1.1  Patientförsäkringslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. innehåller den föreslagna lagen bestämmelser om ersättning för personskador som orsakats en patient i samband med hälso- och sjukvård och om patientförsäkring som tecknas mot sådana skador. I den gällande lagen har de begrepp som används i definitionen av tillämpningsområdet inte definierats. För att lagen ska vara mer informativ och för att öka rättssäkerheten föreslås det att begreppen hälso- och sjukvård och patient definieras i 2 §. De nya definitionerna inverkar inte på huvudregeln i fråga om lagens tillämpningsområde. 

I 2 mom. föreskrivs det om det geografiska tillämpningsområdet för patientförsäkringslagen. I överensstämmelse med nuläget ska lagen i huvudsak endast gälla hälso- och sjukvård som ges i Finland. I 2 mom. före-skrivs även om ett undantag från denna huvudregel. Vården har getts i Finland när vårdåtgärden vidtas inom finska statens land-, luft- och havsområde eller om den försummade vården hänför sig till den vårdhelhet som getts inom Finlands land- och havsområde. Den vård som omfattas av så kallad telemedicin har ansetts ingå i patientskadelagens tillämpningsområde endast när både vårdgivaren och patienten befinner sig i Finland.  

Lagens tillämpningsområde föreslås genom den bestämmelse som tas in i 2 mom. bli utvidgat till att även omfatta hälso- och sjukvård som en tjänsteproducent ordnar och skaffar från utlandet när det gäller sådan vård som omfattas av landskapets organiseringsansvar i de fall att de förutsättningar som nämns nedan och som definieras i lagen uppfylls.  

Enligt lagen om produktion av social- och hälsotjänster får landskapet producera de hälsotjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra landskap eller enligt avtal skaffa dem från andra tjänsteproducenter. Social- och hälsotjänster får produceras endast av en tjänsteproducent som är registrerad och vars tjänsteenhet är registrerad i enlighet med 18 § i det register över tjänsteproducenter som avses i 10 §. Tjänsteproducenter kan i vissa särskilda fall skaffa sjukvårdstjänster även från utlandet, dock så att en finländsk verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård ansvarar för ordnandet av vård. I sådana situationer beslutar en tjänsteproducent att skicka en patient för vård utomlands genom att köpa en vårdtjänst utomlands, eller genom det förfarande med tillstånd på förhand enligt EU-förordning 883/2004. Villkor för beviljande av ett tillstånd på förhand inom ramen för förfarandet med tillstånd på förhand är att sjukvården hör till den vård som den offentliga sektorn svarar för och att den offentliga hälso- och sjukvården inte kan ge patienten denna vård i Finland eller att vården inte kan ges inom en medicinskt motiverad tid.  

Hälso- och sjukvård som i utlandet ges en patient omfattas av det försäkringsskydd som avses i patientförsäkringslagen endast i de situationer där vården av patienten omfattas av landskapets organiseringsansvar och en verksamhetsenhet beslutar att ordna vården utomlands på grund av att vården inte finns tillgänglig eller kan ordnas i Finland. Det ska dessutom finnas medicinska indikationer och kriterier för att ge hälso- och sjukvården utomlands. Med andra ord ska det med tanke på patientens hälsotillstånd vara nödvändigt att sända honom eller henne utomlands. Med detta avses att en fördröjning av vården eller en brist på tillgänglig vård föranleder en omedelbar fara för att patientens hälsotillstånd sannolikt försämras avsevärt eller leder till döden. 

Det förutsätts vidare att patienten skickas för vård genom ett uttryckligt beslut av tjänsteproducenten. Ett exempel på ett sådant fall är att vård inte finns tillgänglig i Finland för en mycket sällsynt sjukdom. Kravet på nödvändighet innebär också att skadan eller sjukdomen till sin karaktär ska vara sådan att den kräver sådan särskilt krävande vård som inte är tillgänglig i Finland. Sådana är också situationer där det för vård av en skada eller sjukdom behövs en sådan medicinsk anordning som inte finns i Finland eller det finns få anordningar och alla redan är i användning. Även i sådana fall krävs det naturligtvis att patientens hälsotillstånd inte möjliggör en fördröjning. Sådan vård av sällsynta sjukdomar som avses i bestämmelsen kan t.ex. avse krävande stamcellstransplantation till följd av immunbrist samt protonstråleterapibehandling av sällsynta tumörer. Däremot tillämpas bestämmelsen inte i fall där en person sänds för så kallad experimentell vård och vården inte grundar sig på etablerat medicinskt kunnande och på verksamhet som tillämpar sådant kunnande. Lagen tillämpas också på situationer där en skada sker vid en sjuktransport i samband med att en patient på ovannämnda sätt flyttas för vård i utlandet eller från utlandet tillbaka till Finland för vård. I sådana situationer kan det vara svårt att från en vårdenhet i utlandet få sådana uppgifter ur patientjournalen eller en sådan utredning av hälso- och sjukvården om detaljer i vården som behövs för att bedöma vårdens lämplighet. Därför är det viktigt att den offentliga hälso- och sjukvårdsenhet som sänder en patient utomlands redan i samband med förhandlingar om vårdavtal säkerställer tillgången till uppgifter. 

En patient kan själv söka vård inom EU/EES-området genom förfarandet med tillstånd på förhand, t.ex. i situationer där en utländsk patient som har sin vanliga vistelseort i Finland vill få vård i sitt hemland. Utanför lagens tillämpningsområde faller även personer som självständigt söker vård i utlandet, även om det är fråga om sådan vård som förutsätter ett förhandstillståndsförfarande enligt EU-förordning 883/2004. 

I lagen föreslås inga andra undantag från huvudregeln om Finlands territorium. En patientskada ersätts t.ex. inte om den har skett under en flygtransport tillhörande luftrummet i en annan stat än Finland, ens om det är fråga om transport av en patient till Finland för vård med ett luftfartyg som är särskilt utrustat för detta ändamål. Patientförsäkringslagen tillämpas till skillnad från nuläget inte heller t.ex. när vården ges utomlands, såsom vid Finlands ambassader och i Finlands FN-trupper samt i andra fredsbevarande uppdrag utomlands, även om alla parter i vårdrelationen är finländare. 

2 §. Definitioner. Enligt 1 punkten ska med försäkringstagare avses den som har ingått ett försäkringsavtal med försäkringsgivaren. Definitionen motsvarar definitionen i 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om försäkringsavtal. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska med försäkrad avses den till vars förmån den patientförsäkring som försäkringstagaren tecknat är i kraft. Försäkringstagaren och den försäkrade kan vara olika juridiska eller fysiska personer. I en ansvarsförsäkring är den försäkrade den person för vars skadeståndsskyldighet försäkringen har tecknats. Patientförsäkringen är emellertid ingen ansvarsförsäkring, men den täcker på samma sätt som en ansvarsförsäkring så gott som utan undantag det skadeståndsansvar som uppkommer av sådan hälso- och sjukvård som bedrivs utan patientförsäkring. Således är också i patientförsäkringen den försäkrade den person för vars skadeståndsskyldighet försäkringen har tecknats. En patientförsäkring är dock till många delar mer omfattande och täcker på ovan angivet sätt bl.a. skador som den som bedriver hälso- och sjukvård inte är skadeståndsansvarig för. Definitionen behövs bl.a. när det föreskrivs om lagens tvingande natur. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska med gruppförsäkring avses en försäkring där de försäkrade är eller kan vara medlemmar av en grupp som anges i försäkringsavtalet. Antalet försäkrade i en gruppförsäkring kan vara på förhand känt eller okänt. Detsamma gäller deras identitet. De försäkrade kan också variera under försäkringens giltighetstid. Parterna i ett sådant avtal är försäkringsgivaren och det rättssubjekt som handlar på gruppens vägnar. Precis som i fråga om ansvarsförsäkringar för företag anges inte heller vanligen i patientförsäkringsavtal de försäkrade. Då finns inga andra försäkrade än försäkringstagaren. Det att en patientförsäkring som tecknats av ett företag eller ett offentligt samfund även täcker skador som de anställda orsakar gör inte de anställda till försäkrade eftersom de anställda inte anges som försäkrade i försäkringsavtalet. Annat är det t.ex. när ett fackförbund tecknar försäkring för förbundets medlemmar: då anges de försäkrade i försäkringsavtalet och det är fråga om en sådan gruppförsäkring som avses i bestämmelsen. Definitionen behövs eftersom det av hävd finns patientförsäkringar till buds på marknaden även i form av gruppförsäkringar. 

Enligt 1 mom. 4 punkten avses med yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Med yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården avses den som med stöd av lagen om yrkesutbildade personer har erhållit rätt att utöva yrke (legitimerad yrkesutbildad person) eller tillstånd att utöva yrke (yrkesutbildad person som beviljats tillstånd) samt den som med stöd av lagen om yrkesutbildade personer har rätt att använda genom statsrådsförordning fastställd yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården (yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning). Enligt t.ex. 9 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan en yrkesutövare som är lagligen etablerad i en EU- eller EES-stat och som har laglig rätt att självständigt utöva ett yrke enligt 6—8 § i den lagen, i Finland temporärt eller sporadiskt tillhandahålla tjänster inom ramen för yrket i fråga. Definitionen behövs när det föreskrivs om lagens tillämpningsområde och om vem som är skyldig att teckna patientförsäkring. 

Legitimerade yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som beviljats tillstånd att utöva yrke är bl.a. läkare, tandläkare, fysioterapeuter, optiker, provisorer, farmaceuter, tandtekniker, psykologer, talterapeuter, sjukskötare och ergoterapeuter. Yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning är bl.a. utbildade massörer, närvårdare, psykoterapeuter, sjukhuskemister och kiropraktorer. 

Enligt 1 mom. 5 punkten avses med verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård en sådan verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård som avses i 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992). Definitionen behövs när det föreskrivs om lagens tillämpningsområde och om vem som är skyldig att teckna patientförsäkring. 

Med i bestämmelsen avsedda verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård avses sådana tjänsteproducenter som avses i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård och i förslaget till lag om produktion av social- och hälsotjänster, vilka bägge är under behandling i riksdagen, och som utgörs av de sjukhus och bolag som ägs av landskapets affärsverk samt andra verksamhetsenheter som har vårdansvar. Tjänsteproducenter är dessutom privata producenter av hälso- och sjukvård, arbetshälsoinstitutet till den del det producerar sådan hälso- och sjukvård som avses i lagen om arbetshälsoinstitutets verksamhet och finansiering (159/1978), statens sinnessjukhus som avses i lagen om statens sinnessjukhus (1292/1987), sjukvårdsinrättningar som avses i lagen om hälsovården inom försvarsmakten (322/1987) och en hälsovårdsenhet som avses i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten (953/2009. 

Den föreslagna 1 mom. 6 punkten gäller definitionen av hälso- och sjukvård. Definitionen behövs eftersom lagens föreslagna tillämpningsområde avgränsas till denna definition. I den gällande patientskadelagen definieras hälso- och sjukvård inte i detalj, utan tolkningen av det allmänna begreppet har grundat sig på etablerad praxis. Definitionen motsvarar den gällande lagens tillämpningspraxis. 

Med hälso- och sjukvård avses enligt 6 punkten underpunkt a en av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård, för bestämmande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av hälsan utförd åtgärd eller annan motsvarande behandling som sker med medicinska metoder eller som grundar sig på läkarvetenskap. 

Med annan behandling, som ingår i definitionen av hälso- och sjukvård, avses t.ex. behandling som handlar om rent estetisk medicin eller något annat sådant förfarande, som enligt en medicinsk bedömning inte är nödvändigt för fastställande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av patientens hälsa. Således omfattas även sådana förfaranden av lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen motsvarar nuvarande tillämpningspraxis. 

Den föreslagna definitionen omfattar all den hälso- och sjukvård som ges av verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård. I fråga om andra enheter än verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård omfattar definitionen endast sådan verksamhet som bedrivs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Sådan vård som avses i definitionen är alltså också hälso- och sjukvård som ges vid andra enheter än de egentliga verk-samhetsenheterna för hälso- och sjukvård, om vården ges av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjuk-vården, exempelvis apotekstjänster av yrkesutbildade personer i farmakologi. Sådan hälso- eller sjukvård som ges av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården t.ex. vid en serviceenhet inom socialvården omfattas av lagens tillämpningsområde i de fall där det är fråga om rent medicinska ingrepp och inte exempelvis biträdande vid de dagliga omsorgstjänsterna på åldringshem. 

Till verksamhet som bedrivs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården räknas bl.a. undersökning som utförs av en läkare, behandling som ges eller övervakas av en läkare, medicinsk rehabilitering samt sådan första hjälp som ges av en person som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen. Vidare ska sådan verksamhet som avses i lagen omfatta tandvård, preventiv vård, vaccinering, blodgivning, fysioterapi och annan fysikalisk behandling, ordination av glasögon och annan motsvarande verksamhet. 

Enligt 1 mom. 6 punkten underpunkt b avses med hälso- och sjukvård också prehospital akutsjukvård som avses i 40 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). Systemet med prehospital akutsjukvård omfattar även första insatsen. Med första insatsen avses den närmaste möjliga räddningsenhet som skickas till en patient i nöd och som kan vidta omedelbara åtgärder för att trygga patientens basala livsfunktioner, kan ge effektiviserad första hjälp och bedöma patientens tillstånd och rapportera vidare om tillståndet. Enheter för första insatsen kan vara t.ex. en räddningsbil, en polisbil eller ett sjöräddningsfartyg där det finns minst en person som har fått den utbildning som krävs för första insatsen. 

Enligt 1 mom. 6 punkten underpunkt c avses med hälso- och sjukvård även utlämnande av receptbelagt läkemedel från apotek. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs om saken i 1 § i den gällande lagen. 

Den föreslagna definitionen av hälso- och sjukvård i 1 mom. 6 punkten underpunkt d omfattar även i 15 § 3 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården avsedd hjälp som ges den som är i brådskande behov av vård. Enligt den bestämmelsen ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården hjälpa den som är i brådskande behov av vård. Bestämmelsen tillämpas när en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utanför sin egentliga yrkesutövning befinner sig i en situation där en skadad person eller en person som insjuknat behöver omedelbar hjälp för att hans eller hennes liv eller hälsa ska kunna skyddas. Ett exempel på en sådan situation är när en person till följd av en sjukdomsattack behöver brådskande hjälp vid ett offentligt evenemang. Enligt förslaget ska personskador som skett i sådana fall omfattas av patientförsäkringslagens tillämpningsområde i framtiden. 

Enligt 1 mom. 7 punkten avses med patient den som anlitar hälso- och sjukvårdstjänster eller som annars är föremål för sådana tjänster, i blodtjänstlagen (197/2005) avsedd givare av blod eller blodkomponenter, levande givare som avses i 2 kap. i lagen om användning av mänskliga organ, vävnader och celler för medicinska ändamål (101/2001) samt en frisk person som undersöks vid sådan forskning som avses i 2 § i lagen om medicinsk forskning (488/1999). 

Enligt 1 mom. 8 punkten avses med patientskada en personskada som orsakats en patient i samband med hälso- och sjukvård och som ska ersättas enligt patientförsäkringslagen. Med patientskada avses inte enbart själva skadefallet utan även den skadepåföljd som föranletts av skadefallet. Definitionen motsvarar till sitt innehåll 1 § 1 mom. i den gällande patientskadelagen och den behövs när det föreskrivs om ersättning av patientskada och om försäkringsskyldighet. 

Det föreslagna 2 mom. gäller försäkringar som erbjuds en grupp, alltså gruppförmånsförsäkringar. Enligt bestämmelsen ska en försäkring där premien helt eller delvis ska betalas av den försäkrade betraktas som en individuell försäkring vid tillämpningen av den föreslagna lagen, och det är således inte fråga om en gruppförsäkring. Bestämmelsen är ny och den behövs för att klargöra de bestämmelser som tillämpas på gruppförsäkringar. Definitionen av gruppförmånsförsäkring motsvarar definitionen av gruppförmånsförsäkring i 2 § 3 mom. i lagen om försäkringsavtal. Enligt bestämmelsen anses en försäkring som erbjuds en grupp inte som gruppförsäkring om premien helt eller delvis ska betalas av den försäkrade. En sådan försäkring kallas i regel gruppförmånsförsäkring. En gruppförmånsförsäkring likställs med en individuell försäkring och den som är försäkrad genom en gruppförmånsförsäkring likställs med en person som har tecknat en individuell försäkring. En sammanslutning som med en försäkringsgivare har avtalat om att erbjuda medlemmarna av en grupp en försäkring, anses inte som försäkringstagare. Med tanke på bestämmelsens tillämpning saknar det betydelse om den försäkrade betalar premien till försäkringsgivaren direkt eller genom förmedling av sammanslutningen. I det senare fallet kan det emellertid i praktiken uppstå ovisshet om huruvida en inbetalning till sammanslutningen helt eller delvis är avsedd att vara premie respektive medlemsavgift och huruvida försäkringen är en gruppförmånsförsäkring eller en gruppförsäkring. Försäkringen avses vara en sådan gruppförmånsförsäkring som avses i momentet endast i det fall att det entydigt är fråga om att betala en premie eller en del av en sådan. 

3 §. Bestämmelsernas tvingande natur. För klarhetens skull föreslås att det i paragrafen tas in en uttrycklig bestämmelse om att ett avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i lagen till nackdel för försäkringstagaren, den försäkrade, den skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad är ogiltigt. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll den vedertagna tolkningen av innehållet i och naturen av lagstadgat försäkringsskydd. Med andra ersättningsberättigade avses andra personer än dem som lidit direkt skada. Dessa omfattar bl.a. anhöriga till en person som avlidit till följd av en patientskada. Enligt paragrafen ska avtalsvillkor som till skada för ovannämnda personer avviker från bestämmelserna i patientförsäkringslagen vara ogiltiga. 

Till vissa delar ingår dock i lagen möjlighet att genom avtal avvika från de i övrigt tvingande bestämmelserna. Så har man gjort bl.a. i fråga om den bestämmelse som gäller försäkringens giltighetstid. Undantagen gäller juridiska personer och näringsidkare som inte kan jämställas med en konsument. 

Trots att endast avtal som är avsedda att vara till skada för försäkringstagaren, den skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad enligt lagen ska vara ogiltiga, kan Patientförsäkringscentralen eller ett försäkringsbolag inte utifrån patientförsäkringslagen utvidga tillämpningsområdet för patientförsäkringen eller betala ersättningar i större omfattning än vad lagen förutsätter. Om Patientförsäkringscentralen eller försäkringsbolaget erbjuder ett försäkringsskydd som är mer omfattande än vad lagen anger, är det fråga om en frivillig försäkring, om vilken ett separat avtal ska upprättas och på vilken bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal tillämpas till alla delar. Patientförsäkringscentralen eller ett försäkringsbolag kan inte heller försäkra en sådan verksamhet eller sådana aktörer som inte omfattas av den försäkringsskyldighet som föreskrivs i denna lag. Sådan verksamhet eller sådana aktörer kan försäkras genom frivilliga försäkringar. En försäkringsskyldig yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården kan inte heller genom avtal mellan Patientförsäkringscentralen eller försäkringsbolaget och den försäkringsskyldige undantas från försäkringsskyldighet eller från andra skyldigheter som föreskrivs för honom eller henne i lag. 

4 §. Tillämpning av lagen om försäkringsavtal. I paragrafen förtecknas alla de bestämmelser i lagen om för-säkringsavtal som ska tillämpas på patientförsäkring. På patientförsäkring ska bestämmelserna i 1 kap. 3 § i lagen om försäkringsavtal (bestämmelsernas tvingande karaktär) tillämpas. Detta innebär att de paragrafer i lagen om försäkringsavtal som ska tillämpas på patientförsäkring ska vara tvingande på det sätt som avses i 3 § i lagen om försäkringsavtal. Sålunda kan man avvika från dem när det gäller andra än fysiska personer eller sådana juridiska personer som i sin egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas med en konsument, med beaktande av arten och omfattningen av sin näringsverksamhet eller annan verksamhet samt förhållandena i övrigt. På patientförsäkring ska också tillämpas 1 kap. 4 b § (klarläggande av försäkringsbehovet). 

På patientförsäkring ska tillämpas flera av bestämmelserna i 2 kap. i lagen om försäkringsavtal, där det före-skrivs om uppgifter som ska ges om försäkringen. Dessa är 5 § 1, 3 och 4 mom. i lagen om försäkringsavtal och de gäller information innan avtal ingås. Dessutom tillämpas 5 a och 5 b § (lämnande av information i pappersform eller i någon annan varaktig form eller på en webbplats och personliga rekommendationer om försäkringar) samt 7—9 § och 9 a § 1 mom. 

På patientförsäkring ska också tillämpas flera av bestämmelserna om försäkringens giltighet och ändring av avtalet i 3 kap. i lagen om försäkringsavtal. Dessa är 11 § (ansvarets inträdande) men inte 1 mom., 12 § (försäkringstagarens rätt att säga upp en försäkring), 17 b § (gruppförmånsförsäkrings upphörande), 18 § (ändring av avtalsvillkoren för en skadeförsäkring under försäkringsperioden) och 19 § (ändring av avtalsvillkoren för en fortlöpande skadeförsäkring vid inträdet av en ny försäkringsperiod) i lagen om försäkringsavtal. 

I fråga om 4 kap. i lagen om försäkringsavtal som gäller försäkringstagarens och den försäkrades skyldigheter ska på patientförsäkring tillämpas 22 § (försäkringstagarens och den försäkrades upplysningsplikt), 26 § 1 och 2 mom. (ökning av risken vid skadeförsäkring) samt 35 § 1, 2 och 4 mom. (fall där oriktiga upplysningar eller riskökning saknar betydelse). Dessutom ska på patientförsäkringen i fråga om försäkringspremien tillämpas 38 § (premiebetalning), 41 § (fortsatt gruppförmånsförsäkring) och 45 § (premiebetalning efter att försäkringen upphört) i lagen om försäkringsavtal. I fråga om 11 kap. i lagen om försäkringsavtal som gäller gruppförsäkring ska på patientförsäkring tillämpas 76 § (information om gruppförsäkring), 77 § (meddelande om att en gruppförsäkring upphör) och 78 § (den försäkrades meddelanden). 

I 4 § i lagen om försäkringsavtal räknas de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal upp som tillämpas på gruppförsäkring. Eftersom det föreslås att de bestämmelser som tillämpas på patientförsäkring ska räknas upp i patientförsäkringslagen, är det för tydlighetens skull behövligt att i patientförsäkringslagen ange de bestämmelser som trots allt inte tillämpas på patientförsäkring som beviljats som gruppförsäkring. Det konstateras därför i paragrafen att på gruppförsäkring dock inte ska tillämpas bestämmelserna i 7 §, 11 § 2—5 mom., 17 b, 19, 38, 41 och 45 § i lagen om försäkringsavtal. 

5 §. Patientförsäkringscentralen. Eftersom Patientförsäkringscentralen har en viktig roll vid verkställandet av patientförsäkring, ska i patientförsäkringslagen, i syfte att göra lagen mer informativ, införas en bestämmelse där det hänvisas till speciallagen om Patientförsäkringscentralen. Patientförsäkringscentralen är inte ett försäkringsbolag eller t.ex. en förening som avses i föreningslagen (503/1989). På Patientförsäkringscentralen kan således inte t.ex. försäkringsbolagslagens solvensbestämmelser eller föreningslagen tillämpas. I paragrafen ska hänvisas till lagen om Patientförsäkringscentralen, där det ska föreskrivas om Patientförsäkringscentralen, om skyldighet hos försäkringsbolag att höra till Patientförsäkringscentralen, om centralens medlemmars ansvar för centralens kostnader samt om centralens förvaltning. Patientförsäkringscentralen är ett lagstadgat organ som främst sköter offentliga förvaltningsuppgifter.  

2 kap. Försäkringsverksamhet och försäkringspremier

6 §. Försäkringsskyldighet. Försäkringsskyldigheten gäller aktörer som bedriver hälso- och sjukvårdsverk-samhet, och dessa är sammanslutningar och stiftelser som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Med sammanslutning avses alla olika sammanslutningsformer, såsom t.ex. staten, landskapen och andra offentliga samfund samt deras affärsverk samt aktiebolag, föreningar, andelslag och personbolag. Begreppet hälso- och sjukvård definieras i 2 § 1 mom. 6 punkten i den föreslagna lagen. I 2 § anges också vem som bedriver sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som avses i lagen. Försäkringsskyldiga sammanslutningar är således bl.a. de sammanslutningar som äger och besitter verksamhetsenheter där hälso- och sjukvårdsverksamhet bedrivs eller som annars har yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som anställda. Även bolag som ägs av en enda person betraktas som sammanslutningar. Försäkringsskyldigheten gäller juridiska personer, vilket betyder att sådana verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård eller sådana andra funktionella helheter som en sammanslutning äger eller besitter inte är skyldiga att teckna separata försäkringar. Genom avtal med ett försäkringsbolag är detta dock möjligt. Försäkringsskyldiga är också sådana självständiga yrkesutövare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Försäkringsskyldig är också en sådan arbetsgivare, som inte är en sammanslutning eller stiftelse, men som har yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som anställda. Detta innebär att också en fysisk person som avlönar en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är försäkringsskyldig. Ett villkor för försäkringsskyldigheten är även i detta fall att den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården ger hälso- eller sjukvård. Enligt vad som föreslås ska en personskada som har orsakats i samband med vård ersättas som en patientskada, om de i lagen uppställda villkoren för ersättning av skada uppfylls i övrigt. 

Det faktum att en sammanslutning har yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som anställda utgör inte i sig en försäkringsskyldighet för sammanslutningen, utan de yrkesutbildade personerna inom hälso- och sjukvården ska även i praktiken bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet. I praktiken gäller försäkringsskyldigheten inte enskilda arbetstagare utan deras arbetsgivare när arbetstagaren arbetar för en arbetsgivares räkning under dennes ledning och övervakning mot lön eller annat vederlag. Försäkringsskyldighet har således även sådana företag som hyr ut arbetskraft i form av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och som har yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som arbetstagare. Försäkringsskyldigheten gäller således aldrig arbetstagaren själv. Den sammanslutning som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet inom vars lokaler den hyrda arbetstagaren arbetar är nästan utan undantag försäkringsskyldig vid bedrivande av hälso- och sjukvårdsverksamhet. 

Försäkringsskyldiga är även sådana läroanstalter där yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården utbildas när de bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. I praktiken kan en sådan situation uppstå när läroanstalten tar emot patienter. 

I överensstämmelse med nuläget omfattar försäkringsskyldigheten även apotek i fråga om receptbelagda läkemedel som säljs där och företag som erbjuder sjuktransporttjänster med stöd av sjuktransportanmälan. Försäkringsskyldiga är också sådana enskilda näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet och som är fysiska personer som utövar näring (till skillnad från bolag som utövar näring). Enskilda näringsidkare kallas i dagligt tal vanligen firma. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är alltså inte försäkringsskyldig i andra situationer, utan det är personens arbetsgivare eller, i fråga om en företagare, det företag för vars räkning denne arbetar. Begreppet yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården definieras i 2 § 1 mom. 4 punkten. 

I 2 mom. föreskrivs det om försäkringsskyldigheten i fall där hälso- och sjukvårdsverksamheten bedrivs vederlagsfritt. Försäkringsskyldigheten gäller då yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, om inte verksamheten bedrivs i en sammanslutnings räkning, då försäkringsskyldigheten gäller sammanslutningen. Bestämmelsen gäller situationer där en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården sköter uppgifter inom hälso- och sjukvården inom vilka personen har förbundit sig att handla i enlighet med sin utbildning, även om ingen ersättning eller något annat vederlag betalas ut. Med sådana situationer avses t.ex. frivilligarbete vid en konsert, festival, idrottstävling eller annan begivenhet i samband med vilken en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården för arrangörens räkning vederlagsfritt tillhandahåller t.ex. första hjälpen. I sådana situationer kan den sammanslutning som ordnar evenemanget försäkra frivilligarbetet till denna del eller så kan den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården själv försäkra sin verksamhet. I sådana fall omfattas den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården vanligen av sitt fackförbunds gruppförsäkring. I sådana situationer bärs ansvaret för patientförsäkringen i sista hand dock av den för vars räkning verksamheten bedrivs. 

Försäkringsskyldigheten ska dock inte gälla en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården när personen ger hjälp på det sätt som avses i 2 § 6 punkten underpunkt d utan att på förhand ha kommit överens om det till någon som är i brådskande behov av vård någon annanstans än vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård. 

En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är således inte försäkringsskyldig bara på den grunden att han eller hon ger eller kan bli tvungen att oväntat ge omedelbar hjälp för att skydda liv eller hälsa. I sådana situationer finns det således ingen försäkring ur vilken patientskador kan ersättas. Dessa skador ska i enlighet med den föreslagna 22 § ersättas av Patientförsäkringscentralen, varefter ersättningarna genom fördelningssystemet betalas av hela försäkringstagarkollektivet. 

7 §. Fördelning av ansvaret mellan försäkringar. Det föreslås att i paragrafen tas in en bestämmelse, motsvarande rådande praxis, om de principer enligt vilka patientskador täcks av olika försäkringar. Enligt 1 mom. betalas ersättning för patientskada i regel ur den försäkring som verksamhetsutövaren inom hälso- och sjukvård hade och som gällde när den hälso- och sjukvård gavs eller den försummelse inträffade som orsakade patientskadan. I praktiken är det vanligast att en patientskada kan täckas av en enskild verksamhetsutövares försäkring när patientskadan orsakas av en enskild gärning eller försummelse i samband med en vård- eller undersökningsåtgärd. Om verksamhetsutövarens försäkringsgivare har bytts ut när en patientskada uppkommer, betalas patientskadan ur den försäkring med vilken verksamhetsutövaren var försäkrad under den åtgärd eller försummelse i samband med vilken patientskadan inträffade. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om situationer där en patientskada som orsakats av skadefall ersätts ur flera försäkringar. En patientskada kan även orsakas av flera verksamhetsutövare t.ex. vid en enskild åtgärd där de som utför åtgärden omfattas av olika försäkringar, eller under en längre tidsperiod såsom t.ex. vid en fördröjning av en cancerdiagnos där fördröjningen när det gäller att ställa en korrekt diagnos och inledandet av behandling sker i olika faser av vårdkedjan. 

När en patientskada uppstår till följd av ett fel eller en brist i en produkt eller utrustning för hälso- och sjukvård ersätts patientskadan ur den försäkring som gällde när produkten eller utrustningen användes vid hälso- och sjukvården eller när produkten infördes i patienten. 

8 §. Försäkringsbrev och försäkringsvillkor. I paragrafen ska det på motsvarande sätt som i den första meningen i 6 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal föreskrivas om de handlingar som försäkringsgivaren ska ge försäkringstagaren efter det att ett försäkringsavtal har ingåtts. I den aktuella paragrafen i lagen om försäkringsavtal ingår en hänvisning till konsumentskyddslagen, som inte är tillämplig på den som bedriver näringsverksamhet. Därför kan 6 § i lagen om försäkringsavtal inte som sådan tillämpas på patientförsäkring, utan en motsvarande bestämmelse behöver tas in i patientförsäkringslagen. 

De handlingar som ska lämnas till försäkringstagaren är ett försäkringsbrev och försäkringsvillkoren. Med försäkringsbrev avses en handling av vilken avtalets viktigaste innehåll framgår. I fråga om patientförsäkringar har försäkringens centrala innehåll framställts i patientförsäkringslagen. I försäkringsbrevet ska tas in de uppgifter som behövs för individualisering av avtalet, såsom uppgifter om avtalsparterna och försäkringens giltighetstid samt om premien eller grunderna för bestämmande av den. I samband med lämnandet av försäkringsbrevet ska till försäkringstagaren också lämnas patientförsäkringens försäkringsvillkor med vissa detaljerade uppgifter om försäkringens innehåll, om rätten enligt 19 § i lagen om försäkringsavtal att ändra försäkringsavtalets villkor samt om vissa av avtalsparternas rättigheter och skyldigheter. På grunder som individualiseras i villkoren kan försäkringsbolaget förbehålla sig rätten att vid inträdet av en ny försäkringsperiod ändra försäkringspremien eller andra avtalsvillkor till den del som de inte är i strid med tvingande reglering i patientförsäkringslagen. Det ska finnas en anteckning om denna rätt att ändra avtalet också i försäkringsbrevet. 

Handlingarna ska enligt momentet lämnas utan obefogat dröjsmål efter det att försäkringsavtalet har ingåtts. Ingenting hindrar att handlingarna lämnas redan innan försäkringsavtalet ingås. Tidpunkten för ingåendet av försäkringsavtalet bestäms enligt bestämmelserna om ingående av avtal i rättshandlingslagen. I praktiken kan handlingarna ofta skickas samtidigt som försäkringsbolaget underrättar om att försäkringsansökan godkänts. 

Enligt artikel 181 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) får medlemsstaterna inte kräva förhandsgodkännande eller löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor. Artikeln tillåter emellertid att en medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring kräver att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och särskilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet innan de får spridas. I 2 mom. föreskrivs det att ett försäkringsbolag på motsvarande sätt som enligt 6 § 1 mom. i den gällande lagen ska skicka patientförsäkringens försäkringsvillkor till Finansinspektionen för kännedom en månad innan de börjar tillämpas. Finansinspektionen övervakar att försäkringsvillkoren uppfyller de krav som lagstiftningen ställer, och inte t.ex. innehåller villkor som inskränker eller utvidgar det försäkringsskydd som patientförsäkringslagen ger. 

9 §. Försäkringens giltighetstid. Enligt 11 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal inträder försäkringsbolagets ansvar när försäkringsgivaren eller försäkringstagaren ger eller sänder ett antagande svar på den andra avtalspartens anbud, om ingen annan tidpunkt har avtalats individuellt med försäkringstagaren. Till skillnad från lagen om försäkringsavtal ska det i 1 mom. föreskrivas att begynnelsetidpunkten för ansvaret inte kan tidigareläggas genom avtal. Denna bestämmelse som hindrar en retroaktivt inträdande försäkring behövs, eftersom patientförsäkringen är en obligatorisk försäkring, där försummelse att teckna en försäkring leder till skyldighet att betala en i 19 § avsedd avgift som motsvarar försäkringspremie och en i 20 § avsedd försummelseavgift. Eftersom endast retroaktivt inträdande av en försäkring ska vara förbjudet, ska det enligt 1 mom. vara möjligt att avtala om senare inträdande på motsvarande sätt som enligt bestämmelsen i 11 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal individuellt mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. 

Enligt 16 § i lagen om försäkringsavtal kan det i villkoren för en skadeförsäkring bestämmas att försäkringsgivarens ansvar fortsätter en försäkringsperiod i sänder, om ingendera avtalsparten säger upp avtalet. En sådan försäkring kallas för en fortlöpande skadeförsäkring. Patientförsäkring har av hävd i enlighet med patientförsäkringsvillkoren beviljats som fortlöpande skadeförsäkringar. Med beaktande av patientförsäkringslagens lagstadgade natur är det dock inte motiverat att saken enbart regleras av försäkringsvillkoren. Därför föreslås det att en huvudregel ska införas i 2 mom., enligt vilken patientförsäkringen fortsätter en försäkringsperiod i sänder, om inte försäkringstagaren säger upp försäkringen. Dessutom ska det i patientförsäkringslagen föreskrivas om försäkringsperioden så att den första försäkringsperioden får vara högst 13 månader och de följande högst ett år. 

I 3 mom. föreslås dessutom en bestämmelse, enligt vilken det trots 2 mom. kan avtalas på annat sätt om fortsatt ansvar. Bestämmelsen gör det således möjligt att avtala om fortsatt ansvar och om försäkringsperioden om avtalsparten är en juridisk person. Ett villkor är dessutom att arten och omfattningen av den juridiska personens näringsverksamhet eller någon annan verksamhet är sådan att den juridiska personen inte i sin egenskap av försäkringsbolagets avtalspart kan jämställas med en konsument. Möjligheten att avvika från bestämmelsen i 2 mom. gäller således på motsvarande sätt som i lagen om försäkringsavtal andra företag och sammanslutningar än sådana som kan jämställas med konsumenter. 

10 §. Försummelse av upplysningsplikten. I 23 § i lagen om försäkringsavtal finns det bestämmelser om försummelse av upplysningsplikten. Bestämmelsen kan emellertid inte tillämpas på patientförsäkring, eftersom den innebär att ett försäkringsbolag har rätt att häva försäkringsavtalet, om försäkringstagaren har förfarit svikligen vid uppfyllandet av sin upplysningsplikt. Dessutom kan försäkringsbolaget enligt lagen om försäkringsavtal sänka eller förvägra ersättningen, om försäkringstagaren eller den försäkrade uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte kan anses vara ringa har åsidosatt sin upplysningsplikt. Vid patientförsäkring har försäkringsbolaget inte rätt att vägra bevilja försäkring, och att sänka eller förvägra ersättningen av den skadelidande är inte möjligt eftersom försäkringstagaren inte är patienten utan den sammanslutning eller enskilda näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. 

Trots att försäkringsbolaget skulle känna till den omständighet som försäkringstagaren har underlåtit att underrätta om, är försäkringsbolaget i varje fall skyldigt att försäkra sammanslutningen eller den enskilda nä-ringsidkaren i fråga. Därför kan försäkringstagarens försummelse inte leda till att patientförsäkringsavtalet upphävs. 

I paragrafen konstateras det att om en försäkringstagare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar den upplysningsplikt som föreskrivs i 22 § i lagen om försäkringsavtal och försäkringsbolaget skulle ha beviljat försäkringen till en högre premie om det hade fått den riktiga uppgiften, har försäkringsbolaget, när det har fått uppgiften, rätt att retroaktivt ta ut en högre försäkringspremie. Försäkringspremien får naturligtvis tas ut bara för tiden för försummelsen. I paragrafen konstateras vidare att premien dock inte får tas ut för än längre tid än för det innevarande året och för de fem senaste kalenderåren. Detta är enhetligt och i linje med påföljden för försummelse av försäkringsskyldigheten. 

Om försäkringsbolaget skulle ha beviljat försäkringen mot en lägre premie än vad som avtalats, behöver den överdebiterade premien dock inte betalas tillbaka. Bestämmelsen kan bli tillämplig t.ex. när försäkringstagaren anger oriktigt omfattningen av och innehållet i den försäkrade verksamheten. Bestämmelsen kan bli tillämplig endast i de fallen att försäkringstagaren har försummat sin upplysningsplikt enligt 22 § i lagen om försäkringsavtal. Paragrafen och dess begränsning av återbetalning av premier tillämpas däremot inte t.ex. när försäkringsbolaget på grund oaktsamhet från dess egen sida av försäkringstagaren har tagit ut en för stor premie. Sådana situationer kan bedömas med stöd av teorierna om återbäring av obehörig vinst. På motsvarande sätt blir paragrafen inte tillämplig i situationer där försäkringsbolaget på grund av ett fel i datasystemet eller av någon liknande orsak inte har tagit ut försäkringspremien eller har tagit ut en uppenbart för liten summa. I sådana situationer kan försäkringspremien eller den ofakturerade delen av premien indrivas av försäkringstagaren, om inget annat följer av 18 §. 

I den föreslagna 21 § föreskrivs det om ersättning för skada när den försäkringsskyldige inte vid tidpunkten för skadan hade en gällande försäkring. Eftersom den försäkringsskyldige i situationer där upplysningsplikten har försummats har haft en försäkring, ska 24 § dock inte tillämpas i dessa situationer. 

I 35 § 1 och 2 mom. i lagen om försäkringsavtal föreskrivs om situationer där försäkringsbolaget inte kan åberopa försummelse av upplysningsplikten. Bestämmelserna tillämpas också på patientförsäkring och sålunda också på den försummelse av upplysningsplikten som avses i denna paragraf. 

11 §. Försummelse av anmälan om riskökning. I 26 § 1 och 2 mom. i lagen om försäkringsavtal föreskrivs det om försäkringstagarens skyldighet att informera om riskökning. Bestämmelserna är också tillämpliga på patientförsäkring. Riskökningen kan hänföra sig t.ex. till att den hälso- och sjukvård som ges väsentligen förändras från den tidigare verksamheten. Försäkringsbolagen har inte i fråga om patientförsäkring, till skillnad från frivilliga försäkringar, rätt att vägra bevilja försäkring. Trots att försäkringsbolaget vid patientförsäkring skulle ha känt till den omständighet som försäkringstagaren har underlåtit att underrätta om, hade försäkringsbolaget i varje fall varit skyldigt att försäkra verksamheten i fråga. Inom patientförsäkring kan försäkringstagarens försummelse inte leda till att försäkringsavtalet upphävs. Med beaktande av patientförsäkringens lagstadgade karaktär är det inte heller möjligt att ersättning till en skadelidande skulle kunna sänkas eller förvägras på grund av försäkringstagarens försummelse. Därför är 26 § 3 mom. i lagen om försäkringsavtal, som formulerats med tanke på frivilliga försäkringar, inte tillämplig på patientförsäkring. Försäkringstagarens försummelse kan dock ha betydelse för patientförsäkringspremiens belopp. I paragrafen ska det konstateras att försäkringsbolaget, när det fått den riktiga uppgiften, får ta ut en högre försäkringspremie retroaktivt under den tid risken var förhöjd. Försäkringspremien får dock inte tas ut retroaktivt för en längre tid än för det innevarande året och för de fem senaste kalenderåren. Försäkringsbolaget ska således inte ha möjlighet att häva eller säga upp ett försäkringsavtal som ingåtts. 

I 35 § 4 mom. i lagen om försäkringsavtal föreskrivs om situationer där försäkringsbolaget inte kan åberopa riskökning. Bestämmelsen tillämpas också på patientförsäkring och sålunda också på sådan försummelse av anmälan om riskökning som avses i denna paragraf. 

12 §. Försäkringstagarens rätt att säga upp en försäkring. Enligt 12 § i lagen om försäkringsavtal, som även i fortsättningen ska tillämpas på patientförsäkringar, har försäkringstagaren rätt att när som helst säga upp en försäkring så att den slutar under försäkringsperioden. Uppsägningen ska göras skriftligen. Någon uppsägningsrätt finns dock inte, om försäkringsperioden enligt avtalet är kortare än 30 dagar. En sådan situation kan uppstå t.ex. om försäkringen har tecknats för en kortvarig idrottstävling. 

Eftersom den försäkringsskyldige måste hålla patientförsäkringen i kraft så länge som hälso- och sjukvårds-verksamhet bedrivs, är det motiverat att begränsa försäkringstagarens uppsägningsrätt. I paragrafen före-skrivs det att en försäkringstagare vars försäkringsskyldighet inte har upphört ska ha rätt att säga upp en patientförsäkring när som helst under försäkringsperioden endast genom att teckna en ny försäkring i ett annat försäkringsbolag. Med stöd av 12 § i lagen om försäkringsavtal har försäkringstagaren, vars försäkringsskyldighet har upphört, således rätt att säga upp patientförsäkringen utan att behöva påvisa att denne har tecknat en försäkring i ett annat försäkringsbolag. Eftersom patientförsäkringen är en lagstadgad försäkring, som varje försäkringsskyldig utövare av hälso- och sjukvårdsverksamhet måste ha, är det med tanke på uppfyllandet av försäkringsskyldigheten behövligt att hålla kvar den bestämmelse som motsvarar 7 a § i den gällande lagen. I paragrafen föreskrivs det att en försäkringstagare som är skyldig att registrera sig i det register över tjänsteproducenter som avses i lagen om produktion av social- och hälsotjänster till sin anmälan om uppsägning av försäkringen ska foga ett intyg över att en ny försäkring har tecknats. Detta betyder att så länge som tjänsteproducenten finns i registret så ska denne ha en patientförsäkring. Om en registrerad tjänsteproducent avslutar sin verksamhet, ska till anmälan om uppsägning av försäkringen fogas en sådan skriftlig anmälan om att verksamheten upphör som avses i lagen om produktion av social- och hälsotjänster. 

13 §. Försäkringsbolagets rätt och skyldighet att bevilja en försäkring. Enligt den föreslagna paragrafen får en försäkring enligt patientförsäkringslagen beviljas av ett försäkringsbolag som enligt försäkringsbolagslagen eller lagen om utländska försäkringsbolag har rätt att i Finland bedriva försäkringsverksamhet som hör till skadeförsäkringsklass 13 enligt 6 § i lagen om försäkringsklasser. Patientförsäkringsverksamhet kan således utövas inte bara av finländska försäkringsbolag utan också av sådana utländska försäkringsbolag som har filial i Finland eller som i Finland bedriver försäkringsverksamhet med stöd av friheten att tillhandahålla försäkringstjänster. Momentet motsvarar till innehållet 5 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. 

Enligt 2 mom. får ett försäkringsbolag som bedriver patientförsäkringsverksamhet enligt den föreslagna lagen inte vägra bevilja patientförsäkring som ansökts hos det, om bolaget enligt sin koncession samt sin fastställda bolagsordning har rätt att bevilja försäkring. Med bedrivande av patientförsäkringsverksamhet avses här faktiskt bedrivande av patientförsäkringsverksamhet. Ett försäkringsbolag som beviljats rätt att i Finland bedriva försäkringsverksamhet som hör till skadeförsäkringsklass 13, har inte enbart utifrån koncessionen skyldighet att bevilja patientförsäkring, eftersom skadeförsäkringsklass 13 även omfattar annan ansvarsförsäkring än patientförsäkring. Även om skadeförsäkringsbolaget har rätt att i Finland bedriva verksamhet som hör till skadeförsäkringsklass 13, har bolaget ändå inte nödvändigtvis för avsikt att bedriva patientförsäkring. 

Skyldigheten att bevilja en försäkring utsträcker sig endast till dem som utövar hälso- och sjukvårdsverksamhet. Om det är uppenbart att så inte är fallet, kan försäkringsbolaget trots allt ha rätt att bevilja försäkring. Detta är fallet t.ex. när man vill teckna en försäkring för någon annan, som man gör vid gruppförsäkringar eller vid köp av hälso- och sjukvårdstjänster i form av underleverans och parterna avtalar om att den ena av dem tecknar en försäkring för den andra försäkringsskyldiga aktören inom hälso- och sjukvården. 

I 3 mom. konstateras det att den skyldighet som föreskrivs i 2 mom. att bevilja patientförsäkring inte gäller grupp- och gruppförmånsförsäkringar, eftersom sådana försäkringar tecknas för andras räkning och det således är fråga om ett avtalsärende. Om ett försäkringsbolag säger upp en grupp- eller gruppförmånsförsäkring, ska den försäkringsskyldige själv se till att teckna en försäkring. Försäkringsskyldigheten upphör således inte och ett försäkringsbolag har inte rätt att vägra att bevilja en individuell försäkring. 

14 §. Beräkningsgrunder för försäkringspremier. Enligt 1 mom. ska ett försäkringsbolag ha beräkningsgrunder för försäkringspremier, om vilka nedan används den kortare termen premiegrunder. Syftet med premiegrunderna är i synnerhet att beskriva hur försäkringspremierna bestäms försäkringsmatematiskt. De riskfaktorer som används vid fastställandet av försäkringspremien ska vara objektiva och deras verkliga effekt på risken ska grunda sig på statistisk eller annars motiverad information eller erfarenhet. Av premiegrunderna ska det entydigt framgå hur försäkringspremierna bestäms. I obligatoriska lagstadgade försäkringar ska försäkringstagarna behandlas lika. Därför ska det i lagen konstateras att premiegrunderna ska tillämpas enhetligt på alla försäkringstagare. Detta innebär att försäkringsbolaget ska behandla alla försäkringstagare lika som med tanke på risknivån är i samma situation bedömt exempelvis genom tariffaktorerna. Uppgifter som påverkar försäkringspremien kan inte beaktas i större utsträckning än vad som anges i premiegrunderna och de ska tillämpas på alla försäkringstagare som uppfyller samma, i premiegrunderna angivna egenskaper på samma grunder. Kravet på enhetlig tillämpning av premiegrunderna hindrar dock inte t.ex. att prissättningen är olika i fråga om försäkringstagare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet som till sitt innehåll är olika. 

Enligt 2 mom. ska premiegrunderna upprättas så att försäkringspremierna står i rimlig proportion till kapital-värdet på de kostnader som försäkringarna förväntas föranleda. Det att patientförsäkringen är en obligatorisk försäkring leder å ena sidan till att den försäkringspremie som försäkringstagaren betalar måste vara rimlig i proportion till risken och å andra sidan att t.ex. till sin skaderisk olika försäkringstagargruppers försäkringar inte systematiskt får under- eller överprissättas. Ordalydelsen i bestämmelsen ändras jämfört med 6 § 3 mom. i den gällande lagen, men avsikten är inte att ändra den nuvarande tolkningen, utan att göra den gällande bestämmelsen klarare. Den gällande bestämmelsen har kompletterats med begreppet ”kapitalvärdet på de kostnader som försäkringarna förväntas föranleda”. Då betonas inte bara de förväntade kostnader som fastställs enligt försäkringsmatematiska grunder utan också det fonderingsbehov som beror på långvariga ansvarigheter och därigenom beaktandet av investeringsverksamhetens förväntande avkastning. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs på samma sätt som i den gällande patientskadelagen också om soliditetsprincipen. Enligt förslaget ska det vid bestämmande av försäkringspremien tas hänsyn till tryggandet av de skadelidandes och de försäkrades förmåner. Denna soliditetsprincip är viktig med tanke på att försäkringen är obligatorisk och att försäkringsbolagen har solidariskt ansvar sinsemellan. 

Utöver de ovannämnda principerna ska även patientskaderisken beaktas när försäkringspremien fastställs. Patientskaderisken kan i vid bemärkelse förstås så att också de kostnader som uppstår vid försäljning och förvaltning av försäkringar kan beaktas i premiegrunderna som faktorer som påverkar försäkringspriset. Fastställandet av försäkringspremien sker i enlighet med försäkringsmatematiska grunder i huvudsak utifrån statistiskt material. De så kallade tariffaktorer som påverkar försäkringens pris ska vara sådana att en ändring i värdet på en tariffaktor har betydelse för den egentliga patientförsäkringsrisken eller kostnaderna. Om en ändring i värdet på tariffaktorn inte påverkar risken, ska tariffaktorn inte användas. Av ovan föreslagna 2 mom. följer att de faktorer som påverkar försäkringens pris ska påverka priset i rätt riktning, dvs. när risken ökar i samband med att en tariffaktor ändras, ska försäkringspremien inte sänkas. 

Som grund för bestämmande av försäkringspremier kan användas t.ex. den riskklassificering och den riskundersökning som avses i 62 §. I princip ska likartade verksamhetsutövare som arbetar inom samma hälso- och sjukvårdsområde vara jämställda när det gäller prissättningen, om inte försäkringsbolaget använder sig av tillräckligt tillförlitligt mätbara tariffaktorer utifrån vilka patientskaderisken kan bedömas vara olika för olika aktörer. Det finns inget hinder för att i prissättningen t.ex. använda en modell där försäkringstagaren själv i sin försäkringspremie betalar vissa typer av skador som ersatts ur hans eller hennes försäkring helt eller upp till en viss gräns, förutsatt att försäkringstagarens verksamhet är tillräckligt omfattande, så att patientskaderisken kan bedömas tillräckligt tillförlitligt. Försäkringsbolaget och försäkringstagaren kan också avtala att försäkringstagaren i början av och under försäkringsperioden betalar försäkringspremie enligt en prissättning som grundar sig på de uppgifter som fanns tillgängliga i början av försäkringsperioden och att premien efter försäkringsperioden jämnas ut genom premieåterbetalning eller tilläggsavgift så att den motsvarar utfallet under försäkringsperioden. 

I 3 mom. föreskrivs det om ändring av premiegrunderna under försäkringsperioden. Enligt det föreslagna momentet kan premiegrunderna ändras under försäkringsperioden på grund av ett tekniskt fel i dem eller på grund av en oförutsedd omständighet som väsentligt inverkar på premienivån och som inte beror på försäkringsbolaget. I samband med utarbetandet av beräkningsgrunderna har det kunnat uppstå ett tekniskt fel som kan leda till en situation där riskmotsvarigheten skulle äventyras väsentligt så att försäkringspremierna inte står i rätt proportion till de förväntade kostnaderna. Ett exempel på en omständighet som inverkar på premienivån och som inte beror på försäkringsbolaget är en lagändring som inverkar på premienivån. Väsentligt är också att ändringen har varit oförutsedd, dvs. att försäkringsgivaren inte har varit medveten om ändringen när försäkringen beviljades. Ändringar i premiegrunderna på grund av en lagändring gäller från ikraftträdandet av den nya lagen de försäkringar som ändringarna i premiegrunderna har en inverkan på. 

Enligt 4 mom. ska försäkringsbolaget tillämpa premiegrunderna så att försäkringstagaren kan få en korrekt och tillräcklig bild av de faktorer som inverkar på försäkringspremien. Särskilt viktigt är detta i fråga om en sådan försäkringstagare som själv direkt betalar en del av de skador som ersatts ur den egna försäkringen i sin försäkringspremie. Försäkringstagaren bör då få en tillräcklig uppfattning om hur försäkringspremien utvecklas på lång sikt och hur en eventuell ogynnsam skadeutveckling inverkar på försäkringspremien. 

15 §. Skadehistorieuppgifter. I paragrafen ska det föreskrivas om skadehistorieuppgifter som har anknytning till försäkringen. När ett försäkringsbolag har fått en anbudsförfrågan på patientförsäkring har bolaget rätt att av Patientförsäkringscentralen få skadehistorieuppgifter. Med skadehistorieuppgifter avses uppgifter som gäller skadefall och ersättningar som har betalats ur patientförsäkringen. Försäkringsbolag har rätt att få skadehistorieuppgifter för de tio senaste försäkringsperioderna och den aktuella försäkringsperioden, vilket motsvarar praxis inom patientförsäkringen. Syftet med det föreslagna förfarandet är att främja konkurrensen genom att det säkerställs att alla försäkringsbolag som erbjuder patientförsäkringar ska ha tillgång till behövliga uppgifter för att kunna lämna försäkringsoffert. Särskilt viktigt är detta när försäkringen är sådan att försäkringstagarens egen skadehistoria påverkar försäkringens pris och i synnerhet när försäkringens pris fastställs enligt försäkringstagarens skador under flera år. Patientförsäkringscentralen ska enligt förslaget lämna uppgifterna inom 14 dagar från begäran. 

Den som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet samt försäkringstagaren har med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer rätt att trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar i rätten att få information av Patientförsäkringscentralen få uppgifter om sin egen försäkring. Sådana uppgifter är t.ex. uppgifter som är nödvändiga för kontroll av försäkringspremien och som gäller antalet skador som ersatts ur försäkringen och beloppen av de ersättningsförmåner som betalats ut. 

16 §. Dröjsmålsränta. Enligt 1 § i räntelagen (633/1982) tillämpas den lagen inte på patientförsäkring. Det föreslås därför att det i patientförsäkringslagen särskilt ska föreskrivas om betalning av dröjsmålsränta på en försäkringspremie och vid återbetalning av en försäkringspremie. Inte heller i den gällande patientskadelagen finns det någon bestämmelse om dröjsmålsränta på försäkringspremien. Enligt 1 mom. ska det på en försäkringspremie som inte har betalats inom utsatt tid tas ut en årlig dröjsmålsränta för dröjsmålstiden enligt den räntesats som föreskrivs i 4 a § i räntelagen. Bestämmelsen gäller också en sådan i 19 § avsedd avgift som motsvarar försäkringspremien. I 2 mom. föreskrivs det om ränta som ska betalas på fördröjt belopp vid återbetalning av en försäkringspremie. Försäkringsbolaget är skyldigt att betala dröjsmålsränta från och med den tidpunkt då det gått en månad från det att utredningen om den grund som berättigar till premieåterbetalning inkom till bolaget. 

17 §. Fortsatt ansvar och premiens utsökbarhet. I den gällande lagen ingår inga uttryckliga bestämmelser om försäkringsbolagets ansvar när betalning av försäkringspremien försummas. Om detta föreskrivs för närvarande delvis i 40 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal, vilken tillämpas på patientförsäkring. För att göra lagen klarare ska en uttrycklig bestämmelse om saken införas i patientförsäkringslagen.  

Enligt 1 mom. ska försäkringsbolagets ansvar inte upphöra, fastän försäkringspremien inte betalas inom utsatt tid. Försäkringsbolaget ska således inte ha möjlighet att på grund av försummelse av betalning av försäkringspremien säga upp försäkringen mitt under en försäkringsperiod och inte heller när en försäkringsperiod slutar och en ny börjar. 

Enligt 2 mom. får försäkringspremien inklusive dröjsmålsränta sökas ut utan dom eller beslut på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Den nämnda lagen ska dock inte tillämpas till den del som det föreskrivs något annat i patientförsäkringslagen. Så har det gjorts i föreslagna 18 § i patientförsäkringslagen, där det ska föreskrivas separat om preskription av patientförsäkringspremie. 

Dessutom konstateras det i 19 § 2 mom., 20 § 2 mom. och 67 § 3 mom. att den i paragrafen föreskrivna möjligheten att i utsökningsväg direkt driva in en betalning också ska gälla den avgift som motsvarar försäkringspremien, försummelseavgiften och tillskottspremien. 

I det föreslagna 3 mom. konstateras det att vad som i 1 mom. föreskrivs om att försäkringsbolagets ansvar inte upphör trots försummelse att betala försäkringspremien inte ska gälla gruppförsäkringar. 

18 §. Preskription av försäkringspremiefordran. I den gällande lagen finns inga uttryckliga bestämmelser om preskription av försäkringspremiefordringar. Enligt 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter preskriberas en premiefordran för en lagstadgad försäkring fem år efter ingången av året efter det år då den påfördes eller debiterades, och i annat fall vid ingången av året efter det år då fordran förföll till betalning. Lagen om försäkringsavtal tillämpas dock på patientförsäkring och enligt 46 § i den lagen förlorar en försäkringsgivare som inte lagligen har sökt betalning av en premie inom tre år efter att den förföll till betalning, sin rätt till den. I de ovan nämnda lagarna föreskrivs på olika sätt också om avbrytande av preskription av fordran. 

Därför är det nödvändigt att till patientförsäkringslagen foga en uttrycklig bestämmelse om preskription av försäkringspremiefordringar. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen det som i trafikförsäkringslagen (460/2016) och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) föreskrivs om preskription av försäkringspremiefordran. Enligt den föreslagna paragrafen preskriberas en premiefordran slutgiltigt fem år från utgången av kalenderåret efter det år då premien påfördes eller debiterades. Tidsfristen ska således vara absolut, liksom preskriptionstiden enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter, och den kan således inte avbrytas. I praktiken kan det framkomma situationer, där en räkning av misstag inte har skickats ut. Därför föreslås det att en bestämmelse ska fogas till paragrafen också för dessa situationer. Då skulle försäkringsbolaget förlora sin rätt till försäkringspremien fem år efter utgången av varje försäkringsperiod, för vilken försäkringspremie inte har fakturerats. 

19 §. Avgift som motsvarar försäkringspremien. I paragrafen ska det föreskrivas om den avgift som motsvarar försäkringspremien, vilken en försäkringsskyldig som försummat sin försäkringsskyldighet ska vara tvungen att betala för den tid som försummelsen gäller. Avgiften påförs alltid när tecknande av försäkring har försummats och således ska avgiften inte vara förenad med någon prövning från fall till fall. 

Avgiften som motsvarar försäkringspremien kan inte påföras för en längre tid retroaktivt än för det innevarande kalenderåret och för de fem senaste kalenderåren. Denna tidsfrist ska förlängas från nuvarande tre år till fem år, för att tidsfristen ska motsvara preskriptionstiden för försäkringspremier enligt 18 §. Det är inte fråga om en påföljdsavgift av sanktionsnatur, utan om en avgift som så exakt som möjligt motsvarar den försäkringspremie som uteblivit. Avgiften ska således inte förhöjas i förhållande till den obetalda försäkringspremien. Påförande av en avgift som motsvarar försäkringspremien innebär inte att påförandet och betalandet skulle åstadkomma ett försäkringsavtalsförhållande och försäkringen träder således inte heller i kraft retroaktivt för den tid som försummelsen av försäkringsskyldigheten varade. Skyldigheten för Patientförsäkringscentralen att ersätta en skada enligt 22 § när försäkringsskyldigheten har försummats ska således inte grunda sig på ett försäkringsavtal, utan det uppstår direkt med stöd av lag. 

Eftersom försäkringsbolagen enligt sina egna premiegrunder fastställer olika stora försäkringspremier, ska storleken på avgiften för försummelsetiden motsvara en försäkringspremie som kan anses vara skälig. Den skäliga avgiften ska bestämmas enligt Patientförsäkringscentralens egna premiegrunder. Premiegrunden ska grunda sig på den riskpremieundersökning som Patientförsäkringscentralen utfört, varvid avgiften så exakt som möjligt ska motsvara den genomsnittliga försäkringspremien. 

På avgiften ska enligt 2 mom. också tillämpas vad som föreskrivs i 14 § 1 och 2 mom. om beräkningsgrunderna för försäkringspremier, i 16 § om dröjsmålsränta, i 17 § 2 mom. om utsökning av försäkringspremie och i 18 § om preskription av premiefordran. 

20 §. Försummelseavgift. I paragrafen föreslås att det ska föreskrivas om en sanktionsliknande påföljdsavgift som har ett nytt namn och som fastställs på ett delvis nytt sätt när skyldigheten att betala försäkringspremie har försummats. Den försummelseavgift som föreslås i paragrafen ska tillsammans med den i 19 § avsedda avgiften som motsvarar försäkringspremien ersätta den förhöjda försäkringspremien enligt 4 § 2 mom. i den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. är en försäkringsskyldig som försummat sin försäkringsskyldighet skyldig att betala en försummelseavgift till Patientförsäkringscentralen. Avgiften ska högst vara tre gånger så stor som den i 19 § föreslagna avgiften som motsvarar försäkringspremien. Storleken på sanktionen ska alltså till denna del bindas vid nivån för den avgift som motsvarar försäkringspremien. I den gällande lagen har premien kunnat vara högst tiofaldig, varför det maximala beloppet av de premier som ska betalas till följd av försummelse av försäkringsskyldigheten skulle minska. I praktiken har maximibeloppet av den höjning som den gällande lagen tillåter inte använts, utan premien har varit trefaldig under hela tiden för försummelsen, om ingen skada har inträffat. Om en skada har inträffat under tiden för försummelsen av försäkringsskyldigheten ska det för året då skadan inträffade tas ut en sexfaldig premie som motsvarar försäkringspremien. Denna premie är på samma sätt som försäkringspremien direkt utsökbar utan dom eller beslut. Det föreslås inget minsta belopp för försummelseavgiften. Faktorer som påverkar försummelseavgiftens förhöjningskoefficient är längden på försummelsetiden, försummelsens uppsåtlighet och huruvida försummelsen upprepats samt i vilken omfattning hälso- och sjukvård har getts. Vid bedömningen av hälso- och sjukvårdens omfattning ska man t.ex. beakta om det har varit fråga om en fortgående verksamhet eller endast ett tillfälligt tillhandahållande av tjänster. 

Enligt 2 mom. ska på försummelseavgift tillämpas bestämmelserna om försäkringspremie i 16 §, 17 § 2 mom. och 18 §, i vilka det föreskrivs om dröjsmålsränta, försäkringspremiens utsökbarhet och preskription av försäkringspremiefordran. 

21 §. Påförande av avgift som motsvarar försäkringspremien och försummelseavgift. Enligt 1 mom. ska initiativ till påförande av en avgift som motsvarar försäkringspremien och av en försummelseavgift komma från Patientförsäkringscentralen. När Patientförsäkringscentralen har upptäckt en misstänkt försummelse, utför den behövliga fortsatta utredningar. Om det under fortsatta utredningar framgår att den försäkringsskyldige har försummat försäkringsskyldigheten, ska Patientförsäkringscentralen göra en framställning till Statskontoret om påförande av en i 19 § avsedd avgift som motsvarar försäkringspremien samt av en i 20 § avsedd försummelseavgift. I samband med framställningen ska Patientförsäkringscentralen till Statskontoret ange alla de faktorer som den grundar sin misstanke om försummelse på. Storleken på avgiften som motsvarar försäkringspremien ska i enlighet med 19 § räknas ut vid Patientförsäkringscentralen. Patientförsäkringscentralen får också föreslå storleken på försummelseavgiften. Statskontoret ska utifrån den uppgift det fått av Patientförsäkringscentralen undersöka ärendet och med stöd av 2 mom. fatta beslut i ärendet. Den försäkringsskyldige som misstänkts för försummelsen ska höras innan beslutet fattas. Om Statskontoret anser att det är fråga om försummelse av försäkringsskyldigheten, ska den ålägga den försäkringsskyldige att betala en avgift som motsvarar försäkringspremien och en försummelseavgift till Patientförsäkringscentralen. Om Statskontoret utifrån den utredning som lämnats in anser att den försäkringsskyldige inte har försummat sin försäkringsskyldighet, ska Statskontoret meddela ett beslut med detta innehåll. 

I 2 mom. ska det konstateras att ett beslut om att avstå från att påföra avgifterna endast kan fattas av särskilda skäl. Detta kan även gälla en del av avgifterna. En särskild orsak kan vara t.ex. att det enligt en objektiv bedömning föreligger avsevärd flertydighet eller oklarhet i fråga om försäkringsskyldigheten, och den försäkringsskyldige för sin del har strävat efter att utreda om dennes verksamhet är sådan att den ska försäkras. 

Beslutet ska utgöra ett beslut som har fattats med anledning av en ansökan enligt 4 § 1 mom. 3 punkten i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). I enlighet med 6 § i nämnda lag ska Statskontoret av Patientförsäkringscentralen ta ut en avgift som motsvarar självkostnadsvärdet. Storleken på den avgift som staten tar ut ska motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen. 

Den försäkringsskyldige ska enligt förvaltningslagen ha möjlighet att söka ändring i ett beslut hos Statskontoret. Den försäkringsskyldige ska också ha rätt att söka ändring i Statskontorets beslut i fråga om vardera avgiften. Besvären anförs hos förvaltningsdomstolen. Enligt 3 mom. får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Det ska inte vara möjligt att anföra separata besvär om avgifternas grunder på samma sätt som i fråga om försäkringspremierna. Försummelseavgiften och den avgift som motsvarar försäkringspremien ska betalas till Patientförsäkringscentralen, som sedan ska verkställa Statskontorets beslut i ärendet och enligt 4 mom. sköta indrivningen av avgifterna efter det att Statskontorets beslut har vunnit laga kraft. Patientförsäkringscentralen är trots försummelsen skyldig att enligt 22 § ersätta skada som har orsakats av en försäkringsskyldig som försummat försäkringsskyldigheten. Denna skyldighet är således oberoende av de avgifter som påförs på grund av försummelser. 

3 kap. Ersättning för patientskada

22 §. Patientförsäkringscentralens ansvar för ersättningsverksamheten. Det föreslås att i paragrafen tas in allmänna bestämmelser om sådan ersättning av patientskador som försäkringsbolagen ansvarar för och som Patientförsäkringscentralen svarar för. I paragrafen föreskrivs det också om Patientförsäkringscentralens skyldighet att ersätta skador i situationer där det enligt lag inte är obligatoriskt att teckna en patientförsäkring eller där försäkringsskyldigheten har försummats. 

Enligt 1 mom. svarar Patientförsäkringscentralen för ersättningsverksamheten enligt patientförsäkringslagen. Det är sålunda Patientförsäkringscentralens skyldighet att sörja för att till de skadelidande betala ersättningar enligt patientförsäkringen utifrån de försäkringar som alla försäkringsbolag beviljat. Detta gäller även de delar av ersättningarna som finansieras genom det fördelningssystem som avses i 5 kap. Man har stannat för detta avvikande förfarande eftersom behandlingen av ersättningar ur patientförsäkringen förutsätter sådana medicinska specialkunskaper att en centralisering av behandlingen till ett enda ställe kan anses vara bättre än en decentraliserad behandling. De aktörer som deltagit i behandlingen av en enskild patient har kunnat försäkras genom flera olika patientförsäkringar, så i en decentraliserad modell vore det mycket svårt att bedöma verksamheten som en helhet. Förslaget överensstämmer med nuläget. Eftersom skadehandläggningen i fråga om patientförsäkringar har centraliserats till Patientförsäkringscentralen är det viktigt att centralen ser till att alla likartade skadefall behandlas enhetligt. I bestämmelsen ska det därför konstateras att Patientförsäkringscentralen också ska sörja för en enhetlig ersättningspraxis. 

Enligt 2 mom. ska Patientförsäkringscentralen för försäkringsbolagets del betala ersättning för en patientskada som har inträffat under giltighetstiden för en försäkring som försäkringsbolaget beviljat. Bestämmelser om försäkringsbolagets skyldighet att till Patientförsäkringscentralen betala sin del av de ersatta patientskadorna finns i lagen om Patientförsäkringscentralen. Med inträffande av en patientskada avses den tidpunkt då skadepåföljden har orsakats eller uppstått. Närmare bestämmelser om fördelning och klarläggande av ansvar i anslutning till patientskador föreslås i 7 §. 

Enligt 5 § ska försäkringsskyldigheten inte gälla en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården till den del personen ger brådskande vård. Enligt den föreslagna 3 mom. 1 punkten ska Patientförsäkringscentralen betala ersättning för patientskador också i ovan avsedda fall när den yrkesutbildade personen inte har försäkringsskyldighet. När patientförsäkring saknas kan skadan inte betalas ur någon särskild försäkring, utan den ersätts kollektivt av försäkringstagarna genom fördelningssystemet i enlighet med 5 kap. 

Enligt 3 mom. 2 punkten ska det dessutom föreskrivas att Patientförsäkringscentralen ska svara för en skada, om den som orsakat skadan har försummat sin försäkringsskyldighet vid tidpunkten för skadefallet. Ersättningsutgifterna fördelas mellan centralen och en eventuell försäkring som tecknas senare i enlighet med tidpunkten för skadefallet. 

23 §. Rätt till ersättning. I paragrafen föreskrivs det om den rätt en person som drabbats av en patientskada har till ersättning. Betalning av ersättning förutsätter att det är sannolikt att det finns ett orsakssamband mellan den hälso- och sjukvård som getts och personskadan. En förutsättning för ersättningsansvar är enligt vedertagen praxis att skadan inte hade uppstått om inte verksamhet som utgör grund för ersättningsansvaret hade funnits. 

Enligt 1 mom. 1 punkten betalas ersättning för en skada om det är sannolikt att den har orsakats av undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en sådan försummats. Eftersom bestämmelsen inte ändras i fråga om sitt innehåll ska den tolkas i enlighet med etablerad tillämpningspraxis. Med undersökning, behandling och vård avses åtgärder för bestämmande av patientens hälsotillstånd eller åtgärder för återställande eller upprätthållande av hälsan samt åtgärder som vidtas på grund av patientens tillstånd. Med någon annan motsvarande åtgärd avses sådana åtgärder som riktas mot en patient och som motsvarar undersökning, behandling och vård, såsom vaccinering och andra åtgärder som inte kan betraktas som vård, behandling eller undersökning. Andra motsvarande åtgärder avser dessutom, i enlighet med definitionen av hälso- och sjukvård i 1 kap., t.ex. rent estetisk kirurgi eller åtgärder som motsvarar en sådan annan behandling. En förutsättning för ersättningsansvar är dessutom att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt vidtagit åtgärder som avser patienten på något annat sätt och därigenom sannolikt skulle ha undvikit skadan. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs om saken i 2 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen. Bedömningen ska således liksom för närvarande göras med hänsyn till den information som var tillgänglig och de faktiska omständigheter som rådde vid tidpunkten för undersökningen, vården eller behandlingen. 

Enligt 15 § 3 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården alltid hjälpa den som är i brådskande behov av vård. Bestämmelsen tillämpas när en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utanför sin egentliga yrkesutövning befinner sig i en situation där en skadad person eller en person som insjuknat behöver omedelbar hjälp för att hans eller hennes liv eller hälsa ska kunna skyddas. Enligt 15 § 1 mom. i nämnda lag ska en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården beakta den nytta och de eventuella olägenheter yrkesutövningen medför för patienten. Av en enskild yrkesutbildad person som inte har kunnat bereda sig på en situation kan det inte krävas mer än vad de konkreta omständigheterna medger. Så är t.ex. en läkare som beger sig på en flygresa inte förberedd på att vårda patienter, och i en kabin finns inte ens möjligheter till invecklade åtgärder. På motsvarande kan det t.ex. krävas mer av en person som är insatt i prehospital akutsjukvård och som råkar komma till en olycksplats än av en yrkesutbildad person som inte är det. 

I 1 mom. 2 punkten ska det föreskrivas om ersättande av en patientskada om det är sannolikt att den har orsakats av fel i produkter, anordningar eller utrustning för hälso- och sjukvård som använts vid undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen och med den avses att patientskador ersätts i situationer där skadan har orsakats av ett fel i en anordning som använts vid vård eller behandling, t.ex. att operationsbordet går sönder så att patienten faller ner på golvet. Bestämmelsen gäller inte skador som orsakas av produkter för hälso- och sjukvård som har införts i en patient. Bestämmelser om dem finns i 3 punkten. 

I 1 mom. 3 punkten föreslås en ny bestämmelse om ersättande av skador som orsakats av sådana produkter för hälso- och sjukvården som har implanterats i patientens kropp. En patientskada ersätts om det är sannolikt att den har orsakats av en produkt för hälso- och sjukvård som helt eller delvis implanterats i patientens kropp, på grund av att produkten inte har varit så säker som det kunde förväntas. Vid bedömningen av säkerheten ska hänsyn tas till den tidpunkt när produkten sattes i omlopp, dess förutsebara användning och övriga omständigheter. 

Produkter för hälso- och sjukvården definieras i 5 § 1 mom. 1 punkten i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010). Definitionen är mycket vid och avsikten är att den ska omfatta alla produkter som används inom hälso- och sjukvården. Tillämpningsområdet för den föreslagna 3 punkten är avsevärt snävare och omfattar endast sådana produkter för hälso- och sjukvården som implanteras i patientens kropp. Med sådana produkter avses produkter som inom hälso- och sjukvården har implanteras kirurgiskt eller medicinskt i människokroppen, och som är avsedda att förbli där efter åtgärden och efter det att patienten skrivits ut. Dessa avser t.ex. konstgjorda leder och material för fästande av lederna, tandimplantat och sådana kronor och bryggor som är fästa vid implantaten, pacemakrar och material för stabiliserande av frakturer. 

En produkt omfattas av 3 punktens tillämpningsområde även när en del av produkten finns utanför kroppen eller när en del av produkten vid behov kan bytas ut i samband med ett nytt ingrepp. Sådana produkter är t.ex. pumpar som doserar medicin direkt i kroppen. 

Däremot omfattar punkten inte t.ex. sådana material för sårtillslutning som avlägsnas eller som smälter bort, avtagbara hörapparater, produkter som används för tandreglering, löstagbara tandproteser, arm- och benproteser, ortopediska stöd eller andra motsvarande produkter som är avsedda för kortvarigt bruk eller som lätt kan tas av. 

Definitionen av produkter och utrustning för hälso- och sjukvård inbegriper produkter av mycket olika slag och med olika användningsändamål. En del av dem marknadsförs och säljs också direkt till konsumenter, och då tillämpas konsumentskyddslagen. Skador som uppkommer av fel i produkter och utrustning som används i samband med hälso- och sjukvård kan ersättas med stöd av 2 punkten. Att tillämpningsområdet kopplas till produkter som implanteras i patientens kropp är motiverat eftersom säkerhetsbrister i sådana produkter kan leda till allvarliga skador och reoperationer eller motsvarande åtgärder. När en produkt implanteras i patientens kropp inom hälso- och sjukvården görs det en anteckning i patientjournalen, så det finns tillräckliga uppgifter med tanke på handläggning av ersättningar och spårande av produkter. Avgränsningen överensstämmer också med 7 punkten enligt vilken endast receptbelagda läkemedel som expedieras på ett apotek omfattas av patientförsäkringen medan försäljningen av receptfria läkemedel inte gör det. 

Skador som orsakas av produkter för hälso- och sjukvård som har implanterats i patientens kropp ska enligt förslaget ersättas när skadan har orsakats av säkerhetsbrister i produkten. Med bristande säkerhet avses situationer där en produkt inte har varit så säker som det kunde förväntas, och den t.ex. inte har uppfyllt de kvalitetskrav som ställts på den. En produkt kan anses ha brister i säkerheten i synnerhet när den inte uppfyller de väsentliga krav som ställs i 6 § i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård. Bestämmelsen hänvisar i fråga om aktiva produkter för hälso- och sjukvård avsedda för implantation till kraven i bilaga 1 till AIMD-direktivet, i fråga om produkter för hälso- och sjukvård avsedda för in vitro-diagnostik till kraven i bilaga 1 till IVD-direktivet och i fråga om andra produkter till kraven i bilaga i till MD-direktivet. Enligt 6 § i nämnda lag ska en produkt vara lämpad för avsett ändamål och uppnå den funktion och den prestationsförmåga som den uppgetts ha, om den används för avsett ändamål. Användningen av en produkt på avsett sätt får enligt bestämmelsen inte i onödan äventyra patientens, användarens eller andra personers hälsa eller säkerhet. 

Vid bedömning av säkerheten är utgångspunkten det medicinska kunnandet vid tidpunkten för att produkten släpptes ut på marknaden. En produkt kan inte anses ha brister i säkerheten bara på grund av att det till följd av den medicinska utvecklingen efter det att produkten kom ut på marknaden har kommit ut motsvarande produkter med bättre egenskaper på marknaden. Vid bedömningen av brister i en produkts säkerhet ska också produktens antagna livslängd beaktas som en sådan i paragrafen avsedd övrig omständighet. Rätt till ersättning för en personskada som har orsakats av brister i säkerheten i fråga om en produkt som har implanterats i patientens kropp kan i praktiken uppstå när skadan orsakas av att produkten (t.ex. den konstgjorda leden) klart underskrider sin planerade livslängd till följd av brister i produktens funktion och prestationsförmåga. En produkt som har implanterats i patientens kropp har inte säkerhetsbrister, om säkerhetsbristerna beror på att produktens förutsebara livslängd har överskridits. 

Som övriga omständigheter beaktas dessutom patientens hälsotillstånd och produktens användningsgrad. Med detta avses att livslängden t.ex. för en konstgjord led hos en överviktig person eller en person som rör sig mycket vanligen blir kortare än för motsvarande led hos en person som belastar leden mindre. 

Enligt 1 mom. 4 punkten betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av en infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd. En personskada kan således ersättas även om infektionen har sitt ursprung i patientens egna mikrober. För ersättning av infektionsskada krävs det inte att infektionen hade kunnat undvikas genom att man hade gjort på något annat sätt. Vad gäller ersättning för en infektion är det avgörande hur tolerabel den skada som orsakats objektivt sett är. Vid en bedömning av hur tolerabel skadan är ska det beaktas huruvida infektionen var förutsebar, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller den skada som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs om saken i 2 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska ersättning betalas för en skada, om det är sannolikt att den har orsakats av ett olycksfall i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd på ett sjukhus eller någon annanstans där hälso- och sjukvårdsverksamhet bedrivs eller av ett olycksfall under sjuktransport. Som olycksfall betraktas en yttre händelse som inträffar plötsligt och oförutsett. Eftersom patientförsäkring i regel är det primära ersättningssystemet, ska de skador som t.ex. under sjuktransport drabbar en patient till följd av en flygolycka eller en fartygsolycka i sjötrafik vanligen ersättas ur patientförsäkringen. Däremot ersätts en personskada som inträffat under sjuktransport till följd av en trafikolycka i praktiken i sin helhet från trafikförsäkringen. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten betalas ersättning för en skada, om det är sannolikt att den har orsakats av en brand i en behandlingslokal eller en behandlingsutrustning eller av någon annan motsvarande skada i en behandlingslokal eller i en behandlingsutrustning. Med någon annan motsvarande skada ska avses t.ex. att en bärande konstruktion i en byggnad rasar samman. Den enda förutsättningen för ersättning är att det konstateras ett orsakssamband. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 7 punkten ska ersättning betalas för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av distribution av medicin i strid med lag eller förordning eller föreskrifter som meddelats med stöd av dem. En skada som orsakas av distribution av en medicin på basis av ett recept ska ersättas när den är en följd av ett förfarande som står i strid med lag eller förordning eller föreskrifter som meddelats med stöd av dem. Fel som leder till skador kan i detta sammanhang orsakas t.ex. när ett minuthandelsparti medicin sammanställs i ett apotek, när läkemedlet överlåts eller när anvisningar ges för hur det ska brukas. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. 6 punkten i den gällande lagen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 8 punkten ska en skada ersättas på basis av oskälighet. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en oskälighetsprövning komma i fråga när en patient till följd av behörig undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd har orsakats en bestående svår sjukdom eller svår skada eller patienten har avlidit. Man ställer alltså i första hand upp ett absolut kriterium för oskäligheten och först efter att detta uppfyllts gör man en bedömning av om skadan är oskälig. Den egentliga oskälighetsbedömningen sker med tillämpning av två olika grunder: hur allvarlig skadan relativt sett är samt skadans förutsebarhet. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. 7 punkten i den gällande lagen. 

I förarbetena till den gällande patientskadelagen och i etablerad ersättnings- och rättspraxis har det ansetts att det att patientens helhetssituation är oförmånlig på grund av skadan eller andra sjukdomar inte antyder att skadan är oskälig men detta gör däremot nog en beaktansvärd disproportion mellan å ena sidan den skada som orsakats och å andra sidan den sjukdom som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Ju större denna disproportion är och ju större sammanbrott den skada som uppkommit innebär i förhållande till patientens hälsotillstånd i övrigt, desto klarare är det fråga om en oskälig skada. En skada kan i allmänhet inte betraktas som allvarlig innan den kan placeras i åtminstone invaliditetsklass 7—8 definierad enligt social- och hälsovårdsministeriets beslut om invaliditetsklassificering. Hur allvarlig skadan relativt sett är skulle vara ett centralt oskälighetskriterium. 

Skadans förutsebarhet ska bedömas separat. Inte ens allvarliga komplikationer ska ersättas som oskäliga i de fall då de varit förutsebara. Dock ska inte en sällsynt komplikation anses oskälig fastän patienten i ett enskilt fall hade haft en större risk än normalt att denna tillstöter. Det ska allt som allt vara avgörande om en sakkunnig har kunnat förutse att skadan uppkommer eller om den har kommit som en överraskning för samtliga parter. 

Alla de oskälighetskriterier som refererats ovan ska bedömas objektivt dvs. oberoende av patientens egna upplevelser. Endast de kriterier som uttryckligen nämns i lag samt de ovan refererade kriterier som underkastas medicinsk analys och avser patientens hälsotillstånd och den skada som uppkommit ska vara juridiskt relevanta. Så ska t.ex. patientens ekonomiska ställning inte inverka på skyldigheten att betala ersättning. 

I 2 mom. konstateras det för säkerhets skull, precis som i gällande lag, att ersättning inte betalas för en skada som orsakats av en medicin i andra fall än de som avses i 1 mom. 7 punkten. 

24 §. Bestämmande av ersättning. Enligt 1 mom. bestäms ersättning för en patientskada med tillämpning av 5 kap. 2, 2 a—2 d, 3, 4, 7 och 8 §, 6 kap. 1 § samt 7 kap. 3 § i skadeståndslagen. Hänvisningsbestämmelsen till skadeståndslagen motsvarar lydelsen i 3 § i den gällande lagen. Bestämmelsen ska dock preciseras så att den tillämpas om inget annat föreskrivs i patientförsäkringslagen. 

Hänvisningen till ovannämnda bestämmelser i skadeståndslagen innebär att ersättning för sjukvårdskostnader och andra nödvändiga kostnader, inkomstbortfall, sveda, värk och annat tillfälligt eller bestående men ska betalas till den skadelidande ur patientförsäkringen såsom personskador. Så kallad medicinsk rehabilitering ersätts såsom i skadeståndslagen avsedda sjukvårdskostnader och andra nödvändiga kostnader. I enlighet med den så kallade principen om full ersättning som iakttas i skadeståndslagen, ska det i enlighet med nuläget inte finnas någon övre gräns uttryckt i euro för ersättningar som betalas för personskador. 

När en patientskadeersättning betalas, betalas den i praktiken ofta till sådana personer som redan tidigare har lidit av någon sjukdom. Ibland kan en sådan sjukdom som gett upphov till behandling och vård eller någon annan sjukdom hos patienten inverka så avgörande på skadan att den omständighet som utgör grund för ersättningsansvaret blir en klart oväsentlig faktor vid en helhetsgranskning. Sådana orsaker som är oberoende av ansvarsgrunden men inverkar på skadan kan vara t.ex. en exceptionell benägenhet för försvårade komplikationer t.ex. att ett under en kortare tid obehandlat bensår försämras och detta leder till att hela benet måste amputeras. I sådana situationer är det ofta mycket sannolikt att samma åtgärd i vilket fall som helst hade blivit nödvändig i något skede. Eftersom det egentligen inte är fråga om en sjukdom som framskrider är det svårt att bestämma hur långt ersättningsansvaret sträcker sig. När en sådan omständighet som inte har samband med den åtgärd som orsakat en skada likaså har varit orsak till skadan kan ersättningsansvaret jämkas på skälighetsgrunder i enlighet med 6 kap. 1 § i skadeståndslagen. 

På patientförsäkringen ska i fråga om bestämmelserna i 6 § 1 mom. i skadeståndslagen tillämpas även det som gäller att den skadelidande själv bidragit till skadan. Till denna del ska det i patientförsäkringslagen på samma sätt som i den gällande lagen finnas ett undantag enligt vilket en ersättning inte kan jämkas på basis av att den skadelidande själv bidragit till skadan, om inte den skadelidande har förfarit uppsåtligen eller med grov oaktsamhet. 

Dessutom ska det föreskrivas om sådan ersättning för kostnader för yrkesinriktad rehabilitering som betalas ur patientförsäkringen i 25 och 27 § i patientförsäkringslagen, vilket innebär ett delvis större ersättningsansvar än enligt skadeståndslagen. Även den i 29 § föreskrivna primära karaktären i förhållande till pensioner och andra förmåner enligt arbetspensionslagarna innebär ett undantag från skadeståndslagen och de vedertagna skadeståndsrättsliga principer som iakttas vid tillämpningen av den lagen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska ersättning inte betalas för en obetydlig skada. Vid bedömningen av en skadas obetydlighet ska man ta fasta inte bara på hur allvarlig den sjukdom eller skada som patienten orsakats är utan också på den ekonomiska förlust som skadan orsakar patienten. Som en obetydlig skada anses en skada som medicinskt sett är obetydlig. En skada är inte obetydlig när den har orsakat ett bestående funktionellt eller kosmetiskt men som kan konstateras medicinskt. Som obetydliga skador betraktas skråmor i huden, blåmärken, stukningar och små sår som läker inom ett par veckor utan att lämna några men och som orsakar arbetsoförmåga i högst två veckor. En skada anses obetydlig om de kostnader som orsakas av skadan understiger 200 euro. Om en patientskada dock ger upphov till ett bestående men, är det inte fråga om en obetydlig skada. 

Ibland kan det uppstå situationer där det är motiverat att betala en engångsersättning i stället för en fortlöpande ersättning. I det föreslagna 3 mom. ska det konstateras att det i stället för en fortlöpande ersättning som betalas på grund av inkomstbortfall kan betalas en engångsersättning med motsvarande kapitalvärde, men endast av särskilt vägande skäl. Ett särskilt vägande skäl kan anses vara t.ex. det att månadsraten för en fortlöpande ersättning till sitt belopp vore mycket litet eller att dess betalning till utlandet vore oändamålsenligt. Särskilt vägande skäl kan komma i fråga också när den skadelidande blir arbetsoförmögen för förvärvsarbete som han eller hon har gjort under ålderspension. I denna situation äventyras vanligen inte den skadelidandes försörjning till följd av kapitaliseringen av ersättningen. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om beräkning av beloppet av en engångsersättning. Om ersättningen betalas endast som en engångsersättning ska den räknas ut som ett belopp som motsvarar kapitalvärdet av ersättningen, med beaktande av den skadelidandes statistiskt uppskattade förväntade livslängd vid tidpunkten för patientskadan. Om en fortlöpande ersättning senare byts ut mot en engångsersättning, ska den skadelidandes uppskattade återstående medellivslängd beaktas vid den tidpunkt då den fortlöpande ersättningen byts ut mot en engångsersättning. Beräkningen av kapitalvärdet ska grunda sig på en på offentlig statistik baserad uppskattning av den förväntade livslängden för i Finland bosatta personer i varje ålders- och födelseårsklass. En eventuell förändring i den förväntade livslängden kan därmed tas i beaktande vid bedömningen av en persons återstående livslängd. Räntesats vid beräkningen av kapitalvärden är den uppskattade framtida riskfria räntan på lång sikt. 

Enligt 5 mom. ska bestämmelser om grunderna för beräkning av en engångsersättning som betalas i stället för en fortlöpande ersättning för en patientskada utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. I förordningen ska anges de formler enligt vilka det belopp som ska betalas som en engångsersättning kan räknas ut. När förordningen utfärdas ska det tas fasta på vad som föreskrivs i 4 mom. Genom förordningen ska det således inte utfärdas bestämmelser om i vilka fall en ersättning kan betalas som en engångsersättning, utan dessa villkor ska i fråga om ersättning för inkomstbortfall anges i det föreslagna 3 mom. och i övrigt enligt 5 kap. 7 § i skadeståndslagen. 

25 §. Yrkesinriktad rehabilitering. I paragrafen föreskrivs det om ersättning för kostnader för yrkesinriktad re-habilitering och om dess innehåll när behovet av rehabilitering beror på en patientskada. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll i stort sett det som föreskrivs om trafikförsäkring i lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/1991). Innan Patientförsäkringscentralen fattar beslut om ersättning för bestående inkomstbortfall ska den utreda om den skadelidande har rätt till rehabilitering enligt denna paragraf och se till att den skadelidandes möjligheter till rehabilitering enligt annan lagstiftning har klarlagts. För att rehabiliteringen ska lyckas krävs det dessutom i praktiken att den skadelidande redan innan rehabiliteringen inleds har en plan för den yrkesinriktade rehabiliteringen och vars utarbetande Patientförsäkringscentralen kan stödja. 

I 1 mom. ska det föreskrivas om vem som har rätt till ersättning för kostnader för yrkesinriktad rehabilitering. Ersättning för kostnader betalas till skadelidande vars arbetsförmåga är nedsatt eller vars inkomstmöjligheter har försämrats på grund av en skada eller om det är sannolikt att den skadelidandes arbetsförmåga eller inkomstmöjligheter senare kan försämras väsentligt på grund av skadan. Möjligheten till yrkesinriktad rehabilitering ska utredas innan ersättning för bestående inkomstbortfall beviljas. 

I 2 mom. ska det enligt förslaget föreskrivas om de faktorer som ska beaktas när rehabiliteringsbehovet be-döms. När rehabiliteringsbehovet bedöms ska hänsyn tas till den skadelidandes ålder, yrke, tidigare verksamhet, utbildning, boendeförhållanden, begränsningar på grund av patientskadan och möjligheter att efter rehabiliteringen få ett arbete eller yrke på de villkor som allmänt iakttas på arbetsmarknaden. 

26 §. Ersättning för kostnader för yrkesinriktad rehabilitering. I 1 mom. föreskrivs det allmänt om de principer enligt vilka kostnaderna för yrkesinriktad rehabilitering ersätts. Regleringens mål och innehåll är med undantag för några små detaljer desamma som i fråga om trafikförsäkring samt försäkring för olycksfall i arbetet och yrkessjukdom. Avsikten är således att de nya bestämmelserna ska tillämpas med beaktande av den rätts- och ersättningspraxis som etablerats för nämnda försäkringar. Kostnader för åtgärder som behövs på grund av en patientskada och som hjälper den skadelidande att fortsätta i sitt tidigare arbete eller yrke eller att övergå till ett sådant eller yrke som kan ge den skadelidande en huvudsaklig försörjning ersätts. En förutsättning för att kostnaderna ersätts är att de är skäliga. 

I 2 mom. ska det föreskrivas om det närmare innehållet av de åtgärder enligt 1 mom. som ska ersättas ur försäkringen. Enligt den föreslagna 1 punkten ersätts undersökningar för att utreda rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna. Med sådana undersökningar avses alla de nödvändiga åtgärder som behövs för att utreda den skadelidandes arbets- och funktionsförmåga antingen vid hälso- och sjukvården eller t.ex. vid Försäkringsbranschens Rehabilitering rf. 

Enligt den föreslagna 2 punkten ersätts arbets- och utbildningsprövning med hjälp av vilka rehabiliteringsklientens möjligheter att klara av ett visst arbete eller en viss utbildning utreds. Arbetsprövning kan t.ex. göras vid den tidigare arbetsplatsen eller vid en ny arbetsplats eller, på initiativ av den som producerar rehabiliteringen, någon annanstans. Arbetsprövningen ger vanligen upphov till inkomstbortfall för rehabiliteringstiden samt till sådana resekostnader för deltagande i arbetsprövningen som ersätts enligt 3 mom. samt ibland även till extra boendekostnader eller andra kostnader. 

Enligt 3 punkten ersätts arbetsträning i det tidigare eller det nya arbetet. Med en arbetsplats kan man komma överens om en tidsbunden arbetsträningsperiod som syftar till sysselsättning. Då kan ersättning betalas även till en person som är i början av sin företagsverksamhet och som har beviljats stöd för sin företagsverksamhet. Kostnaderna för arbetsträning motsvarar vanligen kostnaderna för sådan arbetsprövning som avses i 2 punkten. 

Enligt 4 punkten ersätts utbildning för ett arbete eller ett yrke som lämpar sig för rehabiliteringsklienten inklusive grundutbildning som är nödvändig för den utbildningen. Med tillräcklig utbildning avses utbildning som leder till ett sådant arbete eller yrke som rehabiliteringsklienten kan få sin huvudsakliga försörjning från. Rehabiliteringsklienten kan till följd av den skada eller sjukdom som patientskadan orsakat ha förlorat sitt yrke helt och hållet eller sin lämplighet för vissa arbeten enligt sin utbildning eller mist sin arbetsplats, men ännu kunna utnyttja sin yrkesutbildning eller arbetserfarenhet för annat arbete. Vid bestämmande av nödvändigheten av och längden och nivån på den utbildning som ska ersättas inverkar dessa faktorer på utvärderingen av rehabiliteringsbehovet. Utbildningen kan således ges antingen för ett helt nytt yrke eller som ett komplement och en utvidgning av det tidigare yrket. 

Utbildningens längd är inte direkt bunden t.ex. till längden på den utbildning som ledde till det tidigare yrket. Ersättning för yrkesutbildning kan också betalas för en person som inte tidigare haft någon utbildning, om detta är nödvändigt för att personen ska komma tillbaka i arbetslivet och för att säkerställa förvärvsmöjligheter på samma nivå som dem som den skadelidande har förlorat till följd av patientskadan. Till den del de ytterligare kostnader som en sådan utbildning orsakar ska finansieras av den skadelidande, ersätts de som rehabilitering. 

Enligt 5 punkten ersätts kostnader för stöd för närings- eller yrkesutövning för att skaffa arbetsredskap och arbetsmaskiner och för att grunda eller omforma ett eget företag. Stödet kan också vara avsett för att betala räntor på ett lån som tagits för närings- eller yrkesutövning och som beviljats av ett kreditinstitut. Beroende på näringsverksamheten kan stöd beviljas även för fasta byggnader som inte är arbetsredskap eller arbetsmaskiner. Stöd kan även beviljas för att utveckla det egna företaget eller t.ex. för att byta produktionsinriktning. 

Enligt 6 punkten kan ersättning betalas för hjälpmedel och anordningar samt med dem jämställbara konstruktioner som den skadelidande behöver för att klara av sina arbetsuppgifter trots de begränsningar som patientskadan medför. 

Enligt 7 punkten ersätts kostnader för stöd för att skaffa ett fordon för resor mellan bostaden och arbetsplatsen, om behovet av fordon följer av den begränsning som patientskadan medför att använda kollektiva trafikmedel. 

Som kostnader för rehabilitering till följd av en patientskada ersätts även tilläggsutrustning till ett fordon, såsom handreglage, som behövs till följd av den skada eller sjukdom som ersatts. Stöd kan beviljas även vid byte av fordon. 

Enligt 3 mom. ska ersättning betalas för behövliga och skäliga resekostnader som orsakas av rehabiliteringsåtgärder eller studier som avses i 2 mom. 1—4 punkten samt för kostnader för studiematerial inom en utbildning enligt 4 punkten. 

Med resor avses bl.a. rehabiliteringsklientens resor från hemmet till rehabiliteringsinrättningen eller till läroanstalten eller något motsvarande och tillbaka hem. Med skälighet avses användning av det mest förmånliga fordon som är möjligt med tanke på skadan eller sjukdomen. Dessutom betalas ersättning för kostnader för skydd för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar vid skadefall som kan inträffa vid arbets- och utbildningsprövning, arbetsträning och arbetspraktik. Ersättning ska också betalas för kostnader för ett hjälpmedel av högre standard än sedvanlig standard, om hjälpmedlet förbättrar den skadelidandes arbetsförmåga eller hindrar en nedsättning i arbetsförmågan. 

Som kostnader för studier räknas även t.ex. anskaffning av behövligt studiematerial, studieavgift och andra utgifter som studierna eller träningen föranleder samt de resekostnader som ersätts enligt 3 mom. Ersättning betalas även för ersättningstagarens ökade kostnader för kost och boende som beror på att ersättningstagaren till följd av rehabiliteringen vistas annanstans än i sin hemkommun. 

I 4 mom. föreskrivs om den tid som behövs för att utreda rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna och den tid då den skadelidande väntar på att rehabiliteringen ska börja. Dessa tider betraktas som yrkesinriktad rehabilitering när dessa beror på någon av de åtgärder som räknas upp i 2 mom. För att ersättning för inkomstbortfall ska kunna betalas även för utrednings- och väntetider, behöver det föreskrivas att dessa tider betraktas som yrkesinriktad rehabilitering. 

I 5 mom. föreskrivs det om den skadelidandes skyldighet att medverka till sin rehabilitering. Enligt bestämmelsen ska den skadelidande vara skyldig att medverka till att rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsåtgärder kan genomföras. 

27 §. Ersättning för inkomstbortfall som betalas för yrkesinriktad rehabilitering och skydd för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar för den som får yrkesinriktad rehabilitering. I paragrafen föreskrivs det om ersättning för inkomstbortfall som betalas för rehabiliteringstiden. När patientförsäkringen i regel är det primära ersättningssystemet ska ersättning för inkomstbortfall till följd av minskade inkomster eller försämrad försörjning betalas till fullt belopp för den tid som rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna utreds, som den skadelidande väntar på att rehabiliteringen ska börja och som rehabiliteringsåtgärderna pågår. Ersättningen betalas dock inte till fullt belopp när rehabiliteringen har ordnats på ett sådant sätt att den inte hindrar rehabiliteringsklienten från att utföra lämpligt förvärvsarbete. 

I 2 mom. föreskrivs det att Patientförsäkringscentralen, som betalar ersättning för kostnader för yrkesinriktad rehabilitering, för den skadelidande ska teckna en försäkring enligt 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar för skadefall som kan inträffa vid arbets- och utbildningsförsök, arbetsträning och arbetspraktik som ingår i rehabiliteringen. Bestämmelsen motsvarar 278 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, där det föreskrivs om arbetspensionsanstalters skyldighet att försäkra dem som deltar i yrkesinriktad rehabilitering. På den skadelidandes årsarbetsinkomst och på den dagpenning som betalas till rehabiliteringsklienten ska då på motsvarande sätt tillämpas undantagsbestämmelserna i 278 § 2 och 3 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. 

28 §. Indexjustering av fortlöpande ersättningar. Enligt 1 mom. ska ersättning som betalas för inkomstbortfall och förlust av underhåll på grund av bestående arbetsoförmögenhet samt övriga fortlöpande ersättningar justeras varje kalenderår med det arbetspensionsindex som avses i 98 § i lagen om pension för arbetstagare i enlighet med den lagens indexpraxis. Fortlöpande ersättningar betalas när arbetsoförmågan är bestående. Med bestående arbetsoförmåga avses ett tillstånd där den skadelidande på grund av en skada eller sjukdom som orsakats av en patientskada långvarigt eller permanent är arbetsoförmögen. En fortlöpande ersättning ska indexjusteras både när den betalas ut och när den faller till betalning senare. 

De ersättningsbelopp som betalas för inkomstbortfall och förlust av underhåll grundar sig på den skadelidandes inkomstnivå. Enligt 2 mom. ska för fastställande av inkomstbortfall och förlust av underhåll den skadelidandes förvärvsinkomster från olika år justeras varje kalenderår till skadeårets nivå med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare. 

29 §. Andra förmåns- och ersättningssystems inverkan på den skadelidandes rätt till ersättning. I paragrafen föreskrivs det om den skadelidandes rätt till ersättning i de fall där han eller hon har rätt till ersättning för sin personskada med stöd av någon annan lag. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll det som föreskrivs om saken i 8 § i den gällande lagen. 

I 1 mom. föreskrivs det om huvudregeln, enligt vilken den skadelidandes rätt att få ersättning ur patientförsäkringen är oberoende av om den skadelidande har rätt till ersättning med stöd av någon annan lag. Bestämmelsen innebär att patientförsäkringen i regel är primär i förhållande till andra ersättningssystem. I 1 mom. finns inte behov av att i likhet med i gällande lag räkna upp vissa ersättningsförmåner, eftersom principen gäller alla ersättningsförmåner frånsett de undantag som nämns senare i paragrafen. Den skadelidande har således enligt huvudregeln rätt att få ersättning för en patientskada som orsakats av en personskada från Patientförsäkringscentralen. Om motsvarande ersättning redan har betalats till den skadelidande, ska han eller hon inte ha rätt till att få ersättningen två gånger. Patientförsäkringscentralen ska då ha rätt att dra av den ersättning som betalats med stöd av en annan lag i enlighet med 30 §. Bestämmelsen innebär inte heller att patientförsäkringssystemet i den slutliga fördelningen av kostnader alltid är primärt i förhållande till andra ersättningssystem. I praktiken ansöker en skadelidande sällan primärt om ersättning ur patientförsäkringen, eftersom han eller hon vanligen redan har fått ersättning från ett annat system och det vanligen lönar sig för honom eller henne att ansöka om ersättning från ett annat system eftersom tiden för ersättningshandläggning är kortare än i fråga om patientskadeersättningar. 

Begreppet skadefall är inte klart avgränsat i synnerhet när patientskadan inte beror på en aktiv gärning utan på försummelse. Det är typiskt att en patients skador eller sjukdomar är en följd av flera olika skadefall. Av dessa orsaker föreslås till skillnad från gällande lag i bestämmelsen inget sådant omnämnande om att en tillämpning av bestämmelsen kräver att följderna beror på samma skadefall. 

I den föreslagna paragrafens 2 mom. föreskrivs om undantag från huvudregeln i 1 mom. Patientförsäkrings-centralen är enligt vad som föreslås skyldig att betala ersättning till den skadelidande för inkomstbortfall eller förlust av underhåll endast till den del ersättningen enligt patientförsäkringslagen överstiger den motsvarande ersättning eller förmån som betalas med stöd av någon annan lag. Att ersättningar för inkomstbortfall eller förlust av underhåll orsakad av patientskada är av sekundär karaktär gäller dock inte pensioner som betalas med stöd av arbetspensionslagstiftningen, om vilket det föreskrivs i 3 mom. 

Den skadelidande ska i första hand ansöka om ersättning för inkomstbortfall och förlust av underhåll ur andra lagstadgade ersättningssystem. Det föreslagna 2 mom. gäller således endast lagstadgade ersättningssystem. 

I vissa sällsynta fall kan en ersättning som betalas med stöd av någon annan lag fördröjas så mycket att det är motiverat att betala ersättningen för inkomstbortfall och förlust av underhåll ur patientförsäkringen, även om patientförsäkringen i sista hand är det sekundära ersättningssystemet. Det föreslås därför att Patientförsäkringscentralen trots vad som nämns ovan betalar den skadelidande den del av en ersättning eller förmån som ska betalas med stöd av någon annan lag, om den skadelidandes försörjning i annat fall uppenbarligen skulle äventyras. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs det om att patientförsäkringen är primär i förhållande till det lagstadgade arbetspensionssystemet. En skadelidandes rätt att få ersättning för inkomstbortfall eller förlust av underhåll är enligt momentet oberoende av om den skadelidande har rätt till motsvarande förmåner med stöd av de lagar som nämns 3 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006). Den som drabbats av en patientskada ska således i första hand ansöka om ersättning från patientförsäkringen. Detta betyder i praktiken att patientförsäkringens ersättningsansvar är mer omfattande jämfört med vad det är enligt skadeståndslagen. Med iakttagande av bestämmelserna i skadeståndslagen ersätts som inkomstbortfall efter det att pensionsåldern uppnåtts endast den så kallade minskningen av ålderspensionen, alltså det belopp som ålderspensionen har minskats med till följd av patientskadan, medan ersättningen enligt den föreslagna prioriteten ska betalas till hela det belopp som ålderspensionen hade varit utan skadan, minskad med eventuella andra förmåner. Bland annat av denna orsak tas det i 24 §, som gäller bestämmande av ersättning, för tydlighetens skull in ett omnämnande av att ersättningen bestäms enligt skadeståndslagen, om inte något annat föreskrivs i denna lag. Eftersom ersättning för inkomstbortfall och förlust av underhåll är oberoende av arbetspension, ska patientförsäkringen betala ersättningen enligt principen om full ersättning. Detta innebär för Patientförsäkringscentralen en skyldighet att ersätta inkomstbortfall också efter det att den skadelidande nått pensionsåldern. Om arbetspensionsförsäkringsbolaget redan har hunnit betala pensionsförmån, betalas ersättningen dock inte två gånger, utan den förmån som erhållits dras av i enlighet med 30 §. 

30 §. Avdrag för ersättning som betalats med stöd av någon annan lag. I paragrafen föreskrivs det om de situationer där den skadelidande redan tidigare har fått ersättning med stöd av någon annan lag. I paragrafen föreskrivs det inte om den skadelidandes rätt till ersättning, utan avsikten med paragrafen är att förhindra dubbla utbetalningar av ersättning. Med andra ord är det möjligt att dra av en utbetalning av ersättning som gjorts med stöd av någon annan lag även i sådana situationer där den skadelidande har rätt att i första hand få ersättning ur patientförsäkringen. En förutsättning är då att den skadelidande redan innan han eller hon har utnyttjat sin rätt enligt 29 § har fått ersättning från ett annat system. 

Med anledning av det som nämns ovan ska det i paragrafen konstateras, att om ersättning redan har betalats till den skadelidande med stöd av någon annan lag, dras den ersättning som betalats av från den ersättning som betalas med stöd av patientförsäkringslagen. Bestämmelsen är viktig med tanke på rättssäkerheten, även om det avdrag för redan utbetalad motsvarande ersättning som avses i bestämmelsen kan göras även med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga principer och även om avdrag för förmåner som betalas för inkomstbortfall och förlust av underhåll ofta kan göras med stöd av 29 § 2 mom. i vilket föreskrivs om dessa förmåners sekundära karaktär. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 8 § 4 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafen konstateras det dessutom att en ersättningspost som motsvarar en patientskadeersättning och som ska betalas på grund av ett redan fattat ersättningsbeslut, men som förfaller till betalning i framtiden, kan dras av från den ersättning som ska betalas med stöd av patientförsäkringslagen. Detta är behövligt eftersom ersättningarna för inkomstbortfall nästan utan undantag betalas fortlöpande och förfaller till betalning månatligen och de ersättningsbeslut som hänför sig till dem även gäller framtiden. 

Bestämmelsen gäller endast lagstadgade förmåner. Det kan dock vara möjligt att eventuellt dra av förmåner som grundar sig på andra än lagstadgade försäkringar med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga principer, såsom berikandeförbudet. Detta är möjligt särskilt i fråga om ersättande av sjukvårdskostnader. Däremot är det inte möjligt att dra av sådana immateriella ersättningar eller ersättningar för inkomstbortfall som betalas med stöd av frivilliga personförsäkringar, eftersom det då är fråga om ett tilläggsskydd som den skadelidande tagit eller fått och som är bättre än de lagstadgade förmånerna. 

4 kap. Ersättningsförfarandet och regressrätt

31 §. Framställande av ersättningsanspråk samt preskription. Ett ersättningsanspråk ska alltid framställas hos Patientförsäkringscentralen, inte hos försäkringsbolaget. Den skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad kan således inte för erhållande av patientskadeersättning rikta ett krav till den som orsakat skadan, vilket är huvudregeln i fråga om ansvarsförsäkringar, eller till det försäkringsbolag som beviljat försäkringen, vilket är huvudregeln i fråga om andra försäkringar. Följderna av en personskada kan ibland uppträda först en relativt lång tid efter skadefallet. Ersättningsanspråket ska enligt paragrafen framställas inom tre år från det att den som ansöker om ersättning fick eller borde ha fått kännedom om skadefallet och om de skadepåföljder som skadefallet har orsakat. Tidsfristen ska börja löpa när den skadelidande har fått kännedom om skadefallet och om de skadepåföljder som skadefallet har orsakat och om dess orsakssamband med patientskadefallet, alltså med den undersökning, behandling, vård eller annan motsvarande åtgärd som orsakat patientskadan. Ersättning ska dock, precis som enligt 10 § i den gällande lagen, krävas senast inom tio år från skadefallet alltså efter den gärning eller försummelse som lett till skadan. 

I 2 mom. konstateras det att ersättningsanspråket ska innehålla uppgift om den skadelidandes namn och adress. Anspråket ska dessutom innehålla tillräckligt individualiserade uppgifter om det misstänkta skadefallet. Detta innebär vanligen uppgifter om tidpunkten för patientskadan och platsen där den inträffade. Detta är emellertid inte alltid möjligt, så det kan också anses tillräckligt att det i anspråket nämns den vårdhelhet i samband med vilken den skadelidande anser att skadepåföljden har fått sin början. I 2 mom. ska det också för tydlighetens skull konstateras att en anmälan om ett skadefall ska jämställas med framställande av ersättningsanspråk. Enligt 42 § i förvaltningslagen ska uppgifter om muntligen framförda yrkanden och utredningar som kan inverka på avgörandet i ett ärende antecknas eller registreras på något annat sätt. När anmälningar tas emot ska dessutom identiteten på den som lämnar anmälan säkerställas på behövligt sätt. En skadeanmälan kan också göras av någon annan än den skadelidande under förutsättning att anmälan har individualiserats så att Patientförsäkringscentralen utifrån den kan kontakta den skadelidande och efter att ha fått godkännande av honom eller henne inleda behandlingen av skadeärendet. 

Om ett ersättningsanspråk inte framställs inom den i 1 mom. angivna tiden, förlorar enligt 3 mom. den som ansöker om ersättning sin rätt till den. När tidsfristen överskrids ska den som ansöker om ersättning slutgiltigt förlora sin rätt till ersättning. Bestämmelsen ska endast gälla den tid för framställande av anspråket som anges i 1 mom. och ska sålunda inte förutsätta att ersättningsanspråket ska ha innehållit de uppgifter som ingår i 2 mom. Ersättningsanspråket kan prövas också efter de i 1 mom. föreskrivna tiderna, om det finns särskilda skäl för det. Med särskilda skäl avses sådana andra än medicinska förhållanden som har varit ett hinder för att framställa ersättningsanspråk. Ett särskilt skäl kan i fråga om den i 1 mom. nämnda tidsfristen på tre år t.ex. vara en situation där patienten med anledning av information från en läkare, sin fortsatta vård eller annars haft grundad anledning att tro att skadan inte kommer att leda till bestående men eller att dess följder kommer att läkas ut i sin helhet. I fråga om tidsfristen på tio år kan ett särskilt skäl vara t.ex. att en skada eller sjukdom som uppstått i en patientskada som drabbat ett barn orsakar arbetsoförmåga eller sjukvårdskostnader i vuxen ålder och skadans eller sjukdomens natur hindrar den skadelidande från att sköta ärendet, och barnets vårdnadshavare inte har framställt ett ersättningsanspråk för patientskadan inom den tid som anges i 1 mom. Som särskilda skäl kan emellertid inte beaktas allvarsgraden av den skadepåföljd som drabbat patienten. 

32 §. Ersättningssökandens skyldighet att lämna utredning. Enligt paragrafen ska den som ansöker om ersättning lämna Patientförsäkringscentralen sådana handlingar och uppgifter som behövs för utredning av ersättningsansvaret och som skäligen kan krävas av sökanden. Vid bedömning av skälighet ska beaktas Patientförsäkringscentralens möjligheter att skaffa utredning. Eftersom Patientförsäkringscentralen enligt den föreslagna 55 § ska ha rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som behövs för att behandla en patientskadeanmälan av verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård, behöver den skadelidande i regel inte själv lämna in uppgifter om sitt hälsotillstånd eller den vård som han eller hon fått. Om vården har getts utomlands, är det dock vanligen inte möjligt att få uppgifter direkt från vårdinrättningen. 

33 §. Utredning av ersättningsärenden och tidsfrist för betalning av ersättning. Paragrafen kompletterar vissa bestämmelser i förvaltningslagen och lagen om försäkringsavtal som tillämpas på Patientförsäkringscentralens ersättningshandläggning. I 1 mom. föreskrivs det om den tidsfrist inom vilken Patientförsäkringscentralen senast ska påbörja utredningen av ett ärende. Patientförsäkringscentralen ska påbörja utredningen av ett ärende utan dröjsmål och senast sju vardagar från det att ersättningsärendet inleddes. Bestämmelsen ska gälla inte bara nya skadeärenden utan också begäranden att få ärendet behandlat på nytt. Härigenom vill man påskynda meddelande av beslut i ersättningsärenden och förhindra att den tidsfrist som avses i paragrafen uppskjuts av den orsaken att Patientförsäkringscentralen inte börjar utreda ärendet. Det att utredningen ska göras utan dröjsmål omfattar bl.a. att man, om möjligt, ska sträva efter att skaffa all behövlig utredning på samma gång. Dessutom ska Patientförsäkringscentralen se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Detta innebär att Patientförsäkringscentralen ska utreda om det i det skadefall som har anmälts till centralen är fråga om en ersättningsgill patientskada och vilken ersättning den berättigar till. Utredningen kan dock fördröjas på grund av ett godtagbart hinder, såsom t.ex. att man blir tvungen att från olika verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård samla in sjukjournalsuppgifter för en lång tidsperiod för att utreda skadefallets ersättningsgillhet eller skadans storlek. 

I 2 mom. ska föreskrivas om den tidsfrist inom vilken ett beslut ska meddelas. Enligt paragrafen ska Patientförsäkringscentralen utan dröjsmål och senast tre månader efter det att den har fått de handlingar och uppgifter och annan tillräcklig utredning som avses i 32 § betala ersättning eller meddela att ersättning inte betalas. Med annan tillräcklig utredning avses bl.a. en utredning som Patientförsäkringscentralen skaffar på eget initiativ utifrån sin utredningsplikt enligt 1 mom., såsom att inhämta ett utlåtande från en utomstående expert. Till inhämtande av tillräcklig utredning ska också höra att begära utlåtande av patientskadenämnden enligt 40 § och tidsfristen ska börja först när tiden för utförande av dessa åtgärder har löpt ut. 

Den ovannämnda tidsfristen på tre månader framgår indirekt av 10 a § i den gällande lagen, där det föreskrivs om förhöjning av ersättning som betalas på fördröjd ersättning. 

I 3 mom. ska det föreskrivas om betalning av ersättning i det fall att ersättningsbeloppet är oklart. Patientför-säkringscentralen ska då vara skyldig att betala den del av ersättningen som är ostridig inom tidsfristen på tre månader. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 70 § 4 mom. i lagen om försäkringsavtal. 

34 §. Betalning av ersättning till omyndig. Enligt paragrafen ska Patientförsäkringscentralen i vissa situationer underrätta förmyndarmyndigheten när försäkringsersättning betalas till en omyndig. Anmälningsskyldigheten gäller situationer där ersättningens totala belopp är större än 1 000 euro och ersättningen innefattar annat än ersättning för sådana kostnader eller förmögenhetsförluster som har orsakats av ett försäkringsfall. Anmälan ska göras till förmyndarmyndigheten i den omyndiges hemkommun. Bestämmelsen är ny och den motsvarar 70 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal, som redan nu tillämpas på patientförsäkring. 

Anmälningsskyldigheten gäller inte ersättningar där det är fråga om ersättning för sådana kostnader eller försäkringsförluster som har orsakats av försäkringsfallet. Anmälan behöver alltså inte göras t.ex. för sjukhusavgifter, läkararvoden eller läkemedelskostnader. Förmyndarnämnden ska underrättas om sådana ersättningar som ökar den omyndiges förmögenhet. 

35 §. Motivering och delgivning av beslut. I paragrafen föreskrivs det om motivering och delgivning av beslut. Bestämmelserna i förvaltningslagens 45 §, där det bl.a. föreskrivs om skyldighet att motivera beslut och om situationer där motiveringen för ett beslut kan utelämnas, tillämpas också på beslut som Patientförsäkrings-centralen meddelar med stöd av patientförsäkringslagen. Motiveringen har betydelse i synnerhet när det i ett ärende som gäller patientskador meddelas ett delvis eller helt negativt beslut. Patientförsäkringscentralens skyldighet att motivera beslutet framhävs ytterligare, om ett negativt beslut avviker t.ex. från den bedömning av orsakssamband eller arbetsförmåga som har gjorts av den läkare som vårdat den skadelidande. Då ska i beslutet i synnerhet framföras motivering för de medicinska och händelserelaterade förhållanden som föranleder att ersättningen förvägras helt eller delvis. Om ersättning förvägras med knapp motivering, kan det hos den skadelidande uppstå en uppfattning att inte alla de uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd eller om händelserna eller omständigheterna som han eller hon eller den vårdande läkaren lämnat på adekvat sätt har beaktats vid avgörandet av ersättningsärendet. Därför föreslås det att det till paragrafen ska fogas en specialbestämmelse, på samma sätt som i de andra lagarna om lagstadgade försäkringar, om att ersättningsbeslut som gäller patientskador ska motiveras. 

Enligt paragrafen ska i motiveringarna till ett beslut om att helt eller delvis förvägra ersättning för patientskador i synnerhet anges vilka faktorer som i huvudsak påverkat beslutet, såsom de händelser och omständigheter som mest inverkat på den medicinska bedömningen av ersättningsrätten, undersökningsfynd och de slutsatser som dragits utifrån dem. Genom bestämmelsen strävar man efter att Patientförsäkringscentralen klarare än för närvarande ska anteckna de händelser och omständigheter och de medicinska faktorer som beslutet grundar sig på och den bedömning och de slutsatser som dragits utifrån dem. Med hjälp av motiveringen kan den skadelidande bedöma om det lönar sig att begära rekommendation till avgörande av patientskadenämnden eller om det lönar sig att söka ändring i beslutet hos en domstol. Den skadelidande kan lättare godkänna ett negativt beslut om orsakerna till det klart framgår av beslutets motivering. Välmotiverade beslut kan sålunda minska antalet ärenden som behandlas i patientskadenämnden och i domstolar. Patientförsäkringscentralen ska delge sitt beslut genom att skicka det till parterna, som utöver den skadelidande vanligen ofta är försäkringstagarna, till den adress dessa har uppgett. Parter är dock inte den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som gett vården, den verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård som gett vården eller den läkare som gett sakkunnigutlåtande. Således ska bevislig delgivning inte förutsättas. På elektronisk delgivning av beslut tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. 

Enligt 2 mom. ska Patientförsäkringscentralen trots sekretessbestämmelserna ha rätt att sända beslutet för kännedom till den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som gett vården, till den verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård som gett vården och till den läkare som gett sakkunnigutlåtande. Om det vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård arbetar självständiga yrkesutövare, får beslutet sändas till både verksamhetsenheten och yrkesutövaren. Bestämmelsen är ny och den behövs eftersom de aktörer som avses ovan inte är parter i ersättningsärendet och således inte har rätt att få beslutet för kännedom. Med tanke på patientsäkerheten och fortbildningen är det ändå viktigt att t.ex. den sakkunnigläkare som gett ett utlåtande i ett patientskadeärende, en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller en verksamhetsenhet får kännedom om huruvida det ansetts vara fråga om en patientskada eller inte. 

36 §. Oriktiga upplysningar efter ett försäkringsfall. Enligt paragrafen kan ersättningen för en patientskada sänkas eller förvägras, om den som ansöker om ersättning efter ett försäkringsfall svikligen har lämnat Patientförsäkringscentralen oriktiga eller bristfälliga upplysningar. Den oriktiga eller bristfälliga upplysningen ska gälla en omständighet som är av betydelse för utredningen av Patientförsäkringscentralens ansvar. För att det ska anses vara fråga om svikligt förfarande förutsätts ersättningssökanden känna till att informationen är oriktig samt vilken betydelse detta har för ersättningssökanden. I samband med patientförsäkring kan sökanden förfara på så sätt svikligen att sökanden t.ex. osant förklarar att en personskada som har förorsakats genom ett olycksfall är en patientskada för att få större ersättning än enligt någon annan försäkring. Enligt paragrafen kan ersättningen sänkas eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till förhållandena. Vid prövningen kan bl.a. beaktas hur stor nytta som eftersträvades genom det svikliga förfarandet, förfarandets grovhetsgrad i övrigt samt de orsaker som ledde till det svikliga förfarandet. Bestämmelsen är ny och den motsvarar till sitt sakinnehåll 72 § i lagen om försäkringsavtal. 

37 §. Trafik- och patientskadenämnden. I paragrafen ska det, i syfte att göra lagstiftningen mer informativ, konstateras att bestämmelser om nämndens tillsättande, medlemmar och förvaltning och om finansiering av dess verksamhet ska finnas i lagen om trafik- och patientskadenämnden. 

38 §. Rätt att begära rekommendation till avgörande av trafik- och patientskadenämnden. Enligt det föreslagna 1 mom. har försäkringstagaren, den som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet, den skadelidande och övriga ersättningsberättigade, såsom t.ex. den skadelidandes efterlevande make, rätt att begära en rekommendation till avgörande av trafik- och patientskadenämnden. Rekommendation till avgörande kan begäras först efter det att Patientförsäkringscentralen har gett sitt beslut, och rekommendationen ska begäras inom ett år från det att ersättningsbeslutet gavs. Bestämmelsen om tidsfristen är ny, och den behövs eftersom det i den gällande lagen inte finns några bestämmelser om inom vilken tid efter det att ersättningsbeslutet har getts som en rekommendation till avgörande ska begäras. Dessutom ska ett försäkringsbolag få begära rekommendation till avgörande i ett ärende som gäller regressrätt eller fördelning av ansvaret mellan försäkringar. 

I 2 mom. ska det konstateras att om det är känt att ett ersättningsärende har inletts eller avgjorts vid domstol, får nämnden inte behandla ärendet till den del domstolen redan har avgjort det. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska även Patientförsäkringscentralen få begära rekommendation till avgörande av nämnden innan ett ersättningsärende har avgjorts. Bestämmelser om de ersättningsärenden i vilka Patientförsäkringscentralen ska vara skyldig att begära rekommendation till avgörande av nämnden föreslås i 40 §. 

En försäkringsanstalt ska enligt 3 mom. av nämnden få begära rekommendation till avgörande i ärenden som gäller regressrätt för ersättning. Bestämmelsen gäller inte bara försäkringsbolag utan också andra försäkringsanstalter, såsom sådana pensionsanstalter som inte är försäkringsbolag. Det blir aktuellt att begära rekommendation när ett försäkringsbolag efter att ha betalat ersättning på basis av en annan försäkring anser att det är fråga om ett skadefall som ska betraktas som en patientskada och framställer ett återvinningsanspråk till Patientförsäkringscentralen, men centralen inte går med på att betala ersättning till bolaget. 

39 §. Rätt att begära utlåtande av trafik- och patientskadenämnden. När en domstol behandlar ett ersättningsärende får part och domstolen enligt förslaget begära utlåtande av trafik- och patientskadenämnden. Ett beslut av nämnden ska således liksom i nuläget kallas utlåtande när det begärs i fråga om ett ersättningsärende som behandlas i domstol. 

40 §. Skyldighet att begära rekommendation till avgörande av trafik- och patientskadenämnden. I paragrafen ska det enligt förslaget föreskrivas om de ersättningsförmåner i fråga om vilka Patientförsäkringscentralen är skyldig att begära en rekommendation till avgörande av nämnden innan den avgör ersättningsärendet. Syftet med förfarandet är att trygga de skadelidandes rättsskydd och delvis också enhetlig ersättningspraxis i fråga om ersättningsförmåner som betalas för personskador och som är de allra viktigaste för de skadelidande. Om en domstols dom i ett ersättningsärende har vunnit laga kraft, ska Patientförsäkringscentralen inte begära utlåtande. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten ska Patientförsäkringscentralen begära en rekommendation till avgörande av trafik- och patientskadenämnden, när ärendet gäller fortlöpande ersättning som betalas på grundval av bestående arbetsoförmåga eller dödsfall eller dess kapitalvärde om ersättningen i stället betalas som engångsersättning. Rekommendation till avgörande ska enligt 1 mom. 2 punkten även begäras när ärendet gäller förhöjning eller sänkning av fortlöpande ersättning med stöd av 5 kap. 8 § i skadeståndslagen. 

Vidare ska Patientförsäkringscentralen enligt 1 mom. 3 punkten begära en rekommendation till avgörande när det är fråga om ett oriktigt ersättningsbeslut och centralen anser att beslutet ska rättas till en parts nackdel, men parten inte samtycker till rättelsen av felet. En rekommendation behöver dock inte begäras om felet är uppenbart och det har orsakats av en parts eget förfarande eller om det är fråga om ett uppenbart skriv- eller räknefel. Den föreslagna punkten är ny och i den föreskrivs endast om skyldigheten att begära en rekommendation. I fråga om förutsättningarna för rättelse av sak- eller skrivfel ska bestämmelserna i förvaltningslagen iakttas. 

Enligt 2 mom. ska Patientförsäkringscentralen, om dess beslut avviker från den rekommendation till avgörande som nämnden meddelat med stöd av 1 mom. till ersättningstagarens nackdel, foga rekommendationen till sitt beslut. Det är viktigt att ersättningstagaren får uppgift om detta, eftersom det kan påverka ersättningstagarens bedömning av om han eller hon ska söka ändring i beslutet. Beslutet ska då även delges nämnden. 

41 §. Behandling av ärenden i trafik- och patientskadenämnden. Enligt den föreslagna paragrafen får trafik- och patientskadenämnden, precis som i nuläget, behandla ett ersättningsärende också när det gäller ersättningsgrunden, även då begäran om rekommendation till avgörande endast gäller ersättningens storlek. Bestämmelsen avviker från den allmänna rättsprincip enligt vilken ändringssökandet eller sökandet av annat rättsskydd i ett beslut inte får leda till ett avgörande som är mindre fördelaktigt för parten. När ett patientskadeärende avgörs ska det dock även tas ställning till om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården har förfarit i enlighet med en etablerad yrkesstandard, och nämnden ska kunna ta ställning till detta i alla de fall som kommer in för behandling i nämnden. 

Det föreslås även att det i paragrafen tas in en mening som gäller fall där nämnden konstaterar att det inte finns någon ersättningsgrund. Patientförsäkringscentralen ska i dessa fall inte få återkräva den ersättning som redan har betalats ut till den skadelidande. Nämndens rätt att på eget initiativ behandla ett ersättningsärende i större omfattning än det begärda är ett undantag från den i andra nämnder och domstolar allmänt tillämpade regeln. Bestämmelsen behövs därför för att trygga den skadelidandes rättsskydd. 

42 §. Fördröjd ersättning. Enligt det föreslagna 1 mom. ska Patientförsäkringscentralen, om utbetalning av ersättning för patientskada fördröjs, betala den fördröjda ersättningen förhöjd för dröjsmålstiden. Dröjsmålsförhöjningen bestäms enligt den räntesats som föreskrivs i 4 § 1 mom. i räntelagen. Skyldigheten att betala ersättningen förhöjd gäller dock inte prestationer, grundade på samordning eller regressrätt, mellan försäkrings- eller pensionsanstalter som bedriver lagstadgad försäkringsverksamhet. Patientförsäkringscentralen ska betala dröjsmålsförhöjningen på eget initiativ. 

Enligt 2 mom. ska dröjsmålsförhöjning betalas från den tidpunkt då det har förflutit över tre månader från den dag då Patientförsäkringscentralen borde ha betalat ut ersättning enligt 33 §. Om utredningen ska anses vara otillräcklig endast i fråga om ersättningsbeloppet, ska dröjsmålsförhöjning dock betalas på det ersättningsbelopp som skäligen kan anses vara utrett. För en sådan ersättningspost som med stöd av ett och samma beslut ska betalas senare räknas dock dröjsmålsförhöjningen från förfallodagen. 

Om det beror på den skadelidande att ersättning inte har kunnat betalas ut i rätt tid, är Patientförsäkringscentralen enligt det föreslagna 3 mom. inte skyldig att betala dröjsmålsförhöjning för en längre tid än från den dag då hindret Patientförsäkringscentralen veterligen upphörde. Om utbetalningen av ersättningen fördröjs till följd av bestämmelser i lag eller på grund av avbrott i den allmänna samfärdseln eller i betalningsförmedlingen eller av annat liknande oöverstigligt hinder, är Patientförsäkringscentralen inte skyldig att betala dröjsmålsförhöjning för den dröjsmålstid som detta hinder orsakar. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att dröjsmålsförhöjning som understiger 8 euro inte betalas ut. Beloppet justeras varje kalenderår med den lönekoefficient som avses i 96 § i lagen om pension för arbetstagare. 

43 §. Ersättningstagarens anmälningsplikt. Enligt paragrafen ska ersättningstagaren vara skyldig att utan dröjsmål och på eget initiativ underrätta Patientförsäkringscentralen om ändringar i de förhållanden som utgjort grunden när ersättning för personskada fastställdes. Bestämmelsen behövs för att det ska gå att säkerställa att ersättningsförmånen är lagenlig när ersättningstagarens livssituation och hälsotillstånd ändras. Anmälningsskyldighet ska endast föreligga om den anges i det ersättningsbeslut som Patientförsäkringscentralen meddelar. Uppgift om anmälningsplikten kan ges i ersättningsbeslutets innehållsdel eller alternativt kan den också ges i ett dokument som utgör bilaga till beslutet, i vilket det även annars ges instruktioner till ersättningstagaren t.ex. om förfaranden som gäller inkomstbortfallsersättningar. 

Fortlöpande ersättningar ska i regel vara förenade med anmälningsskyldighet. Till dessa ersättningar hör bl.a. inkomstbortfallsersättning som betalas till den skadelidande på grund av tillfällig eller bestående arbetsoförmåga. Anmälningsskyldigheten ska också gälla fortlöpande ersättningar som betalas till andra ersättningsberättigade än den skadelidande. Till dessa hör bl.a. familjepension, dvs. ersättning för förlust av underhåll, samt inkomstbortfallsersättningar som betalas på grundval av 5 kap. 2 d § i skadeståndslagen. Anmälningsskyldigheten gäller också de ersättningar för yrkesinriktad rehabilitering som avses i de föreslagna 25—27 §. 

Omständigheter som påverkar fastställandet av ersättning är t.ex. ändringar i ersättningstagarens hälsotill-stånd och arbetsförmåga, eventuella andra förvärvsinkomster och ändringar i dem, samt ändringar avseende bostadsort, bostadsförhållanden och familjeförhållanden. Patientförsäkringscentralen kan dock inte förutsätta att ersättningstagaren ska anmäla sådana faktorer som centralen känner till när ersättningsbeslutet fattas, såsom t.ex. att antalet förmånstagare ändras med tiden. 

När ersättningstagaren till Patientförsäkringscentralen anmäler en ändring i förhållanden som utgör grund för fastställande av ersättning, utreder och bedömer centralen med beaktande av 5 kap. 8 § i skadeståndslagen betydelsen för ersättningen av ändringen i förhållandena. Om betydelsen av ändringen i förhållandena påverkar ersättningsbeloppet så att det blir motiverat att höja eller sänka det, är Patientförsäkringscentralen skyldig att till trafik- och patientskadenämnden göra en framställning om detta med stöd av 40 § 1 mom. 2 punkten. Om det finns anledning att sänka ersättningen retroaktivt, ska Patientförsäkringscentralen av ersättningstagaren få återkräva för mycket betalda ersättningar såsom återbäring av obehörig vinst. 

44 §. Avbrott i yrkesinriktad rehabilitering. I paragrafen föreskrivs det vilka följder ett avbrott i yrkesinriktad rehabilitering har på utbetalningen av ersättning för inkomstbortfall. Enligt paragrafen ska ersättning för inkomstbortfall inte betalas inte för den tid yrkesinriktad rehabilitering eller en utredning av rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna avbryts eller rehabiliteringen fördröjs av skäl som beror på den skadelidande och inte är en följd av den skada eller sjukdom som berättigar till ersättning. Syftet med bestämmelsen är att främja den skadades rehabilitering och återgång till arbetslivet. Bestämmelsen innebär i vissa fall att den skadelidande inte betalas full ersättning för inkomstbortfall under avbrottet eller dröjsmålet, utan ersättning för inkomstbortfall betalas för denna tid endast på grundval av försämringen av arbetsförmågan. Det är fråga om justering av ersättningen på grundval av ändrade förhållanden. Försäkringsanstalten kan få information om avbrott i rehabiliteringen t.ex. från rehabiliteringsanstalten. Den skadelidande som får rehabiliteringsersättning ska också själv anmäla att rehabiliteringen har avbrutits eller fördröjt väsentligt. 

45 §. Patientförsäkringscentralens regressrätt mot den som orsakat skadan. I 1 mom. ska det föreskrivas om situationer där till Patientförsäkringscentralen överförs den skadelidandes rätt att av en så kallad tredje man, dvs. en person som har skadeståndsansvar för skadan, få ersättning upp till det belopp som Patientförsäkringscentralen har betalat. Bestämmelsen motsvarar till denna del 9 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om situationer där en tredje man som orsakat skadan är en privatperson eller en arbetstagare, tjänsteman eller annan därmed jämförbar person enligt 3 kap. 1 § i skadeståndslagen, och i vilka Patientförsäkringscentralens regressrätt ska förutsätta att skadan orsakats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Detta innebär att det till skillnad från den gällande lagen är möjligt att kräva ersättning av andra skadevållare även i situationer av oaktsamhet som är lindrigare än grov. 

I regressrätten föreslås även en annan begränsning. I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att regressrätt inte föreligger mot den ur vars patientförsäkring skadan har ersatts. Bestämmelsen gäller inte bara den som i försäkringsbrevet har antecknats som försäkringstagare, utan också de utövare av hälso- eller sjukvård vars verksamhet är försäkrad genom en patientförsäkring som har tecknats av en utövare av någon annan verksamhet. Regressrätt föreligger dock även i dessa fall, om skadan har orsakats uppsåtligen eller av grovt vållande. 

En arbetsgivare kan vara ersättningsskyldig gentemot den skadelidande antingen utifrån egen oaktsamhet eller utifrån principalansvar. I situationer där patientskadan har ersatts ur den patientförsäkring som tecknats av skadevållarens arbetsgivare, föreligger regressrätt mot den skadevållande arbetstagarens eller tjänstemannens arbetsgivare således endast i fall där arbetstagaren eller tjänstemannen i sitt arbete har orsakat skadan av grovt vållande eller avsiktligen. 

46 §. Patientförsäkringscentralens regressrätt mot andra utbetalare av förmåner. I paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens regressrätt i fall där patientförsäkringen är sekundär, men det ur något annat ersättningssystem redan har betalats ersättning eller förmån. I dessa fall övergår den skadelidandes rätt att få ersättning till Patientförsäkringscentralen upp till det belopp som den som betalat ut ersättningen eller förmånen har betalat. Bestämmelsen tillämpas också i de fall där Patientförsäkringscentralen med stöd av 1 § 2 mom. har betalat ersättning för en patientskada som inträffat utomlands och den skadelidande har rätt till ersättning ur patientförsäkringssystemet eller något annat ersättningssystem i ett annat land. Det är viktigt att använda regressrätten, så att den slutliga ersättningsutgiften kan riktas till den som orsakat skadan. Särskilt viktigt är det att använda regressrätten i de fall där Patientförsäkringscentralen enligt 23 § 1 mom. 3 punkten har betalat ersättning till följd av en säkerhetsbrist i en produkt som har implanterats i patienten, eftersom tillverkarna och importörerna av produkten annars befrias från sitt lagstadgade produktansvar. 

Eftersom patientförsäkringen är primär i förhållande till det lagstadgade pensionssystemet, övergår till Patientförsäkringscentralen dock inte den rätt som ersättningssökanden har att kräva ersättning eller förmån med stöd av de lagar som avses i 3 § i lagen om pension för arbetstagare. 

Rätten till ersättning övergår inte heller till den del det är fråga om den skadelidandes rätt till ersättning enligt den lag om funktionshinderservice som är under behandling i riksdagen. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. Eftersom det inte i framtiden föreligger någon sådan regressrätt mot Patientförsäkringscentralen som avses i handikappservicelagen ska ersättningskostnaderna alltid förbli i det system från vilket den skadelidande har fått ersättning. 

47 §. Försäkringsanstaltens regressrätt mot Patientförsäkringscentralen. Enligt 1 mom. ska försäkringsanstaltens regressrätt gälla ersättningar som betalats med stöd av trafikförsäkringslagen (460/2016), lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015), lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (276/2009), lagen om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom (1521/2016) och lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016). Som sådana ersättningar anses t.ex. behövliga sjukvårdsersättningar och andra behövliga kostnader som skadan föranlett, begravningskostnader, ersättning för sveda och värk samt andra ersättningar för tillfälliga men och bestående men samt ersättningar för yrkesinriktad rehabilitering, till vilka ersättningstagaren har rätt med stöd av patientförsäkringslagen oavsett att samma rätt uppkommer med stöd av någon annan lag. Den skadelidandes rätt till ovannämnda ersättningar övergår till det försäkringsbolag som betalat ersättning till den del den skadelidande haft rätt till dem med stöd av patientförsäkringslagen. 

Med undantag från 9 § 1 mom. i den gällande lagen har ett försäkringsbolag som har betalat ersättning med stöd av en frivillig ansvarsförsäkring rätt att få tillbaka inte bara betalda sjukvårdskostnader utan också andra ersättningar som nämns ovan. Detta är motiverat eftersom ansvarsförsäkringen inte kan jämställas med frivilliga personförsäkringar som ger tilläggsskydd, utan den ger vanligen den som orsakat skadan motsvarande skydd för skadeståndsansvar som också patientförsäkringen finns till för. Om ett försäkringsbolag däremot har betalat ersättning med stöd av en produktansvarsförsäkring t.ex. i ett sådant fall där försäkringstagaren har varit tillverkaren eller importören av den produkt eller anordning för hälso- och sjukvård som orsakat patientskadan, har det försäkringsbolag som beviljat produktansvarsförsäkringen ingen regressrätt. Beviljandet av regressrätt strider då mot syftet att det slutgiltiga ersättningsansvaret ska riktas till den skadeståndsskyldige i fall där den som utövar hälso- och sjukvårdsverksamhet inte kan påvisas ha förfarit i strid med yrkesstandarden. Försäkringstagarens regressrätt mot Patientförsäkringscentralen gäller inte heller läkemedelsskadeförsäkringen, som täcker läkemedelstillverkarens produktansvar. 

En pensionsanstalt som med stöd av någon av de lagar som avses i 3 § i lagen om pension för arbetstagare har betalat ut en arbetspensionsförmån till en skadelidande har rätt att återfå den del av ersättningen för inkomstförlust eller förlust av underhåll som den skadelidande skulle ha haft rätt till med stöd av denna lag. Patientförsäkringen är således det primära ersättningssystemet i förhållande till de förmåner enligt arbetspensionslagarna som betalas med anledning av inkomstbortfall och förlust av underhåll. 

I 2 mom. föreskrivs det att en försäkringsanstalt som med stöd av en frivillig personförsäkring har betalat ersättning för sjukvårdskostnader har rätt att få tillbaka den andel av ersättningarna som den skadelidande hade haft rätt till med stöd av denna lag. Bestämmelser om ansvarsförsäkring föreslås i 1 mom. 

5 kap. Fördelningssystemet 

48 §. Fördelningssystemet och de kostnader som ska täckas ur det. I paragrafen föreskrivs det om försäkringsbolagens deltagande i finansieringen av de kostnader som avses i paragrafen genom det så kallade fördelningssystemet. Paragrafens innehåll motsvarar delvis 10 b § i den gällande lagen. Det föreslås dock att fördelningssystemets användningsområde ska utvidgas så att fördelningssystemet för patientförsäkringen, med undantag för de skillnader som beror på försäkringssystemens särdrag, motsvarar de bestämmelser som gäller fördelningssystemet enligt trafikförsäkringslagen och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. 

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska försäkringsbolag som bedriver patientförsäkring årligen delta i att täcka de i 2 mom. avsedda fördelningskostnader som Patientförsäkringscentralen har betalat under respektive år i förhållande till premieinkomsten. Till innehållet motsvarar detta vad som i 10 b § 1 mom. i den gällande lagen föreskrivs om skyldigheten för bolag som bedriver patientförsäkring att delta i att täcka fördelningskostnaderna. 

I 2 mom. 1—5 punkten föreskrivs det om fördelningskostnaderna. Innehållet i 2 punkten motsvarar vad som i 10 b § 1 mom. i den gällande lagen föreskrivs om de kostnader som finansieras genom fördelningssystemet. Punkterna 1, 3, 4 och 5 är nya och det föreslås alltså att fördelningssystemets användningsområde ska utvidgas. 

Enligt 1 punkten i momentet inbegriper de kostnader som ska täckas genom fördelningssystemet också de kostnader för skadefall i samband med oförsäkrad hälso- och sjukvård som Patientförsäkringscentralen i enlighet med 22 § 3 mom. betalat för, utan de ersättningar som anges i 2—5 punkten i detta moment, från vilket belopp de avgifter enligt 19 och 20 § som erhållits till följd av att en försäkring saknas har dragits av. Patientförsäkringscentralen svarar enligt 22 § 3 mom. 1 punkten för en skada som orsakats i samband med att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ger hjälp med stöd av skyldigheten att hjälpa. Enligt 22 § 3 mom. 2 punkten svarar Patientförsäkringscentralen för en skada i ett sådant fall att försäkringsskyldigheten har försummats. Om försäkringsskyldigheten försummats blir den som gjort sig skyldig till försummelsen tvungen att till Patientförsäkringscentralen betala en förhöjd försäkringspremie i enlighet med 19 och 20 §. De ersättningar som Patientförsäkringscentralen betalar finansieras i nuläget, med undantag för de ersättningar som ingår i fördelningssystemet, med den premie som försäkringsbolagen årligen betalar till centralen för att täcka kostnaderna till den del som de premier som Patientförsäkringscentralen tar ut på grund av att en försäkring saknas inte räcker till. Försäkringsbolagens finansieringsansvar för de skador som Patientförsäkringscentralen ansvarar för motsvarar till sin karaktär fördelningssystemet och det är därför motiverat att dessa ersättningar till alla delar finansieras genom fördelningssystemet. Att kostnaderna för de skador som centralen ansvarar för överförs till fördelningssystemet gör att det blir enklare att finansiera kostnaderna och att beakta denna finansiering i försäkringsbolagens bokslut. 

Enligt 2 punkten ska indexjusteringar av de fortlöpande ersättningar som avses i 28 § också i fortsättningen finansieras genom fördelningssystemet. 

I 3 punkten fastställs det att vissa ersättningar som betalas på grund av skador som inträffat för över nio år sedan ska anses vara fördelningskostnader. Enligt punkten ska genom fördelningssystemet täckas sådana ersättningar för i 5 kap. 2 § i skadeståndslagen (412/1974) avsedda behövliga sjukvårdskostnader och andra behövliga utgifter som ersätts enligt denna lag och som betalas när över nio år förflutit från ingången av kalenderåret efter den dag då skadefallet inträffade. 

Sådana ersättningar för i 25 och 26 § avsedd rehabilitering som betalas när över nio år förflutit från ingången av kalenderåret efter den dag då skadefallet inträffade ska enligt 4 punkten täckas genom fördelningssystemet. 

I 5 punkten fastställs det att fördelningskostnaderna i fortsättningen inbegriper också ersättningar för de stora skador som avses i 3 mom. enligt vad som föreskrivs i 4 mom. 

I den gällande patientskadelagen har det inte fastställts någon övre gräns i euro för de ersättningar för personskador som ska betalas, dvs. ett så kallat ersättningstak. Ett stort antal personer kan dock skadas i ett enskilt skadefall. En allvarlig sjukhusbrand kan t.ex. vara ett enstaka skadefall som orsakar avsevärda personskador. Det är också möjligt att det någon gång i framtiden blir aktuellt att till en skadelidande person med exceptionellt stora inkomster betala ersättningar för inkomstförlust på till och med tiotals miljoner euro. Att ett ersättningstak saknas är med tanke på det befintliga återförsäkringsskyddet problematiskt med avseende på försäkringsbolagens förmåga att bära ansvar eftersom det på den internationella återförsäkringsmarknaden inte nödvändigtvis erbjuds ett obegränsat återförsäkringsskydd. I 3 mom. föreslås det därför en gräns på 20 miljoner euro per skadefall, och de ersättningar som överskrider denna gräns, exklusive andra ersättningar enligt fördelningssystemet och kostnader för förvaltning av ersättningar, ska finansieras genom fördelningssystemet. Detta förfarande försämrar inte ersättningstagarnas ställning, utan det kan alltså för varje skadefall anges en fast övre gräns som minskar kostnaderna för att skaffa ett återförsäkringsskydd. 

Enligt 4 mom. ska de ersättningar som finansieras genom fördelningssystemet med stöd av 2 mom. 1—4 punkten dock inte beaktas vid beräkningen av gränsen för stora skador. Dessutom ska de betalningar som Patientförsäkringscentralen fått med stöd av regressrätten enligt 45 och 46 § dras av. Enligt momentet ska ersättningar för stora skador beaktas endast till den del som ersättningarna överskrider gränsen för stora skador. Om samma stora skada har gett upphov till patientskador som ska ersättas med stöd av patientförsäkringar som beviljats av flera olika försäkringsbolag, ska ersättningarna för stora skador beaktas när de ersättningar som alla försäkringsbolag sammanlagt har betalat för samma stora skada med stöd av de försäkringar som beviljats av bolagen har överskridit gränsen för stora skador. Detta eftersom det är svårt att på förhand förutse ersättningarna och det inte på förhand är säkert om ersättningarnas totala belopp kommer att överskrida gränsen för stora skador, och om, med hur mycket. Ett försäkringsbolags andel i en stor skada bildas av de ersättningar som Patientförsäkringscentralen med stöd av den försäkring som beviljats av försäkringsbolaget betalar efter det att de ersättningar som alla försäkringsbolag sammanlagt har betalat för samma stora skada med stöd av de försäkringar som beviljats av bolagen har överskridit gränsen för stora skador. Eftersom Patientförsäkringscentralen enligt 22 § sörjer för betalningen av alla patientförsäkringsersättningar sörjer Patientförsäkringscentralen för att de ersättningar som betalats för stora skador efter det att gränsen för stora skador överskridits riktas till fördelningssystemet. 

49 §. Storleken på fördelningsavgiften. I paragrafen föreskrivs det om storleken på fördelningsavgiften. Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 b § 2—5 mom. i den gällande lagen. 

I 1 mom. föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens skyldighet att före utgången av maj det år som föregår fördelningsåret göra en uppskattning av beloppet av fördelningskostnaderna under fördelningsåret och bolagens försäkringspremieinkomster. Dessutom ska Patientförsäkringscentralen göra en kalkyl över fördelningssaldot vid utgången av det år som föregår fördelningsåret. På basis av dessa uppgifter kan ett relationstal bestämmas med hjälp av vilket den försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgiften under fördelningsåret kan uppskattas för det år som föregår fördelningsåret. Enligt paragrafen utfärdas närmare bestämmelser om beaktandet av fördelningssaldot vid bestämningen av relationstalet genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

Den försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgiften för det år som föregår fördelningsåret fås enligt 2 mom. genom att multiplicera försäkringsbolagets uppskattade premieinkomst under fördelningsåret med det relationstal som nämns ovan. Bolaget får på så sätt kännedom om det bolagsspecifika belopp som behövs för finansieringen av fördelningskostnaderna redan i maj det år som föregår fördelningsåret och beloppet kan således beaktas i prissättningen av försäkringar under fördelningsåret. Samma relationstal ska användas när Patientförsäkringscentralen i enlighet med 3 mom. gör upp en kalkyl över den försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgiften under fördelningsåret utifrån de dåvarande kalkylerna över premieinkomsten. Det relationstal som nämns ovan används också när Patientförsäkringscentralen i enlighet med 4 mom. i maj det år som föregår fördelningsåret fastställer de försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgifterna under fördelningsåret utifrån premieinkomsterna. 

Enligt andra meningen i 2 mom. bestäms det försäkringsbolagsspecifika fördelningssaldot vid utgången av fördelningsåret i proportion till försäkringsbolagens premieinkomster under fördelningsåret. Ett försäkringsbolags andel av fördelningssaldot vid utgången av fördelningsåret fås genom att multiplicera fördelningssaldot vid utgången av fördelningsåret med relationen mellan försäkringsbolagets premieinkomst under fördelningsåret och alla försäkringsbolags premieinkomster under fördelningsåret. I sista meningen i momentet konstateras att det försäkringsbolagsspecifika fördelningssaldot utgör försäkringsbolagets skuld till fördelningssystemet, om saldot visar överskott. Försäkringsbolaget har en fordran hos fördelningssystemet, om saldot visar underskott. Meningen är förtydligande eftersom detsamma redan följer av definitionen av fördelningssaldot i 1 mom. 

Paragrafens 3 mom. gäller de kalkyler över beloppen enligt fördelningssystemet som görs under fördelnings-året. Enligt momentet ska Patientförsäkringscentralen före utgången av maj under fördelningsåret göra upp en ny förhandskalkyl över fördelningskostnaderna och av beloppen av de försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgifterna och fördelningssaldona vid utgången av fördelningsåret. Närmare bestämmelser om grunderna för förhandskalkylen utfärdas enligt 3 mom. genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

Paragrafens 4 mom. gäller slutligt fastställande av beloppen enligt fördelningssystemet efter fördelningsåret. Enligt momentet fastställer Patientförsäkringscentralen före utgången av maj året efter fördelningsåret beloppet av fördelningskostnaderna under fördelningsåret samt de försäkringsbolagsspecifika fördelningsavgifterna under fördelningsåret och fördelningssaldona vid utgången av fördelningsåret. Patientförsäkringscentralen ska enligt det föreslagna 22 § sörja för betalningen av alla patientförsäkringsersättningar. Således ska Patientförsäkringscentralen ordna sin ersättningsverksamhet så att centralen kan skilja fördelningskostnaderna från de andra kostnader som orsakas av patientförsäkringsersättningar. 

50 §. Betalning av fördelningsavgift. I paragrafen föreskrivs det om betalning av avgifterna enligt fördelnings-systemet. Paragrafen motsvarar 10 b § 6 och 7 mom. i den gällande lagen. 

Enligt 1 mom. ska försäkringsbolaget till Patientförsäkringscentralen eller Patientförsäkringscentralen till för-säkringsbolaget betala den kalkylerade fördelningsavgift som avses i 49 § 3 mom. och skillnaden mellan den slutligt fastställda fördelningsavgift som avses i 49 § 4 mom. och motsvarande kalkylerade fördelningsavgift. Om summan av dessa avgifter är positiv, ska bolaget betala summan till Patientförsäkringscentralen. Om summan är negativ ska Patientförsäkringscentralen betala den till bolaget. Närmare bestämmelser om avgiften utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. 

I 2 mom. föreskrivs det om den ränta som beräknas på skillnaden mellan de slutligt fastställda betalningar som avses i 49 § 4 mom. och förskottsbetalningarna. 

51 §. Hur överföring eller överlåtelse av försäkringsbeståndet påverkar fördelningsavgiften. I paragrafen föreskrivs det om hur överföring eller överlåtelse av försäkringsbeståndet påverkar fördelningsavgiften. Paragrafen är ny. Paragrafen förtydligar i situationer som gäller delning av försäkringsbolag och överföring av försäkringsbeståndet hur de premieinkomster som anges i 49 § och som används som grund för fördelningssystemet och den andel av fördelningssaldot som motsvarar de försäkringar som överförts till ett annat försäkringsbolag ska riktas vid uppgörandet av kalkylen enligt 49 § och när fördelningsposter fastställs slutligt. De nämnda beloppen riktas till det försäkringsbolag som försäkringsbeståndet har överförts till. 

6 kap. Särskilda bestämmelser

52 §. Ändringssökande i beslut om yrkesinriktad rehabilitering. I paragrafen föreskrivs det om rätten att söka ändring i ett beslut om yrkesinriktad rehabilitering. Beslutet får överklagas genom skriftliga besvär hos försäkringsdomstolen. Besvär ska anföras senast den trettionde dagen från den dag då parten fick kännedom om beslutet. Ändringssökanden anses ha fått kännedom om beslutet den sjunde dagen efter den dag då beslutet postades under den adress som han eller hon har uppgett, om inte något annat visas. Ett ärende som gäller yrkesinriktad rehabilitering ska således överklagas genom besvär hos försäkringsdomstolen i stället för hos tingsrätten på motsvarande sätt som i ersättningsärenden enligt lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/1991). När det gäller patientskador finns det ofta någon annan skada, t.ex. en trafikskada, i bakgrunden eller så har den skadelidande någon allvarlig sjukdom eller svår skada som den skadelidande vårdats för och på basis av vilken ett arbetspensionsbolag redan har vidtagit åtgärder inom den yrkesinriktade rehabiliteringen. På grund av detta är det inte motiverat att ändringssökande som gäller den skadelidandes rätt till yrkesinriktad rehabilitering kan inledas både hos försäkringsdomstolen och hos tingsrätten. Bestämmelsen är motiverad också på grund av den yrkesinriktade rehabiliteringens karaktär av socialförsäkring. 

I bestämmelsen konstateras det dessutom att i övrigt ska bestämmelserna i rättegångsbalken tillämpas på ändringssökandet. 

53 §. Tid för väckande av talan. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska en part som är missnöjd med Patientförsäkringscentralens ersättningsbeslut väcka talan mot Patientförsäkringscentralen hos tingsrätten inom tre år från det att parten fått ett skriftligt besked om ersättningsbeslutet och denna tidsfrist. Bestämmelsen gäller utöver beslut om ersättningsrätt och ersättningsförmåner också Patientförsäkringscentralens andra beslut som påverkar en skadelidandes ställning eller ställningen för andra parter som har rätt till ersättning, såsom anhöriga. Med part avses en part enligt 11 § i förvaltningslagen. De beslut som nämns ovan kan vara t.ex. beslut om återkrav av ersättning som betalats utan grund och beslut om kvittering av ersättningar som ska betalas senare. Momentets innehåll motsvarar 74 § i lagen om försäkringsavtal. 

I 2 mom. föreskrivs det om avstannande av tiden för väckande av talan till följd av att Patientförsäkringscentralens beslut förs till trafik- och patientskadenämnden för avgörande. 

Tiden för väckande av talan anses enligt 3 mom. ha avbrutits den dag som ärendets behandling avslutas i trafik- och patientskadenämnden. När tiden för väckande av talan avbryts börjar en ny tid för väckande av talan löpa som är lika lång som den tidigare tiden. Bestämmelsens innehåll motsvarar 11 § 1 mom. 1 punkten och 13 § 1 mom. i lagen om preskription av skulder (728/2003). Eftersom lagen om preskription av skulder inte tillämpas på ersättningsförmåner som betalas på basis av en lagstadgad försäkring ska det av lagtekniska skäl föreskrivas om detta i denna lag. 

I 4 mom. föreskrivs det om hur tiden för väckande av talan påverkas av att behandlingen i en domstol eller nämnd avbryts eller talan återkallas. Om behandlingen av ett ärende avbryts eller talan återkallas innan ärendet har avgjorts, anses tiden för väckande av talan inte ha avbrutits. I detta fall löper dock tiden för väckande av talan ut tidigast ett år efter det att förfarandet avslutades, trots att det återstår mindre än detta av den ursprungliga tiden på tre år för väckande av talan. Tiden för väckande av talan kan förlängas på detta sätt endast en gång. Momentet motsvarar i sak 11 § 3 mom. i lagen om preskription av skulder. 

54 §. Behandling av ersättningsärenden i domstol. Ett sådant yrkande på ersättning för en skada som på någon annan grund än med stöd av den föreslagna lagen framställs vid domstol mot den som orsakat skadan, får enligt den föreslagna paragrafen inte prövas om inte det visas att Patientförsäkringscentralen har vägrat betala det skadestånd som yrkats. Med uttrycket på någon annan grund avses t.ex. skadeståndslagen. Att Patientförsäkringscentralen vägrat att betala kan visas genom det negativa ersättningsbeslut som meddelats i ärendet. Bestämmelsen gäller naturligtvis inte de situationer där Patientförsäkringscentralen kräver ersättning av skadevållaren med stöd av den regressrätt som överförts till centralen. 

Bestämmelsen är ny och den behövs för att säkerställa att patientförsäkringen är primär i förhållande till skadevållarens skadeståndsansvar. Utövare av hälso- och sjukvårdsverksamhet ska enligt lag teckna en patientförsäkring för patientskador och avsikten med försäkringen är att den ska vara den primära källan till ersättning i förhållande till skadeståndslagen och även skydda skadevållaren mot det skadeståndsansvar som skadevållaren annars åläggs. Det är därför motiverat att ersättningsanspråk som framställs på grund av patientskada i första hand ska riktas till patientförsäkringen och först i andra hand ska riktas direkt till skadevållaren. 

55 §. Patientförsäkringscentralens rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som den behöver för att bestämma grunderna för ersättning och ersättningsskyldighetens omfattning. Patientförsäkringscentralens rätt att behandla uppgifter grundar sig på artikel 6.1 c och e och artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen samt på dataskyddslagen. 

I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det dessutom om Patientförsäkringscentralens rätt att få uppgifter av försäkrings- och pensionsanstalter samt myndigheter. Rätten att få uppgifter är inte begränsad till försäkrings- och pensionsanstalter som verkställer lagstadgad försäkring, utan rätten gäller på samma sätt som i nuläget också bolag som bedriver frivillig försäkringsverksamhet. Bestämmelsen motsvarar också i övrigt i huvudsak den gällande lagen. I ersättningsverksamheten som gäller patientskador behöver man ibland få uppgifter av myndigheter, såsom av skattemyndigheten. Dessutom har Patientförsäkringscentralen rätt att få uppgifter av andra instanser som lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen) tillämpas på. Rätten att få uppgifter ska med stöd av 4 § 2 mom. i offentlighetslagen förutom myndigheter gälla också alla andra instanser som sköter offentliga uppdrag, såsom Pensionsskyddscentralen. Med stöd av 5 § i offentlighetslagen ska rätten att få uppgifter också gälla instanser som utför uppgifter på uppdrag av de instanser som nämns ovan, såsom Försäkringsbranschens Rehabilitering rf. Uppgifter om de ersättningar som andra försäkringsanstalter betalat behövs t.ex. vid samordningen med den lagstadgade olycksfallsförsäkringen. 

Enligt 1 mom. 2 punkten har Patientförsäkringscentralen rätt att också av den skadelidandes arbetsgivare få uppgifter om bl.a. den ersättningsberättigades anställningsförhållanden och inkomster samt andra omständigheter som är nödvändiga vid verkställandet av de uppdrag som anges i denna lag. Uppgifter om anställningsförhållanden och inkomster behövs bl.a. för att ersättningen för inkomstförlust ska kunna bestämmas. 

I 1 mom. 3 punkten anges i mer detalj än i den gällande lagen de instanser som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet och av vilka Patientförsäkringscentralen kan få de uppgifter om den skadelidandes hälsotillstånd som är nödvändiga för handläggningen av ersättning. Rätten att få uppgifter gäller läkare eller andra yrkesutbildade personer som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård som avses i 2 § 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter, instanser som verkställer den skadelidandes rehabilitering och andra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård samt producenter av socialtjänster eller vårdinrättningar. Trots att bestämmelsen gör det möjligt att få uppgifter utan den skadelidandes samtycke är det skäl att informera en patient om t.ex. den rätt som nämns i formuläret för anmälan av en patientskada, vilket dock är etablerad praxis. 

Bestämmelsen i 2 mom. i paragrafen är ny. Enligt bestämmelsen ska Patientförsäkringscentralen ha rätt att av Skatteförvaltningen få de uppgifter som avses i 1 mom. 1 punkten, även om beskattningen ännu inte är fastställd. Genom den föreslagna bestämmelsen, som motsvarar 252 § 3 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, säkerställs Patientförsäkringscentralens möjlighet att av Skatteförvaltningen få de uppgifter om arbetstagarens arbetsinkomst som är nödvändiga för verkställande av lagen innan beskattningen av arbetstagarens inkomster har fastställts. Att i ärenden som gäller ersättning för inkomstförlust och som är viktiga med tanke på den skadelidandes försörjning vänta på att beskattningen fastställs skulle leda till en oskälig fördröjning. 

Enligt 3 mom. förutsätter rätten att få uppgifter att uppgifterna är nödvändiga för avgörande av det ersättningsärende som behandlas. Rätten att få uppgifter ska med avvikelse från den nuvarande lagen gälla nödvändiga uppgifter, eftersom det inte kan göras upp någon uttömmande förteckning över de uppgifter som Patientförsäkringscentralen behöver, vilket man enligt grundlagsutskottets utlåtanden (GrUU 14/2002 rd, GrUU 30/2005 rd) bör kunna göra när det är fråga om behövliga uppgifter. Patientförsäkringscentralen ska i möjligaste mån sträva efter att specificera de uppgifter den behöver. För att det ska gå att avgöra om ersättning ska betalas och hur stor ersättningen ska vara behövs det exakta uppgifter om t.ex. de skador som orsakats den skadelidande, om de vårdåtgärder som dessa föranleder och om begränsningarna i arbetsförmågan. Andra uppgifter om den skadelidandes hälsotillstånd än uppgifter om de omedelbara följderna av en patientskada är nödvändiga vid bedömningen av om en annan skada eller sjukdom har bidragit till uppkomsten av personskadan eller om en personskada lett till en begränsning i arbetsförmågan. Ibland kan sådana andra uppgifter om hälsotillståndet som är nödvändiga för att avgöra ett ersättningsärende behövas för en lång tid före patientskadan, i vissa fall t.o.m. för hela livstiden. 

Enligt det föreslagna 4 mom. är Patientförsäkringscentralen skyldig att för utlämnande av uppgifter enligt 1 mom. 3 punkten betala en skälig ersättning som motsvarar kostnaderna. Bestämmelsen gäller dock inte de uppgifter som fås av den yrkesutövare inom hälso- och sjukvård som har gett den vård som skadeärendet gäller. För utlåtanden av en läkare eller annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska det dock också i dessa situationer betalas ett skäligt arvode. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om inhämtande av i paragrafen avsedda uppgifter med hjälp av en teknisk anslutning. Innan den tekniska anslutningen öppnas ska det säkerställas att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. 

56 §. Patientförsäkringscentralens rätt att få handräckning. Nytt i paragrafen är att det föreskrivs om Patientförsäkringscentralens rätt att få handräckning av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Rätten att få handräckning ska endast gälla den handräckning som ges för att trygga Patientförsäkringscentralens i 55 § avsedda rätt att få uppgifter, eftersom annan handräckning inte är behövlig. Med handräckning avses sålunda hjälp att få utredningar från olika vårdenheter. Bestämmelsen behövs eftersom Patientförsäkringscentralen från vissa vårdenheter inte alltid får några uppgifter alls om hälsotillståndet, t.ex. på grund av yrkesutövarnas likgiltighet. Om centralen inte har tillgång till sådana uppgifter ur patientjournaler som yrkesutövare är skyldiga att sammanställa och förvara, kan ett patientskadeärende inte avgöras i ett skriftligt förfarande. Den myndighet som utövar tillsyn över yrkesutbildade personer inom medicin kan i sista hand hämta de behövliga handlingarna så att patientens ersättningsärende kan behandlas. Enligt 11 a § 4 mom. i den gällande patientskadelagen har trafik- och patientskadenämnden rätt att av tillsynsmyndigheterna få den handräckning som den behöver för att sköta sina uppgifter. 

57 §. Tillämpning av offentlighetslagen. I 1 mom. föreskrivs det om tillämpning av offentlighetslagen på Patientförsäkringscentralens och försäkringsbolagens verksamhet. Offentlighetslagen ska tillämpas på Patientförsäkringscentralen och försäkringsbolag till den del de utövar offentlig makt enligt 4 § 2 mom. i offentlighetslagen, om inte något annat följer av patientförsäkringslagen. Bestämmelsen är ny och den behövs för att förtydliga hur offentlighetslagen ska tillämpas på Patientförsäkringscentralens verksamhet. Patientförsäkringscentralen har således bl.a. rätt att med stöd av 28 § i offentlighetslagen trots sekretessbestämmelserna bevilja tillstånd för historisk eller vetenskaplig forskning eller statistikföring, om det är uppenbart att de intressen som sekretessplikten är avsedd att skydda inte kränks om uppgifter lämnas ut. Ett tillstånd kan beviljas för viss tid och till tillståndet ska fogas de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna och enskilda intressen. Ett tillstånd kan återkallas, om återkallandet bedöms vara motiverat. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska offentlighetslagens 22 § om handlingssekretess, 23 § om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande, 24 § om sekretessbelagda myndighetshandlingar, 7 kap. om undantag från och upp-hörande av sekretess samt 35 § om straffbestämmelser tillämpas i vissa situationer där offentlighetslagen ska tillämpas på Patientförsäkringscentralen och försäkringsbolag också när det inte är fråga om uppgifter som inbegriper utövning av offentlig makt enligt 4 § 2 mom. i offentlighetslagen. Bestämmelserna ska tillämpas på Patientförsäkringscentralen och försäkringsbolag i ärenden som har samband med verkställigheten av patientförsäkringslagen. 

58 §. Patientförsäkringscentralens rätt att göra anmälan. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens rätt att trots sekretessbestämmelserna informera Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet om sådana omständigheter som kommit till centralens kännedom och som kan äventyra patientsäkerheten. I 16 § i utkastet till lag om Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet finns det en motsvarande bestämmelse enligt vilken myndigheten har rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter av bl.a. Patientförsäkringscentralen. Det finns dock ett behov av att bestämmelsen tas in också i patientförsäkringslagen eftersom bestämmelsen ger Patientförsäkringscentralen rätt att på eget initiativ och utan att tillsynsmyndigheten begär det informera om en omständighet som kommit till centralens kännedom. Omständigheter som kan äventyra patientsäkerheten kan vara t.ex. omständigheter som visar att det i ordnandet av verksamheten förekommer avsevärda brister som äventyrar patientsäkerheten. Bristerna kan också gälla medicinska produkter. Också betydande brister i personalens yrkeskompetens äventyrar patientsäkerheten. Vid bedömningen av antalet patientskador och deras allvarlighetsgrad ska omfattningen och arten av den hälso- och sjukvårdsverksamhet som försäkringstagaren bedriver beaktas. Enbart det faktum att t.ex. de patientskador som förekommer ofta är återkommande eller allvarliga innebär således i sig inte nödvändigtvis att patientsäkerheten äventyras. 

59 §. Patientförsäkringscentralens skyldighet att lämna uppgifter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens skyldighet att på eget initiativ lämna en pensionsanstalt de uppgifter som är nödvändiga för utövande av pensionsanstaltens regressrätt. Uppgifter om ersättning för inkomstförlust enligt patientförsäkringslagen är nödvändiga för en pensionsanstalt för att regressfordrans belopp ska kunna beräknas. Det är för en arbetspensionsanstalt viktigt att få uppgifter redan innan patientförsäkringsersättningen betalas till klienten så att onödiga återkrav kan undvikas. 

60 §. Automatiserade beslut. I paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens rätt att vid verkställigheten av patientförsäkringslagen fatta automatiserade beslut enligt dataskyddsförordningen. Meddelandet av automatiserade beslut ska enligt vad som föreslås vara tillåtet, om det med beaktande av det behandlade ärendets art och omfattning samt kraven på god förvaltning är möjligt att meddela ett automatiserat beslut. Paragrafen motsvarar det som föreskrivs om saken i 10 c § i patientskadelagen. 

61 §. Begränsning av den registrerades rätt. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om begränsning av den registrerades rätt. En registrerad ska inte ha en i dataskyddsförordningen avsedd rätt att kräva att Patientförsäkringscentralen ska begränsa behandlingen av personuppgifter, om den registrerades krav är uppenbart ogrundat. En begränsning av den registrerades rätt ska få tillämpas när Patientförsäkringscentralen sköter en uppgift enligt den nu föreslagna lagen. Avsikten med en begränsning av den registrerades rätt är att förhindra att den registrerade grundlöst strävar efter att hindra verkställigheten av patientförsäkringslagen med hänvisning till sin rätt att begränsa behandlingen. 

En begränsning av behandlingen skulle kunna leda till att ett patientskadeärende inte kan behandlas och t.ex. till att de lagstadgade förmåner som betalas på grund av det inte kan beviljas eller betalas. Om den som ansöker om en förmån bestrider riktigheten av de uppgifter om hälsa eller inkomster som ligger som grund för beslutet och kräver att behandlingen begränsas, kan personen inte meddelas något beslut innan det har säkerställts att uppgifterna är korrekta. För den registrerade kan ett sådant krav leda till ett slutresultat som strider mot den registrerades intressen. Om Patientförsäkringscentralen inte får behandla den registrerades uppgifter eller meddela ett beslut i ett ersättningsärende innan det har säkerställts att uppgifterna är korrekta, kan den registrerade t.ex. bli utan inkomst. Paragrafen motsvarar det som föreskrivs om saken i 14 § i patientskadelagen. 

62 §. Statistik över försäkringar och skador. I 1 mom. föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens skyldighet att föra patientförsäkringsstatistik. I patientförsäkringsstatistiken ska det samlas in uppgifter om skadefall, försäkringar, försäkringstagare, patientskador och ersättningar. Med skadefall avses här också misstänkta patientskador, trots att det slutligen visar sig att ett skadefall inte kan anses vara en patientskada. De statistiska uppgifterna ska användas för att förebygga patientskador och för att verkställa och utveckla patientförsäkringslagen. Patientförsäkringscentralen ska också ha en riskklassificering av risken för patientskador som grundar sig på patientförsäkringsstatistiken. 

Enligt det föreslagna 2 mom. har Patientförsäkringscentralen till uppgift att sammanställa statistik över ersatta patientskador (patientskadestatistik). Patientförsäkringscentralen har dessutom till uppgift att sammanställa utredningar över försäkringar, ersatta patientskador och betalda ersättningar (riskundersökning) enligt en indelning som grundar sig på riskklassificering. Patientförsäkringscentralen sammanställer också i nuläget patientförsäkringsstatistik och patientskadestatistik och gör en riskundersökning, vilket innebär att förslaget inte ökar Patientförsäkringscentralens uppgifter. Försäkringsbolag som bedriver patientförsäkring kan använda de uppgifter som avses ovan t.ex. som hjälp vid prissättningen av patientförsäkringar. 

Närmare bestämmelser om innehållet i patientskadestatistiken och innehållet i riskklassificeringen och riskundersökningen samt om hur och när försäkringsbolaget ska lämna uppgifterna till Patientförsäkringscentralen får enligt 3 mom. vid behov utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Ett bolag som bedriver patientförsäkring ska ordna sina datasystem så att bolaget till Patientförsäkringscentralen kan lämna de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. I praktiken ska försäkringsbolagen till Patientförsäkringscentralen lämna endast uppgifter som gäller försäkringar eftersom Patientförsäkringscentralen sköter skadehandläggningen och ersättningsverksamheten, vilket innebär att centralen har uppgifter om skadorna och ersättningarna. 

Den patientförsäkringsstatistik, riskklassificering, patientskadestatistik och riskundersökning som avses i paragrafen inbegriper inte sådana sekretessbelagda uppgifter med stöd av vilka en enskild försäkringstagare, försäkrad, skadelidande eller ersättningstagare kan identifieras. 

63 §. Finansinspektionens statistikundersökning. Enligt den föreslagna paragrafen ska Finansinspektionen minst vart tredje år publicera en utredning av vilken respektive försäkringsbolags realiserade resultat för patientförsäkringen framgår för minst de fem föregående kalenderåren. I den föreslagna 14 § föreskrivs det om att försäkringspremierna ska vara rimliga och tryggande. Den föreslagna statistikundersökningen kan anses vara viktig med tanke på uppföljningen av hur dessa principer genomförs. I den gällande patientskadelagen finns det inget sådant krav, men enligt trafikförsäkringslagen och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar ska Finansinspektionen däremot årligen göra en statistikundersökning inom dessa försäkringsgrenar. Patientförsäkring är inte en egen försäkringsklass utan hör till skadeförsäkringsklass 13 som även omfattar annan ansvarsförsäkring. Till följd av detta kan patientförsäkring inte följas upp med stöd av offentlig statistik över olika försäkringsgrenar, såsom trafikförsäkring och försäkring för olycksfall i arbetet och yrkessjukdom. Det kan dock anses som tillräckligt att Finansinspektionen gör en utredning minst vart tredje år. Finansinspektionen kan självklart göra en utredning årligen, om den anser att det är nödvändigt. 

64 §.Patientförsäkringscentralens övriga uppgifter. Enligt paragrafen kan Patientförsäkringscentralen utöver de uppgifter som anges tidigare i lagen också sköta andra uppgifter som främjar patientförsäkringslagstiftningens verkställighet och utveckling eller patientsäkerheten. Patientförsäkringscentralen kan göra detta t.ex. genom utredningar av ärenden. Dessutom ska Patientförsäkringscentralen sköta de serviceuppgifter som centralens styrelse bestämt. Patientförsäkringscentralen kan för att undvika förfaranden som strider mot god försäkringssed också t.ex. ordna utbildningar som gäller patientförsäkring eller ge sina medlemmar rekommendationer. Eftersom Patientförsäkringscentralens uppgifter anges i lag och den sköter hela ersättningsverksamheten kan centralen inte vara försäkringsbolagens intressebevakningsorgan. Lagen hindrar dock inte att centralen deltar i lagberedningen som sakkunnig och ger information om t.ex. de problem som observerats i til-lämpningen av lagstiftningen, antalet patientskador, ersättningspraxis och hur ersättningshandläggningen fungerar. 

65 §. Försäkringsbolags likvidation eller konkurs. I 65—67 § i lagen ska det tas in bestämmelser om försäkringsbolagens garantier och syftet med dessa bestämmelser är att trygga de skadelidandes ställning i det fallet att ett försäkringsbolag eventuella försätts i konkurs. 

I 1 mom. föreskrivs det om en försäkringstagares skyldighet att teckna en ny försäkring när försäkringsbolaget har försatts i likvidation eller konkurs, och om skyldigheten för likvidatorerna och konkursboet samt, när det gäller utländska försäkringsbolag, Patientförsäkringscentralen att underrätta försäkringstagarna om denna skyldighet att teckna en försäkring. 

Liksom i nuläget anses det ändamålsenligt att försäkringar upphör att gälla inom en rätt kort tid från det att försäkringstagaren fått vetskap om försäkringsbolagets likvidation eller konkurs. Av denna orsak föreslås det i 1 mom. att försäkringar enligt patientförsäkringslagen ska upphöra att gälla en månad efter det att försäkringstagaren fått vetskap om att försäkringsbolagets likvidation eller konkurs har inletts och om sin skyldighet att inom denna tid teckna en ny försäkring. Om försäkringstagaren inte har tecknat en försäkring i ett annat försäkringsbolag inom den föreskrivna tiden, anses försäkringstagaren ha försummat sin försäkringsskyldighet enligt patientförsäkringslagen. Likvidatorerna och konkursboet ska skriftligen underrätta alla försäkringstagare om denna skyldighet. Eftersom det i finsk lag inte kan föreskrivas om ett utländskt försäkringsbolags förfarande vid likvidation eller konkurs, gäller denna skyldighet Patientförsäkringscentralen när ett utländskt försäkringsbolag har försatts i konkurs. Försäkringstagarna ska underrättas utan dröjsmål. Momentets innehåll motsvarar 5 a § i patientskadelagen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Patientförsäkringscentralen i samband med ett finländskt försäkringsbolags likvidation eller konkurs svara för ersättningarna sedan försäkringsbeståndet och de tillgångar som svarar mot beståndet har överförts till centralen, samt sköta övriga uppgifter som anges i 23 kap. 21 § i försäkringsbolagslagen och i 49 § i lagen om utländska försäkringsbolag. Enligt 22 § i patientförsäkringslagen svarar Patientförsäkringscentralen för all ersättningsverksamhet som gäller patientförsäkring och betalar således också alla ersättningar till de skadelidande. Patientförsäkringscentralen får enligt 3 § i lagen om Patientförsäkringscentralen de tillgångar som behövs för att betala ersättningar från det försäkringsbolag som beviljat den patientförsäkring under vars giltighetstid en patientskada har inträffat. Av de medel som innehas av ett finländskt försäkringsbolag som försatts i likvidation enligt 23 kap. 20 § i försäkringsbolagslagen eller av ett försäkringsbolag från tredjeland som försatts i likvidation enligt 49 § i lagen om utländska försäkringsbolag ska de ersättningar som grundar sig på patientförsäkringslagen betalas. Patientförsäkringscentralen får således av denna typ av försäkringsbolag som försatts i likvidation de medel som behövs för betalningen av ersättningar. Om ett finländskt försäkringsbolags bestånd av patientförsäkringar i enlighet med 23 kap. 21 § i försäkringsbolagslagen samt den andel av bolagets tillgångar som svarar mot beståndet eller ett utländskt försäkringsbolags bestånd av patientförsäkringar i enlighet med 49 § i lagen om utländska försäkringsbolag samt den andel av bolagets tillgångar som svarar mot beståndet ska överföras till att förvaltas av Patientförsäkringscentralen svarar centralen för dessa ersättningar också även på annat sätt än vid betalning av ersättningar från och med den tidpunkt då överföringen av beståndet gjordes. 

I lagen om utländska försäkringsbolag finns det inga bestämmelser om överföring av beståndet av patientförsäkringar till att förvaltas av Patientförsäkringscentralen, i det fallet att det försäkringsbolag som försatts i likvidation eller konkurs har sin hemort i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) än Finland. Om ett sådant försäkringsbolag försätts i likvidation eller konkurs inträder Patientförsäkringscentralens skyldighet att svara för ersättningarna vid den tidpunkt som Finansinspektionen bestämmer, om beståndet överförs till att förvaltas av Patientförsäkringscentralen. Finansinspektionen kan när den bestämmer tidpunkten beakta vad som i EES-landets lagstiftning föreskrivs om t.ex. skötsel och överlåtelse av försäkringsbestånd och om betalning av ersättning. Om lagstiftningen i EES-landet förhindrar att ett bolag som försatts i likvidation eller konkurs betalar ersättningar enligt patientförsäkringslagen får Patientförsäkringscentralen i enlighet med 4 § i lagen om Patientförsäkringscentralen de medel som behövs för att betala dessa ersättningar från de andra bolag som bedriver patientförsäkring. Momentet motsvarar det som föreskrivs om saken i 5 § 3 mom. i patientskadelagen. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen har Patientförsäkringscentralen rätt att av likvidatorerna få den information som centralen behöver för att kunna sköta sina uppgifter enligt 66 §. Information om vem som är försäkringstagare hos ett försäkringsbolag omfattas av försäkringshemligheten och avsteg från denna förutsätter en uttrycklig bestämmelse i lag. Momentet motsvarar 5 d § 2 mom. i patientskadelagen. De garantier som avses i 66 och 67 § i den föreslagna lagen täcker till fullt belopp de ersättningar som grundar sig på patientförsäkringen. Garantisystemet täcker däremot inte försäkringspremier, vilket innebär att när en försäkringstagare överför sin försäkring till ett annat bolag blir försäkringstagaren tvungen att betala försäkringspremien också för den tid för vilken premien redan har betalats till ett försäkringsbolag som försatts i likvidation eller konkurs. Storleken på den försäkringspremie som försäkringstagaren eventuellt förlorar beror på tidpunkten när försäkringsbolaget försätts i likvidation eller konkurs i förhållande till försäkringsperioden och indelningen i försäkringspremiebelopp. 

66 §. Försäkringstagares tillskottsplikt. I paragrafen föreskrivs det om tillskottspremien enligt garantisystemet. Bestämmelsen motsvarar 5 b § i den gällande lagen, med undantag för vissa språkliga preciseringar och den hänvisning till räntelagen som finns i 4 mom. och som ska preciseras så att den motsvarar de ändrade bestämmelserna i räntelagen. 

Enligt 1 mom. kan försäkringstagare förpliktas att betala tillskottspremie för att täcka den andel för vilken det saknas säkerhet vid ett försäkringsbolags likvidation eller konkurs. Den föreslagna skyldigheten att betala tillskottspremie är sekundär i förhållande till försäkringstagares tillskottsplikt enligt en bestämmelse som ett ömsesidigt bolag eventuellt tagit in i sin bolagsordning i enlighet med 14 kap. 5 § i försäkringsbolagslagen. 

Försäkringstagares tillskottsplikt gäller dock inte en sådan näringsidkare som, med beaktande av arten och omfattningen av näringsverksamheten samt förhållandena i övrigt, i sin egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas med en konsument. Tillskottsplikten gäller således i huvudsak inte småföretagare. Avsikten är att tillskottsplikten inte ska gälla sådana näringsidkare som i fråga om sina kunskaper, färdigheter och ekonomiska förutsättningar kan jämställas med en konsument. Skyldigheten att betala tillskottspremie ska från fall till fall avgöras enligt vem som är försäkringstagare enligt försäkringsbrevet. Momentet motsvarar 5 b § i den gällande patientskadelagen. 

Tillskottspremie kan enligt 2 mom. påföras sådana försäkringstagare som på grund av ägande eller på andra grunder har utövat betydande inflytande på ett försäkringsbolags förvaltning. Dessutom krävs det att bolaget vid bedrivandet av patientförsäkring väsentligen underlåtit att iaktta bestämmelser eller föreskrifter om försäkringsrörelse eller i affärsverksamheten gjort sig skyldigt till brottsligt förfarande som inte kan betraktas som ringa. Om en försäkringstagares inflytande på ett bolags beslutsfattande om försäkringspremier och placeringsverksamhet har varit betydande, innebär det att försäkringstagaren till följd av sin ställning har känt till eller borde ha känt till överträdelserna av de bestämmelser och föreskrifter som nämns ovan. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när ett försäkringsbolag har bildats endast med tanke på ett visst företags eller en viss företagsgrupps egna försäkringsbehov och bolaget helt och hållet eller huvudsakligen äger detta företag eller denna företagsgrupp. 

Förutsättningarna för tillämpningen av bestämmelsen ska övervägas utifrån en objektiv prövning. Vid övervägningen av om en överträdelse av bestämmelserna eller föreskrifterna är betydande ska särskild hänsyn tas till hur planerade försummelserna är, hur länge de pågått och om de varit upprepade samt hur mycket nytta försäkringstagaren kan anses ha dragit av en underlåtelse av att iaktta bestämmelserna. Tillskottspremien ska enligt det föreslagna 2 mom. för varje enskild försäkringstagare vara lika stor som den ekonomiska nytta denne har fått. Vid bedömningen av den nytta försäkringstagaren fått ska hänsyn dessutom tas till den nytta som ett annat företag som hör till samma koncern eller företagsgrupp har fått. 

Enligt 3 mom. också de andra patientförsäkringstagare i försäkringsbolaget påföras en tillskottspremie, om tillskottspremien enligt 2 mom. inte räcker till för att täcka den andel för vilken säkerheter saknas. En förutsättning för att detta moment ska kunna tillämpas är för det första att försäkringsbolagets försäkringspremier för patientförsäkringen i genomsnitt har varit oskäligt låga i förhållande till kostnaderna för försäkringarna och den oskäligt låga prissättningen kan anses ha bidragit väsentligt till att försäkringsbolaget försatts i likvidation eller konkurs. 

För det andra ska den oskäligt låga försäkringspremienivån ha ett väsentligt orsakssamband med att försäkringsbolaget försatts i likvidation eller konkurs. Det kan finnas också många andra orsaker till att ett försäkringsbolag är tvunget att upphöra med sin verksamhet. Ett försäkringsbolags placeringsverksamhet kan t.ex. misslyckas och leda till att bolaget försätts i konkurs eller så kan en oväntat stor ökning av ersättningsutgifterna leda till att bolaget blir insolvent. Trots att det i dessa exempelfall konstateras att bolagets försäkringspremier för patientförsäkringen har varit låga i förhållande till kostnaderna för patientförsäkringen ger detta faktum inte i sig rätt att påföra en tillskottspremie enligt detta moment. Det ska kunna anses att de låga försäkringspremierna väsentligt har bidragit till att försäkringsbolaget försatts i likvidation eller konkurs. 

Ett tredje krav som ska uppfyllas för att momentet ska kunna tillämpas är att försäkringstagarna har fått en betydande ekonomisk nytta till följd av de alltför låga försäkringspremierna. I momentet avses inte att en för-säkringstagare har fått ogrundade ersättningar av försäkringsbolaget, utan att försäkringstagaren har sluppit betala en försäkringspremie enligt den rätta prisnivån. Den tillskottspremie som påförs enligt detta moment får dock vara högst lika stor som den ekonomiska nytta som försäkringstagaren till följd av alltför låga försäkringspremier har fått under de tre år som föregått försäkringsbolagets likvidation eller konkurs. 

Beslut om tillskottspremie, tillskottspremiens storlek samt redovisningen av tillskottspremien fattas enligt 4 mom. av Patientförsäkringscentralen, och ändring i centralens beslut får sökas hos en underrätt. Närmare bestämmelser om tillämpningen av detta moment utfärdas vid behov genom förordning av social- och hälso-vårdsministeriet. De medel som samlats in med tillskottspremien ska redovisas antingen till ett särskilt administrationsbo eller till Patientförsäkringscentralen för att användas till förmån för dem som får ersättning ur patientförsäkringen. På en debiterad tillskottspremie som förfallit till betalning och inte betalats senast på förfallodagen ska det tas ut dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 a § i räntelagen. Vad som i 17 och 18 § föreskrivs om försäkringspremie tillämpas också på tillskottspremie. Således är tillskottspremien inklusive dröjsmålsräntan verkställbar utan dom eller beslut. 

67 §. Garantiavgift som påförs försäkringsbolag. I paragrafen föreskrivs det om den garantiavgift som påförs försäkringsbolag enligt garantisystemet. Bestämmelsen motsvarar 5 c § i den gällande lagen, med undantag för vissa språkliga och terminologiska preciseringar samt den hänvisning till räntelagen som finns i 3 mom. och som ska preciseras så att den motsvarar de ändrade bestämmelserna i räntelagen. 

Om det för en ersättning enligt patientförsäkringslagen till följd av ett försäkringsbolags likvidation eller konkurs antingen delvis eller helt och hållet saknas säkerhet, ska försäkringsbolagen enligt 1 mom. gemensamt svara för ersättningen eller en del av den. Finansieringen av den andel för vilken säkerheter saknas ska ske genom att en årlig garantiavgift tas ut hos de försäkringsbolag som bedriver patientförsäkring under debiteringsåret. Debiteringen ska ske årligen, vilket innebär att betalningsskyldigheten gäller också de försäkringsbolag som först under debiteringsåret börjar bedriva patientförsäkring. Den merkostnad som garantiavgiften orsakar kan försäkringsbolagen inkludera i de försäkringspremier som förfaller till betalning. Försäkringstagarens tillskottsplikt som anges ovan är dock primär i förhållande till försäkringsbolagens ömsesidiga gemensamma ansvar. 

Enligt 2 mom. ska avgiftens storlek i princip fastställas i proportion till försäkringsbolagets premieinkomst från patientförsäkringen. Avgiftens storlek kan vid behov fastställas också i proportion till en uppskattad premieinkomst som beräknats utifrån de risker som försäkringsbolagen har försäkrat. Avgiften får årligen utgöra högst två procent av försäkringsbolagets premieinkomst under debiteringsåret eller den uppskattade premieinkomst som beräknats utifrån de försäkrade riskerna. Närmare bestämmelser om tillämpningen av momentet får vid behov utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. I förordningen kan det föreskrivas bl.a. om utifrån premieinkomsten för vilket år garantiavgiften ska fastställas och om att avgiften eventuellt samlas in som förskottsbetalningar. 

På debiterad avgift och förskott på avgift som förfallit till betalning och inte betalats senast på förfallodagen ska det enligt 3 mom. tas ut dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 a § i räntelagen. Avgiften inklusive dröjsmålsräntan är verkställbar utan dom eller beslut. 

68 §. Tjänsteansvar. I 118 § i grundlagen föreskrivs det om ansvar för ämbetsåtgärder. I tjänsteansvaret ingår både skadeståndsrättsligt och straffrättsligt ansvar. När en offentlig förvaltningsuppgift anförtros någon annan än en myndighet måste det enligt grundlagsutskottets ställningstaganden författningsmässigt ses till att på den som sköter en uppgift utan tjänsteansvar tillämpas samma bestämmelser som på den som sköter samma uppgift med tjänsteansvar när de utför sitt uppdrag (GrUU 5/2010 rd, GrUU 3/2009 rd, GrUU 1/2008 rd). Av denna orsak ska det i paragrafen anges att på anställda och styrelsemedlemmar i Patientförsäkringscentralen och ett försäkringsbolag tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter enligt denna lag. Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar finns i 40 kap. i strafflagen och enligt 12 § 1 mom. i det kapitlet ska bestämmelserna om tjänstemän även tillämpas på personer som utövar offentlig makt. 

Dessutom ska det i den föreslagna paragrafen tas in en informativ hänvisning till skadeståndslagen. Det som i 3 kap. 2 § i skadeståndslagen föreskrivs om fel eller försummelse vid myndighetsutövning tillämpas förutom på offentliga samfund också på andra samfund som på grund av lag, förordning eller bemyndigande i lag har hand om offentliga uppgifter och i samband med de uppgifterna utövar offentlig makt. Enligt paragrafen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada, som förorsakats genom fel eller försummelse vid utövande av offentlig makt. Ansvar föreligger dock endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Arbetstagares skadeståndsansvar vid skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift fastställs i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. i skadeståndslagen. 

69 §. Ikraftträdande. Det ska reserveras tillräckligt med tid för ikraftträdandet av lagen med tanke på informerandet om lagändringarna, ändringarna av försäkringsvillkoren, förfarandena och marknadsföringsmaterialet samt utbildningen av personalen. För ett ikraftträdande vid årsskiftet talar bokföringspraxis och praxis i anslutning till fördelningssystemet. Det föreslås därför att lagen ska träda i kraft i början av kalenderåret och inom ungefär ett år från det att lagen har blivit stadfäst. 

70 §. Lagar som upphävs. Genom den nya lagen ska den gällande patientskadelagen och lagen om bindande av vissa patientskadeersättningar vid lönenivån upphävas. Samtidigt ska också de förordningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av den gamla patientskadelagen upphävas. 

71 §. Hänvisningar till tidigare lag. I paragrafen fastställs att om det i andra lagar eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av dessa lagar hänvisas till den patientskadelag som upphävs ska hänvisningen efter ikraftträdandet av den nya patientförsäkringslagen gälla denna lag. 

72 §. Övergångsbestämmelser. Den nya patientförsäkringslagen ska tillämpas på en försäkring som tecknats genom ett försäkringsavtal som ingicks efter ikraftträdandet av lagen. I 1 mom. i paragrafen föreskrivs det om lagens tillämpning på fortlöpande försäkring. Om ett avtal har ingåtts före ikraftträdandet av denna lag tillämpas lagen från ingången av den försäkringsperiod som följer närmast på ikraftträdandet. 

Enligt den grundläggande princip som iakttas i skadestånds- och försäkringsrätten bestäms ersättningsansvaret i enlighet med den lagstiftning som är i kraft när ett skadefall inträffar, vilket innebär att ändringarna av lagen inte kan sättas i kraft retroaktivt. Av denna orsak ska det i 2 mom. konstateras att på skadefall som inträffat i samband med hälso- och sjukvård före ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för skadefallet. Denna huvudregel gäller i första hand bestämmelserna om ersättning för skador, men också bestämmelserna om finansiering av ersättningar och ersättningsförfarandet, om inte något annat föreskrivs nedan. Om en patientskada har inträffat före ikraftträdandet av lagen ska ersättning för den personskada som patientskadan orsakat bedömas med stöd av den tidigare lagen, trots att skadeföljden uppkommer först efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

Det är ändamålsenligt att vissa bestämmelser som gäller ersättningsförfarandet gäller också skadefall som inträffat före lagens ikraftträdande. Därför ska det i 3 mom. i paragrafen anges att med avvikelse från huvudreglerna i 2 mom. ska bestämmelserna i 32—44 och 52—57 § tillämpas också på patientskador som inträffat före ikraftträdandet av denna lag. 

I det föreslagna 4 mom. fastställs det att på sådana ärenden som gäller försummelseavgifter och som hade inletts vid ikraftträdandet av lagen, men i vilka Patientförsäkringscentralen ännu inte hade meddelat beslut, ska 19—21 § tillämpas. I fråga om fall som inletts ska därmed iakttas det nya förfarande som innebär att Statskontoret genom sitt beslut avgör ärenden som gäller försummelseavgifter. Patientförsäkringscentralen ska efter det att lagen har trätt i kraft inte längre meddela beslut som gäller försummelser eller påföra försummelseavgifter, trots att ärendet har inletts redan före lagens ikraftträdande. 

Patientförsäkringscentralen ersätter också en sådan patientskada som har orsakats i samband med hälso- och sjukvård som getts av en aktör som försummat sin försäkringsskyldighet. Enligt Patientförsäkringscentralens stadgar ska ansvaret för en sådan skada delas mellan de försäkringsbolag som bedriver patientförsäkring och detta ska göras i proportion till premieinkomsterna. Således avsätter bolagen också dessa skador som en del av ersättningsansvaret enligt patientförsäkringen. I praktiken har ersättningsansvaret för dessa skador hittills varit mycket litet, dvs. vid utgången av 2017 uppgick ersättningsansvaret för skadorna till ett belopp på 700 000 euro. Av denna orsak föreslås det att till de kostnader som ska finansieras genom fördelningssystemet ska räknas också kostnaderna för skador som inträffat före ikraftträdandet av denna lag och som har orsakats i samband med hälso- och sjukvård som getts av en aktör som försummat sin försäkringsskyldighet. Ersättningsansvaret för dessa skador upphör, men genom förfarandet undviks det att skadorna behandlas separat. Lagtekniskt sett genomförs det som nämns ovan så att det i 5 mom. ska konstateras att med avvikelse från 2 mom. ska till de kostnader som avses i 48 § 2 mom. 1 punkten räknas också kostnaderna för i 22 § 3 mom. 2 punkten avsedda patientskador som inträffat före lagens ikraftträdande. 

1.2  Lagen om Patientförsäkringscentralen

1 §. Patientförsäkringscentralen. Enligt 1 mom. är Patientförsäkringscentralen ett gemensamt organ för genomförande och utveckling av patientförsäkringen. Patientförsäkringscentralen är inte ett försäkringsbolag eller t.ex. en förening som avses i föreningslagen (503/1989). På Patientförsäkringscentralen kan således varken försäkringsbolagslagen eller föreningslagen tillämpas, och därför ska det i det föreslagna 2 mom. i denna lag föreskrivas särskilt om centralens medlemmar samt om centralens finansiering och förvaltning. Enligt lagen om Finansinspektionen utövar Finansinspektionen tillsyn över Patientförsäkringscentralens verksamhet. 

2 §. Patientförsäkringscentralens medlemmar. I paragrafen ska det på samma sätt som i nuläget anges att alla försäkringsbolag som bedriver försäkringsverksamhet enligt patientförsäkringslagen ska vara medlemmar i Patientförsäkringscentralen. Bestämmelsens innehåll motsvarar 5 § 3 mom. i den gällande patientskadelagen. Skyldigheten gäller de försäkringsbolag som bedriver patientförsäkring och som i enlighet med försäkringsbolagslagen har rätt att i Finland bedriva försäkringsrörelse som hör till skadeförsäkringsklass 13 och därigenom t.ex. beviljar patientförsäkringar. Skyldigheten att vara medlem i Patientförsäkringscentralen gäller således också ett utländskt försäkringsbolag som har en beskickning i Finland eller som från en filial i Finland eller ett verksamhetsställe utomlands bedriver patientförsäkring i Finland med stöd av den så kallade friheten att tillhandahålla tjänster. Endast försäkringsbolag kan vara medlemmar i Patientförsäkringscentralen. 

3 §. Ansvar för Patientförsäkringscentralens kostnader. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska de försäkringsbolag som är medlemmar i Patientförsäkringscentralen ansvara för kostnaderna för Patientförsäkringscentralens verksamhet. 

I 2 mom. föreskrivs det att varje medlem i Patientförsäkringscentralen är skyldigt att till Patientförsäkringscentralen betala sin andel av de skador som Patientförsäkringscentralen ersätter och som bolagen ska svara för på grund av de försäkringsavtal de ingått. Det här gäller alla bolag som utfärdar patientförsäkringar eller sköter patientförsäkringsbestånd som baserar sig på tidigare utgivna patientförsäkringar och därmed ansvarar eller kan ansvara för patientskador enligt försäkringsavtalen. 

I 2 mom. föreskrivs det att Patientförsäkringscentralens medlemmar är dessutom skyldiga att årligen betala centralen en avgift för att täcka de övriga kostnader som dess verksamhet föranleder. Patientförsäkringscentralens kostnader ska delas mellan de bolag som är medlemmar i Patientförsäkringscentralen så att bolagen betalar en avgift i förhållande till den premieinkomst de har för patientförsäkringen enligt sina resultaträkningar. 

I 3 mom. föreskrivs det om kostnaderna i situationer där ett försäkringsbolag slutar bedriva patientförsäkringsverksamhet och utträder ur Patientförsäkringscentralen. Eftersom ett försäkringsbolag ska vara medlem i Patientförsäkringscentralen när det bedriver patientförsäkring kan ett bolag inte utträda ur centralen under denna tid. Om ett försäkringsbolag upphör med patientförsäkringsverksamhet, kan bolaget på egen ansökan utträda ur centralen. Ett försäkringsbolag som utträtt ur Patientförsäkringscentralen ska betala centralen de avgifter som avses i 2 mom. fram till dagen för utträdet. Om ett försäkringsbolag som förskott har betalat mer än dess slutliga andel av avgiften, ska Patientförsäkringscentralen till det bolag som utträtt utan dröjsmål betala tillbaka den andel som betalats för mycket. 

4 §. Bestämmande och uttag av avgifter som motsvarar kostnadsandelen. I 1 mom. ska det fastställas att Patientförsäkringscentralen bestämmer de avgifter som ska betalas till centralen så att avgifterna motsvarar medlemmarnas andel i kostnaderna. Det anges också att centralen har rätt att av medlemmarna ta ut förskott på avgifterna. 

I en situation där ett bolag som är medlem i Patientförsäkringscentralen inte förmår betala sin avgift eller förskott på avgiften, ska enligt det föreslagna 2 mom. det obetalda beloppet fördelas mellan de andra medlemmarna på det sätt som föreskrivs i 3 § 2 mom. Eftersom ett försäkringsbolag enligt 3 § är skyldigt att till Patientförsäkringscentralen betala sin andel av också de skador som Patientförsäkringscentralen ersätter och som försäkringsbolaget är ansvarigt för enligt försäkringsavtalet, gäller denna skyldighet även ersättningar. Detta avviker från den andel av de skador som Olycksfallsförsäkringscentralen ersätter och som dess medlemmar är ansvariga för i motsvarande situation och den andel av de skador som Trafikförsäkringscentralen ersätter och som dess medlemmar är ansvariga för. 

Enligt det föreslagna 3 mom. är det möjligt att på det obetalda kapitalet ta ut en dröjsmålsränta. Dessutom får en medlems kostnadsandel tas ut utan dom eller beslut på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). 

5 §. Serviceavgifter. I paragrafen anges det att Patientförsäkringscentralen för de kostnader som skötseln av de serviceuppgifter som avses i 64 § i patientförsäkringslagen orsakar får ta ut en serviceavgift. Den avgift som tas ut för servicen ska täcka de kostnader som uppgifterna orsakar. Om Patientförsäkringscentralen erbjuder sina medlemmar de tjänster som avses i paragrafen ska den kostnad som en uppgift orsakar inte finansieras av ett bolag som inte har begärt tjänsten. Med stöd av bestämmelsen kan Patientförsäkringscentralen erbjuda också andra samfund inom försäkringsbranschen tjänster, såsom Trafikförsäkringscentralen. 

6 §. Organ. I paragrafen föreskrivs det om Patientförsäkringscentralens organ som på samma sätt som i nu-läget är allmänna mötet, styrelsen och verkställande direktören. 

7 §. Allmänna mötet och dess uppgifter. Enligt 1 mom. är allmänna mötet Patientförsäkringscentralens högsta beslutsfattande organ, vilket innebär att mötet har samma ställning som t.ex. ett aktiebolags bolagsstämma. Varje medlem i Patientförsäkringscentralen har rätt att delta i och yttra sig på allmänna mötet. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att också de medlemmar som har begränsad rösträtt och som inte har möjlighet att få in sin representant i styrelsen blir hörda. Allmänna möten kan under mandatperioden ordnas enligt behov. En bestämmelse om antalet möten och tidpunkten för dem kan också tas in i stadgarna. 

I 2 mom. ska allmänna mötets uppgifter räknas upp och det föreslås att allmänna mötet ska ha till uppgift att godkänna det förslag till stadgar för centralen som ska överlämnas till social- och hälsovårdsministeriet, besluta om fastställande av föregående års bokslut och om åtgärder som räkenskaperna ger upphov till, besluta om beviljande av ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören, besluta om följande års verksamhetsplan och budget, välja styrelseledamöter och deras suppleanter samt revisorer. Utöver dessa obligatoriska uppgifter som nämns i lagen ska allmänna mötet också behandla övriga ärenden som enligt centralens stadgar ska behandlas av allmänna mötet. 

8 §. Beslutförhet, röstetal och beslutsfattande vid allmänna mötet. Enligt 1 mom. är allmänna mötet beslutfört om minst hälften av röstetalet är företrätt på mötet. 

I 2 mom. föreskrivs det om medlemmarnas röstetal på allmänna mötet. Varje medlem har en röst på mötet. Bestämmelsen motsvarar nuläget. 

Enligt 3 mom. blir allmänna mötets beslut det förslag som understöds av över hälften av de avgivna rösterna. Vid val anses den vald som har fått de flesta rösterna. Om rösterna faller lika vid val, avgörs valet genom lottdragning och andra omröstningar avgörs med ordförandens röst. 

9 §. Styrelsens sammansättning och dess uppgifter. Styrelsen svarar enligt 1 mom. för Patientförsäkringscentralens förvaltning och ser till att verksamheten ordnas på ett behörigt sätt, samt utövar centralens högsta beslutanderätt i ärenden som inte ska avgöras av allmänna mötet. Styrelsens uppgifter ska definieras i en allmän bestämmelse om behörigheten. Det är på samma sätt som i de andra bolagsrättsliga lagarna inte ändamålsenligt att i lagen uttömmande räkna upp styrelsens uppgifter eftersom de förändras med tiden. Styrelsen får vid behov också delegera sin behörighet till verkställande direktören, direktörerna och de andra anställda. 

I 2 mom. föreslås det att styrelsen ska ha minst fem ledamöter. Styrelsen ska också i fortsättningen inom sig utse en ordförande och en vice ordförande. 

10 §. Behörighetskrav för styrelseledamöter. I 1 mom. föreskrivs det om de personer som inte är behöriga att vara styrelseledamöter i Patientförsäkringscentralen. En person som är omyndig eller försatt i konkurs eller som har meddelats näringsförbud får inte vara ledamot i styrelsen. 

I 2 mom. föreskrivs det särskilt för det första om behörighet för en enskild styrelseledamot och för det andra om hela styrelsens behörighet bedömt som helhet. Enligt paragrafen ska styrelseledamöterna ha gott anse-ende. En person anses inte ha gott anseende om han eller hon t.ex. har dömts till straff för ett brott. Dessutom ska styrelseledamöterna ha den yrkeskompetens och erfarenhet som skötseln av uppdraget kräver. Av en enskild ledamot ska det inte krävas allmän kännedom om försäkringsverksamhet, utan kravet ska vara uppfyllt när hela styrelsen bedöms som helhet. Förslagets syfte är att man till styrelsen ska kunna välja sådana ledamöter som har den specialsakkunskap som behövs i Patientförsäkringscentralens verksamhet. Paragrafen motsvarar vad som i 6 kap. 4 § 1 och 3 mom. i försäkringsbolagslagen föreskrivs om behörighet för försäkringsbolags styrelseledamöter. 

11 §. Beslutförhet och jäv hos styrelsen. Enligt 1 mom. är styrelsen beslutför när mötets ordförande och minst hälften av de övriga ledamöterna är närvarande. Majoritetens åsikt gäller som styrelsens beslut. Om rösterna faller lika vid val av mötesordförande, avgörs valet genom lottdragning och andra omröstningar avgörs med ordförandens röst. 

En styrelseledamot är enligt 2 mom. jävig i ett ärende som gäller enskilda intressen med anknytning till styrelseledamoten eller en sammanslutning där han eller hon är styrelseledamot, verkställande direktör eller anställd. Med en sammanslutnings enskilda intressen ska enbart avses ärenden som hänför sig till sammanslutningens och Patientförsäkringscentralens inbördes förhållande till skillnad från ärenden som gäller alla Patientförsäkringscentralens medlemmar. 

12 §. Verkställande direktören. Enligt 1 mom. ska till verkställande direktörens uppgifter höra att sköta Patientförsäkringscentralens löpande förvaltning i enlighet med de anvisningar och föreskrifter som styrelsen har meddelat. Verkställande direktörens uppgifter har fastställts på allmän nivå och grunderna för den allmänna bestämmelsen är desamma som framförts i samband med 9 § i fråga om fastställandet av styrelsens uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs det om behörighetskraven för verkställande direktören, och dessa krav motsvarar vad som i 10 och 11 § i denna lag föreskrivs om behörighet för och jäv hos styrelseledamöter. Det krävs således att verkställande direktören bl.a. ska ha allmän kännedom om försäkringsverksamhet. 

13 §. Rätt att få ett ärende behandlat av allmänna mötet. I paragrafen fastställs det att en medlem i Patientförsäkringscentralen har rätt att få ett styrelsebeslut hänskjutet till allmänna mötet inom 14 dagar från den dag beslutet meddelades. Möjligheten att hänskjuta ett beslut till allmänna mötet för avgörande är viktig i synnerhet med tanke på de mindre försäkringsbolagens rättsskydd. Frågor som gäller ersättning för patientskada ska dock inte underställas allmänna mötet. 

14 §. Bokföring, bokslut och verksamhetsberättelse. I paragrafen ska det för tydlighetens skull föreskrivas att bokföringen och bokslutet ska upprättas i enlighet med bokföringslagen (1336/1997). Också bokföringsförordningen (1339/1997), som har utfärdats med stöd av bokföringslagen, ska iakttas. Eftersom det i bokföringslagen anges att verksamhetsberättelsen inte utgör en del av bokslutet, ska det i bestämmelsen separat nämnas att också verksamhetsberättelsen ska upprättas enligt bokföringslagen och bokföringsförordningen som utfärdats med stöd av den. 

15 §. Revision. Enligt 1 mom. väljer Patientförsäkringscentralens allmänna möte två revisorer och två revisorssuppleanter för en räkenskapsperiod åt gången. Eftersom Patientförsäkringscentralens ersättningsverksamhet till sitt innehåll motsvarar ersättningsverksamheten i försäkringsbolag, föreslås det att minst en av revisorerna och dennes revisorssuppleant ska uppfylla de behörighetskrav som anges i 7 kap. i försäkringsbolagslagen. 

Enligt 2 mom. ska på revision av Patientförsäkringscentralen i övrigt tillämpas bestämmelserna i revisionslagen (1141/2015). 

16 §. Aktuariefunktion. Enligt den föreslagna paragrafen ska Patientförsäkringscentralen ha en aktuariefunktion som särskilt ska sörja för fullgörandet av de funktioner som avses i 49 och 61 § i patientförsäkringslagen och följa hur ersättningsansvaret för patientförsäkringen utvecklas och bedöma om det är tillräckligt. Denna bestämmelse är ny, och i den gällande patientskadelagen ingår inget sådant krav. Enligt 6 kap. 18 § i försäkringsbolagslagen ska försäkringsbolaget upprätta en aktuariefunktion. I paragrafen i fråga föreskrivs det om aktuariefunktionens uppgifter och om de krav som ställs på dem som sköter aktuariefunktionen. Försäkringsbolagslagen tillämpas emellertid inte på Patientförsäkringscentralen. Patientförsäkringscentralens uppgifter inbegriper mycket sådant som kräver den typ av kunnande som aktuarier har. Patientförsäkringscentralen sköter bl.a. om att kalkyleringarna enligt fördelningssystemet görs i enlighet med 49 § i patientförsäkringslagen, att statistik över försäkringar och skador förs i enlighet med 62 § och att den tillskottspremie som eventuellt ska påföras försäkringstagarna bestäms i enlighet med 62 § i situationer där ett bolag har försatts i likvidation eller konkurs. Eftersom Patientförsäkringscentralen sköter hela ersättningsverksamheten när det gäller patientförsäkringen måste Patientförsäkringscentralen följa ersättningsansvaret och göra bedömningar av hur det utvecklas. Av dessa orsaker anses det nödvändigt att fastställa att Patientförsäkringscentralen ska ha en aktuariefunktion, men att den ska vara mindre omfattande än aktuariefunktionen enligt försäkringsbolagslagen. 

17 §. Intern kontroll. Enligt den föreslagna paragrafen ska Patientförsäkringscentralen ha en intern kontroll som omfattar bokföringen, förvaltningen, ersättningsverksamheten och övriga centrala funktioner. Enligt 6 kap. 14 § i försäkringsbolagslagen ska försäkringsbolaget ha en intern kontroll. Försäkringsbolagslagen tillämpas emellertid inte på Patientförsäkringscentralen. Patientförsäkringscentralens verksamhet liknar till många delar ett försäkringsbolags verksamhet, och det föreslås därför att det ska fastställas att Patientförsäkringscentralen ska ha en intern kontroll som omfattar centralens centrala funktioner, såsom ersättningsverksamheten, förvaltningen och bokföringen. Den interna kontrollen omfattar också bl.a. säkerställning av lämplig rapportering på alla organisationsnivåer. 

18 §. Förberedelser för undantagsförhållanden. Patientförsäkringscentralen svarar för flera lagstadgade upp-gifter som har en viktig betydelse för genomförandet av och stabiliteten i patientförsäkringssystemet. Centralen ansvarar t.ex. för förvaltande av ett dataregister och för betalning av ersättning till enskilda skadelidande. I enlighet med verksamhetens art sker Patientförsäkringscentralens förberedelser för undantagsförhållanden till stor del i samarbete med centralens medlemmar. I paragrafen ska för Patientförsäkringscentralen uppställas en motsvarande skyldighet att förbereda sig för undantagsförhållanden som den som föreskrivs för försäkringsbolagen enligt 31 kap. 13 § i försäkringsbolagslagen. 

Enligt 1 mom. ska Patientförsäkringscentralen säkerställa en så störningsfri skötsel som möjligt av sina upp-gifter också i undantagsförhållanden genom att delta i beredskapsplaneringen på försäkringsområdet, genom att på förhand förbereda verksamhet för undantagsförhållanden och genom andra åtgärder. 

I 2 mom. fastställs det att de extra kostnader som orsakas Patientförsäkringscentralen av förberedelser för undantagsförhållanden kan ersättas från den försörjningsberedskapsfond som avses i 15 § i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992). Finansinspektionen gav den 1 oktober 2013 försäkringsbolagen som en del av föreskrifts- och anvisningssamlingen en anvisning om skyldigheten att vidta förberedelser, beredskapsplanen, hantering av uppgifter, datateknik och utlagda funktioner. Enligt 3 mom. får Finansinspektionen meddela närmare anvisningar också om Patientförsäkringscentralens åtgärder som avses i 1 mom. 

19 §.Styrelseledamöternas och verkställande direktörens skadeståndsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om styrelseledamöternas och verkställande direktörens skadeståndsskyldighet gentemot Patientförsäkrings-centralen, dess medlemmar eller andra instanser. Bestämmelsen behövs eftersom varken försäkringsbolagslagen eller någon annan bolagsrättslig allmän lag tillämpas på Patientförsäkringscentralen, vilket innebär att de bestämmelser om skadestånd som ingår i dessa lagar inte blir tillämpliga. 

I paragrafen föreskrivs det om skadeståndsskyldigheten för Patientförsäkringscentralens styrelse och verk-ställande direktör. Ersättningsansvaret enligt paragrafen ska gälla de skador som har orsakats vid skötseln av den befattning eller den uppgift som personen har i Patientförsäkringscentralen. Ersättningsansvaret ska gälla sådan skada som personen i fråga har orsakat Patientförsäkringscentralen uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ersättningsansvaret ska också gälla skador som orsakats Patientförsäkringscentralens medlemmar eller andra, såsom eventuella fordringsägare. Till denna del ska skadeståndsansvar dock föreligga endast om skadan har orsakats genom en överträdelse av denna lag eller av Patientförsäkringscentralens stadgar. Paragrafen ska ge en skadelidande möjlighet att utöver av Patientförsäkringscentralen söka ersättning också direkt av den eller de personer vars verksamhet i Patientförsäkringscentralen har gett upphov till skadan. Detta accentuerar styrelseledamöternas och verkställande direktörens ansvar för sin verksamhet. I 68 § i patientförsäkringslagen föreskrivs det om tjänsteansvar för anställda vid Patientförsäkringscentralen och konstateras att deras skadeståndsansvar bestäms enligt skadeståndslagen. 

20 §. Tystnadsplikt och rätt att lämna ut uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om tystnadsplikt för anställda vid Patientförsäkringscentralen och personer som centralen anlitar som sakkunniga på grundval av ett uppdrag. I fråga om tystnadsplikt, utlämnande av uppgifter som omfattas av tystnadsplikten och brott mot tystnadsplikten gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 30 kap. 1, 3 och 4 § i försäkringsbolagslagen. Bestämmelsen behövs eftersom det i försäkringsbolagslagen endast föreskrivs om försäkringsbolags tystnadsplikt och Patientförsäkringscentralen inte omfattas av den lagens tillämpningsområde. Paragrafen motsvarar 13 § i den gällande patientskadelagen. 

21 §. Tillsyn. I paragrafen föreslås som ett komplement till lagen om Finansinspektionen en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen är skyldig att utöva tillsyn över Patientförsäkringscentralen. Enligt bestämmelsen ska Finansinspektionen svara för tillsynen över de förfaranden och försäkringsmatematiska faktorer som ska iakttas i Patientförsäkringscentralens ersättnings- och försäkringsverksamhet. Detta motsvarar vad som föreskrivs om saken i 5 § 4 mom. i patientskadelagen. I lagen ska det dessutom konstateras att Finansinspektionen även ska svara för tillsynen över efterlevnaden av 16 § om en aktuariefunktion och 17 § om intern kontroll. 

22 §. Patientförsäkringscentralens stadgar. Närmare föreskrifter om Patientförsäkringscentralens förvaltning ges i Patientförsäkringscentralens stadgar, som social- och hälsovårdsministeriet fastställer på framställning av centralen. I stadgarna ska det bestämmas om bl.a. sammankallande av Patientförsäkringscentralens allmänna möte och om de ärenden som ska behandlas vid mötet samt om beslutsfattande om de allmänna villkoren för hur Patientförsäkringscentralens anställda ska sköta sina uppgifter. Dessutom kan man i stadgarna precisera styrelsens uppgifter och fastställa centralens namnteckningsrätt. 

23 §. Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft samtidigt som patientförsäkringslagen. 

24 §. Övergångsbestämmelser. Det föreslås att vissa övergångsbestämmelser ska ingå i lagen. Bestämmelserna om skadestånd kan inte träda i kraft retroaktivt. Av denna orsak konstateras det i 1 mom. att denna lag tillämpas på skadestånd som baserar sig på en gärning eller försummelse som har skett efter ikraftträdandet av denna lag. 

Om allmänna mötet har fattat ett beslut före ikraftträdandet av den nya lagen ska enligt 2 mom. de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet tillämpas på det avgjorda ärendet samt de andra förfarandena. 

1.3  Lagen om ändring av 1 § i lagen om försäkringsavtal

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreslås ändringar som förtydligar hur lagen om försäkringsavtal ska tillämpas på lagstadgade skadeförsäkringar. I det föreslagna 1 mom. konstateras det på samma sätt som i nuläget att denna lag tillämpas på andra försäkringar än lagstadgade försäkringar. Således tillämpas lagen inte på t.ex. försäkringar enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. 

Enligt 2 mom. i den gällande paragrafen tillämpas lagen om försäkringsavtal på miljöskadeförsäkring och patientförsäkring. I 3 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om hur lagen tillämpas på trafikförsäkring och detta görs så att alla bestämmelser som ska tillämpas på trafikförsäkring räknas upp i momentet. 

För att lagen ska vara tydligare och mer informativ föreslås det att alla de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som tillämpas på patientförsäkring ska räknas upp i patientförsäkringslagen. Om det i patientförsäkringslagen finns en uttömmande förteckning över de bestämmelser som tillämpas på patientförsäkring kan det säkerställas att den som tillämpar patientförsäkringslagen vet att beakta de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som kompletterar patientförsäkringslagen. Det föreslås samtidigt att det också i trafikförsäkringslagen tas in en motsvarande förteckning över de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som ska tillämpas på trafikförsäkring. Av denna orsak ska de bestämmelser som tillämpas på trafikförsäkring inte längre räknas upp i det föreslagna 2 mom., utan det ska i momentet konstateras att lagen tillämpas på försäkringar enligt trafikförsäkringslagen och patientförsäkringslagen till den del detta föreskrivs i de nämnda lagarna. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det till följd av vad som nämns ovan endast om hur lagen om försäkrings-avtal tillämpas på miljöskadeförsäkringar. Lagen om försäkringsavtal ska tillämpas på dessa försäkringar, om inte något annan föreskrivs i lagen om miljöskadeförsäkring (81/1998). 

I 4 mom. föreskrivs det på samma sätt som i det gällande 4 mom. att denna lag inte gäller återförsäkring. 

1.4  Lagen om ändring av trafikförsäkringslagen

4 a §. Tillämpning av lagen om försäkringsavtal. Till följd av den ovannämnda ändringen av 1 § i lagen om försäkringsavtal ska det också i trafikförsäkringslagen tas in en ny bestämmelse i vilken det hänvisas till de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som ska tillämpas på trafikförsäkring. Samtidigt upphävs motsvarande hänvisningsbestämmelse i 1 § 3 mom. i lagen om försäkringsavtal. Ändringen är lagteknisk och den medför inte att sakinnehållet i den gällande lagen ändras. 

1.5  Lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare

25 §. Rätt till arbetspensionsrehabilitering. I 1 mom. 3 punkten ska det tas in ett omnämnande av rehabilitering inom ramen för patientförsäkring. Yrkesinriktad rehabilitering enligt patientförsäkringslagen är primär i förhållande till rehabilitering enligt arbetspensionssystemet. 

92 §. Förmåner som dras av från pension. Det föreslås att i 1 mom. 6 punkten ska omnämnandet av den patientskadelag som ska upphävas ersättas med ett omnämnande av den nya patientförsäkringslagen. 

94 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. I 1 mom. ska omnämnandena av den patientskadelag som ska upphävas ersättas med omnämnanden av den nya patientförsäkringslagen. 

1.6  Lagen om ändring av lagen om pension för företagare

22 §. Rätt till arbetspensionsrehabilitering. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 25 § i lagen om pension för arbetstagare. 

85 §. Förmåner som dras av från pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 92 § i lagen om pension för arbetstagare. 

87 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 94 § i lagen om pension för arbetstagare. 

1.7  Lagen om ändring av lagen om sjömanspensioner

25 §. Rätten till arbetspensionsrehabilitering. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 25 § i lagen om pension för arbetstagare. 

97 §. Förmåner som dras av från pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 92 § i lagen om pension för arbetstagare. 

99 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 94 § i lagen om pension för arbetstagare. 

1.8  Lagen om ändring av 42 § i lagen om pension för lantbruksföretagare

42 §. Rätt till arbetspensionsrehabilitering. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 25 § i lagen om pension för arbetstagare. 

1.9  Lagen om ändring av pensionslagen för den offentliga sektorn

22 §. Rätt till arbetspensionsrehabilitering. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 25 § i lagen om pension för arbetstagare. 

96 §. Förmåner som dras av från pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 92 § i lagen om pension för arbetstagare. 

98 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 94 § i lagen om pension för arbetstagare. 

1.10  Lagen om ändring av 23 kap. 18 och 21 § i försäkringsbolagslagen

18 §. Plan för fortsatt affärsverksamhet. Det föreslås att den hänvisning som i paragrafen görs till patientskadelagen ändras till en hänvisning till patientförsäkringslagen. 

21 §. Hur andra än lagstadgade försäkringar upphör och lagstadgade försäkringar fortsätter att gälla. Det föreslås att de hänvisningar i 1 och 2 mom. som görs till patientskadelagen ändras till hänvisningar till patientförsäkringslagen.