1.1  Lagstiftning och praxis

1.2  Lagstiftningen i EU

Bestämmelser om energibeskattningen finns i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet, som möjliggör en lägre beskattning av den energi som används i näringsverksamhet än av den som används i hushåll. Ett villkor för att den lägre beskattningen ska få tas i bruk är att strukturen och minimiskattenivåerna i energiskattedirektivet följs. Minimiskattenivån för elström som används exempelvis inom näringsverksamhet är enligt energiskattedirektivet 0,05 cent per kilowattimme.  

Energiskattedirektivet möjliggör dessutom en lägre beskattning inom den energiintensiva industrin jämfört med övrig näringsverksamhet. Om förädlingsvärde används som beräkningsgrund för skattenedsättning ska den nationella erlagda energiskatten enligt energiskattedirektivet uppgå till minst 0,5 procent av företagets förädlingsvärde. Samtidigt ska man säkerställa att direktivets bestämmelser när det gäller minimiskattenivåer följs. Skattenedsättning får inte tillämpas på drivmedel eller bränslen som används i arbetsmaskiner. 

Bestämmelserna i artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan FEUF, begränsar användningen av statliga stöd, bland annat direkta stöd och skatteåterbäringar, som instrument i den ekonomiska politiken. Trots att energiskattedirektivet gör det möjligt att stödja näringslivet på ovannämnda sätt, exempelvis genom en sänkt skattenivå för elström jämfört med den nivå som gäller för hushåll, ska stödåtgärder som riktas till näringslivet bedömas utifrån EU:s bestämmelser om statligt stöd och skattediskriminering. 

Enligt huvudregeln ska åtgärder som kan betraktas som statligt stöd anmälas till kommissionen innan de tas i bruk. Syftet med förfarandet med förhandsanmälan är att säkerställa att stöden är förenliga med den gemensamma marknaden, och en stödåtgärd kan inte tas i bruk innan kommissionen har godkänt stödordningen. I vissa fall med statligt stöd finns det en möjlighet att tillämpa ett förenklat förfarande i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget, nedan gruppundantagsförordningen. I egenskap av förordning av kommissionen är den direkt bindande för medlemsstaterna och juridiska personer. Enligt artikel 44 i förordningen är de miljöstödordningar i form av nedsättning av miljöskatter som uppfyller villkoren i energiskattedirektivet förenliga med den gemensamma marknaden. De undantas från skyldigheten till förhandsanmälan, om mottagarna av stödet väljs på basis av transparenta och objektiva kriterier och om de betalar skatt åtminstone enligt den minimiskattenivå som fastställs i energiskattedirektivet. Detta innebär i praktiken att medlemsstaten när stöd beviljas ska försäkra sig om att strukturen och miniminivåerna i energiskattedirektivet faktiskt efterföljs i medlemsstaten. Om det utbetalda stödet är större än vad unionens lagstiftning möjliggör, är det fråga om ett olagligt stöd som kan leda till att tio års stöd inklusive ränta återkrävs. Gruppundantagsförordningen tillämpas i Finland på skatteåterbäringen för energiintensiv industri, den nedsatta elskatten för industri och datorhallar samt den halverade koldioxidskatten på kombinerad produktion av el och värme. De stöd som omfattas av gruppundantagsförordningen är statliga stöd som årligen anmäls och rapporteras i efterhand till kommissionen. Kommissionen tillämpar också ett övervakningsförfarande på de stöd som omfattas av gruppundantag. För närvarande pågår ett sådant förfarande i fråga om den nedsatta elskatten och skatteåterbäringen för energiintensiv industri.  

2.1  Uppvärmningsbränslen

Koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen föreslås bli höjd så att värdet per ton koldioxid blir 54 euro i stället för nuvarande 44 euro. Till exempel stiger koldioxidskatten på lätt brännolja då från 0,0033 euro per megajoule till ca 0,0040 euro per megajoule. Den skatt på flytgas som tidigare föreskrivits träda i kraft vid ingången av 2016 höjs på motsvarande sätt. Inga ändringar föreslås i beskattningen av torv.  

Beskattningsstrukturen för biobaserade flytande uppvärmningsbränslen hålls oförändrad. Koldioxidskatten på dessa bränslen beräknas i enlighet med nuvarande skattestruktur, så att koldioxidskatten på hållbara första generationens biobränslen halveras. För andra generationens biobränslen som härstammar från avfall och rester tas det fortfarande inte ut någon koldioxidskatt. Även den nuvarande halveringen av koldioxidskatten på kombinerad produktion av el och värme kvarstår.  

Syftet med skatten på tallolja som används för uppvärmning är att styra talloljan från användning direkt som energi till fortsatt förädling som råvara. För att trygga tillgången på råvara för fortsatt förädling föreslås det att skatten på tallolja höjs lika mycket som skatten på tung brännolja. 

Det föreslås inga ändringar i beskattningen av biogas eller fast biomassa, utan de ska fortfarande vara befriade från skatt. 

2.2  Gruvdrift och energiskattestöd till industrin

I propositionen föreslås det att gruvdrift och utvinning av mineraler återförs från den högre elskatteklass I till industrins lägre elskatteklass II. Dessutom ska de återfå rätten till skatteåterbäring för energiintensiv industri. 

Gruvdriften, dvs. brytning och utvinning av malm, mineraler och energimineraler, ska behandlas på samma sätt som industrin i energibeskattningen. Den nuvarande definitionen av industri föreslås bli ändrad så att man med industri utöver verksamhet som hör till huvudgrupp C (Tillverkning) avser verksamhet som hör till huvudgrupp B (Utvinning av mineral). Gränsdragningen mellan gruvdrift och industri har i fortsättningen ingen betydelse för energibeskattningen, eftersom båda näringsgrenarna ska ha rätt till energiskattestöd. Således behandlas t.ex. den energi som används vid krossning, annan bearbetning och koncentrering av mineral och malm på samma sätt oberoende av till vilken huvudgrupp av näringsgrenar verksamheten i fråga anses höra. Till denna del återgår energibeskattningen till det läge som rådde före 2015. 

Om gruvdrift och utvinning av mineraler på det sätt som föreslås i propositionen överförs till industrins lägre elskatteklass II och till att omfattas av skatteåterbäring för energiintensiv industri, ska de ovannämnda EU-bestämmelserna om statligt stöd, minimiskattenivåer och skattediskriminering tillämpas på energistöden för gruvdrift och utvinning av mineraler. Enligt artikel 17.1 i energiskattedirektivet kan skattenedsättning tillämpas på energiintensiva företag under förutsättning att minimiskattenivåerna enligt energiskattedirektivet iakttas och att den nationella erlagda energiskatten uppgår till minst 0,5 procent av företagets förädlingsvärde. Inom ramen för den nämnda definitionen får medlemsstaterna tillämpa mer restriktiva begrepp, t.ex. i fråga om sektorsvisa definitioner. Enligt artikel 11 i samma direktiv får medlemsstaterna dessutom begränsa tillämpningsområdet för yrkesmässig användning. Villkoren enligt artikel 44 i gruppundantagsförordningen och de övriga villkor som nämns i förordningen ska uppfyllas för att ingen förhandsanmälan om statligt stöd ska behöva göras i fråga om en stödåtgärd. Den lägre nivån på elskatt och regleringen av skatteåterbäringen till energiintensiva företag har genomförts direkt i elskattelagen på ett sådant sätt att den nationella skattenivån inte i något fall kan underskrida de minimiskattenivåer som anges i energiskattedirektivet. Det föreslagna stödet till gruvdriften uppfyller kraven i såväl energiskattedirektivet som gruppundantagsförordningen på tillämpning av det förenklade förfarande som avses där. 

3.1  Ekonomiska konsekvenser

Med skattehöjningen på uppvärmningsbränslen eftersträvas en ökning av nettointäkterna med 75 miljoner euro. Eftersom energibeskattningen omfattar stödordningar, exempelvis skatteåterbäring för energiintensiv industri och halverad koldioxidskatt på kombinerad produktion av el och värme, bör skatterna på uppvärmningsbränslen höjas med ca 85 miljoner euro brutto för att intäktsmålet ska nås. Skatteintäkterna beräknas öka med ca 78 miljoner euro brutto 2016 till följd av tidpunkten för skatteutfallet och till följd av skatteplanering. 

Tabell 2. Skattenivåer i förhållande till bränslets energiinnehåll 

* För torv gäller i stället för energiinnehållsskatt en energiskatt som, till skillnad från de övriga energiprodukterna, inte baserar sig på torvens energiinnehåll eller på koldioxidutsläpp vid förbränning. Skattenivån för torv är för närvarande 3,40 euro/MWh. Sänkningen av skattenivån till 1,90 euro/MWh (L 513/2015) är bunden till ikraftträdandet av ändringen i stödsystemet för skogsflis. 

** I kombinerad produktion är CO2-skatten halverad. 

Viktad enligt skatteutfallet är höjningen ca 14 procent, och om man beaktar nedsättningen av koldioxidskatten inom kombinerad produktion är höjningen ca 13 procent. Skattenivån på stenkol stiger mest, med ca 16 procent jämfört med nuvarande nivå, och skattenivån på naturgas med 13 procent. Största delen av den skattebelagda förbrukningen av stenkol och naturgas sker inom kombinerad produktion, där koldioxidskatten har halverats.  

Priset på lätt brännolja stiger med 3,3 och priset på tung brännolja med 4,0 cent per liter när effekten av mervärdesskatten inkluderas. Enligt arbets- och näringsministeriets beräkningar stiger konsumentpriset på lätt brännolja med uppskattningsvis 3,7 och på tung brännolja med ca 6 procent. Ändringen höjer priset på fjärrvärme i de större städerna i södra Finland med 2,5–3,6 procent beroende på typ av anläggning och de bränslen som anläggningen använder. De årliga bränslekostnaderna för ett egnahemshus med oljeuppvärmning stiger med 75 euro på grund av ändringen och för ett egnahemshus med fjärrvärme med ca 20 euro med en genomsnittlig produktionsbränslestruktur för fjärrvärme.  

Tyngdpunkten i punktbeskattningen av uppvärmningsbränslen förskjuts alltmer till att betona koldioxidskatten. De föreslagna ändringarna leder till att de beskattningsmässiga förhållandena mellan bränslen förändras, så att konkurrenskraften för bränslen som medför lägre koldioxidutsläpp, exempelvis naturgas, förbättras något i förhållande till stenkol. En höjning av koldioxidskatten förbättrar också den förnybara energins konkurrenskraft i värmeproduktionen, eftersom koldioxidskatten på förnybar energi är halverad eller ingen koldioxidskatt alls tas ut. Bland de fossila bränslena förbättras också torvens ställning eftersom dess skattenivå inte ändras. Den kombinerade produktionens beräknade skattestöd ökar med närmare 20 miljoner euro per år jämfört med nuläget. Koldioxidskatten på etanol som framställts av avfall, på biodiesel som framställts av restprodukter från skog och på andra flytande bränslen som framställts av råvaror utanför livsmedelskedjan föreslås fortfarande vara noll. Produktion av kondens som endast producerar elström påverkas inte kostnadsmässigt av skattehöjningen på bränslen eftersom bränslen som används för elproduktion är skattefria i enlighet med en tvingande bestämmelse i energiskattedirektivet och eftersom energiskatten betalas på slutprodukten, dvs. elströmmen. 

Som helhet betraktat förbättrar denna förskjutning av tyngdpunkten till att alltmer betona koldioxidskattens ställningen för koldioxidsnåla bränslen, förnybar energi och, i regel, kombinerad produktion. Den föreslagna ändringen har en positiv effekt på koldioxidutsläppen när det gäller de sektorer som står utanför utsläppshandeln. Systemet för handel med utsläppsrätter fastställer ett unionsomfattande utsläppstak för koldioxidutsläppen inom utsläppshandelssektorn. Utsläppstaket anger den totala mängden utsläpp och utsläppspriset. Förbrukningen av stenkol och naturgas sker nästan helt och hållet inom ramen för utsläppshandeln. Syftet med utsläppshandeln är att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen där det är billigast. Nationella styrmedel, exempelvis skatter och olika skattesänkningar, minskar systemets kostnadseffektivitet och ökar kostnaderna för utsläppsminskningen i Finland. En förskjutning av tyngdpunkten inom beskattningen väntas inte ha några effekter på den totala kvantiteten utsläpp inom utsläppshandelssektorn. 

Skattehöjningen på uppvärmningsbränslen ökar det skattestöd som beviljas via skatteåterbäringen för energiintensiv industri med ca 10 miljoner euro per år. Alltmer energiskatter kommer enligt förslaget att återbetalas via denna återbäring samtidigt som den kommer att omfatta nya företag i viss mån. Eftersom man ansöker om återbäring av energiskatt efter räkenskapsperiodens utgång så ökar ändringen statens årliga utgifter för energiskattestöd med samma belopp fullt ut från och med 2017. 

Att gruvdrift och utvinning av mineraler återförs från elskatteklass I till elskatteklass II minskar de årliga intäkterna från elskatten med uppskattningsvis ca 21 miljoner euro. Till följd av tidpunkten för skatteutfallet beräknas minskningen av intäkterna från det första året, dvs. 2017, dock stanna vid ca 19 miljoner euro. I och med att gruvdrift och utvinning av mineraler åter börjar omfattas av skatteåterbäringen för energiintensiv industri beräknas finansieringsbehovet för energiskattestöd öka med cirka sex miljoner euro från och med 2018. Sammanlagt beräknas ändringarna i energibeskattningen minska gruvdriftens och utvinningens energiskattebelastning med uppskattningsvis ca 27 miljoner euro. Det är svårt att göra uppskattningar eftersom de uppgifter som finns att tillgå om den verksamhet som kommer att omfattas av skattesänkningen är svåra att få tag på när det gäller näringsgrensindelningen och eftersom uppskattningarna baserar sig på statistik om näringsgrenens energiförbrukning från 2012 och aktiviteten inom gruvdriften har minskat efter det.  

Enligt uppskattning är den direkta inflatoriska inverkan av skattehöjningen på uppvärmnings-bränslen ca 0,05 procent, vilket innebär att förändringen av konsumentprisindex vad gäller dem förutspås vara 0,05 procentenheter större än den skulle vara utan höjningen. 

Totalt ökar de föreslagna ändringarna statens skatteinkomster med ca 64 miljoner euro, men dock med 78 miljoner euro 2016. Eftersom propositionen också höjer beloppen på anslagen för energiskattestöd leder förslaget till att statens årliga nettoinkomster ökar med 48 miljoner euro från och med 2018. 

De föreslagna skatteändringarna har inga betydande konsekvenser för statens övriga indirekta skatteinkomster.  

3.2  Miljökonsekvenser

Genom den riktade skattehöjningen på uppvärmningsbränslen ökar koldioxidstyrningen vid uppvärmning och vid användning av arbetsmaskiner, där man huvudsakligen använder bränsle beskattat som lätt brännolja i stället för dieselolja. En höjning av koldioxidskatten förbättrar tack vare skattestrukturen dessutom konkurrenskraften för de biobränslen som uppfyller hållbarhetskriterierna i förhållande till fossila bränslen samtidigt som det sporrar till att spara energi. 

När gruvdriften återgår till att omfattas av energiskattestöden, ökar antalet stöd som är skadliga för miljön. 

3.3  Konsekvenser för företagen

Höjningen av skatten på uppvärmningsbränslen fördelar sig på olika sektorer enligt följande tabell, som baserar sig på uppskattningar av bränslenas användningsområden. Energiskatteåterbäringen kommer att omfatta nya företag i viss mån.  

* den ökade skatteåterbäringen för energiintensiv industri har beaktats 

Att gruvdrift och utvinning av mineraler överförs från elskatteklass I till elskatteklass II kommer att påverka ett fåtal företag inom branschen. 

Elskatteklass II och skatteåterbäringen för energiintensiv industri kommer enligt förslaget åter att omfatta även den utvinningsbransch som bedriver bland annat brytning av prydnads- och byggnadssten, brytning av skiffer samt utvinning av grus, sand, lera, kaolin, torv och salt.  

Att gruvdriften åter börjar omfattas av energiskatteåterbäring får följder för cirka tio aktörer inom sektorn. Majoriteten av de tio företag som omfattades av återbäringen 2012 var metallmalmsgruvor. 

Den årliga skattebördan inom jordbruket beräknas öka med ca 8 miljoner euro till följd av skattehöjningarna på uppvärmningsbränslen eftersom skattehöjningen riktas mot koldioxidskatten, som inte omfattas av energiskatteåterbäring inom jordbruket.  

3.4  Konsekvenser för myndigheterna

De föreslagna ändringarna av skattenivåerna påverkar inte myndigheternas verksamhet på annat sätt än i form av engångskostnader för informationssystem. Att gruvdriften åter börjar omfattas av energiskattestöd beräknas medföra en del rådgivnings- och vägledningsarbete för Tullen, men samtidigt försvinner de problem i anslutning till energibeskattningen som gäller gränsdragningen mellan gruvdrift och industriell verksamhet, vilket leder till mindre administrativt arbete för Tullen och företagen. 

3.5  Samhälleliga konsekvenser

De föreslagna skatteändringarna innebär att tyngdpunkten för energibeskattningen förskjuts något mot utsläppshandelssektorn. 

3.6  Konsekvenser för medborgarnas ställning

Höjningen av energiskatterna försämrar hushållens ekonomiska välmående. Energiskatterna påverkar både direkt och indirekt hushållens köpkraft med avseende på inkomsterna. Den direkta energiförbrukningen består av drivmedel, uppvärmningsbränsle, elström och fjärrvärme. Andelen direkta energiutgifter av hushållens konsumtionsutgifter är i medeltal cirka sex procent. Den indirekta energiförbrukningen består av den energi som används till produktion och distribution av alla konsumtionsvaror. Andelen indirekt energi av hushållens hela energiförbrukning är lite över hälften. Sammanlagt är den andel av hushållens konsumtionsutgifter som går till energi sålunda i medeltal ca 13 procent, när man även beaktar den indirekta energiförbrukningen. Endast ungefär en fjärdedel av de energiskatter som hushållen betalar beror på förbrukning av indirekt energi, eftersom skatten på indirekt konsumtion är lägre är på direkt konsumtion. Detta beror på att skatten på den energi som vid produktionen av varor används som mellanprodukt i många fall beviljas återbäring eller lättnader.  

Hur höjningen av skatten på uppvärmningsbränslen påverkar hushållen har bedömts med stöd av materialet i Statistikcentralens konsumtionsundersökning från 2012. I förhållande till de disponibla inkomsterna försämrar höjningarna i fråga om uppvärmningsbränslen situationen för hushållen i de lägsta inkomstklasserna proportionellt sett mer än i de högsta inkomstklasserna, men effekten är marginell. Mätt med Ginikoefficienten blir effekten av de föreslagna höjningarna nära noll. I absoluta tal påverkar höjningarna de högsta inkomstdecilerna avsevärt mycket mer än de lägsta. De hushåll som hör till de högsta inkomstklasserna bor i betydligt större bostäder än de som hör till de lägre inkomstklasserna, och oftare i egnahemshus. 

Den höjda skatten på uppvärmningsbränslen berör fullt ut de ca 200 000 som bor i egnahemshus med oljeeldning och dem, närmast i städer i södra Finland, vars bostäders fjärrvärme produceras med stenkol eller naturgas. De som använder biogas, biobränslen i fast form och torv för uppvärmningen undviker skattehöjningar helt och hållet.