1.1
Livsmedelslag
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte. Syftet med lagen är att trygga konsumentens hälsa och ekonomiska intressen. De livsmedel som används av konsumenter ska vara trygga, och de får inte orsaka fara för konsumenternas hälsa direkt eller till följd av långvarig användning. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 anses livsmedel inte vara säkra om de är skadliga för hälsan eller för övrigt otjänliga som människoföda. Även livsmedlens hälsomässiga kvalitet ska vara god. Även om livsmedlet inte nödvändigtvis orsakade egentlig fara, kan livsmedlet vara otjänligt som människoföda, om det till exempel organoleptiskt bedömt på grund av förskämning, nedsmutsning eller främmande lukt eller smak inte motsvarar sådana egenskaper som av motiverad anledning kan förväntas av livsmedel. Den hälsomässiga kvaliteten omfattar även livsmedlens näringsmässiga kvalitet. Ett annat syfte med lagen är att säkra livsmedlens övriga kvalitet enligt livsmedelsbestämmelserna. För vissa produktgrupper, till exempel choklad, fruktjuice och fruktsylt, har det i EU-lagstiftningen ställts detaljerade krav vad gäller sammansättningen och produktnamn. För att trygga konsumenternas ekonomiska intressen ska den information som ges om livsmedel vara sanningsenlig och tillräcklig och den får inte vilseleda vad gäller livsmedlets egenskaper eller andra omständigheter. För att trygga konsumenternas hälsa och ekonomiska intressen ska även livsmedelskontaktmaterialet vara tryggt och de uppgifter som ges om det ska vara tillräckliga och korrekta.
Enligt 1 mom. ska ett annat syfte med lagen vara att för sin del främja verksamhetsbetingelser för livsmedelsföretagare och kontaktmaterialföretagare. Klara och konsekventa krav förbättrar företagarnas rättssäkerhet. Genom att iaktta kraven i denna lag och i andra livsmedelsbestämmelser ser livsmedelsföretagarna till att deras verksamhet följer lagen och tryggar för sin del att syftet med lagen genomförs. Detta förbättrar företagarnas verksamhetsbetingelser och möjligheter till framgång på marknaden och minskar företagarnas ekonomiska risker när det gäller till exempel tillbakadragning.
Enligt 2 mom. i paragrafen är ett annat syfte med lagen att trygga livsmedelsbestämmelsernas riskbaserade tillämpning. Vid genomförandet av förpliktelserna i livsmedelsbestämmelserna och tillsynen av att de följs ska karaktären och omfattning av livsmedelsföretagarens verksamhet samt andra omständigheter som påverkar livsmedelssäkerheten och konsumentskyddet beaktas. Riskbaseringen ska tillämpas i den omfattning som det från fall till fall enligt ifrågavarande lagstiftning är möjligt. Om det till exempel har föreskrivits detaljerade krav på ett visst livsmedels sammansättning eller märkningar, kan man inte avvika från dem på basis av risker, ifall det inte separat uttryckligen har föreskrivits om detta. Företagarens egenkontroll påverkar den risk som orsakas av livsmedels- och kontaktmaterialsverksamheten. Även privata förvaltningssystem av livsmedelssäkerheten som används av företagare (Food Safety Management Systems FSMS) och deras auditering, som genomförs av tredje part, kan påverka den risk som orsakas av livsmedels- och kontaktmaterialsverksamheten.
2 §. Tillämpningsområde. Lagens tillämpningsområde motsvarar till sitt innehåll tillämpningsområdet för den gällande lagen, men tillämpningsområdet är närmare specificerat än för närvarande. Det föreslås att lagen ska tillämpas på livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion, livsmedelskontaktmaterial, livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet, livsmedelsföretagare och kontaktmaterialföretagare samt på tillsynen över livsmedel och livsmedelskontaktmaterial i alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan från primärproduktionen till konsumenter. För att trygga konsumentens hälsa och ekonomiska intressen samt för att möjliggöra företagarnas verksamhetsbetingelser är det viktigt att lagen omfattar livsmedelskedjan i dess helhet, på samma sätt som den nuvarande livsmedelslagen. Avvikande från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) Nr 178/2002 ska den föreslagna lagen inte gälla foder, om vars trygghet det föreskrivs separat. På samma sätt som i den gällande livsmedelslagen ska lagen även tillämpas på överlåtelse av livsmedel utan ersättning till konsumenten, till exempel som gåva, prov eller för testning.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om begränsningar i tillämpningsområdet. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas inte på primärproduktion avsedd för ett privathushålls eget bruk och privathushålls framställning, hantering eller lagring av livsmedel som är avsedda för eget bruk. En likadan begränsning av tillämpningsområdet ingår även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. I enlighet med unionslagstiftningen ska lagen inte tillämpas på primärproduktion avsedd för ett privathushålls eget bruk och privathushålls framställning, hantering eller lagring av livsmedel som är avsedda för eget bruk. Verksamhet som motsvarar den verksamhet som avses i 2 mom. 1 punkten och som helt ska begränsas utanför lagens tillämpningsområde ska enligt förslaget vara överlåtelse av en produkt inom primärproduktionen eller livsmedel som tillverkats av en enskild själv i mindre skala till ett annat privathushåll för att användas där. Det kan till exempel vara fråga om att någon ger en fångad fisk eller hare som gåva till en granne.
Lagen ska inte heller tillämpas på alkoholdrycker eller alkoholpreparat till den del övrig lagstiftning innehåller bestämmelser om dessa. Alkoholdrycker ingår i definitionen av livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. På motsvarande sätt som i förordning (EG) nr 178/2002 ska även den föreslagna lagen gälla sådana egenskaper av alkoholdrycker och alkoholpreparat som omfattas av livsmedelslagstiftningens tillämpningsområde. Alkohollagstiftningen som speciallagstiftning har företräde framför livsmedelslagstiftningen då det finns bestämmelser om någon omständighet i speciallagstiftningen. Enligt den gällande lagstiftningen övervakar livsmedelstillsynsmyndigheter inte alkoholdrycker eller alkoholpreparat som avses i alkohollagen (1102/2017) utan endast drycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. Till detta föreslås ingen ändring utan överensstämmelsen av drycker som innehåller mer än 2,8 procent etylalkohol med livsmedelslagstiftningen ska även framöver övervakas av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Ett landskap ska emellertid behandla de anmälningar för registrering av detaljhandelsplatser för alkohol som avses i 13 § 2 mom. i alkohollagen.
Enligt 3 mom. i paragrafen tillämpas kraven på livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet i lagens 2 kap. på sådan verksamhet som avses i 7 § 2 mom. 3 punkten led a och b och i 9 § 2 mom. endast vad gäller kraven på spårbarhet i 13 §, egenkontroll i 14 § och skyldigheten att anmäla matförgiftning i 16 §. Verksamhet som avses i bestämmelsen är livsmedelsverksamhet som inte bedrivs yrkesmässigt eller i större skala. På dylik verksamhet tillämpas inte alla krav i unionens livsmedelshygienlagstiftning enligt Europeiska kommissionens anvisningar. Motsvarande begränsning av tillämpningsområdet finns även i den gällande lagen.
3 §.Europeiska unionens lagstiftning. I paragrafen föreskrivs om genomförandet och tillsynen av Europeiska unionens lagstiftning som hör till lagens tillämpningsområde. I EU-lagstiftningen finns väldigt mycket bestämmelser som gäller livsmedel och livsmedelskontaktmaterial, livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet samt livsmedelstillsyn. De viktigaste EU-bestämmelserna har beskrivits i punkt 2.2 i den allmänna motiveringen. Största delen av dessa bestämmelser är EU-förordningar som är allmänt bindande och till alla delar förpliktande. Förordningarna tillämpas som sådana i alla medlemsstater, men tillämpningen av förordningarna kan förutsätta nationella genomförandeåtgärder. I förordningarna ställs det för livsmedelsföretagare förpliktelser, vars iakttagande myndigheterna ska övervaka. De bestämmelser i lagen i vilka det hänvisas till Europeiska unionens medlemsstater gäller också Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och dess medlemsstater i den omfattning som förutsätts i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
4 §. Definitioner. I paragrafen har samlats definitioner av begrepp som förekommer i lagen eller i förordningar som utfärdats med stöd av lagen. Eftersom propositionen handlar om ett förnyelseprojekt av en bredare lagstiftningshelhet så innehåller paragrafen även sådana definitioner som enbart används i förordningar utfärdade på basis av livsmedelslagen. Med detta har man eftersträvat en lagstiftningshelhet som är lättare att använda och ett mer enhetligt branschspråk.
I paragrafens 1 mom. finns definitionerna i EU-lagstiftningen. Dessa definitioner har beskrivits genom att hänvisa till bestämmelserna i den EU-rättsakt i vilken definitionerna finns. Till mycket stor del är livsmedelslagstiftningen harmoniserad EU-lagstiftning. En stor andel av de centrala definitionerna är givna i EU-rättsakterna.
I paragrafens 2 mom. finns de nationella definitionerna:
1) Med livsmedelsbestämmelser avses bestämmelser i eller utfärdade med stöd av den föreslagna lagen samt de unionsbestämmelser som omfattas av tillämpningsområdet för lagen. Livsmedelsbestämmelser är även bestämmelser utfärdade med stöd av gällande lagar som enligt förslagets ikraftträdandebestämmelse ska förbli i kraft tills de ändras eller upphävs.
2) Med tillsynsmyndighet avses statens och landskapets myndigheter som sköter tillsynsuppgifter enligt lagen och är behöriga i en fråga. Statens myndigheter är Livsmedelsverket, Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, Tullen samt Försvarsmakten. Tillsynen av slakterier och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem, som Livsmedelsverket ska ansvara för, handhas enligt förslaget av officiella veterinärer som är anställda av Livsmedelsverket. Landskapet Lappland ska ansvara för tillsynen av renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem. Avvikande från vad som föreskrivits om kommunala tillsynsmyndigheter i den gällande lagen, ska det beträffande landskap i den föreslagna lagen inte föreskrivas ifall det med tillsynsmyndighet avses ett organ med flera medlemmar som utsetts av landskapet och som tar hand om livsmedelstillsynen i en kommun eller en tjänsteinnehavare till vilken landskapet delegerat befogenheter. Landskapet ska självt bestämma hur tillsynen ordnas.
3) Med tillsynsobjekt avses en företagare som bedriver och en plats där det bedrivs, eller där det finns anledning att anta att det bedrivs, livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet samt en plats där det förvaras information som är av betydelse med tanke på iakttagandet av livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan utöver ett traditionellt primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal vara till exempel en importörs lager eller distributionscenter. Tillsynsobjektet kan också till exempel vara en centralaffärs huvudkontor där det förvaras information som är av betydelse för att till exempel utreda huruvida förpackningsmärkningarna på de egna produktmärkena överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan till exempel även vara verksamhetsplatsen av ett företag i livsmedelsbranschen som bedriver försäljning av livsmedel på internet.
4) Med primärproduktion avses verksamhet enligt artikel 3.17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Dylik verksamhet är produktion, uppfödning eller odling av växtprodukter, såsom spannmål, frukter, grönsaker och örter samt transport, lagring och hantering av dessa på gården och transport från en gård till en annan eller till en livsmedelslokal. Om produktens karaktär ändras väsentligt vid hanteringen, räknas hanteringen inte längre som primärproduktion. Med primärproduktion avses också produktion och uppfödning av animalieproduktionsdjur på en gård samt all verksamhet i anslutning till dessa, likaså transport av djur till ett slakteri eller från en gård till en annan. Även mjölkning och lagring av mjölk på gården är primärproduktion, men transport av mjölk bort från gården räknas inte som primärproduktion. Produktion och insamling av ägg i producentens lokaler är primärproduktion. Däremot är förpackning av ägg inte primärproduktion. Jakt, fiske och insamling av vilda produkter omfattas också av primärproduktionen. Till primärprodukterna räknas till exempel mjölkråvara, slaktdjur, skjutet vilt som inte flåtts eller plockats, orensad eller på båten rensad fisk samt svamp, bär och grönsaker. Med primärproduktion avses även direkta leveranser av små mängder primärprodukter direkt till konsumenter i enlighet med artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004.
5) Med primärproduktionsställe avses alla de ställen där primärproduktion av livsmedel bedrivs. Primärproduktionsställen är till exempel lantgårdar, trädgårdar, fiskefartyg, vattenbruksanläggningar, mjölkproduktionsenheter, andra djurhållningsenheter och renskiljningsplatser. Primärproduktionen, lagringen och iordningställandet av primärprodukter samt transporten av dessa förutsätter inte att de byggnader, lokaler, anordningar, färdmedel eller utrymmen utomhus eller inomhus som är avsedda för denna verksamhet registreras som livsmedelslokaler. En förutsättning är att primärprodukternas karaktär inte ändras väsentligt. Till exempel produkter ur växtriket, svampar och honung kunde förpackas på primärproduktionsstället utan att kravet på livsmedelslokal uppfylls. Om produkterna dock förpackas genom användning av förpackningsgaser eller genom att gaser avlägsnas från förpackningen, eller om primärprodukterna hanteras på annat sätt, t.ex. skalas eller skivas, förutsätter detta registrering som livsmedelslokal.
6) Med primärproduktionsföretagare avses livsmedelsföretagare som bedriver primärproduktion och verksamhet i anslutning till den.
7) Med registrerad primärproduktion avses primärproduktion av livsmedel som anmälts av primärproduktionsföretagaren till den behöriga tillsynsmyndigheten.
8) Med godkänt primärproduktionsställe avses ett primärproduktionsställe som godkänts på det sätt som förutsätts i artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004.
9) Med livsmedelsverksamhet avses alla skeden av verksamhet för produktion, förädling och distribution av livsmedel som bedrivs av en livsmedelsföretagare. Enligt artikel 3.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska till stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan höra primärproduktion, framställning, lagring, transport, partihandel, detaljhandel och annan distribution samt import och export av livsmedel. Motsvarande definition finns inte i den gällande lagen.
10) Med registrerad livsmedelsverksamhet avses verksamhet för produktion, förädling och distribution av livsmedel, med undantag för primärproduktion, som livsmedelsföretagaren anmält till den behöriga tillsynsmyndigheten.
11) Med livsmedelslokal avses byggnad, lokal eller en del därav som avses i artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 eller annat utrymme utomhus eller inomhus där livsmedel som är avsedda för försäljning eller annan överlåtelse tillverkas, förvaras, transporteras, saluförs, serveras eller på annat sätt hanteras. Ett primärproduktionsställe betraktas inte som livsmedelslokal. En livsmedelslokal kan också vara belägen på passagerarfartyg, i flygplan, på tåg eller i andra allmänna fortskaffningsmedel. Begreppet livsmedelslokal ska i princip omfatta alla lokaler och utrymmen som hör till livsmedelskedjan utöver primärproduktionsställen. På samma sätt som i den gällande lagstiftningen ska livsmedelslokalerna antingen anmälas eller godkännas. I stället för anmälan ska man dock använda termen registrering, som motsvarar terminologin i artikel 6 i Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 samt Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Till livsmedelslokalerna räknas också utrymmen där endast konsumentägda livsmedel hanteras, om livsmedlet återbördas till konsumentens privathushåll för användning.
12) Med godkänd livsmedelslokal avses en livsmedelslokal som har godkänts på det sätt som förutsätts i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004.
13) Med mobil livsmedelslokal avses en rörlig och tillfällig lokal som avses i kapitel III i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Mobila livsmedelslokaler är till exempel en försäljningsbil, en vagn, ett tält, en container, en cykel eller en båt.
14) Med köttbesiktning avses besiktning av levande djur (ante mortem -besiktning) samt besiktning av slaktkroppen och andra delar av djuret efter slakt (post mortem -besiktning) och åtgärder i anslutning till dem.
15) Med officiellt laboratorium avses ett laboratorium som Livsmedelsverket utsett att undersöka myndighetsprover.
16) Med utsett egenkontrollaboratorium avses ett laboratorium som Livsmedelsverket har utsett att undersöka egenkontrollprover i enlighet med livsmedelsbestämmelserna..
17) Med myndighetsprov avses ett prov som tillsynsmyndigheten tar eller låter tas för offentlig tillsyn eller andra offentliga åtgärder i enlighet med livsmedelsbestämmelserna.
18) Med salmonella avses alla bakterier som hör till Salmonella-släktet.
19) Med kampylobakterie avses bakterierna Campylobacter jejuni och Campylobacter coli.
20) Med djurhållningsplats avses en djurhållningsplats så som den definieras i 5 § 9 punkten i lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010).
21) Med slaktningsparti avses fåglar ur samma flock som slaktats samma dag eller andra djur från samma djurhållningsplats som slaktats samma dag.
22) Med slaktningsgång avses en slaktperiod under vilken det slaktas djur i samma ålder som fötts upp på samma djurhållningsplats.
23) Med rekryteringsdjur avses ett djur som hålls i förökningssyfte.
24) Med epidemiologisk enhet avses djur som som sinsemellan har lika stor risk att utsättas för smitta eller bland vilka smittspridning är möjlig genom förmedling av personer, utfodring, anläggningar eller utrustning eller på grund av andra förfaringssätt som tillämpas på djurhållningsplatsen.
25) Med renskötselområde avses ett renskötselområde såsom det definieras i 2 § i renskötsellagen (848/1990).
26) Med renslakteri avses ett slakteri som är beläget på ett renskötselområde, där det huvudsakligen slaktas renar. På ett renslakteri ska man tillfälligt även kunna slakta djur av andra djurarter förutsatt att slakteriet har godkännande för detta.
27) Med frilevande vilt avses frilevande vilt, såsom det definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 bilaga I punkt 1.5., vilda hov- och klövdjur samt hardjur och landlevande däggdjur som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel och anses vara frilevande vilt enligt tillämplig lagstiftning i den berörda medlemsstaten, däribland däggdjur som lever fritt inom ett inhägnat område under liknande förhållanden som vilda djur, och frilevande vild fågel som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel. Eftersom definitionen i förordning (EG) nr 852/2004 endast gäller landlevande däggdjur, har det ansetts vara nödvändigt att lägga sälen till den nationella definitionen. Definitionen motsvarar definitionen i gällande lag.
28) Med insekt avses uppfödda insekter som godkänns enligt artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 om nya livsmedel och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 och kommissionens förordning (EG) nr 1852/2001. Definitionen finns inte i den gällande lagen. För livsmedelsanvändningen av insekter skapades harmoniserade principer och regler genom förordning (EU) 2015/2283, vars tillämpning inleddes den 1 januari 2018.
29) Med livsmedelskontaktmaterial avses material och produkter som direkt eller indirekt är i kontakt med livsmedel eller som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel eller som kan förväntas komma i kontakt med livsmedel. Innehållsmässigt motsvarar definitionen av material och produkter som kommer i beröring med livsmedel enligt artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 om material och produkter avsedda at komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG. Med termen livsmedelskontaktmaterial ersätts begreppet ”produkter som kommer i beröring med livsmedel” i den gällande lagen.
30) Med kontaktmaterialverksamhet avses tillverkning av slutliga livsmedelskontaktmaterial och tillverkning av material och produkter som används vid tillverkningen av dessa, partihandel med livsmedelskontaktmaterial samt import på den inre marknaden eller import från länder utanför Europeiska unionen.
31) Med kontaktmaterialföretagare avses företagare som släpper ut livsmedelskontaktmaterial på marknaden.
32) Med gränsveterinär avses en gränsveterinär såsom det definieras i 4 § 1 punkt i lagen om veterinärgränskontroll (1192/1996). Enligt definitionen är gränsveterinär en legitimerad veterinär som är i vederbörande ministeriums tjänst och utför uppgifter enligt nämnda lag eller som vederbörande ministerium har bemyndigat att utföra uppgifter enligt denna lag och vikarien för en sådan veterinär.
33) Med egenkontroll avses ett system som förutsätts av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 178/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 852/2004, genom vilket livsmedelsföretagaren identifierar och kontrollerar risker i anslutning till sin livsmedelsverksamhet och säkerställer att livsmedlet, primärproduktionsstället och livsmedelslokalen samt den verksamhet som bedrivs där uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. Med egenkontroll av kontaktmaterialverksamhet avses ett system som förutsätts i kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006 och genom vilket en kontaktmaterialföretagare i kontaktmaterialbranschen kontrollerar risker i anslutning till sin verksamhet och säkerställer att livsmedelskontaktmaterialet och kontaktmaterialverksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna.
34) Med lättfördärvliga livsmedel avses livsmedel som på grund av sina egenskaper erbjuder goda möjligheter för mikrober att föröka sig, och som därför måste förvaras i en temperatur som avviker från rumstemperatur.
Med temperaturkontrollen av livsmedel förebyggs eller fördröjs tillväxten av mikrober som är menliga för hälsan samt uppståendet av andra eventuella menliga egenskaper i livsmedel. På det här sättet vill man säkerställa att ett livsmedel förvaras som duglig som människoföda och att livsmedlets kvalitativa egenskaper förblir typiska för produkten. Förvaringstemperaturer kan antingen har definierats i lagstiftningen eller vara temperatur eller temperatur-tidskombinationer definierade av företagaren. Definitionen lättfördärvliga livsmedel omfattar även livsmedel som mikrobiologiskt är lättfördärvliga enligt artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011. Med mikrobiologiskt lättfördärvliga livsmedel avses livsmedel som efter en kort period kan antas utgöra en omedelbar fara för människors hälsa. För lättfördärvliga livsmedel har produktens tillverkare ställt förvaringstid, som i förpackade livsmedel är antingen ett "bäst före"-datum eller sista förbrukningsdag. I vissa fall begränsas livsmedlets hållbarhet till tillverkningsdagen. Även djupfrysta livsmedel är lättfördärvliga livsmedel.
35) Med annan överlåtelse avses överlåtelse av livsmedel utan ersättning till exempel som gåva eller prov. Livsmedelsbestämmelserna gäller även livsmedel som överlåts utan vederlag. Definitionen motsvarar definitionen i gällande lag.
36) Med privathushåll avses en familjs eller persons enskilda hushåll.
37) Med namnskyddade produkter avses produkter med ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel samt produkter med garanterade traditionella specialiteter som avses i artikel 5 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EU) nr 1151/2012. Till den här delen motsvarar definitionen den definition som 2014 lades till den gällande lagen. I förslaget avses med namnskyddade produkter även produkter med geografiska beteckningar som avses i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, aromatiserade vinprodukter och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1601/91 samt produkter med skyddade geografiska beteckningar som avses i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr (110/2008)om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1576/89.
38) Med lanthandel avses en livsmedelslokal som ligger på den glest bebyggda landsbygden, den egentliga landsbygden, på landsbygden nära en stad eller i ett lokalt centrum på landsbygden, och vars avstånd till närmaste affär är minst 7,5 kilometer eller som annars är svårtillgänglig och vars försäljning av dagligvaror uppgår till mindre än 2 miljoner € per år. I Finland finns 200-250 lanthandlar som motsvarar denna definition.
39) Med allmännyttigt samfund avses ett allmännyttigt samfund såsom det definieras i 22 § i inkomstskattelagen (1535/1992). Ett samfund är allmännyttigt då det verkar enbart och omedelbart för allmän fördel i materiell, andlig, sedlig eller samhällelig bemärkelse, dess verksamhet inte enbart gäller begränsade personkategorier och det inte genom sin verksamhet bereder dem som är delaktiga i samfundet ekonomisk förmån i form av dividend eller vinstandel eller i form av sådan lön eller annan gottgörelse som är större än skäligt.
Begreppet hälsofara som finns i den gällande lagen definieras inte. Istället används begreppet fara som definieras i artikel 3.23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Med fara avses varje agens eller tillstånd som skulle kunna ha en negativ effekt på människors hälsa, djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller miljön. Likaså definieras inte längre begreppet utomstående sakkunnig som finns i den gällande lagen, utan istället används det i artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 definierade begreppet organ med delegerade uppgifter, som avser en separat juridisk person till vilken de behöriga myndigheterna har delegerat vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till annan offentlig verksamhet. I lagen kan uppgifter överföras också till en fysisk person utöver ett organ med delegerade uppgifter.
2 kap. Krav på livsmedels- och livsmedelskontaktmaterialverksamhet
5 §. Allmänna krav på livsmedels- och livsmedelskontaktmaterialverksamhet. Det föreslås att de allmänna kraven på livsmedel och uppgifter om livsmedel, livsmedelslokaler och primärproduktionsställe, behandling, förvaring och transport av livsmedel samt djur som används för livsmedelsproduktion i den gällande lagen ska slopas från livsmedelslagen. Upprepande av kraven i den nationella lagstiftningen är inte nödvändigt, eftersom motsvarande krav ingår i EU-lagstiftningen. De centrala EU-bestämmelserna till den här delen är de allmänna EU-bestämmelserna gällande livsmedel och livsmedelskontaktmaterial samt EU-bestämmelserna om livsmedelshygien som beskrivs i punkt 2.2.1 i den allmänna motiveringen ovan.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs livsmedelsföretagarens förpliktelse att se till att livsmedel till sina kemiska, fysikaliska och mikrobiologiska samt hälsomässiga egenskaper ska vara lämpade som människoföda, inte förorsaka hälsofara samt att livsmedlen och informationen om dem inte vilseleder konsumenterna. Detta krav ska för livsmedlens del tillämpas tillsammans med artiklarna 11, 12 och 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 samt med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2002 och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 samt med kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005.
Enligt 2 mom. ska kontaktmaterialföretagare ta hand om att livsmedelskontaktmaterial ska vara avsedda för livsmedel och sådana att de inte utgör fara för människors hälsa, inte medför en oacceptabel förändring av livsmedlets sammansättning eller försämrar dess organoleptiska egenskaper och att informationen om dem inte vilseleder konsumenten. Detta krav ska tillämpas tillsammans med kraven i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004.
I 3 mom. föreskrivs attlivsmedelslokaler och primärproduktionsställen och den verksamhet som där bedrivs ska vara sådana att säkerheten hos de livsmedel som produceras, tillverkas, förvaras eller hanteras där inte äventyras. Livsmedelslokalerna och primärproduktionsställena ska också i övrigt uppfylla de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. På primärproduktion och livsmedelslokaler ställs krav av olika slag även i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 853/2004. En livsmedelslokal och ett primärproduktionsställe får inte användas för något annat ändamål på sådant sätt att fara kan uppkomma.
I 4 och 5 mom. föreskrivs det om anmälan om näringsmässig berikning av livsmedel i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2004 samt om anmälan om kosttillskott till Livsmedelsverket. De motsvarande bestämmelserna i den gällande lagstiftningen har specificerats så att skyldigheten att göra anmälan enligt lagen gäller företagare som tillverkar, för sin räkning låter tillverka eller importerar livsmedel som omfattas av lagens tillämpningsområde och även företagare som på annat sätt släpper ut på marknaden livsmedel som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna. Denna formulering gör att kravet även gäller för distansförsäljning från ett annat land utan egentlig import. På det här sättet säkerställs livsmedelsföretagarnas jämlika behandling.
6 §.Livsmedels- och kontaktmaterialföretagares tillförlitlighet. I den gällande lagen finns inga bestämmelser om företagarens tillförlitlighet och skötseln av offentligrättsliga skyldigheter som förutsättning för livsmedels- och kontaktmaterialverksamheten. Därmed har tillsynsmyndigheterna inte vid allokeringen av den planenliga tillsynen över livsmedelslagstiftningen eller vid dess genomförande haft en laglig grund att utreda ifall företagaren till exempel under sin verksamhet tagit hand om de offentligrättsliga skyldigheterna. Försummelsen av skötseln av de offentliga skyldigheterna påverkar inte heller möjligheten att vara verksam inom livsmedels- och kontaktmaterialbranschen. Problem vid skötseln av offentliga skyldigheter kan dock återspegla en risk för grå ekonomi. Det är även möjligt att en företagare som försummar sina offentligrättsliga skyldigheter också försummar andra bestämmelser om verksamheten, till exempel kraven för tillförsäkrandet av livsmedelssäkerheten. Genom att avvärja grå ekonomi främjar och stöder man rättvis praxis vid handeln med livsmedel och förebygger otillbörliga förfaringssätt. Samtidigt förbättrar man verksamhetsbetingelserna för företagare som agerar på korrekt sätt och uppfyller sina skyldigheter och främjar ärlig konkurrens inom livsmedelssektorn.
Det föreslås att det i paragrafen ska föreskrivas att förutsättningen för livsmedels- och kontaktmaterialverksamheten är att livsmedels- och kontakmaterialföretagaren ska vara tillförlitlig. Enligt paragrafens 1 mom. ska en företagare inte anses vara tillförlitlig om han eller hon under tre år före bedömningen upprepade gånger eller i betydande grad har försummat sina registrerings-, rapporterings- och betalningsåtaganden i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter samt avgifter som Tullen tar ut eller om han eller hon enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder eller annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för att bedriva verksamhet inom livsmedels- eller kontaktmaterialbranschen.
Med tanke på den jämlika konkurrensen i livsmedelsbranschen samt med tanke på förebyggandet av grå ekonomi är det viktigt att företagen i branschen tar hand om sina förpliktelser gentemot konsumenter och andra företagare samt även sina lagstadgade förpliktelser. De lagstadgade skyldigheterna i anknytning skatter, socialförsäkringsavgifter samt avgifter som tas ut av Tullen är skyldigheter av olika slag som gäller registrering, anmälan samt erläggandet av prestationer. Deras försummelse kan innebära att företagaren är ekonomiskt opålitlig. En företagare som försummar sina skyldigheter får en omotiverad fördel jämfört med andra genom att undvika offentligrättsliga avgifter och försvårar genom sin verksamhet jämlik konkurrens till exempel genom att sälja sina produkter till ett billigare pris än andra. En företagares insolvens ökar också risken för missbruk och försummelsen av skyldigheter och är därmed en faktor som på ett avgörande sätt påverkar ekonomisk pålitlighet.
Enligt 2 punkten i momentet ska en företagare inte heller anses vara tillförlitlig om han eller hon enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder.
Enligt 3 punkten i momentet kan man vid bedömningen av livsmedelsföretagarens tillförlitlighet även ta hänsyn till annat olämpligt förfarande i den tidigare verksamheten. Sådant olämpligt förfarande som avses i momentet och som visar att företagarens uppenbart är olämplig för att bedriva verksamhet inom livsmedelsbranschen är enligt förslaget till exempel verksamhet som har visat betydande likgiltighet gentemot tryggandet av livsmedelssäkerheten samt konsumenternas säkerhet. Även tidigare falskt förfarande i affärsverksamheten kan enligt förslaget beaktas när företagarens tillförlitlighet bedöms. Man ska också kunna ta hänsyn till företagarens upprepade konkurser när hans eller hennes tillförlitlighet bedöms, framför allt ifall de offentligrättsliga skyldigheterna inte har skötts i dem.
Vid bedömningen av tillförlitligheten av en företagare ska man ta hänsyn till huruvida försummelserna upprepas och till dess eurobelopp, ifall det kan mätas. Till exempel enstaka försummelser av anmälningar som är jämförbara med glömska eller oaktsamhet eller försummelser av avgifter vars penningbelopp är lågt ska normalt inte visa att en livsmedelsföretagare är otillförlitlig. En livsmedelsföretagare ska inte heller anses vara otillförlitlig om det till exempel finns en betalningsplan för en skatteskuld och företagaren följer dess villkor.
I 2 mom. föreskrivs vilka det i 1 mom. avsedda kravet på tillförlitlighet gäller då anmälan lämnas av en juridisk person. För att kravet på tillförlitlighet i fråga om en juridisk person uppfylls, ska alla de aktörer som nämns i bestämmelsen vara tillförlitliga. Enligt förslaget ska kravet på tillförlitlighet gälla verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och suppleanter i styrelsen, medlemmar och suppleanter i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller även en person som direkt eller indirekt innehar mer än 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller av den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt i en annan sammanslutning.
I 3 mom. föreskrivs om möjligheten att vid bedömning av tillförlitligheten även ta hänsyn till hur livmedelsföretagare och de företag och organisationer som har en direkt eller indirekt koppling till dess ansvarspersoner har tagit hand om sina skyldigheter. Momentet innehåller en referens till 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001), som innehåller en förteckning över de företag och organisationer som registreras enligt nämnda lag. Med företag och organisationer som har en direkt koppling till företaget och organisationen avses till exempel ett aktiebolag som delvis eller helt ägs av organisationen eller ett aktiebolag som är bolagsman i ett öppet bolag. Med företag och organisationer som har en indirekt koppling till företaget och organisationen avses å andra sidan till exempel företag och organisationer som har en koppling till företaget eller organisationen genom dess ansvarsperson eller ett annat företag eller en annan organisation. Ett företag eller en organisation som har indirekt koppling till ett aktiebolag är till exempel ett annat aktiebolag som ägs ensamt av dess styrelseledamot eller ett systerbolag som ägs av moderbolaget. Med företag eller organisation som har direkt koppling med en fysisk person avses företag eller organisation där han eller hon fungerar eller har fungerat som ansvarsperson. Med företag eller organisation som har indirekt koppling med en fysisk person avses företag eller organisation med direkt eller indirekt koppling med personens direkta företags- eller organisationskoppling, till exempel ett moderbolag i vars dotterbolags styrelse personen i fråga sitter. Till den här delen ska livsmedelstillsynsmyndigheten kunna bedöma tillförlitligheten under de tre föregående åren. Utredningen av äldre kopplingar än detta är alltså inte nödvändigt.
Utredningen av tillförlitligheten gällande den övriga företagsverksamheten av en livsmedelsföretagare eller kontaktmaterialsföretagare eller gällande ansvarspersoner för en juridisk person som är företagare ska vara skönsmässigt, men förutsätter inte att det finns anledning att misstänka företagarens tillförlitlighet. Utredning ska vara nödvändigt speciellt då det på basis av uppgifterna om enbart företaget eller dess ansvarspersoner inte är möjligt att bilda en tillräcklig uppfattning för att bedöma tillförlitligheten. Till exempel i en situation där en företagare i livsmedels- eller kontaktmaterialbranschen är ett nyligen grundat aktiebolag eller ifall det har skett betydande förändringar i ansvarspersonerna, kan det med tanke på bedömningen av tillförlitligheten vara nödvändigt att utreda dess ansvarspersoners och ägares annan eller tidigare företagsverksamhet. Ifall de i 1 mom. avsedda skyldigheterna upprepade gånger eller i betydande grad har försummats i livsmedelsföretagares eller dess ansvarspersons annan eller tidigare företagsverksamhet, ska företagaren eller dess ansvarsperson inte kunna betraktas som tillförlitlig på det sätt som avses i bestämmelsen. Utredningen av tillförlitligheten på det sätt som avses i 3 mom. är vanligen inte nödvändigt, ifall verksamheten av en företagare i livsmedels- eller kontaktmaterialbranschen och dess ansvarspersoner under flera års tid har varit etablerat och om det inte heller för övrigt har funnits en anledning att misstänka deras tillförlitlighet.
Bestämmelser om verksamheten av Skatteförvaltningens Enhet för utredning av grå ekonomi finns i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010). Enligt 4 mom. kan Livsmedelsverket och landskapet begära fullgöranderapporter om företagare som avses i 5 § i den ovannämnda lagen för att utreda tillförlitligheten av en livsmedels- eller kontakmaterialföretagare. De åtgärder som vidtas på basis av utredningarna ska vidtas av den behöriga myndigheten.
7 §.Registrerad primärproduktion. I paragrafen föreskrivs om primärproduktionsföretagarens skyldighet att göra en anmälan om primärproduktion av livsmedel till den behöriga tillsynsmyndigheten för registrering av verksamheten. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska även underrättas om verksamheten avbryts, läggs ned eller förändras på ett väsentligt sätt. Företagaren ska göra anmälan via den elektroniska tjänst som tillhandahålls av tillsynsmyndigheten eller lämna in uppgifterna på annat sätt till tillsynsmyndigheten.
Primärproduktionen ska definieras i 4 § 2 mom. 4 punkten i lagen. Med primärproduktion avses utöver verksamhet som avses i artikel 3.17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 även direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller till lokala detaljhandelsanläggningar som avses i artikel 1.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004.
Enligt 2 mom. behöver företagaren inte göra den i 1 mom. avsedda anmälan ifall tillsynsmyndigheten får uppgifter om verksamheten från en annan myndighet. Tillsynsmyndigheten kan få uppgifter om primärproduktion bland annat från landsbygdsförvaltningens informationssystem. När landskapet har fått korrekta och tillräckliga uppgifter om primärproduktionsstället av en annan myndighet, ska landskapet underrätta företagaren om detta. Anmälan behöver inte heller göras om primärproduktion av vilda växter, svampar och vilt. Med primärproduktion av vilda växter och svamp avses plockande och samlande av växter och svamp eller deras delar, såsom rötter, bär och frukt. Lättnaden ska även gälla funktioner i anslutning till plockande och jakt av ovannämnda produkter i enlighet med bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i gällande lag.
En sådan anmälan som avses i paragrafens 1 mom. behöver inte heller göras om primärproduktion av växter och svamp om en enskild person överlåter växter eller svamp som han eller hon producerat direkt till konsumenten, ifall livsmedelssäkerhetsriskerna i anslutning till verksamheten är ringa. Vid bedömningen av riskerna tar man hänsyn till verksamhetens natur och omfattning, till exempel antalet produkter, de mikrobiologiska eller kemiska risker som ingår i produkterna och verksamhetens upprepade eller tillfälliga natur. Samma lättnad ska även gälla verksamhet som inte kan betraktas som idkande av näring, till exempel leverans av äpplen till en församlings eller idrottsförenings evenemang för att där säljas. Enligt lagens 2 § 3 mom. så skulle på sådan verksamhet av kraven i lagens 2 kapitel endast tillämpas spårbarhetsregler enligt 13 §, egenkontrollsregler enligt 14 § samt reglerna i 16 § som gäller anmälan av matförgiftningar.
Enligt 3 mom. handlägger och registrerar landskapet där primärproduktionsstället är beläget anmälan om primärproduktionsstället i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får en kvittering över registrerad anmälan elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.
8 §. Godkänt primärproduktionsställe. I paragrafen föreskrivs om primärproduktionsföretagarens skyldighet att ansöka om godkännande för ett primärproduktionsställe av groddar hos den behöriga tillsynsmyndigheten. Förutsättningarna för godkännandet har definierats i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 i kommissionens förordning (EU) nr 210/2013. Om godkännande ska ansökas innan verksamheten inleds eller väsentligt ändras. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål även underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned.
Enligt paragrafens 2 mom. behöver man inte ansöka om godkännande av primärproduktionsstället om primärproduktionsföretagaren idkar produktion av groddar i liten skala. För sådan livsmedelsverksamhet ska göras anmälan enligt 7 §. Närmare bestämmelser om primärproduktionsverksamhet i liten skala utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Enligt 3 mom. godkänns primärproduktionsstället av det landskap där primärproduktionsstället är beläget, som ska fatta beslut om godkännandet. I beslutet kan ställas villkor för förebyggande av faror. För beslutsfattandet har ställts en tidsfrist på 60 dygn, ifall inte särskilda anledningar förutsätter en längre handläggning av ärendet. Landskapet registrerar uppgifterna om godkännandet av primärproduktionsstället i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får en kvittering över registrerad anmälan elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.
9 §. Registrerad livsmedelsverksamhet. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att göra anmälan om livsmedelsverksamheten för registrering av verksamheten till den behöriga tillsynsmyndigheten, så som föreskrivs i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i artikel 4 i förordning (EG) nr 853/2004. Anmälan ska göras fyra veckor innan verksamheten inleds. Det ska vara möjligt att göra anmälan elektronisk enligt bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Den behöriga tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts, läggs ned eller väsentligt ändras.
Enligt 2 mom. behöver anmälan inte göras när verksamheten och de risker som ansluter sig till den är ringa och verksamheten i livsmedelsbranschen äger rum i samma lokal som annan näringsverksamhet som företagaren bedriver eller när företagaren är en enskild person eller när verksamheten inte kan betraktas som idkande av näring. Lättnaderna ska gälla verksamhet i livsmedelsbranschen som inte bedrivs yrkesmässigt eller i större skala. På dylik verksamhet ska enligt anvisningar av Europeiska kommissionen unionens livsmedelshygienlagstiftning inte tillämpas. Som yrkesmässig verksamhet eller idkande av näring ska till exempel inte betraktas försäljning på skolor, livsmedelsförsäljning som ordnas av hobbyklubbar eller försäljningen av livsmedel som enskilda tillrett hemma, ifall denna verksamhet inte är kontinuerlig eller regelbunden. Antalet sålda livsmedel ska vara ringa. Inte heller ringa försäljning eller servering av livsmedel i samband med annan näringsverksamhet, till exempel kaffeservering på en frisersalong eller en bilverkstad, förutsätter en anmälan om livsmedelsverksamhet. Enligt lagens 2 § 3 mom. ska på dylik verksamhet tillämpas bestämmelserna i lagens 2 kap. endast vad gäller bestämmelserna om spårbarhet i 13 §, egenkontroll i 14 § och skyldigheten att anmäla matförgiftning i 16 §. Verksamhet som avses i paragrafens 2 mom. ska emellertid omfattas av skyldigheterna enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och paragraf 5 i denna lag. Tillsynsmyndigheten ska med stöd av 38 och 40 § kunna utföra inspektioner och be information om verksamheten, och på verksamheten ska kunna riktas administrativa tvångsmedel.
En företagare inom primärproduktionen ska inte behöva göra en anmälan för registrering av en livsmedelslokal när företagaren överlåter små mängder av primärproduktionsprodukter direkt till konsumenten eller till lokal detaljhandel. Dylik verksamhet ska betraktas som en del av primärproduktionen, och företagaren ska göra en anmälan om verksamheten enligt 7 §. Närmare bestämmelser om dylik småskalig verksamhet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
I bedömningen av livsmedelsverksamhetens småskalighet så kan man luta sig på skattelagstiftningen. Enligt 3 § i lagen om mervärdesskatt (1501/1993) så är en försäljare inte mervärdesskattskyldig om den årliga omsättningen understiger 10 000 €. På motsvarande sätt kan man härleda att sådan livsmedelsverksamhet där den årliga omsättningen understiger 10 000 € inte ska ses som idkande av näring, förutsatt att de till verksamheten hörande riskerna för livsmedelstryggheten är ringa. För sådan verksamhet krävs inte en anmälan för registrering av verksamheten.
I regel handläggs anmälan av det landskap där livsmedelslokalen är belägen. Enligt 4 mom. handlägger det landskap där livsmedelsföretagaren har sin hemort anmälan om registrering av livsmedelsverksamhet, när livsmedelsverksamheten bedrivs i en mobil livsmedelslokal. Det landskap där livsmedelsföretagaren har sin hemort ska även handlägga anmälan gällande en livsmedelslokal där livsmedel enbart transporteras eller förvaras i ett eller flera transportfordon eller en eller flera containrar. Det landskap där livsmedelsföretagaren har sin hemort ska även handlägga anmälan gällande sådan livsmedelsverksamhet som bedrivs i en livsmedelslokal som används enbart för försäljning, förmedling eller annan hantering av livsmedel utan att livsmedlen finns i lokalen i fråga. Dylika virtuella lägenheter är till exempel verksamhetslokalerna för livsmedelsföretagare som idkar agenturverksamhet samt sådana livsmedelsföretagare som säljer och marknadsför livsmedel via internet eller annan distansförsäljningskanal. Om företagaren inte har sin hemort i Finland handläggs anmälan om registreringen av livsmedelsverksamheten av det landskap inom vars område livsmedelsverksamheten inleds.
I paragrafens 6 mom. föreskrivs om myndigheter som handlägger anmälningar gällande tillverknings- och lagringsställen samt detaljhandelsställen av alkoholdrycker, som avses i alkohollagen (1102/2017). Anmälningarna om tillverknings- och lagringsställen ska handläggas av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, medan landskapet handlägger anmälningar om detaljhandelsställen.
Enligt paragrafens 7 mom. registrerar den behöriga tillsynsmyndigheten anmälan om livsmedelsverksamhet i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får en kvittering över registrerad anmälan elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.
10 §. Godkänd livsmedelslokal. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att göra en ansökan om godkännande av livsmedelslokalen hos den behöriga tillsynsmyndigheten innan verksamheten inledseller en betydande ändring i verksamheten görs. Det ska vara möjligt att göra anmälan om godkännandet av en livsmedelslokal elektronisk enligt bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Den behöriga tillsynsmyndigheten ska också utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned.
Skyldigheten att göra en ansökan om godkännande av livsmedelslokalen hos den behöriga tillsynsmyndigheten innan verksamheten inleds eller en betydande ändring i verksamheten görs ska gälla livsmedelsverksamhet för vilken det enligt artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 förutsätts godkännande av livsmedelslokalen. Godkännande av en livsmedelslokal ska med vissa undantag som unionslagstiftningen tillåter krävas av livsmedelslokaler som hanterar animaliska livsmedel före detaljhandel. Dessa undantag ska gälla företagare som avses i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, till exempel företagare som enbart idkar transport av animaliska livsmedel eller företagare som hanterar produkter för vilka det i nämnda förordning inte har föreskrivits särskilda hygienkrav, såsom honung.
Enligt 2 mom. behöver det inte för livsmedelslokalen ansökas om godkännande då en primärproduktionsföretagare idkar sådan livsmedelstillverkning i liten skala av sina primärproduktionsprodukter som avses i artikel 1.3 d eller e eller artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Producenten kan exempelvis överlåta till en konsument eller leverera till lokal detaljhandel små mängder fjäderfä från gårdsslakt eller kött av uppfödd kanin från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning. Ansökan om godkännande behöver inte heller göras då företagarens idkar lagring eller transport som avses i artikel 1.5 b(i) eller ringa, lokal och begränsad verksamhet som avses i artikel 1.5 b(ii) i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Man kan till exempel i en lokal för detaljhandel tillverka ost utan godkännande som livsmedelslokal om osten säljs direkt till konsumenter. Om sådan livsmedelsverksamhet ska göras anmälan enligt 9 §. Närmare bestämmelser om dylik småskalig verksamhet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Enligt 3 mom. godkänner det landskap där livsmedelslokalen är belägen de livsmedelslokaler som avses i 1 mom. Livsmedelsverket ska godkänna slakterier och anläggningar för vilthantering samt godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Detta motsvarar gällande lagstiftning. Landskapet Lappland ska godkänna renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem.
Enligt 4 mom. ska mobila livsmedelslokaler i regel godkännas av det landskap där livsmedelsföretagaren har sin hemort. Livsmedelsverket ska godkänna mobila slakterier och anläggningar för vilthantering samt godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Landskapet Lappland ska godkänna mobila renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem.
Landskapet ska anmäla godkända livsmedelslokaler till Livsmedelsverket, som ger lokalen ett godkännandenummer.
Enligt 6 mom. ska den behöriga tillsynsmyndigheten fatta beslut om godkännande av livsmedelslokalen inom 60 dygn från att ärendet inleds, ifall inte en särskild orsak förutsätter en längre handläggning av ärendet. I beslutet kan myndigheten ställa villkor för förebyggande av hälsofaror. Myndigheten registrerar uppgifterna om godkännandet av livsmedelslokalen i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får ett meddelande över registrerade uppgifter elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.
11 §. Meddelande om livsmedelsverksamhet i mobil livsmedelslokal. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att meddela om livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal. Information om registrerad livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal ska ges till de landskap inom vilkas område verksamheten bedrivs. Meddelande om livsmedelsverksamhet i ett mobilt slakteri eller en mobil anläggning för vilthantering samt godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem ska göras till Livsmedelsverket samt om livsmedelsverksamhet i samband med slakteri eller anläggning för vilthantering i annan livsmedelslokal till de landskap inom vilkas område verksamheten bedrivs. Meddelande om livsmedelsverksamhet i mobilt renslakteri och en livsmedelslokal i anslutning till det ska göras till landskapet Lappland. Meddelande om livsmedelsverksamhet i annan godkänd mobil livsmedelslokal ska göras till de landskap inom vilkas område verksamheten bedrivs. Skyldigheten att meddela ska inte gälla livsmedelslokaler där syftet med den bedrivna verksamheten är enbart transport eller förvaring av livsmedel i ett eller flera transportfordon eller en eller flera containrar.
Enligt 2 mom. ska uppgifterna lämnas till den behöriga tillsynsmyndigheten senast fyra vardagar före den anmälda verksamheten inleds.
12 §. Kontaktmaterialverksamhet. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten hos en kontaktmaterialföretagare att göra en skriftlig anmälan om sitt verksamhetsställe och den kontaktmaterialverksamhet som bedrivs där till det landskap där verksamhetsstället är beläget. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska även underrättas utan dröjsmål om verksamheten avbryts eller avslutas eller förändras på ett väsentligt sätt. Landskapet ska registrera anmälan om kontaktmaterialverksamheten i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får en kvittering över registrerad anmälan elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.
Sådana företagare som inför livsmedelskontaktmaterial på marknaden och omfattas av anmälningsskyldigheten avses vara tillverkare av mellanmaterial och produkter som används vid tillverkningen av livsmedelskontaktmaterial, till exempel tillverkare av tryckfärger, lack och lim, tillverkare av egentligt livsmedelskontaktmaterial samt företagare som bedriver partihandel med livsmedelskontaktmaterial i Finland. Företagare som omfattas av anmälningsskyldigheten ska även vara företagare som importerar livsmedelskontaktmaterial och material och produkter som används i deras tillverkning från inremarknaden och från läder utanför Europeiska unionen. Anmälningsskyldigheten ska inte omfatta livsmedelsföretagare som till exempel vidareförädlar flaskor av plastfilm eller askar av kartong, i vilka livsmedel förpackas. Anmälningsskyldigheten ska täcka alla produkter och allt material som nämns i bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004.
13 §. Spårbarhet. Enligt paragrafens 1 mom. ska med livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion och livsmedelskontaktmaterial följa de dokument som krävs enligt livsmedelsbestämmelserna. De förutsatta uppgifterna och handlingarna kan även vara i elektroniskt format. En företagare inom livsmedelsbranschen ska föra bok över djur och livsmedel av animaliskt ursprung samt över hanteringen och transporten av dessa. I EU-lagstiftningen finns bestämmelser om sundhetsmärket, identifieringsmärket och dokumenteringen i anslutning till livsmedel av animaliskt ursprung. Kroppar på hov- och klövdjur ska ha ett sundhetsmärke och kroppar på andra djur ett identifieringsmärke. Därtill ska livsmedel med animaliskt ursprung som härstammar från godkända livsmedelslokaler ha ett identifieringsmärke. Enligt bilaga II avsnitt I punkt A.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 är identifieringsmärket inte nödvändigt i fråga om äggförpackningar som förses med förpackningscentralens kod i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1308/2013.
Bestämmelser om spårbarhet finns i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Enligt bestämmelsen ska livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Livsmedelsföretagarna ska kunna ange alla naturliga och juridiska personer från vilka de har erhållit ett livsmedel, ett foder, ett livsmedelsproducerande djur eller ett ämne som är avsett för eller som kan antas ingå i ett livsmedel. I detta syfte ska företagarna ha system och förfaranden för att på begäran kunna lämna denna information till behöriga myndigheter. Livsmedelsföretagarna är skyldiga att ha system och förfaranden för att kunna identifiera de andra företag som har erhållit deras produkter. Denna information ska göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna på begäran. Enligt artikel 18.4 i förordning (EG) nr 178/2002 ska livsmedel som släpps eller sannolikt kommer att släppas ut på marknaden inom gemenskapen vara lämpligt märkta eller identifierade för att underlätta spårbarheten med hjälp av tillämplig dokumentation eller information enligt tillämpliga krav i mer specifika bestämmelser. Med undantag för sundhetsmärket och identifieringsmärket spårbarhetsskyldigheten förutsätter inga särskilda märkningar. Bestämmelser om kraven på spårbarheten av livsmedel av animaliskt ursprung finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 931/2011.
Enligt 17 § 1 mom. i gällande lag ska en livsmedelsföretagare, utöver de uppgifter som avses i artikel 18.2 och 18.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, också ha ett system med vars hjälp man, med en sådan precision som lagen förutsätter, kan koppla samman informationen om mottagna och expedierade partier. Motsvarande bestämmelse ska inte längre finnas i paragrafen om spårbarhet. Varje företagare i livsmedelsbranschen ska ändå ansvara för spårbarheten av den del som den är ansvarig för som en del av egenkontrollen. Företagaren får inom ramen för sin egenkontroll bestämma hurdana system uppnåendet av syften enligt artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 förutsätter när det gäller spårbarhet. Det beror bland annat på verksamhetens natur och omfattning vilka uppgifter genomförandet av spårbarheten förutsätter.
I 2 mom. finns bestämmelser om spårning av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Enligt bestämmelser är en företagare inom livsmedelsbranschen skyldig att ordna spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter på det sätt som Europeiska unionens lagstiftning om fiskeripolitiken föreskriver. Bestämmelsen motsvarar kravet i gällande lag.
14 §.Egenkontroll. I paragrafen föreskrivs att en livsmedelsföretagare ska ha ett system för att identifiera och hantera faror i samband med sin livsmedelsverksamhet och säkerställa att livsmedlet, primärproduktionsstället och livsmedelslokalen samt livsmedelsverksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. Avvikande från gällande lag ska det inte längre krävas en skriftlig egenkontrollplan utan det system som förutsätts av lagen kan vara till exempel ett livsmedelssäkerhetssystem eller kvalitetsstyrningssystem. Även anvisningar för god praxis som myndigheter godkänt eller till och med företagarens egna anvisningar i samband med verksamhet i liten skala kan anses vara system som lagen förutsätter. Vid bedömningen av livsmedelssäkerhetssystemets tillräcklighet ska myndigheten i synnerhet se till att det valda systemet tryggar att de personer som deltar i verksamheten agerar enligt på förhand överenskomna planer när de förebygger faror. Även om en skriftlig egenkontrollplan inte längre krävs som separat dokument, ska egenkontrollens resultat ändå dokumenteras med tillräcklig precision. Om kraven på noteringar i fråga om egenkontroll och primärproduktion föreskrivs också i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004.
Enligt 2 mom. ska en kontaktmaterialföretagare ha ett dokumenterat system för att säkerställa att goda produktionssätt följs i verksamheten och livsmedelskontaktmaterialet motsvarar kraven. Bestämmelser om god tillverkningssed av livsmedelskontaktmaterial finns i kommissionens förordning om god tillverkningssed när det gäller material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel (EG) nr 2023/2006.
15 §.Offentliggörande av tillsynsuppgifter. Enligt paragrafen ska en livsmedelsföretagare som omfattas av planmässig livsmedelstillsyn offentliggöra uppgifter om tillsynen. Utgångspunkten är att kravet gäller alla företagare inom livsmedelsbranschen oberoende av om verksamheten idkas i en registrerad eller godkänd livsmedelslokal. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen den nuvarande lagens bestämmelse, men kraven har specificerats. Det centrala syftet med offentliggörandet av tillsynsuppgifter är att göra livsmedelstillsynen mer transparant. Skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter motiverar livsmedelsföretagarna att iaktta livsmedelsbestämmelser. Tillsynsuppgifternas offentlighet förbättrar även konsumenternas möjligheter att få information samt deras valmöjligheter. Ett annat syfte med offentliggörandet av tillsynsuppgifter är att göra livsmedelstillsynen bättre känd och öka dess genomslag. Företagarna får en möjlighet att berätta om sin egen verksamhet för konsumenterna. Kravet på offentliggörandet av tillsynsuppgifterna ändrar inte kraven i lagstiftningen eller ger tolkningar om bestämmelserna. De saker som ska kontrolleras ändras, och Livsmedelsverket uppdaterar bedömningsanvisningar när livsmedelslagstiftningen ändras.
Enligt 1 mom. ska livsmedelsföretagaren publicera tillsynsmyndighetens rapport över tillsynen över livsmedelsverksamheten på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Oiva-rapporten, som för närvarande är i bruk, berättar det allmänna vitsordet för kontrollen, resultaten för de helheter som har kontrollerats samt ger en kort skriftlig sammanfattning om tillsynsmyndighetens iakttagelser. Ifall en ny företagares livmedelsverksamhet inte än har kontrollerats, kan företagaren offentliggöra ett meddelande om att livsmedelsverksamheten omfattas av planmässig livsmedelstillsyn tills den första kontrollen har gjorts. Ett dylikt meddelande kan vara till exempel ett intyg på att anmälan om registreringen av livsmedelsverksamheten har behandlats.
I 2 mom. föreskrivs att skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter inte gäller primärproduktionsföretagare. Skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter gäller inte heller ställen för tillverkning och lagring av alkoholdrycker eller företagare som i första hand bedriver detaljförsäljning av alkoholdrycker som avses i 9 § 5 mom. Enligt alkohollagen är det möjligt att i samband med ett tillverkningsställe av gårdsvin och sahti och i och med alkohollagens reform även hantverksöl grunda ett försäljningsställe, som är en sådan livsmedelslokal som avses i 9 § i denna lag och om vilken det görs en anmälan om registrering till landskapet. Redan på basis av den gamla alkohollagen (1143/1994) har det varit möjligt att grunda likadana försäljningsställen i anslutning till tillverkningsstället för gårdsvin eller sahti. Utanför skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter ska lämnas enbart sådana tillsynsobjekt där företagare i första hand bedriver detaljförsäljning av alkoholdrycker som avses i 9 § 5 mom. Ett försäljningsställe för alkoholdrycker kan även grundas i anslutning till ett sådant tillsynsobjekt där företagaren i första hand bedriver tillverkning eller servering av livsmedel eller detaljförsäljning av andra livsmedel än alkoholdrycker. På ett dylikt tillsynsobjekt ska dokumentet över livsmedelstillsynen offentliggöras på det sätt som anges i 1 mom.
Enligt 3 mom. ska den senaste rapporten (den s.k. Oiva-rapporten) över tillsynen över livsmedelsverksamheten vara lätt läsbar på företagets webbplats eller på annat motsvarande sätt. Dessutom ska den senaste rapporten över tillsynen finnas till påseende i en livsmedelslokal som besöks av konsumenter nära ingången till livsmedelslokalen eller på en annan plats som konsumenterna lätt kan se. Bestämmelsen motsvarar gällande praxis. När ett företag säljer sina produkter via internet, anses webbplatsens första sida motsvara ingången till en affär, och Oiva-rapporten eller en länk till den ska finnas på webbplatsens första sida.
Enligt 4 mom. ska en livsmedelsföretagare ha rätt att på begäran få en ny inspektion över den livsmedelsverksamhet företagaren bedriver av den behöriga tillsynsmyndigheten. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag. Dokumentet om tillsynen över livsmedelsverksamheten är inte ett administrativt beslut, vilket innebär att det inte är möjligt att lämna in en officiell rättelseyrkan. Genom möjligheten att få en ny inspektion förbättras företagarens rättsskydd i synnerhet i sådana situationer där vitsordet för inspektionen är det andra bästa, dvs. bra (B), och tillsynen verkställs till exempel med två eller tre års mellanrum. Livsmedelsföretagaren kan omedelbart åtgärda bristen och på begäran få en ny inspektion, i vilket fall det nya resultatet, som sannolikt blir utmärkt (A), påverkar kundflödet positivt. Landskapet ska ta ut för den nya inspektionen en prestationsbaserad avgift enligt sin taxa, som avses i 68 §. Om det inspekterade företaget har fått resultatet bör korrigeras (C) eller dålig (D) för någon detalj, gör tillsynsmyndigheten alltid en ny inspektion. Med den nya inspektionen kontrollerar man att det upptäckta missförhållandet har korrigerats. Resultatet för en tidigare inspektion är i kraft tills tillsynsmyndigheten under den nya inspektionen konstaterar att missförhållandet har korrigerats. Ifall missförhållandet inte har åtgärdats under den utsatta tiden, kan resultatet bli sämre. Efter den nya inspektionen publiceras en ny Oiva-rapport, som visar eventuella förändringar i inspektionsresultaten.
I 5 mom. föreskrivs om de behöriga tillsynsmyndigheternas skyldighet att offentliggöra resultaten av den tillsyn de utövar.
16 §. Företagarens skyldighet att anmäla matförgiftning. Om företagarens skyldighet att informera och samarbeta med den behöriga myndigheten föreskrivs i artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldigheter, när han eller hon har fått kännedom om att ett av företagaren producerat, bearbetat eller distribuerat livsmedel har orsakat en matförgiftningsepidemi eller om livsmedelsföretagaren misstänker att ett livsmedel kan orsaka matförgiftning. Företagaren ska omedelbart anmäla ärendet till den behöriga myndigheten. Ett livsmedel som misstänks ha orsakat matförgiftning eller ett prov av livsmedlet ska förvaras så att det kan undersökas på ett laboratorium för klarläggande av orsaken till matförgiftningen. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna om matförgiftning i Europaparlamentets och rådets direktiv (2003/99/EG) om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen.
17 §.Zoonoser. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att hindra att förekomsten av zoonoser sprids via livsmedel till människor samt om skyldigheten att följa och kontrollera förekomsten av zoonoser. Bestämmelserna i paragrafen baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (2003/99/EG) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Kraven beträffande uppföljning och tillsyn gäller såväl primärproduktionsställen som livsmedelslokaler. Kraven omfattar sådana zoonoser som enligt EU:s zoonoslagstiftning ska uppföljas. Om uppföljningen och tillsynen över dessa zoonoser ska utfärdas närmare bestämmelser genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. I dag finns det ett nationellt program för salmonellakontroll av fjäderfä, svin och nötkreatur och produkter av dessa, ett program för uppföljning av EHEC hos nötkreatur som ska slaktas samt ett program för uppföljning av kampylobakterier hos broilrar. Om verkställigheten av övervakningen av salmonella föreskrivs även i lagen om djursjukdomar (441/2013) och med stöd av den.
Enligt paragrafen ska företagaren anmäla uppgifter om undersökningar som gäller uppföljning och övervakning av zoonoser till den behöriga myndigheten. På grund av Finlands särskilda salmonellagarantier ska kött från nötkreatur, svin och fjäderfä, malet kött samt hönsägg före leveransen till Finland undersökas med tanke på eventuell upptäckt av salmonella. Detta krav gäller inte länder med motsvarande tillsynsprogram gällande salmonella, som godkänts av Europeiska kommissionen. Enligt artikel 8 i förordning (EG) nr 853/2004 ska dessa livsmedel åtföljas av ett salmonellaintyg eller annat dokument där det framgår att de förutsatta undersökningarna har genomförts. Om företagaren i sin egenkontrollundersökning trots allt konstaterar salmonella i ett livsmedel som omfattas av de särskilda garantierna, ska han eller hon anmäla fyndet till den behöriga myndigheten.
18 §. Livsmedelshygienisk kompetens. I paragrafen föreskrivs om kraven för uppvisande av livsmedelshygienisk kompetens. Termen hygienkompetensintyg i den gällande lagstiftningen har ersatts med termen hygienpass.
Enligt paragrafens 1 mom. ska en person som arbetar med att hantera oförpackade och lättfördärvliga livsmedel i en livsmedelslokal ha ett intyg över livsmedelshygienisk kompetens, hygienpass, om personen i fråga har arbetat med uppgifter som förutsätter hantering av oförpackade och lättfördärvliga livsmedel under sammanlagt minst tre månader. I stället för hygienpass är det meningen att en person som arbetar i en registrerad livsmedelslokal som idkar sådan verksamhet som avses i artikel 1.3 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 alltjämt kan uppvisa sin livsmedelshygieniska kompetens genom att genomgå den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och som Livsmedelsverket har godkänt. Enligt 81 § 4 mom. 5 punkten i lagen ska Livsmedelsverket föra ett register över de personer som genomfört utbildningen av jägare i hälsa och hygien.
I 2 mom. finns bestämmelser om de grupper av personer av vilka ett hygienpass inte krävs. Denna förteckning omfattar inte längre personer som arbetar med kassauppgifter och som serverar färdiga matportioner, som nämns i den gällande lagen. Till andra delar motsvarar bestämmelserna till sitt innehåll den gällande lagen. Kravet på hygienpass grundar sig på den nationella lagstiftningen och kan därför inte utsträckas till att gälla besättning ombord på fartyg i internationell fart. En tillräcklig livsmedelshygienisk kompetens hos fartygets besättning kan försäkras på annat sätt och till exempel i fråga om den finländska besättningen är ett sätt fortfarande att avlägga hygienpasstestet. Behovet av hygienpass ska bedömas på basis av de arbetsuppgifter som personen utför.
Enligt 3 mom. ska livsmedelsföretagaren föra bok över den livsmedelshygieniska kompetensen hos personer som arbetar i livsmedelslokalen. Tillsynsmyndigheten ska kunna kontrollera bokföringen som en del av egenkontrollen. Denna bestämmelse gör det möjligt att övervaka att livsmedelsföretagaren iakttar kraven gällande livsmedelshygienisk kompetens.
Enligt 4 mom. gör Livsmedelsverket upp ett hygienpasstest och godkänner modellen för hygienpasset. Hygienpasstestet ska ordnas och hygienpasset beviljas av en hygienpasstestare som är godkänd av Livsmedelsverket. Hygienpasstestaren kan ta ut en avgift för testet och beviljandet av hygienpasset.
Enligt 5 mom. kan man få hygienpass genom att genomgå hygientestet med godkänt resultat. Enligt den nuvarande lagen kan man även få ett hygienpass om man har genomgått utbildning eller avlagt examen som omfattar motsvarande kunskaper. Denna möjlighet skulle inte längre existera. Bedömningen av innehållet i examina, i synnerhet högre än yrkesexamina, har i praktiken visat sig vara mycket utmanande trots anvisningarna. Personer som studerar på specialläroanstalter och har svårt att avlägga hygienpasstestet på ett godkänt sätt kan få ett hygienpass, när de har avlagt en yrkesexamen. Till exempel en handikappad person som avlagt yrkesexamen för kock får ett hygienpass med sitt examensbetyg. Ett hygienpasstest ska också kunna avläggas som ett test i särskilda fall, och då finns det flera sätt att bearbeta testet enligt avläggarens särskilda behov.
Vid behov kan hygienpasstestaren även ge ett nytt hygienpass i stället för ett beviljat hygienpass till exempel när passet har försvunnit eller personens namn har ändrats. Då är förutsättningen att testaren kan verifiera att personen i fråga verkligen avlagt testet på ett godkänt sätt eller att personen enligt tidigare lagstiftning har varit berättigad till hygienpass genom examen eller utbildning. Om personen inte kan uppvisa ett intyg på avläggandet av testet, kan testaren ge ett nytt hygienpass förutsatt att testaren har arkiverat den ursprungliga testblanketten, som visar att personen i fråga har klarat av testet eller dokumenten över utbildning eller examen. Ifall rätten till hygienpass inte kan verifieras, måste personen uppvisa sin kompetens genom att avlägga ett nytt test. Vid behov kan Livsmedelsverket på samma förutsättningar som en hygienpasstestare ge ett nytt hygienpass i stället för ett tidigare beviljat pass. Detta kan ske till exempel om hygienpasstestarens rätt att utföra tester har återkallats eller om testaren har avlidit, flyttat eller annars avslutat sin verksamhet.
I lagens 81 § föreslås det att Livsmedelsverket ska föra riksomfattande register över hygienpasstestare och över de personer som deltar i ett test för hygienpasset och för vilka ett hygienpass har beviljats. I framtiden kommer detta att göra det lättare att få ett nytt hygienpass till exempel i stället för ett försvunnet pass.
19 §.Hygienpasstestare. I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för godkännandet av en person som ansöker om godkännande som hygienpasstestare. Livsmedelsverket kan som hygienpasstestare godkänna en person, som har en högskoleexamen som förutsätts i 29 § eller som är behörig för en tjänst eller befattning som lektor eller lärare vilken anknyter till livsmedelshygien vid en läroanstalt som hör till Utbildningsstyrelsens verksamhetsområde.
Enligt 2 mom. övervakar Livsmedelsverket hygienpasstestarnas verksamhet och kan vid behov återkalla ett godkännande som hygienpasstestare, om testaren inte ordnat hygienpasstest eller beviljat hygienpass på över tre år. Dessutom kan godkännandet återkallas om testaren bryter mot de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats om hygienpasstestning och inte har rättat till sin verksamhet på uppmaning av Livsmedelsverket. Någon motsvarande bestämmelse om en tidsfrist finns inte i gällande lag. Syftet med bestämmelsen är att de testare som finns i registret över hygienpasstestare aktivt ska ordna test. Livsmedelsverket kan enligt förslaget även återkalla godkännandet av en testare utan uppmaning att rätta till verksamheten till exempel i situationer där polisen i sina egna utredningar kommer fram till att testaren bryter mot bestämmelser eller föreskrifter om hygienpasstestning eller om det till testarens verksamhet kopplas annan brottslig verksamhet, såsom grå ekonomi eller penningtvätt. Godkännandet kan också återkallas temporärt.
Enligt 3 mom. tillämpas det på hygienpasstestare det som i 30 § 2 mom. föreskrivs om organ eller fysiska personer med delegerade uppgifter.
Enligt paragrafens 4 mom. kan Livsmedelsverket utfärda närmare bestämmelser om ordnande av hygienpasstest, de språk som används vid testet och om bedömningen av godkänt avläggande av testet, om hygienpasset och beviljandet av det, behandlingen av registeruppgifter samt om datahanteringen. Hygienpasstest och andra dokument som ansluter sig till dem är handlingar som har uppstått som resultat av utövande av offentlig makt. På behandlingen av dessa handlingar tillämpas allmänna lagar om datahantering. Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordningen) definierar Livsmedelsverket syften med och metoderna för behandlingen av de personuppgifter som behandlas i hygienpasstest, och är därmed den personuppgiftsansvarig som definierats i förordningen. En hygienpasstestare fungerar för Livsmedelsverkets räkning som personuppgiftsbiträde. Livsmedelsverkets föreskrift om anordnandet av datahanteringen är ett bindande juridiskt dokument enligt artikel 28.3 i dataskyddsförordningen med vilket det säkerställs att personuppgiftsbiträden iakttar förordningens krav.
20 §. Närmare bestämmelser om livsmedel och livsmedelskontaktmaterial. Om allmänna krav som gäller livsmedel och livsmedelskontaktmaterial föreskrivs i 5 § 1 och 2 mom. i lagen. I denna paragraf samlas bemyndigandena att utfärda förordning vad gäller närmare bestämmelser om särskilda krav på livsmedel och kontaktmaterial.
Enligt paragrafens 1 mom. får jord- och skogsbruksministeriet för att verkställa de allmänna kraven på livsmedel och livsmedelskontaktmaterial genom förordning utfärda närmare bestämmelser vad gäller den mikrobiologiska kvaliteten hos livsmedel och livsmedelskontaktmaterial och främmande ämnen i livsmedel; tillsatsämnen, aromer, enzymer, näringsämnen och processhjälpmedel i tillverkningen; nationella arrangemang som förutsätts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283; de uppgifter som ges på förpackningen till ett livsmedel, i en broschyr, i reklam eller i andra marknadsföringssammanhang samt livsmedelskontaktmaterial och användningen och renhetskraven i fråga om dem.
Enligt 1 mom. 5 punkten i paragrafen får man genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärda närmare bestämmelser även om nationella benämningar på alkoholdrycker, deras sammansättning samt informationen som ges av dem, i enlighet med vad Europeiska unionens lagstiftning möjliggör. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag. Definitionerna för vissa alkoholdrycker (öl, cider, fruktvin och starkt fruktvin) har funnits i 1 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994). Förordningen upphävdes i och med den nya alkohollagen (1102/2017) på så sätt att endast paragraferna 2, 3 och 4 förblev i kraft. I dessa paragrafer föreskrivs bland annat om sammansättningen av och benämningarna på fruktvin. I bilaga VII del II i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 1308/2013 definieras vad som avses med vin. Enligt bestämmelsen kan medlemsstaterna dock tillåta användning av termen ”vin” om den åtföljs av ett namn på en frukt i ett sammansatt ord i fråga om sådana produkter som erhållits genom andra frukter än druvor. I enlighet med denna bestämmelse har definitionerna för fruktvin och starkt fruktvin funnits i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994). För konsekvent efterlevnad av livsmedelsbestämmelserna och för att garantera att konsumenten inte vilseleds är det motiverat att vissa alkoholdrycker definieras i lagen.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om anmälan gällande näringsmässig berikning som avses i 5 § 4 mom. och om andra nationella arrangemang som krävs för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2004 samt om anmälan av kosttillskott som avses i 5 § 5 punkten utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och distributionen av informationsmaterial om föda för spädbarn och småbarn som Europeiska unionens lagstiftning förutsätter utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i gällande lag.
Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om de nationella arrangemang som förutsätts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 utfärdas genom statsrådets förordning. I förordning (EG) 1829/2003 fastställs regler för säkerhetsbedömning, godkännande och märkning av genetiskt modifierade livsmedel. Riskbedömningen för dessa produkters vidkommande görs centraliserat av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA. Handläggningen av tillståndsärenden sker centraliserat på gemenskapsnivå. Genom statsrådets förordning föreskrivs om bildandet av en nationell ståndpunkt hos olika myndigheter i fråga om godkännandet av genetiskt modifierade livsmedel. På tillsynen över genetiskt modifierade livsmedel tillämpas det som föreskrivs om livsmedelstillsyn på annat håll. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i gällande lag.
21 §. Närmare bestämmelser om livsmedels- och livsmedelskontaktmaterialverksamhet. Bestämmelser om de allmänna kraven på livsmedelsverksamhet finns i 5 § 3 mom. Den här paragrafen innehåller bemyndiganden att utfärda närmare bestämmelser vissa särskilda krav på livsmedelsverksamhet.
Enligt 1 mom. 1 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om nationella bestämmelser om verksamheter som avses i artikel1.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i artikel 1.3 c, d och e och 1.5 b(i) och b(ii) samt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. En producent kan till exempel överlåta till konsumenter eller leverera små mängder kött från fjäderfä eller kaniner som slaktats på lantgården från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen.
Enligt 1 mom. 2 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om strukturella och funktionella krav som gäller livsmedelsverksamhet samt primärproduktionsställen och livsmedelslokaler. Exempelvis närmare bestämmelser om kvalitetskrav på vatten och hygienkrav för personalen kan ingå i förordning. Det kan också ingå bland annat bestämmelser om en företagares skyldighet att ändra sina hygienrutiner och omorganisera slaktningen till följd av återkommande zoonosfynd. Bestämmelsen stämmer till största delen överens med den gällande bestämmelsen.
Livsmedel ska hanteras, förvaras och transporteras på ett sätt som inte äventyrar god hygiennivå. Enligt 1 mom. 3 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om krav som gäller hantering och transport av livsmedel samt krav på temperaturer vid hantering, förvaring, transport, försäljning och servering. Närmare bestämmelser kan utfärdas om exempelvis obligatorisk upphettning av ett livsmedel för att undanröja en sanitär olägenhet, transportförhållanden och nödvändiga temperaturer för att bibehålla den hygieniska kvaliteten på livsmedel. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen.
Enligt 1 mom. 4 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om det nationella genomförandet av konventionen om internationell transport av lättfördärvliga livsmedel och om specialutrustning för sådan transport (FördrS 48/81, ATP-överenskommelsen). Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen.
Bestämmelser om djurens hälsotillstånd och hantering av djur vid livsmedelsproduktion finns i artikel 4 i Europaparlamentets och i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Djur som används för livsmedelsproduktion ska ha ett hälsotillstånd som garanterar och de ska behandlas, hanteras och transporteras på ett sätt som garanterar hög hygiennivå på de livsmedel som produceras av dem. Hälsotillstånd inbegriper dels djurens hälsa, dels situationer när ett djur är symtomfritt men bär på en sjukdomsalstrare. Enligt 1 mom. 5 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om hälsotillståndet hos djur som används för livsmedelsproduktion samt om skötsel, hantering, provtagning, undersökningar och transport av dem och om den information som ska ges om djuren.
Enligt 1 mom. 6 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksutskottet utfärdas närmare bestämmelser om nationella bestämmelser som avses i bilaga III A kap. 1 punkt 6.2 och 6.5 led a och bilaga V stycke 4.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001.
Enligt 2 mom. får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om anmälan och handläggning av anmälan för registrering av primärproduktion samt om ansökan om godkännande av primärproduktionsställe och beslut om godkännande. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet kan även utfärdas närmare bestämmelser om anmälan och handläggning av anmälan för registrering av en livsmedelsproduktion, ansökan om godkännande av livsmedelslokal och beslut om godkännande, informering om livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal samt om anmälan om kontaktmaterialverksamhet. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får även utfärdas närmare bestämmelser om spårbarhet för livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion och livsmedelskontaktmaterial, krav på registrering och dokument som gäller livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion, livsmedelskontaktmaterial samt hantering och transport av dem, och märkning av livsmedel av animaliskt ursprung. Därtill får man genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet även utfärda närmare bestämmelser om egenkontroll för livsmedels- och kontaktmaterialföretagare och registreringskrav i anslutning till det, inspektioner i anslutning till offentliggörande av tillsynsuppgifter samt om offentliggörande av tillsynsuppgifter, anmälan om matförgiftning samt om livsmedelsföretagares skyldighet att följa, kontrollera och förhindra förekomsten av zoonosalstrare i animalieproduktionsdjur och livsmedel och att till den behöriga myndigheten lämna in uppgifter om undersökningar, undersökningsresultat och isolerade sjukdomsalstrare.
3 kap. Myndigheterna och deras uppgifter
22 §. Jord- och skogsbruksministeriets uppgifter. Enligt reglementet för statsrådet (262/2003) är det ministeriets uppgift att behandla lagberedningsärenden i anslutning till dess verksamhetsområde. Enligt paragrafen planerar och styr jord- och skogsbruksministeriet alltjämt verkställigheten av livsmedelsbestämmelserna. Med livsmedelsbestämmelser avses enligt 4 § 2 mom. 1 punkten bestämmelser i eller utfärdade med stöd av livsmedelslagen samt de gemenskapsbestämmelser som omfattas av tillämpningsområdet för lagen. Jord- och skogsbruksministeriet och Livsmedelsverket kommer med ett resultatavtal överens om de verksamhetsmässiga målen för varje enskilt år inom ramen för de beviljade anslagen.
23 §.Livsmedelsverkets uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. planerar, styr, utvecklar och utför Livsmedelsverket livsmedelstillsyn på riksnivå såsom i livsmedelslagen föreskrivs. Bestämmelserna om Livsmedelsverkets allmänna uppgifter och resultatstyrning finns i lagen om Livsmedelsverket. Livsmedelsverket uppgör ett riksomfattande tillsynsprogram för styrning och samordning av den nationella planen för livsmedelstillsyn, som avses i 36 §.
I paragrafens 2 mom. listas de uppgifter för Livsmedelsverket som inte annanstans i lagen separat föreskrivits som verkets uppgifter. Enligt 1 punkten ska Livsmedelsverket bedöma och styra genomförandet av livsmedelstillsynen i landskapen.
I 2 mom. 2 punkten föreslås det att Livsmedelsverket ska sköta livsmedelstillsynen i slakterier, vilthanteringsanläggningar och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen. I livsmedelstillsynen ingår också köttbesiktning, som det dock inte föreskrivs om särskilt.
Enligt paragrafens 2 mom. 3 punkten ska Livsmedelsverket vid behov sköta ante mortem -besiktning på primärproduktionsstället. Därtill ska Livsmedelsverket enlig 4 punkten vid behov befullmäktiga andra veterinärer än de som är anställda hos Livsmedelsverket eller landskapet att utföra ante mortem -besiktning på primärproduktionsstället. I lagens 24 § föreskrivs det på motsvarande sätt att landskapet vid behov sköter ante mortem -besiktningen på primärproduktionsstället. I den gällande lagen finns inga bestämmelser om ordnandet av ante mortem -besiktningar på primärproduktionsstället, även om EU-lagstiftningen möjliggör detta. Syftet är att ordna ante mortem -besiktningar på ett så flexibelt och ändamålsenligt sätt som möjligt. I enlighet med detta kan Livsmedelsverkets officiella veterinär göra ante mortem -inspektionen till exempel på ett primärproduktionsställe i samband med ett litet slakteri på samma besök som han eller hon genomför post mortem -inspektionen av slaktade djur. I andra fall kan det vara ändamålsenligt att landskapets officiella veterinär genomför ante mortem -besiktningen på primärproduktionsstället. Därtill kan Livsmedelsverket befullmäktiga en annan veterinär som finns nära primärproduktionsstället att göra ante mortem -besiktningen till exempel på grund av långa avstånd.
Enligt 2 mom. 5 punkten ska Livsmedelsverket övervaka att de laboratorier som avses i 31 § följer livsmedelsbestämmelserna.
Enligt 2 mom. 6 punkten svarar Livsmedelsverket i samarbete med landskapen för planeringen och genomförandet av de nationella uppföljnings- och tillsynsprogram som Europeiska unionens lagstiftning förutsätter. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen kräver att zoonoser följs upp och kontrolleras. Tillsynsprogrammet gällande djur och livsmedel av animaliskt ursprung genomförs årligen enligt kraven i rådets direktiv 96/23/EG. I tillsynsprogrammet övervakas ämnen som är förbjudna vid veterinär vård samt rester av tillåtna veterinära läkemedel. Därtill undersöks främmande ämnen. Prov tas av landskapen samt av Livsmedelsverkets officiella veterinärer och undersöks på Livsmedelsverket. Årligen genomförs även tillsynsprogrammet av växtskyddsämnesrester på det sätt som EU-lagstiftningen förutsätter. I tillsynsprogrammet undersöks förbjudna västskyddsämnesrester samt rester av tillåtna ämnen. Prov tas av landskapen och undersöks på Livsmedelsverket. För koordineringen av tillsynsprogrammen svarar Livsmedelsverket i samarbete med landskapen. Livsmedelsverket rapporterar resultaten för tillsynsprogrammen årligen till Europeiska kommissionen.
Enligt 2 mom. 7 punkten svarar Livsmedelsverket i samarbete med landskapen för planeringen och genomförandet av offentliga prov som tas av livsmedelstillsynen och analysen av dem. Livsmedelsverket bedömer i samarbete med landskapen undersökningsbehovet och upprättat en tillsynsplan. Provtagningen sker som en del av landskapens normala livsmedelstillsyn. Även Livsmedelsverket kan ta myndighetsprov som avses i 32 §. Proven ska undersökas av Livsmedelsverket. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag.
Enligt 2 mom. 8 punkten svarar Livsmedelsverket för nationella och internationella tillsynsuppgifter som kräver särskild sakkunskap och som gäller livsmedelssäkerheten och för andra officiella uppgifter samt för sammanställning av tillsynsrapporter i de fall då ingen annan myndighet ålagts denna uppgift. Det kan exempelvis vara att samla in och leverera uppgifter för den rapport som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG. Sådana uppgifter kan också vara till exempel hanteringen och avvärjandet av riksomfattande och internationella epidemier och andra särskilda situationer, omfattande riskbedömningar samt särskilda analyser, till exempel uppgifter som kräver stamtypning eller isotopanalyser. Vidare kan det ingå att delta i verksamheten vid nationella expertorganisationer, bland annat vid Kompetenscentret för biologiska hot och att samarbeta med med myndigheter i andra länder, Europeiska kommissionen samt EU:s myndigheter och referenslaboratorier i uppgifter som ansluter sig till livsmedelssäkerheten. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns även i den gällande lagen, och Evira har svarat för skötseln av sådana uppgifter. Den här avsedda verksamheten av Livsmedelsverket ska antecknas i den årliga tillsynsplanen.
Livsmedelsverket ska även verka som den nationella myndigheten eller kontaktpunkten i ärenden som ansluter sig till livsmedelstillsynen som förutsätts av Europeiska unionens lagstiftning och internationella avtal i de fall ingen annan myndighet ålagts denna uppgift. Enligt 30 § 6 punkten i den gällande lagen verkar Evira som den nationella kontaktpunkten i systemet för snabb varning (RASFF) som avses i artikel 50 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. EU-lagstiftningen har flera olika system som förutsätter en nationell kontaktpunkt. I regel är Evira den nuvarande aktören inom livsmedelstillsynen. Evira är till exempel EFSA Focal Point-kontaktpunkten såsom även kontaktpunkten i informationsförmedlingsnätverket i anslutning till livsmedelsbedrägerier. Den nationella myndighet som avses i Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EG) nr 1924/2006 samt Europaparlamentets och rådets förordning om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (EG) nr 1925/2006 är Evira. Det anses inte vara motiverat att i lagen separat föreskriva om alla dessa nationella kontaktpunkter. Enligt den föreslagna allmänna bestämmelsen ska Livsmedelsverket verka som den nationella kontaktpunkten i ärenden som ansluter sig till livsmedelstillsynen i de fall då ingen annan myndighet ålagts denna uppgift. Med stöd av denna bestämmelse kan Livsmedelsverket till exempel bedöma de riktlinjer för god praxis som avses i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 samt godkänna den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i avsnitt IV i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Livsmedelsverket kan även verka som den nationella myndighet som nämns i artikel 3.2 1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1839 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder som avser jordbruksprodukter som genomförs på den inre marknaden och i tredjeland (EU) nr 1144/2014 när det bedömer huruvida hälsopåståenden som används i marknadsföringsmaterialet överensstämmer med lag.
Enlig 2 mom. 9 punkten ska Livsmedelsverket utarbeta den nationella beredskapsplan för livsmedel som avses i artikel 115 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.
Enligt 2 mom. 10 punkten ska Livsmedelsverket leda den nationella tillsynen över de bestämmelser som ATP-avtalet förutsätter och godkänna de säsongkontroll- och typkontrollstationer som avtalet förutsätter. Om uppgiften har tidigare föreskrivits genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Eftersom bestämmelser om myndighetsuppgifter ska ingå i lag, höjs bestämmelsen nu till lagnivå.
Enligt 3 mom. skall gränsveterinärerna i samband med den veterinära gränskontrollen sörja för den tillsyn som avses i lagen.
24 §. Landskapets uppgifter. Till landskapets uppgifter har i princip samlats alla livsmedelstillsynsuppgifter som enligt gällande lag hör till regionförvaltningsverket, kommunerna samt närings-, trafik- och miljöcentralerna. Enligt paragrafens 1 mom. svarar landskapet för livsmedelstillsynen inom sitt verksamhetsområde. Enligt paragrafens 2 mom. lämnar landskapet rapporter i enlighet med livsmedelsbestämmelserna till Livsmedelsverket. I förslaget tas ingen ställning till det hur tillsynsuppgifterna i landskapet ordnas, dvs. om det är ett organ med flera medlemmar eller en tjänsteinnehavare som tar hand om uppgifterna.
Enligt paragrafens 2 mom. 2 punkten svarar landskapet i samarbete med Livsmedelsverket i planeringen och genomförandet av de nationella uppföljnings- och tillsynsprogram som EU-lagstiftningen förutsätter. Planeringen och genomförandet av uppföljnings- och tillsynsprogram har beskrivits ovan i samband med 23 § 2 mom. 6 punkten, som beskriver Livsmedelsverkets uppgifter. Enligt gällande lag deltar kommuner mot ersättning i planeringen och genomförandet av de nationella uppföljnings- och tillsynsprogrammen. I praktiken skickar kommunen en räkning på de kostnader som föranleds av provtagningen till Evira, som betalar den till kommunen. På Evira bokförs dessa kostnader som tillsynsprogrammets kostnader, som sedan på basis av Eviras betalningsförordning tas ut av företagare tillsammans med andra kostnader som föranleds av tillsynsprogrammet, till exempel analyskostnader.
Enligt 2 mom. 3 punkten svarar landskapet i samarbete med Livsmedelsverket i planeringen och genomförandet av officiella tillsynsprov som tas för livsmedelstillsynen och analysen av dem. Livsmedelsverket bedömer i samarbete med landskapen undersökningsbehovet och upprättar en tillsynsplan. Provtagningen sker som en del av landskapens normala livsmedelstillsyn. Proven ska undersökas av Livsmedelsverket.
Enligt 2 mom. 4 punkten ska landskapet vid behov sköta ante mortem-besiktningen på primärproduktionsstället. I lagens 23 § föreskrivs det på motsvarande sätt att Livsmedelsverket vid behov sköter ante mortem-besiktningen på primärproduktionsstället. Syftet är att ordna ante mortem-besiktningar på ett så flexibelt sätt som möjligt och från fall till fall bedöma vad som är det mest ändamålsenliga sättet att ordna besiktningen. Närmare motiveringar har presenterats i samband med 23 § 2 mom. 3 punkten.
Enligt 2 mom. 5 punkten övervakar landskapet att skyldigheterna enligt 14 § 3 mom. följs när det gäller spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter.
Enligt 2 mom. 6 punkten utarbetar landskapet för sitt verksamhetsområde den nationella beredskapsplan för livsmedel som avses i artikel 115 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.
Enligt 2 mom. 7 punkten ska landskapet inom sitt verksamhetsområde övervaka att livsmedelsbestämmelserna samt Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente (2005) (FördrS 50 och 51/2007) följs på fartyg. Bestämmelser om tillsynen över att internationella hälsobestämmelser följs finns i 6 § i hälsoskyddslagen. I och med att det i inspektioner på fartyg i internationell trafik också ingår att kontrollera lokaler där livsmedel hanteras och egenkontrollen av hanteringen av livsmedel behövs det bestämmelser om detta i livsmedelslagen. Ett primärt mål med Världshälsoorganisationens internationella hälsobestämmelser är att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids via internationell trafik. De delområden i inspektionerna som inte ingår i tillämpningsområdet för livsmedelslagen kommer i fortsättningen att inspekteras på grundval av hälsoskyddslagen.
Enligt 2 mom. 8 punkten ska landskapet övervaka internationella transporter av lättfördärvliga livsmedel och den specialutrustning som används vid dessa transporter enligt ATP-avtalet
Enligt 3 mom. 1 punkten ska landskapet Lappland, utöver det som i övrigt föreskrivs i livsmedelslagen, sköta livsmedelstillsynen i renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem. Detta gäller både godkända och registrerade livsmedelslokaler. Enligt gällande lag är det regionförvaltningsverket som tar hand om livsmedelstillsynen i renslakterier och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Enligt regionförvaltningsverkets interna arbetsfördelning har godkännandet och tillsynen av renslakterier koncentrerats till regionförvaltningsverket i Lappland. Nu ska det föreskrivas på lagnivå att uppgiften tillhör landskapet Lappland. Enligt paragrafens 3 mom. 2 punkten ska landskapet Lappland vid behov sköta ante mortem -besiktning på primärproduktionsställe av djur som slaktas i renslakteri. Detta motsvarar till sitt innehåll den gällande lagstiftningen.
Enligt 4 mom. kan landskapet med avvikelse från 23 § 2 mom. 2 punkten sköta livsmedelstillsynen i slakterier och vilthanteringsanläggningar och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem, vilket enligt lag är Livsmedelsverkets uppgift, om landskapet ingått ett avtal om detta med Livsmedelsverket.
25 §.Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets uppgifter. Det föreslås att Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska planera, styra och verkställa tillsynen i fråga om drycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol och styra landskapen i tillsynen över alkoholbutikerna. I den gällande lagen hör dessa uppgifter till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Valviras uppgifter överförs till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som även på basis av alkohollagen tar hand om tillsynen av alkoholdrycker. Därför anses det alltjämt vara motiverat att Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet även övervakar alkoholdryckernas livmedelsegenskaper, till exempel tillsatsämnen och främmande ämnen.
26 §.Försvarsmaktens uppgifter. Det föreslås att försvarsmakten ska svara för de uppgifter som enligt denna lag ska skötas av landskapet till den del det gäller livsmedelsverksamhet som omfattas av försvarsmaktens tillsyn. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen. Den tillsyn som försvarsmakten bedriver omfattar Försvarsmaktens livsmedelslager, garnisonsrestauranger med tillhörande personalmatsalar, distributionskök och lager, materiel för livsmedelstransport, marinens fartyg, företag som i förekommande fall tillhandahåller kosthållsservice för Försvarsmakten, soldathemsbilar, byggnader och anordningar som används för proviantering på permanenta och tillfälliga övningsområden, under militära övningar och vid militära krishanteringsinsatser samt personalmatsalar, soldathem och garnisonsklubbar som är belägna på platser som med tanke på försvaret är särskilt skyddade eller på svåråtkomliga platser. Tillsynen ska täcka in dels dessa objekt, dels den verksamhet som bedrivs där.
27 §.Tullens uppgifter. Enligt 1 mom. 1 punkten kontrollerar Tullen, såsom i dagens läge, inom sitt verksamhetsområde att de livsmedel av icke-animaliskt ursprung samt livsmedelskontaktmaterial som importeras från länder utanför Europeiska unionen motsvarar livsmedelsbestämmelserna.
Enligt 1 mom. 2 punkten kontrollerar Tullen att de livsmedel av icke-animaliskt ursprung och det livsmedelskontaktmaterial som sänds till Finland från Europeiska unionens medlemsstater motsvarar livsmedelsbestämmelserna vid lossning och därtill hörande lagring av livsmedelspartiet i Finland. För att Tullens och landskapets övervakning inte ska vara överlappande, avses Tullen övervaka första lossning och därtill rörande lagring av livsmedelspartier i Finland. Detta är fallet även i den gällande lagen. I den gällande lagstiftningen är förutsättningen för Tullens övervakningsrätt att livsmedelspartiet lossas och lagras i Finland. Inom internmarknadshandeln finns även företagare som inte har eget lager i Finland, och därför har Tullen inte kunnat övervaka dem. Antalet sådana företagare har under de senaste åren ökat. Därför föreslås det att förutsättningen för Tullens övervakningsrätt inte längre är att livsmedelsföretagaren har ett lager i Finland.
Enligt 1 mom. 3 punkten kontrollerar Tullen att handlingarna rörande icke-animaliska livsmedel och det livsmedelskontaktmaterial som transporteras som transitvaror är korrekta och enligt 4 punkten att handlingarna rörande de livsmedel av icke-animaliskt ursprung och det livsmedelskontaktmaterial som exporteras från Finland till länder utanför Europeiska unionen är korrekta. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll den gällande lagen.
Enligt 1 mom. 5 punkten ska Tullen vid import och export och i handel på den inre marknaden i enlighet med ATP-avtalet övervaka internationella transporter av lättfördärvliga livsmedel och den specialutrustning som används vid dessa transporter. En motsvarande bestämmelse ingår i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. kan närmare bestämmelser om Tullens uppgifter i övervakningen av exportkraven utfärdas genom förordning av statsrådet.
28 §. Statens näringsdelegation. Jord- och skogsbruksministeriet ska enligt paragrafen för en verksamhetsperiod på tre år utse Statens näringsdelegation som är underställd ministeriet. Delegationen har till uppgift att vara expertorgan för främjande av befolkningens näring, utarbeta nationella näringsrekommendationer, upprätta åtgärdsförslag och ta initiativ för att förbättra näringen, ge utlåtanden i anslutning till sitt verksamhetsområde och följa upp och bedöma åtgärdernas inverkan på näringen och hälsan.
Statens näringsdelegation ska vara ett nationellt expertorgan som främjar och följer upp näringsläget i befolkningen. Arbetet är fast förknippat och har en viktig koppling till livsmedelstillsynen eftersom ett flertal delområden inom livsmedelstillsynen har ett tydligt samband med befolkningens näring.
För närvarande är tjänsten som generalsekreterare placerad på Evira och enligt överenskommelse arbetar en av Evira utsedd tjänsteman som generalsekreterare för delegationen. Ledamöterna i delegationen är näringsexperter från ministerier, universitet, forskningsinstitut och nationella myndigheter inom området.
I dagsläget ingår det inga bestämmelser om delegationen i vår lagstiftning. Däremot finns det lagbestämmelser om tillsättande av liknande nationella delegationer, bland annat om folkhälsodelegationen och statens idrottsråd. Statens näringsdelegatikon har funnits ända sedan 1936. Till en början tillsattes den av statsrådet och sedan 1954 har den tillsatts av jord- och skogsbruksministeriet. I dag är statens näringsdelegation en delegation under delegationen för matpolitik som utnämns av jord- och skogsbruksutskottet. En bestämmelse om tillsättande av statens näringsdelegation i livsmedelslagen stöder genomförandet av delegationens omfattande uppdrag och stärker ytterligare samarbetet mellan livsmedelstillsynen och hela mat- och kostsektorn.
29 §. Tillsynsmyndigheternas kompetens. Enligt förslaget ska den tjänsteinnehavare som sköter uppgifter i anslutning till livsmedelstillsynen ha för uppgiften lämplig högskoleexamen eller vid behov en sådan behörighet som förutsätts i Europeiska gemenskapens lagstiftning. Bestämmelsen motsvarar 35 § 2 mom. i gällande lag.
Bestämmelser om utbildningen av en tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom livsmedelstillsynen och om upprätthållandet av personalens kompetens finns i artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625, enligt vilken personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska få ändamålsenlig utbildning för sitt kompetensområde så att den på ett kompetent sätt kan utföra sina uppgifter och utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på ett enhetligt sätt. Personalen ska hålla sig uppdaterad på respektive kompetensområde och vid behov få regelbunden vidareutbildning. Personalen som utför offentlig kontroll ska få utbildning på de områden som anges i kapitel I i bilaga II till förordningen och om de behöriga myndigheternas skyldigheter till följd av denna förordning, på lämpligt sätt. De behöriga myndigheterna och organ med delegerade uppgifter ska utarbeta och genomföra utbildningsprogram för att säkerställa att personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet får den utbildning som avses artikel 4.4. Enligt artikel 5.5 ska effektiv och verkningsfull samordning och effektivt och verkningsfullt samarbete mellan dessa olika enheter säkerställas när det inom en behörig myndighet finns mer än en enhet med behörighet att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.
Bestämmelser om kompetenskraven för officiella veterinärer och assistenten finns i kapitel IV i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004.
Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om kompetenskraven på tjänsteinnehavare utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
30 §. Organ och fysisk person med delegerade uppgifter. I paragrafen föreskrivs att en tillsynsmyndighet kan enligt de förutsättningar som anges i artiklarna 28–33 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 delegera kontroller, undersökningar och utredningar som behövs för offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet till organ eller fysisk person med delegerade uppgifter. De administrativa beslut som eventuellt fattas utifrån dessa kontroller, undersökningar och utredningar fattas av den tillsynsmyndighet som delegerat uppgifterna.
Enligt 2 mom. godkänner Livsmedelsverket organ med delegerade uppgifter, och en tillsynsmyndighet kan delegera myndighetsuppgifter till organen. Ett organ med delegerade uppgifter definieras i artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Enligt definitionen avses med ett sådant organ en separat juridisk person. Men tillsynsmyndigheterna kan bemyndiga person att utföra inspektioner som hör till myndighetsuppgifterna eller att ta myndighetsprov. Tillsynsmyndigheten ska från fall till fall fastställa vilka uppgifter ett organ eller fysiska personer med delegerade uppgifter får utföra. Uppgifterna får dock inte innefatta administrativa beslut.
Enligt 3 mom. tillämpas förvaltningslagen, språklagen och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet på organ och fysisk person med delegerade uppgifter. På personer som är anställda av eller har ledningsuppdrag hos ett organ med delegerade uppgifter tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när personerna deltar i skötseln av de uppgifter som avses i denna lag.
Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar finns i 40 kap. 11 § i strafflagen (39/1889). Med stöd av bestämmelsen betraktas som person som utövar offentlig makt den till vars uppgifter enligt lag eller förordning hör att meddela för andra bindande förordnanden eller att besluta om andras intressen, rättigheter eller skyldigheter eller som med stöd av lag eller förordning i sin uppgift reellt ingriper i någon annans intressen eller rättigheter. Som person som utövar offentlig makt betraktas även den som enligt lag eller förordning eller enligt ett uppdrag som han eller hon med stöd av lag eller förordning fått av en myndighet ska delta i beredningen av sådana beslut som avses ovan genom att göra framställningar eller förslag till beslut, utarbeta utredningar eller planer, ta prover eller utföra inspektioner eller på något annat motsvarande sätt. Det straffrättsliga tjänsteansvaret utvidgades 2002 med syfte att se till att ansvaret också ska omfatta den beredning av offentlig makt inom vilken det de facto bestäms om innehållet i beslut eller annan verksamhet som inbegriper utövande av offentlig makt, eller inom vilken utformningen av makten på ett centralt sätt åtminstone påverkas. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter inte att det i lagen uttryckligen fastslås att uppgifterna i anslutning till beredningen ska ske under tjänsteansvar. Genom bestämmelsen utvidgas inte tjänsteansvaret till att gälla den beredning inom utövandet av offentlig makt för vars del skötseln av uppgifterna inte baserar sig på lag eller förordning eller ett uppdrag som ålagts någon med stöd av lag eller förordning. Inom vissa branscher upphandlar myndigheterna olika slag av arbetsprestationer, t.ex. kemiska analyser, i form av köpta tjänster för att möta de behov som beslutsfattandet medför. Bestämmelsen är inte tillämplig på denna typ av beredning, om inte uppdraget har givits med stöd av lag eller förordning. Enligt 12 § i strafflagen ska bestämmelserna om tjänstemän även tillämpas på dem som utövar offentlig makt på ovan nämnt sätt.
Enligt EU-lagstiftningen kan ante mortem -besiktningar på primärproduktionsstället även utföras av annan veterinär än sådan som är anställd av en myndighet, till exempel en veterinär som har befullmäktigats av Livsmedelsverket. På en sådan privat veterinär ska det som paragrafen föreskriver om organ och fysiska personer med delegerade uppgifter tillämpas, med undantag av ackrediteringskravet enligt artikel 5.2 c i förordning (EG) nr 854/2004. Om ett djur förkastas vid besiktningen, ska den privata veterinären överföra ärendet till Livsmedelsverkets eller landskapets officiella veterinär för avgörande. På motsvarande sätt ska på sådan utbildad person som avses i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 853/2004 tillämpas bestämmelserna om organ och fysiska personer med delegerade uppgifter när personen gör en första undersökning av viltet på jaktplatsen, med undantag av kravet på ackreditering.
4 kap. Laboratorier
31 §. Utseende av laboratorier. Enligt 1 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet utse nationella referenslaboratorier och fastställer deras uppgifter. Utseendet ska ske genom ett administrativt beslut av ministeriet, där även referenslaboratoriets uppgifter samt matriser och analyser som uppgifterna gäller specificeras. Med nationellt referenslaboratorium avses laboratorier som medlemsstaterna enligt artikel 100 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska utse för att motsvara EU:s referenslaboratorier. En medlemsstat kan utse ett nationellt referenslaboratorium även för ett område som inte har ett EU-referenslaboratorium och bestämma om dess uppgifter.
Som nationellt referenslaboratorium kan på vissa villkor även ett laboratorium i en annan EU- eller EES-medlemsstat utses. Medlemsstaterna ska då underrätta Europeiska kommissionen och andra medlemsstater samt EU:s referenslaboratorium om referenslaboratorierna. Medlemsstaten ska därtill publicera en förteckning över nationella referenslaboratorier. Om det finns flera nationella referenslaboratorier på EU:s mandat, ska medlemsstaten säkerställa nära samarbete mellan de nationella referenslaboratorierna samt gott samarbete med andra nationella laboratorier och EU:s referenslaboratorier.
Bestämmelser om skyldigheter och uppgifter för nationella referenslaboratorier finns i artikel 101 i förordning (EU) 2017/625. Nationella referenslaboratorier ska samarbeta med EU:s referenslaboratorier och delta i referensprovsundersökningar som ordnas av dem. De nationella referenslaboratorierna ska koordinera verksamheten vid de officiella laboratorierna för att samordna och förbättra analys- och diagnostikmetoder, vid behov ordna referensprovstester för jämförande tester mellan officiella laboratorier samt följa med de officiella laboratoriernas framgång i referensprovsundersökningar och informera de behöriga myndigheterna om detta. De nationella referenslaboratorierna ska distribuera den information som de får av EU:s referenslaboratorier till officiella laboratorier och behöriga myndigheter samt assistera de behöriga myndigheterna vid genomförandet av den nationella planen för livsmedelstillsyn och myndigheternas tillsynsplaner. De nationella referenslaboratorierna validerar vid behov reagens och upprättar förteckningar över tillverkare och leverantörer av referensämnen och reagens. Vidare assisterar de nationella referenslaboratorierna medlemsstaterna vid epidemier (matförgiftningar, zoonoser) och vid undersökningen av partier som strider mot livsmedelsbestämmelserna, till exempel verifiering av diagnosen och typningen av patogen- och mördarbakteriestammar samt taxonomiska och epidemiologiska undersökningar.
Enligt 2 mom. utser Livsmedelsverket officiella laboratorierna. Officiellt laboratorium definieras i 4 § 2 mom. 15 punkten. Ett officiellt laboratorium kan vara en mobil laboratorieenhet eller laboratoriet kan ha en sådan enhet. Livsmedelsverket kan utse ett laboratorium för viss tid om inte laboratoriet fyller alla de krav som ställs på utseende av officiellt laboratorium i standard ISO/IEC 17025, men bristerna är sådana att undersökningarnas tillförlitlighet inte äventyras. Laboratoriet ska inom den tid som Livsmedelsverket utsatt avhjälpa bristerna och ansöka om slutlig ackreditering.
Bestämmelser om kraven på utseendet av officiella laboratorier föreskrivs i artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Behöriga myndigheter kan även utse som officiella laboratorier ett laboratorium som finns i en annan EU-medlemsstat eller inom EES-området förutsatt att den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars område laboratoriet finns har utsett det som officiellt laboratorium. Om inget officiellt laboratorium som utsetts i unionen eller inom EES har den sakkunskap som krävs för att utföra nya eller särskilt ovanliga laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik, får man enligt artikel 37.6 anlita ett laboratorium som inte uppfyller kraven. Ett officiellt laboratorium ska enligt artikel 37.4 ha den nödvändig sakkunskap, utrustning och infrastruktur samt kompetent personal. Uppgifterna ska utföras utan dröjsmål, opartiskt och utan intressekonflikter. Ackrediteringen av ett officiellt laboratorium ska överensstämma med standarden EN/ISO 17024, och ackrediteringen ska omfatta de metoder som används för myndighetsundersökningar.
Vidare finns det bestämmelser om undantagen till ackrediteringskravet i artikel 40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Som officiellt laboratorium utan ackreditering kan utses ett laboratorium vars enda verksamhet består av detektion av trikiner i kött eller endast analyser i anslutning till andra officiella åtgärder. Dessa laboratorier ska verka under överinseende av myndigheterna eller av ett nationellt referenslaboratorium, delta i referensprovsundersökningar och med undantag för trikinlaboratorierna också ha ett kvalitetssystem. Enligt artikel 42 i förordningen får de behöriga myndigheterna i en medlemsstat på de förutsättningar som nämns i förordningen för en begränsad tid ge ett undantag från ackrediteringen av en metod till ett officiellt laboratorium.
Enligt 3 mom. utser Livsmedelsverket på ansökan egenkontrollaboratorier för att undersöka de egenkontrollprov som livsmedelsbestämmelserna förutsätter. Ackrediterat egenkontrollaboratorium definieras i 4 § 2 mom. 16 punkten. På kompetensen av egenkontrollaboratorier ställs inga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Eftersom egenkontrollen bildar grunden för myndighetstillsynen, är det dock motiverat att ställa krav även på laboratorier som undersöker egenkontrollprov. Inga krav ställs däremot på egenkontrollaboratorier som enbart undersöker prov som företagaren anser vara nödvändiga till exempel i anslutning till kvalitetssäkringen. Livsmedelsverket kan utse ett laboratorium för viss tid om inte laboratoriet fyller alla de krav som ställs på utseende av officiellt laboratorium i standard ISO/IEC 17025, men bristerna är sådana att undersökningarnas tillförlitlighet inte äventyras. Laboratoriet ska inom den tid som Livsmedelsverket utsatt avhjälpa bristerna och ansöka om slutlig ackreditering.
I 4 mom. föreskrivs om förutsättningarna för utseende av egenkontrollaboratorier. En förutsättning är att laboratoriets kompetens påvisats på basis av ackreditering eller utlåtelse om kompetens som utfärdats av ackrediteringsenheten vid Mätteknikcentralen (FINAS), såsom det föreskrivs i lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Enligt 6 § 2 mom. i den lagen är en förutsättning för ackreditering att bedömningsorganets organisation, personal, lednings- och kvalitetssystem, interna kontroll samt produktion av tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven är ändamålsenlig med beaktande av de bedömningsgrunder som tillämpas med stöd av 1 mom. Ett laboratorium kan godkännas om det uppfyller kraven enligt ISO/IEC 17025-standarden. Det utvärderade laboratorier ska av organet begära att laboratoriets kompetens utvärderas med tre års mellanrum, eller oftare om Livsmedelsverket anser det vara nödvändigt.
Enligt 5 mom. kan Livsmedelsverket på ansökan av en livsmedelsföretagare utse ett laboratorium i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att undersöka de egenkontrollprov som livsmedelsbestämmelserna förutsätter. Förutsättningen är att detta laboratoriums kompetens i medlemsstaten i fråga har påvisats genom ackreditering eller därmed jämförbar bedömning av kompetens.
32 §.Undersökning av myndighetsprov. De myndighetsprov som tillsynsmyndigheten tagit eller låtit ta för officiell tillsyn över livsmedelsbestämmelserna eller annan officiell verksamhet ska undersökas i ett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium. Definitionen av myndighetsprov finns i 4 § 2 mom. 17 paragraf. Bestämmelsen motsvarar 39 § 1 mom. i den gällande lagen. Undersökningar som görs som en del av köttbesiktningen hör till myndighetstillsynen. Vissa undersökningar i anslutning till köttbesiktningen, till exempel pH-definitionen och kokningsprovet, är till sin natur sådana att det inte är ändamålsenligt att ställa kraven på myndighetsprov på dem. Därför kan undersökningar som är liknande som dessa undersökningar även göras på laboratorier som det inte ställs lika strikta krav på som på andra laboratorier som utför myndighetsundersökningar. Lättnaden ska ske inom ramen för EU-lagstiftningen.
Enligt 2 mom. ska de egenkontrolprov som enligt livsmedelsbestämmelserna förutsätts bli undersökta undersökas i ett ackrediterat laboratorium för egenkontroll, i ett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium. Med egenkontrollprov som enligt livsmedelsbestämmelserna ska bi undersökta avses till exempel prov som tagits för att utföra undersökningar som föreskrivs i kommissionens förordning om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (EG) nr 2073/2005.
33 §. Laboratoriernas anmälningsskyldighet. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium meddela Livsmedelsverket om det sker betydande ändringar i verksamheten. Sådana är åtminstone förändringar i omständigheter som gäller förutsättningarna för ackrediteringen, till exempel i kvalitetssystemet, personalens utbildning och regelbundna bedömningar. Laboratorier ska även underrätta Livsmedelsverket om verksamheten avbryts och om verksamheten upphör.
Enligt 2 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium på begäran till Livsmedelsverket lämna provspecifika uppgifter eller ett sammandrag om de undersökningar enligt 32 § som laboratoriet utfört eller låtit utföra. Skyldigheten beror framför allt på myndigheternas behov att följa förekomsten av sjukdomsalstrare regionalt och på riksnivå. De identifikationsuppgifter för personer eller tillsynsobjekt som ingår i de provspecifika uppgifterna eller i sammanfattningarna måste förmedlas på ett säkert sätt.
Enligt 3 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium utan dröjsmål underrätta uppdragsgivaren om undersökningsresultat som tyder på fara. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska en livsmedelsföretagare genast anmäla en fara till myndigheten. En sådan informationskedja kan dock orsaka onödigt dröjsmål med tanke på åtgärder för att förhindra eller begränsa faran. Därför ska laboratoriet utan dröjsmål också informera den myndighet som utövar tillsyn över uppdragsgivaren och Livsmedelsverket om ett undersökningsresultat. Med tanke på beredskapen inför och förebyggandet och utredningar av epidemier ska nationellt samlas in information om faktorer som föranleder fara, det vill säga biologiska, kemiska och fysikaliska agenser, bland annat mikrober, parasiter, prioner och kemikalier. För att faktorerna ska kunna identifieras mer ingående och annan undersökning utföras ska laboratoriet på begäran också sända ett prov till ett nationellt referenslaboratorium i sådana situationer. Beroende på fallet kan provet bestå av exempelvis ett vävnadsprov, en provbit, en lösning eller en bottenfällning.
Enligt 4 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium på begäran av Livsmedelsverket meddela uppgifter om undersökningar och undersökningsresultat som har samband med uppföljningen och kontrollen av zoonoser som avses i 17 § samt sända in prov och i undersökningarna isolerade sjukdomsalstrare på begäran till ett nationellt referenslaboratorium enligt anvisningar från Livsmedelsverket.
Enligt paragrafens 5 mom. ska det nationella referenslaboratoriet meddela Livsmedelsverket och Institutet för hälsa och välfärd de uppgifter som behövs för den epidemiologiska uppföljningen. Uppgifter för identifikation av tillsynsobjekt som ingår i uppgifter som ska meddelas till Institutet för hälsa och välfärd ska förmedlas på ett säkert sätt.
34 §. Närmare bestämmelser om laboratorier. Genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om de standarder som beskriver officiella laboratorier som avses i 31 § 2 mom. och hos de organ som utvärderar laboratorierna och om de krav som ställs på laboratoriernas kvalitetssystem, om de villkor för utseende av laboratorier som Europeiska unionens lagstiftning förutsätter, om utbildnings- och behörighetskraven i fråga om laboratoriernas personal, om innehållet i och lämnande av anmälningar och uppgifter samt innehållet i och lämnande av sammandrag som avses i 33 § 1 och 2 mom. samt om fara som avses i 33 § 3 mom. samt om innehållet i och lämnande av anmälningar som avses i 33 § 5 mom.
Enligt 2 mom. kan närmare bestämmelser om undersökning av sjukdomsalstrare som avses i 33 § 4 och 5 mom. om undersökningsmetoder, om meddelande av undersökningsresultat samt om sändande av sjukdomsalstrare utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Enligt 3 mom. kan Livsmedelsverket utfärda närmare bestämmelser om anmälan om undersökningsresultat som tyder på sådan allvarlig fara som avses i 33 § 3 mom. samt om förvaring och sändande av prov och sjukdomsalstrare som avses i 33 § 4 och 5 mom. till ett nationellt referenslaboratorium.
5 kap. Livsmedelstillsyn
35 §. Den nationella planen för livsmedelstillsyn. I paragrafen föreskrivs det om Livsmedelsverkets skyldighet att upprätta en nationell plan för livsmedelstillsyn för styrning och samordning av livsmedelstillsynen. Planen behöver inte upprättas som ett separat dokument utan den kan vara en del av den fleråriga nationella tillsynsplan som förutsätts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 och som omfattar hela livsmedelskedjan. Enligt 2 mom. ska planen ses över vid behov. I planen ska hänsyn tas till de gemensamma mål för miljö- och hälsoskyddet som har satts upp av Livsmedelsverket och Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet i det nationella programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
36 §. Myndigheternas tillsynsplaner. I 1 mom. föreskrivs det att de tillsynsmyndigheter som avses i denna lag för att genomföra den nationella livsmedelstillsynsplanen ska utarbeta tillsynsplaner för den livsmedelstillsyn som de ansvarar för och svara för att de samordnas så att tillsynen beaktar riskerna med livsmedels- och kontaktmaterialverksamheten och så att tillsynen motsvarar de allmänna krav som gäller tillsynen, förebygger faror för människors hälsa och skyddar konsumenterna från ekonomisk förlust. Det finns inga bestämmelser om tillsynsplanens innehåll eller obligatoriska uppgifter utan i synnerhet landskapen kan koncentrera sig på behoven inom sitt eget område när de upprättar och uppdaterar planen. Tillsynsplanen kan kopplas till landskapets egna strategier. I tillsynsplanens mål och vid bedömningen av hur de har genomförts kan man framför allt lyfta fram målen för landskapets eget område och lokal riskbedömning. Tillsynsplanerna ska ses över vid behov, exempelvis om det är nödvändigt med avseende på prioriteringarna i den nationella planen för livsmedelstillsyn.
37 §.Inspektionsrätt och rätt att närvara. I 1 mom. föreskrivs det om rätt för tillsynsmyndigheten eller organ och fysisk person med delegerade uppgifter som avses i 30 § att utföra sådana inspektioner i ett tillsynsobjekt som tillsynen förutsätter, ta del av handlingar och inspektera den utrustning, de redskap och de utrymmen som används i verksamheten. I 4 § 2 mom. 3 punkten har ett tillsynsobjekt definierats som en plats där det bedrivs, eller där det finns anledning att anta att det bedrivs, livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet eller där det förvaras information som är av betydelse med tanke på iakttagandet av livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan utöver ett traditionellt primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal vara till exempel en importörs lager eller distributionscenter. Tillsynsobjektet kan också till exempel vara en centralaffärs huvudkontor där det förvaras information som är av betydelse för att till exempel utreda huruvida förpackningsmärkningarna på de egna produktmärkena överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan till exempel också vara verksamhetsplatsen för ett företag i livsmedelsbranschen som bedriver försäljning av livsmedel på webben.
Enligt 1 mom. har en studerande som handleds av tillsynsmyndigheten och som utför praktik som ger introduktion i myndighetsverksamhet rätt att närvara när tillsynsmyndigheten utför tillsyn och inspektioner. Bestämmelsen motsvarar 49 § 1 mom. i den gällande lagen. Därtill föreslås det att Livsmedelsverket har rätt att närvara då landskapet utför tillsyn och inspektioner. Detta är motiverat eftersom Livsmedelsverket enligt 23 § 2 mom. 1 punkten ska bedöma genomförandet av livsmedelstillsynen i landskapen.
I 2 mom. föreskrivs det om inspektioner i lokaler som omfattas av hemfrid. Enligt förslaget ska 49 § 2 mom. i gällande lag ändras så att det i ett tillsynsobjekt som är beläget i utrymmen som används för permanent boende kan göras en inspektion för att genomföra de krav på offentlig kontroll som ställs i artikel 9–15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625, om en inspektion är nödvändig för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion. Inspektionen får endast göras av en tillsynsmyndighet.
Enligt artikel 5.1 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska den behöriga myndigheten ha till sitt förfogande rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen har tillträde till aktörernas lokaler och tillgång till deras dokumentation, så att de kan utföra sina uppgifter på ett korrekt sätt. I Finland har hemfriden starkt skydd genom grundlagen. Hemfrid, som skyddas med grundlagen, omfattar bostaden och andra motsvarande lokaler som är avsedda för långsiktigt boende, till exempel husvagn. Förutsättningen för begränsandet av de grundläggande fri- och rättigheterna är att det föreskrivs om ärendet genom lag, bestämmelsen är noga begränsad och befogenheten kan inte delegeras. För att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna begränsas, måste detta vara nödvändigt, acceptabelt och det måste finna ett vägande samhälleligt behov till detta. I den föreslagna bestämmelsen begränsas befogenheten till genomförandet av de krav som i artiklarna 9–15 i förordning (EU) 2017/625 ställs på officiell tillsyn. Detta motiverar också bestämmelsens nödvändighet. Grunden för acceptabilitet och vägande samhällelig nödvändighet är säkrandet av livsmedelssäkerheten när genomförandet av en inspektion i en lokal som omfattas av hemfrid är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremålet för inspektionen. Delegeringsförbudet ingår i bestämmelsen om att inspektioner som omfattas av hemfriden bara kan genomföras av tillsynsmyndigheten. En motsvarande bestämmelse finns i 13 § i lagen om tillsyn över ekologisk produktion (294/2015) och i 50 § i lagen om animaliska biprodukter (517/2015).
Enligt 49 § 3 mom. i den gällande lagen har regionförvaltningsverket och länsveterinären och en av Evira eller regionförvaltningsverket förordnad annan veterinär rätt att inspektera det primärproduktionsställe från vilket ett livsmedel härrör, om tillsynsmyndigheten i samband med övervakningen eller inspektionen misstänker eller konstaterar att ett livsmedel av animaliskt ursprung innehåller främmande ämnen i en mängd som strider mot bestämmelserna. Bestämmelsen gäller övervakningen av rester i animaliska livsmedel. Bestämmelsen har tagits med i den gällande lagen för att det ska vara möjligt att även förordna annan veterinär är en kommunal eller länsveterinär att ta prov på levande djur för tillsynen av rester. Bestämmelsen har inte tillämpats på flera år. Därför föreslås det att bestämmelsen inte längre ska ingå i lagen.
Enligt 3 mom. har tillsynsmyndigheten rätt att närvara vid Europeiska kommissionens kontroller enligt artikel 116 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Även inspektörer som avses i Europeiska unionens lagstiftning eller annat internationellt avtal som binder Finland ska ha inspektionsrätten och rätten att ta del av information som avses i paragrafen. Bestämmelsen motsvarar 49 § 5 mom. i gällande lag.
38 §.Provtagning. I paragrafen föreskrivs om rätt för tillsynsmyndigheten och organ och fysiska personer med delegerade uppgifter att utan ersättning ta eller låta ta en sådan mängd prov som behövs för tillsynen samt att lagra ljud och bilder. Intyg ska utställas över provtagningen. Bestämmelsen motsvarar 50 § 1 mom. i gällande lag.
Eftersom tillsynsåtgärderna ofta baserar sig på prov som myndigheterna tagit eller låtit ta, ska provtagningen vara pålitlig och högklassig. Om kraven på provtagning, analyser, test och diagnoser föreskrivs i kapitel IV i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.
Enligt 2 mom. kan prov på livsmedel och livsmedelskontaktmaterial som saluförs och som tillsynsmyndigheten har beställt via teknik för distanskommunikation utan att identifiera sig användas i den offentliga kontrollen. I synnerhet distansförsäljningen av livsmedel över nätet har blivit allt vanligare under de senaste åren. Ibland är det svårt att logga in i servrar med myndigheternas koder. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 36 i förordning (EU) 2017/625. I punkt 2 i artikel föreskrivs att när de behöriga myndigheterna har fått tillgång till proverna ska de vidta alla åtgärder för att säkerställa att de aktörer från vilka dessa prover beställts underrättas om att proverna har tagits i samband med offentlig kontroll och, i förekommande fall, analyseras eller testas för denna offentliga kontroll, och har möjlighet att på egen bekostnad utöva rätten till ett andra expertutlåtande enligt artikel 35 i förordning (EG) 2017/625.
39 §. Skriftligt beslut om köttbesiktning: Enligt 1 mom. ska på begäran utfärdas ett skriftligt beslut om köttbesiktning. Till beslutet ska fogas anvisning om rättelseyrkande. Beslutet behöver inte undertecknas. Momentet avviker precis som den gällande lagen från huvudprincipen i förvaltningslagen, det vill säga att ett förvaltningsbeslut ska utfärdas skriftligt. Besluten om köttbesiktning sågs över 2008 när det hade visat sig vara omöjligt att upprätta beslut som uppfyllde formkraven i förvaltningslagen eftersom besluten var så många. Tanken var att processen skulle bli smidigare genom att kravet på skriftligt beslut slopades. Skriftligt beslut om köttbesiktning ska i fortsättningen bara utfärdas på begäran.
I 2 mom. föreskrivs det om delgivning av ett skriftligt beslut om köttbesiktning. Beslutet ska delges parterna genom brev enligt vad som föreskrivs i förvaltningslagen eller genom vanlig elektronisk delgivning som avses i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Med samtycke av den berörda parten kan beslutet delges via e-post. Beslutet anses då ha delgivits vid den tidpunkt när den berörda parten har skickat en kvittering av mottagandet till tillsynsmyndigheten. Med kvittering avses här att den berörda parten skickar ett e-postmeddelande eller att e-postsystemet skickar ett automatiskt leveranskvitto. Om den berörda parten inte hämtar beslutet eller skickar ett kvitto på delgivningen per e-post inom sju dagar från myndighetens meddelande, delges beslutet på något annat sätt. Om elektronisk delgivning av beslutsdokumentet eller delgivning per e-post inte sker eller misslyckas i tekniskt hänseende, räknas besvärstiden först från och med delgivningen på något annat sätt. Därmed äventyras inte personens rättssäkerhet av misslyckade försök att delge beslutet på elektronisk väg.
40 §. Myndighetens rätt att få information. Enligt 1 mom. har tillsynsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av statens och landskapets myndigheter samt av livsmedels- och kontaktmaterialföretagare och andra som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag få den information som är nödvändig för den offentliga tillsynen och andra offentliga åtgärder. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen. Bestämmelser om hemlighållande av de uppgifter som fås inom ramen för tillsynen finns i 80 §.
Enligt 2 mom. har tillsynsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheter och personer som sköter offentliga uppdrag få sådan information om hur livsmedels- och kontaktmaterialföretagare skött registrerings-, rapporterings- och betalningsåtaganden i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter samt avgifter som Tullen tar ut, samt om deras verksamhet, ekonomi och kopplingar, som är nödvändiga för utredningen av deras tillförlitlighet enligt 6 § och återkallande av godkännande av livsmedelslokal eller avbrytande eller nedläggning av livsmedelsverksamhet som bedrivs i registrerad livsmedelslokal enligt 58 eller 59 §.
Enligt 3 mom. har tillsynsmyndigheterna rätt att få informationen utan avgift. Det ska också vara möjligt att få informationen via teknisk anslutning eller annars i elektronisk form. Detta ska göra det möjligt för myndigheten att i sina uppgifter gällande bedömningen av pålitligheten, återkallande av godkännande eller avbrytande av verksamheten även utnyttja elektroniska fullgöranderapporter som upprättats av Enheten för utredning av grå ekonomi.
41 §.Myndighetens rätt att på eget initiativ lämna information. Enligt förslaget har livsmedelstillsynsmyndigheterna rätt att på eget initiativ till en annan myndighet eller person som sköter ett offentligt uppdrag lämna sådan information som myndigheten fått vid skötseln av sina uppgifter, om denna information är nödvändig för myndigheten i fråga eller den person som sköter ett offentligt uppdrag för skötseln av deras lagstadgade uppgifter. Bestämmelsen möjliggör effektiv informationsförmedling och effektivt samarbete med olika aktörer som deltar i bekämpningen av grå ekonomi i situationer där livsmedelstillsynsmyndigheten till exempel upptäckt att löner betalas svart eller andra problem i anknytning till anställningsförhållanden eller olaglig försäljning av alkohol. Den gällande lagen har ingen motsvarande bestämmelse.
42 §.Myndighetens anmälningsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter. Enligt förslaget ska den i lagen avsedda tillsynsmyndigheten underrätta Livsmedelsverket om konstaterade faror för människors hälsa och vid behov om sådana andra omständigheter som uppdagats i tillsynen och som kan inverka på säkerheten eller spårbarheten beträffande livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial eller informationen om dem. Vidare ska tillsynsmyndigheten underrätta de myndigheter som avses i lagen om smittsamma sjukdomar om uppdagade faror som kan leda till att människor insjuknar. Enligt 30 § i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) ska hälsomyndigheter på motsvarande sätt meddela livsmedelstillsynsmyndigheter om konstaterade eller misstänkta epidemier i anslutning till livsmedel. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 52 § i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. är tillsynsmyndigheten skyldig att på begäran underrätta Livsmedelsverket om sådana uppgifter om inspektioner och avgifter som verket behöver för uppföljningen av tillsynen enligt denna lag. Sådana uppgifter är bland annat uppgifter om myndigheternas inspektionsbesök och inspektionsåtgärder. Information kan även levereras i elektroniskt format.
Enligt 3 mom. får Livsmedelsverket utfärda närmare bestämmelser om utförande av uppgifter som avses i 1 och 2 mom..
43 §. Tillsynsmyndighetens rådgivnings- och instruktionsskyldighet. Enligt förslaget har tillsynsmyndigheterna skyldighet att inom sitt eget behörighetsområde ge livsmedels- och kontaktmaterialföretagare behövliga råd och anvisningar så att livsmedelsbestämmelserna följs. Utgångspunkten är att statliga myndigheter ger råd på nationell nivå och landskapen inom sitt eget verksamhetsområde. Tillsynsmyndighetens instruktionsskyldighet ska i första hand gälla handledning om tillämpningen av lagstiftningen på allmän nivå. På basis av utvärderingen av enskilda fall kan det även vara motiverat att myndigheten i enskilda fall ger råd åt en företagare. I rådgivningens och handledningens omfattning ska man ta hänsyn till att tilliten till tjänstemannens opartiskhet inte får äventyras på grund av handledningen.
Bestämmelsen innehåller gällande praxis inom livsmedelstillsynen, som innebär att administrativa tvångsmedel vidtas först efter att anvisningar och uppmaningar inte har iakttagits, om fallets omfattning eller allvar inte förutsätter omedelbar användning av tvångsmedel.
Med råd och vägledning hjälper man företagarna att bättre känna kraven i livsmedelsbestämmelserna, förstå syftet med kraven samt agera på det sätt som kraven förutsätter. Då genomförs även syften med tillsynen. När företagarna åtar sig huvudrollen för att uppfylla kraven och ansvaret för säkerheten, får företagarna ekonomisk nytta och en konkurrensfördel av kraven i bestämmelserna.
Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheterna vid behov, framför allt i samband med inspektionerna i anslutning till tillsynen, ge livsmedels- och kontaktmaterialföretagare behövliga uppmaningar så att livsmedelsbestämmelserna följs, om verksamheten inte överensstämmer med dem.
Enligt 3 mom. informerar tillsynsmyndigheterna inom sitt behörighetsområde om frågor som hör till livsmedelsbestämmelsernas tillämpningsområde. Utgångspunkten är att statliga myndigheter ger råd på riksnivå och landskapen inom sitt eget verksamhetsområde.
44 §. Veterinärers skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om anmälningsskyldighet för den veterinär som gör veterinärsbesök på ett primärproduktionsställe och för personer som utför myndighetsuppgifter på ett primärproduktionsställe att om de i samband med ett besök noterar att hälsotillståndet hos djuren eller uppfödningsförhållandena väsentligt försämrar den säkerheten eller kvaliteten beträffande livsmedel som härrör från djuren. Kvaliteten på livsmedlen kan försämras till exempel för att djuret är mycket smutsigt eller att uppfödningsförhållandena inte är korrekta. En veterinär eller en person som besöker ett primärproduktionsställe i ett myndighetsuppdrag ska ofördröjligen underrätta djurens ägare eller innehavare samt den tillsynsmyndighet i det landskap som sköter de uppgifter som avses i denna lag om omständigheter som försämrar den livsmedelshygieniska kvaliteten på livsmedel. Landskapet har rätt att underrätta den företagare som tar emot djuren eller livsmedlen samt Livsmedelsverket om omständigheter som det har noterat.
45 §. Utredning av matförgiftningar. I paragrafens föreskrivs allmänt om inledandet av utredningar om matförgiftning. Landskapet ska efter att ha fått den anmälan som avses i 16 § eller då det av annan orsak misstänker matförgiftning utan dröjsmål göra en utredning av fallet. Utredningar ska enligt samma praxis som nu göras i samarbete med de myndigheter som nämns i lagen om smittsamma sjukdomar . Paragrafens innehåll motsvarar bestämmelserna om matförgiftning i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG om zoonoser och zoonotiska smittämnen. Anmälan om misstänkta matförgiftningsfall ska lämnas till Institutet för hälsa och välfärd och anmälan om utredning till Livsmedelsverket. Det landskap inom vars område matförgiftningen misstänks ha ägt rum ska alltid underrättas om matförgiftningen. Ett slakteri och en livsmedelslokal i anslutning till det ska även underrätta den officiella veterinär som övervakar slakteriet om misstanke rörande matförgiftning. Den officiella veterinären ska även delta i utredningen av matförgiftningen.
46 §.Närmare bestämmelser om livsmedelstillsynen. Enligt förslaget ska det vara möjligt att genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärda närmare bestämmelser om köttbesiktning och tillsyn och anmälningar i anslutning till den som avses i 23 § 2 mom. 2 och 3 punkten, 24 § 2 mom. 4 punkten och 2 mom. samt om skriftligt beslut om köttbesiktning som avses i 39 §. Enligt 1 mom. 2 och 3 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om provtagning som avses i 38 § samt om tillsynsmyndigheters anmälningsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter som avses i 42 §.
Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om utredning och anmälan om matförgiftning, som avses i 45 §, ges genom förordning av statsrådet.
Enligt 3 mom. 1 punkten kan Livsmedelsverket utfärda bestämmelser om de uppgifter om livsmedel av animaliskt ursprung som ska meddelas tillsynsmyndigheterna när livsmedlen kommer från den inre marknaden. Lagen ska inte längre föreskriva om första ankomstplats för livsmedel av animaliskt ursprung som i den gällande lagen. Bestämmelserna i 9 och 10 § om skyldighet att underrätta om väsentliga ändringar i livsmedelsverksamheten förpliktar företagarna att göra anmälan till tillsynsmyndigheterna om att de har inlett eller avslutat import av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden. Bestämmelserna förpliktar dem också att anmäla betydande förändringar i importen av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden, exempelvis när volymerna eller livsmedelskategorierna ändras i betydande grad. När verksamheten inleds eller ändras kan tillsynsmyndigheterna begära kompletterande information om importen av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden till det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystem för miljö- och hälsoskyddet, bland annat importvolymer, livsmedelskategorier eller om de importerar produkter med särskild salmonellagaranti. I den gällande lagen grundar sig kraven på provtagningar och dokument i 23 § på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och kommissionens förordning (EG) nr 1688/2005, och det behövs därför inga nationella bestämmelser. Enligt den gällande 23 § ska företagaren på den första ankomstplatsen returnera eller förstöra ett livsmedel där salmonella har upptäckts inom ramen för egenkontrollen. Artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/200 och artikel 7 i kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005 förpliktar företagarna att dra bort ett sådant livsmedel från marknaden eftersom det strider mot bestämmelserna. Förordningarna tillåter också att livsmedlen returneras kommersiellt eller att livsmedlen med godkännande av tillsynsmyndigheterna behandlas för att avlägsna salmonellarisken någon annanstans än på detaljhandelsstället. Följaktligen behövs det inga nationella bestämmelser om detta.
Enligt 3 mom. 2 punkten kan Livsmedelsverket utfärda bestämmelser om de metoder som ska användas vid köttbesiktning. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen. Följande gällande beslut och förordningar av jord- och skogsbruksministeriet ersätts av bestämmelser som utfärdas av Livsmedelsverket: beslut 1/EEO/2000 (bakteriologisk undersökning vid köttbesiktning) samt förordningarna 5/EEO/2001 (ändring av beslut om bakteriologisk undersökning vid köttbesiktning) och 21/EEO/2001 (påvisande med mikrobiologisk metod av mikrobläkemedelssubstanser vid köttbesiktning). Det är motiverat att ge bestämmelser om de metoder som används vid köttbesiktningen med ett lättare förfarande än lagstiftningsvägen. Livsmedelsverket kan även utfärda bestämmelser om frekvensen och omfattningen av trikinundersökningarna då kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375 ger möjlighet till det eller kräver det. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
6 kap. Myndighetsuppgifter inom export av livsmedel
47 §. Utredningar i anslutning till export. Den gällande lagen har inga bestämmelser om myndighetsuppgifter i anslutning till export. I lagen om Livsmedelssäkerhetsverket (25/2006) Evira sägs det att internationellt samarbete ingår i verkets uppgifter. Utifrån detta och inom ramen för sina resurser har Evira följaktligen varit aktivt i projekt framför allt för att hjälpa livsmedel att få tillträde till marknaden och fotfäste där. Vidare har verket deltagit i projekt som på andra sätt att skapat förutsättningar för export av livsmedel. I många länder krävs det att myndigheterna samarbetar nära i syfte att öppna exportmarknaden.
I synnerhet regeringen Sipilä har satsat på export under sin mandatperiod ända från 2015, när Evira beviljades temporära extraanslag för ändamålet. I regeringens spetsprojekt Bioekonomi och rena lösningar ingår satsningar på nya exportmarknader i åtgärderna. Åtgärderna inbegriper att starta nya projekt för marknadstillträde, utveckla systemet för exportkontroll och satsa på större exportkompetens i små och medelstora företag. Fokus sätts särskilt på de utredningar och kontroller som målländerna kräver att myndigheterna och på kontrollförfaranden vid exportprojekt.
Enligt 1 mom. är det i första hand livsmedelsföretagaren som är skyldig att utreda och uppfylla de importkrav och eventuella transiteringskrav som myndigheterna i destinationsstaten ställer.
Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket vid behov delta i den utredning av myndighetskrav som avses i 1 mom., om det inte går att få klarhet om kraven på något annat sätt. Dessutom ska Livsmedelsverket vid behov vara med och upprätta de dokument och delta i annat utredningsarbete som är ett villkor för att få tillträde till och stanna kvar på marknaden. Livsmedelsverket ska besluta om att delta i utredningarna av de myndighetskrav som avses i 1 mom. bland annat utifrån sannolikheten att exporten kommer i gång, det förväntade värdet av exporten, livsmedelsföretagarnas möjligheter att vara med i exportfrämjande åtgärder, hur många livsmedelsföretagare som drar nytta av projektet och hur snabb och förutsebar utrednings- och rapporteringsprocessen är. Livsmedelsverket får dessutom avbryta sitt deltagande i dessa uppgifter om det inte längre finns förutsättningar för att fortsätta med utredningsarbetet.
Närmare bestämmelser om förutsättningarna för att Livsmedelsverket ska vara med och utföra de uppgifter som avses i 2 mom. får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
48 §. Tillsyn vid export. Enligt paragrafen ska landskapet utöva tillsyn över exporten av livsmedel inom sitt geografiska verksamhetsområde. Livsmedelsverket ska delta i tillsynsarbetet, när tillsynen avser att kontrollera att de importkrav som myndigheterna i destinationsstaten ställer är uppfyllda. I förekommande fall ska Livsmedelsverket också få utföra exporttillsyn inom landskapens uppgiftsområden. Det kan anses motiverat eftersom en del destinationsstater kräver att tillsynen över deras importkrav ska utövas av en statlig myndighet. Tillsynen ska läggas upp på grundval av de importkrav som myndigheterna i destinationsstaten ställer.
Närmare bestämmelser om förutsättningarna för och innehållet i tillsynen får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
49 §. Exportintyg. Enligt paragrafen ska Livsmedelsverket och landskapet på begäran av en företagare utfärda exportintyg för andra livsmedel än livsmedel av animaliskt ursprung, om myndigheterna i destinationsstaten kräver sådana licenser. Kraven i 47 § tillämpas på utredning av de krav som destinationslandet ställer på innehållet i intygen. Bestämmelser om veterinärintyg, det vill säga exportintyg, för produkter av animaliskt ursprung ingår i 71 § i lagen om djursjukdomar (441/2013). Kommunala veterinärer är behöriga att utfärda sådana intyg. Destinationsstaterna kan emellertid också kräva intyg som ett villkor för export av andra livsmedel än de som har animaliskt ursprung. Om destinationsstaten inte kräver andra utredningar som villkor för export än exportintyg, är exportlicensen det utredningsdokument som avses i 47 §. För tydlighetens skull föreskrivs det särskilt om utfärdande av exportintyg.
7 kap. Nationella kvalitetssystem för livsmedel och kontrollerade uppfödningsförhållanden
50 §. Nationella kvalitetssystem för livsmedel. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket på ansökan godkänna ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel. Bestämmelser om nationella kvalitetssystem finns i 4 § 1 mom. 10 punkten och kraven för godkännande av systemen ingår i artikel 16.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013. Godkännandekraven gäller inte programmet för kvalitetssystemet, utan bestämmelsen avser att verifiera att den beskrivning av kvalitetssystemet som ingår i ansökan uppfyller kraven i artikeln. Uppdraget att verifiera att kvalitetssystemet fungerar enligt sina egna regler är inte en fråga för lagstiftningen och måste överlåtas till någon oberoende part.
Enligt 2 mom. ska ett nationellt kvalitetssystem ha kontrollerats av ett utomstående oberoende organ. Organet kan vara vilken utomstående part som helst som utför auditering inom livsmedelsområdet. Den sökande är skyldig att regelbundet rapportera resultaten av den utomstående kontrollen till Livsmedelsverket och underrätta verket om det görs ändringar i reglerna eller innehållet i kvalitetssystemet. Den sökande är skyldig att åtminstone publicera information om kvalitetssystemet, vad det innehåller och vilka som deltar i systemet.
Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket utöva tillsyn över att de nationella kvalitetssystem som verket har godkänt uppfyller kraven för godkännande. Livsmedelsverket kan återta sitt godkännande av ett kvalitetssystem om systemet inte längre uppfyller villkoren.
Närmare bestämmelser om ansökan om, godkännande av och återkallelse av godkännande av ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel samt kontroll som görs av ett oberoende organ, rapportering av resultaten från kontrollen och publicering av information om kvalitetssystemet får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
51 §. Kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin. Livsmedelsverket ska vara den myndighet som godkänner kontrollerade uppfödningsförhållanden. På ansökan ska Livsmedelsverket erkänna primärproduktionsställena och de delområdena som bildas av dem, om de uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375. Vidare ska verket övervaka att de uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden. Livsmedelsverket har rätt att godkänna bedömningar av om kraven är uppfyllda som görs av andra än myndigheter, exempelvis av en auktoriserad veterinär. Livsmedelsverket kan också återkalla erkännandet om kraven på erkännande inte längre uppfylls. Materiellt motsvarar bestämmelsen 54 c § i den gällande lagen.
I syfte att utreda trikinförekomsten hos svin som är uppfödda under kontrollerade uppfödningsförhållanden kan Livsmedelsverket enligt 2 mom. bestämma att det ska göras provtagningar för övervakning enligt artikel 11 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375.
Närmare bestämmelser om ansökan om offentligt erkännande av, erkännande av, tillsyn över och återkallelse av erkännande av primärproduktionsställe och delområder som uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
8 kap. Registrering av namnskyddade produkter och anmälan av framställning
52 §. Registrering av namnskyddade produkter och anmälan av framställning. Enligt paragrafen ska Livsmedelsverket behandla ansökningar om registrering av namnskyddade produkter.
Enligt 4 § 2 mom. 26 punkten avses med namnskyddade produkter sådana produkter med ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel samt sådana garanterade traditionella specialiteter som avses i artikel 5 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012, produkter med geografiska beteckningar som avses i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 samt produkter med skyddade geografiska beteckningar som avses i artikel 15–17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 110/2008. Enligt den gällande lagen tillämpas 54 d och 54 e § bara på minimiskyddet för jordbruksprodukter. Enligt den föreslagna lagen ska bestämmelsen också innefatta de aromatiserade vinprodukter och starka alkoholdrycker som i EU-lagstiftningen omfattas av likadana krav på registrering av namnskyddade produkter som namnskyddet för jordbruksprodukter.
Bestämmelser om krav på registrering av namnskyddade produkter, företagare som är behöriga att ansöka om registrering, handläggning av ansökningar och det anknytande invändningsförfarandet, Europeiska kommissionens behörighet att bevilja och återkalla registrering samt om användning av, skydd för och övervakning av namnskyddade produkter ingår i de EU-förordningar som nämns i 4 § 2 mom. 26 punkten.
I 2 mom. föreskrivs det hur ansökningar om namnskyddade produkter ska behandlas. Livsmedelsverket ska offentliggöra ansökningarna, ordna det nationella invändningsförfarandet och besluta om kraven för registrering uppfylls i Finland eller inte. Om kraven uppfylls, ska Livsmedelsverket offentliggöra sitt beslut och skicka ansökan till Europeiska kommissionen.
Enligt 3 mom. ska livsmedelsföretagare som framställer en registrerad namnskyddad produkt innan de släpper ut produkten på marknaden anmäla produktens namn och framställningsplats till den tillsynsmyndighet som avses i 23 eller 24 §. Tillsynsmyndigheten ska genast underrättas om framställningen avbryts eller läggs ned. De EU-rättsakter som nämns i definitionen av namnskyddad produkt i 4 § 2 mom. 26 punkten kräver att produktspecifikationerna ska kontrolleras innan produktionen släpps ut på marknaden. För att kravet ska kunna uppfyllas måste den behöriga myndigheten i Finland ha information om vilka som tillverkar produkterna i Finland. Anmälan ska göras till den tillsynsmyndighet som avses i 23–25 §. Livsmedelsverket svarar för livsmedelstillsynen i slakterier, vilthanteringsanläggningar och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Landskapet Lappland har hand om livsmedelstillsynen i renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem. I fråga om övriga namnskyddade produkter ska anmälas göras till landskapet. De berörda myndigheterna ser till att uppgifter om tillsynsobjekten skrivs in i informationssystemen. För att minska den administrativa bördan är det befogat att livsmedelsföretagarna kan lämna in ansökan i samband med de anmälnings- och godkännandeförfaranden som avses i 8–11 §. Det ska dock vara möjligt att lämna in anmälan separat eftersom en företagare inte nödvändigtvis samtidigt behöver göra andra anmälningar eller ansökningar.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om ansökan om registrering, ordnande av invändningsförfarandet och offentliggörande av ansökningar och beslut enligt 1 och 2 mom. och om anmälningsskyldiga företagare, de uppgifter som ska uppges i anmälan och hur anmälan ska göras enligt 3 mom. utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
9 kap. Administrativa tvångsmedel
53 §. Åtgärder vid överträdelse av livsmedelsbestämmelserna. Paragrafen föreskriver om de lindrigaste tvångsmedel som är tillgängliga och som är tillämpliga när en uppmaning enligt 43 § inte leder det att åtgärder som strider mot bestämmelserna avhjälps eller en uppmaning inte kan ses vara ett tillräckligt strängt medel vid återkommande försummelse eller av någon annan orsak. Tillsynsmyndigheten kan meddela föreläggande om att ett missförhållande ska avhjälpas, om ett livsmedel, ett livsmedelskontaktmaterial, en livsmedelslokal, ett primärproduktionsställe, livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet kan orsaka hälsofara eller i övrigt strider mot livsmedelsbestämmelserna. Vidare kan tillsynsmyndigheten meddela föreläggande om informationen om ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial kan orsaka fara för människors hälsa eller vilseleda konsumenterna. Att avhjälpa ett missförhållande kan innebära exempelvis att rätta till vilseledande, bristfälliga eller i övrigt lagstridiga märkningar på förpackningar eller att ändra sammansättningen i ett livsmedel. I vissa fall kan ett livsmedel som strider mot bestämmelserna används som livsmedel efter upphettning. Ett livsmedel anses strida mot bestämmelserna också när en lagstadgad anmälan, exempelvis en anmälan om näringstillskott som krävs för marknadstillträde, inte har gjorts. Livsmedelsverksamheten uppfyller inte bestämmelserna bland annat när obligatoriska dokument saknas eller företagaren inte kan visa med vilket system han eller hon åtgärdar risker med verksamheten (egenkontroll). I förekommande fall måste det av tillsynsmyndighetens beslut framgå hur man ska gå till väga med ett livsmedel eller hur verksamheten ska fortsätta innan de uppfyller bestämmelserna. Om myndigheten kan försäkra sig om att ett missförhållande kan avhjälpas på något annat sätt än genom ett föreläggande, behöver den inte med nödvändighet meddela föreläggande.
Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket förelägga ett laboratorium som utför undersökningar som avses i 32 § att avhjälpa de missförhållanden som strider mot livsmedelsbestämmelserna. Det kan vara en brist i analysmetodernas prestanda, försummelse att delta i jämförelsemätningar eller uteblivna analysresultat trots begäran.
Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten förelägga den som enligt 50 § ansöker om godkännande av ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel att avhjälpa ett missförhållande som gäller ett godkänt kvalitetssystem.
Enligt 4 mom. ska tillsynsmyndigheten i sitt beslut förelägga att en överträdelse av livsmedelsbestämmelserna ska avhjälpas omedelbart eller inom en viss tid. Materiellt motsvarar bestämmelsen 55 § i den gällande livsmedelslagen.
Enligt artikel 138 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska de behöriga myndigheterna vidta någon av åtgärder som nämns i förordningen om de konstaterar bristande efterlevnad. När de behöriga myndigheterna beslutar vilka åtgärder som ska vidtas ska de ta hänsyn till den bristande efterlevnadens art och till den utsträckning i vilken aktören tidigare har efterlevt bestämmelserna. Materiellt motsvarar åtgärderna de tvångsmedel som föreslås i detta kapitel.
54 §. Förbud. Tillsynsmyndigheten måste vidtas nödvändiga åtgärder för att hindra att konsumenter får tillgång till ett livsmedel, om ett livsmedel eller informationen om det, ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal eller verksamheten där är av den arten att de orsakar eller av grundad anledning kan misstänkas orsaka allvarlig fara för människors hälsa. I sådana fall har tillsynsmyndigheten rätt att förbjuda primärproduktion, tillverkning, import, export, partihandel och annan distribution, servering eller annan överlåtelse eller användning i tillverkning av livsmedel. En liknande bestämmelse finns i 56 § i den gällande lagen.
I 1 mom. föreskrivs det dessutom att tillsynsmyndigheten ska vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att konsumenter får tillgång till ett livsmedel, också när ett livsmedel och informationen om det, ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal eller den verksamhet som bedrivs där inte är av den arten att faran för människors hälsa är allvarlig, men överträdelsen av livsmedelsbestämmelserna beror på omständigheter som inte kan avhjälpas. Det kan vara fallet när den tillåtna gränsen för en livsmedelstillsats överskrids en aning eller likaså när den tillåtna gränsen för ett bekämpningsmedel överskrids en aning, men referensvärdet för akut toxicitet inte överskrids. Sådana fall ger som regel inte upphov till allvarlig fara för människors, även om ett livsmedel strider mot bestämmelserna. I dessa fall kan tillsynsmyndigheten exempelvis förbjuda import eller saluföring av livsmedlet.
Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten förbjuda tillverkning av, partihandel med eller annan distribution av och import av ett livsmedelskontaktmaterial, om materialet eller informationen om materialet eller kontaktmaterialverksamheten orsakar allvarlig hälsofara eller om dessa av grundad anledning kan misstänkas orsaka allvarlig fara för människors eller hälsofara till följd av en överträdelse av livsmedelsbestämmelserna som inte kan avhjälpas. Tillsynsmyndigheten kan meddela förbud exempelvis om det i tillverkningen av materialet har använts något ämne som inte finns upptaget på positivlistan i kommissionens förordning (EG) nr 10/2011 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Förbudet ska gälla så länge ämnet är tillåtet eller användningen av ämnet upphör. Ett förbud kan också vara aktuellt om gränsvärdet för ett godkänt ämne enligt lagstiftningen om ett material överskrids en aning. I sådana fall uppstår det som regel inte någon allvarlig fara, men produkten strider mot bestämmelserna.
Enligt 3 mom. kan förbudet vara temporärt under den tid ärendet utreds eller missförhållandet avhjälps. Tillsynsmyndigheten fattar också ett överklagbart beslut om det temporära förbudet.
55 §. Föreläggande att dra tillbaka ett livsmedel från marknaden och information till allmänheten. Paragrafen ger tillsynsmyndigheten möjlighet att förelägga att ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial ska dras tillbaka från marknaden, om företagaren inte iakttar skyldigheten enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 att dra tillbaka ett livsmedel från marknaden och informera allmänheten.
Enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska en livsmedelsföretagare, om han anser eller har skäl att anta att ett livsmedel som han har importerat, producerat, bearbetat, framställt eller distribuerat inte uppfyller kraven för livsmedelssäkerhet, omedelbart inleda förfaranden för att dra tillbaka detta livsmedel från marknaden i de fall livsmedlet inte längre står under denna livsmedelsföretagares omedelbara kontroll och informera de behöriga myndigheterna om detta. Om produkten kan ha nått konsumenten ska företagaren på ett effektivt och noggrant sätt informera konsumenterna om varför livsmedlet dragits tillbaka från marknaden, och vid behov återkalla livsmedel som konsumenter redan har erhållit, om andra åtgärder är otillräckliga för att upprätthålla en hög hälsoskyddsnivå. En livsmedelsföretagare med ansvar för återförsäljning eller distribution som inte påverkar förpackningen, märkningen, säkerheten eller sammansättningen av livsmedlet ska inom ramen för sina respektive verksamheter inleda förfaranden för att dra tillbaka sådana produkter som inte uppfyller kraven på livsmedelssäkerhet från marknaden och bidra till livsmedelssäkerheten genom att lämna den information som behövs för att spåra ett livsmedel i samarbete med producenter, bearbetningsföretag, tillverkare och/eller de behöriga myndigheterna. Vidare ska en livsmedelsföretagare enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 omedelbart informera de behöriga myndigheterna om han anser eller har skäl att anta att livsmedel som släppts ut på marknaden kan vara skadliga för människors hälsa. Företagarna ska informera de behöriga myndigheterna om de åtgärder som vidtagits för att förhindra faror för slutkonsumenten och får inte hindra eller avråda en person från att samarbeta, i enlighet med nationell lagstiftning och rättspraxis, med behöriga myndigheter, om detta samarbete kan förhindra, minska eller undanröja en risk som uppstår på grund av ett livsmedel. Livsmedelsföretagarna ska samarbeta med de behöriga myndigheterna om åtgärder för att undvika eller minska farorna med ett livsmedel som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.
Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten bestämma att ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial ska dras bort från marknaden också när den information som ges om livsmedlet eller materialet i väsentlig grad strider mot livsmedelsbestämmelserna. Det kan vara ett medicinskt påstående som uppenbart strider mot denna lag.
Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten på livsmedels- eller kontaktmaterialföretagarens bekostnad informera allmänheten om livsmedel som inte uppfyller kraven i livsmedelsbestämmelserna, om en företagare inte iakttar skyldigheten enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 att informera allmänheten. Materiellt motsvarar bestämmelsen 57 § i den gällande livsmedelslagen.
56 §. Omhändertagande. Paragrafen innehåller villkoren för omhändertagande. Tillsynsmyndigheten kan omhänderta ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial, om det orsakar fara eller det finns anledning att misstänka att ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial kan orsaka fara för människors hälsa. I motsats till den gällande lagen saknas de gällande kraven för omhändertagande att en fara för människors hälsa ska vara omedelbar eller att andra åtgärder enligt lagen inte anses vara tillräckliga. I tillsynsarbetet har myndigheterna sett att villkoren för att tillämpa bestämmelsen i den gällande lagen är för stränga för att förhindra en uppenbar hälsofara. Det har varit svårt att tillämpa bestämmelsen exempelvis när man hos en företagare har upptäckt stora mängder livsmedel som riskerar att fördärvas i bristfälliga förvaringsförhållanden. I övrigt stämmer paragrafen överens med den gällande 58 §.
57 §. Beslut om användning och förstörande av livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att ett livsmedel som är olämpligt som livsmedel eller material är olämpligt som livsmedelskontaktmaterial inte återinträder i livsmedelskedjan. Därför föreskriver 1 mom. att tillsynsmyndigheten ska besluta hur man ska gå till väga, om det inte går att ändra ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial så att det överensstämmer med bestämmelserna. Bestämmelserna hänger i många fall samman med de beslut som fattas på grundval av 53 och 54 §. Tillsynsmyndigheten behöver inte uttömmande uppge för vilket ändamål livsmedlet eller livsmedelskontaktmaterialet ska användas, utan den kan i sitt beslut ge exempel på möjliga användningsändamål. Det måste dock framgå att produkten inte får användas som livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial.
Om produkten inte kan användas för något annat ändamål eller om det är nödvändigt av hälsomässiga skäl eller på grund av livsmedelsbestämmelserna ska tillsynsmyndigheten enligt 2 mom. bestämma att livsmedlet eller livsmedelskontaktmaterialet ska förstöras. En livsmedels- eller kontaktmaterialföretagare ska också ha rätt att återsända ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial till en annan EU-medlemsstat eller till en tredje part.
Enligt 3 mom. ska tillsynsmyndigheten fatta beslut enligt 1 och 2 mom. utan dröjsmål. Myndigheten ska sätta ut en skälig tid inom vilken livsmedels- eller kontaktmaterialföretagaren ska vidta de nödvändiga åtgärderna. Målet med beslutet ska dessutom vara att den ekonomiska förlusten för ägaren blir så liten som möjligt.
58 §.Återkallelse av godkännande av ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal. Paragrafen föreskriver om återkallelse av godkännande av ett primärproduktionsställe och en livsmedelslokal. Godkännandet ska återkallas av den som har godkänt lokalen. Enligt 1 mom. kan tillsynsmyndigheten i första hand återkalla sitt beslut, om en hälsofara inte kan förhindras på något annat sätt med hjälp av tvångsmedelsbestämmelserna i denna lag. Den gällande lagen har ingen bestämmelse om återkallelse av godkännande av ett primärproduktionsställe eftersom det inte i något fall krävdes godkännande av ett primärproduktionsställe, när den nuvarande lagen stiftades.
Enligt 2 mom. kan ett beslut om godkännande dessutom återkallas, om primärproduktionsstället eller livsmedelslokalen eller den livsmedelsverksamhet som bedrivs där på ett väsentligt sätt strider mot livsmedelsbestämmelserna och livsmedelsföretagaren inte har iakttagit ett föreläggande eller ett förbud som tillsynsmyndigheten har meddelat.
Enligt 3 mom. kan ett godkännande också återkallas, om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 6 §. I och med att ett återkallat godkännande är ett kraftfullt ingrepp i en näringsidkares rättsliga ställning, måste försummelserna vara allvarliga och väsentliga med avseende på verksamheten. Företagen måste därför ges möjlighet att avhjälpa en försummelse. Någon liknande bestämmelse ingår inte i den gällande lagen.
Enligt 4 mom. kan ett godkännande också återkallas för viss tid.
Ett godkännande kan också återkallas exempelvis beträffande en viss verksamhet eller funktion.
59 §.Avbrytande eller slutande av registrerad primärproduktion och livsmedelsverksamhet samt anmäld kontaktmaterialverksamhet. Verksamheten hos företagare som berörs av registrering och anmälningsförfarande får avbrytas med stöd av ett föreläggande enligt 53 § eller ett förbud enligt 54 §. För tydlighetens skull föreslås det emellertid att särskilda bestämmelser om att tillsynsmyndigheten kan avbryta eller stoppa registrerad primärproduktion och livsmedelsproduktion och anmäld kontaktmaterialverksamhet, om verksamheten i väsentlig grad strider mot livsmedelsbestämmelserna och företagaren inte har iakttagit ett föreläggande eller ett förbud som tillsynsmyndigheten har meddelat med stöd av 53 eller 54 §.
I den gällande lagen ingår inget krav på att en företagare ska vara tillförlitlig för att få utöva livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet. Följaktligen har livsmedelstillsynsmyndigheterna inte haft någon anledning att utreda hur företag eller fysiska personer tidigare har uppfyllt sina förpliktelser.
Också livsmedelsföretagare som bedriver registrerad livsmedelsverksamhet precis som kontaktmaterialföretagare som har sin verksamhet på ett anmält verksamhetsställe är skyldiga att uppfylla tillförlitlighetskraven i 6 §. Myndigheten måste ha möjligheter att ingripa i verksamheten om en företagare inte uppfyller tillförlitlighetskraven.
Enligt 2 mom. får tillsynsmyndigheten får undantagsvis avbryta eller stoppa registrerad livsmedels- eller kontaktmaterialverksamheten på ett anmält verksamhetsställe, om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 6 §. I och med att ett avbrott eller stopp i verksamheten är ett kraftfullt ingrepp i en näringsidkares rättsliga ställning, måste försummelserna vara allvarliga och väsentliga med avseende på verksamheten. Företagen måste därför ges möjlighet att avhjälpa en försummelse. Någon liknande bestämmelse ingår inte i den gällande lagen.
Enligt 3 mom. beslutet att avbryta verksamheten gäller tills tillsynsmyndigheten konstaterar att de missförhållanden som beslutet grundade sig på har avhjälpts.
60 §. Återkallelse av utseende av ett laboratorium. Livsmedelsverket kan återkalla utseendet av ett laboratorium, om laboratoriet eller den verksamhet som bedrivs där i väsentlig grad strider mot de krav som ställs i 31 eller 34 § eller i artikel 100 eller 101 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Återkallelsen kan bland annat ha att göra med ett skriftligt kvalitetssystem, teknisk kompetens, resultatens tillförlitlighet, personalens kvalifikationer, ackreditering, bedömning eller bedömningsorganets sakkunskap. Ett villkor för återkallelse är att laboratoriet inte har avhjälpt bristerna trots föreläggande från Livsmedelsverket, och att bristerna är allvarliga. En allvarlig brist kan exempelvis vara att ett laboratorium upprepade gånger låter bli att anmäla en fara eller försummar att utföra regelbundet återkommande bedömningar. Också ett temporärt utseende kan återkallas.
Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket också återkalla ett utseende för den tid som krävs för att behandla ett ärende, om bristen i verksamheten vid det utsedda laboratoriet riskerar äventyra undersökningsresultatens tillförlitlighet. En sådan kan exempelvis vara att ett bedömningsorgan gör sig skyldigt till grov försummelse av skyldigheten att avhjälpa en brist.
61 §. Nedläggning av webbplats Enligt paragrafen kan Livsmedelsverket beordra att en företagares webbplats ska läggas ner, om de livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial som saluförs via den eller informationen om dem medför fara för människors hälsa eller av grundad anledning kan misstänkas medföra fara för människors hälsa eller strida mot livsmedelsbestämmelserna på något annat sätt. Föreläggandet att lägga ner webbplatsen kan meddelas temporärt för den tid som ärendet utreds eller missförhållandet avhjälps. Den temporära nedläggningen gäller tills Livsmedelsverket har fattat ett slutligt beslut i ärendet.
Artikel 138 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 föreskriver om åtgärder vid konstaterad bristande efterlevnad. Den behöriga myndigheten ska vidta lämpliga åtgärder och exempel på dem ingår i artikel 138.2. En av åtgärderna är att beordra att de webbplatser som aktören driver eller använder läggs ner under en lämplig tidsperiod.
62 §. Livsmedelsverkets beslut om att använda administrativa tvångsmedel. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket fatta beslut om att använda de administrativa tvångsmedel som avses i 53–57 § och i 62 §när det gäller områden som är större än ett landskap. Bestämmelsen stämmer överens med 64 § 1 mom. i den gällande lagen. Syftet är att Livsmedelsverket ska kunna fatta besluten centraliserat i stället för att flera landskap är tvungna att fatta beslut om exempelvis livsmedelspartier som säljs på många olika ställen i landet. Livsmedelsverket får besluta om att sätta in tvångsmedel redan när beslutet kommer att gälla ett område som är större än ett landskap. Beslutet fattas av det berörda landskapet om det är meningen att det bara ska avse produkter som tillverkaren eller importören lagerför.
Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket fatta beslut om att använda administrativa tvångsmedel också inom ett enda landskap, om verket av grundad anledning bedömer att de åtgärder som landskapet vidtar inte räcker till för att avhjälpa den verksamhet som strider mot bestämmelserna. Det kan förekomma att landskapet inte agerar tillräckligt effektivt i livsmedelstillsynen. Syftet är dock inte att landskapet därför exempelvis med hänvisning till bristande resurser ska kunna överföra sina uppgifter på Livsmedelsverket. Det handlar om ett mycket exceptionellt förfarande som Livsmedelsverket kan tillgripa, om det anser att det finns grundad anledning att anse att livsmedelstillsynsmyndigheten i landskapet inte vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder för att garantera livsmedelssäkerheten. Vidare ska Livsmedelsverket kunna sköta en tillsynsfråga som hör till landskapet också i sådana undantagsfall när det anses nödvändigt att den centrala myndigheten ingriper för att styra livsmedelstillsynen och efterlevnaden av livsmedelsbestämmelserna. Detta kan komma i fråga exempelvis när tillsynsmyndigheten i landskapet inte vidtar åtgärder trots att det finns ett uppenbart behov av att sätta in tvångsmedel.
För att landskapen ska bli informerade om att Livsmedelsverket har vidtagit åtgärder ska verket enligt 3 mom. utan dröjsmål underrätta de berörda landskapen om de beslut som verket fattat med stöd av 1 och 2 mom.
63 §. Förbud mot marknadsföring och rättelse av marknadsföring. Tillsynsmyndigheten ska kunna förbjuda en livsmedels- eller en kontaktmaterialföretagare att fortsätta med marknadsföring som strider mot livsmedelsbestämmelserna eller förbjuda denne att återuppta sådan marknadsföring eller därmed jämförbar marknadsföring. Förbudet kan också meddelas temporärt och gälla tills tillsynsmyndigheten har fattat sitt slutliga beslut i ärendet.
Enligt 65 § i den gällande lagen är det bara Evira som har rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot livsmedelsbestämmelserna. Marknadsföring av livsmedel ingår i den livsmedelsinformation som företagaren svarar för och tillsynen över marknadsföringen ingår i sin tur i den sedvanliga livsmedelstillsynen. Tidigare koncentrerades marknadsföringen till livsmedelsförpackningarna och tidningarna, men den har i allt större omfattning flyttat över till företagens webbplatser och sociala medier. Marknadsföring bedrivs idag på flera fronter och är omfattande. Följaktligen ingår det i livsmedelstillsynen att kontrollera dels märkningen på förpackningarna, dels företagens marknadsföring på webben. Det faktum att det enligt den gällande lagen är bara Evira som har rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot livsmedelsbestämmelserna gör att behandlingen av övervakningsfallen går betydligt långsammare, eftersom de lokala tillsynsmyndigheterna måste föra över ärendena på Livsmedelssäkerhetsverket. Marknadsföring kännetecknas vanligen av snabbhet och den utdragna administrativa överföringen kan leda till att myndigheten inte hinner ingripa i tid vid marknadsföring som uppenbart strider mot bestämmelserna. En viktig princip i förvaltningslagen är att alla parter ska behandlas lika, men den gällande lagstiftningen erbjuder inte tillräckligt effektiva medel för det. De företag i vars lagstridiga marknadsföring myndigheten ingriper upplever att de blir orättvist behandlade, när myndigheten inte ingriper vid likadan marknadsföring i andra företag. Det finns inga resurser för det eftersom det är bara Evira som har rätt att förbjuda marknadsföring. För att livsmedelstillsynen ska ha bättre effekt och vilseledning av konsumenternas förhindras så snabbt som möjligt måste också landskapen ha tillgång till effektiva administrativa tvångsmedel. Med effektiva tillsynsåtgärder kan man även förhindra konkurrenssnedvridning mellan företagen. Följaktligen föreslås det nu att också landskapen får rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot bestämmelserna.
Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten utöver förbud mot marknadsföring vidta åtgärder enligt 57 § för att förbjuda marknadsföring av ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial, enligt 55 § för att dra tillbaka en sådan produkt från marknaden och informera allmänheten om detta eller enligt 59 § för att omhänderta en sådan produkt, om det i marknadsföringen av ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial lämnas information som kan medföra allvarlig fara för människors hälsa eller om marknadsföringen på ett väsentligt sätt är vilseledande. Tillsynsmyndigheten får vidta åtgärderna tills marknadsföringen överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna.
Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten, när den meddelar ett förbud enligt momentet, förelägga den livsmedelsföretagare eller den kontaktmaterialföretagare som förbudet gäller att inom utsatt tid rätta marknadsföringen, om detta ska anses nödvändigt på grund av de uppenbara olägenheter som marknadsföringen orsakar. I sitt beslut kan tillsynsmyndigheten bestämma att rättelsen av marknadsföringen ska göras i samma omfattning som den marknadsföring som är föremål för rättelsen är genomförd. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 66 § i den gällande lagen, men landskapen ska nu också ha rätt att förplikta en företagare att rätta till marknadsföringen på samma sätt som de enligt 1 mom. har rätt att förelägga en företagare att rätta marknadsföring som strider mot bestämmelserna.
Enligt 4 mom. kan bestämmelserna om marknadsföring i konsumentskyddslagen (38/1978) och i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978) tillämpas på marknadsföring av livsmedel. De båda lagarna är allmänna lagar som tillämpas om ingenting föreskrivs särskilt i en speciallag. Bestämmelsen motsvarar 67 § i den gällande lagen.
64 §. Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande. Enligt paragrafen kan tillsynsmyndigheten förena ett föreläggande eller ett förbud som meddelats med stöd av denna lag med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande. Om ärenden som gäller vite och hot om tvångsutförande och avbrytande föreskrivs i viteslagen (1113/1990).
65 §. Ansvar för kostnader. Livsmedelsföretagare har vissa kostnader för att iaktta tillsynsmyndigheternas beslut om tvångsmedel, bland annat för att dra tillbaka produkter och informera om det. Enligt paragrafen ska en livsmedelsföretagare eller en kontaktmaterialföretagare stå för kostnaderna. Bestämmelsen motsvarar 69 § i den gällande lagen.
10 kap. Avgifter
66 §. Avgifter för statliga myndigheters prestationer. För de prestationer som statliga myndigheter utför enligt denna lag ska det tas ut en avgift, om inte något annat föreskrivs i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Avgiftens storlek bestäms med iakttagande av lagen om grunderna för avgifter till staten.
Enligt 2 mom. 1 punkten kan man genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet göra avsteg från bestämmelserna om överenstämmelse i lagen om grunderna för avgifter till staten avgifterna och nedsätta avgifterna för köttbesiktning och kontroll i slakterier och vilthanteringsanläggningar som slaktar små mängder djur med hjälp av ett anslag i statsbudgeten. De minimiavgifter som fastställs i kapitel II i bilaga IV till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 måste dock alltid tas ut. Materiellt motsvarar bestämmelsen 70 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. 2 punkten kan det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om de nationella arrangemang och storleken på de avgifter som avses i artiklarna 79–82 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Materiellt motsvarar bestämmelsen 70 § 2 mom. i den gällande lagen.
67 §.Årlig grundavgift för landskapets livsmedelstillsyn. Enligt förslaget tar landskapet ut en årlig grundavgift av företagare som ingår i den planmässiga livsmedelstillsynen. Grundavgiften ska årligen tas ut av alla företagare som nämns i 1 mom. Däremot tas den årliga grundavgiften inte ut för planmässig livsmedelstillsyn av registrerad primärproduktion som avses i 7 §. Den årliga grundavgiften tas inte heller ut livsmedelsföretagare som avses i 9 § och som inte ingår i den planmässiga tillsynen eftersom verksamheten är obetydlig.
Den största nyttan av att ingå i den planmässiga livsmedelstillsynen kommer företagarna att ha av att tillsynen sätter stopp för eventuella olagligheter och verksamhet som snedvrider hederlig konkurrens inom livsmedelsbranschen. Tack vare den årliga tillsynsavgiften kommer landskapen att kunna utveckla sina tillsynsmetoder och satsa på ett mer coachande grepp, när inspektionerna inte längre i samma utsträckning står i fokus för inkomstbildningen på tillsynsenheterna.
Enligt 2 mom. tas den årliga grundavgiften inte ut av livsmedelslokaler som uppfyller av livsmedelslokaler som uppfyller definitionen på lanthandel i 4 § 2 mom. 38 punkten, och inte heller av allmännyttiga sammanslutningar, som uppfyller definitionen i 4 § 2 mom. 39 punkten. Definitionen på lanthandel bygger på en utredning som har gjorts av Pellervon taloustutkimus PTT (Pellervo ekonomiska forskningsinstitut). I redogörelsen om livsmedelspolitik Mat2030 (2017) föreslår statsrådet att det utreds vilka verksamhetsmöjligheter det finns för lanthandeln och vilka instrumenten är i så fall. I anslutning till detta gjorde Pellervon taloustutkimus PTT 2017 en utredning av lanthandeln på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet. I utredningen uppdaterades definitionen av dagligvarubutiker som kan klassificeras som lanthandel. För att förbättra verksamhetsmöjligheterna för lanthandeln anses det i utredningen befogat att befria lanthandeln från den årliga grundavgiften för tillsyn. Med allmännyttiga sammanslutningar avses i första hand välgörenhetsorganisationer och liknande som regelbundet delar ut mathjälp i form av lättfördärvliga livsmedel och berörs av livsmedelstillsynen. I livsmedelsbestämmelserna ingår det krav på verksamheten, men verksamheten får också en del eftergifter för att mathjälp ska kunna ges. Följaktligen anses det motiverat att befria den typen av organisationer och sammanslutningar från den årliga grundavgiften för tillsyn. Livsmedelsverksamhet där den årliga omsättningen understiger 10 000 € och där riskerna för livsmedelstryggheten är ringa, anses inte innebära näringsidkande. Dylik verksamhet hör inte till den planmässiga livsmedelstillsynen och av företagaren uppbärs inte tillsynens grundavgift.
Enligt 3 mom. är den årliga grundavgiften för tillsynen 150 € och den tas ut i början av kalenderåret av betalningsskyldiga företagare som bedriver livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet. En företagare som har inlett sin verksamhet före början av kalenderåret behöver inte betala grundavgift för den tiden, utan bara en hanteringsavgift som avses i 68 § 1 mom. 1 punkten och i förekommande fall andra avgifter som avses i 68 §. Grundavgiften återbetalas inte om en livsmedels- eller kontaktmaterialföretagare avbryter eller lägger ner sin verksamhet under pågående kalenderår.
68 §. Övriga avgifter för landskapets livsmedelstillsyn. Paragrafen föreskriver om de prestationsbaserade avgifter som landskapen får ta ut enligt sin taxa.
I 1 mom. ingår de åtgärder som landskapen får ta ut en prestationsbaserad avgift för. Enligt 1 punkten får en avgift tas ut för behandling av anmälningar och ansökningar som gäller registrering av livsmedelsverksamhet, godkännande av livsmedelslokal och primärproduktionsställe samt anmälningar om kontaktamaterialverksamhet. Enligt 2 punkten får en avgift tas ut för inspektion av verksamhet som avses i 67 § 1 mom. och som ingår i landskapets tillsynsplan. Provtagningar inom ramen för systematisk tillsyn ska ingå i grundavgiften. I 3 punkten ingår en hänvisning till en livsmedelsföretagares rätt enligt 15 § 4 mom. att begära ny kontroll av sin verksamhet, ett missförhållande som har uppdagats vid en inspektion har avhjälpts. Sannolikt kommer i första hand serveringsställen att utnyttja möjligheten eftersom Oiva-rapporten placeras intill entrén med kundtillströmning och därför kan vara av avgörande betydelse. Övriga avgifter enligt 1 mom. stämmer i hög grad överens med de prestationsbaserade avgifter som kommunerna tillämpar enligt den gällande lagstiftningen.
Enligt 2 mom. landskapen tar ut en prestationsbaserad avgift för ante mortem –besiktning på primärproduktionsställe som avses i 24 § 2 mom. 4 punkt. Den årliga grundavgiften tas inte ut av primärproduktionsställe.
Enligt 3 mom. landskapet Lapland tar inte ut någon årlig grundavgift enligt 67 § för den livsmedelstillsyn som de utför i renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem. I dessa fall tar landskapet Lapland i stället ut en prestationsbaserad avgift. Landskapet Lapland tar ut en prestationsbaserad avgift också för ante mortem –besiktning på primärproduktionsställe av djur som slaktas i renslakteri som avses i 24 § 3 mom. 2 punkt.
Enligt 4 mom. får de prestationsbaserade avgifter som landskapen tar ut inte vara större än kostnaderna för att ordna tillsynen. Det ska inte finnas något minimibelopp i lagstiftningen för de prestationsbaserade avgifterna enligt 1 mom. Målet bör vara att landskapen ska ha så samstämmiga avgiftstabeller som möjligt för att företagarna ska behandlas lika.
Enligt 5 mom. ska staten ersätta landskapen för deras kostnader för de inspektioner, provtagningar, undersökningar och utredning inom livsmedelstillsynen som Livsmedelsverket har påfört dem genom sin styrning och som enligt denna lag ingår i Livsmedelsverkets uppgifter eller som hänför sig till beredning av lagstiftning eller Livsmedelsverkets anvisningar.
69 §. Indrivning av avgifter utan dom eller beslut samt dröjsmålsränta. Enligt bestämmelsen är de av dem finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).Om den avgift som fastställts för en åtgärd inte har betalts på förfallodagen, får en årlig dröjsmålsränta enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982) tas ut på det belopp som inte betalats i tid. Förfallodagen kan infalla tidigast två veckor efter att den tjänst har tillhandahållits för vilken avgiften har bestämts. I stället för dröjsmålsränta kan myndigheten ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro om beloppet för dröjsmålsräntan blir mindre än det. Om tillsynsavgiften återbetalas på grund av rättelse av debiteringen eller sökande av ändring, betalas enligt 3 mom. ränta på det återbetalade beloppet enligt 32 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005) från och med betalningsdagen till och med återbetalningsdagen.
11 kap. Överklagande
71 §.Sökande av ändring i beslut av en statlig myndighet. I 1 mom. föreskrivs det att de beslut av en statlig myndighet fattar om godkännande av slakterier och vilthanteringsanläggningar samt godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem enligt 10 §, godkännande av hygienpasstestare och återkallelse av godkännande enligt 19 §, godkännande av nationellt kvalitetssystem för livsmedel enligt 50 § och om administrativa tvångsmedel enligt 53–65 § får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).
När bestämmelserna om överklagande av förvaltningsärenden reviderades 2014 bestämdes det om undantag från huvudregeln som är begäran om omprövning i fråga om vissa bestämmelser i livsmedelslagen. I lagen föreslås således inga bestämmelser om rätt att begära omprövning eftersom förfarandet kunde leda till att behandlingen drar ut på tiden onödigt mycket. Vid utdragen behandling kan det bland annat hända att livsmedel förstörs och att företagaren då drabbas av orimligt stort inkomstbortfall.
När det gäller andra beslut av en statlig myndighet får enligt 2 mom. omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen. Allmänna bestämmelser om rätt att begära omprövning finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Förfarandet ska gälla exempelvis när nationella referenslaboratorier utses enligt 31 §. Det beslut som meddelas med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
Ändring i en avgift som en statlig myndighet har fastställt får enligt 3 mom. sökas på det sätt som anges i lagen om grunderna för avgifter till staten. Bestämmelsen motsvarar den tidigare bestämmelsen.
Ändring i beslut som Tullen har fattat med stöd av denna lag får enligt 4 mom. sökas på det sätt som anges i tullagen (304/2016). I samband med revideringen av bestämmelserna om överklagande i förvaltningsärenden ansåg riksdagens lagutskott att det vore korrekt att rätt till ändringssökande i ett beslut om förbud skulle undantas förfarandet med begäran om omprövning också när beslutet fattas av Tullen. Ändring i beslut som Tullen har fattat med stöd av 54 § i denna lag får således sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på samma sätt som enligt 1 mom. hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i 38 § i tullagen.
71 §. Sökande av ändring i beslut av ett landskap. I beslut av en tjänsteinnehavare i ett landskap får omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen inom 14 dagar från delfåendet av beslutet. Fristen är kortare än 30 dagar som förvaltningslagen föreskriver av samma anledning av det redogörs för beträffande 70 §. Omprövning ska begäras hos den myndighet som avses i 130 § 2 mom. i landskapslagen. När det gäller landskapsstyrelsen och en nämnd och deras sektioner och en myndighet under dem avses det behöriga organet och när det gäller direktionen för landskapets affärsverk och dess delegationer och myndigheter under den avses direktionen för affärsverket. Om en begäran om omprövning avser ett beslut av en tjänsteinnehavare i landskapet ska en begäran om omprövning avgöras av en annan tjänsteinnehavare än den som fattade beslutet.
De beslut av ett landskap som avses i 8, 10, 53–59, 63 och 64 § får enligt 2 mom. överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Huvudregeln är begäran om omprövning och avsteg från regeln görs av samma skäl som det redogörs för under 70 §.
När det gäller andra beslut av ett landskap än de som avses i 1 och 2 mom. får enligt 3 mom. omprövning begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen. Det beslut som meddelas med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
Ändring i ett beslut som gäller taxan för landskapens avgifter får enligt 4 mom. sökas på det sätt som anges i 131 § i landskapslagen. Bestämmelsen stämmer överens med bestämmelsen om kommunalbesvär i den gällande lagen.
72 §.Begäran om omprövning av tillsynsavgiften. Enligt paragrafen får omprövning av den årliga tillsynsavgift som ett landskap tar ut enligt 67 § begäras hos landskapet. I propositionen ges begäran om omprövning längre besvärstid än vid andra beslut av landskapet. Omprövning i ett ärende som gäller påförande av avgiften ska begäras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften påfördes, dock senast 60 dagar efter delfåendet av beslutet. Det beslut som meddelas med anledning av begäran om omprövning får enligt 2 mom. överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
73 §. Sökande av ändring i beslut om köttbesiktning. Enligt paragrafen får omprövning av ett beslut som gäller köttbesiktning begäras hos Livsmedelsverket inom 14 dagar från delfåendet av beslutet på det sätt som anges i förvaltningslagen. Ett beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning får enligt 2 mom. överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen.
74 §. Sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut. Enligt paragrafen får ett beslut av förvaltningsdomstolen i ett ärende som avses i 50 § och gäller godkännande av ett nationellt kvalitetssystem och i ett ärende som avses i 53–63 § och gäller administrativa tvångsmedel överklagas genom besvär på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Ändringssökande utan besvärstillstånd ska vara möjligt eftersom besvär i dessa fall är det första rättsmedlet. Andra beslut av förvaltningsdomstolen får, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag, överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Besvärstillstånd ska krävas bland annat vid godkännande av primärproduktionsställen enligt 8 §, godkännande av livsmedelslokaler enligt 10 § och godkännande av utseende av laboratorier enligt 31 §.
75 §. Tillsynsmyndighetens rätt att söka ändring. Enligt paragrafen har tillsynsmyndigheten rätt att söka ändring i ett beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket dess beslut har upphävts eller ändrats. Enligt 6 § i förvaltningsprocesslagen har en myndighet sådan besvärsrätt förutsatt att det finns bestämmelser om detta i lag eller om besvärsrätten är nödvändig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Bestämmelsen motsvarar 77 § i den gällande lagen. I likhet med parternas besvärsrätt är också myndigheternas besvärsrätt beroende av om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärsrätt eller inte. Bestämmelser om att bevilja besvärsrätt finns i förvaltningsprocesslagen.
Enligt 2 mom. har Livsmedelsverket rätt att söka ändring i ett beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt eller ändrat ett beslut som ett landskap har fattat med anledning av något annat än en begäran om omprövning. Livsmedelsverket har därmed rätt att överföra ärendet till en högre rättsinstans bland annat när landskapet inte är villigt att låta ärendet gå vidare, men Livsmedelsverket bedömer att det vore befogat att söka ändring på grund av livsmedelssäkerheten eller av någon annan orsak som hänför sig till konsumentskyddet.
76 §. Verkställighet. Enligt 1 mom. kan det i ett beslut som fattas med stöd av bestämmelserna i 9 kap. bestämmas att beslutet ska iakttas innan det har vunnit laga kraft eller innan en begäran om omprövning har behandlats, om inte besvärsmyndigheten eller den myndighet som behandlar begäran om omprövning bestämmer något annat. När tillsynsmyndigheten fattar ett beslut om administrativa tvångsmedel ska den alltså samtidigt bedöma om situationen kräver att beslutet verkställs innan det har vunnit laga kraft. Med hänsyn till syftet med lagen enligt 1 § har myndigheten i ett flertal fall anledning att bestämma att ett beslut ska verkställas med en gång. Om det exempelvis är fråga om ett livsmedel eller en verksamhet som medför eller kan medföra fara för konsumenternas hälsa, kan man inte vänta med verkställigheten tills beslutet har vunnit laga kraft. Också information som strider mot livsmedelsbestämmelserna och som kan medföra ekonomisk förlust och i värsta fall fara för konsumenternas hälsa ger i de flesta fall anledning att verkställa myndighetsbeslutet omedelbart med hänvisning till konsumentskyddet. Omedelbar verkställighet medför ofta ekonomiska förluster för företagarna. Dessutom är det ofta kännetecknande för tvångsmedelsbeslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen att verkställigheten har påföljder som är definitiva och som inte senare kan upphävas. Om ett beslut ändras till följd av omprövning eller besvär, kan det hända att det uppkommer rätt för företagaren att få ersättning. Därför måste myndigheten se till att beslutet uppfyller både materiella och formella krav. Enligt 31 § 3 mom. i förvaltningsprocesslagen får ett beslut verkställas trots att besvär har anförts, om besvärstillstånd behövs i ett ärende. Följaktligen kan ett beslut av förvaltningsdomstolen verkställas så snart det är fattat. Enligt 1 mom. ska begäranden om omprövning och besvär behandlas utan dröjsmål. Bestämmelsen motsvarar 78 § 1 mom. i den gällande lagen.
Enligt 2 mom. ska ett beslut om återkallelse av hygienpass enligt 18 § 5 mom. iakttas trots besvär, om inte Livsmedelsverket eller besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
Enligt 3 mom. ska ett beslut om köttbesiktning iakttas trots begäran om omprövning och besvär, om inte Livsmedelsverket eller besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
12 kap. Straffbestämmelser
77 §. Straffbestämmelser. Enligt 1 mom. finns bestämmelser om straff för hälsobrott som har begåtts i strid med bestämmelser och föreskrifter om i 44 kap. 1 § i strafflagen (39/1889). Enligt 2 mom. finns bestämmelser om straff för smuggling eller försök till smuggling av livsmedel i strid med bestämmelser och föreskrifter om livsmedel i 46 kap. 4–6 a § i strafflagen. Straffbestämmelserna motsvarar 79 § i den gällande lagen.
I 3 mom. ingår det bestämmelser om livsmedelsförseelse där straffet är böter. I 2 punkten nämns försummelse av anmälningsplikt och det är straffbart att försumma att anmäla att en verksamhet har inletts. Straffbarheten har utvidgats till ett större område än vad fallet är i 79 § i den gällande lagen och rekvisitet för livsmedelsförseelse innefattar nu brott mot informationsskyldigheten enligt 11 § och brott med spårbarhetsskyldigheten enligt 13 §.
Enligt 4 mom. kan tillsynsmyndigheten låta bli att anmäla en förseelse till förundersökningsmyndigheten, om gärningen eller underlåtelsen är ringa och det inte är fråga om tredska mot myndighetens förbud eller förelägganden.
I 5 mom. föreskrivs det om Livsmedelsverkets expertroll i straffprocesser på samma sätt som exempelvis beträffande arbetarskyddsmyndigheten. Vid förundersökning av en gärning som avses i 1–3 mom. eller någon annan gärning som är straffbar enligt strafflagen ska Livsmedelsverket ges möjlighet att bli hörd. Åklagaren ska ge Livsmedelsverket tillfälle att lämna utlåtande innan åtalsprövningen är avslutad. Vid den muntliga behandlingen av målet i domstol har Livsmedelsverket rätt att närvara och yttra sig. Med Livsmedelsverkets expertyttrande och deltagande i straffprocessen ska det säkerställas att det finns relevant sakkunskap om verksamheten i livsmedelskedjan och om tillämpningen av livsmedelsbestämmelserna i förundersökningen, under åtalsprövningen och i domstolsbehandlingen. Brott avseende livsmedel kan uppfylla rekvisitet för hälsobrott enligt 44 kap. 1 § i strafflagen och för livsmedelsförseelse enligt 3 mom. i samma paragraf, men också för ett flertal andra brott. Följaktligen är Livsmedelsverkets expertroll inte avgränsad till hälsobrott och livsmedelsförseelse, utan den ska också gälla andra gärningar som är straffbara enligt strafflagen.
Den som bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av denna lag och förenats med vite, kan enligt 6 mom. lämnas obestraffad för samma gärning. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen.
78 §. Brott mot tystnadsplikten: Till straff för brott mot tystnadsplikten enligt 79 § döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte gärningen utgör brott enligt 40 kap. 5 § i strafflagen eller om inte strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag. Bestämmelsen motsvarar 80 § i den gällande lagen.
13 kap. Särskilda bestämmelser
79 §. Sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelser om sekretess för information som erhållits vid tillsyn finns enligt paragrafen i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Bestämmelsen motsvarar 80 § i den gällande lagen. Bestämmelser om öppenhet i myndigheternas verksamhet finns i artikel 8 i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2017/625. Den berörda myndigheten ska se till att den offentliga kontrollen är så öppen som möjligt. Enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska myndigheter, när det finns välgrundad anledning att misstänka att ett livsmedel kan utgöra en risk för människors hälsa, vidta lämpliga åtgärder för att informera allmänheten. I sådana fall får de oberoende av sekretessbestämmelserna informera om hälsoriskens art, typ av livsmedel och de åtgärder som man har vidtagit för att hantera denna risk. I artikel 8 i förordning (EU) 2017/625 ingår bestämmelser om de behöriga myndigheternas skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling. I artikel 8.3 räknas det vilka uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Det kan vara information vars röjande skulle undergräva syftet med inspektioner, undersökningar eller revisioner, skyddet av en aktörs eller en annan fysisk eller juridisk persons affärsintressen, eller skyddet för domstolsförfaranden och juridisk rådgivning
80 §.Handräckning. Enligt 1 mom. ska tillsynsmyndigheterna på begäran lämna varandra handräckning för att utföra de uppgifter som avses i denna lag. I den gällande lagen föreskriver 82 § bara om Tullens skyldighet att lämna handräckning. Det är dock befogat att precisera kravet på handräckning och utsträcka det till alla tillsynsmyndigheter som avses i denna lag.
På begäran av tillsynsmyndigheterna ska polisen enligt 2 mom. lämna handräckning när myndigheterna ska utföra de uppgifter som avses i livsmedelsbestämmelserna. Bestämmelsen motsvarar 82 § i den gällande lagen.
81 §. Register. I 1 mom. föreskrivs det om riksomfattande register som Livsmedelsverket och landskapen ska föra för att styra och utveckla tillsynen och utöva tillsyn i egenskap av är gemensamt personuppgiftsansvariga. Register ska föras över registrerad primärproduktion enligt 7 § och godkända primärproduktionsställen enligt 8 §, registrerade livsmedelsverksamhet enligt 9 § och godkända livsmedelslokaler enligt 10 §, verksamhetsställen som bedriver kontaktmaterialverksamhet och avses i 12 § och sådana officiella laboratorier och utsedda egenkontrollaboratorier som avses i 31 §.
Bestämmelser om gemensamt personuppgiftsansvariga finns i artikel 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG. Om två eller fler personuppgiftsansvariga gemensamt fastställer ändamålen med och medlen för behandlingen ska de vara gemensamt personuppgiftsansvariga. Gemensamt personuppgiftsansvariga ska under öppna former fastställa sitt respektive ansvar för att fullgöra skyldigheterna enligt förordningen, särskilt vad gäller utövandet av den registrerades rättigheter och sina respektive skyldigheter att tillhandahålla den information som avses i artiklarna 13 och 14, genom ett inbördes arrangemang, såvida inte de personuppgiftsansvarigas respektive skyldigheter fastställs genom unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som de personuppgiftsansvariga omfattas av. Enligt artikel 4 avses med register en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden. Enligt 2 mom. i paragrafen ska Livsmedelsverket och landskapen använda och uppdatera registren i den omfattning som det är nödvändigt för de uppgifter som avses i denna lag i egenskap av gemensamt personuppgiftsansvariga. Livsmedelsverket ska svara för underhåll och utveckling av de informationssystem som hänför sig till registrens funktion eftersom det ingår i verkets myndighetsuppgifter att planera, styra, utveckla och utföra livsmedelstillsyn på riksnivå.
Övriga tillsynsmyndigheter enligt denna lag har rätt att använda de data som ingår i de register som avses i 1 mom. i den omfattning som det är nödvändigt för deras lagstadgade uppgifter.
För att styra och utveckla tillsynen och för att utföra tillsyn ska Livsmedelsverket enligt 4 mom. föra riksomfattande register över hygienpasstestare som avses i 19 § 1 mom. och över de personer som deltar i ett test för hygienpasset som testarna arrangerar och som av en testare har beviljats hygienpass enligt 18 § 5 mom., organ med delegerade uppgifter som avses i 30 §, omständigheter som hänför sig till utredning av matförgiftningar och till uppföljning och kontroll av zoonoser utifrån anmälningar som avses i 33 § 4 mom. och 45 §, sådana primärproduktionsställen samt sådana delområdena och primärproduktionsställena i dem som avses i 50 § och som Livsmedelsverket har erkänt uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin, utbildade personer som genomgått den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i kapitel I i avsnitt IV i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004.
Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska enligt 5 mom. föra register över alkoholbutiker och platser för tillverkning och lagring av alkoholdrycker.
De register som avses i 1 och 4 mom. ingår enligt 6 mom. i det informationssystem för landsbygdsnäringsförvaltningen som avses i lagen om landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem (284/2008). Bestämmelser om de personuppgiftsansvarigas uppgifter ingår i 5 §.
I 83 § 4 mom. i den gällande lagen föreskrivs det att register över fiskefartyg och vattenbruksanläggningar förs i enlighet med lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (1048/2016) av jord- och skogsbruksministeriet. I enlighet med lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs (690/2010) för jord- och skogsbruksministeriet och landskapen register över fiskefartyg och vattenbruksfartyg. Bestämmelsen föreslås bli struken eftersom den inte längre behövs. Register över fiskefartyg och vattenbruksfartyg ska föras enligt dessa lagar. Vattenbruksanläggningar räknas som primärproduktionsställen och bestämmelser om register över dessa ingår i 1 mom.
82§.Uppgifter som registerförs. I de register som nämns i 81 § ska följande uppgifter införas: identifikationsuppgifter om tillsynsobjekten, identifikationsuppgifter om de primärproduktionsställen samt de biosektioner och primärproduktionsställen som ingår i dem som har erkänts enligt 51 §, för officiella laboratorier och utsedda egenkontrollaboratorier de analysmetoder som tillämpas vid bedömningen samt namn på den person som svarar för undersökningarna och övriga uppgifter som behövs för tillsynen över livsmedelsbestämmelserna.
Enligt 2 mom. är de identifikationsuppgifter som avses i 1 mom. företagarens namn, adress och företags- och organisationsnummer samt namn och adress för tillsynsobjektet. Identifikationsuppgifter om personer ska avregistreras när användningsändamålet inte längre existerar. I vissa fall kan användningsändamålet finnas kvar länge efter att verksamheten har upphört.
Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket publicera en förteckning över godkända laboratorier där uppgifterna enligt 2 mom. framgår. I registret kan också uppgifter om tillsyn över laboratorierna antecknas.
Enligt 4 mom. registerförs för hygienpasstestare och för de personer som deltar i ett test för hygienpasset och som av testarna har beviljats hygienpass identifikationsuppgifter och datum när hygienpasset har avlagts. Uppgifterna specificeras också i Livsmedelsverkets dataskyddsbeskrivningar. En förteckning med personuppgifter kan betraktas som ett personregister. För att personuppgifterna ska kunna publiceras krävs det bestämmelser i lag som anger att publicering av registret är ett av ändamålen med insamlingen av personuppgifter.
I övrigt tillämpas personuppgiftslagen (523/1999) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet på insamling av personuppgifter och införande av dem i registren samt på användning och utlämnande av registeruppgifter.
83 §. Statsandel. Enligt paragrafen tillämpas lagen om landskapens finansiering (--/--) på verksamhet som ett landskap ordnar med stöd av denna lag, om inte något annat bestäms genom lag.
15 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
84 §. Ikraftträdande. Paragrafen föreskriver om hur lagen träder i kraft. Lagen har bestämmelser om uppgifter för landskapen och ikraftträdandet förutsätter därför att landskapen har införts. Lagen träder därför i kraft samtidigt som lagstiftningen om landskapen.
Enligt 2 mom. upphävs genom den föreslagna lagen livsmedelslagen, men författningar som utfärdats med stöd av den kommer dock att gälla tills de ändras eller upphävs. Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
85 §. Övergångsbestämmelse. Paragrafen har en övergångsbestämmelse för livsmedelslokaler och primärproduktionsställen och för personer som är behöriga att utföra livsmedelstillsyn. De livsmedelslokaler och primärproduktionsställen som innan denna lag träder i kraft har godkänts eller anmälts enligt livsmedelslagen eller hälsoskyddslagen och de primärproduktionsställen som innan denna lag träder i kraft har registrerats enlig lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel får fortsätta med sin verksamhet utan separat godkännande eller anmälan.
Den som är behörig att utföra livsmedelstillsyn när denna lag träder i kraft anses enligt 2 mom. uppfylla behörighetskraven för motsvarande uppgifter enligt denna lag.