2.1.1  Vägran att ta emot arbete

Om det erbjudna arbetet skulle ha varat i högst två veckor, leder vägran att ta emot arbete utan giltig orsak till att det föreläggs en tidsperiod utan ersättning på 30 dagar. Om arbetet skulle ha varat över två veckor, är tidsperioden utan ersättning 60 dagar. Arbetstiden saknar betydelse för längden på tidsperioden utan ersättning, dvs. att samma påföljd föreläggs för vägran att ta emot både heltidsarbete och deltidsarbete. 

En arbetssökande som vägrat ta emot erbjudet arbete förlorar sin rätt till arbetslöshetsförmåner fr.o.m. vägran att ta emot arbetet. Det arbetskraftspolitiska utlåtandet ges oftast retroaktivt, med andra ord har minst en del av tidsperioden utan ersättning redan gått, när det börjar utredas hur vägran att ta emot arbete påverkar rätten till arbetslöshetsförmåner och den arbetssökande får veta att en tidsperiod utan ersättning förelagts. 

Enligt arbetsförmedlingsstatistiken lämnade arbets- och näringsbyråerna cirka 367 000 arbetserbjudanden år 2015. Uppskattningsvis förlorade cirka 17 200 personer sin rätt till arbetslöshetsförmåner, eftersom de hade vägrat ta emot erbjudet arbete utan giltig orsak. De som vägrat ta emot arbete har oftast slutfört mellanstadiet och är unga. Antalet personer som vägrat ta emot arbete minskar i de äldre åldersklasserna. Även arbetserbjudanden lämnas huvudsakligen till unga personer. 

År 2015 hade över hälften av dem som förlorade sin rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av vägran att ta emot arbete fått arbetsmarknadsstöd. Cirka 56 procent av dem som förlorade sin rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av vägran att ta emot arbete var män och cirka 44 procent kvinnor, medan cirka 53 procent av alla arbetslösa var män och cirka 47 procent kvinnor. 

Antalet personer som förlorat sin rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av vägran att ta emot arbete har blivit ungefär fyra gånger större under en period från år 2013 till 2015. Den sannolika orsaken är att det lämnats fler arbetserbjudanden. Antalet arbetssökande som förlorat sin rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av vägran att ta emot arbete i förhållande till antalet arbetserbjudanden har också ökat från cirka 2,3 procent till 4,3 procent under den nämnda tidsperioden. Detta torde utöver det ökade antalet arbetserbjudanden också bero på att uppföljningen av resultatet av arbetserbjudanden har blivit effektivare. Tidigare följde arbets- och näringsbyråerna inte alltid helt och hållet upp om den arbetssökande som fått ett arbetserbjudande söker det erbjudna arbetet, men uppföljningen har sedan 2015 effektiviserats bland annat med hjälp av webbtjänster. 

För en del arbetssökande som vägrat ta emot erbjudet arbete utan giltig orsak har det kunnat åläggas skyldighet att vara i arbete på grund av upprepade förfaranden som är arbetskraftspolitiskt klandervärda, i stället för föreläggande av en tidsperiod utan ersättning. Antalet arbetssökande som ålagts skyldighet att vara i arbete på grund av vägran att ta emot arbete kan inte fås fram genom statistik. 

2.1.2  Regional rörlighet

Pendlingsregionen sträcker sig 80 kilometer från personens hem. En person har giltig orsak att vägra ta emot erbjudet arbete inom sin pendlingsregion, om de dagliga arbetsresorna vid heltidsarbete skulle överstiga i genomsnitt tre timmar och vid deltidsarbete i genomsnitt två timmar. När bestämmelsen tillämpas beaktas både kollektivtrafiken och eventuell tillgång till egen bil. Det krävs inte att personen skaffar sig egen bil. Även möjlighet att till exempel cykla eller promenera arbetsresan beaktas. 

Arbetslösa kan vägra ta emot erbjudet arbete utanför pendlingsregionen utan att förlora arbetslöshetsförmånen inom de ovan nämnda timgränserna, men möjligheten att använda egen bil för arbetsresorna beaktas inte.  

År 2015 lämnade arbets- och näringsbyråerna cirka 220 000 arbetserbjudanden om arbete i den arbetssökandes hemkommun, cirka 125 000 arbetserbjudanden om arbete inom samma närings-, trafik- och miljöcentrals område och cirka 22 000 arbetserbjudanden om arbete annanstans i landet. De sistnämnda arbetserbjudandena har förmodligen gällt arbete där arbetsplatsen skulle ha funnits utanför den arbetssökandes pendlingsregion. 

Personen har giltig orsak att lämna arbetet inom tre månader från det att anställningsförhållandet inleddes, under förutsättning att arbetsplatsen är belägen utanför pendlingsregionen eller att de dagliga arbetsresorna vid heltidsarbete överstiger i genomsnitt tre timmar och vid deltidsarbete i genomsnitt två timmar. Personen har giltig orsak att lämna arbetet även när personen inom en vecka från lämnandet av arbetet flyttar till annan ort där personens make har ett varaktigt arbete eller företagsverksamhet som tryggar försörjningen. Det förutsätts att arbetsplatsen är belägen utanför pendlingsregionen för den nya bostaden, eller att personens dagliga arbetsresor efter flytten överstiger i genomsnitt tre timmar vid heltidsarbete och i genomsnitt två timmar vid deltidsarbete. 

Utöver det som sägs ovan har personen giltig orsak att lämna arbetet, när arbetsstället ändras under anställningsförhållandet, under förutsättning att det nya arbetsstället är beläget utanför pendlingsregionen, eller att de dagliga arbetsresorna till och från det nya arbetsstället överstiger i genomsnitt tre timmar vid heltidsarbete och i genomsnitt två timmar vid deltidsarbete. 

2.1.3  Yrkesmässig rörlighet (skydd för yrkesskicklighet)

En person har under de tre första arbetslöshetsmånaderna giltig orsak att vägra ta emot arbete som inte motsvarar personens yrkesskicklighet på basis av personens utbildning och arbetserfarenhet. Skyddet för yrkesskicklighet fastställs till exempel i samband med intervjun för den arbetssökande. Om det inte uppnås samförstånd om skyddets omfattning, beslutar arbets- och näringsbyrån huruvida den arbetssökande har giltig orsak att vägra ta emot erbjudet arbete på basis av skyddet för yrkesskicklighet. 

Arbetslösa kan inte på basis av skyddet för yrkesskicklighet vägra ta emot sådant erbjudet arbete som inte har motsvarande lön som eventuellt betalades under tidigare tid i arbete. En person har dock giltig orsak att vägra ta emot honom eller henne erbjudet arbete utifrån en inkomst- och kostnadsjämförelse, när lönen för arbetet och den arbetslöshetsförmån som eventuellt betalas till personen, efter avdrag av kostnader för arbetsresor och övriga kostnader som beror på att han eller hon tar emot arbetet, blir mindre än den arbetslöshetsförmån som annars betalas till personen. Bestämmelsen gäller erbjudet arbete både inom och utanför pendlingsregionen och tillämpas på både heltids- och deltidsarbete. 

En person har under de tre första månaderna av anställningsförhållandet rätt att lämna ett sådant arbete som personen skulle kunna ha vägrat ta emot på basis av skyddet för yrkesskicklighet. 

2.1.4  Utarbetande av sysselsättningsplan och deltagande i aktiveringsåtgärder

Den arbetssökande och arbets- och näringsbyrån avtalar i sysselsättningsplanen om sökandens jobbsökning och dess mål, arbetskrafts- och företagsservice och annan sysselsättningsfrämjande service enligt sökandens servicebehov samt sakkunnigbedömningar. Vid behov avtalas det i planen om annan service som förbättrar kompetensen, arbetsmarknadsfärdigheterna och funktionsförmågan samt om åtgärder som hänför sig till klarläggande av arbetsförmågan eller hälsotillståndet. Sysselsättningsplanen kan ersättas med en aktiveringsplan, integrationsplan eller sektorsövergripande sysselsättningsplan. Det som nedan berättas om sysselsättningsplanen gäller alla de nämnda planerna. 

Arbetssökande har skyldighet att komma till ett möte där en sysselsättningsplan utarbetas eller revideras. Om sökanden uteblir och inte har en giltig orsak för sitt förfarande, föreläggs sökanden en tidsperiod utan ersättning på minst 15 dagar. Tidsperioden fortsätter också efter de 15 dagarna tills planen har utarbetats eller reviderats, om inte fördröjningen av utarbetandet eller revideringen av planen beror på arbets- och näringsbyrån eller en annan myndighet som eventuellt deltar i utarbetandet eller revideringen. 

Om en arbetssökande utan giltig orsak vägrar utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan, har den arbetssökande inte rätt till arbetslöshetsförmåner under en tidsperiod utan ersättning på 30 dagar. Tidsperioden fortsätter också efter de 30 dagarna tills planen har utarbetats eller reviderats, om inte fördröjningen av utarbetandet eller revideringen av planen beror på arbets- och näringsbyrån eller en annan myndighet som eventuellt deltar i utarbetandet eller revideringen. 

En arbetssökande kan föreläggas en tidsperiod utan ersättning för vägran att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan, om den arbetssökande till exempel vägrar underteckna planen. Planens ändamålsenlighet har en central betydelse, när det bedöms om personen haft giltig orsak att vägra underteckna planen. Vid bedömningen av ändamålsenligheten ska man åtminstone beakta sökandens utbildning, arbetserfarenhet och kompetens, arbetsmarknadsläget i regionen samt sökandens möjligheter till sysselsättning. 

Om en arbetssökande väsentligen försummar fullföljandet av sysselsättningsplanen och inte har giltig orsak till sitt förfarande, föreläggs den arbetssökande en tidsperiod utan ersättning på 60 dagar. Om det i planen har avtalats att den arbetssökande ska söka sig till annan service än service ordnad av arbets- och näringsbyrån och personen försummar att fullfölja planen till denna del, föreläggs inte någon tidsperiod utan ersättning. En tidsperiod utan ersättning föreläggs således inte, om den arbetssökande inte fullföljer planen till den del det i planen till exempel har avtalats om deltagande i en stödgrupp för drogrehabilitering, deltagande i missbrukarrehabilitering, skuldrådgivning eller annan motsvarande service. 

Den arbetssökande har inte rätt till arbetslöshetsförmåner under 60 dagar från vägran att delta i sysselsättningsfrämjande service. Bestämmelsen om vägran tillämpas inte på den arbetssökandes frivilliga studier understödda med arbetslöshetsförmån eller på frivilliga studier i enlighet med 22–24 § i lagen om främjande av integration (1386/2010). För vägran att delta i sysselsättningsfrämjande service kan föreläggas en tidsperiod utan ersättning endast om deltagandet i servicen har avtalats i sysselsättningsplanen eller om personen på egen hand sökt till arbetskraftsutbildning. 

En arbetssökande som utan giltig orsak avbryter eller av eget förvållande måste avbryta sysselsättningsfrämjande service har under 60 dagar efter avbrytandet inte rätt till arbetslöshetsförmåner. Bestämmelsen tillämpas inte på den arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån eller på frivilliga studier som avses i 22–24 § i lagen om främjande av integration. Avbrytandet av sådana studier påverkar i regel inte personens rätt till utkomstskydd för arbetslösa. Om det är fråga om en ung person som är under 25 år och inte har utbildning, kan personen dock vid avbrytandet av studierna förlora sin rätt till arbetslöshetsförmåner på basis av 2 kap. 13 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

2.1.5  Service som erbjuds invandrare och servicens förpliktande verkan

Enligt lagen om främjande av integration börjar den service som stöder invandrarens integration med en inledande kartläggning. Med inledande kartläggning avses en helhet av åtgärder där invandrarens färdigheter för sysselsättning, studier och andra integrationsfärdigheter samt behovet av språkutbildning och andra integrationsfrämjande tjänster och åtgärder bedöms preliminärt. Utöver detta kan i den inledande kartläggningen ingå till exempel kartläggning och identifiering av kompetensen, bedömning och testning av språkkunskaperna samt annan rådgivning och vägledning. Enligt lagen om främjande av integration görs en inledande kartläggning för arbetslösa arbetssökande, dem som får utkomststöd och dem som ber om en inledande kartläggning. 

För en invandrarkund som anlitar arbets- och näringsbyrån görs en inledande kartläggning som en del av arbets- och näringsbyråns service i initialskedet. De åtgärder som preciserar den inledande kartläggningen (till exempel utredning av språkkunskaperna eller läs- och skrivkunnigheten) är sådana delområden i den inledande kartläggningen som arbets- och näringsbyråerna ofta skaffar som köpta tjänster. Utifrån den inledande kartläggningen bedömer arbets- och näringsbyrån eller kommunen om personen behöver en integrationsplan. Det finns olika lokala och regionala förfaringssätt för utförandet av den inledande kartläggningen såväl som för arbetsfördelningen och samarbetet mellan arbets- och näringsbyrån och kommunen. Vid en del arbets- och näringsbyråer ingår den inledande kartläggningen i de åtgärder som avtalas i integrationsplanen. 

Om en invandrare uteblir från den inledande kartläggningen eller vägrar göra en kartläggning, föreläggs personen en tidsperiod utan ersättning eller skyldighet att vara i arbete endast när uppgörandet av en inledande kartläggning har avtalats i integrationsplanen.  

För dem som integrerar sig ordnas integrationsutbildning i form av arbetskraftsutbildning. Deras frivilliga studier kan stödjas med arbetslöshetsförmån på det sätt som avses i 22–24 § i lagen om främjande av integration. Dessutom kan de som integrerar sig ha möjlighet att bedriva frivilliga studier understödda med arbetslöshetsförmån på det sätt som avses i 6 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I fråga om dem som integrerar sig är avsikten att stödjande av studier i enlighet med lagen om främjande av integration kommer i första hand i förhållande till stödjande av studier i enlighet med lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, vilket är avsett för alla arbetssökande.  

Syftet med integrationsutbildning för vuxna invandrare är att främja och stödja studerandens möjligheter att delta i det finländska samhället som en aktiv samhällsmedlem. Avsikten är att med hjälp av integrationsutbildning främja tillträde till arbetslivet eller fortbildning. Integrationsutbildningen består av studier i finska eller svenska samt kommunikationsfärdigheter, arbetslivs- och samhällsfärdigheter och vägledning. I utbildningen ingår också en period i arbetslivet, som bör pågå i minst sex veckor. Utbildningens omfattning är högst 60 studieveckor.  

I fråga om dem som integrerar sig föreläggs en tidsperiod utan ersättning på 60 dagar, om personen utan giltig orsak vägrar delta i integrationsutbildning som ordnas i form av arbetskraftsutbildning eller avbryter utbildningen. Däremot följer i regel inte förlust av arbetslöshetsförmånerna för vägran att delta i sådana frivilliga studier som avses i 22–24 § i lagen om främjande av integration, även om studierna har avtalats i integrationsplanen. Ett undantag utgörs av unga personer under 25 år som inte har utbildning. På dem tillämpas skyldigheten enligt 2 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa att söka till och delta i utbildning som ger yrkesfärdigheter som ett villkor för att få arbetslöshetsförmån.  

2.3.1  Vägran att ta emot arbete

Längden på tidsperioderna utan ersättning har relaterats till hur klandervärt den arbetssökandes förfarande är. Exempelvis föreläggs för lämnande av arbetet en tidsperiod utan ersättning på 90 dagar, eftersom personen själv orsakar sin arbetslöshet genom att lämna arbetet. Den tidsperiod utan ersättning som föreläggs för vägran att delta i sysselsättningsfrämjande service är 60 dagar, eftersom syftet med servicen är att förbättra förutsättningarna för sysselsättning, men det inte finns säkerhet om att personen får ett jobb efter servicen.  

Som vägran att ta emot arbete bedöms en situation där den arbetssökande låter bli att söka ett arbete som erbjudits honom eller henne. I dessa situationer vet den arbetssökande inte om han eller hon skulle ha blivit vald till arbetet i fråga. Som vägran att ta emot arbete bedöms även en situation där den arbetssökande redan har blivit vald för ett ledigt jobb, men utan giltig orsak till exempel vägrar ingå ett arbetsavtal eller låter bli att gå till arbetsplatsen. Den sistnämnda situationen är jämförbar med lämnande av arbetet, för vilket det föreläggs en tidsperiod utan ersättning på 90 dagar. 

Enligt en utredning om systemet med utkomstskydd för arbetslösa i Schweiz (Lalive, Rafael - Zweimüller, Josef - van Ours, Jan C.; The Effect of Benefit Sanctions on the Duration of Unemployment (2005)) är en varning (warning) till den arbetssökande en mer kostnadseffektiv handlingsmodell med tanke på kostnaderna för samhället än ett faktiskt föreläggande av en utkomstskyddspåföljd. Föreläggandet av en påföljd kan sänka personens senare inkomstnivå i arbete, men vid varningar är en sådan konsekvens klart mindre. 

I Schweiz får arbetslösa en varning innan utkomstskyddspåföljden verkställs. I praktiken innebär varningen att en begäran om redogörelse lämnas till den arbetslöse beträffande hans eller hennes förfarande. Föreläggandet av påföljden övervägs utifrån den redogörelse som den arbetslöse lämnat in. Tiden mellan begäran om redogörelse och föreläggandet av påföljd är enligt materialet till ovan nämnda undersökning i genomsnitt 46 dagar. I den nämnda undersökningen upptäcktes att sysselsättningen av arbetslösa ökar med cirka 25 procent, om de får en begäran om redogörelse och med ytterligare 20 procent, om en påföljd föreläggs. Utifrån undersökningen kan det antas att sysselsättningen av arbetslösa innan påföljden börjar beror på att det lämnas en begäran om redogörelse. 

I Finland begärs av den arbetssökande en redogörelse för orsakerna till vägran att ta emot arbete alltid innan en tidsperiod utan ersättning föreläggs. Begäran om redogörelse betraktas dock inte som en varning. Fördelarna med det förfarande som utvärderades i den nämnda undersökningen kan uppnås genom att man prövar att aktivera de arbetssökandes jobbsökning genom att senarelägga starttiden för tidsperioden utan ersättning. När den arbetssökande utan giltig orsak vägrat ta emot ett erbjudet arbete, utreds personens förfarande på motsvarande sätt som i nuläget, men en eventuell tidsperiod utan ersättning föreläggs att börja 30 dagar efter vägran att ta emot arbete. Det är fråga om ett förfarande som erbjuder den arbetssökande en möjlighet att undvika utkomstskyddspåföljden genom att effektivisera jobbsökningen och börja arbeta, om det finns lämpligt arbete. Senareläggningen av starttidpunkten för påföljden ger också den arbetssökande möjlighet att ekonomiskt förbereda sig på förlusten av arbetslöshetsförmånen. 

Cirka 40 procent av de arbetsgivare som hade problem med tillgång på arbetskraft år 2014 nämnde att problemet berodde på skiftarbete eller annars olämpliga arbetstider, cirka 40 procent att problemet berodde på arbetsresan eller verksamhetsställets läge och cirka 35 procent nämnde omständigheter kring lönen. Problem med tillgång på arbetskraft av dessa orsaker kan lindras genom skärpningar av skyldigheten att ta emot arbete. 

2.3.2  Regional rörlighet

Efter de ändringar i lagen om utkomstskydd för arbetslösa som trädde i kraft vid ingången av 2015 är de giltiga orsakerna att vägra ta emot arbete inom pendlingsregionen och utanför den annars enhetliga, med när en giltig orsak som hänför sig till arbetsresans längd bedöms, beaktas möjligheten att använda egen bil bara inom pendlingsregionen. 

Om den arbetssökande har tillgång till bil, kan det förutsättas att han eller hon använder den för arbetsresor även utanför pendlingsregionen. Om det skulle förutsätts att bil används, utvidgas skyldigheten att ta emot erbjudet arbete som villkor för att få arbetslöshetsförmån. Utvidgningen gäller arbetssökande med bil i sådana regioner där det finns goda vägförbindelser men dåligt organiserad kollektivtrafik. 

Om användning av egen bil även krävs för arbetsresor utanför pendlingsregionen, blir bestämmelserna om vägran att ta emot arbete i lagen om utkomstskydd för arbetslösa enhetliga i alla situationer. Det viktigaste villkoret för att få arbetslöshetsförmån är att personen söker arbete och tar emot erbjudet arbete. Av denna anledning bör bestämmelserna om mottagande av arbete i lagen om utkomstskydd för arbetslösa vara så tydliga som möjligt. 

2.3.3  Yrkesmässig rörlighet (skydd för yrkesskicklighet)

För att förebygga förlängd arbetslöshet och främja sysselsättningen bör de arbetssökande vara mera beredda än i nuläget att redan i början av arbetslösheten ta emot även sådant arbete som inte motsvarar deras utbildning och tidigare arbetserfarenhet. Mottagandet av sådant arbete kan hjälpa den arbetssökande att få arbete som motsvarar utbildningen och den tidigare arbetserfarenheten, eftersom det oftast är lättare för personer som har arbete än för arbetslösa att få komma på arbetsintervju och få ett jobb. 

Det finns inte nödvändigtvis alltid arbete som motsvarar den arbetssökandes kärnkompetens och tidigare lönenivå. I en sådan situation är det inte motiverat att den arbetssökande även efter skyddet för yrkesskicklighet kan vägra ta emot sådant heltidsarbete för vilket lönen efter kostnaderna för mottagandet av arbetet är lägre än en arbetslöshetsförmån som eventuellt baserar sig på tidigare lönenivå. 

Före utgången av 2014 tillämpades bestämmelsen om inkomst- och kostnadsjämförelse endast på deltidsarbete, med riksdagen utvidgade tillämpningsområdet för bestämmelsen till heltidsarbete under behandlingen av RP 162/2014 rd (AjUU 9/2014 rd). Tillämpningen av bestämmelsen även på heltidsarbete leder till att den arbetssökande har giltig orsak att vägra ta emot erbjudet heltidsarbete, om lönen för arbetet är lägre än arbetsmarknadsstödet eller grunddagpenningen eller den inkomstrelaterade dagpenning som bestämts utifrån tidigare tid i arbete. I praktiken kan det alltså hända att den arbetssökande inte behöver ta emot heltidsarbete fast lönen följer kollektivavtalet. 

Faktorer som påverkar inkomst- och kostnadsjämförelsen är storleken på arbetslöshetsförmånen vid arbetslöshet (inkomstrelaterad dagpenning eller grunddagpenning, arbetsmarknadsstöd), lönen för arbetet, eventuell jämkad arbetslöshetsförmån som betalas under tiden för arbetet samt kostnaderna för arbetsresan och eventuella andra kostnader för mottagandet av arbetet. År 2016 var storleken på grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd utan barnförhöjningar som betalas till helt arbetslösa 32,68 euro per dag, dvs. cirka 700 euro i månaden. Storleken på inkomstrelaterad dagpenning som betalas på grund av arbetslöshet var i januari – augusti 2016 i genomsnitt 64,03 euro per dag, dvs. cirka 1 380 euro i månaden. 

Med undantag för grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd (utan barnförhöjningar) som betalas på grund av arbetslöshet varierar alla andra ovan nämnda omständigheter från fall till fall. På grund av detta är det inte möjligt att bedöma hur stor lönenivån för ett erbjudet arbete kan vara för att en arbetssökande ska kunna vägra ta emot arbetet utan att förlora arbetslöshetsförmånen. 

2.3.4  Utarbetande av sysselsättningsplan och deltagande i aktiveringsåtgärder

Centralt vid bedömningen av alternativa påföljder för vägran att delta i sysselsättningsfrämjande service är i vilken grad man vill bevara den arbetssökandes möjlighet att påverka den service som ordnas för honom eller henne. Sökanden engagerar sig oftast mer i servicen, om sökanden har möjlighet att påverka den service som erbjuds honom eller henne. Sökandens engagemang kan också inverka på hur resultatrik servicen är. 

Arbets- och näringsbyrån kan anse att deltagande i sysselsättningsfrämjande service är det mest ändamålsenliga eller eventuellt rentav det enda alternativet att stödja den arbetssökandes sysselsättning. Enligt de nuvarande bestämmelserna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa kan den arbetssökande inte föreläggas en tidsperiod utan ersättning för vägran att delta i sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, om deltagandet i servicen inte har avtalats i sysselsättningsplanen. Om den arbetssökande uteblir från arbets- och näringsbyrån när en plan ska utarbetas eller revideras, eller vägrar att utarbeta eller revidera planen, kan den arbetssökande föreläggas en tidsperiod utan ersättning på den grunden. 

Den ovan beskrivna processen kan i onödan förlänga deltagandet i service. Fastän utgångspunkten fortfarande kommer att vara att det avtalas om deltagande i sysselsättningsfrämjande service i planen, bör arbets- och näringsbyrån ha möjlighet att förelägga en tidsperiod utan ersättning för vägran att delta i erbjuden service, även när det inte har avtalats om servicen i planen. 

Arbets- och näringsbyrån kan anskaffa offentlig arbetskrafts- och företagsservice från utomstående serviceproducenter också så att serviceproducenterna kan bestämma innehållet i servicen. För närvarande har arbetssökande inte skyldighet att som ett villkor för att få arbetslöshetsförmån delta i sådan service som inte har avtalats i sysselsättningsplanen och som inte är sådan sysselsättningsfrämjande service som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Detta har bland annat lett till att man inte kunnat hänvisa tillräckligt många kunder till serviceproducenten. Serviceprocesserna skulle vara effektivare och motprestationerna för arbetslöshetsförmån förverkligas bättre, om de arbetssökande skulle ha skyldighet att delta även i annan sysselsättningsfrämjande service än den som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

2.3.5  Service som erbjuds invandrare och servicens förpliktande verkan

De integrationsstödjande tjänsterna för invandrare börjar med en inledande kartläggning. År 2015 deltog uppskattningsvis cirka 7 500 invandrare i en inledande kartläggning. På grund av betydelsen av den inledande kartläggningen bör för uteblivande från ett möte för att uppgöra en inledande kartläggning föreläggas samma utkomstskyddspåföljd som för uteblivande från möte för att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan. På samma sätt bör för vägran att uppgöra en inledande kartläggning eller ett delområde i kartläggningen föreläggas samma utkomstskyddspåföljd som för vägran att utarbeta eller revidera en sysselsättningsplan.  

Cirka 12 400 studerande inledde integrationsutbildning som genomförs i form av arbetskraftsutbildning år 2015. I frivillig integrationsutbildning som stöds med arbetslöshetsförmån deltar årligen uppskattningsvis cirka 6 000 studerande. Anslagen för integrationsutbildning som genomförs i form av arbetskraftsutbildning har ökats under de senaste åren, men i och med att antalet invandrare ökar har utbildningsutbudet trots anslagsökningarna inte kunnat tillgodose efterfrågan. Under de senaste åren har det förekommit till och med stor variation i de genomsnittliga väntetiderna mellan testningen av utgångsnivån och utbildningen, från en månad till så många som sex månader i huvudstadsregionen. Väntetiderna blev år 2015 kortare jämfört med de föregående åren, så att den på riksomfattande nivå typiska väntetiden till utbildning var 70 dagar, dvs. kortare än tre månader. På mindre orter förlängs väntetiderna tidvis på grund av sammanställandet av lämpliga grupper. 

Frivilliga studier enligt lagen om främjande av integration kompletterar utbudet av sådan utbildning som beaktar de individuella behoven hos dem som integrerar sig. Volymen av frivilliga studier har ökat speciellt i Nyland, där antalet invandrare ökat mest och väntetiderna till integrationsutbildning i form av arbetskraftsutbildning varit längst. Det faktum att det inte har funnits tillräckligt med integrationsutbildning som ordnas i form av arbetskraftsutbildning har ökat trycket på frivillig utbildning i synnerhet i form av yrkesinriktad vuxenutbildning och utbildning inom fritt bildningsarbete. 

I fråga om dem som integrerar sig föreläggs en tidsperiod utan ersättning på 60 dagar, om personen utan giltig orsak vägrar delta i arbetskraftsutbildning eller avbryter utbildningen. Invandrares frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån enligt lagen om främjande av integration bildar som ett alternativ till arbetskraftsutbildning en grund för integrationen av invandrare. Betydelsen av sådana studier har ökat. I syfte att säkerställa att invandrare deltar i integrationsåtgärder, bör vägran att delta i arbetskraftsutbildning och frivilliga studier enligt lagen om främjande av integration samt avbrytande av sådan utbildning ha samma inverkan på den arbetssökandes rätt till arbetslöshetsförmåner. 

4.1.1  Inledning

De föreslagna ändringarna bedöms som helhet minska utkomstskyddsutgifterna för staten och andra aktörer och förbättra tillgången på arbetskraft. Effekterna bedöms dock inte vara betydande. 

Ändringarna uppskattas leda till att tröskeln för att ta emot arbete sänks hos arbetslösa arbetssökande, att jobbsökningen blir aktivare samt att fler arbetssökande än i nuläget deltar i sysselsättningsfrämjande service. De nämnda effekterna ökar sysselsättningen och minskar den offentliga ekonomins utgifter för arbetslöshet. Dessutom kan skärpningen av påföljderna i viss grad öka antalet tidsperioder utan ersättning, vilket också minskar utgifterna i form av arbetslöshetsförmåner. År 2015 betalades arbetslöshetsförmån på grund av arbetslöshet upp till i genomsnitt 47,58 euro per dag och 12 275 euro per år till en arbetssökande. 

Sysselsättningseffekterna bedöms vara i storleksklassen några hundra eller högst några tusen årsverken. Effekterna är bland annat beroende på hur många arbetserbjudanden som lämnas till arbetslösa arbetssökande. Om ändringarna till exempel leder till att 1 000 personers arbetslöshet förkortas med ett år, minskar utgifterna för arbetslöshetsförmåner årligen med cirka 12,3 miljoner euro. Effekten är dock helt beroende av antalet lediga jobb, antalet arbetserbjudanden som arbets- och näringsbyråerna lämnar, den sysselsättningsfrämjande service som står till buds och beteendet hos arbetslösa arbetssökande. 

De föreslagna ändringarna påverkar sysselsättningen genom bättre balans mellan efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden. De ändringar som hänför sig till skyldigheten att ta emot arbete är till karaktären närmast direkta balanserande effekter, medan förlängningen av tidsperioden utan ersättning på grund av vägran att ta emot arbete och den skärpta skyldigheten att delta i service kan medföra indirekta balanserande effekter genom ändringar i beteendet. Den yrkesmässiga och regionala balansen på arbetsmarknaden kan förbättras tack vare reformerna och arbetsgivarnas tillgång på arbetskraft kan förbättras i vissa yrken. Förslagen stöder varandra och verkar i samma riktning: arbetsmarknadens funktion förbättras och den yrkesmässiga och regionala flexibiliteten ökar. 

Volymen av sysselsättningseffekterna är beroende av det rådande sysselsättningsläget samt de svårt förutsebara effekterna i fråga om beteendet. Fast sysselsättningsläget för närvarande är svårt, finns det dock ganska mycket matchningsproblem mellan efterfrågan och utbud på arbetskraft. Det är sannolikt att problemen ökar i och med att ekonomin och efterfrågan på arbetskraft vänder uppåt. Av de föreslagna ändringarna är de skärpta påföljderna för vägran att ta emot arbete och utvidgningen av skyldigheten att använda egen bil sådana ändringar att deras effekter är beroende av antalet arbetserbjudanden som arbets- och näringsbyråerna lämnar.  

Kommunerna betalar en del av arbetsmarknadsstödet vid arbetslöshet för dem som fått arbetsmarknadsstöd i minst 300 dagar på grund av arbetslöshet. För arbetsmarknadsstödet under tiden för sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa svarar staten. Arbetsmarknadsstöd som betalats under tiden för nämnda service beaktas inte i de kumulationer av dagar med arbetsmarknadsstöd som utgör grunden för kommunernas finansieringsansvar. 

Om de föreslagna ändringarna i större omfattning än i nuläget styr arbetslösa att delta i sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, minskar kommunernas ansvar för finansiering av arbetsmarknadsstöd, medan statens ansvar ökar. Om den styrande effekten av de föreslagna ändringarna inte blir verklighet, dvs. att ändringarna inte påverkar de arbetssökandes förfaringssätt och det föreläggs fler tidsperioder utan ersättning än i nuläget, kan arbetssökandenas behov av att ansöka om utkomststöd öka. Det bedöms dock att effekten är liten i båda fallen. 

De föreslagna ändringarna har effekter för företagen genom att de tryggar tillgången på arbetskraft. Så som det konstateras ovan, bedöms dock effekterna vara små i det nuvarande sysselsättningsläget. Förlängningen av den tidsperiod utan ersättning som föreläggs för vägran att ta emot arbete till 90 dagar, om den arbetssökande blivit vald till ett ledigt jobb, kan höja tröskeln för att inte börja arbeta. Till denna del stöder ändringen företagens och övriga arbetsgivares rekryteringsprocesser. 

4.1.2  Vägran att ta emot arbete

Enligt arbetsförmedlingsstatistiken lämnade arbets- och näringsbyråerna cirka 367 000 arbetserbjudanden år 2015. Det lämnades cirka 220 000 arbetserbjudanden om arbete i den arbetssökandes hemkommun, cirka 125 000 arbetserbjudanden om arbete inom närings-, trafik- och miljöcentralens område och cirka 22 000 arbetserbjudanden om arbete annanstans i landet. 

Ovan nämnda siffror kan användas som en riktgivande uppskattning av på vilket avstånd det erbjudna arbetet var från den arbetssökandes hem. En stor del av de arbetserbjudanden om arbete både i den arbetssökandes hemkommun och annanstans inom närings-, trafik- och miljöcentralens område som lämnades kan antas vara sådana att arbetsplatsen var belägen inom arbetssökandens pendlingsregion. Därför gäller ändringen av lagen om utkomstskydd för arbetslösa på det sätt att egen bil vid behov ska användas för arbetsresor även utanför pendlingsregionen inte arbetssökande som fått sådana arbetserbjudanden. 

År 2015 lämnades uppskattningsvis cirka 22 000 arbetserbjudanden där arbetsplatsen var belägen utanför arbetssökandes hemkommun och utanför samma närings-, trafik- och miljöcentrals område. Detta utgjorde cirka sex procent av alla arbetserbjudanden. Till denna del kommer skyldigheten att ta emot erbjudet arbete att utvidgas, om det finns ett bra vägnät i området, men bristfälliga möjligheter att använda kollektivtrafik för arbetsresorna. 

Om de ovan nämnda 22 000 arbetserbjudandena är sådana att den arbetssökande efter den ändring som hänför sig till skyldigheten att ta emot arbete inte längre har giltig orsak att vägra ta emot arbetet utan att förlora arbetslöshetsförmånen, kommer det uppskattningsvis att föreläggas cirka 500–1 000 fler tidsperioder utan ersättning än för närvarande. Då kommer det uppskattningsvis att betalas 1–3 miljoner euro mindre i arbetslöshetsförmåner än i nuläget, om det antas att ändringen gäller alla arbetslösa på samma sätt, oberoende av förmånstyp. 

Eftersom den ovan nämnda uppskattningen är riktgivande och förenad med många antaganden, är effekten av de ändringar som hänför sig till regional rörlighet sannolikt mycket mindre. En del av de arbetssökande som fått arbetserbjudande är inte arbetslösa och därför gäller ändringen i fråga om villkoren för arbetslöshetsförmåner inte dem. En del av de arbetslösa arbetssökandena söker det erbjudna arbetet och är beredda att ta emot jobbet oberoende av om det är nödvändigt att göra det för att få arbetslöshetsförmån. Innebörden av bestämmelsen om skyldighet att ta emot arbete påverkas i synnerhet av antalet arbetslösa personer och lediga jobb samt av arbets- och näringsbyråernas arbetsrutiner i fråga om arbetserbjudanden.  

Arbets- och näringsbyrån ska redan för närvarande lämna erbjudanden om arbete som är lämpligt för den arbetssökande, oberoende av om arbetssökanden har skyldighet att ta emot arbetet som ett villkor för att få arbetslöshetsförmån. Det är inte möjligt att utreda hur många av de arbetssökande som får arbetslöshetsförmån söker erbjudet arbete utanför sin pendlingsregion och hur många som vägrar ta emot arbetet, därför att vägran inte inverkar på erhållandet av arbetslöshetsförmåner. Det kan inte heller uppskattas hur många som kommer att ha tillgång till egen bil. 

Flera faktorer hänför sig till en giltig orsak att vägra ta emot erbjudet arbete utifrån en inkomst- och kostnadsjämförelse. Sådana faktorer är åtminstone storleken på arbetslöshetsförmånen vid arbetslöshet, lönen för arbetet, eventuell jämkad arbetslöshetsförmån som betalas under tiden för arbetet, kostnaderna för arbetsresan och eventuella andra kostnader för mottagandet av arbetet. Med undantag för grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd (utan barnförhöjningar) som betalas på grund av arbetslöshet varierar alla andra omständigheter från fall till fall. På grund av detta är det inte möjligt att bedöma hur många arbetssökande som inte längre kommer att ha en giltig orsak att vägra ta emot erbjudet arbete, om inkomst- och kostnadsjämförelsen efter perioden med skydd för yrkesskicklighet endast gäller deltidsarbete.  

Förlängningen av den tidsperiod utan ersättning som föreläggs för vägran att ta emot ett säkert jobb styr arbetslösa att ta emot arbete som står till buds. Det är svårt att bedöma volymen av effekterna på beteendet. En del av de arbetslösa torde vägra ta emot erbjudet arbete även i fortsättningen. Eftersom andelen arbetslösa arbetssökande som vägrat ta emot arbete dock är liten, bedöms det att effekterna av de ändringar som gäller en skärpning av skyldigheten att ta emot arbete är små. 

Det att den tidsperiod utan ersättning som föreläggs för vägran att ta emot arbete börjar 30 dagar efter vägran ökar inte utkomstskyddsutgifterna i de situationer där personens arbetslöshet fortsätter. Om den arbetssökande börjar arbeta eller påbörjar sysselsättningsfrämjande service, kan tidsperioden utan ersättning dock helt eller delvis sakna effekter. Utkomstskyddsutgifterna bedöms dock inte öka på grund av detta, eftersom sysselsättningen minskar utgifterna. Personens tillträde till sysselsättningsfrämjande service är i regel beroende av arbets- och näringsbyråns prövning. Arbetslösa kan inte hänvisas till service enbart på den grunden att personen genom deltagandet i servicen kan undvika förlusten av arbetslöshetsförmån på grund av att en tidsperiod utan ersättning föreläggs.  

4.1.3  Deltagande i aktiveringsåtgärder

De ändringar som gäller den arbetssökandes skyldighet att delta i sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa och i viss annan service som ett villkor för arbetslöshetsförmåner kan öka utkomstskyddsutgifterna, om ändringarna styr arbetslösa så att de mer än i nuläget deltar i service. Ökningen av utgifterna beror på att det på grund av deltagande i sysselsättningsfrämjande service ofta betalas förhöjd arbetslöshetsförmån samt kostnadsersättning. Ökningen av utgifterna bedöms dock inte vara betydande, eftersom ändringarna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa inte ökar serviceutbudet.  

Utkomstskyddsutgifterna minskar, om antalet tidsperioder utan ersättning ökar. Det finns inte tillgång till sådana statistiska uppgifter utifrån vilka den eventuella ökningen av antalet kan bedömas. Den föreslagna ändringen gäller endast situationer där deltagandet i sysselsättningsfrämjande service inte har avtalats i sysselsättningsplanen, samt viss annan service. Därför bedöms ökningen av antalet tidsperioder utan ersättning inte vara betydande. 

Avsikten med hänvisandet till sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa och till viss annan service är att främja sysselsättningen och därigenom förkorta arbetslöshetsperioderna och minska utkomstskyddsutgifterna.  

4.1.4  Service som erbjuds invandrare och servicens förpliktande verkan

År 2015 deltog uppskattningsvis cirka 7 500 invandrare i en inledande kartläggning för dem som integrerar sig. Det finns inte tillgång till statistiska uppgifter om dem som uteblir från en inledande kartläggning eller vägrar att göra en inledande kartläggning. Om högst cirka 20 procent av dem som kallats till kartläggning utan giltig orsak uteblir från den inledande kartläggningen eller vägrar göra en inledande kartläggning, föreläggs tidsperioder utan ersättning för cirka 1 500 invandrare per år. Procenttalet i uppskattningen baserar sig på hur många av de arbetslösa som har ett annat modersmål än finska eller svenska årligen förlorar sin rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av förfarande som är arbetskraftspolitiskt klandervärt. 

Den största delen av de invandrare som inte vill delta i den inledande kartläggningen torde utebli från den. Det kommer troligtvis att vara sällsynt att någon uttryckligen vägrar delta i den inledande kartläggningen. Uppskattningen baserar sig på att 95 procent av påföljderna i samband med utarbetande av sysselsättningsplan för närvarande föreläggs för uteblivande från möte där en sysselsättningsplan utarbetas. Utifrån detta kan det antas att de tidsperioder utan ersättning som föreläggs på grund av försummelse av inledande kartläggning är minst 15 dagar långa efter ändringen. Om en tidsperiod utan ersättning som varar 15 dagar förläggs för 1 500 invandrare som ansöker om arbetsmarknadsstöd, minskar statens utkomstskyddsutgifter uppskattningsvis med cirka 550 000 euro årligen. 

Ovan nämnda eurobelopp är en uppskattning, eftersom tidsperioden utan ersättning också kan pågå över 15 dagar och å andra sidan betalas arbetslöshetsförmån till invandrare trots tidsperioden utan ersättning, om han eller hon deltar i sysselsättningsfrämjande service. Om ändringen styr invandrare att delta i den inledande kartläggningen i enlighet med ändringens syfte, kommer det att föreläggas klart färre tidsperioder utan ersättning. 

För en del av dem som integrerar sig har det förelagts tidsperioder utan ersättning för uteblivande från inledande kartläggning eller vägran att göra inledande kartläggning redan i nuläget, om uppgörandet av inledande kartläggning har avtalats i integrationsplanen. Det går inte att utreda antalet sådana invandrare. I fråga om dessa personer ändras situationen så att det i stället för en 60 dagar lång tidsperiod utan ersättning föreläggs en tidsperiod utan ersättning på minst 15 eller 30 dagar och tidsperioden gäller tills den inledande kartläggningen gjorts. Eftersom den som integrerar sig kan påverka längden på tidsperioden utan ersättning genom att själv vara aktiv, kan det inte göras en tillförlitlig bedömning av för hur många invandrare tidsperioden kommer att vara kortare än för närvarande och för hur många den kommer att vara längre.  

I integrationsutbildning som ordnas i form av frivilliga studier deltar årligen cirka 6 000 personer som integrerar sig. Det finns inte tillgång till statistiska uppgifter om hur många som inte påbörjade sådan utbildning, men cirka 800 studerande avbröt sådan utbildning år 2015, en del av dem dock därför att de till exempel övergick till en lämpligare utbildning. Om högst cirka 20 procent av dem som avbrutit utbildning inte har giltig orsak till sitt förfarande, kommer det att föreläggas tidsperioder utan ersättning till cirka 160 invandrare årligen. 

Om en tidsperiod utan ersättning på 60 dagar årligen föreläggs 160 invandrare som ansöker om arbetsmarknadsstöd på grund av vägran att delta i frivillig utbilning som stöds med arbetslöshetsförmån eller på grund av avbrytande av sådan utbildning, minskar statens utgifter för arbetsmarknadsstöd med cirka 220 000 euro årligen. Det nämnda eurobeloppet är en uppskattning, eftersom arbetslöshetsförmån betalas till invandrare trots tidsperioden utan ersättning, om han eller hon deltar i sysselsättningsfrämjande service. Om hotet att förlora arbetslöshetsförmånerna styr dem som integrerar sig att delta i integrationsutbildning, föreläggs inte det ovan nämnda antalet tidsperioder utan ersättning. 

Deltagandet i inledande kartläggning och integrationsutbildning medför snabbare tillträde till arbetsmarknaden i Finland, men effekterna syns först på lång sikt. Försummelser som gäller inledande kartläggning utesluter invandrare från utkomstskyddet för arbetslösa medan de är passiva tills den inledande kartläggningen har kunnat göras.