1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättning

Syftet med propositionen är att ge Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden bättre förutsättningar att upprätthålla två samjoursenheter med jour dygnet runt. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Remissvar

Propositionen var ute på remiss mellan den 9 och den 20 januari 2023. Remissbehandlingen var kortare än normalt på grund av att saken brådskar. Propositionen har samband med en proposition som redan har lämnats till riksdagen, och det är meningen att båda propositionerna ska behandlas i riksdagen före utgången av riksdagens sessionsperiod.  

Remissvar lämnades av finansministeriet, justitieministeriet, Lapplands välfärdsområde, Södra Savolax välfärdsområde, Kymmenedalens välfärdsområde, Egentliga Tavastlands välfärdsområde, Norra Karelens välfärdsområde, Birkalands välfärdsområde, Norra Österbottens välfärdsområde, Satakunta välfärdsområde, Norra Savolax välfärdsområde, Norra Karelens välfärdsområde, Helsingfors stad, Kemi stad, Nyslotts stad, riksdagens biträdande justitieombudsman, Institutet för hälsa och välfärd, Regionförvaltningsverket i Östra Finland, Tehy rf, Finlands Sjukskötare rf, Läkarföretagen rf, Konsumentförbundet rf och Mehiläinen Länsi-Pohja Oy.  

Lapplands välfärdsområde ansåg att propositionen inte permanent tryggar en tillräcklig finansiering för upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt ur ett tillräckligt långsiktigt perspektiv. Området upprepade vad det sade redan i sitt tidigare remissvar, att statsrådet och riksdagen måste ta ansvar för Finlands nätverk av sjukhus som en helhet och inte överföra ansvaret för besluten på de enskilda välfärdsområdena. Välfärdsområdet betonade i sitt remissvar att det anser det vara viktigt att ge akt på förändringarna i det nationella säkerhetsläget och på Norra Finlands ökade säkerhetspolitiska betydelse och att beakta detta i bestämmelserna om upprätthållandet av nätverket av sjukhus. Välfärdsområdet ansåg att en mer bestående finansiering skulle tryggas genom skrivningar i finansieringslagen. Den särskilda ersättning som föreslås är på grund av att saken brådskar tillfälligt ett tänkbart förfarande. Välfärdsområdet var av den åsikten att det inte ges någon motivering till ersättningstaket på 20 procent, att procentandelen blir för låg och att ersättningstaket behöver slopas. Ersättning för merkostnader måste fås utan någon särskild ansökan, på de grunder som anges i lag och förordning. 

Södra Savolax välfärdsområde ansåg att finansieringen ska vara lagstadgad och inte beviljas bara för en bestämd tid. Ersättningsmodellen för kostnaderna ska grunda sig på de faktiska årliga kostnaderna, och en modell med ersättning för 20 procent av kostnaderna leder till nedskärningar i funktioner och tjänster inom andra serviceområden, vilket äventyrar invånarnas rätt till god vård och service. I modellen beaktas merkostnaderna för två sjukhus med jour inte över huvud taget; när det talas om två sjukhus med jour kan man inte endast titta på kostnaderna för samjouren. När det gäller kostnaderna bör man enligt välfärdsområdet beakta kostnaderna för hela sjukhusets dygnetruntverksamhet. För att få finansiering ska det inte krävas ansökan och beviljande varje år, utan ersättning ska beviljas utan ansökan på de grunder som anges i lag och förordning. 

Nyslotts stad ansåg att utkastet till proposition behöver ändras så att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden blir skyldiga att upprätthålla två samjoursenheter med jour dygnet runt och att villkoren för upprätthållandet av två sådana enheter slopas. Utgångspunkten bör vara att staten är skyldig att betala särskild ersättning och att ersättningen beviljas till fullt belopp utifrån den redogörelse som välfärdsområdet lämnar och som det ministerium som administrerar betalningen av ersättningen godkänner. Ersättningstaket på 20 procent måste alltså slopas. Som bilaga till remissvaret från Nyslotts stad finns det ett expertutlåtande där det anses att bevarandet av jourenheten med jour dygnet i Nyslott måste granskas framför allt med tanke på 19 § 3 mom. och 6 § i grundlagen, och att de rättigheter som tryggas i 19 § 1 mom. i den lagen ska beaktas. Den föreslagna regleringsmodellen anses inte trygga tillgodoseendet av servicebehovet i Nyslottsregionen på det sätt som de nämnda bestämmelserna i grundlagen förutsätter. Även förbudet mot att försämra de grundläggande fri- och rättigheterna talar enligt utlåtandet för att upprätthållandet ska vara en skyldighet och att det ska finnas en lagstadgad rätt till finansiering. Enligt remissvaret från Nyslotts stad finns det grunder för att avvika från den formella jämlikheten i förhållande till HUS-sammanslutningen och de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus, vilka upprätthåller fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt men inte beviljas någon särskild ersättning. Även i remissvaret från Kemi stad ansågs det att upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt ska vara en skyldighet, att det ska finnas rätt till finansiering och att kostnaderna ska ersättas till fullt belopp. Motiveringarna till denna ståndpunkt var desamma som i remissvaret från Nyslotts stad. Kemi stad hänvisade dessutom särskilt till regionens roll som ett betydande kluster inom industri och primärproduktion, det förändrade säkerhetsläget och de långa avstånden inom Lapplands välfärdsområde. 

I remissvaren från de övriga välfärdsområdena förhöll man sig i huvudsak kritisk till den föreslagna särskilda finansieringen. Det framfördes att propositionen avviker från principen med icke-öronmärkt finansiering, som är utgångspunkten för lagstiftningen om välfärdsområdenas finansiering, och inställningen till detta var negativ. En del remissinstanser ansåg att det i sig är positivt att de regionala särdragen beaktas i lagstiftningen om servicesystemet. Propositionen ansågs emellertid skapa ett prejudikat för finansiering av diverse regionala behov på ett sätt som avviker från finansieringslagen. Den ansågs dessutom strida mot principerna om jämlik behandling av regionerna och mot principen om likabehandling av invånarna. I vissa remissvar ansågs det att om det ändå utfärdas bestämmelser om särskild ersättning, är det motiverat att i lag föreskriva om ett maximibelopp för ersättningen.  

Finansministeriet förhöll sig avvaktande både till den ursprungliga propositionen och till den särskilda ersättning som föreslås i utkastet till denna proposition. Ministeriet ställer sig kritiskt till de förslag som utgör strukturella undantag från dels ordnandet av samjour dygnet runt i välfärdsområdena och dels systemet med icke-öronmärkt finansiering till välfärdsområdena. Förslagen i utkastet till proposition medför en risk för att staten betalar välfärdsområdena dubbel ersättning för samma kostnader. Det finns också en risk för att likabehandlingen av områdena äventyras, och det kan uppstå ett tryck på att nya ersättningar ska betalas även till andra områden och för andra uppgifter. Förslagen i propositionen måste också ses som en del av en större diskussion om hur man på nationell och regional nivå kan säkerställa att de knappa resurserna används på det sätt som bäst motsvarar befolkningens behov av social- och hälsovårdstjänster. 

Finansministeriet fäste allvarlig uppmärksamhet vid bedömningen i den ursprungliga propositionen att jour dygnet runt förutsätter rätt tunga resurser och att de ekonomiska resurser och personalresurser som krävs för att upprätthålla jourberedskapen gör att den övriga social- och hälsovården blir lidande. Välfärdsområdena behöver bedöma ordnandet av samjour dygnet runt särskilt med tanke på vilka uttryckliga förutsättningar och realistiska möjligheter de har att ordna verksamheten. Om förfarandet medför att finansieringen inte räcker till, är den primära mekanismen att anpassa välfärdsområdets ekonomi och anvisa finansiering endast till lagstadgade uppgifter. Enligt finansministeriet förblir det oklart hur propositionen förhåller sig till bestämmelserna om tilläggsfinansiering i 11 § i finansieringslagen, om det kan bedömas att området har utmaningar med tanke på finansieringens tillräcklighet eller tillgången till personal. Ministeriet påpekade att upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt inte heller i fortsättningen är en i lag angiven grund för att välfärdsområdet ska få statlig tilläggsfinansiering eller utökad fullmakt att ta upp lån. 

Om det beslutas om särskild ersättning till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden, ansåg finansministeriet att det är motiverat att utgå från att den särskilda statliga ersättningen endast kanaliseras till sådana tilläggskostnader som upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt orsakar. Det ska inte vara fråga om att ersätta kostnaderna för driften av hela sjukhuset i Kemi eller Nyslott. Ministeriet föreslog dessutom vissa preciseringar i propositionen.  

Institutet för hälsa och välfärd stödde inte den föreslagna särskilda finansieringen. Institutet hänvisade till principen för social- och hälsovårdsreformen, att när välfärdsområdena varje år har en fast finansiering kan staten kontrollera de totala kostnaderna för den offentliga social- och hälsovården, och dessutom behåller välfärdsområdena de ekonomiska incitamenten för att använda finansieringen så effektivt som möjligt. Särskild finansiering för att upprätthålla enskilda sjukhus eller produktionsenheter bryter mot dessa principer. Institutet ansåg inte heller att särskild ersättning av det slag som föreslås, och som baserar sig på att välfärdsområdena rapporterar sina egna bedömningar av merkostnaderna för en andra samjoursenhet med jour dygnet runt, är ett tillräckligt transparent sätt att fördela finansieringen på. 

Regionförvaltningsverket i Östra Finland ansåg att det krävs tilläggsfinansiering för att upprätthålla två samjoursenheter med jour dygnet runt i Södra Savolax välfärdsområde. Riksdagens biträdande justitieombudsman hade inget att anmärka i fråga om propositionen. Tehy rf välkomnade propositionens målsättning, men uttryckte sin oro när det gäller förutsättningarna att upprätthålla jourverksamheten och tillgången till vårdpersonal. Även Finlands Sjukskötare rf fäste uppmärksamhet vid personalens tillräcklighet och praktikmöjligheterna samt vid jämlikhetsaspekterna. Läkarföretagen rf och Konsumentförbundet rf stödde propositionen.  

Justitieministeriet lyfte i sitt remissvar fram förhållandet mellan bestämmelserna om utlämnande av uppgifter och lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) respektive lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), nedan offentlighetslagen, och ansåg att propositionen behöver göras tydligare. Ministeriet ansåg också att motiveringen måste kompletteras i fråga om företagshemligheter. Mehiläinen Länsi-Pohja Oy ställde sig bakom propositionens grundläggande principer men önskade preciseringar i den för att det ska kunna säkerställas att man med stöd av propositionen inte försämrar privata tjänsteproducenters ställning på marknaden för hälso- och sjukvårdstjänster eller utan grund kränker skyddet för företagshemligheter. 

Dessutom ordnade social- och hälsovårdsministeriet ett diskussionsmöte för välfärdsområdena, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken den 16 januari 2023. På diskussionsmötet framfördes samma synpunkter som i remissvaren.  

Vid den fortsatta beredningen preciserades paragrafen i synnerhet utifrån finansministeriets och justitieministeriets kommentarer. Utifrån remissvaren gjordes det också preciseringar särskilt i motiveringen till vilka kostnader som ska ersättas 

6  Specialmotivering

Lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen 

59 §. Samjour dygnet runt i Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden. I den ursprungliga propositionen föreslås det att 59 § i den gällande lagen ändras. Paragrafen har endast ett moment. I denna kompletterande proposition är det meningen att inte ändra de bestämmelser som föreslås i den ursprungliga propositionen, men de ska i fortsättningen utgöra 59 § 1 mom. 

Paragrafens nya 2 mom. som föreslås i denna proposition innehåller bestämmelser om den ersättning som betalas av staten, om Lapplands eller Södra Savolax välfärdsområde upprätthåller två samjoursenheter med jour dygnet runt. Med samjour dygnet runt avses samjour dygnet runt för primärvården och den specialiserade sjukvården. I momentet anges att det till dessa välfärdsområden av statens medel kan betalas en särskild ersättning för sådana extra kostnader som upprätthållandet av två enheter med jour dygnet runt i välfärdsområdet orsakar. Med extra kostnader avses här den effektivitet som går förlorad när verksamheten delas upp på mindre enheter, det vill säga två samjoursenheter med jour dygnet runt i stället för en sådan enhet. Denna ineffektivitet kan gälla faktorer i anslutning till verksamheten, till exempel en lägre grad av kapacitetsutnyttjande för olika produktionsfaktorer, ett större behov av beredskap eller kapitalfaktorer, såsom högre utbildnings-, utvecklings- eller finansieringskostnader. Enligt momentets lydelse kan ersättning betalas för ”sådana extra kostnader”, och staten ska därför inte vara skyldig att till fullt belopp ersätta alla extra kostnader som upprätthållandet av två samjoursenheter orsakar. I momentet begränsas dessutom genom lag ersättningens maximibelopp, så att beloppet av den särskilda ersättningen dock inte får överstiga 20 procent av hela välfärdsområdets omkostnader för samjour dygnet runt, minskade med inkomsterna av verksamheten. Ersättningarnas maximibelopp ska separat i vartdera välfärdsområdet ställas i relation till kostnaderna för samjour dygnet runt i området. Syftet med procentandelen är att möjliggöra att ersättning för extra kostnader som orsakas av verksamhet som delas upp på mindre, parallella enheter betalas på ett sådant sätt att ersättningsförfarandet förblir skäligt med tanke på de offentliga finanserna och välfärdsområdena behåller incitamenten för en effektiv serviceproduktion. Med ett maximibelopp kan man också förhindra dubbel finansiering av verksamhet som redan finansieras med icke-öronmärkt finansiering för välfärdsområdet eller på något annat sätt.  

Som informationskälla i fråga om omkostnaderna för och inkomsterna av samjour dygnet runt ska det kunna användas sådana uppgifter om de olika serviceklasserna för jourtjänster dygnet runt inom hälso- och sjukvården som ingår i de ekonomiska uppgifter som lämnas till Statskontoret, men när det gäller Lapplands välfärdsområde behöver den andel exkluderas som jouren dygnet runt inom primärvården i Ivalo står för. Välfärdsområdena kan för respektive serviceklass utöver de sjukvårdsåtgärder som vidtas vid jouren också rapportera exempelvis uppgifter om uppföljning och övervakning i samband med jouren, diagnostik dygnet runt och så kallad bakjour. Till serviceklassen för samjourstjänster dygnet runt rapporteras ändå inte uppgifter om exempelvis sådan annan öppen vård eller vård på avdelning inom den specialiserade sjukvården eller sådana kirurgiska åtgärder som sker på det sjukhus där jourenheterna finns. I dessa fall rapporteras uppgifterna inom serviceklassen för somatisk specialiserad sjukvård. I detta sammanhang saknar det betydelse om vårdperioden har börjat vid jourenheten eller inte.  

Enligt 2 mom. ska kostnaderna ersättas inom ramen för statsbudgeten. I praktiken avses med det att beslutet om det årliga maximibeloppet av de kostnader som ska ersättas i sista hand fattas av den riksdag som varje år utifrån regeringens proposition beslutar om budgeten, med beaktande av det maximibelopp som enligt lagförslaget ska ställas i relation till kostnaderna för samjourstjänster dygnet runt.  

Det föreslagna nya 3 mom. innehåller bestämmelser om en skyldighet för Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden att, för att de ska få den särskilda ersättningen, lämna det ministerium som svarar för administreringen av ersättningen, det vill säga finansministeriet, en särskilt på de uppgifter som avses i 13 kap. i lagen om välfärdsområden (611/2021) grundad tillräcklig redogörelse för verksamheten och ekonomin när det gäller jourtjänsterna och för de extra kostnader som upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt orsakar. En sådan redogörelse, som också ska innehålla uppgifter om kostnaderna, behövs för att ministeriet ska ha en möjlighet att bygga sin bedömning av beloppet av den ersättning som ska betalas på ett tillräckligt kunskapsunderlag. Redogörelsen ska lämnas årligen. 

Dessutom ska finansministeriet kunna be välfärdsområdet om uppgifter för bestämmandet av ersättningen, och välfärdsområdet ska vara skyldigt att lämna dem. Det kan också handla om detaljerade uppgifter om välfärdsområdets ekonomi och verksamhet.  

Bestämmelsen om skyldigheten att lämna en tillräcklig redogörelse för att få den särskilda ersättningen innebär i praktiken att om finansministeriet inte ens efter att ha begärt det får en tillräcklig redogörelse för kostnaderna och inte heller på något annat sätt får reda på dem, har ministeriet inte nödvändigtvis förutsättningar att betala någon ersättning till välfärdsområdet.  

Tjänsteproducenterna ska vara skyldiga att på begäran lämna välfärdsområdet de uppgifter som det behöver för sin redogörelse till finansministeriet, och att på begäran lämna uppgifter till ministeriet. Bestämmelserna är av särskild betydelse när det gäller sjukhuset i Kemi, där jourverksamheten i några år till produceras av den privata tjänsteproducenten Mehiläinen Länsi-Pohja Oy. De begränsningar i fråga användning av köpta tjänster och inhyrd arbetskraft som anges i 12 och 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska tillämpas efter en övergångsperiod (se den ursprungliga propositionen s. 24).  

Eftersom det i momentet förutsätts att välfärdsområdet upprättar och lämnar en redogörelse i ett visst ärende, ska det föreskrivas särskilt om saken. I momentet föreslås det dessutom en bestämmelse om tjänsteproducenters skyldighet att lämna uppgifter och om välfärdsområdets skyldighet att på begäran lämna finansministeriet ytterligare uppgifter. De uppgifter som lämnas ut kommer sannolikt huvudsakligen att vara offentliga enligt offentlighetslagen, och i fråga om utlämnande av sådana uppgifter behövs det inga särskilda bestämmelser. Myndigheterna i ett välfärdsområde är myndigheter som avses i offentlighetslagen. I 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter. Enligt 19 § 2 mom. i det kapitlet finns bestämmelser om handlingars offentlighet i offentlighetslagen. Även handlingar som har upprättats av eller inkommit till en privat tjänsteproducents underleverantör i verksamhet enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård tillhör välfärdsområdet och är sådana handlingar enligt 5 § 2 mom. i offentlighetslagen som har blivit upprättade på uppdrag av en myndighet eller inkommit till följd av ett uppdrag av en myndighet.  

I 5 § i offentlighetslagen finns det bestämmelser om myndighetshandlingar. Enligt paragrafens 2 mom. anses en handling ha blivit upprättad av en myndighet även när den har upprättats på uppdrag av myndigheten. En handling anses ha inkommit till en myndighet även när den har inkommit till den som är verksam på uppdrag av myndigheten eller i övrigt för myndighetens räkning, för att denne ska kunna utföra sitt uppdrag. Paragrafens 3 och 4 mom. innehåller närmare bestämmelser om vad som inte betraktas respektive vad som betraktas som en myndighetshandling. I lagens 24 § finns det bestämmelser om sekretessbelagda myndighetshandlingar.  

I motiveringen till 19 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård (RP 241/2020 rd, s. 665) sägs det att offentligheten i en handling enligt offentlighetslagen inte påverkas av om myndigheten när den sköter sina uppgifter anlitar köpta tjänster eller om det är en person i myndighetens tjänst som sköter dem. De handlingar som en privat tjänsteproducent producerar enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård är alltså välfärdsområdets handlingar, och hör på den grunden till tillämpningsområdet för offentlighetslagen.  

Det är möjligt att det vid tillämpningen av lagen uppkommer tolkningsfrågor kring huruvida alla uppgifter och handlingar som välfärdsområdet och finansministeriet behöver få av en tjänsteproducent ”har blivit upprättade på uppdrag av en myndighet”. Dessutom kan handlingar som i enlighet med offentlighetslagen betraktas som myndighetshandlingar innehålla uppgifter som är sekretessbelagda med stöd av offentlighetslagen eller någon annan lag. För att den rätt att få uppgifter som föreslås i detta moment ska vara garanterad föreslås det i momentet en bestämmelse om att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden och tjänsteproducenter som producerar tjänster för dem är skyldiga att lämna ut uppgifter och handlingar som är offentliga med stöd av offentlighetslagen och dessutom att trots sekretessbestämmelserna lämna välfärdsområdet och finansministeriet de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för redogörelsen. Denna bestämmelse kan också gälla uppgifter som utgör företagshemligheter. I 24 § 1 mom. 17 och 20 punkten i offentlighetslagen föreskrivs det om sekretess för handlingar som innehåller företagshemligheter (se motiveringen till lagstiftningsordningen). Eftersom rätten att få uppgifter som inte är myndighetshandlingar eller som är sekretessbelagda myndighetshandlingar ska vara kopplad till ett nödvändighetskriterium, är avsikten inte att tjänsteproducenter med stöd av paragrafen ska förpliktas att lämna ut uppgifter exempelvis ur enskilda arbetstagares eller underleverantörsföretags löne- eller faktureringsuppgifter. Utgångspunkten är att det till välfärdsområdet och finansministeriet exempelvis ska lämnas ut uppgifter om de totala kostnaderna för en tjänsteproducents jourverksamhet eller uppgifter om kostnaderna per kostnadsställe för jourverksamheten. 

Enligt 10 § 2 mom. i lagen om välfärdsområden har välfärdsområdet trots sekretessbestämmelserna rätt att av privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer avgiftsfritt få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen. Som bestämmelsen är utformad verkar den inte direkt omfatta den nu aktuella situationen, vilket också talar för den särskilda bestämmelse som föreslås i detta moment.  

I momentet föreslås det dessutom en bestämmelse om finansministeriets rätt att till social- och hälsovårdsministeriet lämna ut sådana uppgifter och handlingar som inte redan med stöd av offentlighetslagen är offentliga. Även om det är finansministeriet som bereder ett beslut om särskild ersättning, är det möjligt att ministerierna samarbetar när beslutet fattas.  

När en uppgift eller handling som avses i momentet innehas av ministeriet eller välfärdsområdet, ska utlämnandet av uppgiften omfattas av denna paragraf och av bestämmelserna i offentlighetslagen. 

I enlighet med det som framförs i avsnittet Bedömning av nuläget kan det vara svårt att avgöra vilka extra kostnader som just upprätthållandet av samjouren medför och vilka kostnader som orsakas av sjukhusens övriga verksamhet. Därför kommer beloppet av de kostnader som ersätts i viss mån alltid att grunda sig på en bedömning som gjorts utifrån tillgängliga uppgifter. Det är meningen att bestämmelserna i 3 mom. ska stödja finansministeriets beslutsfattande, men när ministeriet beslutar om ersättningen ska det exempelvis inte vara bundet av välfärdsområdets ståndpunkter i fråga om nivån på och grunderna för de kostnader som ska ersättas, utan fatta det slutliga ersättningsbeslutet utifrån sin egen bedömning. 

Utlämnandet av uppgifter är alltid åtminstone i viss mån också förknippat med behandling av personuppgifter. Däremot är det osannolikt att behandling av personuppgifter i det syfte som avses i 2 mom. skulle komma att omfatta uppgifter som hör till sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen. Behandlingen av personuppgifter grundar sig för såväl finansministeriets som välfärdsområdets och tjänsteproducentens del på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Det innebär att behandlingen behövs för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige.  

Om någon uppgift som ska lämnas ut emellertid är en sådan uppgift som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen eller om sådana uppgifter måste behandlas för att uppgifter om verksamheten och ekonomin ska kunna lämnas ut, ska behandlingen vara tillåten med stöd av 6 § 1 mom. 2 eller 4 punkten i dataskyddslagen (1050/2018). Vid behandlingen ska skyddsåtgärder enligt 6 § 2 mom. i den lagen iakttas. Grund för behandlingen av personuppgifter ska vara artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen (behandlingen är nödvändig bland annat för förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och av deras system, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller enligt avtal med yrkesverksamma på hälsoområdet). Enligt artikel 9.3 i den förordningen får personuppgifter som avses i artikel 9.1 behandlas för de ändamål som avses i punkt 2 h, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en yrkesutövare som omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ eller av en annan person som också omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ. Bestämmelser om tystnadsplikt för den som är anställd hos en myndighet finns i 23 § i offentlighetslagen. Enligt lagens 4 § gäller vad som i den lagen sägs om en myndighet även sammanslutningar, inrättningar och stiftelser som utför ett offentligt uppdrag. Bestämmelser om tystnadsplikt för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården finns i 17 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om tillämpningen av vissa paragrafer i statsunderstödslagen. I fråga om betalning av ersättning, övrigt förfarande och ändringssökande iakttas bestämmelserna i den lagens 20 § 1 mom. om återbetalning av statsunderstöd (här särskild ersättning), 21 § om återkrav av statsunderstöd (särskild ersättning), 24 och 25 § om ränta och dröjsmålsränta, 26 § om jämkning, 28 § om tiden för återkrav, 29 § om när skyldigheten till återbetalning förfaller, 30 § om kvittning och 34 § om begäran om omprövning och sökande av ändring. Bestämmelsen i momentet motsvarar i regel 63 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. (tillämpning av statsunderstödslagen vid utbetalning av utbildningsersättning och forskningsfinansiering). 

I 5 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet. Statsrådets förordning ska beredas och föredras av finansministeriet. 

7  Bestämmelser på lägre nivå än lag

I det nya 59 § 5 mom. som föreslås i införandelagen finns ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt bemyndigandet får närmare bestämmelser om grunderna för ersättning av kostnader, välfärdsområdets redogörelse, de uppgifter om verksamheten och ekonomin som ska lämnas ut och förfarandena i anslutning till beviljande av ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om utlämnande av personuppgifter föreslås inte bli utfärdade genom förordning. En förordning av statsrådet bedöms vara lämplig författningsnivå eftersom det är fråga om ett arrangemang i anslutning till finansieringen av välfärdsområdena. Det bedöms vara fråga om ersättning som är av betydelse för Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden, vilket också talar för att preciserande bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet och inte genom förordning av ett ministerium. 

8  Ikraftträdande

Det föreslås att 59 § 2–5 mom. i införandelagen ska träda i kraft i början av 2023 men tillämpas första gången på kostnaderna för 2024. Även paragrafens 1 mom. föreslås i den ursprungliga propositionen träda i kraft i början av 2023, så i praktiken är det meningen att hela 59 § ska träda i kraft samtidigt. 

Finansieringen av välfärdsområdena 2023 grundar sig på de kostnader som överförs från kommunerna till följd av den föreskrivna övergångsutjämningen till fullt belopp. Dessa kostnader räknas kommunvis och summeras på välfärdsområdesnivå. Det innebär att grunden för finansieringen till varje välfärdsområde utgörs av de nuvarande utgifterna för kommunerna i området. Således ingår i finansieringen av Södra Savolax och Lapplands välfärdsområden 2023 härigenom kostnaderna för samjouren vid sjukhusen i Kemi och Nyslott. Från och med 2024 anvisas områdena icke-öronmärkt finansiering på kalkylmässiga grunder och med beaktande av de föreskrivna övergångsutjämningarna, och områdenas finansiering går från kostnader som överförts från kommunerna mot behovsbasering. Därför föreslås det att bestämmelsen tillämpas första gången på kostnaderna för 2024. 

9  Verkställighet och uppföljning

Statsrådet följer och styr verksamheten i Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden liksom även i de övriga välfärdsområdena, inklusive ordnandet av jour, som en del av styrningen enligt 4 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Styrningsstrukturerna beskrivs i avsnitt 2.1.2 i den ursprungliga propositionen. I förfarandet är det meningen att vissa av statsunderstödslagens bestämmelser om återkrav ska iakttas, om mottagaren av den särskilda ersättningen väsentligen brutit mot bestämmelserna om eller villkoren för användning av den särskilda ersättningen. 

10  Förhållande till den proposition som föreslås bli kompletterad och till andra propositioner

11  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Det allmännas skyldighet att trygga hälso- och sjukvårdstjänsterna samt likställighetsprincipen

I 19 § 1 mom. i grundlagen tryggas rätten till oundgänglig försörjning och omsorg. Den omsorg som nämns i bestämmelsen avser social- och hälsovårdstjänster. Enligt paragrafens 3 mom. ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt paragrafens 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.  

I 22 § i grundlagen förpliktas det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses i praktiken. 

Genom ordnande och finansiering av jourverksamhet fullgörs det allmännas skyldigheter enligt 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen. I avsnittet om lagstiftningsordningen i den ursprungliga propositionen (s. 43–49) behandlas konstitutionsrättsliga frågor i anslutning till ordnandet av tjänster som avses i den propositionen. 

I den ursprungliga propositionen behandlas också likställighetsaspekter i anslutning till den propositionen. Annan särbehandling som enligt 6 § 2 mom. i grundlagen är förbjuden utan godtagbart skäl omfattar också särbehandling på grund av bostadsort. I den ursprungliga propositionen bedöms propositionens betydelse med tanke på likställigheten ur det perspektivet att endast vissa välfärdsområden föreslås få möjlighet att upprätthålla fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt. I den propositionen framförs det (s. 44) att jämlikhetsbestämmelserna i grundlagen gäller människor, inte exempelvis kommuner (se GrUU 9/2015 rd, s. 2). Att välfärdsområdena har olika rätt att upprätthålla jourenheter är således inte i sig en jämlikhetsfråga. Jämlikhetsgranskningen gäller däremot om invånare i olika välfärdsområden, eller mer allmänt i olika delar av landet, behandlas jämlikt i enlighet med grundlagen när tjänster ordnas. I den ursprungliga propositionen anses det, på de grunder som anges där, att de bestämmelser som föreslås i propositionen inte är problematiska med tanke på likställighetsprincipen. 

I den ursprungliga propositionen behandlas också frågor i anslutning till finansieringen (se särskilt s. 47–48), och det konstateras att enligt regeringens uppfattning förutsätter ändringen av 59 § i införandelagen i regel ingen ökad finansiering eller särskild ersättning eftersom det är fråga om en möjlighet att upprätthålla fler än en enhet, inte en skyldighet. Välfärdsområdena ska bedöma behovet av fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt och anpassa sin verksamhet till den anvisade finansieringen. När det gäller finansieringen tryggas välfärdsområdenas möjligheter att klara av sina uppgifter genom bestämmelserna i finansieringslagen, inklusive bestämmelserna om överföringsutjämning och i sista hand bestämmelserna i 11 § om tilläggsfinansiering. I avsnittet om ekonomiska konsekvenser beskrivs den föreslagna särskilda ersättningens förhållande till nämnda 11 § i finansieringslagen. Såsom det konstateras i avsnittet ska också den särskilda ersättning som betalats till välfärdsområdet beaktas vid bedömningen av tilläggsfinansieringen, men den särskilda ersättningen leder inte direkt till att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden inte kan få tilläggsfinansiering enligt finansieringslagen. I förfarandet med tilläggsfinansiering kan det dock ställas villkor för erhållande av finansiering, vilka i princip också kan gälla att servicenivån vid välfärdsområdets andra samjoursenhet med jour dygnet runt måste anpassas – i praktiken följer denna skyldighet redan av 59 § 1 mom. i införandelagen i det fall att upprätthållandet av den andra samjoursenheten med jour dygnet runt äventyrar iakttagandet av de villkor för välfärdsområdets verksamhet som anges i den lagen och fullgörandet av skyldigheterna. Även i styrnings- och förhandlingsprocessen mellan staten och välfärdsområdena kan välfärdsområdet styras att vidta åtgärder som är nödvändiga med tanke på kostnadshanteringen och andra eventuella åtgärder. 

I den ursprungliga propositionen sägs det att det i förslaget om den särskilda finansiering som regeringen har dragit upp riktlinjerna för ska bedömas separat om det förslaget till finansiering medför omständigheter som påverkar lagstiftningsordningen. 

Den särskilda ersättning som nu föreslås innebär ett något annorlunda upplägg med tanke på likställighetsprincipen än det som ingick i den ursprungliga propositionen. I denna proposition föreslås det att Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden inom ramen för statsbudgeten av statens medel kan ersättas för sådana merkostnader som upprätthållandet av en andra enhet med jour dygnet runt i välfärdsområdet medför. Som det påpekas på s. 5 i denna proposition är dessa välfärdsområden inte de enda som kan upprätthålla fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt, utan enligt 50 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen kan de välfärdsområden i vilka det finns ett universitetssjukhus samt HUS-sammanslutningen i anslutning till sina sjukhus bilda flera än en samjoursenhet med jour dygnet runt, om befolkningens servicebehov förutsätter det. Sådana enheter upprätthålls av HUS-sammanslutningen och Norra Österbottens välfärdsområde. I denna proposition föreslås det ingen ersättning för merkostnader som upprätthållandet av sådana här samjoursenheter medför. Ingen särskild ersättning föreslås heller för något välfärdsområde som upprätthåller i 50 § 5 mom. i hälso- och sjukvårdslagen avsedd jour dygnet runt inom primärvården eller akutmedicinen. När det gäller likställighetsprincipen bedöms det vara behövligt med en utvärdering särskilt av om det blir problematiskt med tanke på den principen att HUS-sammanslutningen och välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus inte också ska ersättas för merkostnader, trots att de med stöd av 50 § 3 mom. i den lagen upprätthåller fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt. 

I den ursprungliga propositionen behandlas sådan motivering i förarbetena till grundlagen som hänför sig till likställighetsprincipen, samt grundlagsutskottets utlåtandepraxis. Här upprepas således inte allt det som sägs i den propositionen, men det som konstateras där är väsentligt också vid behandlingen av den nu aktuella frågan. Enligt regeringens uppfattning är utgångspunkten även vid den bedömning som nu görs att det faktum att olika välfärdsområden behandlas olika i lagstiftningen inte i sig är en jämlikhetsfråga enligt 6 § i grundlagen, men det måste bedömas om den olika behandlingen innebär att människor i välfärdsområdena särbehandlas på ett sätt som är problematiskt med tanke på grundlagen. 

I denna proposition sägs det (s. 5) att förslaget om beviljande av särskild ersättning i synnerhet grundar sig på att man med den särskilda ersättningen vill garantera att jourverksamheten vid sjukhusen i Kemi och Nyslott fortsätter i samma omfattning som tidigare, eftersom dessa sjukhus redan länge har haft samjour dygnet runt med stöd av sin tidigare status som centralsjukhus i det egna sjukvårdsdistriktet. Att bevilja särskild ersättning till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden är i sista hand regeringens politiska beslut, som enligt regeringens uppfattning omfattas av lagstiftarens prövningsrätt. 

Likställighetskravet är förpliktande också för lagstiftaren. Människor eller grupper av människor kan inte godtyckligt genom lag särbehandlas vare sig positivt eller negativt. Jämlikhetsbestämmelsen kräver ändå inte att alla människor i alla avseenden ska behandlas lika, om inte förhållandena är likadana. Jämlikhetsaspekter spelar en viss roll såväl när människor ges förmåner eller rättigheter genom lag som när de påförs skyldigheter. Å andra sidan är det utmärkande för lagstiftningen att den på grund av ett visst godtagbart samhälleligt intresse behandlar människor olika bland annat för att främja faktisk jämlikhet (RP 309/1993 rd, s. 46, se även GrUU 31/2014 rd, s. 3/I). Grundlagsutskottet har särskilt i samband med bedömningar av försökslagstiftning ansett att enbart ett geografiskt kriterium inte kan betraktas som ett godtagbart skäl enligt 6 § 2 mom. i grundlagen för särbehandling inom ramen för de grundläggande fri- och rättigheterna, som också omfattar rätt att fritt röra sig inom landet och fritt välja bostadsort (GrUU 24/2017 rd, s. 4). Grundlagsutskottet har i sin praxis framhållit att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning går att läsa ut ur likställighetsprincipen när en reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas (se t.ex. GrUU 17/2021 rd, stycke 112, GrUU 20/2017 rd, s. 7). Utskottet har också ansett att skillnaderna inte får bli oskäliga (se t.ex. GrUU 17/2021 rd, stycke 113, GrUU 20/2017 rd, s. 9, och GrUU 57/2016 rd, s. 3). Utskottet har således uppmärksammat proportionaliteten. 

Grundlagsutskottet har tidigare vid bedömningen av kommun- och servicestrukturreformen och totalrevideringen av social- och hälsovårdstjänsterna också ansett det viktigt att reformen verkställs med seriös hänsyn till att invånare i kommuner i olika delar av landet bemöts jämlikt och till deras faktiska möjligheter att få tjänster som är nödvändiga för deras grundläggande fri- och rättigheter (se GrUU 67/2014 rd och GrUU 37/2006 rd, s. 2–3). 

Enligt regeringens uppfattning kan propositionen vara problematisk med tanke på likställighetsprincipen. De två välfärdsområdena ska kunna anvisas finansiering för att det ska vara möjligt för dem att, om de så beslutar, upprätthålla två samjoursenheter med jour dygnet runt. På grund av den särskilda ersättningen behöver dessa två områden enligt förslaget inte rikta den icke-öronmärkta finansiering som de får med stöd av finansieringslagen till de extra kostnader som upprätthållandet av två samjoursenheter orsakar. Däremot föreslås det ingen finansiering för att ersätta de extra kostnader som HUS-sammanslutningen och de välfärdsområden inom vars område det finns ett universitetssjukhus orsakas, även om de upprätthåller fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt. Dessa områden upprätthåller sin all samjour genom icke-öronmärkt finansiering som de får med stöd av finansieringslagen. De extra kostnader som upprätthållandet av fler än en samjoursenhet orsakar leder till att det blir mindre resurser över för andra social- och hälsovårdstjänster, vilket i sin tur kan ha betydelse för tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster för invånarna. 

I praktiken är det fråga om ett slags arrangemang med positiv särbehandling av invånarna i Lappland och Södra Savolax. För detta arrangemangs godtagbarhet talar enligt regeringens uppfattning det faktum att det inom dessa välfärdsområdens områden även i Kemi och Nyslott har funnits samjour dygnet runt som betjänat invånarna. Den viktigaste orsaken till att samjoursenheter med jour dygnet runt inte längre (med en övergångsperiod på 10 år) kan upprätthållas vid sjukhusen i Kemi och Nyslott är ändringar i områdesindelningen som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen. Också riksdagen har i sitt uttalande (RSv 111/2021 rd – uttalande 4) särskilt förutsatt att en tillräcklig standard på tjänsterna vid dessa sjukhus tryggas. 

Regeringen konstaterar att det ändå inte är nödvändigt att anvisa ytterligare finansiering för upprätthållandet av två samjoursenheter, utan att kostnaderna även för jourtjänsterna kan täckas med icke-öronmärkt finansiering till ett välfärdsområde i enlighet med finansieringslagen (se avsnitt 2.2.1.3 i den ursprungliga propositionen och dess motivering till lagstiftningsordningen, s. 47–48). Alla välfärdsområden anvisas med stöd av finansieringslagen finansiering också för ordnande av jourtjänster, och välfärdsområdenas möjligheter att klara av sina uppgifter tryggas också genom den lagens bestämmelser om överföringsutjämning och i sista hand bestämmelserna i 11 § om tilläggsfinansiering. Finansieringslagen har stiftats med grundlagsutskottets medverkan. Med andra ord får HUS-sammanslutningen och även de välfärdsområden som är huvudmän för ett universitetssjukhus finansiering för att ordna social- och hälsovårdstjänster, inklusive jourtjänster, även om de inte anvisas någon särskild ersättning för upprätthållandet av fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt. Att upprätthålla fler än en samjoursenhet med jour dygnet runt är inte någon lagstadgad skyldighet för dessa områden heller, utan en möjlighet. Den särskilda ersättning till Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden som föreslås i denna proposition är bunden till en budget som riksdagen godkänner, och bestämmandet av ersättningen hänger också samman med myndighetsprövning, det vill säga av det ministerium som administrerar ersättningen. 

Enligt regeringens uppfattning stöds propositionens godtagbarhet också av skälighetsfaktorer. Eftersom särbehandlingen i första hand gäller de olika välfärdsområdena, är sambandet med särbehandling av männi-skor något vagare än i de fall som grundlagsutskottet behandlar i sina olika utlåtanden, såsom pensioner (GrUU 57/2016 rd, GrUU 60/2002 rd), försörjning vid arbetslöshet (GrUU 46/2002 rd) eller uppehållstill-stånd (GrUU 20/2017 rd). När det gäller skälighet och proportionalitet kan det lyftas fram att den särskilda ersättningen enligt den riktgivande bedömning som görs i avsnittet Ekonomiska konsekvenser genom lag ska begränsas till cirka nio miljoner euro sammanlagt, medan välfärdsområdenas årliga icke-öronmärkta statliga finansiering uppgår till cirka 22,5 miljarder euro 2023. I praktiken blir den särskilda ersättningens andel inom välfärdsområdenas finansiering som helhet mycket skälig. 

Egendomsskydd, handlingars offentlighet och skydd för privatlivet

I 59 § 3 mom. i införandelagen föreslås det en bestämmelse om skyldighet för Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden att för utbetalningen av ersättningen lämna finansministeriet, som svarar för administreringen av ersättningen, en redogörelse för verksamheten och ekonomin när det gäller jourtjänsterna och för de extra kostnader som upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt orsakar. Tjänsteproducenter som producerar tjänster för Lapplands eller Södra Savolax välfärdsområde ska vara skyldiga att lämna ut uppgifter och handlingar som är offentliga med stöd av offentlighetslagen och dessutom att på begäran, trots sekretessbestämmelserna, lämna välfärdsområdet de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för redogörelsen. Lapplands och Södra Savolax välfärdsområden och de tjänsteproducenter som producerar tjänster för dem är skyldiga att lämna ut uppgifter och handlingar som är offentliga med stöd av offentlighetslagen och dessutom att på begäran, trots sekretessbestämmelserna, lämna finansministeriet de uppgifter som är nödvändiga för bestämmandet av ersättningen. Enligt förslaget får närmare bestämmelser om bland annat välfärdsområdets redogörelse, de uppgifter om verksamheten och ekonomin som ska lämnas ut och förfarandena i anslutning till beviljande av ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Utifrån denna generalklausul bedöms olika begränsningar i ägarens nyttjanderätter och bestämmanderätt.  

En tjänsteproducent som är skyldig att lämna uppgifter om sin affärsverksamhet till välfärdsområdet och till det ministerium som administrerar ersättningen kan uppleva att de uppgifter som skyldigheten att lämna uppgifter gäller åtminstone till vissa delar omfattas av företagshemligheten. Enligt definitionsbestämmelsen i lagen om företagshemligheter (598/2018) avses med företagshemlighet information a) som varken som helhet eller i den form dess beståndsdelar ordnats och satts samman är allmänt känd hos eller lättillgänglig för den som normalt handskas med information av det aktuella slaget, b) som på grund av en egenskap som avses i underpunkt a har ekonomiskt värde i näringsverksamhet, och c) som den legitima innehavaren har vidtagit rimliga åtgärder för att skydda. Den lagen gäller inte uttryckligen den aktuella situationen, det vill säga utlämnande av uppgifter som eventuellt omfattas av företagshemligheten till myndigheter, av vilka välfärdsområdet dessutom är avtalspart, men i detta sammanhang hänvisas det till definitionen för att begreppet företagshemlighet ska kunna öppnas upp.  

I förarbetena till grundlagen nämns det inte att företagshemligheter skulle omfattas av skyddet för egendom i 15 § 1 mom. i grundlagen, och grundlagsutskottet har tydligen inte heller uttryckligen sagt något om saken. Enligt den proposition där förslaget till lag om företagshemligheter ingår kan det anses att företagshemligheter omfattas av egendomsskyddet, som tryggas i 15 § i grundlagen (RP 49/2018 rd, s. 129–131). Grundlagsutskottet behandlade inte propositionen under riksdagsbehandlingen av den. I den juridiska litteraturen har det framförts åsikter om att företagshemligheter omfattas eller kan omfattas av skyddet enligt 15 § 1 mom. i grundlagen (Olli Mäenpää: Liikesalaisuudet viranomaisen toiminnassa, Edilex 2006, s. 68–69, Pekka Länsineva: Perusoikeudet ja varallisuussuhteet, Suomalainen lakimiesyhdistys 2002, s. 183). 

I enlighet med det ovan sagda gäller de grundläggande fri- och rättigheterna fysiska personer. Enligt förarbetena till grundlagen utsträcker sig bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna indirekt till juridiska personer, eftersom ingrepp i en juridisk persons ställning kan innebära att man gör intrång i rättigheter som tillkommer en individ som befinner sig bakom den juridiska personen (RP 309/1993 rd, s. 25).  

Fokus för denna proposition ligger inte på en principiell granskning av hur egendomsskyddet enligt 15 § 1 mom. i grundlagen omfattar företagshemligheter, men utifrån det som sägs i den proposition som gäller förslaget till lag om företagshemligheter kan företagshemligheten i princip antas omfattas av egendomsskyddet. Det är mot den bakgrunden som bestämmelserna i det föreslagna 59 § 3 mom. ska bedömas. Eftersom det saknas en uttrycklig utlåtandepraxis i grundlagsutskottet i fråga om företagshemligheter är det svårt att bedöma om skyldigheten att lämna ut uppgifter som enbart omfattas av företagshemligheten till myndigheter för myndighetsverksamhet innebär ett ingripande i egendomsskyddet. När man granskar rättsordningen kan det konstateras att till exempel tillsynsmyndigheterna vanligtvis har en omfattande rätt att få uppgifter i förhållande till tillsynsobjekten, och rätten att få uppgifter torde inom olika sektorer också omfatta ärenden som omfattas av företagshemligheten.  

I den aktuella situationen är syftet med tjänsteproducentens skyldighet att lämna uppgifter (och på motsvarande sätt med myndighetens rätt att få uppgifter) att den myndighet som betalar ersättningen ska ha tillräckliga uppgifter för att ersättningen ska kunna betalas till välfärdsområdet. Om en sådan rätt att få information i princip anses utgöra en begränsning av egendomsskyddet, anser regeringen att avsaknaden av skyldighet att lämna uppgifter om en företagshemlighet bygger på godtagbara och proportionella grunder som i övrigt uppfyller de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Syftet med regleringen är att möjliggöra utbetalning av ersättning, och med denna ersättning finansieras ordnandet av den jour som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar, vilket i sin tur innebär att skyldigheterna enligt 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen fullgörs. I den aktuella situationen är det dessutom fråga om jourtjänster som i fortsättningen inte kan läggas ut med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård, utan de ska produceras som en egen tjänst. I motiveringen till lagen om ordnande av social- och hälsovård motiveras förbudet att lägga ut jour dygnet runt med att ordnandet av jour dygnet runt kräver stora investeringar och att uppgifterna är kraftigt beroende av uppgifter som hänför sig till välfärdsområdets beredskap och vidtagande av förberedelser, och att det därför inte är möjligt att lägga ut jour dygnet runt (RP 241/2020 rd, s. 640). Detta framhäver de berörda tjänsternas betydande roll när det gäller att trygga rättigheterna enligt 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen och talar för myndigheternas rätt att få information. Det kan dessutom konstateras att skyldigheten att lämna ut information som innehåller en företagshemlighet inte syftar till att exempelvis utnyttja den i kommersiellt syfte, utan avsikten är alltså att möjliggöra utbetalning av särskild ersättning. 

Enligt regeringens uppfattning är det med tanke på propositionens godtagbarhet och proportionalitet av betydelse att utlämnandet av icke-offentliga uppgifter på lagnivå har begränsats till de uppgifter som är nödvändiga för utbetalning av särskild ersättning. Enligt regeringens uppfattning är ett sådant regleringssätt tillräckligt exakt och noggrant avgränsat. Analogin kan sökas i grundlagsutskottets praxis i fråga om utlämnande av personuppgifter. Utskottet har i dessa sammanhang av hävd fäst avseende bland annat vid vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få uppgifter och möjlighet att lämna ut uppgifter har enligt utskottet kunnat gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över uppgiftsinnehållet. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst syfte (bland annat GrUU 12/2014 rd, s. 3/I). I den reglering som nu föreslås är välfärdsområdets och finansministeriets rätt att få uppgifter bunden till de uppgifter som är nödvändiga för att ersättningen ska kunna fastställas. Skyldigheten att lämna uppgifter kan inte heller anses vara en begränsning som går in på egendomsskyddets kärnområde. 

Enligt 12 § 2 mom. i grundlagen är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. 

Den allmänna lag som gäller offentlighet och sekretess i fråga om handlingar som innehas av myndigheter är offentlighetslagen. När en tjänsteproducent har lämnat ut uppgifter till välfärdsområdet eller finansministeriet, regleras vidarelämnandet av uppgifterna i offentlighetslagen. Enligt 24 § 1 mom. 17 punkten i offentlighetslagen är sekretessbelagda handlingar sådana handlingar som innehåller uppgifter om statens, välfärdsområdens, kommuners eller något annat offentligt samfunds eller i 4 § 2 mom. avsedda sammanslutningars, inrättningars eller stiftelsers företagshemligheter, samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med affärsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för sammanslutningen, inrättningen eller stiftelsen eller ge ett annat offentligt samfund eller en enskild som bedriver liknande eller annars konkurrerande verksamhet en konkurrensfördel eller försämra det offentliga samfundets eller i 4 § 2 mom. avsedda sammanslutningars, inrättningars eller stiftelsers möjligheter till förmånlig upphandling eller arrangemang som avser placering, finansiering eller låneskötsel. Enligt 4 § 2 mom. i den lagen gäller vad som sägs om en myndighet även sammanslutningar, inrättningar, stiftelser och enskilda personer som utövar offentlig makt och som enligt en lag, en bestämmelse eller en föreskrift som meddelats med stöd av en lag eller en förordning utför ett offentligt uppdrag. Enligt 24 § 1 mom. 20 punkten i offentlighetslagen är sådana myndighetshandlingar sekretessbelagda som innehåller uppgifter om en privat företagshemlighet samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren, och det inte är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dessa. 

Om det till en myndighet kommer en begäran om att få ta del av uppgifter som myndigheten innehar, ska saken avgöras i enlighet med bestämmelserna i offentlighetslagen. Offentlighetslagen har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (RP 30/1998 rd och GrUU 43/1998 rd). När ministeriet fattar beslut om ersättning till ett välfärdsområde, kan det även den vägen indirekt förmedlas information till tjänsteproducenten om kostnaderna för produktionen av tjänsten.  

De bestämmelser som hänför sig till utlämnande av uppgifter är av särskild betydelse med tanke på Mehiläinen Länsi-Pohja Oy, som med stöd av ett avtal om utläggning sköter nästan hela verksamheten vid sjukhuset i Kemi i enlighet med den övergångsperiod som anges i införandelagen (se den ursprungliga propositionen s. 23–24). Regeringen anser att godtagbarheten hos bestämmelserna i 59 § 3 mom. i införandelagen med tanke på 15 § 1 mom. i grundlagen och i förhållande till bestämmelserna i 12 § 2 mom. i den lagen stöds av att skyldigheten att lämna uppgifter i praktiken ska gälla en aktör som producerar en betydande tjänst som hör till det allmännas organiseringsansvar och som omfattas av det allmännas skyldigheter enligt 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen. 

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag.  

I enlighet med det som sägs i specialmotiveringen är utlämnandet av uppgifter troligtvis alltid i viss mån förknippat med behandling av personuppgifter, åtminstone exempelvis i fråga om den person som lämnar ut uppgifterna och dennes kontaktuppgifter. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis är det i regel tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna om behandling av personuppgifter uppfyller kraven i dataskyddsförordningen. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses med stöd av dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen. Lagstiftaren bör således vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 4–5). Behovet av lagbestämmelser som är mer detaljerade än dataskyddsförordningen bör dock motiveras i varje enskilt fall, också inom ramen för förordningen, och då bör också det riskbaserade synsättet i förordningen bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Utskottet har i sin praxis när det gäller skyddet för personuppgifter särskilt lyft fram behovet av reglering i lag i de fall där personuppgifterna behandlas av en myndighet (GrUU 14/2018 rd, s. 4–6). 

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut information trots sekretessbestämmelserna med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet (GrUU 15/2018 rd). Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut information kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 5). I sina analyser av exakthet och innehåll har grundlagsutskottet lagt särskild vikt vid huruvida de uppgifter som lämnas ut är av känslig art (GrUU 38/2016 rd, s 3). Grundlagsutskottet har understrukit att det vid en särskiljning mellan behövlighet respektive nödvändighet att få eller lämna ut uppgifter är frågan inte bara om omfattningen av innehållet i uppgifterna utan också om att rätten till information, som går före sekretessbestämmelserna, i sista hand går ut på att den myndighet som är berättigad till informationen i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av den sekretess som gäller myndigheten som innehar informationen (GrUU 15/2018 rd). 

I sina analyser av omfattning, exakthet och innehåll i lagstiftning om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretess har grundlagsutskottet i sin utlåtandepraxis lagt vikt vid att de uppgifter som lämnas ut är av känslig art (GrUU 38/2016 rd, s. 3). Utskottet har också lyft fram riskerna med behandlingen av känsliga uppgifter (GrUU 15/2018 rd). 

Vid en bedömning av propositionen med tanke på skyddet för privatlivet kan man allmänt taget räkna med att personuppgifter behöver behandlas i rätt liten utsträckning när uppgifter lämnas ut och samlas in för att lämnas ut, och att det i regel inte finns något behov av att till en myndighet lämna ut uppgifter som är känsliga enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen eller den nationella begreppsapparaten. De uppgifter som ska lämnas ut gäller myndigheters och tjänsteproducenters ordnande och produktion av hälso- och sjukvård och deras kostnader för det, inte till exempel utlämnande av enskilda personers hälsouppgifter. Behandlingen av personuppgifter sker i regel i enlighet med de allmänna bestämmelserna i dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. I lagen behövs det ändå bestämmelser om utlämnande av uppgifter trots sekretessbestämmelserna, så att välfärdsområdet och tjänsteproducenten påförs en uttrycklig skyldighet att lämna ut uppgifter. I paragrafen ska det anges vem skyldigheten gäller och till vem uppgifterna ska lämnas ut. De uppgifter som lämnas ut ska omfattas av ett nödvändighetskriterium. 

I specialmotiveringen har den i princip rätt osannolika möjligheten beaktats att behandlingen av personuppgifter i något fall utgör behandling av känsliga personuppgifter. I det fallet omfattas behandlingen av uppgifterna av dataskyddsförordningens och dataskyddslagens bestämmelser om skyddsåtgärder, som det redogörs för i specialmotiveringen och som bedöms vara tillräckliga för att skydda behandlingen av uppgifter i detta sammanhang. Det kan vidare påpekas att myndigheternas behandling av uppgifter också omfattas av skyldigheterna enligt lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). De föreslagna bestämmelserna anses inte vara problematiska med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen. 

Bemyndiganden att utfärda förordning

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om frågor som enligt grundlagen hör till området för lag utfärdas genom lag. Grundlagsutskottet har påpekat att bestämmelser om självstyrelse i förvaltningsområden som är större än kommuner enligt 121 § 4 mom. i grundlagen ska utfärdas genom lag. Som en garanti för självstyrelse ska således vissa bestämmelser finnas på lagnivå, vilket är relevant i förhållande till anordnandet av välfärdsområdenas förvaltning och deras finansiering (GrUU 17/2021 rd, stycke 34). 

De föreslagna bestämmelserna innehåller bestämmelser på lagnivå om att staten ersätter extra kostnader för upprätthållandet av två samjoursenheter med jour dygnet runt. Lagen föreslås innehålla en bestämmelse om ersättningens maximibelopp. I bestämmelserna ska det också finnas bestämmelser på lagnivå om vissa förfarandefrågor i anslutning till beviljandet av ersättning (välfärdsområdets skyldighet att lämna en redogörelse för betalningen av ersättningen, partiell tillämpning av statsunderstödslagen, bestämmelser om utlämnande av uppgifter om verksamheten och ekonomin). Närmare bestämmelser om frågor som anges i lagen får enligt det föreslagna 59 § 5 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är inte att genom förordning utfärda bestämmelser om utlämnande av personuppgifter. Enligt regeringens uppfattning är det föreslagna bemyndigandet att utfärda förordning tillräckligt noggrant avgränsat och exakt på det sätt som grundlagen och grundlagsutskottets praxis förutsätter. 

På de grunder som anförts ovan anser regeringen att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen ser det dock som önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande om propositionen.