1  Lagförslag

9 §.Ersättningens belopp. Största delen av de skador som ska ersättas med stöd av viltskadelagen är skador på ren som orsakats av stora rovdjur. År 2017 steg skadorna på ren till 11,2 miljoner euro. Rättslig grund för systemet för ersättning för skador på ren är artikel 213 i enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden (Single CMO Regulation). Kommissionens genomförandebeslut (31.3.2016, C(2016) 1752 final) begränsar ersättningarna till renhushållningen till 10 miljoner euro.  

Det ökade antalet skador på ren kan i framtiden allt oftare leda till en situation där ersättningarna måste skäras ner för alla skadelidande. Om skadorna på ren stiger så att de överstiger gränsen på 10 miljoner euro kommer också nedskärningsprocenten för skador på husdjur att stiga. Exempelvis 2016 skars skadorna på ren ner med 4 procent på grund av kommissionens genomförandebeslut, men skadorna på husdjur kunde betalas till fullt belopp. Det anslag som i statsbudgeten reserverats för skador orsakade av stora rovdjur, dvs. 8,9 miljoner euro, räckte dock inte 2017 till för att ersätta skadorna till fullt belopp. Ersättningarna för skador orsakade av stora rovdjur måste skäras ner med 26 procent, dvs. med ca 3 miljoner euro. Över 94 procent av skadorna var skador på ren. Andra skador än skador på ren som orsakats av stora rovdjur uppgick 2017 till sammanlagt knappt 0,6 miljoner euro. På grund av nedskärningen kunde endast 0,46 miljoner euro av dessa ersättningar betalas ut. De skador som orsakats av rovdjur inom renskötselområdet har alltså större inverkan på utbetalningen av ersättningar i övriga Finland än på utbetalningen av ersättning för skador på ren, eftersom kommissionens betalningstak innebar att nedskärningen inom renhushållningen var 17 procent, medan den var 26 procent vid skador på husdjur.  

I centrum för den konflikt som orsakas av stora rovdjur står i synnerhet vargen. En stor del av de skador som vargen orsakar är skador på jakthundar. När det gäller skador orsakade av stora rovdjur orsakar förlusten av en hund exceptionellt stor sorg och därför har förlusten av en hund till skillnad från andra husdjur i jord- och skogsbruksministeriets förordning om de verkliga värden som tillämpas vid ersättning för skador på djur (834/2018) kompenserats så att en hunds framgång i hundutställningar och hundprov höjer hundens värde. Exempelvis värderas skolning till jakthund högre än enbart hundens gängse värde.  

I syfte att förhindra skador på hund försöker jägarna i allmänhet ta reda på om det finns vargar inom jaktområdet innan de släpper loss sina hundar. De vanligaste sätten är att fråga andra om förekomsten av varg och att leta efter vargspår. De mest effektiva sätten att skydda jakthundar mot varg torde vara att förse vargarna med halsband som är utrustade med GPS-sändare, att använda tjänsten riistahavainnot.fi och att jägarna själva är aktiva för att utreda var det förekommer varg. De skador som vargen orsakar på hundar beror nödvändigtvis inte så mycket på antalet vargar som på näringssituationen i området. De skador som vargen orsakar på hundar gör i vilket fall som helst vargkonflikten värre, och därför är det ändamålsenligt att till fullt belopp ersätta de skador som stora rovdjur orsakat på hund. Ändringen ökar de lokala invånarnas tolerans mot närvaron av stora rovdjur.  

Jord- och skogsbruksministeriet beviljar årligen ca 300 000 euro till Finlands viltcentral för förhindrande av skador orsakade av stora rovdjur. Med anslaget har det skaffats över 110 kilometer elektrifierat rovdjursstängsel till husdjursgårdarna. Erfarenheterna visar att de elektrifierade rovdjursstängsel som skaffats för att skydda husdjuren fungerar väl och förhindrar skador orsakade av stora rovdjur i flera år. Skador som stora rovdjur orsakat på odlingar, djur och lösöre, inklusive hundar och bin, har därmed stabiliserats på en måttfull och mycket förutsägbar nivå på ca 0,4–0,6 miljoner euro, och därför kan det anses motiverat att betala full ersättning för dem. I andra delar av Finland påverkar de skador som orsakas av rovdjur hundratals människor årligen och dessa skador har en stark koppling till den sociala acceptansen för stora rovdjur. I synnerhet skador på hund som orsakats av varg betraktas som allvarliga. 

Tabell 1. Antalet skador på odling, djur, och lösöre 2010–2017 (euro). 

I 2 mom. föreskrivs det att om ersättningar inte kan betalas till fullt belopp inom ramen för budgeten, minskas ersättningsbeloppet i samma proportion för alla som har rätt till ersättning. Beloppen minskas dock inte vid ersättning för personskada. Bestämmelsen i momentet ändras så att beloppen inte heller minskas vid ersättning för de skador på odling, djur eller lösöre som orsakas av stora rovdjur.  

Ett förslag om att ersättningarna för skador inom renskötselområdet och i andra delar av Finland ska skiljas åt har lagts fram även i en utvärdering av den nationella rovdjurspolitiken (Ruralia-institutet 2014). För åtskiljande talar det att skador på ren har en annan rättslig grund jämfört med andra skador och att skador på ren är förenade med flera kalkylmässiga element. På grund av det stora antalet skador på ren kan de inte heller undersökas annat än slumpmässigt eller med stickprov. Alla skador på odling, djur och lösegendom undersöks och över dem görs det också terrängundersökningsrapporter. Skador på ren ska ersättas som tidigare, dvs. i enlighet med kommissionens betalningstak eller inom ramen för budgeten. 

10 §. Ersättning för skador på odling. Landsbygdsverket meddelar årligen områdesspecifika föreskrifter om de priser per enhet och de normskördar för olika växtarter som ska tillämpas vid värderingen av skador på odlingar. Landsbygdsverkets bemyndigande att meddela föreskrifter har begränsats genom en hänvisning till skördeskadelagen, i vilken det föreskrivs om grunderna för fastställande av de priser per enhet och normskördar som ska tillämpas vid värderingen av skador.  

Lagen om upphävande av lagen om ersättande av skördeskador (1191/2013) trädde i kraft den 1 januari 2017, och därför föreslås att det i 10 § i viltskadelagen görs de tekniska ändringar som upphävande av skördeskadelagen förutsätter. I sak kvarstår bestämmelserna om fastställande av priser per enhet och normskördar för olika växtarter i huvudsak oförändrade.  

Paragrafens 1 mom. ändras inte. Enligt 2 mom. ska Landsbygdsverket årligen meddela föreskrifter om normskördeområden, normskördar och om priser per enhet på olika växtarter som ska tillämpas vid värderingen av skördeskador. I momentet ska det dessutom föreskrivas om grunderna för fastställande av priserna per enhet och normskördarna.  

I 3 mom. föreskrivs det om beräkningen av värdet av en växtarts normskörd. Värdet av en växtarts normskörd beräknas i enlighet med rådande praxis genom att det pris per enhet som enligt Landsbygdsverkets föreskrift fastställts för växtarten i fråga används som koefficient. 

10 a §. Ersättning för vissa skador på odling. Ersättning för skador som hjortdjur orsakat på en odling betalas i form av stöd av mindre betydelse (de minimis-stöd). Vid beviljande av stödet ska kommissionens förordningar iakttas. Stöden kan delas in i allmänt stöd av mindre betydelse och stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn. Det sammanlagda beloppet av de minimis-stöd inom jordbrukssektorn får inte överstiga 15 000 euro per företag under en period av tre skatteår. Dessutom får det sammanlagda beloppet av samtliga de minimis-stöd inte överstiga 200 000 euro per företag under motsvarande tidsperiod.  

När Finland anslöt sig till Europeiska unionen gjordes en anmälan om Finlands ersättningssystem till kommissionen. Systemet har inte tidigare innefattat några andra stödgränser än de begränsningar som statsbudgeten ställer. Europeiska kommissionen meddelade den 21 oktober 2014 (Ref. Ares(2014)3481130 - 21/10/2014) att alla statliga stöd är tidsbegränsade, vilket innebar att också stödsystem som ursprungligen godkänts för obestämd tid måste notifieras på nytt före utgången av 2014 om de alltjämt tillämpas. Jord- och skogsbruksministeriet har inte notifierat systemet för ersättning av skador som hjortdjur orsakat jordbruket eftersom en rättslig grund saknas. Jord- och skogsbruksministeriet hörde sig för hos justitiekanslersämbetet om ersättningarna för 2014 kunde betalas utan att de minimis-regeln iakttogs. Om bestämmelsen iakttogs kunde det leda till att ersättningarna till vissa skadelidande skars ner. 

Enligt justitiekanslersämbetets ställningstagande (12.5.2015, Dnr 208/324/2015) kunde ersättning för 2014 års skador betalas såsom tidigare på grund av principen om förtroendeskydd, men även i de besluten ska de skadelidande informeras om att stödet är förenat med en indrivningsrisk. Detta innebär att kommissionens ovan nämnda tolkning och de minimis-reglerna har iakttagits sedan 2015 på skador som hjortdjur orsakat jordbruket, men det finns inte några bestämmelser om saken i viltskadelagen. Sakläget har dock konstaterats i de beslut av jord- och skogsbruksministeriet i vilka anslag beviljas Landsbygdsverket för betalning av ersättning för skador, och det har förutsatts att Landsbygdsverket ska underrätta de skadelidande om att stödet till sin natur är av mindre betydelse.  

I den nya paragrafen konstateras den nuvarande ersättningspraxisen på lagnivå. Enligt föreslaget beviljas ersättning för skador som hjortdjur orsakat på odling i form av stöd av mindre betydelse. Bestämmelser om beviljande av sådant stöd finns i kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn och i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse. 

11 §.Ersättning för skador på djur. Paragrafens 1 mom. ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse om att ersättning inte betalas för försvunna djur. Till denna del motsvarar regleringen gällande ersättningspraxis. I 2 mom. ändras språkdräkten. 

15 §. Exceptionellt stora skador på ren. Det föreslås att paragrafen ska upphävas. Enligt gällande paragraf kan det för exceptionellt stora skador på ren betalas särskild ersättning när mängden skador på ren i renbeteslaget under de tre föregående åren i relation till det sammanlagda antalet livrenar och slaktrenar uppnår en minsta mängd som bestäms närmare genom förordning av statsrådet (3 procent). Som särskild ersättning har det betalats två gånger ersättningen enligt 13 §. I praktiken har en skadelidande som fått förhöjd ersättning fått tre gånger det gängse värdet av en ren som dödats av ett rovdjur. För avelsvajor har ersättningen alltså varit över 2 700 euro. Av ersättningarna för skador på ren betalades 52 procent 2017 till de s.k. Lex Halla-renbeteslagen, som redan är tio till antalet. År 2009 fanns det endast fyra renbeteslag som fick förhöjd ersättning.  

Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom renägarna anser att ersättningselementet är ojämlikt i synnerhet nu när ersättningarna inte har kunnat betalas till fullt belopp. I vissa renbeteslag som omfattas av den förhöjda ersättningen har ersättningen inte motiverat till att ansöka om dispens för jakt på stora rovdjur inte ens när det gäller individer som orsakar betydande skador, och i vissa renbeteslag som ligger nära gränsen på 3 procent har det inte nödvändigtvis idkats jakt en enda gång med en ansökt dispens.  

Ersättningen har också lett till osund verksamhet eftersom det i renbeteslag som lidit stora skador på ren har köpts renkalvar som i praktiken gått till de stora rovdjuren. Jord - och skogsbruksministeriet har haft som mål att minska antalet skador på ren men eftersom järven orsakar mera skador än alla andra stora rovdjur tillsammans och jakten på den har varit mycket begränsad under de över 30 åren med total fridlysning har det inte gått att avsevärt minska skadorna på ren. Ersättningsbeloppen beror i så stor grad på de kalkylmässiga elementen att ersättningsbeloppen stiger avsevärt snabbare än det är möjligt att med dispens minska skadorna. Exempelvis Landsbygdsverkets uppgift att med fem års intervaller justera priset på renkött gjorde att ersättningarna för skador på ren steg med 33 procent 2016. Innan viltskadelagen och dess kalkylmässiga element infördes skulle skadeersättningarna för ca 5 000 hittade renar ha uppgått till ca 3,8 miljoner euro. På knappa tio år har det proportionerliga ersättningsbeloppet för en hittad ren därmed tredubblats och ersättningar ska betalas till ett belopp av 11,2 miljoner euro för samma mäng renar. 

23 §.Anmälan om skada. I skadeanmälan ska det för närvarande i enlighet med sakens natur uppges detaljerade uppgifter om bl.a. den skadelidandes namn-, adress-, lägenhets- och övriga kontaktuppgifter, platsen där skadan inträffat och geografisk information, vad som orsakat skadan, tidpunkten för skadan, växtart, skadeareal och mängden förstörd skörd, djurart och antalet döda eller skadade djur, arten av och mängden lösöre som förstörts eller skadats och en eventuell försäkring.  

Det föreslås att bestämmelsen i paragrafen ändras i fråga om skador på ren så att det i skadeanmälan ska uppges skadeplatsens exakta läge med hjälp av koordinater. Skadeplatsen ska också märkas ut i terrängen med tanke på eventuella undersökningar. I skadeanmälan ska det ingå ett fotografi på skadeobjektet som märkts ut i terrängen samt på omgivningen där skadan inträffat. Dessutom ska renbeteslaget och renbeteslagets nummer uppges. Den skadelidandes renbeteslag gör skadeanmälan utifrån de uppgifter som renbeteslaget fått från renägaren eller någon annan person. Skadeanmälan får också göras elektroniskt. I paragrafen görs också vissa språkliga ändringar. 

Enligt slutrapporten (20.12.2012, Dnr 471/324/2014) från ett projekt som gällde skador orsakade av rovdjur i renbeteslag i norra delen av renskötselområdet 2008–2016 och som finansierades av jord- och skogsbruksministeriet tog det i genomsnitt sex dygn från det att en skada inträffat till att den anmäldes och likaså sex dagar från anmälan till den dag då undersökningen gjordes. Från den dag då skadan inträffande fram till undersökningen tog det alltså i genomsnitt tolv dygn, dvs. nästan två veckor. Som mest gick det upp till över en månad innan undersökningen gjordes. I praktiken tog det ofta alltför lång tid innan skadan konstaterades, i synnerhet i fjällområdet. Skador på ren som anmälts orsakade av rovdjur undersöktes 2008–2016 så att sammanlagt 1 025 renkadaver undersöktes i 11 olika renbeteslag. Eftersom skadeplatserna inte märktes ut i terrängen var de svåra att hitta utan hjälp av renkarlarna. I anmälningarna var koordinaterna felaktiga i 12 procent av fallen, och med fel koordinater gick det inte att hitta eventuella renkadaver. De vanligaste orsakerna till att det inte gick att med säkerhet konstatera anmälda skador och eventuella rovdjur var följande brister på skadeplatsen: 1) renkadavret var redan mycket uppätet (ca 62 %), 2) man kunde inte ens hitta blod på skadeplatsen (12 %), 3) det fanns inga spår efter rovdjur (7 %), 4) renens huvud kunde inte hittas på skadeplatsen (4 %) och 5) kadavret var redan för gammalt (4 %). 

Skyldigheten att anmäla skadeplatsens exakta läge med hjälp av koordinater och att märka ut skadan i terrängen gör det lättare att hitta en dödad ren vid en eventuell undersökning i terrängen. Vid utmärkningen av skadeplatsen kan man använda t.ex. biologiskt nedbrytbara märkband. Fotografier av skadeplatsen och skadeobjektet förbättrar renkarlarnas rättskydd eftersom ett renkadaver och spåren efter dödsorsaken och den som orsakat skadan försvinner snabbt i terrängen, t.o.m. på någon dag. Allt som allt förbättrar en ökad skyldighet att påvisa en skada systemets genomskinlighet. Om programmet Pesä tas i bruk för dokumenteringen av en skada minskar renbeteslagets och landsbygdsnäringsmyndighetens byråkrati eftersom varje uppgift registreras endast en gång i systemen. Via programmet har renbeteslaget fortlöpande tillgång till uppgifter om det aktuella antalet skador orsakade av rovdjur. 

Med hjälp av fotografier är det möjligt att minska osäkerhetsfaktorerna i anslutning till konstaterandet av skador och kritiken mot ersättningssystemet utan att det medför oskälig börda för de skadelidande eller förvaltningen. Å andra sidan kan väderförhållandena eller tekniska problem i vissa fall göra det besvärligt att ta fotografier. I samband med beredningen har det föreslagits en alternativ regleringsmodell där tillställandet av fotografier alltjämt ska vara frivilligt, men kommunens landsbygdsnäringsmyndighet åläggs att undersöka sådana skadeplatser från vilka fotografier inte har tillställts. Den föreslagna alternativa modellen ökar dock sannolikt landsbygdsnäringsmyndighetens arbete och kostnaderna för undersökningar i terrängen. 

Fotografiet eller fotografierna sparas redan för närvarande i jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområdes bildbank över djur och skadad egendom i fråga om skador som ska ersättas. Från bildbanken överförs fotografierna till viltskaderegistret där viltförvaltningen kan utnyttja dem t.ex. vid behandlingen av dispens för jakt på stora rovdjur. Vid sparandet är det möjligt att utnyttja programmet Pesä som kom till i anslutning till jord- och skogsbruksministeriets projekt för att göra uppföljningen av skador orsakade av rovdjur elektronisk. Programmet gör behandlingen av skador orsakade av rovdjur avsevärt snabbare eftersom skadeanmälan överförs elektroniskt till kommunens landsbygdsnäringsmyndighet. Programmet Pesä har redan tagits i bruk i 21 renbeteslag. Totalt 31 procent av alla skadeanmälningar som lämnats in via programmet Pesä innehåller fotografier. Programmet har varit i bruk i något över ett år och via det har det lämnats in sammanlagt 1 639 skadeanmälningar, av vilka 506 innehåller fotografier. 

Enligt 3 mom. 5 punkten ska skadeanmälan innehålla uppgift om den tidpunkt när skadan uppdagats. Denna uppgift förutsätts också ifråga om andra skador än skador på ren. I övrigt kvarstår regleringen om innehållet i skadeanmälan som tidigare.  

26 §.Konstaterande och värdering av skador på odling, djur, lösöre och ren. Hänvisningen till den upphävda skördeskadelagen stryks i paragrafen. 

31 §.Inlämnande av ansökan. Paragrafen ändras så att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen, varvid det nuvarande 2 mom. blir 3 mom. Enligt det nya 2 mom. ska ansökan om ersättning lämnas in inom en månad från anmälan om skadan på ren, om det inte ordnas någon terrängundersökning med anledning av skadan. Bestämmelsen motsvarar gällande ersättningspraxis. 

33 §.Beslut om ersättning. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att ett beslut om ersättning och handlingar som hänför sig till behandlingen av ett ärende kan undertecknas maskinellt. Enligt 20 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) ska det föreskrivas särskilt om maskinell underskrift av handlingar som kommit till i förvaltningsmyndigheternas verksamhet. 

2  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2019.