierad målgrupp gör att verksamheten alltid omfattas av lagens tillämpningsområde, oberoende av hur omfattande indrivningsverksamheten är i praktiken. Bestämmelserna i lagen ska därför kunna tilllämpas trots att antalet indrivningsuppdrag är litet. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. första meningen i den gällande lagen.  

Enligt momentets 2 punkt tillämpas lagen inte heller på indrivningsverksamhet som en sammanslutning eller en stiftelse där staten, en kommun, en samkommun eller en församling har bestämmande inflytande på det sätt som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen bedriver för en annan sammanslutnings eller stiftelses räkning som står i en liknande ställning eller för statens, kommunens, samkommunens eller församlingens räkning. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. 1 punkten i den gällande lagen. 

Enligt momentets 3 punkt tillämpas lagen inte på indrivning av en sammanslutnings eller en stiftelses fordringar, om uppdragsgivaren och den som bedriver indrivningsverksamheten hör till samma i bokföringslagen avsedda koncern eller om samma fysiska person har bestämmande inflytande över både uppdragsgivaren och den som bedriver indrivningsverksamheten. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. 2 punkten i den gällandelagen. 

Enligt momentets 4 punkt omfattar lagens tillämpningsområde inte sådana sammanslutningar och verk som bedriver indrivningsverksamhet och som Finansinspektionen övervakar. Lagen om Finansinspektionen (878/2008) trädde i kraft vid ingången av 2009. Genom lagen sammanslogs verksamheterna hos två tillsynsmyndigheter, Finansinspektionen och Försäkringsinspektionen, till ett enda verk Finansinspektionen. Till de tillsynsobjekt som avses i 4 § i lagen om Finansinspektionen hör t.ex. kreditinstitut, försäkringsbolag och arbetspensionsförsäkringsbolag. Den föreslagna 4 punkten motsvarar i sak 1 § 3 mom. 3 punkten i den gällande lagen. De nuvarande föråldrade laghänvisningarna ändras till hänvisningar till 4 § i lagen om Finansinspektionen.  

Enligt momentets 5 punkt avgränsas indrivningsverksamhet som bedrivs av advokater eller deras biträden utanför lagens tillämpningsområde. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. 4 punkten i den gällande lagen.  

Advokat är en jurist som har godkänts som medlem i landets allmänna advokatförening, dvs. Finlands Advokatförbund, nedan Advokatförbundet. Advokaternas verksamhet regleras av lagen om advokater (496/1958), Advokatförbundets stadgar som fastställs genom justitieministeriets beslut (934/2004) samt de regler om god advokatsed som godkänts av Advokatförbundet. För att någon ska kunna bli advokat krävs att denne avlagt en lagstadgad juridisk examen och har dessutom bl.a. minst fyra års arbetserfarenhet som jurist, av vilka minst två år som biträdande jurist vid en advokatbyrå och att denne avlagt advokatexamen. En advokat övervakas av Advokatförbundets styrelse och av den disciplinnämnd som finns i anslutning till Advokatförbundet. Advokatverksamheten övervakas också av justitiekanslern, som har rätt att anhängiggöra ett tillsynsärende enligt 7 c § i lagen om advokater, om denne anser att advokaten försummar sina skyldigheter. Justitiekanslern har också rätt att besvära sig över beslut som har meddelats i disciplinära ärenden.  

Till en advokats uppgifter hör att i enlighet med de regler som gäller god advokatsed övervaka de biträdande juristerna och den övriga personal som arbetar vid advokatbyrån. En advokat ska särskilt se till att också den personal som är anställd av byrån följer god advokatsed. Eftersom de bestämmelser och regler som gäller skötseln av alla slags uppdrag och eftersom disciplinnämnden och Advokatförbundets styrelse övervakar sina medlemmars verksamhet, har det inte ansetts nödvändigt att utöver den tillsyn som de ovan nämnda parterna utövar utsträcka övervakningen enligt den föreslagna lagen till att också gälla advokater och deras biträden.  

Av de nuvarande innehavarna av koncession som bedriver indrivningsverksamhet är 10−15 sådana rättegångsbiträden som erhållit tillstånd, dvs. s.k. rättegångsbiträden med tillstånd. Ett rättegångsbiträde med tillstånd är en i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011) avsedd person som avlagt juridisk examen och som beviljats tillstånd av rättegångsbiträdesnämnden. Ett villkor för att tillstånd ska beviljas är bl.a. att personen är tillräckligt insatt i uppdraget som rättegångsombud och rättegångsbiträde. Som tillräckligt insatt i uppdraget betraktas bl.a. den som efter juris magisterexamen avlagt advokatexamen eller fullgjort domstolspraktik eller under ett år varit verksam i andra uppgifter som gör honom eller henne förtrogen med uppdraget som rättegångsombud och rättegångsbiträde. Utöver behörighetsvillkoren ingår i 8 § 1 mom. i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd en förteckning över de skyldigheter i anslutning till rättegångsärenden som ankommer på ett rättegångsbiträde med tillstånd. Enligt förarbetena till lagen framgår det av momentet att ett rättegångsbiträde med tillstånd är skyldigt att iaktta de skyldigheter som anges där endast i sina uppdrag som rättegångsombud och rättegångsbiträde. Detta innebär att tillhandahållande av juridiska tjänster som inte hänför sig till rättegångar, såsom upprättande av handlingar och rådgivning, inte omfattas av skyldigheten (RP 318/2010 rd).  

Enligt 9 § i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd står ett rättegångsbiträde med tillstånd i ett uppdrag enligt 8 § under tillsyn av justitiekanslern, den tillsynsnämnd som avses i lagen om advokater och rättegångsbiträdesnämnden. Enligt motiveringarna till paragrafen ska tillsynen med andra ord gälla endast sådan verksamhet som ett rättegångsbiträde med tillstånd bedriver som rättegångsombud och rättegångsbiträde. Tillsynen ska således inte utsträckas t.ex. till eventuella andra slags juridiska tjänster som ett rättegångsbiträde med tillstånd tillhandahåller (RP 318/2010 rd). 

Tillsynen enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd utsträcker sig inte till sådan indrivningsverksamhet som ett rättegångsbiträde med tillstånd bedriver. Av denna anledning är det motiverat att ett rättegångsbiträde med tillstånd som bedriver indrivningsverksamhet också i fortsättningen omfattas av regleringen om och tillsynen över indrivningsverksamhet.  

Enligt momentets 6 punkt tillämpas lagen inte på sådan indrivning av ett dödsbos fordringar som en delägare i dödsboet eller boutredningsmannen utför. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. 5 punkten i den gällande lagen. 

Enligt momentets 7 punkt tillämpas lagen inte på sådan indrivning av ett konkursbos fordringar som konkursboets boförvaltare utför. Förslaget motsvarar 1 § 3 mom. 6 punkten i den gällande lagen.  

Till momentet har fogats en ny 8 punkt. Enligt 8 punkten tillämpas lagen inte på näringsidkare som etablerat sig i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som tillfälligt bedriver indrivningsverksamhet i Finland. Med tillfälligt bedrivande av indrivningsverksamhet avses tillhandahållande av indrivningstjänster utan att kriterierna för etablering uppfylls. Enligt rättspraxisen vid Europeiska unionens domstol avses med etablering ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom fast etablering för en obegränsad period. När frågan om verksamhetens tillfälliga art bedöms beaktas enligt rättspraxisen vid EU:s domstol utöver tjänstens varaktighet, dessutom också hur ofta den tillhandahållits och dess regelbundenhet och kontinuitet. Gränsdragningen mellan etablering och tillfälligt tillhandahållande av tjänster ska i sista hand göras skilt i varje enskilt fall. Det har inte fastställts någon maximal längd för tjänstens varaktighet utan den kan variera till och med mycket från fall till fall. Att verksamheten är tillfällig utesluter inte att den som tillhandahåller tjänster kan förse sig med en viss infrastruktur i värdmedlemsstaten, däri inbegripet ett kontor eller en byrå, i den mån detta är nödvändigt för att kunna fullgöra den ifrågavarande tjänsten (bl.a. mål C-215/01, Bruno Schnitzer, REG 2003, s. I-14847).  

Det bör dock noteras att enligt fast rättspraxis vid EU:s domstol (bl.a. mål 33/74, Van Binsbergen, ECR 1974, s. 1299) behåller en medlemsstat rätten att vidta åtgärder mot en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat men helt eller till största delen riktar sin verksamhet mot den första medlemsstatens territorium, om etableringsorten har valts i syfte att kringgå den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på leverantören om denne hade varit etablerad på den första medlemsstatens territorium. Enligt denna rättspraxis skulle lagen alltså i dylika fall trots 8 punkten kunna tillämpas också på näringsidkare som etablerat sig i en annan medlemsstat inom EES.  

I paragrafens 2 mom. föreslås en bestämmelse om att momentets 3, 6 och 7 punkt inte skall tillämpas, om det är uppenbart att fordran har överförts till uppdragsgivaren, dödsboet eller konkursboet endast för indrivning. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 1 § 4 mom. i den gällande lagen. 

3 §. Rätt att bedriva indrivningsverksamhet. Enligt paragrafen får indrivningsverksamhet bedrivas endast av en enskild näringsidkare eller juridisk person som har registrerat sig som aktör som bedriver indrivningsverksamhet enligt den föreslagna lagen. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. 

4 §. Ansvarig person. I paragrafen finns bestämmelser om den allmänna behörigheten, yrkeskompetensen och skyldigheterna för en person som är ansvarig för indrivningsverksamheten. Paragrafens 1 mom. ersätter de gällande behörighetsvillkoren för och de kompetenskrav som ställs på en ansvarig person. Enligt förslaget ska den ansvariga personen vara en myndig och tillförlitlig person som inte har försatts i konkurs och för vilken det inte har förordnats en intressebevakare, och vars handlingsbehörighet inte har begränsats.  

Om en aktör som bedriver indrivningsverksamhet är en fysisk person kan han eller hon själv fungera som ansvarig person. I 9 § finns närmare bestämmelser om vad som avses med tillförlitlighet. Av Rättsregistercentralens konkurs- och företagssaneringsregister fås uppgifter om eventuell konkurs. Med stöd av 67 § 4 mom. i lagen om förmyndarverksamhet har man rätt att få uppgifter om eventuella begränsningar i en persons handlingsbehörighet ur registret över förmynderskapsärenden.  

För att uppgiften som ansvarig person ska kunna skötas korrekt förutsätts att den ansvariga personen är i tjänst hos den som bedriver indrivningsverksamhet. Det förutsätts dock inte att den ansvariga personen själv ska utföra indrivningsuppdrag. Att vara i tjänst hos en aktör som bedriver indrivningsverksamhet betyder först och främst att den ansvariga personen står i ett anställningsförhållande till den som bedriver indrivningsverksamhet. Att vara medlem i ett organ hos en juridisk person som bedriver indrivningsverksamhet kan också jämställas med att vara i tjänst hos en aktör som bedriver indrivningsverksamhet. Således är exempelvis en styrelsemedlem i eller verkställande direktören för ett aktiebolag som bedriver indrivningsverksamhet i tjänst hos den aktör som bedriver indrivningsverksamhet på det sätt som avses i bestämmelsen. Personen i fråga ska dock ha en sådan ställning inom organisationen hos den aktör som bedriver indrivningsverksamhet att det är faktiskt möjligt för honom eller henne att sköta uppgiften som ansvarig person. 

På grund av den krävande naturen hos uppgifterna för den person som är ansvarig för indrivningsverksamheten föreslås att de krav på yrkeskompetens som nuförtiden ställs på den ansvariga personen preciseras och skärps. Enligt förslaget ska den ansvariga personen ha en genom lämplig examen visad kännedom om sådan lagstiftning som behövs med tanke på bedrivandet av indrivningsverksamhet. Den ansvariga personen ska känna till lagstiftningen om indrivningsverksamhet och i enskilda fall också speciallagstiftningen. Av denna orsak är det motiverat att den ansvariga personen förutsätts ha avlagt lämplig högskoleexamen t.ex. juris kandidatexamen eller kandidat- eller magisterexamen i ekonomiska vetenskaper eller vicenotarieexamen eller rättsnotarieexamen. Om den ansvariga personen inte har sådan lämplig högskoleexamen som avses ovan, kan yrkeskompetensen visas genom en avlagd kreditexamen. Kreditexamen ordnas av Markkinointi-instituutti som är en rikstäckande särskild yrkesläroanstalt. Avläggande av kreditexamen tar cirka nio månader.  

I paragrafens 2 mom. första meningen föreskrivs att den ansvariga personen är skyldig att se till att god indrivningssed iakttas i indrivningsverksamheten och att verksamheten också i övrigt bedrivs lagenligt. Den föreslagna meningen är densamma som första meningen i 5 § i den gällande lagen. Bestämmelser om god indrivningssed finns i 4 § i indrivningslagen. Innehållet i god indrivningssed har preciserats i en anvisning som konsumentombudsmannen utarbetat år 2014. I syfte att upprätthålla och utveckla sin yrkeskompetens ska den ansvariga personen följa lagstiftningen om indrivningsverksamheten, tillämpningspraxisen i fråga om lagstiftning, litteraturen och andra publikationer på området samt delta i utbildningen inom branschen. Med tanke på gäldenärens rättsskydd är det viktigt att företagets hela personal bedriver indrivningsverksamheten på det sätt som förutsätts i lagen. Den tillsyn som den ansvariga personen utövar över att god indrivningssed iakttas vid verksamheten och att verksamheten annars är lagenlig kan inte vara passiv, utan denne måste också på eget initiativ genom att meddela anvisningar se till att de som deltar i indrivningen i sin verksamhet iakttar lagens bestämmelser. Om företaget bedriver indrivningsverksamhet på flera olika verksamhetsställen, ska den ansvariga personen se till att indrivningsverksamheten på varje verksamhetsställe bedrivs lagenligt.  

Momentets andra mening är ny. Enligt förslaget ska den ansvariga personen sörja för att de personer som deltar i indrivningsverksamheten har sådan tillräcklig yrkesskicklighet som uppgiften kräver. I praktiken är den ansvariga personen skyldig att se till att varje person som deltar i indrivningsverksamhet på ett verksamhetsställe har sådan tillräcklig yrkeskompetens som behövs för att sköta uppgiften. Om t.ex. en person som inte har tillräcklig yrkeskompetens för sina uppgifter anställs hos en som bedriver indrivningsverksamhet, ska den ansvariga personen se till att denne informeras om sina uppgifter på lämpligt sätt. Försummelse av de skyldigheter som ålagts den ansvariga personen i 2 mom. kan leda till administrativa påföljder enligt 16 §. 

5 §.Registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om att Regionförvaltningsverket i Södra Finland ska föra ett register över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. Registret ska kallas registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. 

I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om vilka uppgifter om de aktörer som bedriver indrivningsverksamhet som ska antecknas i registret. Enligt momentets 1 punkt ska i registret antecknas fullständigt namn och personbeteckning för en enskild näringsidkare. Om en enskild näringsidkare saknar finländsk personbeteckning antecknas hans eller hennes födelsetid. I registret antecknas dessutom firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller någon annan motsvarande beteckning och besöksadresser till varje verksamhetsställe där indrivningsverksamhet bedrivs. Med verksamhetsställe avses en byggnad, ett rum eller annat utrymme som den som bedriver indrivningsverksamhet använder för att sköta kundbetjäningen. Ett företag som bedriver indrivningsverksamhet ska alltid ha minst en besöksadress. 

Om den som bedriver indrivningsverksamhet är en juridisk person, ska i registret enligt momentets 2 punkt antecknas den juridiska personens firma, eventuella bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadresser till varje verksamhetsställe där indrivningsverksamhet bedrivs. 

Enligt momentets 3 punkt ska i registret antecknas fullständigt namn och personbeteckning, eller om sådan saknas, födelsetid för den person som ansvarar för indrivningsverksamheten och för de andra personer vilkas tillförlitlighet utretts i samband med behandlingen av registeranmälan. Om personen i fråga saknar finländsk personbeteckning, antecknas hans eller hennes födelsetid i registret. I 9 § i den föreslagna lagen finns närmare bestämmelser om vad som avses med tillförlitlighet. 

Enligt momentets 4 punkt ska i registret antecknas det datum då den aktör som bedriver indrivningsverksamhet har antecknats i registret. 

Enligt momentets 5 punkt ska i registret antecknas till aktören som bedriver indrivningsverksamhet riktade varningar och sådana uppmaningar och förbud som förenats med vite. Bestämmelser om dylika sanktioner finns i 16 § 2 mom. 

Enligt momentets 6 punkt ska i registret antecknas skälet till och tidpunkten för strykning ur registret. Bestämmelser om strykning ur registret finns i 17 §. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska i registret även antecknas uppgifter om dem som har meddelats ett förbud enligt 16 § 1 mom. att bedriva indrivningsverksamhet utan registrering. Uppgifterna behövs för att regionförvaltningsverket ska kunna övervaka att förbudet iakttas. Uppgifter får dock bevaras i registret endast en begränsad tid. Enligt förslaget ska uppgiften om förbud samt uppgiften om till aktören som bedriver indrivningsverksamhet meddelade varningar och sådana uppmaningar och förbud som förenats med vite strykas ur registret när fem år har förflutit från utgången av det år då förbudet meddelades eller en annan sanktion fastställdes. 

6 §. Utlämnande av uppgifter. Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret. Målet för den föreslagna regleringen är att uppgifterna i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet ska vara lättillgängliga för alla. Bestämmelsen behövs för att uppdragsgivare, när de så önskar, ska kunna försäkra sig om att en aktör som bedriver indrivningsverksamhet handlat korrekt i sin tidigare verksamhet. Detta skulle förbättra också gäldenärernas ställning.  

I registret lagras också personuppgifter om fysiska personer, såsom namn och personbeteckning. Registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet är alltså delvis ett personregister. Enligt 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet får uppgifter ur en myndighets personregister lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form endast om mottagaren enligt personuppgiftslagen har rätt att hantera sådana personuppgifter. Ett sådant villkor kan inte uppfyllas om uppgifter lämnas ut via ett elektroniskt datanät. Begränsningen behövs inte heller med tanke på integritetsskyddet, om personbeteckningar för dem som registrerats inte lämnas ut via det elektroniska datanätet.  

Enligt 1 mom. får uppgifter ur registret lämnas ut i form av utskrift, göras allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller lämnas ut på något annat sätt i elektronisk form. Det ska vara möjligt att i ett offentligt datanät hämta uppgifter om varningar som utfärdats till fysiska personer med stöd av den föreslagna lagen samt uppgifter om förelägganden och förbud som förenats med vite bara med enkel sökning där sökvillkoret är personens namn.  

Enligt 2 mom. får personbeteckning dock lämnas ut endast i de fall där uppgifter lämnas i form av utskrift eller i teknisk lagringsform. En förutsättning för att uppgifter får lämnas ut är då att mottagaren av uppgifterna enligt 13 § i personuppgiftslagen eller enligt någon annan lag har rätt att hantera personuppgifter som innehåller personbeteckningar.  

7 §. Registeranmälan och anmälan om ändringar. I 1 mom. finns bestämmelser om anmälningsskyldighet. Enligt förslaget ska den som har för avsikt att bedriva indrivningsverksamhet göra en anmälan för anteckning i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. I den föreslagna lagen kallas den anmälningsskyldige anmälaren. Anmälan görs till Regionförvaltningsverket i Södra Finland. I momentet föreskrivs det dessutom om innehållet i registeranmälan. 

Enligt momentets 1 punkt ska i registret antecknas fullständigt namn och personbeteckning, eller om sådan saknas, födelsetid för en enskild näringsidkare. Dessutom ska nämnas firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadresser till varje verksamhetsställe där indrivningsverksamhet bedrivs.  

Om den som gör anmälan är en juridisk person, ska i anmälan nämnas den juridiska personens firma, eventuella bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadresser till varje verksamhetsställe där indrivningsverksamhet bedrivs. Den föreslagna 1 punkten motsvarar bestämmelsen i 6 § 1 mom. i den gällande lagen.  

Enligt momentets 2 punkt ska i anmälan nämnas fullständigt namn och personbeteckning, eller om sådan saknas, födelsetid för den person som ansvarar för indrivningsverksamheten. Den ansvariga personen ska ha en sådan i 4 § 1 mom. avsedd, genom lämplig examen visad kännedom om lagstiftningen som behövs med tanke på bedrivandet av indrivningsverksamhet. Den utredning över den ansvariga personens kännedom om lagstiftningen som ska ingå i anmälan visas genom examensbevis. Förslaget motsvarar annars bestämmelsen i 6 § 1 mom. och i 6 § 2 mom. 5 punkten i den gällande lagen, men bestämmelsen har kompletterats och preciserats i fråga om den ansvariga personens personuppgifter och utredningen över yrkeskompetens. 

Enligt momentets 3 punkt ska i anmälan inkluderas ansvariga personens skriftliga samtycke till uppgiften. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse.  

Enligt momentets 4 punkt ska i anmälan lämnas uppgift om de i 9 § 3 mom. avsedda personer vars tillförlitlighet ska bedömas, om anmälaren är en juridisk person. Av anmälan ska framgå den juridiska personens verkställande direktör och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän samt andra som hör till den högsta ledningen och den som direkt eller indirekt innehar över 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag. Förslaget motsvarar, med vissa preciseringar som gäller den juridiska personens organ och ägare, 6 § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen.  

Enligt momentets 5 punkt ska i anmälan lämnas en utredning över hur anmälaren ämnar se till att de medel som drivs in för uppdragsgivarens räkning och de egna medlen hålls åtskilda samt att de medel som drivs in för uppdragsgivarens räkning förvaras på ett tillförlitligt sätt. De medel som indrivs för en uppdragsgivares räkning kallas ”kundmedel”. Anmälaren ska lämna en utredning över att kundmedlen styrs till och deponeras på ett särskilt konto för kundmedel som öppnats på ett kreditinstitut. I utredningen ska också specificeras det konto på vilket kundmedlen kommer att förvaras. Dessutom ska en utredning företes över de övriga sätt som syftar till att förhindra att kundmedlen och anmälarens egna medel blandas. Sådana sätt kan vara t.ex. olika kundhanterings- och bokföringssystem. Förslaget motsvarar bestämmelsen i 6 § 2 mom. 6 punkten i den gällande lagen. 

Enligt momentets 6 punkt ska i anmälan inkluderas en utredning över hur anmälaren ämnar säkerställa att de uppgifter som gäller uppdragsgivaren och gäldenären skyddas på ett ändamålsenligt sätt. Som utredning, liksom även nuförtiden, duger en i 36 § 3 mom. och 37 § 3 mom. i personuppgiftslagen avsedd kopia av en verksamhetsanmälan till dataombudsmannen. Förslaget motsvarar 6 § 2 mom. 7 punkten i den gällande lagen. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om regionförvaltningsverkets rätt att få ytterligare upplysningar och utredningar av anmälaren. Upplysningarna och utredningarna ska vara sådana som behövs för bedömning av huruvida förutsättningarna för registrering uppfylls. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Begäran om ytterligare upplysningar och utredningar kan vara på sin plats t.ex. om regionförvaltningsverket inte får sådana uppgifter om anmälaren ur straffregistret som behövs för att kunna utreda anmälarens tillförlitlighet. Med stöd av 4 a § i straffregisterlagen (770/1993) kan uppgifter ur straffregistret lämnas ut till regionförvaltningsverket för utredning av en persons tillförlitlighet. Om ägarna till eller ledningen för ett företag som bedriver indrivningsverksamhet består av utlänningar eller personer som bor i utlandet, framgår inte personernas brottsliga bakgrund nödvändigtvis av straffregisteruppgifterna. I ett sådant fall ska anmälaren på begäran av regionförvaltningsverket lämna ett utdrag eller annan motsvarande utredning om en persons brottsliga bakgrund som getts av en myndighet i en annan stat. Om något brottsregisterutdrag eller annan motsvarande utredning inte fås av myndigheten i den andra ifrågavarande staten, ska det räcka med att anmälaren lämnar ett intyg som utfärdats av en myndighet eller en annan utredning över att det inte är möjligt att få brottsregisterutdrag eller annan motsvarande utredning. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska en aktör som bedriver indrivningsverksamhet utan dröjsmål anmäla ändringar i de i registret införda uppgifterna till regionförvaltningsverket. Om den person som är ansvarig för indrivningsverksamheten byts, ska bytet anmälas till regionförvaltningsverket inom en månad från det att den föregående ansvariga personens uppgift upphört. Om indrivningsverksamheten upphör, ska en anmälan om detta göras till regionförvaltningsverket. I den gällande lagen finns inga motsvarande bestämmelser. Bestämmelser om påföljderna för försummelse av de skyldigheter som anges i momentet finns i 16 §.  

8 §. Förutsättningar för registrering. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de förutsättningar under vilka regionförvaltningsverket ska anteckna en aktör som bedriver indrivningsverksamhet i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. Regionförvaltningsverket får inte tillämpa ändamålsenlighetsprövning när det fattar beslut om registrering, fastän det från fall till fall, och särskilt vid bedömningen av anmälarens solvens, kan uppstå tolkningsoklarhet av viss grad. Förslaget motsvarar till sitt innehåll långt 2 § i den gällande lagen. Förslaget avviker dock från den gällande bestämmelsen på det sättet att man här i stället för förutsättningar för beviljande av koncession föreskriver om förutsättningar för registrering. 

Enligt momentets 1 punkt förutsätter registreringen att anmälaren har rätt att idka näring i Finland. Bestämmelser om rätten att idka näring finns i 1 § i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919). Punkten motsvarar 2 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen. 

Till momentet fogas en ny 2 punkt. I 2 punkten förutsätts att anmälaren inte har försatts i konkurs och, om anmälaren är en fysisk person, att anmälaren har uppnått myndighetsålder och att han eller hon inte har fått sin handlingsbehörighet begränsad och att någon intressebevakare inte har förordnats för honom eller henne.  

I momentets 3 och 4 punkt föreskrivs att en förutsättning för registreringen är att anmälaren är tillförlitlig och solvent. Punkterna motsvara i sak det inledande stycket i 2 § 1 mom. i den gällande lagen. Bestämmelser om tillförlitlighet finns i 9 § och om solvens i 10 §.  

I momentets 5 punkt förutsätts att anmälaren har anmält en person som uppfyller förutsättningarna enligt 4 § 1 mom. som ansvarig för indrivningsverksamheten. Punkten motsvarar bestämmelsen i 2 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen. 

Anmälaren ska se till att de medel som drivs in för uppdragsgivarens räkning (kundmedel) och anmälarens egna medel hålls åtskilda och att kundmedlen förvaras på ett tillförlitligt sätt. Enligt momentets 6 punkt är en förutsättning för registrering att anmälaren har förmåga att ha hand om kundmedlen. Punkten motsvarar bestämmelsen i 2 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen.  

Enligt momentets 7 punkt är en förutsättning för registrering att anmälaren har förmåga att se till att de uppgifter som gäller uppdragsgivaren och gäldenären skyddas på ett ändamålsenligt sätt. Punkten motsvarar bestämmelsen i 2 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om vägran att registrera en aktör som bedriver indrivningsverksamhet. Regionförvaltningsverket får vägra registrering, om det med beaktande av omständigheterna är uppenbart att anmälaren har för avsikt att bedriva indrivningsverksamhet såsom ombud för någon annan. Syftet med bestämmelsen är att förhindra någon sådan person som t.ex. på grund av sin tvivelaktiga bakgrund sannolikt inte skulle uppfylla kriterierna för registrering, men som genom en mellanhand försöker komma in i branschen, från att bedriva sådan verksamhet som avses i den föreslagna lagen. 

9 §.Tillförlitlighet. I paragrafen definieras vad som i 8 § 1 mom. 3 punkten avses med tillförlitlighet.  

Enligt 1 mom. 1 punkten betraktas anmälaren och den som är ansvarig för indrivningsverksamheten inte som tillförlitlig om denne genom en lagakraftvunnen dom under de fem senaste åren före bedömningen av tillförlitlighet har dömts till fängelsestraff eller under de tre senaste åren före bedömningen har dömts till bötesstraff för ett brott som kan anses visa att denne är uppenbart olämplig för att bedriva indrivningsverksamhet, för att äga en sammanslutning eller stiftelse som bedriver indrivningsverksamhet eller för att vara styrelsemedlem eller ersättare, verkställande direktör eller ställföreträdande verkställande direktör eller på annat sätt medlem av högsta ledningen eller vara ansvarig person för indrivningsverksamheten i en sådan sammanslutning.  

På bedömningen av tillförlitligheten inverkar sådana brott som visar att personen i fråga är uppenbart olämplig för indrivningsverksamhet. Olämpligheten anses särskilt framgå av sådana lagstridiga åtgärder som syftar till att eftersträva nytta på uppdragsgivarens bekostnad. Sådana brott är exempelvis bedrägeri och förskingring. Också brott som hänför sig till försummelser av skyldigheter inom affärsverksamheten, t.ex. bokföringsbrott, kan vanligen betraktas som sådana brott vilka visar att personen i fråga är uppenbart olämplig att bedriva indrivningsverksamhet.  

Enligt momentets 2 punkt betraktas anmälaren och den ansvariga personen inte som tillförlitlig i det fall heller då denne annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för en sådan uppgift som avses i 1 punkten. Exempelvis skulle en dom som inte vunnit laga kraft för ett brott som avses i 1 punkten kunna visa att personen är uppbenbart olämplig för uppgiften i fråga.  

Att en person är uppenbart olämplig för uppgiften förutsätter inte att personen i fråga har dömts till straff för ett brott. Denne kan också ha meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (l059/1985). Upphovet till förbudet kan t.ex. vara försummelser i anslutning till skattskyldigheten eller bokföringen. Det är klart att om förbudet fortfarande är i kraft, kan indrivningsverksamhet inte bedrivas, men också ett näringsförbud som redan har upphört kan beaktas vid bedömningen av personens tillförlitlighet. 

Enligt 2 mom. betraktas anmälaren inte heller som tillförlitlig om denne upprepade gånger eller i betydande grad har försummat att fullgöra de registrerings-, anmälnings- och betalningsskyldigheter som anges i lagrummet. Vid bedömningen beaktas försummelser som skett under de tre senaste åren före bedömningen.  

När tillförlitligheten bedöms ska vikt fästas vid innehållet i försummelserna, upprepningen av dem och försummelsernas värde i euro. Enstaka eller i fråga om penningbeloppet små försummelser visar typiskt inte att anmälaren är opålitlig. 

I paragrafens 3 mom. förklaras vilka som omfattas av kravet på tillförlitlighet enligt 8 § 1 mom. 3 punkten, när anmälaren är en juridisk person. För att kravet på tillförlitlighet ska uppfyllas när det är fråga om juridiska personer, ska alla parter som räknas upp i bestämmelsen vara tillförlitliga. Enligt förslaget gäller tillförlitlighetskravet verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän samt andra som hör till den högsta ledningen och den som direkt eller indirekt innehar över 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att vid bedömningen av tillförlitlighet också beakta fullgörandet av skyldigheterna i fråga om företag och sammanslutningar som har en direkt eller indirekt koppling till anmälaren och de ansvariga personerna hos denne. Till denna del bör utredningen göras för de tre år som föregått anmälan. Det är alltså inte behövligt att utreda äldre kopplingar än så. Momentet innehåller en hänvisning till 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001) som har en förteckning över de enheter, dvs. företag och sammanslutningar, som ska registreras i företags- och organisationsdatasystemet. 

Utsträckande av utredningen om tillförlitlighet till anmälarens eller, i fråga om en juridisk person som anmälare, de ansvariga personernas övriga företagsverksamhet ska vara beroende av prövning och behövas särskild i sådana fall där det enbart på basis av uppgifterna om anmälaren eller dennes ansvariga personer inte går att göra sig en tillräcklig bild för att tillförlitligheten ska kunna bedömas. Exempelvis i en situation där anmälaren är ett nyss bildat aktiebolag eller där betydande ändringar skett i fråga om de ansvariga personerna vid företaget, kan det för att tillförlitligheten ska kunna bedömas vara behövligt att utreda de ansvariga personernas och ägarnas övriga eller tidigare företagsverksamhet. Om skyldigheterna enligt 2 mom. försummats upprepade gånger eller i betydande grad i anmälarens eller de ansvariga personernas övriga eller tidigare företagsverksamhet, kan anmälaren eller de ansvariga personerna inte betraktas som tillförlitliga i den mening som avses i bestämmelsen.  

Någon utvidgning av utredningen av tillförlitlighet på det sätt som beskrivs i momentet behövs inte, om anmälarens och de ansvariga personernas verksamhet varit etablerad i flera års tid och det inte annars heller finns någon orsak att tvivla på deras tillförlitlighet.  

10 §. Solvens. I paragrafen definieras vad som i 8 § 1 mom. 4 punkten avses med solvens. Enligt 1 momentet betraktas anmälaren inte som solvent om denne enligt uppgifterna i utsökningsregistret eller annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder. 

Enligt 2 mom. ska vid bedömningen av solvens uppmärksamhet fästas vid anmälarens ekonomiska ställning. Exempelvis uppgifter i anmälarens resultaträkning och balansräkning samt andra uppgifter som beskriver ekonomin, såsom konkurs- och företagssaneringsärenden, ger en bild av den ekonomiska ställningen. När en persons ekonomiska ställning bedöms är väsentliga uppgifter t.ex. uppgifter om inkomster och förmögenhet. 

När den ekonomiska ställningen bedöms ska det läggas vikt vid hur länge de ekonomiska svårigheterna varat och hur kännbara ekonomiska svårigheter det är fråga om. Anmälaren uppfyller inte kriteriet för solvens heller t.ex. när anmälaren har flera efterföljande räkenskapsperioder med förlust bakom sig eller när skuldsättningen är betydande. Skuldsättningen ska vanligen anses betydande t.ex. när företagets skatteskuld i förhållande till omsättningen överstiger 10 procent och det inte har gjorts någon betalningsplan för skötseln av skatteskulden med skattemyndigheten. 

Paragrafens 3 mom. är nytt, och där anges vilka som omfattas av solvenskravet i det fall att anmälaren är en juridisk person. För att solvenskravet ska uppfyllas när det är fråga om juridiska personer, ska alla parter som räknas upp i bestämmelsen vara solventa. Enligt förslaget gäller kravet på solvens verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän samt andra som hör till den högsta ledningen och den som direkt eller indirekt innehar över 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag.  

11 §. Revision samt registrering av bokslut och verksamhetsberättelse. Enligt paragrafens 1 mom. ska en aktör som bedriver indrivningsverksamhet låta utföra revision. På revisionen tillämpas revisionslagen (1141/2015). 

Enligt 8 § 1 mom. 6 punkten i den föreslagna lagen är en förutsättning för registrering att anmälaren har förmåga att ha hand om kundmedlen. För att det ska kunna säkerställas att kundmedlen hålls åtskilda föreslås det i 2 mom. att revisorn i revisionsberättelsen ska göra ett särskilt uttalande om huruvida den aktör som bedriver indrivningsverksamhet har hållit kundmedlen åtskilda från sina egna medel och förvarat dem på ett tillförlitligt sätt. Förslaget motsvarar 9 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafens 3 mom. finns en bestämmelse om skyldigheten för en aktör som bedriver indrivningsverksamhet att anmäla bokslutet och verksamhetsberättelsen för registrering i handelsregistret inom två månader från det att bokslutet fastställdes. Till anmälan ska fogas en kopia av revisionsberättelsen. Förslaget avviker från bestämmelsen i 10 § 2 mom. i den gällande lagen på det sätt att nuförtiden ska bokslutshandlingar tillställas regionförvaltningsverket.  

Till momentet föreslås dessutom en informativ hänvisningsbestämmelse om att om den aktör som bedriver indrivningsverksamhet är ett aktiebolag, ett handelslag eller en stiftelse iakttas vid registrering av bokslutet och verksamhetsberättelsen bestämmelserna i aktiebolagslagen (624/2006), lagen om andelslag (421/2013) och stiftelselagen (487/2015). Bestämmelser om registrering av ett aktiebolags bokslutshandlingar i handelsregistret finns i 8 kap. 10 § i aktiebolagslagen. När det gäller andelslag finns en motsvarande bestämmelse i 8 kap. 10 § i lagen om andelslag. Bestämmelser om registreringen av stiftelsers bokslutshandlingar finns i 5 kap. 5 § i stiftelselagen.  

12 §. Bevaring av handlingar och uppgifter som gäller indrivningsverksamhet. Paragrafen är ny och den innehåller bestämmelser om skyldigheten för de aktörer som bedriver indrivningsverksamhet att bevara handlingar och uppgifter som gäller indrivningsverksamheten. Bestämmelsen kompletterar de bevaringsskyldigheter som anges i konsumentskyddslagen, i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism och i bokföringslagen. Syftet med bestämmelsen är att trygga att regionförvaltningsverkets rätt till information förverkligas när verket utövar tillsyn över dem som bedriver indrivningsverksamhet.  

Med handlingar och uppgifter som gäller indrivningsverksamheten avses för det första skriftligt material, t.ex. uppdragsavtal, handlingar som gäller grunden för en fordran, betalningspåminnelser, betalningskrav och betalningsplaner. Med skriftligt material som ska bevaras jämställs sådant material i elektronisk form som kan sparas och skrivas ut och ställas till tillsynsmyndighetens förfogande, som t.ex. e-postmeddelandena mellan den som bedriver indrivningsverksamhet och gäldenären.  

Handlingarna och uppgifterna ska bevaras i fem års tid från det att indrivningsåtgärderna upphörde. Om handlingarna och uppgifterna på basis av någon annan lag ska bevaras en längre tid än den föreslagna perioden, ska den längre bevaringstiden iakttas.  

13 §. Tystnadsplikt. Paragrafen är ny och där föreskrivs om tystnadsplikt i tillämpliga delar på samma sätt som bl.a. i 13 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (853/2016). Tystnadsplikten omfattar alla parter som vid bedrivandet av indrivningsverksamhet har fått veta något om en uppdragsgivares, gäldenärs eller någon annans ekonomiska ställning eller något som berör personliga förhållanden, såsom hälsotillståndet, eller en affärs- eller yrkeshemlighet. Tystnadsplikten inbegriper både handlingssekretessen och förbudet att röja uppgifter i någon annan form än skriftlig form. Ett undantag utgör sådana situationer där den till vars förmån tystnadsplikten gäller ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs eller om inte något annat föreskrivs i lag. Ett brott mot tystnadsplikten kan bli föremål för bedömning exempelvis som ett sekretessbrott enligt 38 kap. 1 § eller som sekretessförseelse enligt 38 kap. 2 § i strafflagen (39/1889). 

14 §. Tillsyn och tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. utövas tillsyn över indrivningsverksamhetens lagenlighet av regionförvaltningsverket. Förslaget motsvarar 10 § 1 mom. i den gällande lagen.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om skyldigheten för en aktör som bedriver indrivningsverksamhet att trots sekretessbestämmelserna på begäran av regionförvaltningsverket ge verket de handlingar och uppgifter som behövs för tillsynen. Trots att handlingarna och uppgifterna innehåller exempelvis affärs- eller yrkeshemligheter ska handlingarna och uppgifterna lämnas till regionförvaltningsverket, om verket behöver handlingarna och uppgifterna för tillsynen. En bestämmelse som motsvarar förslaget finns i 13 § 2 mom. i den gällande lagen.  

15 §. Rätt att få uppgifter ur vissa myndighetsregister. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om regionförvaltningsverkets rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002). En förutsättning för att uppgifter kan fås är att de behövs för att utreda anmälarens och den ansvariga personens tillförlitlighet eller för strykning ur registret enligt 17 §. De uppgifter om tillförlitlighet som finns i straffregistret kan lämnas ut till regionförvaltningsverket med stöd av 4 a § i straffregisterlagen (770/1993). Förslaget motsvarar i preciserad form 13 § 1 mom. i den gällande lagen.  

Paragrafens 2 mom. är nytt. Enligt momentet har regionförvaltningsverket trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få de uppgifter om anmälarens betalning av skatter eller lagstadgade pensionsförsäkrings-, olycksfallsförsäkrings- eller arbetslöshetsförsäkringsavgifter eller fullgörande av registrerings-, anmälnings- eller betalningsskyldigheter i anslutning till avgifter som Tullen tar ut, och om dennes verksamhet, ekonomi och kopplingar vilka behövs för bedömning av tillförlitlighet enligt 9 § och solvens enligt 10 § eller för strykning ur registret enligt 17 §.  

Regionförvaltningsverket skulle i samband med utförandet av sina uppgifter för bedömning av tillförlitligheten och solvensen eller strykning ur registret också kunna utnyttja sådana fullgöranderapporter som sammanställs av Enheten för utredning av grå ekonomi. Enligt paragrafens nya 3 mom. har regionförvaltningsverket rätt att få sådana uppgifter som motsvarar uppgifterna enligt 2 mom. också om en i 2 § i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010) avsedd organisation som har koppling till anmälaren och om sådana personer som avses i 9 § 3 mom. och 10 § 3 mom. i den föreslagna lagen. Enligt 2 § i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi avses med organisation sådana enheter som ska registreras enligt 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001).  

Enheten för utredning av grå ekonomi sammanställer fullgöranderapporter endast på begäran av en myndighet och för de användningsändamål som anges i lag. Det regionförvaltningsverk som begärt fullgöranderapport bedömer själv vilken betydelse som rapporten ska ges när verket bedömer soliditeten hos den som bedriver indrivningsverksamhet eller överväger om denne ska strykas ur registret. 

Paragrafens 4 mom. är nytt. Enligt momentet får de uppgifter som avses i 2 och 3 mom. hämtas genom en teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt utan samtycke av den vars intressen sekretessplikten är avsedd att skydda.  

16 §. Tvångsmedel. Enligt paragrafens 1 mom. ska regionförvaltningsverket förbjuda indrivningsverksamhet som utövas utan registrering i strid med denna lag. Regionförvaltningsverket kan av särskilda skäl också rikta förbudet mot en person som är anställd hos en aktör som bedriver indrivningsverksamhet eller någon annan som handlar för dennes räkning. En bestämmelse som motsvarar förslaget finns i 11 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om de tvångsmedel som regionförvaltningsverket förfogar över. Första meningen i 2 mom. motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen 11 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt förslaget kan regionförvaltningsverket uppmana en aktör som bedriver indrivningsverksamhet att fullgöra sin skyldighet inom viss tid, om denne försummar sin skyldighet enligt 7 § 3 mom. att anmäla ändringar i de uppgifter som finns i registret eller byte av ansvarig person eller den i 11 § 1 mom. föreskrivna skyldighet som gäller revisor.  

Andra och tredje meningen i momentet är nya. Enligt förslaget får regionförvaltningsverket ge en aktör som bedriver indrivningsverksamhet en varning, om den som ansvarar för indrivningsverksamheten försummar övervakningsskyldigheten enligt 4 § 2 mom. eller om den aktör som bedriver indrivningsverksamheten försummar skyldigheten enligt 12 § eller 14 § 2 mom. att bevara handlingar och uppgifter eller den skyldighet att ge uppgifter till regionförvaltningsverket som följer av 14 § 2 mom. Om försummelserna är allvarliga och om de upprepas trots uppmaning eller varning, får regionförvaltningsverket förbjuda aktören som bedriver indrivningsverksamhet att bedriva verksamhet helt eller delvis för viss tid. I fall med allvarliga försummelser kan alltså regionförvaltningsverket belägga en aktör som bedriver indrivningsverksamhet omedelbart med temporärt verksamhetsförbud. Den maximala längden på ett verksamhetsförbud är sex månader. Ett verksamhetsförbud för en viss tid kan vara på sin plats t.ex. då den som bedriver indrivningsverksamhet helt har försummat sin skyldighet att bevara handlingar och uppgifter som gäller indrivningsverksamheten eller då den ansvariga personen trots en given varning upprepade gånger försummat sin övervakningsskyldighet. 

Regionförvaltningsverket kan beroende på försummelsens art och omfattning förbjuda antingen indrivningsverksamheten i dess helhet eller endast en del av indrivningsverksamheten, t.ex. indrivningsverksamheten på ett visst verksamhetsställe.  

I paragrafens 3 mom. finns bestämmelser om vite. Förslaget motsvarar i huvudsak 11 § 3 mom. i den gällande lagen. I förslaget upprepas för det första för tydlighetens skull den behörighet som enligt 20 § i lagen om regionförvaltningsverk (896/2009) ankommer på ett regionförvaltningsverk, nämligen att förena en uppmaning eller ett förbud med vite. Enligt paragrafen i fråga har regionförvaltningsverket rätt, men inte någon skyldighet, att förelägga vite. I 3 mom. föreskrivs dessutom att regionförvaltningsverket ska förena ett förbud som avses i 1 mom. med vite, om det inte av särskilda skäl är onödigt eller regionförvaltningsverket anser att förfarandet ska bedömas i enlighet med 18 § 1 mom. Eftersom syftet med ett förbud är att avbryta sådan indrivningsverksamhet som bedrivs i strid med lagens bestämmelser, är det också motiverat att en kort frist fastställs för iakttagandet av förbudet. Regionförvaltningsverket har prövningsrätt i fråga om det huruvida man ska ingripa mot indrivningsverksamhet som bedrivs i strid med lag genom förbud som förenas med vite eller huruvida saken bör undersökas som eventuell indrivningsverksamhetsförseelse. Enligt momentets hänvisningsbestämmelse finns bestämmelser om vite i övrigt i viteslagen (1113/1990). Hänvisningen gäller också vitesbeloppet. Enligt 8 § i viteslagen ska vitesbeloppet bestämmas med beaktande av huvudförpliktelsens art och omfattning, den förpliktades betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken. På vitesbeloppet inverkar således åtminstone den olovligt bedrivna indrivningsverksamhetens omfattning, omsättningens storlek hos den som bedriver olovlig indrivningsverksamhet samt inställningen hos den som bedriver indrivningsverksamhet till de uppmaningar som tillsynsmyndigheten tidigare har gett denne med stöd av den föreslagna lagen. 

I 23 § i viteslagen föreskrivs det om delgivning av ett förbud som har förenats med vite. Förfarandet med mottagningsbevis torde i allmänhet vara det ändamålsenligaste delgivningssättet. I sitt beslut kan regionförvaltningsverket fastställa en viss tid för den som bedriver indrivningsverksamhet inom vilken denne ska verkställa de ändringar som förbudsbeslutet förutsätter. 

17 §. Strykning ur registret. I paragrafen finns bestämmelser om strykning ur registret. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Enligt paragrafens 1 punkt ska regionförvaltningsverket stryka en aktör som tidigare bedrivit indrivningsverksamhet men som har upphört med sin verksamhet ur registret. Detsamma gäller enligt paragrafens 2 punkt en aktör som bedriver indrivningsverksamhet men som inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering enligt 8 § 1 mom. 1–4 och 6 och 7 punkten. Ur registret ska strykas exempelvis en aktör som bedriver indrivningsverksamhet men vars hemort har ändrats så att den ligger utanför Europeiska ekonomiska området, med undantag av sådana som bedriver indrivningsverksamhet på basis av ett särskilt tillstånd att idka näring i Finland som beviljats av Patent- och registerstyrelsen. Ur registret ska likaså strykas en aktör som bedriver indrivningsverksamhet och som genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff för ett brott som kan anses visa att personen i fråga är uppenbart olämplig för att bedriva indrivningsverksamhet. 

En aktör som bedriver indrivningsverksamhet ska enligt paragrafens 3 punkt strykas ur registret också om denne bedriver indrivningsverksamhet som ombud för någon annan. Att fungera som ombud för någon annan utgör enligt 8 § 2 mom. också ett hinder för registrering. 

Enligt paragrafens 4 punkt ska regionförvaltningsverket ur registret stryka en aktör som bedriver indrivningsverksamhet om denna inte längre i sin tjänst har en i 8 § 1 mom. 5 punkten avsedd person som ansvarar för indrivningsverksamheten och som uppfyller de villkor som anges i 4 § 1 mom. och om den aktör som bedriver indrivningsverksamhet trots uppmaning från regionförvaltningsverket inte har anmält en ny ansvarig person.  

I paragrafens 5 punkt föreskrivs att en aktör som bedriver indrivningsverksamhet ska strykas ur registret också i det fall att denne redan tidigare med stöd av 16 § 2 mom. har meddelats verksamhetsförbud för viss tid, men det i verksamheten hos aktören eller hos den för indrivningsverksamheten ansvariga personen förekommit allvarliga eller upprepade försummelser vilka har fortsatt också efter det att aktören har kunnat återuppta sin verksamhet. 

18 §. Sökande av ändring i beslut av regionförvaltningsverket. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att regionförvaltningsverkets beslut i ärenden som avses i 16 och 17 § får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). En bestämmelse som motsvarar förslaget finns i 14 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att i andra beslut av regionförvaltningsverket får omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003). I ett beslut som har fattats med anledning av en begäran om omprövning får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Bestämmelser om överklagande av beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite finns i viteslagen. Förslaget motsvarar 14 § 2 mom. i den gällande lagen.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs att över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Förslaget motsvarar 14 § 3 mom. i den gällande lagen. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska beslut om strykning ur registret och verksamhetsförbud för viss tid iakttas även om de överklagas, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. Den gällande lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. 

19 §. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser. I paragrafens 1 mom. finns en bestämmelse om tidpunkten för lagens ikraftträdande och i 2 mom. en bestämmelse om upphävande av lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet. 

Enligt paragrafens 3 mom. kan Regionförvaltningsverket i Södra Finland ta en registeranmälan för behandling före ikraftträdandet av denna lag och den som gjort anmälan kan registreras i registret över dem som bedriver indrivningsverksamhet när lagen träder i kraft. Syftet med bestämmelsen är att hindra en stor anhopning av registeranmälningar vid tidpunkten för lagens ikraftträdande. 

Enligt paragrafens 4 mom. får den som vid denna lags ikraftträdande bedriver sådan verksamhet som enligt denna lag kräver registrering fortsätta verksamheten tills beslut om anteckning i registret eller avslag på registeransökan har fattats. En förutsättning för fortsatt verksamhet är dock att en i 7 § 1 mom. avsedd registeranmälan har gjorts inom sex månader från lagens ikraftträdande. Syftet med bestämmelsen är att reservera dem som med stöd av gällande bestämmelse bedriver indrivningsverksamhet en tillräckligt lång tid för ordnande av registreringen utan att verksamheten behöver avbrytas.  

Enligt paragrafens 5 mom. kan regionförvaltningsverket på begäran registrera en i 4 § 1 mom. avsedd aktör som bedriver indrivningsverksamhet även om den person som ansvarar för indrivningsverksamheten i fråga inte har en i 4 § 1 mom. föreskriven kännedom om lagstiftningen som visats genom lämplig examen. En ytterligare förutsättning är att den aktör som bedriver indrivningsverksamhet är innehavare av koncession som avses i 1 § 1 mom. i lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet.  

Det krav angående kännedom om lagstiftningen som ställs på den ansvariga personen är strängare än de nuvarande kraven på yrkesskicklighet, och alla aktörer som bedriver indrivningsverksamhet har inte i sin tjänst en person som avlagt en lämplig examen. Övergångsbestämmelsen i momentet gäller endast yrkeskompetensen för en ansvarig person, men däremot inte de allmänna behörighetsvillkor som uppställts i 4 § 1 mom. 

1.2  Lagen om indrivning av fordringar

10 a §.Maximibelopp för indrivningskostnader i samband med konsumentfordringar. Det föreslås en teknisk justering av 1 mom. 5 punkten. Laghänvisningen i punkten föreslås bli ändrad så att den avser 2 § 1 mom. 2 eller 3 punkten i den föreslagna lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet.  

1.3  Lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism

1 kap. Allmänna bestämmelser 

2 §. Tillämpningsområde. Hänvisningen i 1 mom. 20 punkten till innehavaren av koncession för indrivningsverksamhet enligt lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet föreslås bli ändrad så att den avser de aktörer som bedriver indrivningsverksamhet enligt lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet.  

1.4  Lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi

6 §. Syftet med fullgöranderapporter. Det föreslås att det görs en teknisk justering av 1 mom. 22 punkten eftersom det föreslås att en ny 23 punkt fogas till momentet. Enligt den föreslagna 23 punkten ska fullgöranderapporter utarbetas till stöd för utredning av de uppgifter som enligt 9, 10 och 17 § i den föreslagna lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet ( / ) hör till regionförvaltningsverket och som gäller bedömning av tillförlitligheten och soliditeten av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet och strykning ur registret. För att nämnda uppgifter ska kunna skötas kan regionförvaltningsverket be Enheten för utredning av grå ekonomi att utarbeta en fullgöranderapport.  

3.1  Näringsfrihet

Enligt gällande lag är bedrivandet av indrivningsverksamhet beroende av tillstånd. I sitt utlåtande över förslaget till lag om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet konstaterade grundlagsutskottet att i regeringspropositionen har tillståndsplikten för indrivningsverksamhet motiverats med säkerställande av att den som bedriver indrivningsverksamhet är tillförlitlig, yrkeskunnig och solvent. Utskottet omfattade denna syn och ansåg att det bakom tillståndsplikten i detta fall ligger sådant godtagbart syfte som förutsätts i de allmänna lärorna om tillåtelse att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 35/1998 rd).  

I propositionen föreslås det att tillståndsplikten för indrivningsverksamhet ska slopas och att ett registreringsförfarande ska införas. I propositionens första lagförslag föreslås att bedrivande av indrivningsverksamhet ska vara en näring som kräver registrering. Enligt lagförslaget får indrivningsverksamhet bedrivas endast av en fysisk eller juridisk person som har antecknats i det register över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet som förs av Regionförvaltningsverket i Södra Finland. Den registreringsskyldighet som utgör en förutsättning för idkande av näringsverksamhet innebär ingripande i den näringsfrihet som anges i 18 § 1 mom. i grundlagen, varför förslaget bör bedömas ur denna synpunkt. 

I grundlagsutskottets praxis har en registreringsplikt konstitutionellt jämställts med tillståndsplikt (GrUU 15/2008 rd, GrUU 45/2001 rd och GrUU 24/2000 rd). En reglering som denna måste också uppfylla övriga allmänna krav på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna i näringsfriheten ska vara exakta och noggrant avgränsade. Det väsentliga innehållet i begränsningarna, såsom deras omfattning och villkoren för dem, ska framgå av lagen. När det gäller innehållet i regleringen är det viktigt att bestämmelserna om förutsättningarna för registrering garanterar en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas verksamhet. I vilken utsträckning myndigheternas befogenheter bestäms utifrån s.k. bunden prövning spelar också en viss roll (GrUU 15/2008 rd och GrUU 33/2005 rd).  

Den lag som nu föreslås bygger på de synpunkter som framförs i grundlagsutskottets utlåtande över propositionen med förslag till lag om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet (GrUU 35/1998 rd). Det anses behövligt att registrera dem som bedriver indrivningsverksamhet för att det skulle vara möjligt att säkerställa deras yrkeskompetens, tillförlighet och solvens. Målet är samtidigt att underlätta den övervakning som inriktar sig på dem som bedriver indrivningsverksamhet och förebygga grå ekonomi. De föreslagna förutsättningarna för registrering är exakta och noggrant avgränsade. Registreringen ska inte vara förenad med ändamålsenlighetsprövning, utan var och en som gör en anmälan ska antecknas i registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet, om de förutsättningar som föreskrivs i lag är uppfyllda. Det ska vara möjligt att begära omprövning av beslutet att förvägra registrering. I ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.  

I 17 § i propositionens första lagförslag föreslås att det ska föreskrivas om förutsättningarna för strykning ur registret. Grundlagsutskottet har ansett strykning ur registret vara en myndighetsåtgärd som ingriper kraftfullare i individens rättsliga ställning än avslag på en ansökan om registrering. Därför har utskottet ansett att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är nödvändigt att möjligheten till strykning ur registret kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till den som antecknats i registret inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (GrUU 43/2013 rd, GrUU 17/2012 rd och GrUU 58/2010 rd). Dessa krav har beaktats i lagförslaget. 

3.2  Skyddet av personuppgifter

Enligt 6 § i regeringspropositionens första lagförslag får regionförvaltningsverket lämna ut personuppgifter ur registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet så att de görs allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. I ett datanät får uppgifter om varningar som utfärdats till fysiska personer samt uppgifter om förelägganden och förbud som förstärkts med vite enligt förslaget bara sökas med enkel sökning där sökvillkoret är personens namn. Utlämnande av personbeteckning förutsätter dock att uppgiften lämnas i form av en utskrift eller i teknisk lagringsform. En ytterligare förutsättning är att mottagaren har lagbaserad rätt att behandla personbeteckningar.  

Förslaget innebär ingripande i integritetsskyddet och skyddet av personuppgifter. Vid granskningen av sådan lagstiftning har grundlagsutskottet allmänt ansett att regleringen bör bedömas med avseende på 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. utfärdas närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter genom lag.  

Grundlagsutskottet har ansett att det är möjligt att offentliggöra personuppgifter i form av en offentlig informationstjänst, om argumenten för det är godtagbara med tanke på garantierna för rättsskydd och de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 65/2014 rd och GrUU 32/2008 rd).  

Alla personuppgifter kräver inte skydd av samma slag. Traditionellt har mer känsliga uppgifter, såsom personbeteckningar, skyddats noggrannare än övriga personuppgifter. Å andra sidan kan det av andra vägande skäl finnas behov att i begränsad utsträckning möjliggöra tillgång till fysiska personers kontaktuppgifter. Det kan exempelvis finnas behov av att kontrollera en fysisk persons rätt att bedriva indrivningsverksamhet och få information om vem som är ansvarig person för indrivningsverksamheten.  

Grundlagsutskott har upprepade gånger ansett att det i ett webbaserat personregister inte går att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning. En sådan avgränsning ansågs vara en förutsättning för att lagförslaget kunde behandlas i vanlig lagstiftningsordning när utskottet granskade en ganska omfattande proposition som möjliggjorde inrättandet av en ganska omfattande informationstjänst som innehåller uppgifter om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (GrUU 32/2008 rd). Den nu föreslagna möjligheten att lämna ut uppgifter om aktörer som bedriver indrivningsverksamhet via ett elektroniskt datanät skiljer sig från den informationstjänst som inbegriper sökning av uppgifter om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eftersom det i det sistnämnda fallet alltid är fråga om fysiska personer. Däremot är de aktörer som bedriver indrivningsverksamhet nästan utan undantag juridiska personer. Visserligen ska registret över aktörer som bedriver indrivningsverksamhet innehålla också personuppgifter, exempelvis namnet på och personbeteckningen för den person som ansvarar för indrivningsverksamheten och en enskild näringsidkare. Personbeteckningen ska dock inte finnas allmänt tillgänglig via ett elektroniskt datanät.  

När det gäller fysiska personer som bedriver indrivningsverksamhet är det fråga om idkande av näring, och det ligger i verksamhetsutövarnas intresse att eventuella kunder hittar aktörens kontaktuppgifter så lätt som möjligt. 

Av ovan angivna skäl uppfyller lagförslag nummer ett de krav som ställs på reglering som inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna, och lagen kan således stiftas i vanlig lagstiftningsordning.