7.1
Lagen om ändring av upphovsrättslagen
11 §.Allmänna bestämmelser. Enligt 5 mom. med stöd av detta kapitels bestämmelser om inskränkning av upphovsrätten får exemplar inte framställas av sådana exemplar av verk som framställts eller tillgängliggjorts för allmänheten i strid med 2 § eller till vars skydd utförda tekniska åtgärder kringgåtts i strid med 50 a § 1 mom. Det föreslås att till den sista meningen i 5 mom. som gäller undantag från denna huvudregel fogas en hänvisning till 16 h §, där det föreskrivs om inskränkning i upphovsrätten i fråga om användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner. Detta innebär att institutioner får använda verk oberoende av dess källa.
13 b §.Framställning av exemplar av verk för text- och datautvinning. Enligt det föreslagna 1 mom. får exemplar av verk framställas för att användas för text- och datautvinning. Bestämmelserna i momentet är tillämpliga på all annan datautvinning än datautvinning inom vetenskaplig forskning. Datautvinning kan i enlighet med 1 mom. utföras också i företag och i förvärvssyfte, till exempel för att utveckla ett företags verksamhet.
Med text- och datautvinning avses enligt artikel 2.2 i direktivet automatiserad analysteknik som används för att analysera text och data i digital form för att generera information, inklusive, men inte begränsat till, mönster, trender och samband.
Genom denna nya bestämmelse begränsas upphovsmannens rätt att framställa exemplar av verk.
Det kan finnas fall där framställning av exemplar inte ingår i text- och datautvinning.
Det kan också förekomma fall av text- och datautvinning där framställningen av exemplar omfattas av den obligatoriska inskränkning i fråga om tillfällig framställning som föreskrivs i artikel 5.1 i direktiv 2001/29/EG (11 a §), vilket bör fortsätta att gälla för text- och datautvinningsteknik som inte omfattar framställning av exemplar som går utöver tillämpningsområdet för den inskränkningen. Den föreslagna nya inskränkningsbestämmelsen inverkar alltså inte på tillämpningen av 11 a § i situationer där exemplar framställs endast tillfälligt i samband med datautvinning. Det kommer inte heller i fortsättningen att vara möjligt att begränsa tillfällig framställning av exemplar genom avtal.
Enligt skäl 9 i direktivet kan text- och datautvinning också utföras med avseende på enkla fakta eller data i digital form som inte är upphovsrättsskyddade, och i dessa fall krävs inget tillstånd enligt upphovsrättslagstiftningen.
En förutsättning är laglig tillgång till verket. Enligt skäl 14 i direktivet bör lagligt tillträde förstås som att det omfattar tillgång till innehåll baserat på en policy för öppen tillgång (open access policy) eller genom avtal mellan rättsinnehavare och forskningsorganisationer eller kulturarvsinstitutioner, såsom prenumerationer, eller på annat lagenligt sätt. I fall av prenumerationer som tecknats av forskningsorganisationer eller kulturarvsinstitutioner bör till exempel de personer som är knutna till dessa och som omfattas av dessa prenumerationer anses ha laglig tillgång. Laglig tillgång bör även omfatta innehåll som är fritt tillgängligt online.
Exemplar som framställts i enlighet med 1 mom. får förvaras endast för text- och datautvinning. Det är således inte tillåtet att bevara exemplar varaktigt, utan endast under den tid som syftet med datautvinningen förutsätter. Exemplar av verk som har omvandlats till ett annat filformat får inte heller göras tillgängliga för allmänheten.
Datautvinning förutsätter ofta normalisering av de data som utvinns, det vill säga omvandling till ett format som kan analyseras med tekniska metoder. I samband med detta framställs exemplar av materialet.
Syftet med direktivet har varit att säkerställa att den inskränkning i upphovsrätten som gäller datautvinning inte har negativa konsekvenser till exempel för förläggarnas affärsmodeller när företag erbjuds licensierade och redan normaliserade databaser med vetenskapliga artiklar samt lämpliga datautvinningsverktyg. I enlighet med direktivet kan även rättsinnehavare göra förbehåll för rättigheter. Som rättsinnehavare betraktas den till vilken upphovsmannen har överlåtit sina rättigheter, till exempel verkets utgivare.
Inskränkningsbestämmelsen är inte absolut. Framställning av exemplar för datautvinning enligt 1 mom. kan hindras eller begränsas. Upphovsmannen har enligt bestämmelsen möjlighet att på behörigt sätt förbehålla sig rätten till framställning av exemplar. Detta motsvarar förutsättningen enligt artikel 4 i direktivet.
Enligt direktivet ska förbehåll för rättigheter göras uttryckligen och på behörigt sätt. I praktiken kan det vara fråga om ett villkor som ingår i beställningsvillkoren för innehållstjänsten eller ett villkor i maskinläsbar form. När det gäller innehåll som har tillgängliggjorts online bör det enligt skäl 18 i direktivet anses lämpligt att förbehålla sig dessa rättigheter endast genom maskinläsbara metoder, inklusive metadata och villkor för en webbplats eller en tjänst. Det utvecklas hela tiden ny teknik för databehandling som gör det möjligt att utnyttja identifikatorer och andra metadata som gäller verk, upphovsmän och ensamrätt vid förbehåll för rättigheter.
På det föreslagna 13 b § 1 mom. tillämpas bestämmelsen i 11 § 5 mom. i den gällande lagen, där det föreskrivs att med stöd av bestämmelserna om inskränkning av upphovsrätten får exemplar inte framställas av sådana exemplar av verk som framställts eller tillgängliggjorts för allmänheten i strid med lagen eller till vars skydd utförda tekniska åtgärder kringgåtts i strid med lagen. Det föreslagna 13 b § 1 mom. ska tillämpas både på verk som användaren har förvärvat genom köp eller licensiering och på verk som med upphovsmannens tillstånd har gjorts fritt tillgängliga för allmänheten i datanät.
Genom 1 mom. genomförs artikel 4 i direktivet.
I det föreslagna 13 b § 2 mom. föreskrivs det om text- och datautvinning inom vetenskaplig forskning. När det är fråga om datautvinning i vetenskapligt syfte är det inte tillåtet att förbehålla sig rättigheter.
En förutsättning är laglig tillgång till verket. Vad som avses med laglig tillgång har behandlats ovan i samband med 1 mom.
Genom bestämmelsen säkerställs det att forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner och forskarna vid dem har möjlighet att utföra text- och datautvinning i vetenskapligt syfte till exempel från vetenskapliga tidskrifter eller annat material.
Till forskningsorganisationerna hör många slags sammanslutningar vars primära mål är att bedriva vetenskaplig forskning eller bedriva sådan vid sidan av tillhandahållandet av utbildningstjänster. Även om forskningsinstitutionerna har olika juridiska former och strukturer har de i allmänhet det gemensamt att de inte är vinstdrivande eller att de samtidigt utför en uppgift av allmänt intresse som erkänns av staten. Som forskningsorganisationer betraktas däremot inte sådana organisationer där affärsföretag har ett avgörande inflytande som gör det möjligt för dessa företag att utöva ett bestämmande inflytande antingen som aktieägare eller delägare.
Kulturarvsinstitutioner är bibliotek och museer som är öppna för allmänheten oberoende av vilken typ av verk eller andra skyddade alster de innehar i sina permanenta samlingar samt arkiv och institutioner för film- eller ljudarvet. De inbegriper också bland annat nationalbibliotek och nationalarkiv, samt, när det gäller deras arkiv och offentligt tillgängliga bibliotek, utbildningsanstalter, forskningsorganisationer och allmännyttiga sändarföretag (public service).
Enligt skäl 11 i direktivet bör forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner kunna förlita sig på sina privata partner när det gäller att utföra text- och datautvinning, också med hjälp av deras tekniska verktyg.
Bestämmelsen i 2 mom. tillåter att exemplar av verk som framställts för datautvinning bevaras för verifiering av forskningsresultat, förutsatt att exemplaren av verket är tillgängliga endast för dem som har rätt till dem. Med stöd av bestämmelsen är det således tillåtet att varaktigt bevara material som utvinns. Materialet får dock inte göras tillgängligt för allmänheten, utan tillgången till materialet ska begränsas på behörigt sätt. Tillgång kan dock ges för verifiering av forskningsresultat, förutsatt att det först har säkerställts att endast de som har rätt till materialet har tillgång till det. För att säkerställa detta ska exemplar som framställts av verk bevaras på en lämplig skyddsnivå. Forskningsorganisationerna och upphovsmännen till verk bör främja uppförandekoder för hur en lämplig skyddsnivå kan tryggas på bästa sätt.
Avvikelse från vad som i 2 mom. föreskrivs om framställning av exemplar för datautvinning får inte göras genom avtal. Således är ett avtalsvillkor som begränsar framställning av exemplar för datautvinning för vetenskapliga ändamål inte verkställbart. Likaså faller tekniska skyddsåtgärder genom vilka upphovsmannen begränsar eller förhindrar framställning av exemplar utanför det rättsligt skydd som avses i artikel 7 i direktivet.
Direktivet går dock ännu längre än så i sina krav. Enligt artikel 3.2 i direktivet ska rättsinnehavare ha rätt att vidta åtgärder för att säkerställa säkerheten och integriteten i nätverk och databaser där verk eller andra alster finns. Sådana åtgärder får dock inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
Bestämmelsen i direktivet ska ses mot bakgrund av att förläggare av vetenskapliga presspublikationer har kunnat tillämpa förfaranden som på olika sätt har syftat till att begränsa möjligheten att utföra datautvinning, och syftet har till denna del varit att säkerställa att förläggarna i fortsättningen inte kan använda sådana åtgärder som i praktiken begränsar möjligheten till datautvinning. Förläggarna får således till exempel inte förutsätta att något visst datautvinningsprogram används, begränsa datautvinningen kvantitativt sett eller avsiktligt fördröja den. Förläggarna och forskningsinstituten bör gemensamt främja uppförandekoder för hur förläggare kan skydda sina nät och databaser utan att detta medför svårigheter att utföra datautvinning.
Om det planerade grundmaterialet för text- och datautvinning är tekniskt skyddat i de fall som avses i 1 eller 2 mom., ska artikel 6.4 första, tredje och femte stycket i direktiv 2001/29/EG tillämpas. Detta innebär att den som utnyttjar inskränkningsbestämmelsen ska ha möjlighet att använda i enlighet med 50 c § verket oberoende av det tekniska skyddet med de åtgärder som anges i det första stycket.
Genom 13 b § 2 mom. genomförs artikel 3 i direktivet.
14 §.Användning av verk inom undervisning och vetenskaplig forskning. Enligt paragrafen får med stöd av avtalslicens ett offentliggjort verk göras tillgängligt för allmänheten och av verket framställas exemplar för undervisningsverksamhet eller vetenskaplig forskning på det sätt som föreskrivs i 26 §.
I Finland har användningen av verk för undervisning eller vetenskaplig forskning i regel ordnats med hjälp av en avtalslicens, som är en ”kollektiv licens med utsträckt verkan” enligt artikel 12 i direktivet. Det är också en sådan ”lämplig licens” som avses i artikel 5.2. Artikel 12 i direktivet tillåter att nationella avtalslicenser bevaras och att det föreskrivs om eventuella nya avtalslicenser. Därför har det ansetts att målen i artikel 5 i direktivet till stor del kan uppnås genom avtal om användning mellan användaren och den kollektiva förvaltningsorganisation som företräder rättsinnehavarna. Upphovsmannen kan på samma sätt som för närvarande förbjuda användning av ett verk med stöd av avtalslicens. I lagen föreslås också en ny inskränkningsbestämmelse som kompletterar de avtalslicensbestämmelser som stöder användning i undervisningssyfte.
En förutsättning för att ett system som grundar sig på avtal ska kunna användas är att det på marknaden finns lättillgängliga lämpliga licenser som omfattar sådan användning av verk som behövs i undervisningsverksamhet och som beaktar läroanstalternas behov och särdrag. Direktivet förutsätter att licenserna är lämpligt tillgängliga och synliga för läroanstalterna. Det avtalslicenssystem som gäller undervisningsverksamhet har i Finland varit i bruk i över 40 år och speciellt avtalslicensorganisationerna har kontinuerligt och systematiskt informerat om systemet. Upphovsrättsärenden som gäller undervisningsverksamhet och bland annat frågor som gäller villkoren för licenser har tagits in i lärarutbildningsinstitutionernas undervisningsplaner. Dessutom erbjuder avtalslicensorganisationerna årligen utbildning i upphovsrättsfrågor även vid läroanstalter. Läroanstalterna är således allmänt medvetna om tillgången till licenser.
För att främja licensernas tillgänglighet och synlighet, stödja lärarnas verksamhet och trygga rättssäkerheten förutsätts det att både den allmänna informationen om licenser och kännedomen om avtalslicensvillkoren ökar också i fråga om den nya inskränkningsbestämmelsen med beaktande av undervisningsverksamhetens behov och särdrag. Ett exempel på utvecklingsåtgärder kunde vara att utveckla befintliga webbplatser som stöder användning i undervisningssyfte så att undervisningens behov tillgodoses ännu bättre. Framför allt bör man sträva efter att i anslutning till undervisningsmyndigheterna skapa en tjänst som innehåller information om tillgången till aktuella licenser för undervisningsverksamhet och om de situationer där den nya inskränkningsbestämmelsen ska tillämpas.
I 1 mom. föreslås det att tillämpningsområdet för bestämmelsen om avtalslicens utvidgas till att omfatta ”tillgängliggörande av verk för allmänheten”, som är mer omfattande än tillämpningsområdet för överföring till allmänheten i den gällande paragrafen. Efter ändringen omfattar bestämmelsen alla relevanta sätt att använda upphovsrätt, inklusive offentligt framförande och offentlig visning av verk.
Enligt 21 § 1 mom. i upphovsrättslagen är offentligt framförande av verk tillåtet i samband med undervisning. Denna inskränkning av upphovsrätten gäller enligt 3 mom. dock inte sceniska verk eller filmverk. Filmverk får dock framföras offentligt i samband med forskning och filmundervisning på högskolenivå i enlighet med 16 c §. Förslaget att tillämpningsområdet för bestämmelsen om avtalslicens i 14 § 1 mom. ska utvidgas till att även omfatta offentligt framförande grundar sig på att användningen av audiovisuella verk i undervisningsverksamhet har ökat betydligt.
På samma sätt som för närvarande ska bestämmelsen inte tillämpas på utsändning i radio och television.
Bestämmelsen i 1 mom. gäller inte framställning av exemplar av verk genom fotokopiering i undervisningsverksamhet. En specialbestämmelse om fotokopiering finns i 13 §, som gäller framställning av exemplar med stöd av avtalslicens även för undervisningsverksamhet. Enligt paragrafen får exemplar av utgivna verk framställas genom fotokopiering eller liknande förfarande med stöd av avtalslicens så som bestäms i 26 §. Med tanke på undervisningsverksamheten konstateras det för tydlighetens skull att i avtal som gäller undervisningsverksamhet jämställs utskrivning med fotokopiering. Skanning av papperskopior till digital form har däremot jämställts med framställning och användning av digitala exemplar. I fråga om undervisningsverksamhet har man i allmänhet kommit överens om dessa användningar i ett och samma avtal med utgångspunkt både i 13 § och i 14 § 1 mom.
Paragrafens 2, 3 och 4 mom. ändras inte.
14 a §.Användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning. Förslaget till en ny bestämmelse om inskränkning av upphovsrätten i 1 mom. omfattar sådana former av användning av verk som behövs för undervisningsverksamhet men för vilka licenser inte finns till buds eller som är svåra att få eller inte är lättillgängliga. Bestämmelsen möjliggör fotokopiering som behövs i undervisningsverksamhet samt annan framställning av exemplar av verk och tillgängliggörande av dem för allmänheten i illustrativt syfte inom undervisningen. Inskränkningsbestämmelsen kompletterar avtalslicensbestämmelserna i 13 § och 14 § 1 mom. Dessa avtal ska således åtminstone omfatta samma användningsändamål som tillåts med stöd av inskränkningen. Bestämmelserna gäller också distansundervisning och undervisning med hjälp av distansförbindelser samt användning av streamning i undervisningen.
De situationer där licenser inte alls finns tillgängliga omfattar både den situationen att en licens inte finns tillgänglig på grund av att organisationerna inte vill bevilja en sådan och den situationen att organisationen inte är tillräckligt representativ när det gäller den aktuella typen av verk för att kunna bevilja licens att använda verket. Avsikten är inte att genom inskränkningsbestämmelsen ändra etablerad praxis att begära licens att använda material som lärarna själva har skapat.
Om upphovsmannen i enlighet med 14 § 4 mom. har förbjudit användning av ett verk med stöd av avtalslicens, blir det aktuellt att bedöma om det användningstillstånd som förutsätts av upphovsmannen är lättillgängligt för läroanstalten. När ett befintligt tillstånd endast omfattar en del av den användning av ett verk som är tillåten enligt inskränkningen bör det enligt skäl 23 i direktivet säkerställas att användning i illustrativt syfte inom undervisning är tillåten med stöd av en inskränkningsbestämmelse. Om licenser som täcker användningsbehoven inom undervisning inte finns tillgängliga med stöd av avtalslicens, bör användning i illustrativt syfte inom undervisning vara möjlig med stöd av en inskränkningsbestämmelse.
I artikel 5.1 i direktivet förutsätts det att källan och upphovsmannens namn anges i samband med användningen, om inte detta visar sig vara omöjligt. Enligt 11 § 2 mom. i upphovsrättslagen ska upphovsmannens namn och källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver när ett exemplar av ett verk framställs eller ett verk görs tillgängligt för allmänheten med stöd av bestämmelserna i 2 kap. Verket får inte utan upphovsmannens samtycke ändras i större utsträckning än vad tillåten användning kräver.
Med stöd av inskränkningen av upphovsrätten får verk användas i samband med sådan fostran och undervisning som daghemmen och läroanstalterna ansvarar för i daghemmen och läroanstalterna samt på andra ställen, till exempel utomhus, i museer, bibliotek eller andra kulturarvsinstitutioner, och i den utsträckning som användning av verken behövs för verksamheten i fråga. Undervisningsverksamheten i Finland anses omfatta småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning, utbildning på andra stadiet och högskoleutbildning samt grundläggande konstundervisning och fritt bildningsarbete.
Som undervisningsverksamhet betraktas undervisning i olika inlärningsmiljöer och med hjälp av olika undervisningsmetoder, inklusive proven i studentexamen och förberedelserna inför dem samt i fråga om yrkesutbildning även utbildning som ordnas på en arbetsplats och som grundar sig på ett läroavtal eller utbildningsavtal.
Undervisningen och lärandet sker i fysiska och digitala skyddade inlärningsmiljöer. Undervisningen kan äga rum i daghem och läroanstalter eller på andra platser med digitala medel eller på distans i skyddade elektroniska miljöer. Skyddade elektroniska miljöer är digitala undervisnings- och inlärningsmiljöer till vilka tillträde begränsas till en begränsad krets av personer inom läroanstalten. Användning enligt bestämmelsen förutsätter inte identifieringsmetoder eller vissa slags egenskaper hos dem, utan läroanstalten kan också göra andra avgränsningar. Bestämmelsen ska inte tillämpas på elektroniska inlärningsmiljöer, kursplattformar eller undervisningsmaterial som allmänheten har fritt tillträde till.
Paragrafen föreslås omfatta framställning av exemplar av verk och tillgängliggörande av verk på vilket sätt som helst. I enlighet med artikel 5 i direktivet omfattar den nya bestämmelsen i synnerhet digital användning av verk. Verken kan användas för att stödja, berika eller komplettera inlärningsaktiviteter. Artikel 5 i direktivet tillåter användning av ett verk med stöd av inskränkningen ”uteslutande i illustrativt syfte inom undervisning”.
I enlighet med skäl 19 i direktivet är syftet att läroanstalterna ska har full rättssäkerhet när de använder verk eller andra alster som skyddas av närstående rättigheter i digital undervisning. Detta gäller även användning av verk online. I enlighet med direktivet får verk användas i undervisningsverksamhet även så att verken är tillgängliga över gränserna i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Med användning i illustrativt syfte inom undervisning anses i allmänhet användning av delar eller utdrag av verk. Enligt vedertagen tolkning påminner användningen av verk i illustrativt syfte om citering, men möjliggör en mer omfattande användning. I fråga om verk med liten eller snäv omfattning kan även hela verket användas. Ett helt verk kan behöva användas i undervisningssyfte inom undervisning till exempel i fråga om videoprogram, såsom reklam-, upplysnings-, kort- och dokumentärfilmer och annat audiovisuellt material online. Ett sådant audiovisuellt verk är oftast en sådan enhetlig helhet att det är motiverat att man för att åskådliggöra undervisningen använder verket i sin helhet.
Enligt skäl 21 i direktivet får användning med stöd av den inskränkning av upphovsrätten som anges i paragrafen dock inte ersätta anskaffning av material eller notblad som i första hand är avsedda för utbildningsmarknaden.
Direktivet tillåter att utesluta från tillämpningsområdet notblad eller verk som är avsedda för utbildningsmarknaden. I enlighet med detta föreskrivs i den andra meningen i 1 mom. att inskränkningsbestämmelsen inte gäller notblad eller verk som är avsedda för utbildningsmarknaden.
Ur läroanstalternas synvinkel har en av de centrala frågorna när det gäller användningen av avtalslicenssystemet varit att villkoren i avtalslicensavtal ska tillämpas i läroanstalternas och lärarnas verksamhet och att det kan vara krävande för läroanstalterna att tolka dessa villkor. Hit hör också frågan i hur stor omfattning utdrag eller delar av verk får användas enligt avtalsvillkoren. Enligt direktivet får tillämpningen av inskränkningen på villkor att det finns tillgång till användningstillstånd inte ge upphov till osäkerhet om rättsläget eller administrativa bördor för läroanstalterna.
Enligt skäl 21 i direktivet får medlemsstaterna i sin lagstiftning precisera hur stor andel av ett verk som kan användas i illustrativt syfte inom undervisning. Förslaget innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om detta. Hur stor del av ett verk som behöver användas beror på sammanhanget och användningssituationen, och ansvaret för bedömningen ligger i sista hand hos anordnarna av småbarnspedagogik och utbildningsanordnarna. Användning i illustrativt syfte inom undervisning kan förutsätta att man kan använda kortare eller längre utdrag av ett verk eller hela verket. Av betydelse är också särdragen hos den typ av verk som används.
Användning enligt denna paragraf ska vara tillåten inom en begränsad personkrets i en skyddad digital miljö. Användningen av ett verk i en skyddad elektronisk miljö begränsas i detta fall till den personkrets som omfattas av undervisningsverksamheten i fråga.
Enligt skäl 20 i direktivet bör den inskränkning av upphovsrätten som nu föreskrivs gynna alla läroanstalter som erkänns av en medlemsstat, inbegripet de som är verksamma inom grundskole- och gymnasieutbildning, yrkesutbildning och högre utbildning.
I Finland ordnas största delen av förskoleundervisningen i anslutning till småbarnspedagogiken. Förskoleundervisningen omfattas av lagen om grundläggande utbildning (628/1998). Förskoleundervisningens verksamhet styrs förutom av lagstiftningen också av grunderna för förskoleundervisningens läroplan (2014), som fastställs av Utbildningsstyrelsen. Barnet har rätt att delta i förskoleundervisning och därtill i kompletterande småbarnspedagogik, vars verksamhet regleras i lagen om småbarnspedagogik. Den småbarnspedagogiska verksamheten styrs förutom av lagstiftningen också av grunderna för planen för småbarnspedagogik, enligt vilka småbarnspedagogiken omfattar fostran och undervisning. Fritt bildningsarbete är tillståndspliktig verksamhet och omfattar utbildning som leder till examen och utbildning som inte leder till examen. Den grundläggande konstundervisningen är konstfostran utanför skolan som i första hand är avsedd för barn och unga.
I enlighet med artikel 5.1 i direktivet kan användning av ett verk i illustrativt syfte inom undervisning tillåtas i den utsträckning detta är motiverat med hänsyn till det icke-kommersiella syfte som ska uppnås. Med stöd av den föreslagna inskränkningsbestämmelsen får ett verk användas i vilken undervisningsverksamhet som helst som inte bedrivs i förvärvssyfte.
I enlighet med skäl 21 i direktivet bör de syften som är tillåtna enligt dessa bestämmelser även anses omfatta de särskilda behoven av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Bestämmelser om tillgängliggörande av verk i tillgängligt format för personer med läsnedsättning finns i 17 b §. Bestämmelserna i paragrafen är även tillämpliga på användning av verk i undervisningsverksamhet.
I artikel 5 föreskrivs det endast om användning inom undervisning. Bestämmelserna om undervisningsverksamhet i 14 § 1 mom. i den gällande upphovsrättslagen tillåter användning av verk såväl inom undervisning som inom vetenskaplig forskning. Avsikten är att denna utgångspunkt ska kvarstå endast i fråga om användning med stöd av avtalslicens. Användning med stöd av inskränkningsbestämmelsen gäller användning i illustrativt syfte inom undervisning, och självfallet omfattas även undervisning vid högskolor eller inom forskningsverksamhet av sådan användning i undervisningssyfte som avses i direktivet. Det finns inte heller något hinder för att använda verk i illustrativt syfte inom undervisning i fråga om mer informella seminarier för påbyggnadsstuderande och andra motsvarande evenemang.
Inskränkningen av upphovsrätten i artikel 5 gäller överföring av verk till allmänheten, som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker. De föreslagna bestämmelserna gäller distansundervisning och undervisning med hjälp av distansförbindelser samt användning av streamning i undervisningen.
Direktivet gäller inte offentliga framföranden där ett verk görs tillgängligt så att en närvarande publik kan se eller höra verket. Det föreslås dock att paragrafens tillämpningsområde utvidgas till att gälla också offentliga framföranden. Detta gör det möjligt att bland annat visa videofilmer som är fritt tillgängliga på webben, till exempel i streamningstjänster som Youtube, det vill säga att använda streamning av videofilmer i illustrativt syfte inom undervisning. I fråga om dessa verk finns det ingen representativ avtalslicensorganisation, och användning av dem kan därför inte tillåtas med stöd av avtalslicens enligt 14 § 1 mom.
Inget av Europeiska unionens direktiv gäller offentligt framförande av verk. När det gäller Bernkonventionen är den rättsliga grunden för att utvidga tillämpningsområdet för inskränkningsbestämmelsen till att gälla även offentligt framförande att det är fråga om en så kallad mindre inskränkning (minor exception). Detta har i allmänhet använts som grund för att tillåta användning av mindre betydelse på nationell nivå.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att upphovsmannen har rätt till ersättning för användning enligt bestämmelsen. Enligt momentet ska staten betala ersättningen. Ersättningen betalas genom förmedling av en organisation som företräder upphovsmännen och som är skyldig att dela ut ersättningen till upphovsmännen. I 19 a § föreskrivs det om de organisationer som delar ut ersättningar. Ersättningen får inte grunda sig på registrering av enskilda användningstillfällen, utan på en uppfattning utifrån en statistisk undersökning av hur mycket olika alster har använts. Bestämmelsen om rätt till ersättning föreslås träda i kraft efter en övergångsperiod.
I 3 mom. föreskrivs det att avvikelse från paragrafens bestämmelser om tillgängliggörande av verk för allmänheten och framställning av exemplar i illustrativt syfte inom undervisning inte får göras genom avtal. Genom bestämmelsen genomförs artikel 7.1 i direktivet.
Bestämmelserna i paragrafen tillåter att offentliggjorda verk används i illustrativt syfte inom undervisning. Avsikten är inte att bestämmelsen ska tillämpas på material som lärarna framställt för sin egen undervisning. Liksom hittills ska lärarna begära tillstånd att använda material som andra lärare utarbetat.
Enligt 12 § i upphovsrättslagen får var och en framställa enstaka exemplar av offentliggjorda verk för sitt enskilda bruk. På detta sätt framställda exemplar får inte användas för andra ändamål. Genom den nu föreslagna paragrafen ingriper man inte i enskilt bruk. Skolelever och studerande vid läroanstalter får framställa exemplar av verk även i samband med sina studier.
Genom paragrafen genomförs bestämmelserna i artikel 5 i direktivet. Till den del paragrafen gäller digital användning av skyddat material baserar sig bestämmelserna på artikel 5 i direktivet. Till övriga delar baserar sig bestämmelserna på artikel 5.3 a i informationssamhällsdirektivet.
16 d §.Användning av verk i arkiv, bibliotek och museer med stöd av avtalslicens. Enligt paragrafen är det möjligt att använda verk med stöd av avtalslicens i alla arkiv samt i bibliotek och museer som är öppna för allmänheten. Det föreslås att till 1 mom. 1 och 2 punkten fogas en hänvisning till de nya 16 g och 16 h §.
Genom ändringen förtydligas det att arkiv, bibliotek och museer med stöd av avtalslicens får framställa exemplar av ett verk som finns i deras samlingar och göra det tillgängligt för allmänheten också i sådana situationer där det inte är möjligt att använda verket med stöd av bestämmelserna i 1 mom. 1 och 2 punkten. Den föreslagna nya 16 g § innehåller i enlighet med direktivet en avtalslicensbestämmelse för att möjliggöra användning av utgångna verk. Den föreslagna nya 16 h § innehåller en inskränkningsbestämmelse som gäller motsvarande användning. Bestämmelserna i 16 d § tillämpas inte på användning enligt 16 g och 16 h §.
16 g §.Användning av utgångna verk med stöd av avtalslicens. I de föreslagna 16 g—16 j § föreskrivs det om användning av utgångna verk vid vissa kulturarvsinstitutioner.
Enligt det föreslagna 16 g § 1 mom. får de arkiv samt för allmänheten öppna bibliotek och museer som anges genom förordning av statsrådet, om syftet inte är att få direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell vinning, med stöd av avtalslicens så som bestäms i 26 § använda ett utgånget verk som finns i deras egna samlingar. Ett verk får användas genom framställning av exemplar av det, spridning av exemplar av verket och överföring av verket till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. En institution kan således i stor utsträckning avtala om olika analoga och digitala användningssätt med stöd av avtalslicens.
Den avtalslicensorganisation som beviljar licens ska vara en av undervisnings- och kulturministeriet godkänd kollektiv förvaltningsorganisation. Organisationen ska vara tillräckligt representativ när det gäller den typ av verk som licensen gäller. Genom beslutet om godkännande ska organisationen uttryckligen vara godkänd att bevilja licenser för utgångna verk. När organisationen prövar om licens ska beviljas bedömer den de eventuella konsekvenserna av användningen med tanke på eventuell annan framtida användning av verket. Organisationen bedömer också andra eventuella konsekvenser av att licens beviljas.
Enligt 2 mom. inbegriper licensen rätt att för detta ändamål även använda exemplar av ett verk som framställts med stöd av inskränkningen av upphovsrätten enligt 16 §. I fråga om ett tillstånd som grundar sig på avtalslicens behöver det således inte förutsättas att en institution på nytt digitaliserar ett exemplar av ett verk som tidigare framställts för att trygga bevarandet av materialet, utan exemplaret i fråga kan också användas för tillgängliggörande av verket för allmänheten med stöd av avtalslicens.
Enligt artikel 8.5 i direktivet anses ett verk vara utgånget när det i god tro kan antas att hela verket inte är tillgängligt för allmänheten via sedvanliga kommersiella kanaler, sedan en rimlig ansträngning har gjorts för att avgöra om det är tillgängligt för allmänheten. Med hela verket avses till exempel en bok, och det ska inte bedömas om de fotografier eller andra verk som ingår i boken eventuellt på något sätt är kommersiellt tillgängliga.
I det licensieringssystem som avses i paragrafen ska verkets särdrag beaktas: ju mer sannolikt det kan antas att materialet är av kommersiellt intresse, desto försiktigare bör man förhålla sig till beviljandet av licens.
Om det material som ska licensieras till stor del består av verk i fråga om vilka den kollektiva förvaltningsorganisationen inte är tillräckligt representativ, kan organisationen inte bevilja licens.
Av skäl 38 i direktivet framgår att ett verks kommersiella tillgänglighet kan bedömas till exempel genom stickprov. En bedömning av ett enskilt verk bör krävas endast när den kan anses rimlig med tanke på tillgången till information, sannolikheten för kommersiell tillgänglighet och de förväntade transaktionskostnaderna för att utreda ärendet. Enligt skäl 38 ska det inte krävas att de åtgärder som hänför sig till bedömningen upprepas, men de bör dock omfatta att lättillgängliga belägg för att verk kommer att göras tillgängliga via sedvanliga kommersiella kanaler beaktas. Det skulle till exempel kunna vara möjligt för bokförläggare att upprätta ett öppet register som de håller uppdaterat med uppgifter om alla verk som finns kommersiellt tillgängliga via sedvanliga kommersiella kanaler och som lätt kan användas för att fastställa om en viss bok fortfarande är kommersiellt tillgänglig.
När det gäller tryckta böcker är det i praktiken fråga om huruvida böckerna finns tillgängliga i bokhandlar. När det gäller digitalt material anses det att tillgång till material i digitala tjänster avser tillgång via sedvanliga kommersiella kanaler. Kontrollen av ett verks kommersiella tillgänglighet ska i princip äga rum i den medlemsstat där kulturarvsinstitutionen är etablerad.
I vissa fall kan även kontroll över gränserna anses rimlig, till exempel när ett litterärt verk först har publicerats i en viss språkversion i en annan medlemsstat. För Finlands del kan man anse att när att ett svenskspråkigt verk först har publicerats i Sverige, ska den kommersiella tillgängligheten utredas också i Sverige. På den gemensamma marknaden är det nästan lika lätt att beställa ett verk från Sverige som från Finland. I sådana situationer finns verket tillgängligt på den svenska marknaden.
I skäl 38 konstateras det dock uttryckligen att en begränsad tillgång till ett verk till exempel i andrahandsbutiker inte innebär att verket är kommersiellt tillgängligt. Enbart en teoretisk möjlighet att licens kan beviljas ska inte heller betraktas som ett bevis på att ett verk är tillgängligt via kommersiella kanaler. Utgångspunkten är således att ett verk är kommersiellt tillgängligt på det sätt som avses i direktivet när exemplar av verket saluförs aktivt eller när verket ingår i innehållstjänster avsedda för konsumenter.
Kollektiva förvaltningsorganisationer beviljar i praktiken inte tillstånd för sådan användning av verk som strider mot upphovsmännens kommersiella intressen.
Verk som aldrig har saluförts eller på något annat sätt varit kommersiellt tillgängliga kan knappast anses vara ”utgångna verk”. Sådana verk kan enligt skäl 37 innefatta affischer, broschyrer, tidskrifter eller audiovisuella verk framställda av amatörer, men även verk som inte har getts ut. Sådana verk och alster har i allmänhet framställts för andra ändamål än användning i kommersiellt syfte. Enligt det föreslagna 3 mom. får sådana verk användas för de ändamål som avses i paragrafen, om det har förflutit fem år från det år då verket togs in i institutionens samling. De kollektiva förvaltningsorganisationerna företräder i allmänhet inte upphovsmännen till sådana verk på ett heltäckande sätt.
Genom att i bestämmelserna ställa villkoret att ett verk får användas först fem år efter det år då verket har införlivats i en institutions samling strävar man efter att säkerställa att kulturarvsinstitutionerna inte får rätt att använda ett verk som ännu inte hunnit börja användas i syfte. Samtidigt är tidsfristen tillräckligt kort för att institutionerna effektivt ska kunna utnyttja möjligheten att göra kulturarvsmaterial tillgängliga för allmänheten.
I 4 mom. föreskrivs det om upphovsmannens förbudsrätt. Upphovsmannen ska ha rätt att bestämma att ett enskilt verk, vissa verk eller upphovsmannens samtliga verk inte ska omfattas av en licens som beviljats av en kollektiv förvaltningsorganisation. Om upphovsmannen har använt sin förbudsrätt kan kulturarvsinstitutionen skaffa det tillstånd som behövs direkt av upphovsmannen. Upphovsmannen kan också genom en ensidig viljeyttring ge tillstånd att använda ett verk för ett visst eller vissa ändamål, till exempel för tillgängliggörande av kulturarvet.
I de fall där en kollektiv förvaltningsorganisation företräder en upphovsman vars verk aldrig har varit kommersiellt tillgängligt, har den kollektiva förvaltningsorganisationen rätt att på upphovsmannens vägnar meddela om användning av förbudsrätten eller rätt att bevilja arkiv, bibliotek eller museer tillstånd att använda verket.
Bestämmelser om utövande av förbudsrätten föreslås i 16 i §.
16 h §.Användning av utgångna verk med stöd av inskränkning i vissa situationer. I paragrafen ska det enligt förslaget föreskrivas om möjligheten att använda ett verk med stöd av inskränkning av upphovsrätten i vissa situationer när det inte är möjligt att stödja sig på avtalslicensbestämmelsen i 16 g § 1 mom.
Enligt 16 h § 1 mom., som gäller inskränkning av upphovsrätten, får arkiv samt för allmänheten öppna bibliotek och museer, om syftet inte är att få direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell vinning, använda ett verk genom att framställa exemplar av det, sprida exemplar av verket och överföra verket till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Det verk som används ska ingå i institutionens egen samling.
Enligt 2 mom. är 1 mom. tillämpligt om det kan antas att verket är ett utgånget verk. Förutsättningarna i fråga har beskrivits ovan i samband med 16 g §.
Det förutsätts också att Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet har underrättats om de uppgifter som föreskrivs i 16 j § minst sex månader innan verket används och att även upphovsmännen har underrättats om att verket kommer att användas med stöd av en inskränkning av upphovsrätten.
I 3 mom. finns en specialbestämmelse om användning av dator- eller videospel. Ett spel får användas när sju år har förflutit från det år då spelet gavs ut. Om det emellertid är känt att ett spel som är äldre än sju år fortfarande är kommersiellt tillgängligt, får verket dock inte användas heller efter denna tidsfrist. När det gäller dator- och videospel finns det ingen kollektiv förvaltningsorganisation som på ett heltäckande sätt företräder rättsinnehavarna inom branschen.
Dator- och videospel används i kommersiellt syfte ofta endast en kort tid. Därför avlägsnas sådana verk relativt snabbt också från kommersiell distribution. Syftet med att i lagen ange den tid efter vilken dator- eller videospel får användas är att göra verksamheten vid kulturarvsinstitutioner förutsägbar.
I 4 mom. föreskrivs det om tidsfristen för sådana verk som aldrig har varit kommersiellt tillgängliga. Av skäl 37 i direktivet framgår att regleringen ska vara tillämplig också på originalverk inom bildkonst och även då de inte har varit kommersiellt tillgängliga. Trots det som sägs ovan lämpar sig bestämmelserna om utgångna verk mycket dåligt när det gäller unika verk eller enda exemplar av ett verk. Ett typiskt exempel på unika verk är bildkonstverk som säljs i konstaffärer. I 4 mom. föreslås det således att 1 mom. inte ska tillämpas på enda exemplar av ett verk under upphovsmannens livstid. I fråga om de enda exemplaren av ett verk föreslås det att tidsfristen ska gälla så länge upphovsmannen lever. Användningen ska vara tillåten efter utgången av det år då upphovsmannen avlidit.
Enligt 5 mom. ska den inskränkning av upphovsrätten som avses i paragrafen inte tillämpas på verk vars upphovsman har förbjudit framställning av exemplar och tillgängliggörande för allmänheten. Rätt att förbjuda användning av ett verk med stöd av inskränkningsbestämmelsen är möjligt enbart i detta fall. Momentet grundar sig på artikel 8.4 i direktivet.
16 i §.Användning av förbudsrätt. I paragrafen föreskrivs det om användning av upphovsmannens förbudsrätt när utgångna verk används med stöd av avtalslicensbestämmelsen enligt 16 g § eller med stöd av inskränkningsbestämmelsen enligt 16 h §.
Enligt 1 mom. ska meddelande om förbud riktas till avtalslicensorganisationen eller det arkiv eller det för allmänheten öppna bibliotek eller museum som använder verket med stöd av avtalslicensbestämmelsen.
Enligt 2 mom. ska meddelande om förbud riktas till det arkiv eller det för allmänheten öppna bibliotek eller museum som använder verket med stöd av inskränkningen i upphovsrätten.
Enligt 3 mom. ska förbudet specificeras så att det eller de verk som förbudet gäller kan identifieras. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att meddela förbud både i fråga om ett visst verk och i fråga om upphovsmannens vidare produktion.
16 j §.Registrering av uppgifter om användning av utgångna verk. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att registrera vissa uppgifter i Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets register (EUIPO).
Enligt 1 mom. ska arkiv och för allmänheten öppna bibliotek eller museer som har för avsikt att använda ett verk i enlighet med 16 g § 1 mom. eller 16 h § 1 mom. ange de uppgifter som räknas upp i momentet i Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets register minst sex månader innan verket används. Till de uppgifter som ska anges i registret hör uppgifter om det verk som användningen gäller, den licens eller den inskränkning av upphovsrätten som användningen grundar sig på och upphovsmannens möjlighet att använda förbudsrätt samt uppgifter om den som beviljar licens och licenstagaren samt om de geografiska områden och användningsändamål som omfattas av licensen.
Enligt 2 mom. är avtalslicensorganisationer, arkiv och för allmänheten öppna bibliotek och museer som tar emot ett specificerat förbud enligt 16 i § skyldiga att utan dröjsmål ange förbudet i Europeiska unionens immaterialrättsmyndighets register.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas till det register som förs av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet och om de förfaranden som ska iakttas vid lämnandet av uppgifterna utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet. Sådana närmare bestämmelser kan behövas till exempel om man i ett senare skede beslutar att lämnandet av uppgifter ska koncentreras eller om det behövs närmare anvisningar om formatet för uppgifterna eller sättet att lämna uppgifter.
19 a §.Organisation som administrerar ersättningar. Det föreslås att ”för utlåning” stryks i paragrafens rubrik. Det föreslås att 1 mom. ändras så att ersättning för användning i illustrativt syfte inom undervisning som sker med stöd av inskränkningen av upphovsrätten enligt det föreslagna 14 a § 1 mom. betalas genom förmedling av en organisation som företräder upphovsmännen på samma sätt som för närvarande i fråga om utlåning enligt 19 § 4 mom. Ändringen görs så att det i paragrafen tas in en hänvisning till användning enligt 14 a § 1 mom. och så att i bestämmelsen ändras ”från allmänna bibliotek och högskolebibliotek utlånade verk” till ”verk som använts för dessa ändamål”. Ersättning för användning enligt 14 a § 1 mom. betalas till upphovsmännen och till dem till vilka en upphovsman har överlåtit sina rättigheter, och ersättning för utlåning enligt 19 § 4 mom. betalas endast till ursprungliga upphovsmän på samma sätt som hittills.
I 2 mom. föreslås en ändring av teknisk natur så att i fråga om användningen av verk vars upphovsmän den kollektiva förvaltningsorganisationen eller de kollektiva förvaltningsorganisationerna tillsammans företräder ändras formuleringen ”lånas från allmänna bibliotek och högskolebibliotek” till ”används med stöd av 14 a § 1 mom. eller 19 § 1 mom.”, till den del det är fråga om utlåning av exemplar av verk till allmänheten. Den kollektiva förvaltningsorganisation som administrerar ersättningar eller de kollektiva förvaltningsorganisationerna tillsammans ska företräda en betydande del av de upphovsmän till verk inom olika områden vars verk används med stöd av den föreslagna inskränkningsbestämmelsen i 14 a § 1 mom. eller som lånas från ett allmänt bibliotek eller ett högskolebibliotek med stöd av gällande 19 § 1 mom. Terminologin i paragrafen förenhetligas med begreppen i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och i direktivet genom att ordet ”organisation” i 1 mom. ersätts med ordet ”kollektiv förvaltningsorganisation”.
Enligt förslaget utbetalas ersättning för användning inom undervisning enligt 14 § 1 mom. i enlighet med samma bestämmelser som för sådan utlåning som avses i 19 § 4 mom. i den gällande lagen. Tillåten användning enligt den föreslagna 14 a § gäller sådan användning av verk som behövs för att åskådliggöra undervisningen. Det är motiverat och i upphovsmännens intresse att ersättning för användningen delas ut genom förmedling av en kollektiv förvaltningsorganisation.
Det föreslås att 14 a § 2 mom., som gäller rätt till ersättning, ska träda i kraft efter en övergångsperiod på cirka ett år. Syftet med övergångsperioden är att ge staten tillräckligt med tid för att kunna förbereda sig på kostnadseffekterna av rätten till ersättning. I statsbudgeten för 2022 har det inte reserverats anslag för på betalning av ersättningar.
21 §.Offentliga framföranden. I ett nytt 4 mom. föreslås en hänvisning till avtalslicens enligt 14 § 1 mom. och till en ny inskränkningsbestämmelse i 14 a §. I enlighet med dessa bestämmelser får filmverk framföras i undervisningsverksamhet. Bestämmelsen förtydligar de gällande särskilda bestämmelserna om filmverk.
23 a §.Användning av verk i parodier. Enligt det föreslagna 1 mom. får ett verk användas i enlighet med god sed i parodier, karikatyrer eller pastischer. Användning av verk i parodier har i Finland ansetts tillåten under förutsättning att en fri anslutning resulterar i ett självständigt verk. Däremot har det i upphovsrättslagen inte tagits in en inskränkning enligt artikel 5.3 k i informationssamhällsdirektivet (2001/29/EG) till förmån för parodier, karikatyrer och pastischer. Enligt artikel 17.7 b i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att alla användare i varje medlemsstat kan tillämpa de undantag eller inskränkningar som anges i direktivet, inbegripet användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte, när de laddar upp och tillgängliggör för allmänheten innehåll som genererats av användare på onlinetjänster för delning av innehåll.
I Europaparlamentets och kommissionens gemensamma uttalande (Statement/19/1839https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/STATEMENT_19_1839), som gavs den 26 mars 2019 i samband med antagandet av direktivet, konstateras det att direktivet skyddar kreativiteten i den digitala tidsåldern och ser till att invånarna i EU får bättre tillgång till innehåll och nya garantier som syftar till att skydda yttrandefriheten på nätet. I uttalandet understryker man att yttrandefriheten är ett av Europeiska unionens kärnvärden och att direktivet ger användarna starka garantier för att de överallt i Europa ska kunna använda befintliga verk för citat, kritik, recensioner, karikatyrer och parodier. I det gemensamma uttalandet konstateras vidare att det är fritt fram att använda mem och andra liknande parodiformer.
Mem är bilder, videor, GIF-bilder eller annat material på nätet som är humoristiska eller parodierande eller kommenterar aktuella fenomen. Ett mem kan vara ett utdrag ur ett befintligt verk som används fristående från sitt ursprungliga sammanhang eller omvandlas så att resultatet beskriver ett visst känslomässigt tillstånd eller en viss reaktion. Mem används vanligen som effekt i kommunikationen på samma sätt som emojier, men de kan också ha som syfte att stödja samhällsdebatten.
I Europeiska unionens domstols dom Deckmyn C-201/13 har domstolen konstaterat att parodi är ett unionsrättsligt begrepp som ska tolkas på ett enhetligt sätt inom unionen. De väsentliga kännetecknen för parodi är dels att det hänvisas till ett befintligt verk men avviker från det på ett märkbart sätt, dels att en parodi har ett humoristiskt eller förlöjligande inslag.
Däremot har Europeiska unionens domstol ansett att en parodi inte behöver ha en egen ursprunglig karaktär. Begreppet parodi förutsätter inte heller att den rimligen måste kunna tillskrivas någon annan än upphovsmannen till originalverket, måste avse originalverket eller måste nämna källan till det parodierade verket.
En karikatyr är en överdriven eller förenklad humoristisk bild eller skämtteckning som fäster uppmärksamhet vid en verklig eller påhittad persons egenskaper eller handlingar. En vanlig form av karikatyr är en politisk skämtteckning där upphovsmannen tar ställning till ett aktuellt ämne.
En pastisch är en imitation av ett verk eller av upphovsmannens stil som till skillnad från en parodi inte strävar efter ett humoristiskt eller förlöjligande inslag. Pastischer är vanligast inom bildkonsten där man genom att efterlikna tidigare erkända eller berömda upphovsmäns stilar skapar något nytt genom att förändra eller kombinera tidigare verk. Typiskt för pastischer är att skillnaden mellan det ursprungliga verket och pastischen inledningsvis kan vara så gott som omärkbar men dock skönjbar. Pastischerna skiljer sig från plagiat genom att de är en tydlig bearbetning av det verk som de efterliknar och inte en kopia av det. Detta kan också framgå av signeringen av pastischen. Konstförfalskningar kan inte anses vara pastischer i enlighet med god sed och således tillåtna med stöd av lag.
När det gäller principerna för tolkning av inskränkningar i upphovsrätten har Europeiska unionens domstol konstaterat i den ovan nämnda Deckmyn-domen att inskränkningar i upphovsrätten ska tolkas i enlighet med deras syfte så att deras syfte uppfylls och en skälig avvägning upprätthålls mellan å ena sidan upphovsmännens och med dem jämförbara aktörers intressen och rättigheter och å andra sidan användarnas intressen och rättigheter, i detta fall yttrandefriheten. Yttrandefriheten kan dock i enskilda fall också begränsas, till exempel om ett uttryck förmedlar ett budskap som strider mot principen om förbud mot diskriminering i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Således kan exempelvis en parodi eller karikatyr som är diskriminerade på grund av kön, etniskt ursprung eller religiös övertygelse eller på något annat sätt är kränkande inte anses vara förenlig med god sed.
I den föreslagna paragrafen ställs därför överensstämmelse med god sed som villkor för användning av inskränkningen. Överensstämmelse med god sed är också ett kriterium för att citat ska vara tillåtna enligt lagen. Med överensstämmelse med god sed avses i dessa bestämmelser olika saker beroende på sammanhanget.
Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 17.7 i direktivet. Den föreslagna bestämmelsen tillåts också enligt artikel 5.3 punkt k i informationssamhällsdirektivet.
25 h §.Vidaresändning av radio- och televisionsutsändningar. I den gällande 25 h § föreskrivs det om hur tillstånd för vidaresändning av radio- eller televisionsutsändningar kan fås av upphovsmännen.
Med vidaresändning avses en ursprunglig televisions- eller radioutsändning till allmänheten som genomförs av en annan part än den som gjorde den ursprungliga utsändningen.
Vid vidaresändning är det inte möjligt att inhämta tillstånd av upphovsmännen på samma sätt som för en ursprunglig utsändning. Detta beror på att en vidaresändning sker samtidigt som den ursprungliga utsändningen utan att den ursprungliga utsändningen ändras.
Därför är utgångspunkten i artikel 9 i direktiv 93/83/EEG om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (satellit- och kabeldirektivet) att upphovsmännens rättigheter ska förvaltas genom obligatorisk kollektiv licensiering. På så sätt kan det säkerställas att de som vidaresänder får alla de tillstånd av upphovsmännen som behövs för vidaresändning i rätt tid och på ett centraliserat sätt. De lagstiftningslösningar om vidaresändning som antogs i de nordiska länderna 1986—1987 var förebilder när Europeiska unionen gick in för denna lösning.
Direktivet om onlinesändningar från 2019 innehåller nya bestämmelser om förvärvande av rättigheter när det gäller vidaresändning. Satellit- och kabeldirektivets tillämpningsområde omfattar endast vidaresändning via kabel av radio- och televisionsutsändningar som har sitt ursprung i en annan medlemsstat i unionen.
Ett viktigt klargörande är att enligt bestämmelserna i direktivet om onlinesändningar utsträcks tillämpningen av principerna för förvärv av motsvarande rättigheter till vidaresändning med hjälp av vilken teknik som helst.
I artikel 2.2 i direktivet om onlinesändningar finns en definition av vidaresändning som definierar tillämpningsområdet för bestämmelserna i detta direktiv. Enligt artikeln avses i direktivet med
”’vidaresändning’: all samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning, annan än vidaresändning via kabel enligt definitionen i direktiv 93/83/EEG, som är avsedd för mottagning av allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat av radio- eller tv-program som är avsedda för mottagning av allmänheten, där sådan ursprunglig sändning sker trådbundet eller trådlöst, även via satellit men inte online, förutsatt att
a) vidaresändningen genomförs av en annan part än det sändarföretag som gjorde den ursprungliga sändningen eller under vars kontroll och ansvar den ursprungliga sändningen gjordes, oavsett hur den part som genomför vidaresändningen erhåller de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändningen, och
b) när vidaresändningen sker via en internetanslutningstjänst enligt definitionen i artikel 2 andra stycket led 2 i förordning (EU) 2015/2120, att detta sker i en kontrollerad miljö.”
Enligt definitionen får en ursprunglig sändning ske med varje slag av teknik med undantag för onlinesändningar (i den engelskspråkiga direktivtexten ”online transmission”).
Ett annat viktigt förtydligande är att i enlighet med led a ska vidaresändningen genomföras av en annan part än den som gjorde den ursprungligen sändningen. Detta är ett etablerat drag i det internationella systemet som det inte tidigare har funnits någon uttrycklig bestämmelse om i EU-direktiven.
En tredje betydande komplettering av definitionen av vidaresändning är att vidaresändningen är oberoende av det sätt på vilket den part som genomför vidaresändningen får de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändningen. Det har inte tidigare funnits någon uttrycklig bestämmelse om detta i unionslagstiftningen, men principen har även tidigare kunnat iakttas i medlemsstaternas lagstiftning.
Ett fjärde förtydligande som är motiverad utifrån det utvidgade tillämpningsområdet för detta direktiv är enligt led b att när vidaresändningen sker via en internetanslutningstjänst enligt definitionen i artikel 2 andra stycket led 2 i förordning (EU) 2015/2120 ska detta ske i en kontrollerad miljö.
Definitionen ovan i direktivet om onlinesändningar lämnar vidaresändning via kabel enligt satellit- och kabeldirektivet utanför tillämpningsområdet.
I artikel 9 i direktivet om onlinesändningar ändras definitionen av vidaresändning via kabel i satellit- och kabeldirektivet som följer:
”I detta direktiv avses med vidaresändning via kabel en samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning via kabel eller mikrovågssystem till allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat via tråd eller trådlöst, inbegripet via satellit, av televisions- och radioprogram som är avsedda för mottagning av allmänheten, oavsett hur operatören av vidaresändning via kabel erhåller de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändning.”
Den viktigaste preciseringen av definitionen är en uttrycklig bestämmelse om att det inte heller vid vidaresändning via kabel har någon betydelse på vilket sätt den som vidaresänder får de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändning.
Enligt definitionen i båda direktiven kan den som vidaresänder således få signalen på trådlös väg eller direkt från sändarföretaget via länkar eller andra förbindelser samtidigt som den ursprungliga utsändningen.
Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar kraven i direktivet om onlinesändningar. Den viktigaste ändringen gäller i synnerhet kravet på att regleringen ska vara neutral i förhållande till den teknik som används vid vidaresändning.
Paragrafens 1 mom. är redan i sin nuvarande form helt neutralt i förhållande till den teknik som används. Det baserar sig på bestämmelserna om avtalslicens i 26 §, med stöd av vilka tillstånd kan i princip inhämtas för vidaresändning med hjälp av vilken teknik som helst.
Bestämmelsen innehåller i sin nuvarande form de centrala kriterierna för definitionen av vidaresändning, ”utan att utsändningen ändras” och ”samtidigt”. Uttrycket ”utan att utsändningen ändras” täcker också kravet i definitionen i direktiven på att en vidaresändning också ska vara ”oavkortad”.
Huvudbestämmelsen i paragrafens 1 mom. är i sin i kraftvarande form fullständigt neutral i förhållande till tekniken som används i både ursprungliga sändningen och vidaresändningen. Således kan originalsändningar med vilken teknik som helst vidaresändas med vilken teknik som helst som lämpar sig för vidaresändning. Sändningar kan ske bl.a. i det jordbundna nätet, via kabel, via satellit eller som nätsändning.
Efter det att direktivet om onlinesändningar antogs innehåller definitionerna av vidaresändning både i detta direktiv och i satellit- och kabeldirektivet det ovannämnda nya elementet, enligt vilket vidaresändning är oberoende av det sätt på vilket den part som genomför vidaresändningen får de programbärande signalerna från sändarföretaget för vidaresändningen.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att en bestämmelse om detta fogas som en sista mening i 1 mom. Bestämmelsen förtydligar tillämpningen av bestämmelserna om vidaresändning. Enligt skäl 14 kan operatörer av vidaresändningstjänster erhålla programbärande signaler från sändarföretag på olika sätt, till exempel genom att fånga upp de signaler som överförs av sändarföretagen eller ta emot signalerna direkt från dem genom den tekniska processen för direktinjicering.
Enligt 2 mom. tillämpas inte vad som föreskrivs i 1 mom. på vidaresändningar via kabel av verk som ingår i utsändningar med ursprung i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om deras upphovsmän har överlåtit rättigheterna till vidaresändning via kabel av dem till det sändarföretag vars utsändning vidaresändningen gäller.
Bestämmelsen grundar sig på artikel 10 i satellit- och kabeldirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att kollektiv förvaltning av rättigheter inte tillämpas på de rättigheter som utövas av ett sändarföretag vad avser dess egen utsändning oberoende av om de berörda rättigheterna är dess egna eller har överförts till det av andra upphovsrättsinnehavare. Samma krav finns i artikel 5.1 i direktivet om onlinesändningar. Exempel på fall där upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter genom avtal har överlåtit rättigheterna till sändarföretagen kan vara sändarföretagens egna produktioner. Med sändarföretagens egna rättigheter avses de rättigheter för sändarföretag som det föreskrivs om i 48 §.
Det föreslås att bestämningen ”via kabel” stryks på två ställen i 2 mom. Genom denna ändring blir bestämmelsen på det sätt som förutsätts i direktivet om onlinesändningar helt neutral i förhållande till den teknik som används för vidaresändning.
Enligt artikel 7 i direktivet om onlinesändningar får medlemsstaterna föreskriva att bestämmelserna i kapitlet om vidaresändning och i satellit- och kabeldirektivet är tillämpliga också på situationer där både den ursprungliga sändningen och vidaresändningen äger rum inom deras territorium.
I enlighet med artikel 7 föreslås det att orden ”med ursprung i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”, som inverkar på bestämmelsens tillämpningsområde, stryks. Genom ändringen gäller bestämmelsen i 2 mom. sådana verk som ingår i ursprungliga utsändningar både i fråga om utsändningar från Finland och i fråga om utsändningar från andra stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och vilkas rättsinnehavare har överfört rättigheterna till vidaresändning till sändarföretaget. Tillstånd till vidaresändning av sådana verk beviljas av sändarföretaget.
I 3 mom. föreslås ändringar av teknisk natur. För att bestämmelsen ska vara neutral i förhållande till den teknik som används stryks hänvisningen till vidaresändning via kabel. I momentet hänvisas det utöver till 1 mom. även till bestämmelserna i 2 mom. På så sätt undanröjs den eventuella oklarheten i den gällande paragrafen om vilka tillstånd som ska beviljas samtidigt.
Genom bestämmelsen i 3 mom. har man strävat efter och strävar också i fortsättningen efter att säkerställa att avtalslicensorganisationens eller avtalslicensorganisationernas samt sändarföretagets tillstånd fås samtidigt, eftersom vidaresändningar inte kan sändas utan båda tillstånden. Avtalslicensorganisationerna och sändarföretagen kommer sinsemellan överens om de förfaranden som ska följas. I fråga om sändarföretagens egna rättigheter föreslås att det till 48 § 4 mom. fogas en hänvisning till tillämpningen av 25 h § 3 mom.
Enligt 25 § 4 mom. tillämpas avtalslicensbestämmelserna enligt 1 mom. på radio- eller televisionsutsändningar via kabel bara om den ursprungliga utsändningen kommer från någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Bestämmelsen utesluter användningen av avtalslicenssystemet när det är fråga om vidaresändning av ursprungliga kabelutsändningar med ursprung i Finland. I övrigt har det varit möjligt att använda avtalslicensen redan nu.
Avgränsningen i momentet till enbart ursprungliga sändningar via kabel uppfyller inte heller kraven på teknikneutralitet enligt direktivet om onlinesändningar. Hänvisningen till radio- eller televisionsutsändningar via kabel ändras till en hänvisning till ursprungliga radio- eller televisionsutsändningar. På så sätt är bestämmelsen neutral i förhållande till den teknik med vilken den ursprungliga utsändningen genomförs.
Det föreslås att orden ”från någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet”, som inverkar på bestämmelsens tillämpningsområde, stryks på samma sätt som i fråga om 2 mom. På detta sätt bekräftar man att avtalslicensbestämmelsen enligt 1 mom. tillämpas på vidaresändning av ursprungliga kabelsändningar samt i fråga om ursprungliga utsändningar som har sitt ursprung i andra stater.
På vidaresändning tillämpas således även i fortsättningen obligatorisk kollektiv förvaltning av rättigheterna. Både satellit- och kabeldirektivet och direktivet om onlinesändningar förutsätter att rättsinnehavarna kan utöva sin rätt till vidaresändning endast genom förmedling av en kollektiv förvaltningsorganisation. I Finland har den kollektiva förvaltningen av vidaresändning genomförts med stöd av systemet med avtalslicens.
Den avtalslicensorganisation som beviljar licens företräder upphovsmännen och beviljar licenser för de upphovsmäns del som organisationen företräder. Enligt bestämmelserna i 26 § tillämpas avtalsvillkoren på rättigheterna också i fråga om de upphovsmän inom samma område som inte gett organisationen fullmakt att förvalta rättigheterna. Att det enligt artikel 4.1 första stycket i direktivet om onlinesändningar behövs rättsinnehavarnas tillstånd för vidaresändning innebär enligt artikel 4.1 andra stycket, som gäller obligatorisk kollektiv förvaltning, också att den kollektiva förvaltningsorganisationen antingen kan meddela eller vägra tillstånd. Avtalslicensorganisationens behörighet omfattar således inte endast framställande av krav på ersättning på rättsinnehavarnas vägnar utan även rätt att tillåta eller förbjuda vidaresändning. I samband med att licens beviljas kommer parterna överens om ersättningarna för användningen.
Det som sagts ovan bekräftas av Europeiska unionens domstols avgörande i målet Uradex (C169/05). I domstolens avgörande anges att ”Artikel 9.2 i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel ska tolkas så, att när en kollektiv organisation anses bemyndigad att förvalta rättigheterna för en innehavare av upphovsrätt eller närstående rättigheter som inte överlåtit handhavandet av sina rättigheter till en kollektiv organisation, har denna organisation befogenhet att utöva innehavarens rätt att meddela eller vägra tillstånd till en kabeloperatör att via kabel vidaresända ett program, och denna organisations handhavande av nämnda innehavares rättigheter är följaktligen inte begränsat till att endast avse de finansiella aspekterna av dessa rättigheter.”
Med stöd av skäl 16 i direktivet om onlinesändningar ska den obligatoriska kollektiva förvaltningen organiseras på ett sådant sätt att rättsinnehavare som inte har överfört förvaltningen av rättigheterna till en kollektiv förvaltningsorganisation inte har möjlighet att undanta sina verk från tillämpningen av mekanismen för beviljande av tillstånd. I de bestämmelser om avtalslicens som gäller vidaresändning finns inga bestämmelser om upphovsmannens förbudsmöjlighet.
I fråga om utövande av rättigheterna till vidaresändning föreskrivs det i artikel 4.2 och 4.3 i direktivet om onlinesändningar om den kollektiva förvaltningsorganisationens representativitet avseende de rättsinnehavare som inte har överfört förvaltningen av rätten att bevilja och vägra tillstånd för vidaresändning till den kollektiva förvaltningsorganisationen samt om bland annat likabehandling av de rättsinnehavare som organisationen företräder och de rättsinnehavare som organisationen inte företräder. Bestämmelser som uppfyller dessa krav ingår redan i den gällande avtalslicensbestämmelsen i 26 § och således motsvarar lagstiftningen till denna del artikel 4.2 och 4.3 i direktivet om onlinesändningar.
Enligt artikel 5.2 i direktivet om onlinesändningar ska medlemsstaterna också säkerställa att om sändarföretag och operatörer av vidaresändningstjänster inleder förhandlingar om tillstånd till vidaresändning enligt direktivet, ska dessa förhandlingar genomföras i god tro. Enligt artikel 6 i direktivet om onlinesändningar ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att det är möjligt att begära stöd från en eller flera förmedlare som anges i artikel 11 i satellit- och kabeldirektivet om inget avtal ingås mellan den kollektiva förvaltningsorganisationen och operatören av en vidaresändningstjänst eller mellan operatören av en vidaresändningstjänst och sändarföretaget i fråga om tillstånd till vidaresändning av sändningar. Enligt artikel 12 i satellit- och kabeldirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att missbruk av förhandlingspositioner förhindras och att förhandlingarna förs i god tro.
Avsikten är således inte att ett sändarföretag godtyckligt och utan grundad anledning ska kunna förbjuda vidaresändning av sina utsändningar. Enligt 54 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen kan sändarföretagets tillstånd för vidaresändning av en sändning beviljas genom skiljeförfarande, om sändarföretaget utan grundad anledning förbjuder vidaresändning via kabel eller ställer oskäliga villkor för sändandet. Bestämmelsen om skiljeförfarande gäller också beviljande av tillstånd enligt 25 h § när det är fråga om upphovsmän och andra rättsinnehavare.
Bestämmelserna i 25 h § tillämpas i enlighet med hänvisningsbestämmelserna i bestämmelserna om vissa närstående rättigheter på de närstående rättigheterna i fråga.
Genom de föreslagna ändringarna genomförs artikel 4, 5 och 7 i direktivet om onlinesändningar.
25 m §.Utsändning av radio- och televisionsprogram genom direktinjicering. I enlighet med slutet av artikel 8.1 i direktivet om onlinesändningar får medlemsstaterna fastställa ordningen för inhämtande av tillstånd från rättsinnehavarna för överföring av program genom direktinjicering. Enligt artikel 8.2 får medlemsstaterna föreskriva att artiklarna 4, 5 och 6 i det direktivet i tillämpliga delar ska vara tillämpliga på innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter vid utövningen av rätten att meddela eller vägra tillstånd till signaldistributörer för överföring genom direktinjicering som genomförs med hjälp av en av de tekniker som avses i satellit- och kabeldirektivet eller direktivet om onlinesändningar.
I lagen föreslås en ny 25 m § om utsändning av radio- och televisionsprogram genom direktinjicering. Enligt förslaget kan rättigheter till sändning av verk genom direktinjicering enligt 50 f § förvärvas med hjälp av avtalslicens enligt 26 §. Med stöd av bestämmelsen kan sändarföretaget och signaldistributören få tillstånd till utsändning av verk med den ovannämnda metoden.
Avtalslicensbestämmelsen tillämpas inte på verk i fråga om vilka upphovsmannen har förbjudit utsändning. Rätt att använda sådana verk ska således fås direkt av rättsinnehavarna också i fråga om överföring genom direktinjicering.
I Finland finns det för närvarande inte sändningsverksamhet som utförs genom den tekniska processen för direktinjicering. Utan stöd av avtalslicenssystemet är det inte heller möjligt att inleda sådan verksamhet i Finland.
Bestämmelsen grundar sig på den sista delen av artikel 8.1 i direktivet om onlinesändningar.
25 n §.Användning av verk som ingår i en presspublikation. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur rättigheterna att använda verk som ingår i presspublikationer kan förvaltas kollektivt. Enligt förslaget får ett verk som ingår i en presspublikation på det sätt som avses i 50 § 1 mom. användas med stöd av avtalslicens så som bestäms i 26 §. Enligt 50 § 8 mom. tillämpas bestämmelsen även på den rätt som en förläggare av presspublikationer har.
Det föreslås att upphovsmannen ska ha förbudsrätt till sådan användning av verk som avses i 50 § 1 mom. I 2 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i 1 mom. inte gäller verk vars upphovsman har förbjudit framställning av exemplar eller överföring av verket. Förbudsrätten tillämpas på motsvarande sätt på den rätt förläggare av presspublikationer har, om användningen av den grundar sig på avtalslicens.
Om förläggare av presspublikationer, innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter eller båda grupperna av rättsinnehavare vill använda avtalslicens vid förvaltningen av sina rättigheter, ska avtalslicensorganisationen eller avtalslicensorganisationerna i enlighet med 26 § 1 mom. vara tillräckligt representativa i förhållande till de grupper av rättsinnehavare som de företräder.
I lagen föreslås inga bestämmelser om hur inkomster som uppkommer vid utövande av rätten för förläggare av presspublikationer ska delas till förläggarna och andra rättsinnehavare. Inkomsterna utgörs av de ersättningar som de leverantörer av informationssamhällets tjänster som tillhandahåller mediabevakningstjänster och motsvarande tjänster betalar till förläggarna. När förläggare av presspublikationer, upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter eventuellt ordnar förvaltningen av sina rättigheter med stöd av avtalslicens kan de också avtala om fördelningen av inkomsterna från användningen av rättigheterna.
Beviljandet av de licenser som behövs, ersättningarna för användningen och fördelningen av inkomsterna ska således avtalas mellan rättsinnehavargrupperna i enlighet med principen om avtalsfrihet. I skäl 59 i direktivet föreskrivs det att bestämmelserna i direktivet inte bör påverka avtal som ingåtts mellan utgivare av presspublikationer å ena sidan och upphovsmän och andra rättsinnehavare å andra sidan.
I 50 § 8 mom., som gäller rätten av föreläggare av presspublikationer, har det tagits in en hänvisning till 25 n §. I enlighet med detta kan avtalslicens vid behov även tillämpas på rätten av förläggaren av presspublikationer.
26 §.Avtalslicens. Paragrafen föreslås bli ändrad så att den är förenlig med artikel 12 i direktivet. I lagen görs också vissa tekniska och strukturella ändringar. Paragrafen ska dessutom samordnas bättre med lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.
Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om grundstrukturen för systemet med avtalslicens. I momentet ändras uttrycket ”organisation som företräder upphovsmän” till ”avtalslicensorganisation”.
Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. om den rättsliga ställningen för sådana upphovsmän som inte har gett avtalslicensorganisationen fullmakt. I den gällande paragrafen finns motsvarande bestämmelser i 4 mom. Ordalydelsen i momentet enligt vilken ”en organisation som avses i 1 mom. bestämmer” om den ersättning som ska betalas för framställning av exemplar av verk eller för tillgängliggörande av verk för allmänheten förtydligas så att lydelsen är ”en i 1 mom. avsedd avtalslicensorganisations stämma bestämmer”. Enligt lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt ska beslut om fördelningen av ersättningar fattas av den kollektiva förvaltningsorganisationens stämma och inte av den operativa ledningen för den kollektiva förvaltningsorganisationen.
Enligt förslaget föreskrivs det i 3 mom. om upphovsmannens rätt till direkt ersättning också när den kollektiva förvaltningsorganisationen har beslutat att ersättningarna ska användas för rättsinnehavarnas gemensamma ändamål. I den gällande paragrafen finns motsvarande bestämmelser i 5 mom. I bestämmelserna görs ändringar av teknisk natur så att de motsvarar bestämmelserna i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt. I momentet preciseras också bestämmelserna om när rätten till ersättning förfaller, eftersom beräkningsformeln enligt den gällande lagen avviker från bestämmelserna i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt. I 27 § i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt föreskrivs det att om utestående upphovsrättsersättningar inte kan fördelas till en rättsinnehavare inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod då upphovsrättsersättningarna inkasserades anses ersättningarna vara upphovsrättsersättningar som inte kan fördelas, förutsatt att den kollektiva förvaltningsorganisationen har vidtagit tillräckliga åtgärder för att identifiera rättsinnehavarna i enlighet med 26 §. Ersättningar som inte kan fördelas får därefter användas i enlighet med vad den kollektiva förvaltningsorganisationens stämma beslutar. De olika beräkningsgrunderna för när rätten till ersättning förfaller i de båda lagarna har lett till osäkerhet om när rätten till ersättning förfaller och när ersättningar som inte kan fördelas kan användas för andra ändamål.
Genom ändringen förtydligas förhållandet mellan upphovsrättslagen och lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och säkerställs att minimitiden enligt lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt uppnås. Tiden för att kräva ersättning kan bli oskäligt kort beräknad enligt lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt eftersom det i fråga om avtalslicenser mycket väl är möjligt att ersättning för användning betalas redan innan användningen av verket börjar, i synnerhet när upphovsmannen enligt lag inte har förbudsrätt. I allmänhet blir upphovsmannen medveten om användningen av ett verk först efter det att verket har använts. Enligt den föreslagna bestämmelsen förfaller således rätten till ersättning antingen inom tre år efter utgången av det kalenderår under vilket verket har använts eller inom tre år efter utgången av det räkenskapsår under vilket ersättningen för användningen av verket inkasserades, beroende på vilket som inträffar senast.
Enligt förslaget föreskrivs det i 4 mom. om förutsättningarna för att en avtalslicensorganisation ska kunna godkännas. I den gällande lagen föreskrivs det om saken i 2 mom. Formuleringssättet i momentet ändras så att förutsättningarna för godkännande anges i form av en förteckning.
Det föreslås att i första punkt 4 mom. föreskrivs att organisationen ska vara tillräckligt representativ med stöd av sådana fullmakter av upphovsmännen som avses i 5 § 2 mom. i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt i fråga om upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område ska bedömas avseende den typ av verk och de rättigheter som avtalet gäller.
I gällande 26 § 1 mom. uttrycks kriteriet för representativitet genom förutsättningen att organisationen ska representera ett flertal upphovsmän till i Finland använda verk inom detta område. I artikel 12 i direktivet förutsätts det att bedömningen av organisationens representativitet ska grunda sig på fullmakter som upphovsmännen har gett organisationen avseende typerna av verk eller rättigheterna i fråga.
Det föreslås att bestämmelserna om bedömning av organisationens representativitet ska kvalificeras att motsvara de förutsättningar som avses i 5 § 2 mom. i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt samt artikel 12.3 i direktivet så att organisationen ska vara tillräckligt representativ med stöd av sådana fullmakter av upphovsmännen som avses i 5 § 2 mom. i lagen om kollektiv förvaltning. Dessutom skulle det kriterier kvarstå enligt vilken bedömningen av representativiteten görs i fråga om upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område.
Om ministeriet inte får tillräcklig information om organisationens representativitet, är det inte möjligt att på det sätt som förutsätts i direktivet säkerställa att endast en sådan organisation som kan anses vara representativ med stöd av fullmakter av upphovsmännen och med beaktande av typerna av verk och de tillämpliga rättigheterna godkänns som avtalslicensorganisation.
Med fullmakter av upphovsmännen jämställs också sådana avtal som ingåtts med en annan kollektiv förvaltningsorganisation med stöd av vilka en kollektiv förvaltningsorganisation som ansöker om att bli avtalslicensorganisation har fått tillstånd av den andra kollektiva förvaltningsorganisationen att företräda rättsinnehavarna i organisationen.
I 4 mom. 1 punkten föreslås en förutsättning att organisationen i samband med ansökan ska lämna undervisnings- och kulturministeriet tillräckliga uppgifter för bedömning av sin representativitet.
De föreslagna 2—3 punkterna i momentet innehåller i sak de bestämmelser som redan finns i den gällande lagen.
Enligt föreslagna 5 mom. ska organisationen lägga fram en plan för hur upphovsmännen informeras om de licenser som organisationen beviljar, möjligheten att hos organisationen ansöka om ersättning för användning av verk och rätten att förbjuda användning av verk.
När det gäller informationsskyldigheten förutsätts det i artikel 12.3 led d i direktivet att upphovsmännen, innan verken används med stöd av en licens som beviljats organisationen, under en rimlig tidsperiod informeras om organisationens möjlighet att bevilja licens i enlighet med nationell lagstiftning och direktivet samt om upphovsmannens möjlighet att använda sin förbudsrätt.
I bestämmelsen i direktivet beaktas inte de situationer där man i Finland använder avtalslicenssystemet så att upphovsmännen inte har förbudsrätt. I de situationer där upphovsmännen inte har förbudsrätt kan det i praktiken inte heller ställas som villkor för godkännande av avtalslicensorganisation att åtgärder för att informera om förbudsrätt ska vidtas. Enligt lagen har upphovsmännen däremot också i dessa fall rätt till ersättning och det finns skäl att informera om ansökan av ersättning på behörigt sätt. Vilka informationsåtgärder som i varje enskilt fall kan anses lämpliga beror på den användning som avtalslicensen gäller. Enligt direktivet ska informationsåtgärderna vara effektiva utan krav på att varje rättsinnehavare ska informeras personligen.
Begreppen i momentet ändras också så att de motsvarar de termer som används i de andra momenten.
Enligt 6 mom. ska det när flera kollektiva förvaltningsorganisationer godkänns att bevilja tillstånd till en viss användning av verk vid behov i besluten om godkännande säkerställas att tillstånden beviljas samtidigt och på villkor som är förenliga med varandra. I beslutet om godkännande kan på avtalslicensorganisationen också ställas villkor som generellt styr avtalsverksamheten. I den gällande lagen ingår dessa bestämmelser i paragrafens 2 mom.
Det föreslås att 3 mom. i den gällande lagen blir ett nytt 7 mom.
Till 8 mom. momentet fogas dessutom en förtydligande bestämmelse enligt vilken avtalslicensorganisationen dessutom ska iaktta vad som i övrigt föreskrivs om kollektiva förvaltningsorganisationers verksamhet i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.
De föreslagna tilläggen grundar sig på artikel 12.
27 §.Allmänna bestämmelser om överlåtelse. I hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. görs de ändringar som bestämmelserna om upphovsmännens ställning i avtalssituationer i artiklarna 18—23 i direktivet förutsätter.
I 3 mom. ingår en hänvisningsbestämmelse till de paragrafer där det föreskrivs om överlåtelse av upphovsrätt i vissa fall. Enligt momentet tillämpas 30—40 och 40 b §, som innehåller bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt, endast om inte något annat har avtalats. I hänvisningsbestämmelserna föreslås en teknisk ändring så att de nya 30 a och 30 b § inte ingår i uppräkningen av paragrafer. Enligt 3 mom. föreskrivs det om överlåtelse av upphovsrätt i vissa fall i 30, 31—40 och 40 b §.
I fråga om de föreslagna nya 28 a och 30 a § föreskrivs det att paragraferna är tvingande bestämmelser och att avvikelse från de rättigheter som anges i dem inte får göras genom avtal.
Avvikelse från vad som föreskrivs om återkallande av överlåtelse av rättigheter i 30 b § får göras endast om avtalsvillkoren för överlåtelsen grundar sig på ett kollektivt avtal. Bestämmelsen grundar sig på artikel 22.5 i direktivet.
I det föreslagna 27 § 3 mom. föreskrivs det dessutom att rättigheterna enligt 28 a, 30 a och 30 b § inte tillämpas på upphovsmän till datorprogram enligt artikel 2 i datorprogramdirektivet (2009/24/EG). Bestämmelsen grundar sig på artikel 23.2 i direktivet.
28 a §.Rätt till lämplig och proportionell ersättning. Det föreslås att det till lagen fogas en ny bestämmelse enligt vilken upphovsmannen har rätt till lämplig och proportionell ersättning när han eller hon överlåter ensamrätt eller exklusiv rätt att utnyttja ett verk.
Enligt artikel 18.1 i direktivet har upphovsmän och utövande konstnärer rätt till lämplig och proportionerlig ersättning för utnyttjande av sina verk.
Enligt skäl 72 är upphovsmän och utövande konstnärer oftast i en svagare förhandlingsposition när de licensierar eller överlåter sina rättigheter, även genom sina egna företag. Genom en uttrycklig bestämmelse stöds upphovsmännen vid förhandlingarna om ersättning och säkerställs att det i avtalssituationen görs en bedömning av ersättningens lämplighet och proportionalitet.
Av skäl 73 i direktivet framgår det att när ersättningen bestäms ska man beakta upphovsmannens bidrag till verket i sin helhet och alla andra omständigheter i det enskilda fallet, till exempel praxis på marknaden eller det faktiska utnyttjandet av verket.
I artikel 18.2 ges medlemsstaterna handlingsutrymme att använda olika mekanismer. Man ska beakta principen om avtalsfrihet och en lämplig balans mellan rättigheter och intressen. Avtalsfrihet är huvudprincipen även i fortsättningen. I avtalssituationer kan avtalsparterna också överväga kollektiva avtal med bestämmelser om nivån på ersättningarna. Sådana mekanismer för att fastställa ersättningsnivån kan inte på ett bindande sätt införas på lagnivå. Balans mellan rättigheter och intressen uppnås genom förhandlingar mellan parterna.
Ersättningarna till upphovsmannen kan vara fasta belopp och engångsbelopp eller grunda sig på användningsgraden för verket, såsom i allmänhet är fallet i fråga om så kallade royaltyavtal. Det är också möjligt att ersättningarna betalas i form av lön eller att de ingår i lönen. Ersättningarna kan också vara kombinationer av lön och ersättningar som bestäms på något annat sätt.
Direktivet utesluter inte i sig att också engångsersättningar i vissa situationer anses vara lämpliga och proportionella, men detta får enligt direktivet inte vara huvudregeln. Ersättningar som baserar sig på royaltyavtal ökar i allmänhet enligt verkets kommersiella framgång. Sådana avtal förutsätter en detaljerad redovisning i enlighet med 30 a §.
29 §.Jämkning av oskäliga avtalsvillkor som gäller överlåtelse av upphovsrätt. I den gällande lagen ingår en bestämmelse som uppfyller förutsättningarna i direktivet och med stöd av vilken det är möjligt att i efterhand jämka inte bara ersättningar utan också vilka andra avtalsvillkor som helst som gäller överlåtelse av rättigheter. Bestämmelsen kompletteras av den allmänna bestämmelsen om jämkning av avtalsvillkor i 36 § i rättshandlingslagen. Vid bedömningen av om ett villkor är oskäligt ska avtalets innehåll i dess helhet, parternas ställning när avtalet ingicks och förhållandena därefter samt övriga omständigheter beaktas.
I 2 mom. föreslås i enlighet med artikel 20 ett omnämnande om att det vid bedömningen av om avtalsvillkoren är oskäliga ska fästas uppmärksamhet också vid verkets kommersiella värde och sättet att bestämma ersättningen samt upphovsmannens bidrag i skapandet av verket som helhet.
Eftersom direktivet tillåter nationellt handlingsutrymme föreslås en bestämmelse om att vid en helhetsbedömning ska det även beaktas hur verket används och i vilken omfattning.
Beaktandet av upphovsmannens bidrag i skapandet av ett verk som helhet gäller i allmänhet situationer där verket har flera upphovsmän. Då är det klart att verkets alla upphovsmän ska behandlas lika och att den ersättning som upphovsmännen får ska stå i rätt proportion till deras bidrag i skapandet av verket. Ibland kan det vara svårt att fastställa ett verks kommersiella värde. Fastställandet av värdet har ett nära samband med sättet att bestämma ersättning, vilket i sin tur baserar sig på hur verket används och i vilken omfattning.
Artikel 20 gäller mekanismer för jämkning av ersättningar i efterhand, det vill säga jämkning av ersättningar till följd av förändrade förhållanden. Direktivet innehåller bestämmelser om rätten till ytterligare ersättning i situationer där det inte finns något kollektivt avtal om jämkning av avtalsvillkoren. Enligt slutet av artikel 20.1 har upphovsmän och utövande konstnärer eller deras representanter rätt att göra anspråk på ytterligare, lämplig och skälig ersättning från den part med vilken de ingått ett avtal om utnyttjande av deras rättigheter, eller från dem till vilka den partens rätt har övergått, om den ursprungligen överenskomna ersättningen visar sig vara oproportionellt låg i förhållande till alla senare relevanta direkta och indirekta intäkter som härrör från utnyttjandet av verken eller framförandena. Behov för lagrändring finns inte till denna del då upphovsrättslagens bestämmelse om jämkning av oskäliga avtalsvillkor tillämpas oberoende av om det finns ett kollektivt avtal om saken.
Enligt artikel 20.2 i direktivet ska bestämmelsen om jämkning inte gälla för avtal som ingåtts av enheter som definieras i artikel 3 a och b i direktiv 2014/26/EU om kollektiv förvaltning av upphovsrätt eller av andra enheter som redan omfattas av de nationella regler som genomför det direktivet. Det föreslås ingen uttrycklig bestämmelse om detta i lagen.
Genom de ändringar som föreslås i paragrafen genomförs artikel 20 i direktivet.
30 a §.Redovisning om utnyttjande av verk. Den föreslagna nya paragrafen innehåller bestämmelser om den ursprungliga upphovsmannens rätt att få en redovisning om utnyttjande av ett verk. Enligt 1 mom. har den ursprungliga upphovsmannen rätt att regelbundet, minst en gång per år, få aktuell, relevant och uttömmande information om utnyttjandet av hans eller hennes verk av den till vilken upphovsmannen har överlåtit sina rättigheter eller en exklusiv licens.
Med den ursprungliga upphovsman som nämns i 1 mom. avses den som har skapat verket. Det uttryck som används i paragrafen innebär att rätten att få en redovisning inte övergår med överlåtelsen av upphovsrätten till den som mottar överlåtelsen. Enligt momentet gäller rätten att få utredning upphovsmannens avtalsparter eller förvärvare av rättigheter.
Enligt skäl 72 och 75 i direktivet behöver upphovsmännen information för att kunna bedöma det ekonomiska värdet av utnyttjandet av sina verk. Enligt direktivet ska åtgärderna säkerställa en hög transparens när det gäller typ av utnyttjande, samtliga intäkter som genererats och all ersättning som ska betalas till upphovsmannen.
Avsikten är att säkerställa att upphovsmannen får en sanningsenlig redovisning för olika typer av intäkter från utnyttjande så länge utnyttjandet pågår, även i fråga om globalt utnyttjande. Enligt direktivet uppstår det inte ett behov av information när utnyttjandet har upphört eller när upphovsmannen eller den utövande konstnären har beviljat en licens till allmänheten utan ersättning. Rätten att få en redovisning gäller alltså inte enstaka användningstillfällen där rätten att utnyttja ett verk har överlåtits genom en engångsersättning.
En redovisning ska lämnas om mottagaren av överlåtelsen har haft inkomster av utnyttjandet av verket eller om den ersättning som betalas till upphovsmannen beror på i vilken omfattning verket används. Om användaren inte har haft några inkomster av utnyttjandet av verket eller om den ersättning som betalas till upphovsmannen inte är beroende av omfattningen av verkets användning, kan redovisningen inte innehålla uppgifter som är av betydelse för upphovsmannen.
Redovisningen ska innehålla information om intäkter som genererats vid utnyttjandet av verket och om den ersättning som ska betalas till upphovsmannen när det gäller alla typer av utnyttjande. En redovisning om utnyttjandet av ett verk innefattar också uppgifter om hur mycket verket utnyttjas i fråga om alla typer av utnyttjande. Rätten att få en redovisning gäller såväl överlåtelse mot vederlag som överlåtelse utan vederlag.
I 2 mom. föreskrivs det att vid bedömningen av omfattningen av skyldigheten att lämna redovisning beaktas särdragen och förfarandena samt kollektivavtalen och eventuella andra relevanta kollektiva avtal inom varje sektor, befintliga rapporteringsmetoder, den administrativa börda som lämnandet av redovisning medför samt alla andra omständigheter som inverkar på bedömningen.
Hur redovisningen ska lämnas ska i allmänhet avtalas i detalj i avtalet om överlåtelse av upphovsrätt. Ett avtalsvillkor enligt vilket upphovsmannen avstår från sin rätt till redovisning enligt paragrafen ska dock vara ogiltigt. I vissa fall kan man i ett kollektivavtal ha kommit överens om lämnandet av redovisning på ett mer ingående sätt än i arbetsavtalet, varvid man kan stödja sig på bestämmelserna i kollektivavtalet. Utgångpunkten är att de villkor för lämnande av utredning som anges i kollektivavtal eller andra kollektiva avtal ska anses vara lämpliga. Enligt bestämmelsen ska också alla andra omständigheter som inverkar på bedömningen av saken beaktas.
Det är således fråga om en omfattande helhetsbedömning som parterna förutsätts göra för att direktivets syfte ska uppnås. Bestämmelsen har karaktären av en generalklausul som ska tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen. I sista hand ska innehållet i skyldigheten grunda sig på en bedömning från fall till fall.
I 3 mom. föreskrivs det om sådana situationer där lämnandet av uppgifter skulle medföra en oskälig ekonomisk belastning. I dessa situationer får redovisningen begränsas till vad som rimligen kan förväntas. Bestämmelsen motsvarar slutet av artikel 19.3 i direktivet där det konstateras att mot bakgrund av de intäkter som utnyttjandet av verket eller framförandet genererar kan kravet begränsas till de typer av information och den informationsnivå som rimligen kan förväntas i sådana fall. Om till exempel utnyttjandet inte har genererat intäkter, räcker det med att användaren underrättar upphovsmannen om detta. Enbart den omständigheten att utnyttjandet av ett verk inte ger någon vinst vid en viss tidpunkt kan dock inte utgöra grund för att avstå från att lämna en redovisning. Den föreslagna bestämmelsen innebär för mottagaren av överlåtelsen en skyldighet att iaktta öppenhet i fråga om utnyttjandet av verket.
Enligt 4 mom. föreligger inte skyldighet enligt 1 mom. om upphovsmannens bidrag med beaktande av verket som helhet inte är betydande. Den skyldighet att iaktta öppenhet som anges i artikel 19 i direktivet ska tillämpas endast när det är fråga om rättigheter av upphovsrättslig betydelse. Rätt att få uppgifter uppkommer dock trots detta, om upphovsmannen visar att han eller hon behöver uppgifterna för jämkning av ersättning i enlighet med 29 §. Även när en engångsersättning har betalats för utnyttjande av ett verk i ett icke-kommersiellt syfte och lämnandet av redovisning i enlighet med 3 mom. skulle medföra en oskälig ekonomisk belastning kan en redovisning krävas, om det behövs för att framställa ett krav på jämkning.
Enligt skäl 75 i direktivet bör personuppgifter, som kontaktuppgifter och ersättningssummor, som behövs för att hålla upphovsmän och utövande konstnärer informerade med avseende på utnyttjandet av deras verk och framföranden, behandlas av personer som måste följa kravet på transparens i enlighet med artikel 6.1 c i förordning (EU) 2016/679, det vill säga behandling av personuppgifter är tillåten för att fullgöra en rättslig förpliktelse.
Enligt 5 mom. har upphovsmannen rätt att begära en redovisning av den till vilken avtalsparten har överlåtit rättigheterna, om upphovsmannens avtalspart efter överlåtelsen inte kan fullgöra sin skyldighet enligt 1 mom. att lämna en redovisning. Uppgifterna kan lämnas antingen till upphovsmannen direkt eller via upphovsmannens avtalspart. Upphovsmannen har rätt att av avtalsparten få kontaktuppgifter till mottagaren av överlåtelsen för begäran om information.
I vissa situationer kan den som lämnar redovisningen ha behov av att skydda sin företagshemlighet, och därför kan han eller hon inte förutsättas lämna mycket detaljerade uppgifter till upphovsmannens avtalspart. Därför är det viktigt att mottagaren av överlåtelsen, om denne så önskar, kan lämna uppgifterna direkt till upphovsmannen. Det är dock i allmänhet mest ändamålsenligt att upphovsmannens avtalspart ombesörjer att redovisningen lämnas till upphovsmannen. Huvudprincipen bör därför vara att redovisningen lämnas av upphovsmannens avtalspart.
Enligt 6 mom. får upphovsmannen inte obehörigen röja eller använda uppgifter om företagshemligheter som den som lämnat utredningen har specificerat som företagshemlighet. I momentet avses en företagshemlighet som definieras i 2 § 1 punkten i lagen om företagshemligheter (595/2018) och som användaren har specificerat. Upphovsmannen har rätt att bevara och använda de erhållna uppgifterna under hela den tid som verket utnyttjas och under en rimlig tid efter det, om detta behövs för jämkning av ersättningen. Genom bestämmelsen samordnas å ena sidan upphovsmannens rätt till redovisning i enlighet med upphovsmannens intressen och å andra sidan rätten till skydd för företagshemligheter för den som kommersiellt utnyttjar verket. I bestämmelsen skyddas upphovsmannens intressen genom att det förutsätts att den som lämnar redovisningen ska specificera vilka uppgifter som omfattas av företagshemligheten. All information om utnyttjande av ett verk kan inte betraktas som en företagshemlighet.
I 7 mom. föreslås en hänvisning till den gällande 35 § om bokförläggare och till förläggarens skyldigheter enligt paragrafen med avseende på upplaga och redovisning
Den föreslagna bestämmelsen ska även tillämpas på utövande konstnärers rättigheter. I 45 § 5 mom. har det tagits in en hänvisningsbestämmelse om detta.
Genom paragrafen genomförs artikel 19 i direktivet.
30 b §.Återkallande av överlåtelse av rättigheter. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om upphovsmannens rätt att återkalla överlåtelse av rättigheter när verket inte har utnyttjats.
Enligt 1 mom. får upphovsmannen återkalla överlåtelsen av rättigheter, om ett verk i fråga om vilket upphovsmannen har överfört ensamrätten eller en exklusiv licens inte har utnyttjats inom en rimlig tidsperiod från det att avtalet om överlåtelse av rättigheter ingicks. Alternativt kan upphovsmannen besluta att överlåtelsens exklusiva karaktär upphör när rätten till återkallande uppstår föreslås bero på vad som ska anses rimligt inom varje sektor med hänsyn till dess särdrag och förfaranden. Enligt direktivet får återkallandemekanismen föreskrivas i nationell rätt på ett flexibelt sätt. Rätt till återkallande föreligger därmed när verket inte alls har utnyttjats, men även när verket har utnyttjats men senare än vad upphovsmannen hade skäl att förvänta sig på basis av praxis inom sektorn.
Enligt slutet av momentet ska ett verk utnyttjas inom en rimlig tidsperiod från det att avtalet om överlåtelse av rättigheter ingicks. Om upphovsmannen anser att en rimlig tid har förflutit och verket inte har utnyttjats, ska upphovsmannen kräva att mottagaren av överlåtelsen börjar utnyttja verket. Det föreslås att mottagaren av överlåtelsen ska ha 6 månader på sig att börja utnyttja verket. Om verket inte har utnyttjats inom denna tid har upphovsmannen rätt att återkalla överlåtelsen av rättigheterna eller besluta att överlåtelsens exklusiva karaktär upphör. Upphovsmannen har då rätt att behålla sitt arvode. Bestämmelsen om upphovsmannens rätt att behålla sitt arvode motsvarar bestämmelserna om återkallande av överlåtelse av rättigheter i vissa fall i den gällande lagen.
Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att upphovsmannens avtalspart inte kan köpa ensamrätt till ett verk i syfte att hindra att verket kommer på marknaden, vilket har en negativ inverkan såväl på upphovsmännens yttrandefrihet och möjligheter att idka sin näring som på tillgången till verken.
I 2 mom. föreskrivs det att om två eller flera upphovsmän har skapat ett verk tillsammans ska de tillsammans utöva sin rätt att återkalla överlåtelsen av upphovsrätten. Rätten till återkallande gäller både situationer där ett verk har flera upphovsmän och situationer där flera utövande konstnärer deltar i en film- eller televisionsproduktion.
Enligt 3 mom. första meningen tillämpas bestämmelserna i 1 mom. inte på verk som skapats för att uppfylla ett villkor i arbets- eller tjänsteförhållande, eftersom rätten att återkalla överöverlåtelsen passar dåligt ihop med arbets- och tjänsteförhållanden. Direktivet nämner inte uttryckligen sådana situationer. Direktivet ger dock nationellt handlingsutrymme att föreskriva att vissa rättsinnehavare står utanför rätten till återkallande av överlåtelse eller att utfärda närmare bestämmelser om situationer där ett verk har framställts av flera personer gemensamt. Verk som skapats i ett anställningsförhållande uppkommer ofta i samarbete mellan flera upphovsmän. Dessutom vid samordning av arbetsrätt och upphovsrätt uppstår det situationer där rätten till återkallande inte är motiverad, eftersom det skapande arbetet baserar sig på omständigheter som arbetsgivaren har bestämmande inflytande över. I en situation där det inom den kreativa branschen skulle uppstå en olik behandling av upphovsmän eller utövande konstnärer som står i anställningsförhållande och som arbetar på frilansbasis, är det möjligt att komma överens om något annat genom en kollektiv överenskommelse. Bestämmelser om detta föreslås i 4 mom.
Enligt senare delen av 3 mom. tillämpas bestämmelsen inte heller när det faktum att rättigheterna inte har utnyttjats till övervägande del beror på omständigheter som upphovsmannen rimligen kan förväntas avhjälpa. Det är då fråga om omständigheter som upphovsmannen har bestämmande inflytande över eller omständigheter som inverkar på utnyttjandet av verket eller utgör hinder för utnyttjandet.
Enligt 4 mom. får avvikelse från rätten till återkallande göras, om avtalsvillkoren grundar sig på ett kollektivt avtal. Genom bestämmelserna i momentet strävar man efter att erkänna betydelsen av kollektiva avtal också med avseende på rätten till återkallande.
I hänvisningsbestämmelsen i 5 mom. föreskrivs det att 1—4 mom. överlåtelse av rättigheter som gäller framförande eller utgivning av ett verk tillämpas även vad som föreskrivs i 30, 33 och 34 §.
Enligt den sista meningen i 5 mom. tillämpas på hävning av avtal som gäller filmverk vad som föreskrivs i 40 §. Filmverk är förknippade med många särdrag och därför finns det skäl att bibehålla bestämmelserna i gällande 40 §. Vanligen är det mycket dyrt att producera filmverk och det förutsätter utöver anskaffning av finansiering även många andra förberedelser, bland annat anställning av den personal som behövs för produktionen av filmen. Det framgår också av artikel 22 i direktivet att när det gäller återkallande av rättigheter kan olika bestämmelser tillämpas på olika typer av verk.
Genom bestämmelsen samordnas de gällande och de nya bestämmelserna om återkallande av överlåtelse av rättigheter.
Den föreslagna bestämmelsen ska även tillämpas på utövande konstnärers rättigheter. I 45 § 5 mom. har det tagits in en hänvisningsbestämmelse om detta.
Genom paragrafen genomförs artikel 22 i direktivet.
45 §.Utövande konstnär. Paragrafen föreslås bli ändrad så att utövande konstnärers rättigheter till framföranden som tagits upp på bild- och ljudupptagningar förenhetligas och slås samman till en enda bestämmelse i 2 mom. I 1 och 6 mom. föreslås inga ändringar.
Efter ändringen omfattar ensamrätten för utövande konstnärer som uppträder på en bildupptagning på motsvarande sätt som för utövande konstnärer som uppträder på en ljudupptagning även offentliga framföranden av upptagna framföranden och annan överföring till allmänheten än sådan som sker på begäran.
I fortsättningen har således alla utövande konstnärer, såsom musiker, skådespelare och dansare, samma rättigheter till upptagningar av sina framföranden. Dessa rättigheter omfattar ensamrätt att överföra upptagningen på en anordning genom vilken den kan återges samt ensamrätt att göra upptagna framföranden tillgängliga för allmänheten, offentligt framförande av upptagningen till en vid framförandet närvarande publik, överföring av upptagningen till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, vilket även omfattar överföring av verket på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, samt spridning av exemplar av upptagningen till allmänheten. Eftersom skyddet för ljudupptagningar och bildupptagningar då i princip är detsamma både i fråga om tid och omfattning, föreskrivs det om skyddet i en och samma bestämmelse i 2 mom.
I 4 och 5 mom. kvarstår de gällande bestämmelserna om separata skyddstider för ljud- och bildupptagningar som ges ut eller görs tillgängliga för allmänheten på annat sätt än genom spridning av exemplar av upptagningen och innan 50 år har förflutit från det år då framförandet ägde rum. Direktiv 2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (skyddstidsdirektivet), ändrat genom direktiv 2011/77/EU, förutsätter en längre skyddstid för framföranden som tagits upp på ljudupptagningar än framföranden som tagits upp på bildupptagningar. Eftersom de föreslagna ändringarna innebär att alla utövande konstnärers rättigheter motsvarar varandra kan bestämmelser om olika skyddstider för upptagningar utfärdas i ett nytt 3 mom. i stället för i nuvarande 4 och 5 mom. Nuvarande 6 och 7 mom. blir 4 och 5 mom.
För att paragrafens hänvisningsbestämmelse i det föreslagna 5 mom. ska motsvara de föreslagna ändringarna görs en teknisk ändring i bestämmelsen genom en hänvisning till 1—3 mom. Till momentet fogas också hänvisningar till 13 b, 16 g, 16 h, 23 a , 30 a och 30 b §. Den nya 13 b § gäller användning av verk för text och datautvinning. De nya 16 g och 16 h § gäller användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner med stöd av avtalslicens eller inskränkning i upphovsrätten. Den nya 23 a § gäller användning av verk i parodier, karikatyrer och pastischer i enlighet med god sed.
46 §.Producent av ljudupptagning. I 3 mom. införs en hänvisning till 13 b, 16 g, 16 h och 23 a §. Den nya 13 b § gäller användning av verk för text och datautvinning och 16 g och 16 h § gäller användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner med stöd av avtalslicens eller inskränkningar i upphovsrätten. Den nya 23 a § gäller användning av verk i parodier, karikatyrer och pastischer i enlighet med god sed.
46 a §.Producent av bildupptagning. I 3 mom. införs en hänvisning till 13 b, 16 g, 16 h och 23 a §. Den nya 13 b § gäller användning av verk för text och datautvinning och 16 g och 16 h § gäller användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner med stöd av avtalslicens eller inskränkningar i upphovsrätten. Den nya 23 a § gäller användning av verk i parodier, karikatyrer och pastischer i enlighet med god sed.
47 §.Användning av ljudupptagningar och av musikupptagningar med visuella element. Hänvisningen i 1 mom. till 45 § 2 och 4 mom. föreslås bli ändrad till en hänvisning till 45 § 2 och 3 mom. Det är fråga om en teknisk ändring på grund av en ändring av strukturen i 45 §.
Till 4 mom. fogas en hänvisning till den nya 23 a §. Av förarbetena till det gällande momentet framgår enligt RP 28/2004 rd att det ”med hänvisningarna till 21, 22 och 25 b § klargörs att för användning av fonogram i de i inskränkningsbestämmelserna avsedda fall inte ska uppstå en rätt till ersättning”. Genom en hänvisning till den nya 23 a § förtydligas det att en producent eller utövande konstnär inte har rätt till ersättning när ett framförande som är en parodi, karikatyr eller pastisch används vid sådant offentligt framförande, sådan ursprunglig överföring till allmänheten eller sådan vidaresändning som avses i 47 §
48 §.Radio- och televisionsföretag. I paragrafen föreskrivs det om sändarföretagens rättigheter i förhållande till sina utsändningar. I 4 mom. finns en uppräkning av de bestämmelser i lagen som på motsvarande sätt tillämpas på sändarföretagens rättigheter.
I slutet av momentet föreskrivs det att på vidaresändningar via kabel tillämpas dessutom på motsvarande sätt 25 h § 1 mom. och 25 i § 1 mom. På utsändningar med ursprung i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet tillämpas på motsvarande sätt 25 h § 3 mom.
Denna bestämmelse har kanaliserat rätten till vidaresändning av inhemska sändarföretags utsändningar via kollektiv förvaltning. I fråga om utsändningar med ursprung i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har bestämmelsen inneburit att dessa sändarföretag måste inhämta tillstånd för vidaresändning samtidigt med andra behövliga tillstånd. Bestämmelsens formulering har dikterats av minimikraven i satellit- och kabeldirektivet.
Enligt artikel 7 i direktivet om onlinesändningar får medlemsstaterna föreskriva att samma bestämmelser är tillämpliga på situationer där både den ursprungliga sändningen och vidaresändningen äger rum inom deras territorium. Detta föreskrivs i den föreslagna 25 h §. Artikel 10 i satellit- och kabeldirektivet och artikel 5 i direktivet om onlinesändningar förutsätter att kollektiv förvaltning av rättigheter inte tillämpas på sändarföretagens rättigheter. Således bör det också i fråga om inhemska sändarföretag föreskrivas att tillstånd till vidaresändning ska inhämtas skilt av varje sändarföretag. I fråga om utsändningar med ursprung i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har detta redan säkerställts.
Det föreslås att bestämmelsen om vidaresändning via kabel stryks i fråga om 25 h § 3 mom. och ersätts i hänvisningsbestämmelsen med en hänvisning till tillämpningen av 25 h § 3 mom. I enlighet med 25 h § 3 mom. ska sändarföretagets tillstånd till vidaresändning av en utsändning beviljas samtidigt som tillstånd av upphovsmännen enligt avtalslicensbestämmelsen i 25 h § 1 mom.
Genom den föreslagna ändringen är bestämmelsen således neutral i förhållande till den teknik som används vid vidaresändning. Vidaresändning kan utföras med hjälp av vilken teknik som helst.
Hänvisningen till 25 i § 1 mom. om vidaresändning via ledning (kabel) av program som omfattas av distributionsskyldigheten föreslås kvarstå i 48 § 4 mom. Direktivet förutsätter inga ändringar vare sig i 25 i § eller i hänvisningsbestämmelsen i 48 § 4 mom. om tillämpningen av den på sändarföretag.
I 54 § finns en bestämmelse om avgörande av meningsskiljaktigheter genom skiljeförfarande, om sändarföretaget utan grundad anledning förbjuder vidaresändning eller ställer oskäliga villkor för sändandet.
Genom dessa ändringar genomförs artikel 5.1 i direktivet om onlinesändningar och artikel 10 i satellit- och kabeldirektivet.
49 §.Framställare av kataloger och databaser. Till 3 mom. fogas hänvisningar till 13 b, 14 a, 16 g och 16 h §. Den nya 13 b § gäller användning av verk för text och datautvinning, 14 a § gäller användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning och 16 g och 16 h § gäller användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner med stöd av avtalslicens eller inskränkningar i upphovsrätten.
49 a §.Fotograf. Till 3 mom. fogas hänvisningar till 13 b, 14 a, 16 g, 16 h och 23 a §. Den nya 13 b § gäller användning av verk för text och datautvinning, 14 a § gäller användning av verk i illustrativt syfte inom undervisning och 16 g och 16 h § gäller användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner med stöd av avtalslicens eller inskränkningar i upphovsrätten. Hänvisningen till 23 a § gäller användning i parodier. Hänvisningen till 27—29 § ersätts med en hänvisning till 27, 28 och 29 §. Upphovsmännen till fotografiska verk har rätt till lämplig och proportionell ersättning med stöd av 28 a §, vilken dock enligt förslaget inte ska tillämpas på sådana fotografer som avses i 49 a §.
Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där området för skydd av närstående rättigheter för fotografer begränsas.
Det föreslås att en fotograf inte ska ha i 1 mom. avsedd rätt till ett fotografi av ett bildkonstverk, om skyddstiden för verket har löpt ut. Bestämmelserna i paragrafen är tillämpliga på fotografier där man traditionellt använt ljuskänsligt material för att skapa bilderna. Vid framställningen av fotografier används i dag huvudsakligen digital teknik. På motsvarande sätt som i fråga om fotografiska verk avses i 49 a § med fotografi även mångfaldigande av verk som kan jämföras med fotografering.
Bestämmelsen tillämpas på fotografiska verk och andra bildkonstverk. Till bildkonstverk räknas åtminstone fotografiska verk, målningar, skulpturer, grafiska verk och reliefer såsom medaljer och mynt. Till bildkonstverk hör även verk i textiltryck, vävda konstverk och mosaikverk samt sådana glas- och keramikarbeten som kan betraktas som bildkonstverk.
Genom bestämmelsen i det nya 4 mom. genomförs artikel 14 i direktivet.
50 §.Förläggare av presspublikationer. Enligt förslaget ska den nuvarande bestämmelsen i 50 § om skydd för pressmeddelanden slopas. I stället föreskrivs det om skydd för förläggares närstående rättigheter och genom de nya bestämmelserna genomförs artikel 15 i direktivet, som syftar till att förenhetliga det rättsliga skyddet för tidningar och tidskrifter. Enligt skäl 55 i direktivet måste utgivares organisatoriska och finansiella bidrag till produktion av presspublikationer erkännas och främjas ytterligare. Det är således fråga om ett harmoniserat nytt rättsligt skydd för förläggare av presspublikationer på unionsnivå.
Enligt skäl 54 till direktivet är syftet med skyddsformen att skydda utgivare av presspublikationer mot återanvändning i tjänster för mediebevakning och nyhetsaggregatorer, där återanvändning av presspublikationer är ett viktigt inslag i affärsmodellen och en betydande inkomstkälla.
Enligt 1 mom. har förläggaren av en presspublikation uteslutande rätt att bestämma om framställning av exemplar av sin publikation eller av delar av den (utdrag) och om överföring av dem till allmänheten i förvärvssyfte på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Enligt skäl 55 är det nödvändigt att på unionsnivå skapa ett harmoniserat rättsligt skydd för presspublikationer när det gäller onlineanvändning av informationssamhällets tjänsteleverantörer.
Skyddet är avsett att gälla tjänster som uttryckligen tillhandahålls i ett datanät. Med tjänster avses enligt skäl 55 tjänster för onlineanvändning av informationssamhällets tjänsteleverantörer i enlighet med vad som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Enligt artikel 2.5 i direktivet avses med ”informationssamhällets tjänster” tjänster i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535. Sådana tjänster är alla tjänster som tillhandahålls på distans i elektronisk form på personlig begäran av mottagaren av tjänsten och för vilka det vanligtvis betalas en ersättning.
Begreppet utgivare av presspublikationer bör enligt sista delen i ingressen 55 i det direktiv som nu ska genomföras förstås så att det innefattar tjänsteleverantörer, till exempel nyhetsutgivare eller nyhetsbyråer, när de ger ut presspublikationer i enlighet med vad som avses i detta direktiv.
Skyddet för förläggare av presspublikationer gäller såväl användning av en presspublikation i sin helhet som användning av delar av den i enlighet med 1 mom. Exemplar av material som behandlas och ställs till kundernas förfogande framställs till exempel inom mediebevakning och i nyhetsaggregatorer ofta i stor skala. Enligt Europeiska kommissionens bakgrundsutredningar för direktivet räcker detta för många användare, och de går inte till ursprungskällan för att läsa artiklarna.
Enligt 2 mom. tillämpas den rätt som föreskrivs i 1 mom. inte på 1) enskilda användares privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer, 2) hyperlänkar, 3) enskilda ord i, eller mycket korta utdrag ur, en presspublikation.
Genom bestämmelsen i 2 mom. 1 punkten genomförs artikel 15.1 andra stycket i direktivet, enligt vilket den uteslutande rätten inte gäller för enskilda användares privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer. För tillämpningen av bestämmelsen i fråga saknar det betydelse vilken webbplats eller tjänst som används för att överföra tidningar eller tidskrifter eller delar av dem till allmänheten. Bestämmelsen gäller till exempel användning på Twitter eller i en Facebook-grupp för att utöva en enskilds yttrandefrihet, liksom också annan onlineanvändning i annat än kommersiellt syfte.
Enligt 2 mom. 2 punkten tillämpas uteslutande rätt inte på hyperlänkning. Således gäller den uteslutande rätten inte tillgängliggörande av tidningar och tidskrifter för allmänheten genom hyperlänkning. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.1 tredje stycket i direktivet.
Däremot tillämpas bestämmelsen när man använder sökmotorer på internet som indexerar och kopierar presspublikationers webbplatser. Söktjänsterna kan vara specialiserade på mediebevakning och nyhetsaggregatorer. Till den del som allmänna sökmotorer producerar motsvarande resultat omfattas de också av bestämmelsens tillämpningsområde.
Enligt 3 punkten omfattas enstaka ord och mycket korta utdrag inte av skyddet i enlighet med artikel 15.1 fjärde stycket i direktivet. I skäl 58 i direktivet anges det att det inte är troligt att användning av enskilda ord i, eller mycket korta utdrag ur, presspublikationer av informationssamhällets tjänsteleverantörer skulle undergräva de investeringar i produktion av innehåll som gjorts av utgivare av presspublikationer. Därför bör det fastställas att användning av enskilda ord i, eller mycket korta utdrag ur, presspublikationer inte bör ingå i tillämpningsområdet för de rättigheter som fastställs i detta direktiv. I skäl 57 preciseras att skyddet inte får utvidgas till att gälla rena fakta som rapporteras av presspublikationen.
I lagen föreslås inga bestämmelser om vad som avses med ”ett mycket kort utdrag”, som enligt förslaget inte ska omfattas av skyddet. I lagen föreslås till exempel inte hur många tecken som får användas fritt. Saken är beroende av rättspraxis. Avsikten är inte heller att tidningsrubriker, även om de är mycket korta, kategoriskt inte ska omfattas av skyddet. Rubrikerna är viktiga och kommersiellt betydelsefulla element i presspublikationer.
Enligt 3 mom. avses med presspublikation en samling av i huvudsak litterära verk av journalistiskt slag, som inte publiceras för vetenskapliga eller akademiska ändamål. Dessutom förutsätts det att 1) presspublikationen utgör ett enskilt nummer av en periodiskt utgiven eller regelbundet uppdaterad presspublikation under en gemensam titel, 2) presspublikationen har till syfte att informera allmänheten om nyheter eller andra teman, och 3) presspublikationen har förmedlats till allmänheten i vilket medium som helst på initiativ av en förläggare och under dennes redaktionella ansvar och kontroll.
Enligt skäl 55 och 56 i direktivet inkluderar de presspublikationer som bör omfattas av skyddet till exempel dags-, vecko- eller månadstidningar av allmänt eller särskilt intresse, inbegripet abonnemangsbaserade tidskrifter, samt nyhetswebbplatser. Däremot bör skyddet inte gälla webbplatser, till exempel bloggar, som publicerar information i samband med verksamhet där ingen tjänsteleverantör, såsom en nyhetsutgivare, är initiativtagare till eller har redaktionellt ansvar respektive kontroll över verksamheten. Enligt skäl 56 bör inte heller periodiska publikationer som ges ut för vetenskapliga eller akademiska ändamål, såsom vetenskapliga tidskrifter, omfattas av skyddet.
Skyddet för förläggare av presspublikationer förutsätter inte att en publikation eller en del av den enligt en upphovsrättslig bedömning är självständig och originell, vilka utgör de nationella förutsättningarna för skydd för verk. Som presspublikationer betraktas såväl tryckta publikationer som nätpublikationer, men den uteslutande rätten gäller endast informationssamhällets tjänsteleverantörers onlineanvändning av tidningar och tidskrifter.
Skyddet omfattar inte heller framställning av exemplar av presspublikationer genom tryckning eller genom andra metoder för framställning eller spridning av sådana exemplar, men förläggare av tidningar eller tidskrifter kan även i fortsättningen förhindra sådan användning med stöd av uteslutande rätt som förvärvats av upphovsmän och andra rättsinnehavare.
Enligt 4 mom. ska förläggarens närstående rättigheter inte tillämpas på användning av ett verk eller något annat skyddat objekt som ingår i en presspublikation när upphovsmannen till verket eller en innehavare av närstående rättigheter har gett sitt tillstånd till användningen. I en situation där upphovsmannen har beviljat en förläggare av presspublikationer icke-exklusiv rätt, det vill säga licens som inte är exklusiv, att använda ett verk har upphovsmannen rätt att bevilja även andra användare tillstånd att använda verket. För att skydda dessa användare mot krav från tidnings- eller tidskriftsförläggaren är det nödvändigt att föreskriva att användning som sker med stöd av upphovsmannens tillstånd inte ska anses kränka förläggarens närstående rättigheter, även om verket också ingår i en tidning eller tidskrift som någon annan förläggare av presspublikationer gett ut eller används på något annat sätt. I de fall då upphovsmannen har gett en förläggare av presspublikationer uteslutande rätt att använda ett verk har upphovsmannen inte rätt att förfoga över verket. Bestämmelsen grundar sig på artikel 15.2 andra stycket i direktivet.
Enligt bestämmelsen tillämpas den uteslutande rätten för tidnings- och tidskriftsförläggare inte på verk eller av närstående rättigheter skyddade objekt som ingår i en presspublikation och vars skyddstid har löpt ut. Denna bestämmelse grundar sig på den sista delen av artikel 15.2 andra stycket.
I 5 mom. föreskrivs om skyddstiden för närstående rättigheter för förläggare av presspublikationer. Enligt bestämmelsen gäller den rätt som föreskrivs för förläggare av presspublikationer tills två år har förflutit från utgången av det år då presspublikationen publicerades. Skyddstiden räknas således från den tidpunkt då en nyhetsartikel eller något annan artikel som ingår i en presspublikation har publicerats i publikationen.
Enligt 6 mom. påverkar skyddet för förläggare av presspublikationer inte den rätt som upphovsmannen eller en innehavare av närstående rättigheter enligt upphovsrättslagen har till ett verk som ingår i en presspublikation. Skyddsformen påverkar således inte i fråga om verk som ingår i en presspublikation det skydd som föreskrivs i upphovsrättslagen för fotografier, ljud- och bildupptagningar eller utövande konstnärers framföranden. De närstående rättigheterna för förläggare av presspublikationer påverkar således inte till exempel skyddstiden för självständiga och originella verk som ingår i en tidning eller tidskrift eller upphovsmannens rätt att förfoga över verket. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15.2 första stycket i direktivet.
Enligt 7 mom. har upphovsmannen till ett verk som ingår i en presspublikation eller innehavaren av rättigheter till ett objekt som skyddas av närstående rättighet rätt till en lämplig andel av de inkomster som förläggaren får av utövandet av den rätt som avses i 1 mom. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att den ekonomiska nytta som användningen av tidningar och tidskrifter medför fördelas mellan både förläggare och upphovsmän. Om förläggaren beviljar tillstånd att använda en presspublikation utan ersättning, kommer inte heller upphovsmännen att få extra inkomster av informationssamhällets tjänsteleverantörers användning av publikationen.
Enligt 8 mom. tillämpas bestämmelserna i 11, 11 a, 13 b, 16, 16 f—16 j, 17 a—17 d, 22, 23, 23 a § och 25 c § i tillämpliga delar på den rätt som avses i 1 mom. I fråga om bestämmelserna om inskränkning av upphovsrätten innebär detta att de inskränkningsbestämmelser som räknas upp i momentet även är tillämpliga på användning av skyddade objekt i fråga om förläggare av presspublikationer. Enligt skäl 57 i direktivet bör de rättigheter som tillkommer förläggare av presspublikationer enligt detta direktiv också omfattas av samma bestämmelser om inskränkningar som ska tillämpas enligt direktiv 2001/29/EG, inbegripet den inskränkning i fråga om citat för användning i kritik eller recensioner som föreskrivs i artikel 5.3 d i det direktivet.
För att underlätta administrationen av förläggares rätt och av upphovsrätten till verk som ingår i presspublikationer och av andra skyddade objekts närstående rättigheter föreslås en ny avtalslicensbestämmelse i 25 n §. Det föreslås att i sista meningen av 8 mom. görs en hänvisning även till rätten av föreläggare av presspublikationer. Rättsinnehavarna kan, om de så önskar, använda sig av denna mekanism för beviljande av licenser. I samband med beviljandet av licenser kan det också avtalas om ersättningar för användningen.
Enligt direktivet tillämpas skyddet av presspublikationer inte på presspublikationer som har publicerats första gången före den 6 juni 2019. Bestämmelsen om detta har tagits till övergångsbestämmelserna.
50 c §.Användning av verk som skyddats med tekniska åtgärder. I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det att när ett verk som skyddas med effektiva tekniska åtgärder lagligen innehas eller är tillgängligt för användaren, får verket oavsett skyddet för de tekniska åtgärderna användas med iakttagande av vissa begränsningar. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det ska det vara möjligt att använda verket inte bara för utnyttjande av de inskränkningar i upphovsrätten som för närvarande nämns i paragrafen utan också för att utnyttja följande inskränkningar i upphovsrätten: för text och datautvinning enligt 13 b §, för användning i illustrativt syfte inom undervisning enligt 14 a § och för användning av utgångna verk i arkiv och i för allmänheten öppna bibliotek och museer enligt 16 h §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 7 i direktivet.
50 f §.Direktinjicering. I artikel 8.1 i direktivet om onlinesändningar regleras det fall att ett sändarföretag överför sina programbärande signaler till en signaldistributör utan att självt samtidigt sända dessa programbärande signaler till allmänheten. Det är fråga om en sändningsmetod som i direktivet om onlinesändningar kallas direktinjicering och som det inte tidigare har funnits några bestämmelser om i Europeiska unionens lagstiftning.
Enligt definitionen i artikel 2.4 i direktivet om onlinesändningar avses med direktinjicering en teknisk process genom vilken ett sändarföretag överför sina programbärande signaler till en annan organisation än ett sändarföretag på ett sådant sätt att de programbärande signalerna inte är tillgängliga för allmänheten under överföringen.
I artikel 8.1 föreskrivs det att i sådana fall ska sändarföretaget och signaldistributören anses delta i en enda överföring till allmänheten. För detta krävs det enligt samma bestämmelse tillstånd från rättsinnehavarna. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att rättsinnehavarna får en skälig ersättning för användning av skyddade objekt för sådan överföring till allmänheten.
Enligt skäl 20 deltar sändarföretagen och signaldistributörerna i överföringen till allmänheten med sina respektive bidrag. De bör därför erhålla rättsinnehavarens tillstånd för sitt specifika bidrag till denna enda överföring till allmänheten. Enligt samma skäl bör dock detta deltagande av två parter i en enda överföring till allmänheten inte ge upphov till gemensamt ansvar för sändarföretaget och signaldistributören.
I skäl 20 anges också att medlemsstaterna bör ha frihet att på nationell nivå föreskriva ordningen för att erhålla tillstånd för en sådan enda överföring till allmänheten, inbegripet de relevanta betalningar som ska göras till berörda rättsinnehavare. I detta sammanhang bör sändarföretagets och signaldistributörens respektive sätt att utnyttja av de verk och av närstående rättigheter skyddade objekt som rör denna enda överföring till allmänheten beaktas.
Signaldistributörerna ställs, liksom operatörerna av vidaresändningstjänster, inför den avsevärda börda som klareringen av rättigheter utgör, med undantag för avseende de rättigheter som innehas av sändarföretagen. Därför bör medlemsstaterna enligt skäl 20 tillåtas att föreskriva att signaldistributörer ska kunna dra nytta av en mekanism för obligatorisk kollektiv förvaltning av rättigheter för sina sändningar, på samma sätt och i samma utsträckning som operatörer av vidaresändningstjänster.
I slutet av skäl 20 påminns att där signaldistributörer enbart tillhandahåller sändarföretagen ”tekniska resurser”, i den mening som avses i rättspraxis från Europeiska unionens domstol, för att säkerställa att signaldistributörer mottar, eller för att förbättra mottagandet av, sändningen, bör signaldistributörerna inte anses delta i en specifik överföring till allmänheten.
I 50 f § i upphovsrättslagen föreslås en ny bestämmelse där det föreskrivs om direktinjicering och om den rättsliga bedömningen av metoden.
Genom bestämmelsen undanröjs eventuella rättsliga oklarheter om huruvida det här är fråga om två upphovsrättsligt relevanta handlingar. Eftersom sändarföretagets och distributörsföretagets handling utgör en upphovsrättsligt relevant handling, det vill säga överföring till allmänheten, måste tillstånd fås av rättsinnehavarna för båda företagens handling.
Företagen har alltså inte gemensamt ansvar för en enda överföring till allmänheten. Företagen har upphovsrättsligt ansvar gentemot upphovsmännen i fråga om sin andel av den helhet som företagen tillsammans tillgängliggör för allmänheten.
I skäl 21 i direktivet om onlinesändningar förklaras skillnaden mellan direktinjicering och vidaresändning. I skälet anges att ”När sändarföretag överför sina programbärande signaler direkt till allmänheten, och därigenom genomför en ursprunglig sändning, och samtidigt även överför dessa signaler till andra företag genom den tekniska processen direktinjicering, till exempel för att säkerställa signalernas kvalitet för vidaresändningar, utgör sändningarna från dessa andra företag en separat överföring till allmänheten, vid sidan av den som sändarföretaget genomför. I dessa situationer bör de bestämmelser om vidaresändning som fastställs i detta direktiv och i direktiv 93/83/EEG, i dess ändrade lydelse enligt detta direktiv, gälla.”
Sändningsverksamhet som baserar sig på den tekniska processen direktinjicering finns inte för närvarande i Finland. I 2 kap. föreslås en ny bestämmelse om avtalslicens i 25 m § som syftar till är att underlätta förvärv av rättigheter för överföring genom direktinjicering.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 8.1 i direktivet om onlinesändningar.
54 §.Skiljeförfarande. I 54 § finns bestämmelser om avgörande av meningsskiljaktigheter genom skiljeförfarande i de fall som anges i bestämmelserna.
Det föreslås att 1 mom. 5 punkten ändras så att ordet ”via kabel” stryks i samband med vidaresändning samt bestämmelsen om att utsändningen ska ha sitt ursprung i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelsen föreslås samtidigt bli förtydligad så att det är helt klart att skiljeförfarande kan gälla på samma villkor både meningsskiljaktigheter om beviljande av tillstånd av upphovsmännen och meningsskiljaktigheter om beviljande av tillstånd av sändarföretaget. Tillstånd kan beviljas genom skiljeförfarande, om avtalslicensorganisationen eller sändarföretaget eller båda utan grundad anledning förbjuder vidaresändning eller ställer oskäliga villkor för sändandet.
Det föreslås att hänvisningen till vidaresändning via kabel stryks. Hänvisningen till beviljande av tillstånd med stöd av 25 h § 2 mom. föreslås bli ersatt med en hänvisning till 25 h § 1 mom., som är den grundläggande bestämmelsen om beviljande av tillstånd för vidaresändning.
Genom denna ändring gäller bestämmelsen tydligt beviljande av tillstånd för vidaresändning både i fråga om avtalslicensorganisationer och i fråga om sändarföretag. Bestämmelsen ska tillämpas när det är fråga om beviljande av i 26 § avsett tillstånd för samtidig och oförändrad vidaresändning av radio- eller televisionsutsändning med stöd av 25 h § 1 mom. och villkoren för detta eller beviljande av tillstånd i enlighet med 48 § 1 mom. och villkoren för detta.
Den begränsning av bestämmelsens tillämpningsområde enligt vilken utsändningen ska ha sitt ursprung i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet föreslås likaså bli slopad. Bestämmelsen är således tillämplig på avgörande av meningsskiljaktigheter om vidaresändning av utsändningar både i fråga om utsändningar från Finland och i fråga om utsändningar från andra stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detta motsvarar de förslag på andra ställen i denna proposition som gäller ändring av tillämpningsområdet för bestämmelserna om vidaresändning.
Det föreslås en precisering också i den sista delen av 5 punkten, som gäller beviljande av tillstånd så att skiljemännen kan bevilja tillstånd, om avtalslicensorganisationen eller sändarföretaget utan grundad anledning förbjuder vidaresändning eller ställer oskäliga villkor för sändandet.
I 4 mom. föreskrivs det om verkan av ett tillstånd som beviljas genom skiljeförfarande. Det föreslås att 4 mom. ändras så att hänvisningen till 25 h § 1 eller 2 mom. ändras till en hänvisning enbart till 25 h § 1 mom. Hänvisningen till ett tillstånd som beviljats i enlighet med 48 § 1 mom. ersätts med en hänvisning till tillstånd som beviljats med stöd av bestämmelsen och villkoren i den.
54 a §.Undervisningsverksamhet i förvärvssyfte. Det föreslås att paragrafen ändras så att det till paragrafen fogas en hänvisning till de bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten där rättigheter har inskränkts till förmån för undervisningsverksamhet. Dessa bestämmelser är 14 § 2 och 3 mom., 14 a § 1 mom. och 21 § 1 mom. Samtidigt föreslås det att avtalslicensbestämmelserna i 13 § och 14 § 1 mom. som är tillämpliga på undervisningsverksamhet lämnas utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Avtalslicenser som inte berörs av villkoren om icke-kommersiellt syfte enligt artikel 5.1 i direktivet kunde användas även för undervisningsverksamhet i förvärvssyfte.
55 a §.Definition. I paragrafen definieras de tjänsteleverantörer med upphovsrättsligt ansvar som omfattas av bestämmelserna i 6 a kap.
Enligt paragrafen avses med tjänsteleverantör en onlineleverantör av delningstjänster för innehåll enligt definitionen i artikel 2.6 i direktivet. Enligt definitionen i direktivet avses med onlineleverantör av delningstjänster för innehåll en leverantör av en av informationssamhällets tjänster ”som har som huvudsyfte eller ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddade verk eller andra skyddade alster som laddats upp av dess användare, som leverantören ordnar och marknadsför i vinstsyfte”. I detta kapitel används termen ”tjänsteleverantör”. Med hänvisningen i definitionen i direktivet till andra skyddade alster avses vissa objekt som omfattas av närstående rättigheter. Bestämmelser om tillämpningen av det nya 6 a kap. på objekt som omfattas av närstående rättigheter finns i 55 m § genom en hänvisning till 5 kap.
Förteckningen över kriterier i definitionen är kumulativ: vid bedömningen av om det är fråga om en tjänsteleverantör som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i 6 a kap. ska alla kriterier uppfyllas.
Enligt skäl 62 i direktivet har en sådan tjänsteleverantörs som huvudsyfte att lagra upphovsrättsskyddat innehåll och ge användarna möjlighet att ladda upp och dela en stor mängd av detta innehåll, i syfte att direkt eller indirekt generera vinst. Tjänsteleverantörerna främjar och marknadsför innehåll genom att organisera innehållet i tjänsterna i avsikt att locka en större publik och genom att inkludera riktad marknadsföring.
Enligt skäl 63 bör man vid bedömningen av tjänsteleverantörens huvudsakliga syfte att lagra och överföra till allmänheten ”en stor mängd upphovsrättskyddat innehåll” ta hänsyn till en kombination av faktorer, till exempel tjänstens publik och antalet filer med upphovsrättsskyddat innehåll som tjänstens användare laddat upp.
Dessa tjänster spelar en viktig roll på innehållsmarknaden online genom att de konkurrerar om samma användargrupper med andra onlinetjänster för innehåll, till exempel sådana tjänster för streamning av ljudfiler och videor i vilka användarna av tjänsten inte har lagrat innehåll.
Skillnaden jämfört med innehållstjänster online, där det innehåll som erbjuds baserar sig på tjänsteleverantörens val, är att en onlineleverantör av delningstjänster för innehåll inte väljer aktivt på förhand de innehåll som erbjuds i tjänsten, utan användarna av tjänsten ansvarar för valet av de innehåll som ska erbjudas i tjänsten och för lagringen av dem. Situationen är i huvudsak densamma också i fråga om både reklamfinansierade och avgiftsbelagda innehållstjänster. Även om onlinetjänster för delning av innehåll i allmänhet är avgiftsfria för användarna, utesluter direktivet inte möjligheten att en sådan tjänst kan ta ut en avgift av användarna för användning av tjänsten.
Enligt skäl 62 i direktivet kan tjänster som har något annat huvudsakligt syfte inte betraktas som onlinetjänster för delning av innehåll. Som exempel på tjänster som inte omfattas av tillämpningsområdet nämns i artikel 2.6 och skäl 62 i direktivet tjänster för elektronisk kommunikation, molntjänster för företag, molntjänster som ger konsumenterna möjlighet att ladda upp innehåll för eget bruk och näthandelsplatser. Handelsplatsernas huvudsakliga verksamhet är i allmänhet detaljhandel på nätet som inte inbegriper tillgång till upphovsrättsligt skyddat innehåll. Enligt artikel 2.6 i direktivet ska definitionen inte heller omfatta leverantörer av tjänster som plattformar för utveckling och delning av programvara med öppen källkod, fillagringsplatser för vetenskapligt och pedagogiskt material utan vinstsyfte samt onlineencyklopedier utan vinstsyfte.
De föreslagna bestämmelserna i 6 a kap. tillämpas inte heller på tjänsteleverantörer vars huvudsakliga syfte är att bedriva eller underlätta upphovsrättslig piratkopiering.
Förteckningen i direktivet över tjänster som inte omfattas av definitionen av onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll är inte uttömmande. Bedömningen av om det är fråga om en tjänsteleverantör som omfattas av tillämpningsområdet för 6 a kap. ska göras från fall till fall utifrån kriterierna i definitionen.
Onlinetjänster för delning av innehåll bör begreppsmässigt hållas åtskilda även från sådana i 25 l § i upphovsrättslagen avsedda tjänster för nätlagring av tv-program, som till sin karaktär är innehållstjänster online och inte onlinetjänster för delning av innehåll.
Med användare avses privatpersoner som lagrar innehåll i tjänsten. Innehållet kan ha producerats av användarna själva eller bestå helt eller delvis av upphovsrättsligt skyddade verk som har skapats av andra. Bestämmelserna i detta kapitel gäller särskilt innehåll som användare lagrat i en tjänst, som omfattas av rättigheter som tillkommer tredje part och som det inte har beviljats tillstånd att använda.
Den föreslagna bestämmelsen genomför artikel 2.6 i direktivet.
55 b §.Rättsliga utgångspunkter. I 1 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 17.1 i direktivet om de rättsliga utgångspunkter som en i 55 a § avsedd tjänsteleverantörs upphovsrättsliga ansvar grundar sig på. Artikel 17.1 första stycket i direktivet förutsätter att det i upphovsrättslagen fastställs att när verk lagras i en tjänst som tillhandahålls av en sådan tjänsteleverantör som definieras i 55 a § ska tjänsteleverantören överföra verken till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Tjänsteleverantören ger allmänheten tillgång till upphovsrättsskyddade verk som laddats upp av användarna. Bestämmelser om de rättigheter som ska tillämpas på beviljande av tillgång finns i artikel 3 i informationssamhällsdirektivet (2001/29/EG).
Genom regleringen fastställs det att de tjänsteleverantörer som avses i direktivet är skyldiga att inhämta tillstånd för sin verksamhet. I de föreslagna bestämmelserna beaktas i 55 e § användarnas möjlighet att använda verk med stöd av de föreskrivna inskränkningarna i upphovsrätten. Detta har betydelse med tanke på om användarna ska få tillstånd av rättsinnehavaren och betala ersättning till rättsinnehavaren för användningen av verket.
I enlighet med skäl 64 i direktivet utför de tjänsteleverantörer som anges i 55 a § en överföring till allmänheten eller ger allmänheten tillgång till upphovsrättsskyddade verk som användarna laddar upp. Tjänsteleverantören är således skyldig att inhämta tillstånd för användning av verk i tjänsten av berörda rättsinnehavare. De nu aktuella nya bestämmelserna är separata och påverkar inte begreppen överföring till allmänheten eller tillgängliggörande för allmänheten, som fastställts på ett annat ställe i unionsrätten, och de påverkar inte heller en eventuell tillämpning av artiklarna 3.1 och 3.2 i direktiv 2001/29/EG på andra tjänsteleverantörer som använder upphovsrättskyddat innehåll.
Enligt 2 mom. är tjänsteleverantörerna skyldiga att inhämta de tillstånd som behövs. Om relevanta rättigheterna till det innehåll som laddats upp i tjänsten inte har erhållits, är tjänsteleverantören ansvarig för kränkningen av upphovsrätten. Tjänsteleverantören kan befrias från ansvar på särskilda villkor som närmare anges i 55 c § 1 mom. Bestämmelsen motsvarar artikel 17.1 första stycket i direktivet.
I 3 mom. föreskrivs det att när tjänsteleverantören har fått upphovsmännens tillstånd, inbegriper tillståndet även tjänsteanvändarnas åtgärder när dessa lagrar verk för överföring till allmänheten. Detta tillämpas dock inte när användaren av tjänsten agerar i förvärvssyfte eller när användarens verksamhet genererar betydande inkomster. Bestämmelsen motsvarar artikel 17.1 andra stycket i direktivet. En sådan användare av tjänsten ansvarar för sin egen verksamhet och ska själv inhämta tillstånd för verksamheten av upphovsmännen eller den organisation som förvaltar rättigheter.
Enligt artikel 17.3 och skäl 65 i direktivet ska den ansvarsbegränsning som fastställs i artikel 14.1 i direktiv 2000/31/EG inte gälla ovan avsedda överföring till eller tillgängliggörande för allmänheten. I bestämmelsen föreskrivs det om ansvarsfrihet på vissa villkor för de tjänsteleverantörer som avses i det berörda direktivet. Detta hindrar inte tillämpning av bestämmelserna om ansvarsfrihet i det direktivet på tjänsteleverantörer i situationer som inte omfattas av detta direktiv. Det bör också noteras att det inom Europeiska unionen bereds en ny rättsakt om digitala tjänster, som efter att den trätt i kraft eventuellt också påverkar 184 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I propositionen föreslås ett tillägg om saken 184 a § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.
Den föreslagna bestämmelsen genomför artikel 17.1 första och andra stycket i direktivet.
55 c §.Tjänsteleverantörens ansvar och ansvarsfrihet. Tjänsteleverantören ansvarar enligt det föreslagna 55 c § 1 mom. för användningen av ett verk för överföring till allmänheten enligt 2 § i upphovsrättslagen, om tjänsteleverantören inte har tillstånd att använda verket för detta ändamål. Tjänsteleverantörens handlingsskyldighet gäller först och främst inhämtande av tillstånd. Tjänsteleverantören befrias inte från ansvar om leverantören inte har gjort vad denne har kunnat för att inhämta tillstånd. Tjänsteleverantören är ytterligare skyldig att vidta åtgärder i två fall. Leverantören ska göra vad den kan efter att ha mottagit en begäran av upphovsmannen om att allmänhetens åtkomst ska förhindras eller att ett verk ska avlägsnas.
Enligt bestämmelsen kan en tjänsteleverantör befrias från detta ansvar, om tjänsteleverantören i enlighet med 1 mom. 1 punkten har gjort vad den har kunnat för att få ett tillstånd som avses i 55 b § 2 mom.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om situationer där upphovsmannen på förhand vill förhindra att vissa verk laddas upp i tjänsten. Med upphovsman avses också den till vilken upphovsmannen har överlåtit sina rättigheter eller som upphovsmannen har bemyndigat att handla för dennes räkning. En sådan begäran om förhindrande ska innehålla information som är relevant och nödvändig för tjänsteleverantören. Detta innebär att tjänsteleverantören är skyldig att göra vad den kan för att i enlighet med höga branschstandarder för god yrkessed säkerställa att det verk eller de verk som begäran gäller inte blir tillgängliga för allmänheten.
Tjänsteleverantören är skyldig att vidta åtgärder för att förhindra åtkomst till ett verk när upphovsmannen har lämnat sådana uppgifter att tjänsteleverantören på förhand kan identifiera det upphovsrättsskyddade verket i tjänsten redan innan verket laddas upp i tjänsten.
Handlingsskyldighet uppkommer när upphovsmannen har gett tjänsteleverantören relevant och nödvändig information om de verk till vilka åtkomst ska förhindras. Med denna information avses sådan information med hjälp av vilken tjänsteleverantören kan göra verken otillgängliga, såsom identifieringsmaterial för verk, det vill säga en så kallad referensfil, som är verket som sådant i digital form. För identifiering av ett verk räcker det även med metadata med hjälp av vilka verket och upphovsmannen kan identifieras.
I 1 mom. 3 punkten föreskrivs det om situationer där ett verk redan är tillgängligt i tjänsten och upphovsmannen vill förhindra åtkomst till verket. Upphovsmannen ska lämna tjänsteleverantören en begäran om avlägsnande i form av en tillräckligt välgrundad underrättelse. Tjänsteleverantören ska efter att ha fått underrättelsen utan dröjsmål vidta åtgärder för att avlägsna det aktuella verket från sina webbsidor. Tjänsteleverantören ska också göra vad den kan för att motverka framtida uppladdning av verket.
En tillräckligt välgrundad underrättelse ska, liksom en begäran om förhindrande av åtkomst som görs på förhand, innehålla de uppgifter som behövs för identifiering av det verk eller de verk som begäran om avlägsnande gäller.
Såväl begäran om förhindrande av åtkomst som begäran om avlägsnande kan framställas på upphovsmannens vägnar också av den som har rätt att handla för upphovsmannens räkning. Om upphovsrätten har övergått till någon annan, kan krav i princip framställas av den till vilken upphovsrätten har övergått. Upphovsmannen har också kunnat bemyndiga någon annan, till exempel en kollektiv förvaltningsorganisation eller någon annan tjänsteleverantör som tjänar upphovsmännens intressen, att bevaka upphovsmannens rättigheter.
I skäl 66 konstateras det att de åtgärder som vidtas av tjänsteleverantörer i samarbete med rättsinnehavarna inte bör leda till att tillgång till icke-intrångsgörande innehåll hindras. Sådant innehåll är till exempel verk i fråga om vilka avtal har ingåtts mellan tjänsteleverantören eller användaren och rättsinnehavaren eller verk som får användas med stöd av en inskränkningsbestämmelse som gäller upphovsrätten eller de närstående rättigheterna.
Den identifiering av verk som förutsätts för förhindrande av åtkomst till eller avlägsnande av sådana skyddade verk som avses i 1 mom. 2 och 3 punkten är ett av de viktigaste tillämpningsområdena för ny teknik. De krav som gäller identifieringen av upphovsmän och verk och de tekniska systemen för identifiering utvecklas i snabb takt. I praktiken innebär detta bland annat att feltoleransegenskaperna hos de identifieringsverktyg som tjänsteleverantörerna använder förbättras. Detta minskar antalet fall där en version av ett verk i tjänsteleverantörens tjänst avviker från identifieringsfilen på ett sätt som identifieringssystemet inte upptäcker, vilket medför att fel verk identifieras. Tjänsteleverantören ska avlägsna ett verk i tjänsten när identifieringsuppgifterna är tillräckliga med tanke på den identifieringsteknik som används och det inte råder något tvivel i fråga om identifieringen av verket. Den information som behövs för att identifiera ett verk behöver inte vara identisk med ett verk i tjänsten, det räcker med att man kan sluta sig till att det är fråga om samma verk.
I 2 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om de ovan beskrivna skyldigheterna är proportionerliga. Bakgrunden till detta är att skyldigheterna enligt artikel 17.4 i direktivet enligt punkt 5 ska vara proportionerliga och förenliga med proportionalitetsprincipen i Europeiska unionens lagstiftning.
I momentet föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om tjänsteleverantören har fullgjort sina skyldigheter enligt 1 mom. i ljuset av proportionalitetsprincipen. Vid bedömningen av proportionaliteten ska enligt artikel 17.5 led a hänsyn tas till typen av tjänst, publiken och tjänstens omfattning samt vilken typ av verk eller andra alster som har laddats upp av användarna av tjänsten och enligt led b ska tillgången till lämpliga och effektiva medel och tjänsteleverantörernas kostnad för dem beaktas. Förteckningen i direktivet är inte uttömmande. De omständigheter som nämns i direktivet räknas upp i det föreslagna 55 c § 2 mom.
Med bedömningskriterierna i 2 mom. eftersträvas i enlighet med direktivet en balans mellan å ena sidan upphovsmannens egendomsskydd och å andra sidan tjänsteleverantörernas näringsfrihet, så att tjänsteleverantörernas handlingsskyldighet förblir skälig.
Eftersom förteckningen över de omständigheter som ska beaktas inte är uttömmande, kan domstolen också beakta alla andra omständigheter som påverkar skyldigheternas proportionalitet.
Ju mer allmän en viss typ av material är i en tjänst, desto mer motiverat är det att förvänta sig att tjänsteleverantören vidtar åtgärder för att bland typen av material i fråga identifiera sådant material till vilket upphovsmannen har begärt att åtkomst förhindras eller att det avlägsnas. Det kan inte förutsättas att en tjänsteleverantör som specialiserat sig enbart på delning av fotografier skaffar system som gör det möjligt att identifiera och förhindra åtkomst till exempel ljudfiler.
Vid en bedömning av om skyldigheterna är proportionerliga kan det också anses vara av betydelse att upphovsmannen har lämnat tjänsteleverantören tillräckliga och relevanta uppgifter för att verket ska kunna identifieras när en användare av tjänsten försöker ladda upp verket i tjänsten.
Vid bedömningen ska enligt 2 mom. 2 punkten beaktas tillgången till lämpliga och effektiva medel för att omöjliggöra åtkomst till verk och tjänsteleverantörernas kostnad för dessa.
Tillgången till tekniska system för identifiering av innehåll kan variera beroende på typen av material. Exempelvis är de lösningar som möjliggör identifiering av material som kränker upphovsrätten för närvarande mer avancerade när det gäller ljudupptagningar än till exempel den teknik som används för att identifiera text som kränker upphovsrätten. Tillgången till och kostnaderna för denna teknik kan vara betydande uttryckligen ur tjänsteleverantörens synvinkel, och därför måste man bedöma proportionaliteten i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av skyldigheterna också i ljuset av de rättigheter som tryggas i grundlagen.
Omständigheter som också kan beaktas vid bedömningen av proportionaliteten kan vara till exempel praxis som eventuellt utvecklas inom en bransch, eventuella rekommendationer från Europeiska kommissionen eller uppförandekoder för en bransch samt andra aspekter som inverkar på tolkningen av vilka krav som rimligen kan ställas när det gäller tjänsteleverantörernas skyldigheter.
Paragrafen grundar sig på artiklarna 17.4 och 17.5 i direktivet.
55 d §.Tillämpning på vissa tjänsteleverantörers verksamhet. I paragrafen föreskrivs det om tillämpningen av tjänsteleverantörens skyldigheter enligt 55 c § 1 mom. 2 och 3 punkten i vissa situationer. Syftet med dessa bestämmelser är att lätta på nämnda skyldigheter för nya tjänsteleverantörer, om deras omsättning understiger det belopp som anges i paragrafen.
Enligt paragrafen är de lindrigare skyldigheterna tillämpliga, om tjänsteleverantörens tjänster har varit tillgängliga för allmänheten i mindre än tre år och har en årsomsättning på mindre än 10 miljoner euro. Detta gränsvärde beräknas i enlighet med kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Sådana tjänsteleverantörer är inte skyldiga att på förhand förhindra åtkomst enligt 55 c 1 mom. 2 punkten och inte heller att motverka framtida uppladdning av verk enligt slutet av 3 punkten.
Sådana nystartade företag och andra små tjänsteleverantörer ska dock fortfarande vara skyldiga att i enlighet med 55 c § 1 mom. 1 punkten göra vad de kan för att få tillstånd att använda ett verk i tjänsten och, om tillstånd inte har getts, förhindra tillgång till materialet eller avlägsna det när upphovsmannen har framställt en begäran om avlägsnande av verket i enlighet med 3 punkten.
Enligt sista meningen i paragrafen tillämpas skyldigheterna dock fullt ut, om tjänsteleverantörens tjänster har ett månatligt genomsnitt på över fem miljoner unika besökare.
Enligt skäl 67 i direktivet är avsikten att beakta det specifika fallet med nystartade företag som arbetar med användaruppladdning för utveckling av nya affärsmodeller.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 17.6 i direktivet.
55 e §.Laglig användning av verk i tjänsten. I paragrafen fastställs det att användning av verk är laglig i vissa situationer som nämns i direktivet.
Bestämmelsen hänför sig i synnerhet till begäran om förhindrande av åtkomst och begäran om avlägsnande av verk enligt det föreslagna 55 c § 1 mom. och till samarbetet mellan tjänsteleverantören och upphovsmannen för att begäran ska kunna uppfyllas. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa en laglig användning av verk och förtydliga användarnas ställning när de lagrar verk i tjänsten. I fråga om sådana begäranden om förhindrande av åtkomst till och avlägsnande av material som påstås vara felaktiga fortsätter processen först genom den mekanism för klagomål och prövning som tjänsteleverantören tillhandahåller och vid behov i ett alternativt förfarande och i sista hand i domstol.
Enligt den första meningen i paragrafen får samarbetet mellan tjänsteleverantören och upphovsmannen inte leda till att åtkomst omöjliggörs till sådana verk som en användare av tjänsten lagrat i tjänsten och vars användning inte kränker upphovsrätten.
Till dessa verk hör enligt paragrafen verk som används med stöd av en bestämmelse om inskränkning av rättigheterna i upphovsrättslagen. Alla tillämpliga inskränkningsbestämmelser ska kunna tillämpas.
Enligt den sista meningen i 1 mom. kan en användare av tjänsten lagra verk eller delar av verk som ingår i innehåll som genererats av användare åtminstone med stöd av 22 §, som gäller citering, och med stöd av den nya 23 a §, som gäller användning av verk i parodier, karikatyrer eller pastischer.
Annan laglig användning är sådan användning av innehåll som användaren av tjänsten själv har skapat och som inte innefattar verk som har framställts av andra samt användning av sådana verk som användaren har fått rättsinnehavarens tillstånd att använda. Tillåten användning är också användning av verk som inte omfattas av upphovsrätt eller som blivit upphovsrättsligt fria till exempel efter det att skyddstiden löpt ut.
Enligt 2 mom. ska tjänsteleverantören i sina villkor informera användarna om att de kan använda verk med stöd av bestämmelserna om inskränkning av upphovsrätten i denna lag.
Genom bestämmelsen genomförs artiklarna 17.7 och 17.9 tredje stycket i direktivet.
55 f §.Åtgärder för att säkerställa laglig användning. Enligt 1 mom. ska tjänsteleverantören ha förfaranden för att säkerställa att dennes åtgärder inte förhindrar laglig överföring av verk till allmänheten. Laglig användning av verk behandlas i 55 g §.
Enligt artikel 17.8 är allmän övervakningsskyldighet förbjuden. Bestämmelser om detta finns i artikel 15.1 i direktivet om elektronisk handel. Särskilda övervakningsmekanismer har dock använts och bör kunna användas. I denna bestämmelse konstateras uttryckligen endast vad som följer av förbudet mot allmän övervakning enligt den sistnämnda lagen. Detta gäller inte övervakningsskyldigheter som åläggs i särskilda fall.
Enligt 2 mom. får automatiska metoder för förhindrande användas endast när det med stor sannolikhet kan antas att det är fråga om sådan överföring av ett skyddat verk till allmänheten som kränker upphovsmannens rättigheter. Detta är fallet när rättsinnehavarna har gett tjänsteleverantören relevant och behövlig information för att identifiera och förhindra åtkomsten till skyddade verk.
55 g §.Tjänsteleverantörens skyldighet att ge information. Paragrafen innehåller en skyldighet för onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll att ge upphovsmannen tillräcklig information om hur leverantörens förfaranden fungerar med avseende på det samarbete som avses i 55 c § 1 mom. Detta gäller typen av de åtgärder som tjänsteleverantören genomför och sättet på vilket de genomförs. När avtal om beviljande av användningstillstånd ingås mellan tjänsteleverantören och upphovsmannen, ska tjänsteleverantören dessutom på upphovsmannens begäran ge information om användningen av de verk som omfattas av avtalen.
Den information som ges ska vara tillräckligt specifik för att säkerställa transparens för upphovsmannen, dock utan att tjänsteleverantörens företagshemligheter kränks. Upphovsmannen och tjänsteleverantören kan avtala bland annat om hur exakta uppgifter ska lämnas.
Genom paragrafen genomförs artikel 17.8 i direktivet.
55 h §.Mekanism för klagomål och prövning. I 1 mom. föreskrivs om tjänsteleverantörens skyldighet att erbjuda användarna av tjänsten och upphovsmannen eller den som handlar för dennes räkning effektiva och snabba metoder för att hantera meningsskiljaktigheter som gäller förhindrande av allmänhetens tillgång till material eller avlägsnande av material som användaren lagrat i tjänsten.
De metoder som tjänsteleverantören erbjuder ska möjliggöra att användaren innan eller senast i samband med att åtkomst förhindras kan ge upphovsmannen eller den som handlar för dennes räkning en utredning om de grunder enligt vilka materialet inte kränker upphovsmannens upphovsrätt. Upphovsmannen eller den som handlar för dennes räkning ska efter att ha fått användarens utredning kunna bekräfta sin begäran om att materialet ska göras oåtkomligt för allmänheten utan dröjsmål och effektivt i enlighet med 55 c § 2 mom. 3 punkten.
Enligt 2 mom. ska detta genomföras så att efter att ha fått en anmälan om avlägsnande från tjänsteleverantören ska användaren kunna ge upphovsmannen eller den som handlar för dennes räkning ett bemötande och begära rättelse. Upphovsmannen eller den som handlar för dennes räkning ska efter det tillhandahållas metoder att behandla användarens begäran om rättelse, varefter åtkomsten till materialet vid behov ska återställas i samarbete med tjänsteleverantören.
I 3 mom. föreskrivs det att om de motiveringar som upphovsmannen framfört inte är relevanta, ska det skyddade verket återbördas till tjänsten. Beslut att omöjliggöra åtkomst till eller avlägsna ett skyddat verk som lagrats i tjänsten och beslut att ett verk ska återbördas till tjänsten ska vara föremål för mänsklig granskning.
Genom bestämmelserna genomförs artikel 17.9 första och andra stycket i direktivet.
55 i §.Alternativt förfarande för att lösa meningsskiljaktigheter. I paragrafen föreslås ett nytt alternativt förfarande för att lösa upphovsrättsliga meningsskiljaktigheter mellan användaren och upphovsmannen i syfte att få en rekommendation till avgörande efter det att den mekanism för klagomål och prövning som tjänsteleverantören ska erbjuda enligt 55 h § har använts. Där har tjänsteleverantören redan behandlat de meningsskiljaktigheter mellan tjänsteanvändaren och upphovsmannen som gäller förhindrande av allmänhetens tillgång till material eller avlägsnande av material som användaren lagrat i tjänsten eller återställande av ett verk till tjänsten.
Enligt 1 mom. är förfarandet frivilligt och inte bindande för parterna. Förfarandet är avgiftsfritt för parterna och ett alternativ till det egentliga domstolsförfarandet samt till redan existerande alternativa tvistlösningsförfaranden som parterna kan använda sig av om de så vill. I fråga om stora onlinetjänster för delning av innehåll kan upphovsrättsliga meningsskiljaktigheter som gäller innehåll som laddats upp i tjänsterna gälla överföring av upphovsrättsskyddat material till allmänheten. Vid behandlingen av ärendet framhävs därför kravet på skyndsamt förfarande. Därför föreslås att ett helt elektroniskt summariskt förfarande används. Parterna ska hela tiden ha tillgång till andra egentliga rättsmedel som lagstiftningen erbjuder, såsom att föra ett ärende för behandling i ett skiljeförfarande, ett förlikningsförfarande eller i domstol. De rekommendationer som getts i förfarandet är inte överklagbara eller verkställbara.
Enligt 2 mom. för Undervisnings- och kulturministeriet en förteckning över tillgängliga ojäviga och opartiska upphovsrättssakkunniga som ska anlitas vid förfarandet och som har lovat att ge rekommendationer i frågor som gäller ovan nämnda meningsskiljaktigheter. Till dessa delar motsvarar förfarandet i huvudsak den modell som föreslås i Sveriges regerings utkast till proposition (Ds. 2021:30), med den skillnaden att uppgiften anförtroddes Patent- och registerverket som motsvarar Patent- och registerstyrelsen i Finland.
Undervisnings- och kulturministeriet är i egenskap av myndighet en opartisk och tillförlitlig instans som har de tekniska och funktionella förutsättningar som krävs för skötseln av uppgiften. Undervisnings- och kulturministeriet utnämner de sakkunniga för en viss tid på tre år. De sakkunniga är oberoende av Undervisnings- och kulturministeriet och agerar självständigt i egenskap av sakkunniga. Undervisnings- och kulturministeriet beslutar om grunderna och storleken för arvoden till de sakkunniga. Sakkunnigarbetet och de arvoden som betalas för det beror på vilken åtgärd det är fråga om. Uppgiften är en bisyssla i förhållande till de sakkunnigas huvudsyssla. Vid Undervisnings- och kulturministeriet är den ”moderator” som administrerar förfarandet en tjänsteman och lyder under tjänstemannalagstiftningen.
Undervisnings- och kulturministeriet tar via internet emot parternas framställningar om att ärenden enligt 1 mom. ska behandlas i ett alternativt förfarande och skickar inkomna ärenden elektroniskt till de sakkunniga.
Enligt 3 mom. ska en opartisk sakkunnig, efter att ha fått det avgörande enligt 55 h § som tjänsteleverantören fattat med stöd av upphovsrättslagen om förhindrande av tillgång till ett verk, avlägsnande av ett verk eller återställande av ett till en tjänst samt en parts, det vill säga användarens eller upphovsmannens, begäran om avgörande, fråga om någon av parterna motsätter sig användningen av medlingsförfarande. Om ingen av parterna motsätter sig det ska den sakkunnige bereda motparten tillfälle att bli hörd med anledning av begäran om behandling. Ärendet ska behandlas objektivt och snabbt. En opartisk upphovsrättssakkunnig ger en rekommendation till avgörande.
Vid behandlingen ska de allmänna principerna om skiljeförfarande och medling tillämpas. I enlighet med dem är en central princip i 4 mom. att den andra parten hörs, och principen ska iakttas alltid när det är möjligt genom att ge parterna möjlighet att framställa sina yrkanden och bemötanden med motivering. Parterna kan också komma överens om sina meningsskiljaktigheter under behandlingens gång. Den sakkunnige ska fråga om det finns möjlighet till förlikning i ärendet. Om överenskommelse inte nås, ska den sakkunnige ge sin motiverade rekommendation till avgörande som ska innehålla en kort rättslig expertbedömning av det ärende som tvisten gäller. I rekommendationen till avgörande ska det anges om tillgången till ett verk som användaren lagrat i tjänsten ska förhindras eller om verket ska avlägsnas eller om ett verk ska återställas till tjänsten. Den sakkunnige lämnar via det elektroniska systemet en rekommendation till avgörande till Undervisnings- och kulturministeriet, användaren av tjänsten, upphovsmannen och tjänsteleverantören. Parternas skrivelser och rekommendationen till avgörande utgör handlingar som arkiveras hos Undervisnings- och kulturministeriet.
Enligt 5 mom. finansieras kostnaderna för förfarandet enligt 1 mom. med statsmedel, med undantag för parternas egna kostnader och eventuella kostnader för ombud eller biträden.
Enligt 6 mom. utfärdas vid behov närmare bestämmelser om det alternativa förfarandet och utseendet av sakkunniga som deltar i förfarandet genom förordning av statsrådet.
Tjänsteleverantörerna är inte skyldiga att delta i förfarandet enligt denna paragraf.
Genom paragrafen genomförs den sista delen av artikel 17.9 andra stycket.
55 j §.Rätt till skäligt vederlag. I paragrafen föreslås bestämmelser om å ena sidan användarens och å andra sidan tjänsteleverantörens rätt till skäligt vederlag, om det har begärts att tillgången till ett verk i en onlinetjänst för delning av innehåll ska förhindras eller att ett verk ska avlägsnas från tjänsten utan en i upphovsrättslagen angiven grund. Skyldigheten att betala vederlag är oberoende av vållande.
Bestämmelser om tjänsteanvändarens upphovsrättsliga ansvar för överföring av ett verk till allmänheten i strid med upphovsrättslagen på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer finns i 2 § 3 mom. 1 punkten upphovsrättslagen. Bestämmelser om tjänsteleverantörens upphovsrättsliga ansvar för överföring av ett verk till allmänheten i strid med upphovsrättslagen på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer finns i den föreslagna 55 c §. Bestämmelser om vederlag och ersättning som eventuellt ska betalas till upphovsmannen i dessa situationer finns i 57 § 1, 2 och 4 mom. i upphovsrättslagen.
Enligt 1 mom. har en tjänsteleverantören eller en användare av tjänsten rätt till vederlag av upphovsmannen för ogrundat omöjliggörande av åtkomst till eller avlägsnande av ett verk från tjänsten utan en i upphovsrättslagen angiven grund.
Enligt 2 mom. ska vederlaget enligt 1 och 2 mom. ska stå i rätt proportion till förfarandets klandervärdhet och konsekvenser.
55 k §.Rätt att föra ärende till domstol för avgörande. I paragrafen föreskrivs det om parternas rätt att föra ett ärende till domstol. Enligt förslaget kan ett ärende föras till domstol i vilket skede som helst. En orsak till domstolsbehandling kan till exempel vara ett interimistiskt förordnande som är bindande för alla parter eller ett slutligt avgörande i huvudsaken. Ett behov av prejudikat eller ett stort materiellt intresse i ärendet kan också ligga till grund för att man väljer domstolsbehandling. Behandling i domstol innebär ofta kostnader för parterna och på grund av behandlingens natur tar det tid att få ett avgörande, med undantag för interimistiska förordnanden. Därför är det i sista hand parterna som bedömer och beslutar om behandlingsvägen.
Enligt 1 mom. kan upphovsmannen föra ett ärende som gäller olovlig användning av ett skyddat verk enligt detta kapitel och skyldigheten att informera enligt 55 g § till domstol för avgörande och väcka talan mot tjänsteleverantören.
Enligt 2 mom. har användaren av tjänsten rätt att väcka talan mot upphovsmannen för att fastställa att användaren har rätt att använda ett skyddat verk med stöd av en inskränkning av upphovsrätten eller ett avtal som ingåtts med upphovsmannen. Användaren av tjänsten har också rätt att väcka talan mot tjänsteleverantören för att förplikta leverantören att göra det material som användaren lagrat i tjänsten tillgängligt för allmänheten.
Enligt 3 mom. har användaren av tjänsten och tjänsteleverantören rätt att väcka talan mot upphovsmannen för skada som orsakats av en ogrundad begäran om omöjliggörande av åtkomst till ett skyddat verk eller om avlägsnande av verket.
Genom paragrafen genomförs i fråga om domstolsbehandling hänvisningen i artikel 17.9. till att ett förfarande enligt 55 i § inte får hindra användningen andra rättsmedel som lagstiftningen erbjuder.
55 l §.Bestämmelsernas bindande verkan. Enligt den föreslagna paragrafen får avvikelse från bestämmelserna i 6 a kap. om upphovsmannens eller tjänsteanvändarens rättigheter eller tjänsteleverantörens skyldigheter inte göras genom avtal. Ett avtalsvillkor enligt vilket användaren av tjänsten avstår från sin rätt att åberopa en inskränkning i upphovsrätten enligt denna lag är inte bindande för användaren av tjänsten.
Genom bestämmelsen genomförs kravet i artikel 17.9 att direktivet inte på något sätt ska påverka legitim användning, såsom användning inom ramen för de inskränkningar som föreskrivs i unionslagstiftningen.
55 m §.Tillämpning på vissa närstående rättigheter. Enligt den föreslagna paragrafen tillämpas vad som i 6 kap. föreskrivs om verk också på objekt som skyddas av närstående rättigheter och som avses i 45, 46, 46 a, 48 och 49 § 1 mom. 2 punkten och 49 a §.
64 §.Territoriell tillämpning av närstående rättigheter. Enligt den föreslagna 9 mom. i paragrafen tillämpas bestämmelserna i 50 § om närstående rättigheter för förläggare av presspublikationer på presspublikationer vars förläggare är etablerade i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
64 b §.Överföring till allmänheten av gränsöverskridande tjänster som är anknutna till radio och television. Det föreslås att paragraferna utformas så att bestämmelserna i den gällande 64 b § tas in oförändrade i en ny 64 e § och att det i 64 b § föreskrivs om ursprungslandsprincipen, som ska tillämpas på överföring av vissa anknutna tjänster till allmänheten över geografiska gränser. Syftet med den nya bestämmelsen är att göra det lättare att tillhandahålla material i form av anknutna onlinetjänster för sändning över gränserna. Syftet med ändringen är att placera den nya paragrafen om principen om ursprungsland i fråga om anknutna onlinetjänster efter bestämmelsen om ursprungsland i fråga om satellitsändningar i 64 a §.
Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs bestämmelserna om ursprungslandsprincipen i artikel 3 i direktivet om onlinesändningar.
I artikel 2.1 i direktivet om onlinesändningar definieras anknuten onlinetjänst. Med anknuten onlinetjänst avses ”en onlinetjänst som innebär att ett sändarföretag antingen självt tillhandahåller eller kontrollerar och ansvarar för tillhandahållandet till allmänheten av radio- eller tv-program samtidigt med sändarföretagets sändning eller under en fastställd tidsperiod efter den, samt eventuellt material i anknytning till en sådan sändning”.
Enligt skäl 8 i direktivet om onlinesändningar bör direktivets tillämpningsområde omfatta de anknutna onlinetjänster som tillhandahålls av ett sändarföretag självt och som har en tydlig och underordnad anknytning till deras sändningar. Dessa tjänster omfattar tjänster som ger tillgång till radio- och tv-program på ett strikt linjärt sätt samtidigt som utsändningen samt tjänster som inom en fastställd period efter utsändningen ger tillgång till radio- och tv-program som sändarföretaget har sänt tidigare (så kallade catch up-tjänster).
I skäl 8 anges också att de anknutna onlinetjänster som omfattas av direktivet dessutom innehåller tjänster som ger tillgång till material som berikar eller på annat sätt breddar radio- och tv-program som sänds av sändarföretaget. Det kan vara fråga om till exempel förhandsvisning, utökning, komplettering eller recension av det berörda programmets innehåll. Direktivet bör tillämpas på de anknutna onlinetjänster som sändarföretagen tillhandahåller användarna tillsammans med sändningstjänsterna. Det bör också tillämpas på de anknutna onlinetjänster som, samtidigt som de har en tydlig men underordnad koppling till sändningen, kan nås av användarna separat från sändningstjänsten utan att det föreligger ett villkor för att användarna ska få tillgång till sändningstjänsten, till exempel via en prenumeration. Detta påverkar inte sändarföretagens frihet att tillhandahålla sådana anknutna onlinetjänster avgiftsfritt eller mot betalning.
I slutet av skäl 8 anges det att tillhandahållande av tillgång till individuella verk som ingår i ett radio- eller tv-program eller till verk utan anknytning till något program som sänds av sändarföretaget, såsom tjänster som ger tillgång till enskilda musikaliska eller audiovisuella verk, musikalbum eller videor, exempelvis beställvideotjänster, bör däremot inte omfattas av tillämpningsområdet för de tjänster som omfattas av direktivet.
I 1 mom. föreskrivs det att överföring till allmänheten av gränsöverskridande tjänster som är anknutna till radio- och televisionsutsändningar ska anses ske uteslutande i den stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet där sändarföretaget är etablerat. Detta tillämpas både på överföring av anknutna tjänster till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer och på sådan framställning av exemplar av verk och objekt som omfattas av närstående rättigheter som behövs för att tjänsten ska kunna tillhandahållas, fås och användas.
Bestämmelsen föreslås gälla radioprogram och sådana televisionsprogram som antingen är nyhets- eller aktualitetsprogram eller televisionsprogram som sändarföretaget själv producerar och finansierar.
Nyhets- eller aktualitetsprogram definieras inte närmare i direktivet om onlinesändningar. Europeiska unionens domstol har i samband med informationssamhällsdirektivet (2001/29/EG) tolkat en aktuell händelse så att den avser ”en händelse, som, vid den tidpunkt då det rapporteras om den, är av informationsintresse för allmänheten” (Europeiska unionens domstols dom av den 29 juli 2019 i mål C 516/17, Spiegel Online, punkt 67). Ett nyhetsprogram kan således betraktas som ett program som behandlar, rapporterar eller analyserar en eller flera aktuella händelser. Med aktualitetsprogram avses på motsvarande sätt ett program som fokuserar på en aktuell händelse och som också omfattar annat innehåll än innehållet i ett nyhetsprogram.
Med televisionsprogram som ett sändarföretag självt producerar och finansierar avses enligt direktivet on onlinesändningar produktioner som sändarföretaget utför genom användning av dess egna resurser. Enligt skäl 10 i direktivet omfattas också sändarföretagets egna produktioner av bestämmelsens tillämpningsområde när finansieringen kommer från offentliga medel. Ursprungslandsprincipen tillämpas däremot inte i enlighet med direktivet på samproduktioner eller på produktioner som sändarföretaget beställt av producenter som är oberoende av sändarföretaget.
Ursprungslandsprincipen bör endast tillämpas på förhållandet mellan rättsinnehavare eller aktörer som företräder rättsinnehavare, såsom kollektiva förvaltningsorganisationer, och sändarföretag, och endast för syftena tillhandahållande av, tillgång till eller användning av en anknuten onlinetjänst.
Med stöd av bestämmelsen om principen om ursprungsland anses upphovsrättsligt relevant verksamhet i samband med tillhandahållande av ett sändarföretags anknutna tjänster till allmänheten äga rum endast i den stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet där sändarföretaget huvudsakligen är etablerat.
Således ska ett sändarföretag inhämta alla de tillstånd som behövs för att tillhandahålla anknutna tjänster till allmänheten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet endast i staten i fråga, om sändarföretaget vill tillhandahålla sina anknutna tjänster över gränserna. Bestämmelsen gäller tillgängliggörande av verk för allmänheten i en anknuten onlinetjänst som erbjuds av sändarföretaget eller under dess kontroll och ansvar.
I skäl 12 i direktivet om onlinesändningar anges det att ”eftersom tillhandahållandet av, tillgången till eller användningen av en anknuten onlinetjänst enligt detta direktiv anses inträffa enbart i den medlemsstat där sändarföretaget har sin huvudsakliga etableringsort, även om den anknutna onlinetjänsten i själva verket kan tillhandahållas över gränserna till andra medlemsstater, är det nödvändigt att säkerställa att parterna vid fastställandet av den summa som ska betalas för de berörda rättigheterna beaktar den anknutna onlinetjänstens alla aspekter, såsom tjänstens egenskaper, däribland hur länge de inkluderade programmen är tillgängliga online, publik – både publiken i den medlemsstat där sändarföretaget har sin huvudsakliga etableringsort och i andra medlemsstater där den anknutna onlinetjänsten kan nås och användas – och de språkversioner som erbjuds. Det bör ändå fortfarande vara möjligt att använda specifika metoder för beräkning av den summa som ska betalas för de rättigheter som omfattas av ursprungslandsprincipen, såsom metoder som bygger på sändarföretagets intäkter från onlinetjänsten, som används i synnerhet av radiobolagen.”
I 2 mom. lämnas utsändningar av televisionsprogram som innehåller idrottsevenemang och verk som ingår i dem utanför tillämpningsområdet. Principen om ursprungsland ska dock tillämpas på nyhets- och aktualitetsprogram som innehåller utdrag ur idrottsevenemang. Att idrottsevenemang inte omfattas av ursprungslandsprincipen beror på att försäljningen av TV-rättigheter till idrottsevenemang har stor ekonomisk betydelse för arrangörerna, även om arrangörer av idrottsevenemang i princip inte har ensamrätt enligt upphovsrättslagen. Bestämmelsen påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1128 om gränsöverskridande portabilitet för innehållstjänster online på den inre marknaden.
Genom 1 och 2 mom. genomförs artikel 3.1 i direktivet om onlinesändningar.
Enligt 3 mom. kan territoriellt utnyttjande av rättigheter begränsas genom avtal trots 1 mom., om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning. Enligt artikel 3.3 påverkar principen om ursprungsland i punkt 1 inte avtalsfriheten för rättsinnehavare och sändarföretag att avtala om begränsning av utövandet av rättigheterna, förutsatt att unionsrätten iakttas.
Det är fråga om en förtydligande bestämmelse, eftersom det annars är möjligt att tolka att det enligt 1 mom. inte är möjligt att avtala om territoriella begränsningar.
Enligt skäl 11 i direktivet bör ursprungslandsprincipen varken leda till en skyldighet för sändarföretag att överföra eller göra sina program tillgängliga för allmänheten i sina anknutna onlinetjänster eller tillhandahålla sådana anknutna onlinetjänster i en annan medlemsstat än den medlemsstat där de har sitt huvudsakliga säte.
Genom 3 mom. genomförs artikel 3.3 i direktivet om onlinesändningar.
64 c §.Territoriell tillämpning av bestämmelserna om användning i undervisningssyfte. Det föreslås att en ny 64 c § fogas till upphovsrättslagen. I paragrafen föreskrivs om de geografiskt gränsöverskridande konsekvenserna av avtalslicens för fotokopiering enligt 13 § och för användning av verk inom undervisning och forskning enligt 14 § 1 mom. och av inskränkningen i upphovsrätten enligt 14 a § samt om iakttagandet av principen i den stat där läroanstalten är etablerad.
Användning av ett verk i undervisningsverksamhet i enlighet med 13 §, 14 § 1 mom. och 14 a § så att verket har gjorts tillgängligt för användning i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, anses äga rum i Finland och på sådan användning tillämpas de nämnda bestämmelserna.
Genom bestämmelsen stärks läroanstalternas möjlighet att tillämpa avtalslicenser och inskränkningen enligt 14 a § 1 mom. när de erbjuder distansundervisning så att det är möjligt att delta i undervisningen från en annan stat även över de geografiska gränserna.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.3.
64 d §.Territoriell tillämpning av bestämmelserna om användning av utgångna verk. I 1 mom. föreskrivs det att med stöd av licens som beviljats finländska arkiv och för allmänheten öppna bibliotek eller museer i enlighet med 16 g § 1 mom. tillåts användning av utgångna verk i kulturarvsinstitutioner i vilken stat som helst som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Användning av verken i kulturarvsinstitutioner i en annan sådan stat föreslås vara tillåten i enlighet med avtalslicensvillkoren. I licensen kan det också avtalas om de geografiska gränserna för användningen av verken, och användningen kan vara tillåten i en, flera eller alla stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I 2 mom. föreskrivs det om gränsöverskridande användning med stöd av inskränkningsbestämmelsen enligt 16 h §. Bestämmelsen är i enlighet med artikel 9.2 i direktivet en slags bestämmelse om ursprungsland. I fråga om arkiv, för allmänheten öppna bibliotek eller museer som är etablerade i Finland anses användning av verken äga rum uteslutande i Finland.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 9 i direktivet.
64 e §.Utgångna verk som har sitt ursprung i stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I paragrafen begränsas tillämpningen av avtalslicens enligt 16 g § och inskränkning av upphovsrätten enligt 16 h § när det är fråga om ett utgånget verk och det sedan en rimlig ansträngning har gjorts finns belägg för att verket har sitt ursprung i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
De nämnda bestämmelserna tillämpas enligt 1 punkten inte på filmverk vars producent har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sin vanliga vistelseort i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, enligt 2 punkten inte på andra verk än filmverk som första gången har givits ut i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller, om de inte har givits ut, första gången har utsänts i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och enligt 3 punkten inte på verk som skapats av medborgare i stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och i fråga om vilka det genom en rimlig ansträngning inte har kunnat fastställas i vilket land verken första gången har givits ut eller utsänts.
Av hänsyn till principen om internationell hövlighet tillämpas bestämmelserna om utgångna verk i enlighet med skäl 39 i direktivet inte på sådana verk som räknas upp i bestämmelsen och som har en koppling till en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområde.
Genom momentet genomförs artikel 8.7 i direktivet.
64 f §.Tillämpning av bestämmelserna om tekniska åtgärder och elektronisk information om rättighetsförvaltning. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll gällande 64 b §. Paragrafen innehåller bestämmelserna i den gällande 64 b § om den territoriella tillämpningen av bestämmelserna om tekniska åtgärder och elektronisk information om rättighetsförvaltning. Det är fråga om en teknisk ändring, och bestämmelserna i 64 b § överförs som sådana till en ny 64 f §.