1.1  Bakgrund

Den gällande överenskommelsen mellan Finland och Sverige om internationell taxitrafik på väg (FördrS 10/2014 och 11/2014, nedan överenskommelsen) sattes i kraft i Finland genom lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen med Sverige om internationell taxitrafik på väg och om tillämpning av överenskommelsen (559/2012, nedan lagen om tillämpning av överenskommelsen) samt genom statsrådets förordning om sättande i kraft av överenskommelsen med Sverige om internationell taxitrafik på väg och om ikraftträdande av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen och om tillämpning av överenskommelsen (606/2012). 

Genom överenskommelsen legaliserades den taxitrafik som tidigare bedrivits i det nordliga gränsområdet mellan Finland och Sverige med stöd av ett ömsesidigt gentlemannaavtal. Orsaken till överenskommelsen var viljan att trygga transporterna och fortsätta utvecklandet av gränsområdet samt se till att den bedrivna verksamheten omfattas av lagstiftningen. I det nordliga gränsområdet mellan Finland och Sverige hade man redan före överenskommelsen länge idkat internationell taxitrafik över gränsen.  

Den taxitrafik över gränsen som legaliserats genom överenskommelsen består huvudsakligen av normal beställningstrafik, dvs. av transport av personer i båda riktningarna. Till en viss grad används den taxitrafik som bedrivs över gränsen också till sådana transporter som samhället stöder eller ordnar, som t.ex. kommuners skolskjutsar och transporter av personer med funktionshinder samt till sådana transporter som ersätts enligt sjukförsäkringslagen eller motsvarande lag i Sverige. Den internationella taxitrafik som bedrivs med stöd av överenskommelsen är livligast i området kring Torneå och Haparanda. I övrigt bedrivs sådan trafik i Övertorneå, Pello, mellan Kolari och Pajala samt i Muonio och Enontekis. Antalet svenska taxibilar har minskat i hela gränstrakten och särskilt under kvällstid är det svårt att få taxi på svenska sidan. 

Enligt överenskommelsen får en finländsk taxiföretagare transportera passagerare från Finland till Sverige och en svensk taxibilist transportera passagerare från Sverige till Finland. Överenskommelsen tillåter också sådan trafik där ett finländskt taxiföretag transporterar passagerare från Sverige till Finland och ett svenskt taxiföretag transporterar passagerare från Finland till Sverige. Då förutsätts dock att transporten är förbeställd eller att ingen lokal taxi finns tillgänglig. Det är också tillåtet att transportera passagerare genom den andra staten till en tredje stat, om nya passagerare inte tas upp under genomresan. 

Överenskommelsen förbjuder cabotage, dvs. transporter mellan två platser inom den andra avtalsslutande partens territorium, bortsett från tillfälliga resor med direkt anknytning till tillåten trafik för samma passagerare, såsom lokala skolutflykter. 

Bakgrunden till ändringen av överenskommelsen är lagen om transportservice (320/2017) som trädde i kraft den 1 juli 2018 och som innehåller flera lagändringar som gäller taxitrafiken. Detta ledde till att överenskommelsen om taxitrafik mellan Sverige och Finland föråldrades till vissa delar, och detta medförde ett behov av en ändring av överenskommelsen och en revidering av lagen om tillämpning av överenskommelsen. 

1.2  Beredning

Beredning av ändringen av överenskommelsen

Bestämmelser om ändring av överenskommelsen finns i artikel 12 i överenskommelsen, enligt vilken överenskommelsen kan ändras genom ett skriftligt avtal mellan de avtalsslutande parterna. Beredningen av ändringen av överenskommelsen inleddes 2018 i samband med beredningen av lagen om transportservice. Förhandlingsdelegationen för förhandlingarna om överenskommelsen tillsattes den 15 juni 2018. Förhandlingsdelegationen bestod av tjänstemän vid kommunikationsministeriet. Parterna kom överens om ändringar i överenskommelsen under 2019, då en skriftlig ändring av överenskommelsen bereddes på det sätt som förutsätts i artikel 12 i överenskommelsen.  

Undertecknandet av ändringen av överenskommelsen fördröjdes bl.a. på grund av covid-19-läget. Ändringen av överenskommelsen undertecknades i Helsingfors den 11 mars 2022. Ändringen av överenskommelsen undertecknades på Finlands regerings vägnar av Finlands ambassadör i Sverige Maimo Henriksson. 

Nationell beredning

För att sätta i kraft ett fördrag och ändringar i ett fördrag i Finland krävs det ett förfarande enligt 93–95 § i grundlagen. Vid presidentföredragningen den 11 februari 2022 beviljade republikens president Finlands ambassadör i Sverige Maimo Henriksson och ambassadörens ställföreträdare Jouni Laaksonen fullmakt att underteckna ändringen av överenskommelsen. 

På basis av grundlagens 94 § ska riksdagen godkänna fördrag och fördragsändringar som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller som annars har betydelse ur grundlagssynvinkel. Enligt grundlagens 95 § 1 mom. ska de bestämmelser i fördrag och andra internationella förpliktelser som hör till området för lagstiftningen sättas i kraft genom lag. Frågan om ändringarna i överenskommelsen hör till området för lagstiftningen behandlas i avsnitt 11.1 i propositionen. 

Utkastet till överenskommelse var på remiss i Finland 2019. Utlåtande om utkastet till överenskommelse erhölls av Polisstyrelsen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet, Simo Vanhapiha/Tundrea Oy, utrikesministeriet, Suomen Taksiliitto ry, Transport- och kommunikationsverket Traficom samt Ålands landskapsregering. I remissvaren motsatte man sig inte ändringen av överenskommelsen. 

Regeringspropositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid kommunikationsministeriet. Utlåtande om propositionsutkastet begärdes av sammanlagt 26 olika instanser. I remissvaren understöddes ikraftsättandet av överenskommelsen, även om det också lades fram tekniska korrigeringsförslag och vissa andra synpunkter. Remissyttrandena behandlas närmare i 5 kap. i regeringens proposition. 

6.1  Ändringen av överenskommelsen

I inledningen till ändringen av överenskommelsen konstaterar parterna att de önskar ändra den överenskommelse som ingicks i Reykjavik den 29 augusti 2011. 

Artikel 1. I artikeln finns bestämmelser om de ändringar som ska göras i överenskommelsen genom ändringen av överenskommelsen. 

Artikel 2. I artikeln föreskrivs det om ikraftträdandet av ändringen av överenskommelsen. I bestämmelserna om ikraftträdande har man beaktat den tid som lagstiftningsförfarandet i Finland kräver. Ändringen av överenskommelsen träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter den dag då parterna genom utväxling av diplomatiska noter har meddelat varandra att de förfaranden som krävs för ikraftträdandet har slutförts.I artikeln bestäms att ändringen av överenskommelsen upphör att vara i kraft när överenskommelsen upphör att vara i kraft. 

6.2  Bestämmelser som ändras genom ändringen av överenskommelsen och deras förhållande till lagstiftningen i Finland

Artikel 2. Definitioner. Artikeln innehåller de viktigaste definitioner som används i överenskommelsen. I överenskommelsen avses med taxitrafik sådan yrkesmässig och icke tidtabellsbunden trafik för persontransporter med ett sådant fordon som får användas för taxitrafik enligt den nationella lagstiftningen i den stat inom vars territorium taxiföretaget är etablerat.  

Parterna har genom ändringen av överenskommelsen kommit överens om att i artikel 2.1, där taxitrafik definieras, stryka bestämmelsen om att taxitrafiken ska vara icke tidtabellsbunden. Det har varit nödvändigt att precisera bestämmelsen i överenskommelsen till denna del, eftersom gällande lagstiftning inte hindrar dem som bedriver taxitrafik från att ordna tidtabellsbunden taxitrafik. 

Artikel 5.Skyldigheter för den som utför taxitrafik. Artikeln innehåller allmänna skyldigheter för trafikidkare och taxiförare som utför tillåten trafik i enlighet med överenskommelsen. Sådana är skyldigheten att använda taxameter, skyldigheten att i fordonet medföra vissa dokument och skyldigheten att på begäran visa upp dessa dokument för de tillsynsmyndigheter som nämns i överenskommelsen. 

Parterna har genom en ändring av överenskommelsen kommit överens om att ändra artikel 5 punkt a. Artikel 5 punkt a har ändrats så att till den har fogats en precisering om att transporten förutom i taxameter även kan registreras i annan liknande anordning, om detta krävs i enlighet med den lagstiftning som gäller i taxiföretagets hemstat. Det har varit nödvändigt att ändra punkten, eftersom formuleringen i den ursprungliga överenskommelsen baserar sig på upphävd lagstiftning. Om användning av taxameter i taxitrafik inom landet föreskrevs i den upphävda fordonslagen (1090/2002) och närmare i en förordning av kommunikationsministeriet om fordons konstruktion och utrustning (1256/1992) samt i den upphävda statsrådsförordningen om taxitrafikens konsumentpriser som tidigare utfärdades årligen. Genom ändringen av överenskommelsen har bestämmelsen getts en mer allmän ordalydelse för att beakta de ändringar som skett i den nationella lagstiftningen. 

I taxitrafik som bedrivs med stöd av överenskommelsen iakttas kraven i 15 a § i lagen om transportservice om de uppgifter som ska samlas in om taxiresor och om de instrument som används för att samla in uppgifterna. I 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om sättande i kraft av överenskommelsen, som föreslås bli ändrad, åläggs att iaktta bestämmelserna om uppgifter som ska samlas in om taxiresor i 15 a § i lagen om transportservice. Enligt 15 a § 1 mom. i lagen om transportservice svarar och sörjer en tillståndshavare som tillhandahåller persontrafik för att det i fordon för taxitrafik används taxameter som uppfyller kraven enligt lagen om mätinstrument (707/2011) eller något annat instrument eller system som på ett tillförlitligt sätt för varje taxiresa i elektronisk form samlar in behövliga identifieringsuppgifter samt uppgifter om resan, dess pris och betalningssätt. Vidare enligt 15 a § 3 mom. i samma lag meddelar transport- och kommunikationsverket närmare tekniska föreskrifter om de andra instrument eller system som avses i 1 mom. samt om förvarandet av de uppgifter som samlats in med dem. 

Artikel 6.Dokument. I artikeln räknas upp de dokument som alltid ska medföras i fordonet. En finländsk taxibilist och taxiförare ska se till att det i bilen finns följande dokument: taxitillståndet i original, körtillståndet för taxiförare eller motsvarande tidigare tillstånd, del I av registreringsutdraget för bilen eller del I av registreringsintyget, som bevisar att fordonet kan användas utomlands, intyg över plombering av taxameter, körjournal för förare, om det finns säkerhetskamera i bilen registerbeskrivning för kameran samt statsrådets gällande förordning om taxitrafikens konsumentpriser eller motsvarande prislista eller utredning över grunderna för hur avgifterna bestäms. I artikeln anges också de dokument som krävs av svenska taxibilister.  

Parterna har genom ändringen av överenskommelsen kommit överens om flera ändringar i artikel 6. 

Kravet på taxitillståndet i original i punkt 1 i första stycket i artikeln har ändrats till krav på en kopia av det tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik. Det har varit nödvändigt att korrigera formuleringen ”taxitillståndet i original” till ”kopia” eftersom den svenska gränsmyndigheten inte har tillgång till finländska informationssystem och taxiföraren därför behöver medföra en kopia av det tillstånd som krävs för att bedriva verksamheten. Dessutom har termen ”taxitillstånd” i artikeln ändrats till ”tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik” Enligt gällande nationell lagstiftning kan taxitrafik bedrivas med taxitrafiktillstånd, godstrafiktillstånd eller persontrafiktillstånd. Bestämmelser om behövliga tillstånd och beviljandet av dem finns i 4–6 § i lagen om transportservice. 

Parterna har ändrat punkt 2 i första stycket i artikeln genom att stryka bestämmelsen om sådant yrkestillstånd för personbil som är begränsat till framförande av invalidtaxi. Ändringen var behövlig eftersom det enligt gällande lagstiftning inte längre finns sådana yrkestillstånd som är begränsade till endast framförande av invalidtaxi. 

Till punkt 4 i första stycket i artikeln har fogats preciseringar av samma slags som i artikel 5 punkt a om att intyg över plombering av taxameter krävs om sådant krävs i enlighet med den nationella lagstiftningen. Ändringen är motiverad, eftersom den nationella lagstiftningen om användning av taxameter har ändrats på det sätt som beskrivits i samband med ändringen av artikel 5 punkt a. Således förutsätts det inte att intyg över plombering av taxametern ska medföras i fordonet om någon annan anordning eller något annat system används som på ett tillförlitligt sätt samlar in behövliga identifieringsuppgifter och om prissättningen av taxiresan inte grundar sig på mätning med taxameter av den sträcka som tillryggalagts eller den tid som använts för resan. 

Kravet i punkt 7 i första stycket i artikeln om att medföra statsrådets gällande förordning om taxitrafikens konsumentpriser eller motsvarande prislista eller utredning över grunderna för hur avgifterna bestäms har strukits i artikeln. Kravet baserar sig på upphävd lagstiftning. I 16 § i den upphävda lagen om taxitrafik föreskrevs det om taxitrafikens konsumentpriser som årligen skulle utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt den upphävda lagen skulle prislistan finnas tillgänglig i bilen. I gällande nationell lagstiftning finns ingen sådan bestämmelse, och därför var det nödvändigt att stryka denna bestämmelse i överenskommelsen. 

Finländska taxiföretagare som bedriver taxitrafik med stöd av överenskommelsen ska iaktta gällande nationell lagstiftning om prissättning av taxitrafiktjänster. I 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om tillämpning av överenskommelsen, som föreslås bli ändrad, föreskrivs att ett taxiföretag som är etablerat i Finland är vid utförande av sådan taxitrafik som avses i överenskommelsen om taxitrafik skyldigt att iaktta de bestämmelser om taxitrafikens konsumentpriser som taxiföretagen ska iaktta i inrikes trafik. Bestämmelser om prissättning av taxitrafiktjänster finns i 152 § i lagen om transportservice, där det föreskrivs om grunderna för hur priset bestäms och det sätt på vilket informationen ska läggas fram. En tillståndshavare som tillhandahåller persontrafik samt den som tillhandahåller förmedlingstjänster ska bl.a. informera konsumenten om resans totalpris eller grunderna för prissättningen innan en taxiresa inleds eller beställningen bekräftas. Om priset inte är fast, ska tillståndshavaren informera passageraren om priset på en exempelresa innan taxiresan börjar. Prisuppgifterna ska läggas fram på ett sådant sätt att de är lättillgängliga för konsumenterna innan resan börjar. 

Punkt 5 i andra stycket i artikeln har ändrats så att det krävs ett protokoll från taxameterbesiktning eller liknande om sådant krävs i enlighet med den nationella lagstiftningen. Ändringen gäller de dokument som krävs av svenska taxibilar. Genom att ändra artikeln till en mer allmänt hållen form beaktas eventuella ändringar som sker i Sveriges nationella lagstiftning.  

Artikel 9.Behöriga myndigheter. I artikeln definieras vad som avses med behöriga myndigheter i olika artiklar i överenskommelsen. Behöriga myndigheter enligt artikel 8 i överenskommelsen är den närings-, trafik- och miljöcentral som har beviljat taxitillståndet i Finland och Transportstyrelsen i Sverige. Dessa myndigheter är skyldiga att underrätta varandra om ett taxiföretag bryter mot bestämmelser i överenskommelsen på den andra avtalsslutande statens territorium. 

I ändringen av överenskommelsen har man kommit överens om att ändra första stycket i artikeln så att närings-, trafik- och miljöcentralen har strukits som beviljare av taxitillstånd och formuleringen ändrats till en mer allmän form så att det i artikeln hänvisas till den myndighet som har beviljat taxitillståndet. Tillstånd som behövs för att bedriva taxitrafik beviljas numera av Transport- och kommunikationsverket. Bestämmelser om beviljande av tillstånd som behövs för att bedriva taxitrafik finns i 6 § i lagen om transportservice. 

7.1  Lagen om överenskommelsen med Sverige om ändring av överenskommelsen om taxitrafik på väg

Lagförslaget i regeringens proposition är ett sedvanligt förslag till blankettlag om sättande i kraft av en internationell överenskommelse. I lagförslaget ingår bestämmelser om att de bestämmelser som avtalats i överenskommelsen genom ändringen av överenskommelsen och som hör till området för lagstiftningen ska gälla som lag sådana som Finland har förbundit sig till dem, samt om att bestämmelser om ikraftträdandet av de övriga bestämmelserna och av alla ändringar ska utfärdas genom förordning av statsrådet. 

1 §. I 1 § i lagförslaget föreslås en bestämmelse enligt vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den i Helsingfors den 11 mars 2022 mellan Republiken Finlands regering och Konungariket Sveriges regering ingångna överenskommelsen om ändring av överenskommelsen mellan Republiken Finlands regering och Konungariket Sveriges regering om internationell taxitrafik på väg (FördrS 10 och 11/2014) ska gälla som lag, sådana som Finland har förbundit sig till dem. 

2 §. Enligt föreslagna 2 § utfärdas bestämmelser om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringen av överenskommelsen som inte hör till området för lagstiftningen genom förordning av statsrådet. 

3 §. Enligt föreslagna 3 § utfärdas bestämmelser om ikraftträdandet av lagen genom förordning av statsrådet. Förordningen av statsrådet ska utfärdas efter det att båda parterna i enlighet med artikel 2 i ändringen av överenskommelsen har underrättat varandra på diplomatisk väg om att de nationella åtgärder som ikraftträdandet av ändringen av överenskommelsen förutsätter har slutförts. Ändringen av överenskommelsen träder i kraft trettio (30) dagar efter den dag då den senare underrättelsen har lämnats. 

7.2  Lagen om ändring av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen med Sverige om internationell taxitrafik på väg och om tillämpning av överenskommelsen

2 §. Skyldigheter för taxiföretag.I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det fortfarande om den prissättning som ska iakttas i trafik enligt överenskommelsen. Det föreslås dock att 1 mom. 1 punkten ändras så att i stället för bestämmelserna om taxitrafikens konsumentpriser iakttas bestämmelserna om konsumentpriser i lagen om transportservice (320/2017) och föreskrifter som utfärdats med stöd av dem och som taxiföretagen ska iaktta i inrikes trafik. Genom ändringen preciseras ordalydelsen i punkten så att den beaktar de ändringar som gjorts i den nationella regleringen om prissättningen av taxitjänster. Statsrådets förordning om de maximipriser som tas ut hos konsumenterna i taxitrafiken upphävdes i samband med att lagen om transportservice trädde i kraft. Bestämmelser om prissättningen av taxitrafiktjänster finns för närvarande i 152 § i lagen om transportservice och i Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter som meddelats med stöd av den paragrafen. 

Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ändras så att stationsplatsskyldigheten slopas och att det i punkten i stället åläggs att iaktta bestämmelserna i 15 a § i lagen om transportservice om de uppgifter som ska samlas in om taxiresor. Överenskommelsen tillåter cabotage endast i särskilda situationer, och därför anses det inte nödvändigt att i lagen om tillämpning av överenskommelsen särskilt förplikta föraren att återvända till hemstaten efter transporten. Den uttryckliga stationsplatsskyldigheten grundade sig på den upphävda lagen om taxitrafik (217/2017). I lagen om transportservice finns inte längre bestämmelser om skyldighet i fråga om stationsplats. I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det i fortsättningen om skyldigheten att registrera uppgifter om taxitrafik enligt överenskommelsen. Skyldigheten baserar sig på artikel 5 punkt a i överenskommelsen, enlig vilken transporten ska registreras i taxameter eller liknande om sådant krävs i enlighet med den lagstiftning som gäller i taxiföretagets hemstat. Enligt lagen om transportservice är det inte längre obligatoriskt att använda taxameter om priset på taxiresan inte grundar sig på mätning under resans gång av den tid som använts för resan och den tillryggalagda sträckan. I 15 a § i lagen om transportservice förutsätts däremot att de uppgifter som krävs i lagen samlas in i elektronisk form om varje taxiresa.  

Det föreslås att paragrafens gällande 2 mom. upphävs. Paragrafens 2 mom. innehåller en bestämmelse som motsvarar 24 § i den upphävda lagen om taxitrafik om tystnadsplikt för taxiföretag och personer som arbetar vid taxiföretag. I lagen om transportservice finns det inte längre bestämmelser om någon särskild tystnadsplikt för taxiföretag och personer som arbetar vid dem.  

Till sitt innehåll motsvarar 3 mom. i huvudsak den gällande bestämmelsen. I bestämmelsens ordalydelse görs en teknisk ändring. 

3 §.Återkallande av tillstånd. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras från Påföljder till Återkallande av tillstånd. Återkallande av tillstånd är en administrativ säkringsåtgärd och inte en påföljd.  

Till sitt innehåll ska 1 mom. i huvudsak motsvara den gällande bestämmelsen. I 1 mom. ändras Transport- och kommunikationsverket till den myndighet som svarar för återkallandet av tillstånd. Ändringen av myndigheten är en ändring av teknisk natur. Myndighetsuppgifterna i anslutning till taxiregleringen överfördes först i samband med att lagen om transportservice trädde i kraft den 1 juli 2018 från närings-, trafik- och miljöcentralerna till Trafiksäkerhetsverket och den 1 januari 2019 vidare till Transport- och kommunikationsverket. 

Ordalydelsen om återkallande av tillstånd i 1 mom. preciseras så att ordalydelsen ska återkallas ändras till formen kan återkallas. Syftet med preciseringen av ordalydelsen är att beakta Transport- och kommunikationsverkets möjlighet att ge en i 4 och 5 mom. avsedd anmärkning eller varning i stället för att återkalla tillståndet. Ordalydelsen är i linje med bestämmelserna om återkallande av tillstånd i 242 § i lagen om transportservice. 

Dessutom ändras i 1 mom. termen taxitillstånd som används i den upphävda lagen om taxitrafik till tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik. Enligt 4 § i lagen om transportservice får taxitrafik bedrivas förutom med taxitrafiktillstånd även med persontrafiktillstånd eller godstrafiktillstånd förutsatt att en anmälan enligt 4 § i lagen om transportservice om bedrivande av taxitrafik har gjorts till Transport- och kommunikationsverket. 

Till sitt innehåll ska 2 mom. i huvudsak motsvara den gällande bestämmelsen. I 2 mom. föreslås motsvarande preciseringar som i 1 mom. i fråga om den behöriga myndigheten, återkallande av tillstånd och tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik. 

Det föreslagna 3 mom. är helt nytt. I momentet föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets rätt att i de situationer som avses i 1 och 2 mom. omedelbart omhänderta en tillståndshandling för den tid ärendet utreds, när verket överväger att återkalla tillståndet. Om tillståndet inte återkallas, ska tillståndshandlingen returneras utan dröjsmål. I 242 § 5 mom. i lagen om transportservice finns bestämmelser om motsvarande rätt att omhänderta en tillståndshandling. 

Till sitt innehåll ska 4 mom. i huvudsak motsvara gällande 3 mom. I 4 mom. föreslås motsvarande ändring gällande den behöriga myndigheten som i 1 och 2 mom. Till momentet fogas en motsvarande rätt för Transport- och kommunikationsverket som i 245 § i lagen om transportservice att förutom varningar ge även anmärkningar. Det föreslås att en anmärkning eller varning ska kunna ges om ett återkallande av tillståndet skulle vara oskäligt och de brister, förseelser eller försummelser som har framkommit kan rättas till. Transport- och kommunikationsverket kan ge en varning om en anmärkning inte kan anses tillräcklig med beaktande av omständigheterna i ärendet som helhet. I momentet stryks som onödig den varning som följer av ringa förseelser som avses i 1 mom. 

Till sitt innehåll ska föreslagna 5 mom. i huvudsak motsvara gällande 4 mom. Om grunden för återkallande av tillståndet eller för varningen är sådan att den kan rättas till ska Transport- och kommunikationsverket enligt det föreslagna 5 mom. innan tillståndet återkallas eller varningen meddelas ge taxiföretaget möjlighet rätta till bristen eller försummelsen. Bristen eller försummelsen ska rättas till inom en av Transport- och kommunikationsverket utsatt tid. I momentet upphävs bestämmelsen om minimitiden för tidsfristen för att rätta till bristerna eller försummelserna, eftersom bestämmelser om någon sådan minimitid inte finns i lagen om transportservice. 

3 a §.Avgift för trafikförseelse som påförs för dokumentförseelse.Till lagen fogas en ny 3 a §. I 1 mom. föreslås att föraren ska kunna påföras en avgift för trafikförseelse på 40 euro, om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i artikel 5 i överenskommelsen bestäms om medförande och uppvisande av dokument som krävs vid framförande av fordon. Paragrafen motsvarar bestämmelserna om förseelser som gäller handlingar för ett motordrivet fordon i 268 § i lagen om transportservice.  

I 2 mom. föreslås att i fråga om påförande av avgift för trafikförseelse, innehållet i beslutet om avgiften, delgivningen av beslutet, betalningstiden för avgiften och verkställigheten av avgiften ska 6 kap. i vägtrafiklagen tillämpas. 

4 §.Beskattning. Hänvisningen i 1 mom. till 2 § 1 mom. i bilskattelagen (1482/1994) korrigeras så att den gäller den reviderade bilskattelagen. Dessutom görs en teknisk ändring i ordalydelsen. 

5 §.Olovligt utförande av taxitrafik mellan Finland och Sverige. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar brottsbenämningen.  

I paragrafen föreslås en ändring av 1 mom. 1 punkten, vars ordalydelse baserar sig på den upphävda lagen om taxitrafik. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras så att paragrafens ordalydelse ”bedriver yrkesmässig persontrafik” ändras till "bedriver yrkesmässig transport av personer på väg”. Ändringen motsvarar den formulering som gäller bedrivande av taxitrafik i 4 § i lagen om transportservice. Dessutom föreslås det att hänvisningen i 1 mom. 1 punkten till personbil eller sådant fordon i kategori N som avses i 20 § i fordonslagen (82/2021) ska ändras. Enligt förslaget ska det krävas tillstånd för yrkesmässig transport av personer på väg med sådan personbil, paketbil, lastbil, trehjuling, lätt fyrhjuling eller tung fyrhjuling som avses i fordonslagen. Genom ändringen ändras 1 mom. 1 punkten så att den motsvarar bestämmelsen i 4 § i lagen om transportservice där det anges med vilka fordon yrkesmässig transport av personer kräver tillstånd. Dessutom föreslås det att 1 mom. 1 punkten ska preciseras så att det till punkten fogas en hänvisning till det tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik som förutsätts i artikel 6 i överenskommelsen om taxitrafik. 

Det föreslås att 3 mom. ska upphävas där det föreskrivs om bötespåföljder om ett taxiföretag försummar skyldigheterna enligt artikel 5 i överenskommelsen att registrera transporten i en taxameter eller medföra eller visa upp de dokument som förutsätts i överenskommelsen.  

Påföljdssystemet för trafikförseelser har omarbetats så att en del av förseelserna inom vägtrafiken inte längre omfattas av det straffrättsliga systemet utan i stället omfattas av administrativa påföljder. De gärningar som är straffbara enligt 3 mom. ska enligt lagen om transportservice inte bestraffas med böter, och därför upphävs bötesbestämmelsen också i lagen om tillämpning av överenskommelsen. 

Enligt lagen om transportservice är det obligatoriskt att använda taxameter om priset på taxiresan grundar sig på mätning under resans gång av den tid som använts för resan och den tillryggalagda sträckan. I 15 a § i lagen om transportservice förutsätts dessutom att de uppgifter som krävs i lagen samlas in i elektronisk form om varje taxiresa. Bestämmelser om de prissättningsprinciper som ska iakttas i trafik enligt överenskommelsen finns i 2 § 1 mom. 1 punkten i denna lag och bestämmelser om skyldigheten att samla in uppgifter i 2 § 1 mom. 2 punkten. Den som försummar att använda taxameter när prissättningen av taxiresan grundar sig på mätning av den tid som använts för resan eller den sträcka som tillryggalagts eller försummar att iaktta skyldigheten att samla in uppgifter, ska kunna påföras administrativa påföljder enligt 3 § i denna lag. Bestämmelser om dokumentförseelser finns i den nya 3 a § som föreslås i denna lag och där det föreskrivs om en ny avgift för trafikförseelse på 40 euro. Påföljderna motsvarar påföljderna enligt lagen om transportservice. 

6 §.Myndigheternas rätt att få uppgifter. Paragrafens 1 mom. ändras så att den rätt att få uppgifter som anges i paragrafen i stället för närings-, trafik- och miljöcentralen ska gälla Transport- och kommunikationsverket, som för närvarande är den behöriga myndighet som avses i artikel 8 i överenskommelsen. Ändringen är av teknisk natur.  

7 §.Myndigheternas rätt att avbryta en transport. I paragrafen upphävs 2 mom. där det föreskrivs om rätten för en tjänsteman som avbryter en transport att omhänderta ett intyg om att bilen är registrerad och bilens registreringsskyltar samt om återlämnande av dem när det inte längre finns grund för avbrytandet av transporten. Paragrafens 2 mom. grundar sig på den upphävda lagen om taxitrafik, och bestämmelser om motsvarande förfarande finns inte i lagen om transportservice. I 200 § i lagen om transportservice finns det bestämmelser om polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets rätt att granska de dokument som krävs för transport enligt denna lag och möjlighet att avbryta transporten om de saknas, men i lagen finns det inte några bestämmelser om omhändertagande och återlämnande av intyg om att bilen är registrerad och bilens registreringsskyltar i sådana situationer. 

Bestämmelser om den avgift för trafikförseelse som följer av en dokumentförseelse finns i den nya 3 a § som föreslås i denna lag och bestämmelser om bötes- eller fängelsestraff för bedrivande av trafik i strid med överenskommelsen i 5 § i denna lag. Trafik som strider mot överenskommelsen har inte observerats i någon betydande utsträckning i området. Ovannämnda påföljder för överträdelse av bestämmelserna i överenskommelsen har i sig ansetts vara tillräckliga. 

8 §.Ändringssökande. Det föreslås att 1 mom. ändras i paragrafen. I paragrafen föreskrivs om rätten att begära omprövning i beslut som meddelats med stöd av denna lag på det sätt som anges i förvaltningslagen. Beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Med stöd av 1 mom. ska beslutet iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.  

Bestämmelserna om begäran om omprövning, ändringssökande och skyldigheten att iaktta beslutet finns i sin helhet i 1 mom. 

12.1  Behovet av riksdagens samtycke

Enligt 94§ 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis ska en bestämmelse anses höra till området för lagstiftningen, om den gäller utövande eller begränsning av någon grundläggande fri- eller rättighet som är skyddad i grundlagen, om den i övrigt gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter, om den sak som bestämmelsen gäller enligt grundlagen ska föreskrivas i lag, eller om det finns lagbestämmelser om den sak som lagen gäller eller om det enligt rådande uppfattning i Finland ska lagstiftas om saken. Enligt grundlagsutskottet hör en bestämmelse om en internationell förpliktelse enligt dessa kriterier till området för lagstiftningen oavsett om den strider mot eller överensstämmer med en lagbestämmelse i Finland. Se t.ex. GrUU 11/2000 rd och GrUU 12/2000 rd. 

På ovan nämnda grunder omfattas i princip samtliga ändringar av bestämmelserna i överenskommelsen av kravet på godkännande av riksdagen. 

Ändringen av artikel 2 i överenskommelsen innehåller en definition av taxitrafik. Bestämmelser som indirekt påverkar tillämpningen och tolkningen av sådana materiella bestämmelser som hör till området för lagstiftningen hör också själva till området för lagstiftningen. Se GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd. Även om denna bestämmelse endast formaliserar en redan befintlig praxis och kompletterar föremålet och tillämpningsområdet för överenskommelsen, hör den till området för lagstiftningen. 

De bestämmelser som ingår i ändringen av artikel 5 i överenskommelsen förpliktar taxiföraren och innehavaren av ett tillstånd som berättigar till att bedriva taxitrafik att använda taxameter, om den nationella lagstiftningen så kräver, samt att i fordonet medföra vissa dokument och visa upp dem för de tillsynsmyndigheter som avses i artikeln. Bestämmelserna gäller grunderna för individens skyldigheter, och bestämmelser om dessa finns i Finland i fordonslagen (82/2021) och lagen om transportservice (320/2017). Också de ändringar av artikel 6 som gäller definitionen av de dokument som det hänvisas till i artikel 5, hör till området för lagstiftningen. Bestämmelser om de dokument som avses i artikel 6 finns i lagen om transportservice (320/2017), fordonslagen (82/2021), arbetstidslagen (872/2019) och dataskyddslagen (1050/2018).  

Ändringarna av artikel 9 innehåller bestämmelser om vad som avses med behöriga myndigheter i andra artiklar i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen. Bestämmelser som indirekt inverkar på innehållet i och tillämpningen av materiella avtalsbestämmelser som hör till området för lagstiftningen hör enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis till området för lagstiftningen. Artikel 9 i överenskommelsen ska således anses höra till området för lagstiftningen. 

12.2  Behandlingsordning

Ändringarna i överenskommelsen är av teknisk natur och utgör ingen väsentlig revidering av bestämmelserna i den överenskommelse som trädde i kraft den 25 november 2012. Behöriga myndigheter för parterna är enligt artikel 9 i överenskommelsen för Finlands del kommunikationsministeriet och för Konungariket Sveriges del näringsdepartementet. I artikel 10 i överenskommelsen har det avtalats om en blandad kommitté för de behöriga myndigheterna som ska behandla frågor i samband med tillämpningen av överenskommelsen. Vidare har det i artikel 12 avtalats att överenskommelsen kan ändras genom ett skriftligt avtal mellan de avtalsslutande parterna. De ändringar i överenskommelsen som parterna nu har kommit överens om har beretts i samarbete mellan kommunikationsministeriet och Konungariket Sveriges näringsdepartement på det sätt som avses i artikel 12. De avtalade ändringarna i överenskommelsen har ansetts vara behövliga på grund av att Finlands nationella lagstiftning ändrades då lagen om trafikservice trädde i kraft. Ändringarna i överenskommelsen preciserar och förtydligar tillämpningspraxis för bestämmelserna i den gällande överenskommelsen. Ändringarna i överenskommelsens bestämmelser saknar betydelse ur grundlagssynvinkel – de påverkar t.ex. inte näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen eller de övriga grundläggande fri- och rättigheterna. 

Den nya 3 a § som föreslås i lagen om tillämpning av överenskommelsen innebär att det kommer in en administrativ påföljd av straffkaraktär i lagen. Grundlagsutskottet har i sak jämställt administrativa påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder Se t.ex. GrUU 61/2014 rd, GrUU 28/2014 rd, GrUU 14/2013 rd, GrUU 32/2005 rd samt konstaterat att även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte direkt gäller administrativa påföljder kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte förbigås i ett sammanhang som här. Se t.ex. GrUU 9/2018 rd och GrUU 46/2021 rd, punkt 13. I den nya 3 a § som föreslås i lagen om tillämpning av överenskommelsen anges de gärningar för vilka påföljdsavgift kan påföras samt påföljder för vilka en fast avgift tas ut. 

På grund av att en påföljdsavgift har karaktären av en inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna ska de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna beaktas i regleringen. Kravet på godtagbarhet förutsätter att det ska finnas ett vägande samhälleligt behov av och en med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbar grund för påföljdsavgiften. Se GrUU 23/1997 rd, Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med det nationella påföljdssystemet för vägtrafiken, där ringa förseelser inom vägtrafiken har flyttats bort från det straffrättsliga systemet. Detta har förändrat gärningarnas klandervärdhet och karaktär. När bestämmelser om sanktioner införs ska det förutom vid lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet även fästas särskild vikt vid avgränsningen av bestämmelserna och vid rättsskyddet för dem som sanktionerna gäller. Se GrUU 49/2017 rd Dessa omständigheter har beaktats genom en exakt formulering av straffbestämmelsen samt genom bestämmelserna om begäran om omprövning och ändringssökande. Kravet på proportionalitet förutsätter en avvägning av om påföljdsavgiften är nödvändig för att skydda det bakomliggande skyddsintresset. Det gäller på denna punkt att avgöra om samma syfte kan nås på något annat sätt, som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna, än beläggande med straff. Se GrUU 23/1997 rd. I fråga om den föreslagna 3 a § är gärningarna i nuläget straffbara med hot om böter. Till denna del beaktas i förslaget ultima ratio-principen, i enlighet med vilken användningen av straffrättsliga påföljder ska tillgripas först som en sista utväg. Av proportionalitetskravet kan också härledas ett krav som förutsätter en bedömning av påföljdsavgiftens stränghet. När stränghetsgraden bestäms ska det beaktas hur klandervärd den gärning eller försummelse som ska sanktioneras är. Proportionalitetskravet förutsätter även att regleringen innehåller bestämmelser om påföljdernas eurobelopp. Se GrUU 56/2014 rd, GrUU 16/2013 rd, GrUU 23/1997 rd, GrUU 46/2021 rd 

Eftersom överenskommelsen inte innehåller bestämmelser som gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. eller 95 § 2 mom. i grundlagen, kan ändringen av överenskommelsen enligt regeringens uppfattning godkännas med enkel majoritet. Även de ändringar som föreslås i lagen om tillämpning av överenskommelsen och i lagen om verkställighet av böter kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.