1.1  Domstolslagen

Domstolslagen är uppdelad i fem avdelningar. I avdelning I ingår allmänna bestämmelser, i avdelning II föreskrivs om domstolarna, i avdelning III om domare och i avdelning IV om sakkunnigledamöter, assessorer och annan personal vid domstolarna, dvs. föredragande och beredare, kansli- och förvaltningschefer samt annan kanslipersonal. I avdelning V har samlats särskilda bestämmelser om domarförslagsnämnden, domarutbildningsnämnden, tjänstebrott och ändringssökande. I den avdelningen ingår också bestämmelser om ikraftträdande och övergångsbestämmelser.  

Avdelning I, III, IV och V gäller i huvudsak också högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Undantag utgör t.ex. bestämmelserna om tjänstledighet, tjänstgöring som ställföreträdande chefsdomare samt föredragande. Till dessa delar tillämpas vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen lagen om högsta domstolen eller lagen om högsta förvaltningsdomstolen i stället för domstolslagen. I avdelning II om domstolarna föreslås endast bestämmelserna om fördelning av ärenden och verksamhetsberättelse gälla de högsta domstolarna. 

AVDELNING I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Avdelning I omfattar endast ett kapitel, med bestämmelser om domstolar och domare samt om lagens tillämpningsområde. Den avdelningen gäller alla domstolar.  

1 kap. Allmänna bestämmelser om domstolar och domare

I kapitlet föreskrivs på allmän nivå om domstolslagens tillämpningsområde och om förhållandet till annan lagstiftning. I kapitlet föreskrivs om domstolsväsendets struktur, domstolarnas oberoende och organiseringen av domstolarnas verksamhet. I kapitlet ingår en förteckning på domarna vid olika domstolar och bestämmelser om deras oberoende och deras ställning som utövare av dömande makt. I kapitlet föreskrivs också om domarförsäkran. I försäkran ingår de viktigaste principer som styr en domares verksamhet. Kapitlet gäller också högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen.  

1 §. Lagens tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. föreskrivs i lagen om domstolar samt domare, övriga domstolsledamöter och annan personal vid domstolarna. Det är fråga om en allmän lag, som ska tillämpas på alla domstolar. Lagen kompletterar bestämmelserna i grundlagen. I lagen samlas också bestämmelser i olika gällande lagar om domstolarnas uppgifter, organisation, ledning och personal, med undantag för de högsta domstolarna. I lagen föreskrivs också om domarförslagsnämnden. Enligt förslaget ska det inrättas en domarutbildningsnämnd, om vilken det ska föreskrivas i domstolslagen. Det gällande 3 a kap. i utnämningslagen om nominering av kandidater för vissa internationella domaruppdrag tas in i en särskild speciallag. 

Enligt 2 mom. ska lagen också tillämpas på högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, om inget annat föreskrivs i de lagar som gäller dem. Det innebär att domstolslagen är subsidiär i förhållande till lagarna om de högsta domstolarna. Domstolslagen gäller alltså högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen endast i begränsad utsträckning, eftersom de speciallagar som gäller dem förblir i kraft. I lagarna om högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen föreskrivs liksom i gällande lag om de domstolarnas uppgifter, organisation och ledning. Likaså kvarstår allmänna bestämmelser om avgörandet av mål och ärenden i de speciallagarna. Också bestämmelser om domstolarnas ledamöter och övrig personal föreslås ingå i lagarna om respektive domstol. Då domstolslagen är en allmän lag, gäller dock bestämmelserna i den om domstolar och domare också högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, om inget annat bestäms i de speciallagar som gäller dem.  

De allmänna bestämmelserna om domstolar och domare i domstolslagen gäller också de högsta domstolarna. Bestämmelserna om de olika domstolarna och deras ledning och förvaltning ska inte tillämpas på de högsta domstolarna, med undantag för 8 kap. 7 och 8 § om fördelning och omfördelning av mål och ärenden samt 10 § om verksamhetsberättelsen. Bestämmelserna om domarnas skyldigheter (9 kap.), behörighetsvillkor och utnämning (10—12 kap.) liksom om domarförlagsnämnden (20 kap.), skriftlig varning och avhållande från tjänsteutövning (15 kap.), upphörande av tjänsteförhållande (16 kap.) samt ändringssökande i sådana ärenden (23 kap.) ska tillämpas på de högsta domstolarnas ledamöter.  

Domstolslagens bestämmelse om tjänstgöring som ställföreträdande chefsdomare tillämpas inte på högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om skötseln av presidentens uppgifter när han eller hon har förhinder finns i lagarna om de högsta domstolarna. Likaså är det befogat att bevara bestämmelserna i de lagarna om interimistiska tjänsteförhållanden. Till dessa delar ska lagarna om de högsta domstolarna tillämpas i stället för 13 kap. i domstolslagen. Domare vid högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen kan fortfarande inte förordnas att tjänstgöra vid andra domstolar. Bestämmelserna i 14 kap. 1—3 § i domstolslagen gäller alltså inte domarna vid de högsta domstolarna. Däremot ska 4 § om domares ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet tillämpas på alla domare.  

Bestämmelserna om sakkunnigledamöter i domstolslagen tillämpas på miljösakkunnigråden och överingenjörsråden vid högsta förvaltningsdomstolen. På dem tillämpas 17 kap. 1—7 §, i vilka föreskrivs om sakkunnigledamöternas ställning och rätt att kvarstå i uppdraget samt om förfarandet vid utnämning av dem. I 9 § föreskrivs om behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid högsta förvaltningsdomstolen. Också kraven på språkkunskaper enligt 16 § gäller dem. Likaså gäller bestämmelserna i 17—20 § om redogörelse för bindningar, ställningen vid omstrukturering av domstolsväsendet, skriftlig varning och avstängning från uppdraget samt utredning över hälsotillstånd och entledigande på grund av arbetsoförmåga överingenjörsråd och miljösakkunnigråd. Också 22 § om arvode gäller dem.  

Vid de högsta domstolarna ska inte finnas några assessorer enligt 18 §, utom om de genomför en del av utbildningsprogrammet som föredragande där. Inget hindrar däremot att representanter för de högsta domstolarna ingår i den domarutbildningsnämnd som avses i 21 kap.  

Bestämmelserna om övrig personal i 19 kap i domstolslagen ska inte gälla de högsta domstolarna, utan om föredragande vid dem inklusive kanslichefen samt om deras övriga personal föreskrivs i lagarna om respektive domstol. Eftersom föredragande vid de högsta domstolarna alltjämt ska ha motsvarande rätt att kvarstå i tjänsten som domare har, gäller samma bestämmelser i domstolslagen för dem som för domare vid de domstolarna.  

I domstolslagen föreskrivs inte heller om tjänstebrottsärenden som gäller de högsta domstolarnas ledamöter. Enligt en hänvisningsbestämmelse i 3 mom. föreskrivs särskilt om behörig riksrätt för sådana ärenden. Om riksrätt föreskrivs i 101 § i grundlagen och, såsom där förutsätts, i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden. I denna proposition föreslås inga ändringar i den lagens innehåll.  

2 §. Domstolarna. I 1 mom. ingår en motsvarande förteckning som i 98 § 1 mom. i grundlagen på allmänna domstolar och i 2 mom. en motsvarande förteckning som i 98 § 2 mom. i grundlagen på allmänna förvaltningsdomstolar. I 3 mom. ingår en förteckning på specialdomstolarna, som är marknadsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen.  

3 §. Utövning av dömande makt och domstolarnas oberoende. I paragrafen föreskrivs om utövande av dömande makt och om domstolarnas oberoende. Enligt 1 mom. utövar domstolarna den dömande makten. Inga andra myndigheter får alltså utöva dömande makt. Dömande makt kan inte heller delegeras. 

Enligt 2 mom. är domstolarna oberoende när de utövar dömande makt. Kravet på oberoende för domstolarna grundar sig på bestämmelserna om rättsskydd i 21 § i grundlagen. Enligt en etablerad uppfattning innebär domstolarnas oberoende externt och internt oberoende. Med domstolarnas oberoende avses att domstolarna i sin rättskipning ska vara opåverkade av andra aktörer. Det gäller lagstiftaren, den som utövar regeringsmakt och myndigheter liksom också t.ex. parterna i en rättegång. Domstolarna ska också vara oberoende inom rättsväsendet. En högre domstol får inte påverka en lägre domstols domar i enskilda fall på något annat sätt än via ändringssökande. De högsta domstolarnas prejudikat styr alltså domstolarna främst genom att garantera en enhetlig rättspraxis, men är inte direkt juridiskt bindande då avgör enskilda rättsfall. Enligt 99 § 2 mom. i grundlagen övervakar de högsta domstolarna rättskipningen inom sina behörighetsområden. Inte heller övervakningsuppgiften tillåter dem att ingripa i de lägre domstolarnas rättskipning.  

Domstolarnas oberoende hänger nära samman med villkoren för en rättvis rättegång, som utgör en grundrättighet och mänsklig rättighet (artikel 6 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, 21 § i grundlagen). I sista hand är det nödvändigt att säkerställa domstolarnas oberoende just för att garantera individens rättsskydd. Domstolarnas oberoende garanteras bl.a. genom den synnerligen starka rätten för domare att kvarstå i tjänsten (103 § i grundlagen). Också i fråga om förfarandet vid utnämning av domare bör kravet på oberoende för domstolarna beaktas (jfr 102 § och 58 § 3 mom. 4 punkten i grundlagen). 

4 §. Organisering av domstolarnas verksamhet. Enligt 1 mom. svarar domstolarna själva för organiseringen av sin verksamhet med iakttagande av vad som föreskrivs i lag. Domstolarna har alltså är alltså å ena sidan skyldiga att se till att deras rättskipning och övriga verksamhet organiseras så ändamålsenligt som möjligt och med beaktande av förutsättningarna för en rättvis rättegång. I praktiken innebär det att verksamheten ska organiseras så att mål och ärenden kan behandlas effektivt och sakligt inom rimlig tid utan omotiverade dröjsmål. Å andra sidan har domstolarna rätt att besluta om sin rättskipning utan utomstående påverkan. Det innebär bl.a. att domstolarna själva beslutar om fördelningen av ärenden, organiseringen av rättskipning och övrig verksamhet, placeringen av domare och övrig personal vid olika enheter samt utbildning. 

Enligt 2 mom. meddelas närmare föreskrifter om domstolarnas verksamhet i den arbetsordning som fastställs av domstolen. Då det föreslås i propositionen att man ska avstå från bestämmelser på förordningsnivå, får domstolarnas arbetsordningar större betydelse. I flera bestämmelser i domstolslagen förutsätts att föreskrifter om vissa frågor ska meddelas i arbetsordningen. I arbetsordningen kan alltså föreskrivas t.ex. om domstolens organisation, personalens uppgifter och organiseringen av arbetet i övrigt samt vid behov också om handläggningen av rättskipnings- och förvaltningsärenden. Bestämmelser om samarbete mellan arbetsgivare och personal finns i lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar (1233/2013). 

Närmare bestämmelser om hur arbetsordningen fastställs och hålls tillgänglig föreslås ingå i 8 kap. 9 §.  

5 §. Domare. I paragrafen föreskrivs om de domare som utövar dömande makt vid domstolarna och om domstolarnas övriga ledamöter. Med domare avses i första hand tjänstedomare, dvs. personer som utnämnts till en ordinarie domartjänst eller till ett tjänsteförhållande som domare för viss tid. För domartjänst krävs vanligen juridisk examen, men för vissa domartjänster krävs examen inom något specialområde. Med domare i vidare mening avses utom domare också andra ledamöter vid domstolarna som utövar dömande makt. 

I 1 mom.1–8 punkten räknas domarna upp enligt domstol. Av förteckningen framgår vilka domartjänster som är chefsdomartjänster. I sak motsvarar bestämmelsen 1 § 1 mom. i utnämningslagen, som trädde i kraft den 1 oktober 2015 och där det föreskrivs om domartjänster. För ledamöterna vid de högsta domstolarna föreslås enhetliga tjänstebenämningar. Det föreslås att tjänstebenämningen för ledamöter vid högsta förvaltningsdomstolen ändras till justitieråd. I momentet föreskrivs om domare, inte om domartjänster. Domarna räknas upp tjänstebenämningsvis.  

Enligt 2 mom. kan domstolar förutom domare ha övriga ledamöter på det sätt som föreskrivs i denna eller i någon annan lag. Med övriga ledamöter avses personer som utan att vara domare på det sätt som föreskrivs i lag förordnats att delta i avgörandet av rättskipningsärenden vid domstolarna. Utöver de egentliga domarna finns vid domstolarna ett flertal sådana ledamöter i bisyssla, som innehar sin uppgift under en bestämd tid som anges i lag. Sådana övriga ledamöter är nämndemännen, de militära ledamöterna, sakkunnigledamöter och andra ledamöter i bisyssla vid olika domstolar samt ersättarna vid Ålands förvaltningsdomstol. När de deltar i rättskipningen har de samma rätt att avgöra mål och ärenden och samma ställning enligt grundlagen som tjänstedomarna.  

Tingsnotarier som utför domstolspraktik är inte ledamöter vid domstolen, även om det hör till den ett år långa domstolspraktiken att tjänstgöra som ordförande och ibland också som ledamot vid tingsrätten. Det gäller också tingsfiskaler, som har motsvarande begränsade behörighet som tingsnotarier att delta i avgörandet av rättskipningsärenden. Kanslipersonal som med lagmannens förordnande utövar begränsad dömande makt i otvistiga fordringsmål och äktenskapsskillnadsärenden är inte heller ledamöter vid domstolen.  

6 §. Domares ställning och oberoende. I paragrafen ingår en central bestämmelse om domarens ställning och oberoende. Domstolarnas oberoende enligt grundlagen förutsätter att också domarna är oberoende när de utövar dömande makt. Oberoendet är inte ett privilegium för domarna, utan en av garantierna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Den upprätthåller också förtroendet för rättsväsendet. 

Enligt 1 mom. är en domare oberoende när han eller hon utövar dömande makt. Det innebär att domarna utövar dömande makt självständigt och opartiskt. De får inte vara utsatta för något som helst direkt eller indirekt hot eller påtryckning eller annan otillbörlig påverkan. Domarnas oberoende är, liksom domstolarnas, både externt och internt. Internt oberoende innebär bl.a. att t.ex. högre domstolar eller domstolarnas chefsdomare inte kan ge domarna order som gäller rättskipningen.  

Som tjänstemän är domarna skyldiga att följa direktiv som hör till ledningen och övervakningen av arbetet i frågor som inte hör till utövningen av dömande makt. 

I 2 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att domare som skydd för oberoendet har rätt att kvarstå i tjänsten enligt bestämmelserna i grundlagen samt i denna lag. Bestämmelsen innehåller en direkt hänvisning till 103 § i grundlagen, där det föreskrivs om domares rätt att kvarstå i tjänsten. Också i domstolslagen föreslås det ingå bestämmelser om domares rätt att kvarstå i tjänsten. Om rätten att kvarstå i tjänsten för domstolarnas övriga ledamöter föreslås också bestämmelser i speciallagar.  

7 §. Domarförsäkran. I 1 mom. föreskrivs om domarförsäkran, som föreslås vara likadan för alla. Då uppgiften som domare är världslig, föreslås att man avskaffar den religiösa domareden. Det är också aktuellt att avskaffa vittneseden (RP 46/2014 rd, lagarna 732–758/2015). I momentet föreskrivs om formuläret för domarförsäkran. Försäkran ska avläggas på heder och samvete. Försäkran ska avläggas innan domaruppdraget inleds. Enligt momentet är domare skyldiga att avlägga domarförsäkran. Bestämmelserna gäller alltså alla domare enligt 5 §. Enligt hänvisningsbestämmelser i andra lagar föreslås samma skyldighet också gälla alla andra som i sin tjänst eller uppgift utövar dömande makt. 

Enligt 2 mom. ska försäkran avläggas i den aktuella domstolen, dvs. i den domstol där domaren avser att utöva dömande makt. Emellertid kan försäkran alltid avläggas i en tingsrätt. Försäkran avläggs endast en gång.  

I 3 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om domarförsäkran utfärdas genom förordning av statsrådet. Då domareden avskaffas, bör förordningen om tjänsteed och tjänsteförsäkran samt domared och domarförsäkran ses över. Ett motsvarande bemyndigande att utfärda förordning har tagits in i 70 § i statstjänstemannalagen i fråga om tjänsteed och tjänsteförsäkran. 

AVDELNING II DOMSTOLARNA

I avdelningen föreskrivs om de olika domstolarna i separata kapitel. I fråga om högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen föreslås dock motsvarande bestämmelser ingå i lagarna om dem. I avdelningens sista kapitel ingår bestämmelser om domstolarnas ledning och förvaltning. Med några enstaka undantag gäller inte heller de högsta domstolarna.  

2 kap. Tingsrätterna

1 §. Tingsrätternas uppgifter. I tingsrättslagen föreskrivs inte om tingsrätternas uppgifter. Det beror på att tingsrätterna är domstolar i första instans, vilkas kompetens omfattar alla mål och ärenden som inte ankommer på någon annan domstol. Det är dock befogat att föreskriva också om tingsrätternas uppgifter i domstolslagen. 

En bestämmelse om tingsrätternas uppgifter ingår i 1 mom. Enligt den behandlas tingsrätterna tvistemål, brottmål och ansökningsärenden i första instans, om inget annat föreskrivs. Om ett undantag föreskrivs t.ex. i 1 § i lagen om marknadsdomstolen, enligt vilken marknadsdomstolen som specialdomstol handlägger tvistemål som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt. Enligt 40 kap. i strafflagen handlägger hovrätterna å sin sida som första instans vissa mål och ärenden som gäller tjänstebrott.  

Enligt 2 mom. behandlar tingsrätterna även andra ärenden som föreskrivits för dem i lag. Tingsrätterna förrättar vigsel till äktenskap samt handlägger bl.a. ärenden enligt tvångsmedelslagen (806/2011). Tingsrätterna är också kontaktmyndigheter i ärenden som gäller internationell rättshjälp. Det föreslås att 25 a—25 b § i tingsrättsförordningen, som gäller den uppgiften, upphävs i detta sammanhang. Den uppgiften grundar sig direkt på Europeiska unionens förordningar. Enligt förordningar ska domstolarna i olika länder ha direkt kontakt, och inga specialbestämmelser på nationell nivå behövs. Hovrättsförordningen och lagen om högsta domstolen har motsvarande bestämmelser, som likaså föreslås bli upphävda.  

2 §. Avgörande av mål och ärenden. I 1 mom. föreskrivs, liksom i gällande 3 kap. 2 § i rättegångsbalken och 1 § i tingsrättsförordningen, om behandlingen av mål och ärenden vid tingsrätterna. Enligt bestämmelsen behandlar tingsrätten och avgör må och ärenden vid sammanträde och i kansliet. 

I 2 mom. föreskrivs om tingsrättens ordförande. Det föreslås att man frångår systemet med ordförandeskap enligt tjänsteår enligt 4 § 3 mom. i gällande tingsrättsförordning. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan vilken som helst av sammansättningens lagfarna ledamöter, i praktiken lagmannen eller en tingsdomare, vara ordförande. Enligt den föreslagna lagen om domstolspraktik (lagförslag 2) avgörs när en tingsnotarie kan vara ordförande.  

Det är viktigt att bestämmelserna är flexibla för att ordförandeskapet i enskilda ärenden ska kunna ordnas så ändamålsenligt som möjligt. I kollegiala sammansättningar ska t.ex. den ledamot som berett ärendet kunna vara ordförande. Det är också möjligt att uppgiften som ordförande cirkulerar mellan ledamöterna. Också språkkunskaper och den specialkompetens målen eller ärendena kräver kan förutsätta att en bestämd ledamot i sammansättningen är ordförande. Också skäl som hänger samman med domarnas utbildning, t.ex. behovet av erfarenhet som ordförande, kan förutsätta att en domare tjänstgör som ordförande. Därför får också assessorer vara ordförande, om vilket föreskrivs i 18 kap. Ordförandeskapet för en sammansättning kan alltså grunda sig på den sittordning som chefsdomaren eller avdelningschefen bestämmer. Om sittordningen inte har slagits fast kan sammansättningen själv besluta om ordförandeskapet. 

Vid omröstning om avgörandet tillämpas dock 23 kap. 1 § i rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen sker röstningen alltid enligt tjänsteår. På motsvarande sätt som hittills säger dock ordföranden för beslutssammansättningen alltid sin mening sist. Om rösterna faller jämnt, avgör ordförandes röst. Liksom enligt gällande lag säger den ledamot som föredrar målet eller ärendet alltid sin åsikt först. Det gäller också om föredragande är ordförande. En ledamot som svarat för beredningen och som är ordförande säger sin åsikt då hon eller han föredrar beslutsförslaget och vid behov dessutom sist i rollen av ordförande. Alla ledamöter har möjlighet att ändra åsikt till följd av de andras ställningstaganden. Numera diskuteras det öppet om alternativa avgöranden, och ledamöternas åsikter är vanligen kända före omröstningen.  

3 §. Tingsrätterna. I 1 mom. räknas tingsrätterna upp. Bestämmelsen motsvarar 1 § i gällande tingsrättslag.  

Enligt 2 mom. föreskrivs särskilt om tingsrätter som jorddomstolar, sjörättsdomstolar och krigsrätt. Om de tingsrätter som är behöriga domstolar i ärenden enligt fastighetsbildningslagen, dvs. jorddomstolarna, föreskrivs i 241 a § i fastighetsbildningslagen, och om deras domkretsar genom förordning av statsrådet. På motsvarande sätt föreskrivs om sjörättsdomstolarna i 21 kap. 1 § i sjölagen. Där bestäms också om sjörättsdomstolarnas domkretsar, som består av hovrättskretsarna. Om krigsrätter som kan tillsättas under krigstid föreskrivs å sin sida i 6 kap. i militära rättegångslagen. Trots namnen är jorddomstolarna och sjörättsdomstolarna delar av tingsrätterna. Krigsrätterna å sin sida är specialdomstolar som endast kan tillsättas under krigstid. Med beaktande av de domstolarnas särskilda karaktär är det befogat att närmare bestämmelser om dem alltjämt ingår i speciallagar. Bestämmelser om jorddomstolarnas ledamöter föreslås dock ingå i domstolslagen.  

Också om behörig tingsrätt i vissa typer av ärenden, såsom militära rättegångsärenden, företagssaneringsärenden och ärenden som gäller utsökningsbesvär, föreskrivs alltjämt i speciallagar.  

4 §. Tingsrätternas verksamhetsställen. I 1 mom. föreslås en bestämmelse som i sak motsvarar 18 § i gällande tingsrättslag om tingsrätternas kanslier. Tingsrätten kan vid behov ha fler kanslier och sammanträdesplatser. 

Enligt 2 mom. kan sammanträden av särskilda skäl hållas någon annanstans inom tingsrättens domkrets än på en sammanträdesplats som bestämts för den, samt också på en ort utanför tingsrättens domkrets. Bestämmelsen ersätter gällande 3 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken, som blir onödigt och enligt vilket ett sammanträde kan hållas på den ort där domstolen har sitt kansli även om detta är beläget utanför domkretsen. Den bestämmelsen har i tiden införts med tanke på situationer då en tingsrätts kansli de facto är beläget utanför domkretsen. Numera finns inga sådana kanslier.  

Däremot är det viktigt att tingsrätterna kan hålla sammanträden på vilken ort som helst inom domkretsen och vid behov också utanför den egna domkretsen. Det kan behövas när ett sammanträde ska hållas t.ex. i en säkerhetssal, ett fängelse eller ett sjukhus.  

För huvudförhandling i hovrätten gäller en motsvarande bestämmelse, enligt vilken en huvudförhandling av särskilda skäl kan hållas också någon annanstans än på en ort som hör till hovrättens domkrets. Det föreslås att också den bestämmelsen flyttas till domstolslagen.  

Om placeringen av tingsrätternas kanslier och sammanträdesplatser föreskrivs alltjämt genom förordning av justitieministeriet, enligt den föreslagna bestämmelsen i 3 mom.  

5 §. Tingsrätternas domkretsar. Om tingsrätternas domkretsar, dvs. den geografiska fördelningen av tingsrätternas behörighet, föreskrivs enligt förslaget alltjämt genom förordning av statsrådet. I 1 mom. föreskrivs dock om grunderna för indelningen i domkretsar. Motsvarande bestämmelse i gällande lag finns i 3 kap. 1 § i rättegångsbalken, enligt vilken en tingsrätts domkrets är en eller flera kommuner. 

Enligt 2 mom. föreskrivs om tingsrätternas domkretsar genom förordning av statsrådet.  

6 §. Tingsrätternas ledamöter. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelser som i gällande lag om tingsrätternas ledamöter, som är lagmannen och tingsdomarna som domare samt nämndemännen (tingsrättslagen 1 a § 1 mom., rättegångsbalken 1 kap. 2 §). Vilka mål och ärenden som avgörs i en sammansättning med nämndemän avgörs enligt 2 och 3 kap. i rättegångsbalken. Utom i rättegångsbalken föreskrivs om nämndemän i 243 § i fastighetsbildningslagen. Nämndemän ingår i jorddomstolarnas normala sammansättningar.  

Närmare bestämmelser om nämndemän föreslås i den nya lagen om tingsrätternas nämndemän (lagförslag 3). Det föreslås att där tas in de gällande bestämmelserna om nämndemän in 6—13 § i tingsrättslagen och 13—16 § i tingsrättsförordningen. I 1 mom. i den nu aktuella paragrafen ska ingå en hänvisning till den lagen.  

I 2 mom. ingår en bestämmelse om militära ledamöter vid tingsrätterna, vilka deltar i behandlingen och avgörandet av militära rättegångsärenden enligt militära rättegångslagen. I tingsrättslagen ingår ingen motsvarande bestämmelse om militära ledamöter. Bestämmelser om domstolarnas sammansättningar vid behandling av militära rättegångsärenden finns i 3 § i militära rättegångslagen, samt om förordnande av militära ledamöter och behörighetsvillkoren för dem i 10—12 § i samma lag.  

I 3 mom. tas in en bestämmelse som motsvarar 1 a § 3 mom. i gällande tingsrättslag, enligt vilken det vid en tingsrätt som grundats genom sammanslagning av tingsrätters domkretsar om sammanslagningen så kräver tillfälligt kan finnas fler än en tjänst som lagman, av vilka en tjänstgör som chefsdomare. Bestämmelsen preciseras dock så, att utnämning till sådana chefsdomartjänster ska ske med iakttagande av bestämmelserna i 11 kap. 2 § 1 mom. om utnämning av chefsdomare för en mandattid på sju år. Då flera tingsrätter slås samman, kan lagmannen vid en av dem alltjämt utnämnas till ledande lagman, men också då endast för en mandattid på sju år.  

Vidare föreslås i 4 mom. en bestämmelse som motsvarar 1 a § 4 mom. i tingsrättslagen, enligt vilken förvaltningsdomaren vid Ålands förvaltningsdomstol också är tingsdomare vid Ålands tingsrätt.  

7 §. Jorddomstolarnas ledamöter. I paragrafen sammanförs 3 och 13 a § i gällande tingsrättslag. Om behörighetskraven för tjänster som ledamöter vid jorddomstolarna föreskrivs dock i 10 kap. Om jordrättsingenjörernas behörighet och skyldighet att tjänstgöra vid andra jorddomstolar föreskrivs i 14 kap. 

Enligt 1 mom. är ledamöter vid de tingsrätter som är jorddomstolar en tingsdomare som behandlar jordrättsmål och jordrättsärenden och en jordrättsingenjör.  

I 2 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i 3 § i tingsrättslagen om rätten för lagmannen att förordna tingsdomare att behandla jordrättsmål och jordrättsärenden för viss tid. Det föreslås att paragrafen ses över så att förordnandet kan vara högst fem år i sänder. Det behövs eftersom det i praktiken uppstått situationer då det varit motiverat att ge förordnanden för kortare tid än fem år.  

3 kap. Hovrätterna

1 §. Hovrättens rättskipningsuppgifter. Enligt 1 mom. behandlar hovrätterna besvär och klagan över tingsrättens avgöranden. Hovrätterna behandlar också de ärenden som gäller extraordinärt ändringssökande som det bestämts att de ska avgöra. Med klagan avses för det första klagan som anförts i ärenden som gäller tvångsmedel, t.ex. häktning eller reseförbud, enligt tvångsmedelslagen och konkurslagen. Klagan skiljer sig från besvär främst genom att det inte bestäms någon fatalietid för den i lag. 

Klagan kan också anföras som extraordinärt ändringssökande hos hovrätten enligt 31 kap. i rättegångsbalken om tingsrätten begått ett formellt fel. Dessutom kan hovrätten på ansökan återställa försutten fatalietid för en part, om ansökan gäller en åtgärd i tingsrätten eller sökande av ändring i tingsrättens avgörande (rättegångsbalken 31 kap. 18 §). Hovrätterna behandlar ansökningar om återbrytande i sådana fall som avses i 31 § 14 a § då ansökan gäller hovrättens egna domar.  

I hovrättens uppgifter ingår också att behandla övriga mål och ärenden som det genom lag föreskrivits att den ska avgöra. Sådana är t.ex. begäran om avgörande i fråga om rättshjälp samt mål och ärenden som gäller bortförande av barn och landsförräderi, högförräderi och vissa militära brott. Dessutom finns bestämmelser om hovrättens behörighet att behandla vissa överklaganden som gäller registermyndigheternas avgöranden t.ex. i fartygsregisterlagen (512/1993).  

I 2 mom. föreskrivs om hovrätternas behörighet i tjänstebrottsärenden som gäller domare, vissa andra tjänstemän vid domstolar och åklagare. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen 2 § 2 mom. i gällande hovrättslag, men det föreslås språkliga justeringar i den.  

2 §. Hovrätternas tillsynsuppgifter. Som konstaterats i den allmänna motiveringen, har beredningen inte omfattat utvärdering av hovrätternas nuvarande tillsynsuppgifter. Därför, och då Finland inte har något särskilt organ som sköter disciplinära ärenden som gäller domare, finns det skäl att bevara hovrätternas tillsynsuppgifter. De föreslagna bestämmelserna motsvarar gällande lag. Behovet att se över dem kan bedömas separat. 

1 mom. motsvarar i sak 2 § 3 mom. i gällande hovrättslag, enligt vilken hovrätten ska övervaka verksamheten vid de domstolar som lyder under den och vid behov vidta åtgärder för att avhjälpa missförhållanden. I det föreslagna momentet föreskrivs dessutom, liksom i 22 § i hovrättsförordningen, om hovrättens rätt att få de uppgifter den behöver av myndigheterna för att genomföra sin tillsynsuppgift.  

Vidare föreslås i 2 mom. motsvarande bestämmelse som i 23 § 2 mom. i hovrättsförordningen om hovrättens skyldighet att göra upp en tillsynsberättelse och lämna den till de högsta laglighetsövervakarna.  

Enligt 3 mom. meddelas föreskrifter om tillsynen i hovrättens arbetsordning.  

3 §. Hovrätternas övriga uppgifter. Enligt paragrafen behandlar hovrätterna också justitieförvaltningsärenden och övriga ärenden som de enligt lag ska avgöra. Med justitieförvaltningsärenden avses ärenden som gäller förvaltningen i de tingsrätter som hör till hovrättens domkrets samt ärenden som gäller hovrättens domares och föredragandes tjänster och tjänsteförhållanden. Justitieförvaltningsärenden är också sådana administrativa ärenden som gäller organiseringen av rättskipningen, såsom fördelningen av mål och ärenden. Paragrafen motsvarar i sak sista meningen i 2 § 2 mom. i hovrättslagen samt 3 mom. i samma paragraf, som gäller behandlingen av justitieförvaltningsärenden. Dock föreslås inte längre någon särskild bestämmelse om att hovrätten kan ta initiativ till lagstiftning.  

Som ovan konstateras, finns det inget behov av att bevara bestämmelsen i 15 a § i hovrättsförordningen om uppgifter i anslutning till internationell rättshjälp, eftersom gällande EU-förordningar utgör direkt tillämpbar rätt.  

4 §. Avgörande av mål och ärenden. Enligt 1 mom. behandlas mål och ärenden vid sammanträden på föredragning eller vid huvudförhandling. Motsvarande bestämmelse om behandlingen av rättskipningsärenden finns i 8 § 1 mom. i gällande hovrättslag. Det föreslås att den ses över så, att det inte längre föreskrivs i lagen om deltagande i sammanträden för domare som utsetts för viss tid. Till bestämmelsen fogas en formulering om att ärenden avgörs vid huvudförhandling. Med sammanträden avses såväl sektionernas sammanträden som förstärkta sammanträden och plenum, samt avgörande av mål och ärenden i sammansättningar med en ledamot. Om beslut om att ärenden ska avgöras i förstärkt sammansättning föreslås bestämmelser i rättegångsbalken.  

I 2 mom. föreskrivs om hovrättens ordförande. Bestämmelsen är öppen så som konstateras i fråga om tingsrätterna ovan, så att vilken lagfaren ledamot i sammansättningen som helst kan vara ordförande. Det föreslås att man frångår ordförandeskap baserat på uppgiften som avdelningschef eller tjänsteår enligt 2 § 1 mom. i hovrättsförordningen. Till denna del hänvisas till det som ovan konstaterats om ordförandeskapet vid tingsrätterna.  

Inte heller bestämmelserna i 2 § i hovrättsförordningen om presidentens makt att för andra tjänsteuppgifter befria en ledamot som är i tur att delta i en avdelnings sammanträden från att delta i dem behöver bevaras, eftersom presidenten har den makten i egenskap av chefsdomare. 

5 §. Hovrätterna. I paragrafen räknas hovrätterna upp, till skillnad från tidigare i alfabetisk ordning. 

6 §. Hovrätternas verksamhetsställen. I 1 § i den gällande hovrättslagen (281/2013) föreskrivs endast om placeringsorten för Östra Finlands hovrätt (Kuopio). Det är inte nödvändigt att föreskriva i lag om hovrätternas placeringsorter. Vanligen föreskrivs inte i lag om statliga ämbetsverks placeringsorter, och domstolarna ska inte ha någon särställning i det avseendet. Det bör anses tillräckligt att det föreskrivs om placeringen av hovrätternas kanslier genom förordning av statsrådet. 

I 1 § i hovrättslagen föreskrivs det dessutom att Östra Finlands hovrätt har permanent sammanträdesplats i Kouvola.Bestämmelsen har samband med den omstrukturering av hovrätterna som trädde i kraft den 1 april 2014. På så sätt har man velat lindra effekterna av omstruktureringar inom domstolarna på de orter från vilka domstolar flyttats. Det föreslås att denna reglering görs allmännare. Det är inte konsekvent att det föreskrivs i lag om en permanent sammanträdesplats för en hovrätt. Däremot föreslås det en bestämmelse om att hovrätten vid behov kan ha en permanent sammanträdesplats. Bestämmelser om eventuella permanenta sammanträdesplatsers placering utfärdas genom förordning av justitieministeriet. 

Hovrättens sammanträden hålls vanligen i dess lokaler på hovrättens placeringsort. Enligt rådande praxis håller hovrätterna även reseting i olika delar av sina domkretsar. Det kan de göra enligt rättegångsbalkens 26 kap. 13 § 3 mom., som föreslås bli flyttat till den aktuella paragrafens 2 mom. 

7 §.Hovrätternas domkretsar. Enligt 1 mom. består hovrätternas domkretsar av en eller flera tingsrätter. Genom förordning av statsrådet föreskrivs om hovrätternas domkretsar, dvs. om vilka tingsrätter som hör till de olika hovrätternas domkretsar. I lagen anges vidare att hovrätternas domkretsar i vissa ärenden kan avvika från tingsrättsindelningen. T.ex. är Helsingfors hovrätt den enda hovrätt som behandlas militära rättegångsärenden.  

I fråga om hovrätternas domkretsar föreskrivs i fortsättningen, precis som för närvarande, genom förordning av statsrådet.  

8 §. Hovrätternas ledamöter. I paragrafen ingår en förteckning på hovrätternas ledamöter. De är presidenten som chefsdomare och hovrättsråden. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 oktober 2015 avskaffades hovrättslagmanstjänsterna. Till övriga delar motsvarar bestämmelsen 3 § 1 mom. i hovrättslagen och 1 kap. 3 § i rättegångsbalken. 

Ledamöter vid hovrätten är också assessorerna samt de militära ledamöterna som sakkunnigledamöter, vilka deltar i behandlingen av militära rättegångsärenden.  

4 kap. Förvaltningsdomstolarna

1 §. Förvaltningsdomstolarnas rättskipningsuppgifter. I paragrafen föreskrivs om förvaltningsdomstolarnas behörighet i rättskipningsärenden. Den motsvarar 3 § i gällande lag om förvaltningsdomstolarna. 

2 §. Avgörande av mål och ärenden. I 1 mom. föreslås motsvarande bestämmelser om i 18 § i gällande lag om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken mål och ärenden vid förvaltningsdomstolarna behandlas och avgörs vid sammanträde på föredragning. 

I 2 mom. föreskrivs om sammansättningarnas ordförande. Bestämmelsen motsvarar i sak 12 § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken ordförande alltid ska vara en lagfaren ledamot. Det bestäms inte närmare i lag hur ordförande utses, men frågan regleras i förvaltningsdomstolarnas arbetsordningar. Vid sammanträdena är vanligen avdelningschefen (numera sektionens ordförande) ordförande eller, om hon eller han inte deltar i sammanträdet, den till tjänsteåren äldsta ledamoten. Ordförandeskapet kan också basera sig på en fastslagen sittordning. Då överdomaren deltar i rättskipningsverksamheten, är hon eller han ordförande.  

I 52 § 3 mom. i förvaltningsprocesslagen finns en allmän hänvisning om att det som föreskrivs om omröstning i allmänna domstolar ska tillämpas. Enligt den ska 23 kap. 1 § i rättegångsbalken också tillämpas vid förvaltningsdomstolarna. Till denna del hänvisas till det som sägs ovan i fråga om bestämmelserna om tingsrätternas ordförande. 

3 §. Förvaltningsdomstolarna. I 1 mom. räknas förvaltningsdomstolarna upp med namn. Bestämmelsen motsvarar 1 § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna.  

I 2 mom. föreslås ingå en motsvarande bestämmelse som i 1 § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken om Ålands förvaltningsdomstol alltjämt föreskrivs separat. I lagen om Ålands förvaltningsdomstol föreslås några i huvudsak tekniska ändringar, medan den till övriga delar föreslås kvarstå oförändrad.  

4 §. Förvaltningsdomstolarnas domkretsar. I paragrafen föreslås ingå motsvarande bestämmelser som i statsrådets förordning om förvaltningsdomstolarnas domkretsar, enligt vilken förvaltningsdomstolarnas domkretsar följer landskapsindelningen. Närmare bestämmelser om domkretsindelningen ska alltjämt utfärdas genom förordning av statsrådet. I enlighet med det som sägs ovan om tingsrätterna och hovrätterna ska man alltjämt kunna avvika från den territoriella behörigheten genom lag. För närvarande är t.ex. ändringssökande i ärenden enligt mervärdesskattelagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och utlänningslagen koncentrerat till vissa förvaltningsdomstolar. Domstolslagen innebär inga förändringar i den behörighetsfördelningen, utan bestämmelserna om den kvarstår i speciallagarna och de förordningar statsrådet avgett med stöd av dem. 

Förvaltningsdomstolarna är för närvarande placerade enligt följande: Helsingfors förvaltningsdomstol i Helsingfors, Tavastehus förvaltningsdomstol i Tavastehus, Östra Finlands förvaltningsdomstol i Kuopio, Norr Finlands förvaltningsdomstol i Uleåborg, Åbo förvaltningsdomstol i Åbo och Vasa förvaltningsdomstol i Vasa. Det föreslås inte längre någon bestämmelse i lag om permanenta sammanträdesplatser för förvaltningsdomstolarna. De permanenta sammanträdesplatserna enligt 1 § i lagen om förvaltningsdomstolarna har uppstått vid omstruktureringar. För det första behölls sammanträdesplatserna på de tidigare länsrättsorterna (Jyväskylä, S:t Michel och Joensuu) då länsrätterna blev förvaltningsdomstolar. Likaså togs vid omstruktureringen av hovrätterna och förvaltningsdomstolarna bestämmelser in i lagen om permanenta sammanträdesplatser i Kouvola för Östra Nylands förvaltningsdomstol och i Rovaniemi för Norra Finlands förvaltningsdomstol. Det bör anses tillräckligt att förvaltningsdomstolarna också i fortsättningen, i enlighet med rådande praxis, ordnar muntliga förhandlingar, syner och besiktningar på olika håll i domkretsarna enligt behov. 

Som det konstaterats i fråga om hovrätterna, är det inte heller befogat att föreskriva i lag om förvaltningsdomstolarnas placering. Enligt bemyndigandet att utfärda förordning i 2 mom. föreskrivs närmare om dem genom förordning av statsrådet.  

5 §. Förvaltningsdomstolens ledamöter. Domarna vid förvaltningsdomstolarna räknas upp i 1 kap. 5 § ovan. En motsvarande bestämmelse om domarna vid förvaltningsdomstolarna finns i 4 § 1 mom. i gällande lag om förvaltningsdomstolarna. Enligt 1 mom. kan vid förvaltningsdomstolarna förutom överdomaren och förvaltningsrättsdomarna finnas assessorer. 

I 2 mom. nämns förvaltningsdomstolarnas sakkunnigledamöter på motsvarande sätt som i 4 § i gällande lag om förvaltningsdomstolarna. Av de skäl som anges i den allmänna motiveringen föreslås att bestämmelserna om beslutföra sammansättningar vid förvaltningsdomstolarna i lagen om förvaltningsdomstolarna ska förbli i kraft. Därmed föreslås att det alltjämt ska föreskrivas i lagen om förvaltningsdomstolarna (lagförslag 12) om i vilka ärenden sakkunnigledamöter ska ingå i sammansättningen. Om sakkunnigledamöterna, deras ställning, utnämning av och behörighetsvillkor för dem föreslås dock bestämmelser i 17 kap. i domstolslagen. 

5 kap. Marknadsdomstolen

1 §. Marknadsdomstolens uppgifter. I 1 mom. föreskrivs om vilka uppgifter som hör till behörigheten för marknadsdomstolen, som är en specialdomstol. Bestämmelsen motsvarar 1 § i lagen om marknadsdomstolen. 

I 2 mom. finns en hänvisning till lagen om rättegång i marknadsdomstolen, som likaså motsvarar gällande lag.  

2 §. Marknadsdomstolens ledamöter. Domarna vid marknadsdomstolen räknas upp i 1 kap. 5 §. Motsvarande bestämmelser finns i 3 § i lagen om marknadsdomstolen. Enligt 1 mom. kan vid marknadsdomstolen förutom överdomaren, marknadsdomare och marknadsrättsingenjörer finnas assessorer.  

I 2 mom. ingår en mer exakt bestämmelse än i 5 § i gällande lag om marknadsdomstolen om marknadsdomstolens sakkunnigledamöter. Det föreslås att om närmare bestämmelser om sakkunnigledamöternas deltagande i beslutssammansättningar tas in i lagen om rättegång i marknadsdomstolen, liksom också de bestämmelser om domförhet som hittills ingått i lagen om marknadsdomstolen. Bestämmelser om sakkunnigledamöternas ställning, utnämningen av och behörighetsvillkoren för dem föreslås ingå i 17 kap. i domstolslagen.  

6 kap. Arbetsdomstolen

1 §. Arbetsdomstolens uppgifter. I 1 mom. finns en allmän bestämmelse om vilka mål och ärenden som hör till arbetsdomstolens behörighet. Enligt den är arbetsdomstolen en specialdomstol för tvistemål som gäller arbets- och tjänstekollektivavtal, samt behandlar vissa besvärsärenden enligt vad som bestäms särskilt. Det föreslås att en detaljerad förteckning över de mål och ärenden som hör till arbetsdomstolens behörighet tas in i 1 § i lagen om arbetsdomstolen. Dock föreslås att lagens namn ändras så att den motsvarar innehållet (lagförslag 7). I 2 mom. ingår därför en allmän hänvisning till lagen om rättegång i arbetsdomstolen. 

2 §. Arbetsdomstolens ledamöter. Domarna vid arbetsdomstolen räknas upp i den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 5 §. En bestämmelse som i sak motsvarar den finns i 2 § 1 mom. i gällande lag om arbetsdomstolen. I 1 mom. föreslås en kompletterande bestämmelse, enligt vilken vid marknadsdomstolen förutom presidenten och arbetsdomstolsråden kan vinnas en assessor. Med beaktande av arbetsdomstolens storlek föreslå det att det endast ska kunna finnas en assessor. 

Arbetsdomstolens ledamöter i bisyssla ska utnämnas till sakkunnigledamöter i likhet med andra ledamöter än domare som hör till beslutssammansättningarna vid andra domstolar. Trots att deras benämning ändras, bibehålls deras ställning och uppgift oförändrad. Om sakkunnigledamöter föreskrivs i 2 mom., enligt vilket vid arbetsdomstolen liksom hittills ska finnas 14 sakkunnigledamöter, av vilka en del ska företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen och en del lagfarna ledamöter som inte företräder några sådana intressen.  

Det föreslås att närmare bestämmelser om beslutssammansättningarna och sakkunnigledamöternas deltagande i dem ska finnas i lagen om rättegång i arbetsdomstolen. Bestämmelser om sakkunnigledamöternas ställning, behörighetsvillkoren för och utnämningen av dem, samt på vems förslag de ska utnämnas, föreslås ingå i 17 kap. i domstolslagen.  

7 kap. Försäkringsdomstolen

1 §. Försäkringsdomstolens uppgifter. I 1 mom. föreskrivs om vilka mål och ärenden som hör till försäkringsdomstolens behörighet. Bestämmelsen motsvarar 1 § i gällande lag om försäkringsdomstolen. 

Dessutom tas i 2 mom., på motsvarande sätt som i de bestämmelser om andra specialdomstolar som nämns ovan, in en allmän hänvisning till lagen om rättegång i försäkringsdomstolen, som föreslås ersätta de bestämmelser i den gällande lagen om försäkringsdomstolen som berör rättegångsförfarandet (lagförslag 5).  

2 §. Försäkringsdomstolens ledamöter. Enligt 1 mom. kan vid försäkringsdomstolen, liksom vid andra kollegiala domstolar, utöver de domare som anges i 1 kap. 5 §, finnas assessorer. Det föreslås att möjligheten för föredragande att vara ledamot vid försäkringsdomstolen enligt andra meningen 2 § 1 mom. i gällande lag om försäkringsdomstolen upphävs. 

I 2 mom. föreslås motsvarande bestämmelser som i 2 § 2 mom. i lagen om försäkringsdomstolen, som trädde i kraft den 1 oktober 2015, om överläkaren vid försäkringsdomstolen och om överläkarens uppgifter.  

I 3 mom. räknas, liksom i 2 § 3 mom. i lagen om försäkringsdomstolen, de andra sakkunnigledamöterna vid försäkringsdomstolen upp, vilka är läkarledamöterna och intresseledamöter som är förtrogna med arbetslivet och företagsverksamhet, samt ledamöter som är förtrogna med militärskadeärenden. Bestämmelser om sakkunnigledamöternas ställning, utnämningen av och behörighetsvillkoren för dem föreslås ingå i 17 kap. i domstolslagen. Det föreslås att närmare bestämmelser om deras deltagande vid avgörandet av mål och ärenden tas in i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen.  

Det föreslås att om möjligheten att begära utlåtanden av sakkunnigledamöter vid försäkringsdomstolen som inte är ledamöter i en beslutssammansättning, men som utnämns på motsvarande sätt som försäkringsdomstolens läkarledamöter, ska föreskrivas i 16 § i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen.  

8 kap. Organiseringen av arbetet vid domstolarna, ledning och administration

I kapitlet föreskrivs om domstolarnas ledning och administration, förfarandet för fördelning av mål och ärenden samt om deras arbetsordningar och verksamhetsberättelser. Eftersom bestämmelser om högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens ledning, administration och arbetsordning alltjämt ska ingå i lagarna om dem, ska kapitlet inte tillämpas på de högsta domstolarna. Undantag utgör bestämmelserna om fördelning och omfördelning av ärenden i 7 och 8 § samt om uppgörande av verksamhetsberättelse i 10 §. De bestämmelserna ska tillämpas också på högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. I kapitlet har beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, då uppgifterna som avdelningschef vid hovrätterna och försäkringsdomstolen blir tidsbestämda (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015).  

1 §. Ledning. Enligt 1 mom. leder chefsdomaren domstolen och svarar för dess resultat. Bestämmelsen är gemensam för alla domstolar. Den motsvarar i sak bestämmelserna om chefsdomarnas uppgifter och ansvar i lagarna om de olika domstolarna.  

Enligt 2 mom. kan domstolarna ha en ledningsgrupp som stödjer överdomaren i arbetet att leda och utveckla domstolens verksamhet. Också enligt gällande förordningar ska hovrätterna, förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolen ha en ledningsgrupp. Enligt 24 § i tingsrättsförordningen kan tingsrätterna ha en ledningsgrupp. De minsta tingsrätterna har dock ingen ledningsgrupp. Arbetsdomstolen har för närvarande ingen ledningsgrupp. Liksom hittills ska ledningsgruppen bestå av åtminstone chefsdomaren, avdelningscheferna och kanslichefen. Vid behov kan också andra personalrepresentanter ingå i ledningsgruppen. Om det föreskrivs i arbetsordningen.  

I lagen ingår ingen detaljerad förteckning över ledningsgruppens uppgifter, utan om dem föreskrivs närmare i domstolarnas arbetsordningar. I 3 mom. föreslås en allmän bestämmelse, enligt vilken det åtminstone finns skäl att ta förslag till arbetsordning för domstolen till förberedande behandling i ledningsgruppen. Också i 9 § om fastställande av arbetsordningen förutsätts att ledningsgruppen hörs. I ledningsgruppen behandlas också viktiga ärenden som berör domstolens ledning, administration och ekonomi samt verksamhet och personal eller utvecklandet av dem. Sådana ärenden bör t.ex. anses vara de ärenden som enligt gällande organisationsförordningar ska behandlas i ledningsgruppen, liksom också förslag till resultatmål och budget samt vissa planer som berör personalen och domstolens verksamhet. Många sådana ärenden ska enligt lag också behandlas i samarbetsförfarande (lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar, 1233/2013).  

Enligt 12 kap. 4 § 3 mom. ska ledningsgruppen höras i ärenden som gäller utnämning av domare för viss tid, om det inte är onödigt på grund av den korta mandattiden eller av något annat skäl. Också då föredragande utnämns till ordinarie tjänsteförhållande ska ledningsgruppen alltid höras, även om ingen uttrycklig bestämmelse om det ingår i lagen. Också i andra utnämningsärenden och viktiga ärenden som gäller tjänsteförhållanden finns det skäl att vid behov höra ledningsgruppen. 

2 §. Chefsdomarens uppgifter. I paragrafen föreskrivs om chefsdomarens uppgifter. Bestämmelsen är gemensam för alla domstolar. Motsvarande gällande bestämmelser finns i 6 § i hovrättsförordningen, 8 § i förordningen om förvaltningsdomstolarna, 2 § i förordningen om arbetsdomstolen och 2 § i statsrådets förordning om försäkringsdomstolen. Den föreslagna paragrafen är dock mer allmänt formulerad. 

Enligt 1 mom. ska chefsdomaren sörja för domstolens funktionsduglighet och utvecklande, ställa upp resultatmålen för domstolen och se till att de uppnås. Likaså ska chefsdomaren övervaka att rättsprinciperna tillämpas och lagen tolkas på ett enhetligt sätt i domstolens avgöranden.  

Enligt 2 mom. ska chefsdomaren delta i rättskipningen i den omfattning som de ledande uppgifterna tillåter det. Då domstolarna blir större, går största delen av chefsdomarnas tid åt till ledarskap och administrativa uppgifter. Dock är det viktigt att chefsdomarna också deltar i rättskipningen. Det kan delvis underlättas om ytterligare fler kansli- och förvaltningschefstjänster inrättas vid domstolarna.  

3 §. Avgörande av administrativa ärenden. I paragrafen föreskrivs om chefsdomarens behörighet att avgöra administrativa ärenden samt om överföring av ärenden att avgöras i plenum eller av någon annan tjänsteman. 

Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar i sak gällande bestämmelser om chefsdomarens behörighet i administrativa och ekonomiska ärenden samt om rätten att överföra ärenden att avgöras av någon annan tjänsteman.  

Enligt 2 mom. kan chefsdomaren besluta att ett ärende som gäller lämnande av ett utlåtande i ett lagstiftningsärende eller ett lagstiftningsinitiativ ska behandlas och avgöras i plenum. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget. Om de högsta domstolarnas behörighet att göra framställningar om lagstiftningsåtgärder föreskrivs i grundlagen (99 § 2 mom.). Dessutom föreskrivs om den uppgiften i lagarna om de högsta domstolarna. I fråga om andra domstolar anses det inte längre nödvändigt att föreskriva i lag om sådana framställningar, eftersom de också annars har den rätten.  

Enligt 3 mom. ska föreskrifter om chefsdomares rätt att överföra ett ärende till en annan tjänsteman för avgörande finnas i arbetsordningen. Därmed avses, liksom i gällande bestämmelser, att ett ärende som enligt lag eller på grund av sin natur hör till chefsdomaren inte får överföras. Sådana ärenden är för det första de som enligt domstolslagen eller någon annan lag uttryckligen ska avgöras av chefsdomaren (bl.a. utnämnande av domare för viss tid, skriftliga varningar, avstängning från tjänsteutövning).  

Frågor som enligt de gällande organisationsförordningarna ska avgöras av presidenten får inte överföras. Det gäller ärenden som enligt lag ska avgöras av chefsdomaren eller behandlas i ledningsgruppen. Detsamma gäller utnämning av domare och föredragande eller frågor som gäller tjänsteförhållanden. I momentets andra mening ingår en bestämmelse som motsvarar de gällande om chefsdomarens rätt att förbehålla sig rätten att avgöra ärenden som han eller hon överfört eller som annars ska avgöras av någon annan tjänsteman.  

4 §. Avdelningar. I paragrafen föreskrivs om hur domstolarna får delas upp på avdelningar. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna i 18 a § 1 mom. i tingsrättslagen, 8 § 1 mom. i hovrättslagen, 13 § i lagen om förvaltningsdomstolarna, 28 § i lagen om marknadsdomstolen och 9 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. Bestämmelsen ska tillämpas i tingsrätterna, hovrätterna och förvaltningsdomstolarna samt i marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. För att skapa mer enhetliga begrepp föreslås att också förvaltningsdomstolarna och marknadsdomstolen ska ha avdelningar i stället för sektioner.  

Enligt 1 mom. föreskrivs i arbetsordningarna om uppdelningen på avdelningar. Därför föreslås att 18 a § i tingsrättslagen om på vilka grunder avdelningar kan inrättas upphävs. Trots det ska man vid tingsrätter och alla andra tvåspråkiga domstolar alltjämt få inrätta en s.k. språkavdelning, om det behövs för att säkerställa tillgången till tjänster för den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningen. I stället för genom beslut av justitieministeriet ska det kunna göras i respektive domstols arbetsordning.  

Behovet av sådana avdelningar har visat sig vara litet. Länge fanns en sådan språkavdelning endast vid Egentliga Finlands tingsrätt, där mål och ärenden på svenska dock avgörs av olika avdelningar enligt ärendekategori. Vid Österbottens tingsrätt har man dock nyligen inrättat en avdelning för att trygga den finskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter. För de andra tvåspråkiga domstolarna finns inga specialbestämmelser om språkavdelningar. De har inte ansetts nödvändiga, trots att det enligt den lagstiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2015 är möjligt att vid dem placera domartjänster med särskilda krav på språkkunskaper (RP 224/2014 rd, s. 20).  

Med tanke på domstolarnas oberoende är det inte ändamålsenligt att justitieministeriet är behörigt att inrätta sådana avdelningar. När bestämmelserna om språkavdelningar stiftades ansåg man det motiverat att justitieministeriet är behörig myndighet, eftersom det ansågs garantera att språkgrupperna behandlas jämbördigt i olika tingsrätters domkretsar. Kontinuiteten i systemet har också ansetts tala för att ministeriet är behörig myndighet (RP 230/2004 rd, s. 11). Justitieministeriet beslutar om inrättande av språkavdelningar på framställning av domstolen i fråga. I praktiken kan justitieministeriet alltså inte besluta att inrätta en språkavdelning mot domstolens vilja. Förslaget syftar till att betona domstolarnas oberoende och självständiga rätt att besluta hur de organiserar sin verksamhet. I praktiken garanteras den språkliga minoritetens rättigheter genom att man försäkrar sig om att det vid domstolarna finns tillräckligt med domare och annan personal med kunskaper i befolkningsminoritetens språk inom domkretsen. Vem som beslutar om att inrätta avdelningar har alltså inte avgörande betydelse för hur de språkliga rättigheterna förverkligas. Därför är det inte nödvändigt att bibehålla den gällande specialbestämmelsen.  

Det föreslås att de närmare föreskrifterna om språkavdelningarnas arbetsspråk i 18 b—c § i tingsrättslagen inte ska ingå i domstolslagen utan i språklagen. Också hänvisningarna till de paragraferna i tingsrättslagen i 16 a och 26 § i språklagen bör ändras (lagförslag 17). Det föreslås att i 16 a § i språklagen ska föreskrivas om behandlingsspråket vid språkavdelningar och i 26 § om deras arbetsspråk.  

Enligt 2 mom. ska avdelningen ledas av en lagfaren domare som chefsdomaren förordnat till avdelningschef, eller av chefsdomaren själv. Som det ovan konstaterats har alla domstolar utom de högsta domstolarna sedan den 1 oktober 2015 ett ledningssystem där uppgiften som avdelningschef är tidsbestämd. Bestämmelsen i momentet är allmän och preciseras i bestämmelserna om förordnande till avdelningschef och avdelningschefens uppgifter i 4 och 5 §. Den allmänna bestämmelsen i momentet behövs eftersom också chefsdomaren i praktiken kan vara avdelningschef.  

5 §. Förordnande till avdelningschef. I paragrafen föreskrivs om förfarandet då avdelningschefer förordnas. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna i 18 d § i tingsrättslagen, 13 a § i lagen om förvaltningsdomstolarna och 29 § i lagen om marknadsdomstolen samt den reviderade 8 a § i hovrättslagen och 9 § 2 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. Bestämmelsen ska alltså tillämpas i tingsrätterna, hovrätterna och förvaltningsdomstolarna samt i marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. 

Enligt 1 mom. utses avdelningscheferna av chefsdomaren för högst tre år i sänder. I momentet föreskrivs också om ledigförklaring av uppgiften och om behörighetsvillkoren för den. Eftersom förvaltningsdomstolarnas och marknadsdomstolens sektioner blir avdelningar, ska cheferna för dem i stället för till sektionsordförande utnämnas till avdelningschefer. Dessutom preciseras bestämmelserna så att endast lagfarna domare kan vara avdelningschefer. Jordrättsingenjörer, marknadsrättsingenjörer eller förvaltningsrättsdomare som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området får alltså inte vara avdelningschefer. I fråga om tingsrätterna och marknadsdomstolen motsvarar den begränsningen nuläget, men för Vasa förvaltningsdomstol innebär den att gällande bestämmelser ändras. Överläkaren vid försäkringsdomstolen föreslås ha motsvarande uppgifter som en avdelningschef. Om dem föreskrivs i 7 kap. 2 § 2 mom.  

Bestämmelsen i 2 mom. om återkallande av förordnandet motsvarar gällande lag.  

6 §. Avdelningschefens uppgifter. I paragrafen föreskrivs om avdelningschefernas uppgifter. Bestämmelsen motsvarar i sak de gällande bestämmelserna i 18 e § 1 mom. i tingsrättslagen, 13 b § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna och 30 § i lagen om marknadsdomstolen samt 8 b § som fogats till hovrättslagen och det reviderade 9 § 3 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. 

Avdelningschefen ska dessutom vara chefsdomarens ersättare, om vilket dock föreskrivs i 13 kap. som gäller tjänstledighet och vikariat.  

7 §. Fördelningen av mål och ärenden. I paragrafen bestäms på vilka grunder mål och ärenden fördelas till rättskipningspersonalen. Bestämmelsen gäller alla domstolar. 

Domstolarnas oberoende förutsätter att målen och ärendena fördelas för beredning och avgörande enligt på förhand bestämda och godkända grunder. Var och en har rätt att få sin sak avgjord av en oberoende och opartisk domstol och ingen får ha rätt att välja sin domare. Utöver den rättsskyddsaspekten förutsätter domstolens oberoende att fördelningen av mål och ärenden uteslutande hör till domstolens behörighet.  

Enligt paragrafen ska mål och ärenden fördelas för behandling och avgörande enligt de principer som fastställs i arbetsordningen. Fördelningsgrunderna ska alltså fastställas på förhand. Då grunderna fastställs kan man beakta domstolarnas särdrag, såsom uppdelning på avdelningar och enligt ärendekategorier samt hur de språkliga rättigheterna garanteras. Grunderna ska vara tydliga och trygga parternas rätt till en oberoende och opartisk domare. Enligt en av principerna för en rättvis rättegång ska mål och ärenden avgöras utan dröjsmål. Grunderna ska dessutom definieras så, att fördelningen av mål och ärenden inte kan påverka det slutliga avgörandet i saken. Det betyder dock inte att de krav på specialkunskaper som målen och ärendena ställer inte får beaktas vid fördelningen av dem. Också i andra fall kan typen av mål eller ärenden, eller t.ex. vetskapen om att en domares tjänsteförhållande snart kommer att upphöra, tala för att mål eller ärenden fördelas på ett visst sätt med beaktande av rådande omständigheter. Fördelningsgrunderna ska vidare vara sådana att de säkerställer att rättskipningspersonalen utnyttjas effektivt samt att arbetsbördan fördelas jämnt bland personalen. I arbetsordningen ska också grunderna för att avvika från de fastställda grunderna i enskilda fall definieras. I arbetsordningen kan t.ex. bestämmas att man endast får avvika från de fastställda grunderna av vägande och godtagbara skäl. Det ska vara fråga om undantagsfall.  

Den som deltar i fördelningen får inte vara jävig i målet eller ärendet i fråga. Det följer av de allmänna jävsbestämmelserna och förutsätter inga särskilda bestämmelser.  

8 §. Omfördelning av mål och ärenden. I paragrafen föreskrivs på vilka grunder mål eller ärenden som redan tilldelats en domare kan tilldelas en annan domare. Det handlas om att ta mål eller ärenden ifrån dem som ska avgöra dem. Bestämmelsen gäller alla domstolar.  

Enligt 1 mom. kan ett mål eller ärende fråntas en domare mot hans eller hennes vilja endast av vägande skäl. Sådana skäl kan vara domarens sjukdom, att behandlingen av ärendet drar ut, en jämn fördelning av arbetsbördan eller någon annan motsvarande omständighet. Frågan ska bedömas i synnerhet med tanke på parternas rättsskydd. I domarens tjänsteplikt ingår att avgöra de mål och ärenden som tilldelats honom eller henne. Å andra sidan är en förutsättning för att domarens oberoende ska kunna garanteras att ett mål eller ärende som tilldelats honom eller henne inte omfördelas utan godtagbart skäl. Denna princip kan dock få vika undan t.ex. om en domares arbete hopar sig, eftersom en part har rätt att få sin sak behandlad utan dröjsmål. En omfördelning enligt paragrafen innebär också att målet eller ärendet tilldelas en annan domare för beredning, men den första domaren kan ändå ingå som ledamot i avgörandesammansättningen. 

Den föreslagna bestämmelsen gäller omfördelning av mål och ärenden endast då en domare uttryckligen motsätter sig det. Endast då krävs ett motiverat beslut av chefsdomaren för att överföra målet eller ärendet. I bestämmelsen förutsätts inte att man alltid särskilt begär domarens samtycke till omfördelningen i normala fall, om det inte finns skäll att anta att domaren motsätter sig. Det kan dock anses förenligt med god förvaltningssed. Bestämmelsen gäller inte situationer då domare är jäviga. 

I 2 mom. bestäms hur beslut om omfördelning ska fattas. Då mål eller ärenden omfördelas ska samma principer följas som annars då man fördelar mål eller ärenden. Det är viktigt att bestämmelserna om denna exceptionella åtgärd är transparenta. Därför ska beslutet fattas av chefsdomaren. Vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen ska presidenten besluta om omfördelning. Beslutet ska också motiveras. Med berörda domares samtycke kan mål och ärenden omfördelas utan några särskilda beslut, enligt normala fördelningsgrunder. 

9 §. Arbetsordning. Enligt 1 mom. fastställs domstolens arbetsordning av chefsdomaren. Som det ovan konstaterats ska arbetsordningen behandlas i ledningsgruppen. Enligt paragrafen ska chefsdomaren höra ledningsgruppen innan arbetsordningen fastställs. Om det inte finns en ledningsgrupp ska chefsdomaren höra domstolens ordinarie domare. Exempelvis vid tingsrätterna finns enligt gällande bestämmelser ingen hörandeplikt. Enligt lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar ska också personalen höras.  

Då arbetsordningens betydelse ökar, ska den finnas lätt tillgänglig för alla. Därför föreskrivs i 2 mom. att arbetsordningen är offentlig. Det innebär i praktiken att den ska finnas tillgänglig på domstolens eller domstolsverkets webbplats. Det ska också finnas tillgänglig i domstolens kundutrymmen.  

Det föreslås att skyldigheten för domstolar att sända sina arbetsordningar för kännedom till högre domstolar slopas. Om de högsta domstolarnas arbetsordningar och skyldigheten att publicera dem i Finlands författningssamling föreskrivs alltjämt i lagarna om de högsta domstolarna.  

10 §. Verksamhetsberättelse. Paragrafen är ny. I den föreskrivs om domstolarnas skyldighet att årligen lämna en offentlig verksamhetsberättelse. Eftersom domstolarnas verksamhet finansieras med offentliga medel ska verksamhetsberättelsen åtminstone innehålla de viktigaste nyckeltalen för en domstols verksamhet samt uppgifter om behandlingstiderna och om verksamhetens effektivitet. Flera domstolar kan också göra upp en verksamhetsberättelse tillsammans. Bestämmelsen gäller också de högsta domstolarna. 

AVDELNING III DOMARNA

I avdelningen föreskrivs om domare och om deras ställning och skyldigheter. Det föreslås att bestämmelser om utnämning av och behörighetsvillkor för domare ska samlas i avdelningen. Likaså föreslås att de specialbestämmelser om domare som hittills funnits i tjänstemannalagen ska tas in i denna avdelning. Om domares tjänstgöring vid en annan domstol föreslås nya bestämmelser. I det sista kapitlet i avdelningen föreskrivs om upphörande av tjänsteförhållande samt i en ny bestämmelse om fortsatt behörighet för domare. Bestämmelserna i avdelningen gäller också högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens ledamöter med vissa enstaka undantag. Eftersom föredragande vid de domstolarna har motsvarande rätt att kvarstå i tjänsten som domare, tillämpas en del av de bestämmelser som gäller domare också på dem.  

I kapitlet har beaktats den revidering av bestämmelserna om domares bisysslor och bindningar som trädde i kraft den 1 oktober 2015 (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015). 

9 kap. Domare som utövare av dömande makt och tjänstemän

I kapitlet föreskrivs om domares skyldigheter, utbildning och bisysslor. Bestämmelserna gäller också högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens ledamöter.  

1 §. Om domares skyldigheter. Paragrafen är ny och kompletterar 1 kap. 6 §. Där föreskrivs om domarnas ställning som utövare av dömande makt samt om deras oberoende och den rätt att kvarstå i tjänsten som tryggar det. I enlighet med principen om domares oberoende föreskrivs ytterligare i 1 mom. att domare utövar dömande makt självständigt och i den verksamheten endast är bunden av lag. 

I 2 mom. föreskrivs om vissa skyldigheter som hänger samman med ställningen som domare. Domare har ett s.k. avgörandetvång. Domare är skyldiga att avgöra ett ärende som de tilldelats. Om domaren är jävig, ska man dock avvika från den principen. Enligt 13 kap. 1 § i rättegångsbalken får en domare inte behandla ett ärende, om domaren är jävig enligt lag. Det kan också finnas giltiga skäl för att omfördela ärenden. Som det ovan konstaterats föreslås i 8 kap. 8 § en uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för att omfördela ett ärende mot domarens vilja.  

Enligt 14 § 1 mom. i tjänstemannalagen ska en tjänsteman utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål. För domare gäller skärpta krav på samvetsgrannhet och omsorgsfullhet. Domstolarnas avgöranden gäller frågor som är viktiga för personer och samfund. Fel i domstolarnas förfarande eller domar kan inte rättas på samma sätt som inom förvaltningen. Förtroendet för rättsväsendet förutsätter att domarnas verksamhet till alla delar är professionell och trovärdig. Enligt 21 § i grundlagen hör rätten att utan dröjsmål få sin sak behandlad av behörig domstol till kraven på en rättvis rättegång. Trots bestämmelserna i statstjänstemannalagen har det därför ansetts behövligt att i domstolslagen särskilt ta in krav på att domaren är samvetsgrann och omsorgsfull i sitt arbete.  

Dessutom hänvisas i 3 mom. till bestämmelserna om tjänstemännens allmänna skyldigheter i 4 kap. i statstjänstemannalagen. l det kapitlet föreskrivs, utöver om tjänstemäns skyldighet att utföra sina uppgifter på behörigt sätt och utan dröjsmål, också om skyldigheten att iaktta bestämmelserna om arbetsledning. I bestämmelserna ställs också krav på domares uppförande i fråga om förtroende och tystnadsplikt.  

2 §. Domares ansvar för ämbetsåtgärder. I paragrafen ingår en informativ hänvisningsbestämmelse, enligt vilken beträffande domares ansvar för ämbetsåtgärder gäller bestämmelserna i 118 § i grundlagen och i andra lagar, såsom strafflagen och skadeståndslagen. 

3 §. Domare som föredragande. Om ett mål eller ärende enligt lag ska avgöras i en kollegial domstolssammansättning på föredragning, får enligt paragrafen också en domare vara föredragande. Bestämmelsen är gemensam för alla domstolar. Ett mål eller ärende kan alltså alltid avgöras också utan föredragande, om en domare är föredragande. T.ex. vid hovrätterna och förvaltningsdomstolarna avgörs redan nu väldigt många ärenden på föredragning av domare. Vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen avgörs mål och ärenden i regel på föredragning av föredragande. Bestämmelsen förpliktar inte de högsta domstolarna att ändra sin praxis. Å andra sidan möjliggör den att en av sammansättningens ledamöter föredrar mål och ärenden också vid de högsta domstolarna. 

4 §. Utbildning. Domare och annan rättskipningspersonal har skyldighet och rätt att kontinuerligt utveckla sitt kunnande. I paragrafen föreskrivs om domares utbildningsskyldighet och statens skyldighet att erbjuda utbildning.  

I 1 mom. föreskrivs om domares skyldighet att upprätthålla och utveckla sin lagkunskap, sitt juridiska kunnande och sin kompetens. I praktiken är det ocså en allmän skyldighet för tjänstemän. Det är klart att domare inte med hänvisning till sin oberoende ställning kan vägra delta i utbildning för att utveckla sin kompetens. Det bör beaktas att alla advokater enligt reglerna för god advokatsed, som är bindande för advokater, är skyldiga att använda ett visst antal timmar per år för utbildning. Den föreslagna skyldigheten är av allmän karaktär. Varje domstol bedömer själv om utbildningsplikten ska specificeras närmare t.ex. i arbetsordningen.  

Enligt 2 mom. finns som motvikt till domarnas skyldighet statens skyldighet att ordna utbildning. Domstolarna är å sin sida skyldiga att organisera arbetet så att domarna har en faktisk möjlighet att delta i utbildning.  

5 §. Bisyssla och bisysslotillstånd. I paragrafen finns motsvarande bestämmelser som i den revidering av tjänstemannalagen som trädde i kraft den 1 oktober 2015. Likaså hänvisas i bestämmelsen om föredragandes bisysslor till paragrafen i fråga (19 kap. 8 §). Sakkunnigledamöternas uppgift är till sin karaktär en bisyssla. Huruvida sakkunnigledamöternas huvudsyssla och eventuella andra bisysslor inverkar på skötseln av uppgiften bedöms uteslutande utifrån redogörelserna för bindningar. Av dem krävs alltså inget bisysslotillstånd. 

Enligt 1 mom. förutsätter domares bisysslor tillstånd enligt 18 och 18 a § i tjänstemannalagen. I den revidering som nämns ovan har bestämmelserna om bisysslor preciserats så att domare inte får vara verksamma som sådana skiljemän som utses av endast den ena parten vid ett skiljeförfarande. En domare kan alltså verka som sådan, vanligen enda, skiljeman som utses av parterna tillsammans eller som skiljeman som väljs av de skiljemän parterna utser, och som är ordförande för skiljenämnden. Dessutom kan en domare vara sådan enda skiljeman eller ordförande för en skiljenämnd som har utsetts av en oberoende aktör, t.ex. Centralhandelskammarens skiljedomsinstitut. 

I 2 mom. ingår en allmän hänvisning till 18 § i tjänstemannalagen. I fråga om bisysslor för domare och föredragande gäller alltså i övrigt bestämmelserna om bisysslor i tjänstemannalagen.  

I 3 mom. ingår en informativ hänvisning till lagen om registret över domares bindningar och bisysslor, där det föreskrivs om registrering av domares bisysslor och bindningar i ett register som förs av Rättsregistercentralen (se lagförslag 14—15). 

6 §. Ansökan om bisysslotillstånd. I 1 mom. ingår bestämmelser som ansökan om bisysslotillstånd, som motsvarar gällande lag. Ansökan om bisysslotillstånd ska lämnas till den domstol där domaren arbetar. Chefsdomare lämnar ansökan till en högre domstol. 

I 2 mom. föreskrivs om skyldigheten att också lämna sådana uppgifter om parterna i en tvist som behandlas av skiljemän, som är konfidentiella enligt 18 § 5 mom. i lagen om skiljeförfarande, till chefsdomaren för den domstol som behandlar tillståndet. Bestämmelsen motsvarar de reviderade bestämmelserna i lagen och förordningen om skiljeförfarande.  

7 §. Redogörelse för inkomst från bisyssla. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten att redogöra för inkomster från bisysslor. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som togs in i 18 § i tjänstemannalagen i samband med revideringen av bestämmelserna om domares bindningar och bisysslor. 

Enligt 1 mom. ska domare och föredragande årligen redogöra för domstolen för sina inkomster från bisysslor. Också betalaren ska uppges, om inte den uppgiften är konfidentiell. I praktiken ska alltså skiljemannaarvoden uppges, men inte uppgifter om parterna eftersom de enligt lag är konfidentiella. Ingen redogörelse behöver dock göras om den sammanlagda bruttoinkomsten inte överstiger 10 000 euro. Om de sammanlagda inkomsterna från bisysslor överstiger 10 000 euro ska alla inkomster från bisysslor under året uppges, även om de enskilda beloppen är små. Uppgifterna om arvoden för bisysslor är offentliga trots bestämmelsen i 24 § 1 mom. 23 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) om att uppgifter om årsinkomster är konfidentiella. 

Enligt 2 mom. ska redogörelsen lämnas senast under maj månad det år som följer på kalenderåret. Tidpunkten har valts för att uppgifterna då är lätt tillgängliga och möjliga att kontrollera i beskattningsförlaget. Redogörelsen lämnas till den domstol som är arbetsgivare. Med undantag för presidenterna för de högsta domstolarna ska chefsdomaren dock lämna redogörelsen till en högre domstol. Också till den delen motsvarar bestämmelserna den reviderade tjänstemannaförordningen.  

10 kap. Behörighetsvillkor för domare

I kapitlet föreskrivs om behörighetsvillkor och utnämningsgrunder för domare, inklusive högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens ledamöter. I kapitlet samlas, utöver bestämmelserna om allmänna behörighetsvillkor och krav på språkkunskaper i utnämningslagen, alla de bestämmelser om krav på specialkunskaper för vissa domartjänster som hittills ingått i olika organisationslagar. Till sitt innehåll motsvarar bestämmelserna i huvudsak gällande lag.  

I kapitlet ingår dessutom bestämmelser om domartjänster med speciella krav på språkkunskaper, som enligt den lagstiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2015 förutom vid tingsrätterna också kan finnas vid andra tvåspråkiga domstolar (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015).  

1 §. Allmänna behörighetsvillkor och grunder för utnämning av domare. Behörighetsvillkoret motsvarar 11 § 1 mom. i lagen om utnämning av domare sådant det löd före den ändring som gjordes den 1 januari 2016 i samband med att lagstiftningen om erkännande av utländska examina sågs över (RP 22/2015 rd, lagarna 1384—1392/2015). På grund av ändringen ett i lagen om utnämning av domare avsett beslut av Utbildningsstyrelsen om erkännande av yrkeskvalifikationer eller om jämställande av högskolestudier som har avlagts utomlands inte längre ger behörighet för domartjänst. På grund av rättsskyddsförväntningarna och den kravnivå som uppdraget som domare har kan det å ena sidan anses motiverat att behörighetsvillkoren för domarna är tydliga och att domarna har tillräckliga rättsvetenskapliga baskunskaper. Å andra sidan kan det anses vara tillräckligt att bestämmelser om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför finns i en egen lag (1385/2015) och att vid enskilda utnämningar av domare bedöms vid utnämningsförfarandet kunskapsnivån hos en sökande som har avlagt sin examen utomlands. Efter den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2016 har vissa domstolar fört fram sin oro särskilt över huruvida man i framtiden kommer att ha tillräckligt med sökande till de så kallade språkdomartjänsterna. Här föreslås således inte en begränsning för dem som har avlagt en examen utomlands. 

Enligt 2 mom. finns bestämmelser om krav på domares språkkunskaper i 9 §.  

2 §. Behörighetsvillkor för domare i de högsta domstolarna. Paragrafen motsvarar 11 § 2 mom. i utnämningslagen. 

3 §. Behörighetsvillkor för chefsdomare.Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 11 § 3 mom. i utnämningslagen. Eftersom chefsdomarna definieras i 1 kap. 5 §, behöver chefsdomartjänsterna inte längre räknas upp i paragrafen. 

4 §. Behörighetsvillkor för jordrättsansvarig domare. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 3 § 3 mom. i tingsrättslagen. 

5 §. Behörighetsvillkor för jordrättsingenjör. Jordrättsingenjörerna är domare och utnämns enligt samma förfarande som andra domare. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 13 § 2 och 3 mom. i tingsrättslagen. 

Om skyldigheten för domarförslagsnämnden att begära utlåtande av Lantmäteriverkets centralförvaltning föreskrivs i 11 kap. 9 § 1 mom. 

6 §. Behörighetsvillkor för förvaltningsrättsdomare som är förtrogna med vatten- och miljöskyddsärenden. Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna. Hänvisningen till vattenlagen (264/1961) ändras så att den gäller den nya lagen med samma namn (587/2011). 

7 §. Behörighetsvillkor för överdomaren och marknadsrättsdomare vid marknadsdomstolen. Paragrafen motsvarar 4 § 1 mom. i lagen om marknadsdomstolen. 

8 §. Behörighetsvillkor för marknadsrättsingenjör. Paragrafen motsvarar 4 § 2 mom. i lagen om marknadsdomstolen. Bestämmelsen om domstolens utlåtande i ärenden som gäller utnämning av marknadsrättsingenjör placeras i 11 kap. 10 §, som gäller domstolarnas utlåtanden. 

9 §. Behörighetsvillkor som gäller domares kunskaper i finska och svenska. 1 mom. motsvarar 12 § 1 mom. i utnämningslagen. Kraven på språkkunskaper gäller alla domare enligt 1—8 §. 

Enligt 2 mom. föreskrivs alltjämt särskilt om kraven på språkkunskaper för domare vid domstolarna på Åland. Om de språkkunskaper som krävs av domare, tingsfiskaler och notarier vid Ålands tingsrätt och domare vid Ålands förvaltningsdomstol samt deras suppleanter föreskrivs för närvarande i 5 § i statsrådets förordning om de språkkunskaper som krävs av statsanställda i landskapet Åland (1218/2007), som utfärdats med stöd av 42 § i självstyrelselagen för Åland.  

10 §. Tingsdomartjänster som kräver särskilda språkkunskaper. I 1 mom. finns motsvarande bestämmelse som i 1 b § i gällande tingsrättslag om sådana tingsdomartjänster vid tvåspråkiga tingsrätter, för vilka krävs utmärkta muntliga och skriftliga språkkunskaper i befolkningsminoritetens språk inom domkretsen. I bestämmelsen görs vissa språkliga korrigeringar, men till sitt innehåll motsvarar den gällande lag. 

I 2 mom. föreslås ett motsvarande bemyndigande att utfärda förordning som i gällande lag, enligt vilket genom förordning av statsrådet föreskrivs om antalet språkdomartjänster. Om antalet språkdomartjänster föreskrivs för närvarande med stöd av tingsrättslagen i 2 a § i utnämningsförordningen. Eftersom avsikten är att i huvudsak överföra bestämmelserna i den förordningen till lagnivå och upphäva förordningen, bör det föreskrivas i en ny förordning om antalet tingsdomartjänster som ska inrättas för att trygga de språkliga rättigheterna. Det är ändamålsenligt att i samma förordning också föreskriva om de andra domartjänster som enligt 11 § ska inrättas för att trygga de språkliga rättigheterna.  

11 §. Övriga domartjänster som kräver särskilda språkkunskaper. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i den reviderade lagstiftningen om att det också vid tvåspråkiga hovrätter och förvaltningsdomstolar samt specialdomstolar kan finnas domartjänster för det krävs att de som utnämns till tjänsterna ska ha utmärkta kunskaper i befolkningsminoritetens språk inom domkretsen. Kraven på språkkunskaper gäller uttryckligen lagfarna domare. 

Enligt 2 mom. föreskrivs genom förordning av statsrådet om vid vilka domstolar sådana tjänster ska finnas och om deras antal. Behovet av språkdomare vid andra tvåspråkiga domstolar än tingsrätter bedöms enligt situationen vid varje given tidpunkt utan att något minimiantal tjänster förutsätts i lagen. På så sätt kan domstolarna vid behov föreslå för justitieministeriet att tjänster som språkdomare inrättas.  

Justitieministeriets skyldighet är att före ändringen av förordningen i enlighet med vilken domstol tjänsten gäller begära utlåtande av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. Justitieministeriet ska alltså höra högsta domstolen i fråga om tjänster vid hovrätterna eller arbetsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen i fråga om tjänster vid förvaltningsrätterna, marknadsdomstolen eller försäkringsdomstolen. De högsta domstolarna kan i sina utlåtanden framföra sin ståndpunkt huruvida det med tanke på förverkligandet av de språkliga rättigheterna finns grundad anledning till att inrätta språkdomartjänster.  

12 §. Dispens. Paragrafen motsvarar 13 § i den gällande utnämningslagen. 

11 kap. Utnämning av chefsdomare och ordinarie domare

I kapitlet införs bestämmelserna om utnämning av ordinarie domare i 2 kap. i lagen om utnämning av domare. I kapitlet föreskrivs också om utnämning till chefsdomartjänster för en mandattid på sju år. De nya bestämmelserna gäller inte presidenterna för högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Då chefsdomare utnämns för viss tid är förfarandet detsamma som vid utnämning av domare till ordinarie tjänster.  

Till följd av revideringen har de gällande paragrafernas ordningsföljd ändrats. Dessutom har några formuleringar i bestämmelserna ändrats. Det föreslås att indelningen i ansökningstjänster och anmälningstjänster slopas. Om tillsättning av domarförslagsnämnden och dess sammansättning föreskrivs i ett särskilt kapitel (20 kap).  

I kapitlet har beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, i vilken bestämmelserna om domares bindningar ses över och uppgifterna som avdelningschef vid hovrätterna och försäkringsdomstolen blir tidsbestämda (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015). I och med förändringen avskaffas tjänsterna som hovrättslagman och lagman vid försäkringsdomstolen. Också det har beaktats i bestämmelsernas ordalydelse.  

1 §. Utnämning till domartjänst och till tjänsteförhållande för viss tid. I paragrafen föreskrivs om när domare utnämns till sin tjänst som ordinarie respektive för viss tid. Vid utnämning till domartjänster finns det starka grundlagsskäl att utnämna till ordinarie tjänst. Förutom den starka rätten att kvarstå i tjänsten bidrar tjänsternas bestående natur också till att stärka domarnas och domstolarnas oberoende. För att systemet ska fungera och vara effektivt bör man dock också i vissa situationer och med vissa begränsningar kunna utnämna domare för viss tid. Utnämningar för viss tid kan grunda sig på att vissa ordinarie tjänster enligt lag endast ska besättas för en bestämd mandattid. Sådana tjänster som ska besättas för en bestämd tid är de högsta tjänsterna inom statsförvaltningen enligt tjänstemannalagen. Inom domstolsväsendet tillsätts för närvarande vissa tjänster som referendarieråd vid högsta domstolen samt tjänsterna som tingsnotarie för viss tid. De bör särskiljas från de situationer då tjänstemän på andra grunder utnämns till tjänsteförhållanden för viss tid. Utnämningar för viss tid gäller vanligen vikariat för tjänsteinnehavare eller t.ex. tilläggsresurser. 

Bestämmelser om utnämning av domare för viss tid föreslås ingå i 12 kap. Dessutom föreslås i propositionen att det inrättas chefsdomartjänster (11 kap. 2 §) och assessorstjänster (18 kap. 1 §) som ska tillsättas för viss tid.  

Enligt 1 mom. ska domare utnämnas till sin tjänst som ordinarie, om utnämningen inte enligt 12 kap. 1 § får ske för viss tid.  

I 2 mom. hänvisas till bestämmelserna i 18 kap. om utnämning av assessorer.  

I 3 mom. föreskrivs ytterligare för tydlighetens skull att det som föreskrivs i 2 § om utnämning av chefsdomare för viss tid inte gäller de högsta domstolarnas presidenter, som alltjämt utnämns till sina tjänster som ordinarie. Om det finns behov att utnämna vikarier för presidenterna, iakttas bestämmelserna i 12 kap. 3 § 1 mom. om utnämning av ledamöter vid de högsta domstolarna för viss tid.  

2 §. Utnämning av chefsdomare för viss tid. I paragrafen föreskrivs om utnämning av chefsdomare för viss tid. 

Enligt 1 mom. utnämns chefsdomarna till sina tjänster för sju år i sänder. Utnämning för upprepade mandatperioder är möjligt. Om den som ska utnämnas till en tjänst kommer att uppnå den föreskrivna avgångsåldern före mandattidens utgång, sker utnämningen dock endast till utgången av den månad då åldern uppnås. Trots att chefsdomare utnämns för viss tid, är det med tanke på uppgiftens karaktär nödvändigt att utnämningen bereds av en oberoende domarförslagsnämnd. Samma förfarande som vid utnämning till ordinarie domartjänster enligt detta kapitel ska alltså iakttas vid utnämningen.  

För tydlighetens skulle tas i 2 mom. in en hänvisning till 12 kap. 1 §, som gäller utnämning av domare till tjänsteförhållanden för viss tid. Chefsdomare ska också kunna utnämnas för kortare tid än sju år i sådana situationer då domare också annars får utnämnas för viss tid. Det gäller t.ex. då en chefsdomare är jävig eller en chefsdomartjänst är vakant. Utnämning för viss tid är också möjlig om man vet att domstolen kommer att genomgå en omstrukturering inom en nära framtid.  

3 §. Utnämnande myndighet. Paragrafen motsvarar 2 § i den gällande utnämningslagen. Dock föreslås ett tillägg, enligt vilket också chefsdomare utses till tjänster för viss tid enligt 2 § 1 mom. av republikens president. 

4 §. Ledigförklaring av tjänster. 1 mom. motsvarar i huvudsak 3 § 1 mom. i den gällande utnämningslagen. Enligt paragrafen ska alla domartjänster, och alltså också tjänsterna vid de högsta domstolarna, förklaras lediga att sökas. Man ska inte längre kunna anmäla sig till domartjänster. 

Enligt 2 mom. ska en chefsdomartjänst som ska besättas för viss tid förklaras ledig att sökas för sju år i sänder. I fråga om utnämning av chefsdomare till tjänsteförhållanden för viss tid gäller bestämmelserna i 12 kap.  

5 §. Domstol som ledigförklarar en tjänst. Enligt 3 § 2 mom. i gällande lag om utnämning av domare utfärdas bestämmelser om vilken domstol som ledigförklarar en tjänst genom förordning av statsrådet. Avsikten är nu att föreskriva om det i lag. Paragrafen på vilka domstolar som ledigförklarar tjänsterna motsvarar i huvudsak den nuvarande förordningen. Enligt 4 mom. ska domstolarna dock ledigförklara sina egna domartjänster. I stället för hovrätterna ska alltså tingsrätterna själva ledigförklara sina domartjänster. Trots det ska hovrätterna alltjämt göra en framställning om utnämning till domarförslagsnämnden och för den göra upp ett sammandrag över de sökandes meriter. Då också domartjänsterna vid de högsta domstolarna ska sökas, föreskrivs det i paragrafen att de ska ledigförklaras av de högsta domstolarna. 

6 §.Att förklara en tjänst ledig att sökas på nytt, förlänga ansökningstiden och återkalla ledigförklaringen av tjänsten. I 1 mom. föreskrivs, liksom i 3 § 2 mom. i lagen om utnämning av domare, att domartjänster av giltiga skäl får förklaras lediga att sökas på nytt eller ansökningstiden för dem förlängas. En ny bestämmelse i momentet gäller återkallande av ledigförklaring. I praktiken har det ibland visat sig behövligt att återkalla ett ansökningsförfarande. Beslut enligt paragrafen om att förklara tjänster lediga att sökas på nytt, förlänga ansökningstider eller återkalla ledigförklaringen av tjänster kan fattas om det finns giltiga skäl. Bestämmelsen motsvarar gällande 7 a § 3 mom. i tjänstemannaförordningen. Också till den delen bör bestämmelserna om utnämning till domartjänster finnas i lag, vilket kan motiveras med 102 § i grundlagen. I den föreslagna paragrafen föreskrivs, liksom i det moment i tjänstemannaförordningen som nämns ovan, att om en tjänst förklaras ledig att sökas på nytt, ska de som tidigare sökt tjänsten beaktas utan ny ansökan. 

Enligt 2 mom. ska beslut om att en tjänst ska förklaras ledig att sökas på nytt, förlängning av ansökningstiden och återkallande av ledigförklaringen av tjänsten fattas av den domstol som enligt 5 § ska ledigförklara tjänsten.  

7 §. Framställning till utnämning av domare. Trots att den begreppsmässiga skillnaden mellan ansökningstjänster och anmälningstjänster avskaffas ska utnämning till tjänster som ledamöter vid de högsta domstolarna ske på framställning av domstolarna i fråga, dvs. utan att domarförslagsnämnden behandlar ärendet. Republikens president utnämner presidenterna för de domstolarna utan någon sådan framställning som avses i lagen. 1—2 mom. överensstämmer alltså med 5 § i den gällande utnämningslagen.  

Enligt 3 mom. ska en oberoende domarförslagsnämnd lämna motiverade framställningar till övriga utnämningar av domare. Bestämmelsen motsvarar i sak 6 § i utnämningslagen. Om domarförslagsnämndens uppgifter vid beredningen av utnämningar föreskrivs i 9 §.  

8 §. Domarförslagsnämndens utlåtande. Till sitt innehåll motsvarar paragrafen 6 § 2 mom. i utnämningslagen, som gäller möjligheten för nämnden att på begäran ge utlåtanden också om utnämningen av domare vid de högsta domstolarna. 

9 §. Behandlingen av ärenden i domarförslagsnämnden. Bestämmelserna i 1 mom. om beredning av utnämningsärenden i domarförslagsnämnden motsvarar 6 § 1 mom. och 9 § i utnämningslagen. Dessutom flyttas bestämmelser om utnämningsförfarandet från vissa andra lagar till denna paragraf. I momentet tas för det första in en bestämmelse från 13 a § 4 mom. i tingsrättslagen om att inhämta yttrande av Lantmäteriverket i fråga om besättande av jordrättsingenjörstjänster Också bestämmelsen i 2 § 2 mom. i tingsrättslagen, enligt vilken utlåtande av Ålands landskapsstyrelse ska inhämtas innan lagmannen vid Ålands tingsrätt utnämn, tas in i samma moment. 

I 2 mom. föreskrivs om att nämnden också får begära andra utlåtanden. Enligt 2 § 2 mom. i den gällande lagen om arbetsdomstolen kan nämnden begära ett utlåtande om sökandena av de instanser som är representerade i arbetsdomstolen. Bestämmelsen togs in i lagen 2006, då tjänsterna som ordförande för arbetsdomstolen blev ordinarie tjänster. Det ansågs att bestämmelsen behövdes för att säkerställa presidentens och arbetsdomstolsrådens oberoende och opartiskhet. Bestämmelsen bör kvarstå trots att tjänsten som president för arbetsdomstolen enligt förslaget ska bli tidsbestämd. Det föreslås att nämnden alltjämt ska kunna begära också andra utlåtanden och utredningar samt höra sökandena och sakkunniga.  

3 mom. motsvarar 9 § 2 mom. i utnämningslagen.  

10 §. Domstolarnas utlåtanden. I 1 mom. föreskrivs om i vilka sammansättningar domstolarna ger utlåtanden i ärenden som gäller tillsättande av domartjänster till domarförslagsnämnden. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 10 § i utnämningslagen. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska hovrätterna, förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen ge sina utlåtanden i en sammansättning med chefsdomaren och avdelningscheferna. Om domstolen inte är indelad i avdelningar, ges utlåtandena av chefsdomaren efter att han eller hon hört de ordinarie domarna. Den preciseringen föreslås också i fråga om hovrätterna. Sammansättningen ska alltså vara densamma vid hovrätterna, förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. För marknadsdomstolen kan bestämmelsen innebära en förändring, eftersom marknadsrättsingenjören ska höras också om utnämningar av lagfarna domare vid marknadsdomstolen. 

I 2 punkten föreskrivs om tingsrätternas utlåtanden. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

3 punkten gäller arbetsdomstolen och motsvarar gällande lag.  

Enligt 2 mom. är en kollegial utlåtandesammansättning beslutför när presidenten som ordförande och minst hälften av de andra ledamöterna är närvarande. Ordinarie ledamöter som har förhinder ersätts av sina ersättare enligt 13 kap. 3 och 4 §. 

11 §. Innehållet i domstolens utlåtande. Paragrafens 1 mom. motsvarar 10 § 2 mom. och 2 och 3 mom. motsvarar 7 § iutnämningslagen. Utlåtanden om sökande till en tingsdomartjänst utarbetas dock av hovrätten. 

12 §. Redogörelse för bindningar. I 1 mom. föreskrivs, på motsvarande sätt som i 14 § 1 mom. i utnämningslagen, om skyldigheten för den som föreslås för domartjänst att redogöra för sina bindningar. Bestämmelsen i 12 kap. 5 § ska alltjämt tillämpas då domare utnämns till tjänster för viss tid. Likaså ska den enligt 17 kap. 17 §, militära rättegångslagen och lagen om tingsrätternas nämndemän också tillämpas på domstolarnas sakkunnigledamöter och andra motsvarande ledamöter. 

I momentets andra mening sägs till vilken myndighet redogörelsen ska lämnas. I utnämningsärenden ska redogörelsen lämnas till den utnämnande myndigheten och, om republikens president är utnämnande myndighet, till justitieministeriet. Vid utnämning av ordinarie domare lämnas redogörelsen alltså alltjämt till justitieministeriet, där ärendet bereds för presidentföredragningen. Eftersom de domare som utnämns för viss tid och som redogörelseplikten gäller utnämns av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen, ska redogörelsen vid sådana utnämningar lämnas till de utnämnande domstolarna. Vid de högsta domstolarna utnämns domare för viss tid av republikens president, och redogörelsen lämnas till justitieministeriet.  

Enligt momentets sista mening ska domare dessutom lämna redogörelsen för kännedom till den domstol till vilken domaren utnämns. Avsikten är att förbättra domstolarnas möjligheter att kontrollera ledamöternas bindningar och därigenom göra det lättare att upptäcka jävssituationer redan vid fördelningen av ärenden mellan domarna. Med hjälp av tekniska användargränssnitt kan domstolarna anteckna uppgifter i det register över bindningar och bisysslor som nämns nedan. Justitieministeriet ska inte ha någon motsvarande möjlighet att spara uppgifter. Avsikten är att domarna ska lämna sina redogörelser i det registersystem Rättsregistercentralen upprätthåller. Via det tekniska användargränssnittet kan uppgifter registreras i systemet, och därifrån förmedlas de till de utnämnande myndigheterna eller justitieministeriet, de anställande domstolarna samt registret över bindningar och bisysslor. Användargränssnittet är åtminstone tillgängligt för domstolarnas personal. Syftet är att uppgifter om bindningar framöver ska kunna antecknas i registret t.ex. via ett medborgarkonto eller något annat system som kräver identifiering. Redogörelser för bindningar ska dock vid behov också kunna göras i pappersform. Det gäller närmast sakkunnigledamöter och personer utanför domstolsväsendet som utnämns till domartjänster. De som utnämns eller förordnas till uppgifter ska i första hand själva lämna de uppgifter som ska antecknas i registret. Vid behov kan uppgifterna registreras vid den domstol till vars tjänst personen utnämns eller levereras direkt till Rättsregistercentralen för registrering. 

2 mom. gäller redogörelse för ändringar under tjänsteförhållandet. Bestämmelserna motsvarar den reviderade tjänstemannalagen och tjänstemannaförordningen. Redogörelsen ska lämnas till den domstol där domaren arbetar. Chefsdomarna ska dock lämnarsina redogörelser till en högre domstol. Lagmannen vid en tingsrätt lämnar alltså redogörelsen till hovrätten samt hovrättens och arbetsdomstolens president till högsta domstolen. Överdomaren vid förvaltningsdomstolen, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen lämnar sina redogörelser till högsta förvaltningsdomstolen. De högsta domstolarnas presidenter lämnar sina redogörelser till sina egna domstolar. I arbetsordningen för respektive domstol ska det föreskrivas hur dessa redogörelser ska behandlas vid domstolen. Också uppgifter om redogörelser för ändringar ska antecknas i registret över bindningar och bisysslor. Utgångspunkten är att detta ska genomföras via det elektroniska systemet. En redogörelse för bindningar ska på motsvarande sätt som enligt gällande lag även alltid lämnas på begäran av domstolen eller justitieministeriet.  

I 3 mom. finns en allmän hänvisning till 8 a § i statstjänstemannalagen. I fråga om sekretess för uppgifter om domares ekonomiska ställning gäller därmed vad som föreskrivs i 4 mom. i den paragrafen. Bestämmelser om införande av uppgifter om bindningar i registret finns i registerlagen, och i det aktuella momentet hänvisas till den lagen.  

Eftersom assessorerna är domare, ska också de redogöra för sina bindningar. På dem tillämpas 12 kap. 5 §.  

Enligt den reviderade lagstiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2015 gäller skyldigheten att redogöra för bindningar också sakkunnigledamöter och sakkunnigläkare vid försäkringsdomstolen. Skyldigheten utsträcks till att också omfatta tingsrätternas nämndemän. Sakkunnigledamöter, sakkunnigläkare, ersättare vid Ålands förvaltningsdomstol och nämndemän ska alltid lämna redogörelsen till den domstol där uppdraget finns. Militära ledamöter lämnar redogörelsen med iakttagande av vad som föreskrivs om domare (se 17 kap. 17 § samt lagförslag 2,5, 10 och 16). 

13 §. En chefsdomares rätt att bli utnämnd till ordinarie domartjänst. I paragrafen föreskrivs om rätten för chefsdomare att bli utnämnda till domartjänster när mandatperioden upphört. Denna tjänstegaranti gäller endast dem som inte utnämnts till ordinarie domartjänster före de utnämndes till chefsdomartjänster för viss tid. I praktiken stärker tjänstegarantin alltså oberoendet för dem som arbetar utanför domstolsväsendet eller innehar tidsbestämda domartjänster och utnämns till chefsdomartjänster. Enligt övergångsbestämmelserna ska tjänstegarantin också gälla dem som utnämns till chefsdomartjänster för viss tid medan de innehaft ordinarie domartjänster (se 24 kap. 4 § 2 mom.). 

Enligt 1 mom. gäller rätten att bli utnämnd till domartjänst när mandatperioden upphört endast sådana utnämningar som gjorts enligt 2 § 1 mom. i detta kapitel. Hur många mandatperioder chefsdomaren skött sin uppgift saknar betydelse. Likaså saknar det betydelse om chefsdomaren sökt tjänsten för en ny mandatperiod eller inte.  

Enligt paragrafen har en chefsdomare som saknar ordinarie tjänst i regel rätt att bli utnämnd till en domartjänst vid den domstol där han eller hon tjänstgör som chefsdomare. Om ingen sådan tjänst är vakant, har chefsdomaren rätt att bli utnämnd till någon annan domartjänst för vilken han eller hon är behörig och som kan anses lämplig för honom eller henne. Ingenting hindrar alltså att tjänsten finns vid någon annan domstol. Också chefsdomarens egna önskemål kan beaktas. På utnämningen till tjänsten ska normalt utnämningsförfarande iakttas, dock utan att tjänsten ledigförklaras.  

Enligt 2 mom. ska en sådan domares tjänsteålder bestämmas enligt den tidpunkt när han eller hon utnämnts till chefsdomare.  

12 kap. Utnämning av domare för viss tid

I kapitlet ingår motsvarande bestämmelser som 3 kap. i utnämningslagen om utnämning av domare till tjänsteförhållanden för viss tid, med vissa tillägg och ändringar. Bestämmelserna gäller också de högsta domstolarnas ledamöter. På det sätt som konstateras ovan kan också chefsdomare på de grunder som anges i detta kapitel utnämnas till tjänsteförhållanden för viss tid. Detsamma gäller assessorer. Vid utnämning av assessorer ska enligt 18 kap också annars förfarandet enligt detta kapitel iakttas.  

1 §. Utnämning av domare till tjänsteförhållande för viss tid. Inga betydande ändringar föreslås i bestämmelserna om utnämning av domare för viss tid. Paragrafens terminologi ses dock över så, att skillnaden mellan utnämning för till tjänster som ska besättas för viss tid enligt 11 kap. och utnämning till tjänsteförhållanden för viss tid är tydlig.  

1 mom. motsvarar i huvudsak 15 § 1 och 2 mom. i den gällande utnämningslagen.  

Enligt en ny bestämmelse i 2 mom. ska domare enligt huvudregeln inte få utnämnas till tidsbestämda tjänsteförhållanden för behandlingen av ett enskilt mål eller ärende. Genom bestämmelsen begränsas möjligheten att förordna föredragande till domare. Sådana utnämningar till domare för enskilda mål eller ärenden är inte förenliga med principen att ärenden inte får fördelas till en bestämd domare. I vissa fall ska man dock kunna tänja på den principen. Så kan t.ex. vara fallet om man blir tvungen att utnämna en domare för viss tid i stället för en domare som insjuknat för att en rättegång inte ska behöva inhiberas. Också i sådana fall ska ärendet i första hand omfördelas till en annan domare. Föredragande kan förordnas till domare t.ex. om en domares jäv konstateras under en tingsresa och man inte kan ordna någon annan ersättare. Också jävssituationer bör dock i första hand kunna undvika genom att man noggrannhet vid fördelningen av ärenden. Enligt bestämmelsen får en utnämning ske om det finns tvingande skäl för att säkerställa rättegången. 

3 mom. motsvarar 15 § 3 mom. i utnämningslagen om att domare utnämnda för viss tid i fråga om behörighetsvillkor, rätt att kvarstå i tjänsten samt lön jämställs med ordinarie domare.  

2 §. Ledigförklaring av ett uppdrag som domare för viss tid. Paragrafen motsvarar 16 § i den gällande utnämningslagen. Då anmälningstjänsterna slopas, ändras dock 2 mom. så att tjänster som ledamot vid högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen alltid ska ledigförklaras. För ledigförklaring av tjänster svarar domstolarna enligt 11 kap. 5 §. Assessorstjänster ledigförklaras av domarförslagsnämnden. Bestämmelser om det finns i 18 kap. 1 §. 

3 §. Utnämning av vissa av de högsta domarna för viss tid. Paragrafen motsvarar 17 § i den gällande utnämningslagen. I 2 mom., som gäller utnämning av chefsdomare, görs dock en ändring till följd av att uppgifterna som chefsdomare blir tidsbestämda. Bestämmelsen ska tillämpas då chefsdomare utnämns till tjänsteförhållanden för viss tid enligt kapitlets 1 §, dvs. för någon annan mandattid än sju år. I paragrafen tas också in en bestämmelse som motsvarar 10 § i tingsrättsförordningen, enligt vilken lagmännen vid tingsrätterna utnämns på föredragning av hovrätten. 

4 §. Utnämning av övriga domare för viss tid. Paragrafen motsvarar 18 § i den gällande utnämningslagen. I paragrafen förtecknas dock inte längre alla tjänster som omfattas av den, eftersom en uttömmande förteckning på dem per domstol finns i 1 kap. 5 §. Enligt hänvisningsbestämmelsen i 18 kap. 1 § 3 mom. iakttas förfarandet enligt denna paragraf vid utnämningen av assessorer. De utnämns alltså av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen, eftersom utnämningen i regel sker för längre tid än ett år. Också 2 § om ledigförklaring och 5 § om redogörelse för bindningar ska tillämpas. 

5 §. Tidsbundna domares redogörelse för bindningar. Bestämmelsen motsvarar 19 § i utnämningslagen. Det som föreskrivs om redogörelser för bindningar i 13 kap. 12 § i domstolslagen gäller också domare som utnämns till tjänsteförhållanden för viss tid.  

13 kap. Tjänstledighet och vikariat

I kapitlet föreskrivs om tjänstledighet för domare och andra tjänstemän och om vikariat under tjänstledigheten. Bestämmelserna gäller likvärdigt för alla domstolar utom högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen; om tjänstledighet för deras ledamöter och övriga personal föreskrivs alltjämt i lagarna om de domstolarna.  

1 §. Domares tjänstledighet och skötsel av tjänst. Enligt paragrafen fattas beslut om sådan tjänstledighet för domare som avses i 23 § i statstjänstemannalagen av respektive domstol. Om tjänstledighet för chefsdomare föreskrivs dock i 2 §. 

Enligt 23 § i tjänstemannalagen avses med tjänstledighet en situation då en tjänsteman avbryter sitt arbete. En tjänsteman får avbryta sitt arbete, om myndigheten på ansökan beviljar honom tjänstledighet eller om han är tjänstledig direkt med stöd av lag. Med undantag för vissa uppgifter som nämns i paragrafen är tjänsteledigheter behovsprövade, dvs. arbetsgivaren beslutar om att bevilja dem, om det inte föreskrivs särskilt om rätt till frånvaro i lag eller kollektivavtal. I 21—27 § i tjänstemannaförordningen föreskrivs dessutom om vissa familjeledigheter och studieledighet. I statens allmänna tjänste- och arbetskollektivavtal finns detaljerade bestämmelser om motsvarande ledigheter och om hur de ska anmälas. En del av dem lämnar rum för tolkning eller prövning. Enligt lag har tjänstemän dessutom rätt att vara frånvarande från arbetet under sin semester, som dock inte utgör tjänstledighet.  

Domstolarnas beslutanderätt ska alltjämt vara oberoende av om tjänstledigheten är lagstadgad eller prövningsbaserad. I praktiken har domstolarna verklig beslutanderätt endast i fråga om s.k. prövningsbaserade tjänstledigheter, dvs. då domaren inte har rätt till tjänstledighet enligt någon lag eller förordning eller enligt tjänstekollektivavtalet.  

Med undantag för chefsdomarna beslutar alltid den domstol där domarens tjänst finns om tjänstledigheten, oberoende av dess längd. Ärenden som gäller tjänstledigheter för längre tid än ett år behöver således inte längre föras till högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen för avgörande.  

Likaså beslutar arbetsdomstolen i stället för justitieministeriet om tjänstledigheter för arbetsdomstolsråd och assessorer. 

Behöriga att fatta beslut är chefsdomaren och enligt bestämmelserna om och arbetsordningarna för de högsta domstolarna plenum eller kanslisessionen.  

2 §. Chefsdomares tjänstledighet. I paragrafen föreskrivs om chefsdomares tjänstledighet. Enligt paragrafen får chefsdomare alltjämt utan särskilt beslut ta tjänstledigt högst en månad per år. Chefsdomarnas rätt att hålla tjänstledighet är oberoende av om tjänstledigheten är prövningsbaserad eller lagstadgad eller grundar sig på tjänstekollektivavtalet. Eftersom de allmänna bestämmelserna om tjänstledighet finns i statstjänstemannalagen, hänvisas i bestämmelsen till 23 § i den lagen. 

Om tjänstledighet för chefsdomare för längre tid än en månad beslutar respektive högsta domstol, samt i fråga om tingsrätternas lagmän respektive hovrätt. Ärenden som gäller tjänstledighet för tingsrätternas lagmän förs alltså inte längre till högsta domstolen för avgörande. Också bestämmelserna om tjänstledighet för arbetsdomstolens president motsvarar det som föreskrivs om chefsdomare vid andra domstolar, och justitieministeriet föreslås inte längre ha någon beslutanderätt i ärendet.  

Enligt lagarna om och arbetsordningarna för högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen ska antingen plenum eller kanslisessionen besluta i justitieförvaltningsärenden av detta slag. Vid hovrätterna beslutar presidenten.  

3 §. Tjänstgöring som ställföreträdande chefsdomare. I paragrafen föreskrivs om vikariat för chefsdomare under en kort frånvaro. Det är fråga om intern organisering av domstolens arbete, om vilken man kan föreskriva i arbetsordningen. Enligt paragrafen är chefsdomarens ställföreträdare en avdelningschef eller annan lagfaren domare som anges i arbetsordningen. Eftersom någon måste skötachefsdomarens uppgifter, föreskrivs i lagen om en huvudregel som följs om det inte finns någon bestämmelse om saken i arbetsordningen. Då är den enligt tjänsteår äldsta avdelningschefen som är i tjänst ställföreträdare.Om domstolen inte är indelad i avdelningar är den tjänstgörande lagfarna domare som är äldst i tjänsten ställföreträdare för chefsdomaren.  

4 §. Ställföreträdande för avdelningschef. I paragrafen föreskrivs om vikariat för avdelningscheferna. Också vikariat för avdelningschefer baserar sig på bestämmelser i arbetsordningen. Enligt paragrafen är en avdelningschefs ställföreträdare en domare som nämns i arbetsordningen. Om inget föreskrivs i arbetsordningen, är ställföreträdaren den enligt tjänsteår äldsta lagfarna domaren som är i tjänst vid avdelningen i fråga. Till den delen motsvarar paragrafen 16 § 2 mom. i hovrättsförordningen, 30 § 2 mom. i lagen om marknadsdomstolen och 7 § 2 mom. i förordningen om försäkringsdomstolen. För de andra domstolarna finns inga motsvarande bestämmelser. Praxis är dock densamma också vid andra domstolar som är uppdelade på avdelningar. Den huvudregeln ska alltså tillämpas om inget annat föreskrivs i arbetsordningen. 

14 kap. Tjänstgöring vid en annan domstol och förflyttning

I kapitlet föreskrivs om förordnande av domare till en annan domstol för att bilda en ojävig sammansättning. I kapitlet ingår en ny bestämmelse, som tillåter att domare tjänstgör vid andra domstolar också av andar skäl. De bestämmelserna gäller inte domare vid högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. I kapitlet finns också en bestämmelse om jordrättsdomares tjänstgöring vid andra domstolar. Också den bestämmelse som hittills ingått i tjänstemannalagen om förflyttning av domare vid omstrukturering av domstolsväsendet föreslås ingå i kapitlet. Bestämmelsen gäller alla domstolar.  

1 §. Förordnande av en ojävig domare.1 mom. gäller förordnande av domare till hovrätterna och arbetsdomstolen samt förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen i stället för en domare som är jävig. 2 mom. gäller förordnande av ojäviga domare till tingsrätterna. I de fall som avses i 1 mom. är högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen behörig, och i 2 mom. respektive hovrätt. Liksom enligt gällande lag, kan domare från andra domstolar inte förordnas till de högsta domstolarna. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 19 a § i utnämningslagen och 5 § 2 mom. i tingsrättslagen. Föredragande vid hovrätterna får dock inte längre förordnas till domare vid en tingsrätt i stället för en jävig domare. 

2 §. Domartjänstgöring vid en annan domstol. Enligt propositionen kan en domare förordnas att tjänstgöra vid en annan domstol också i andra situationer än vid jäv. Ett sådant förordnande förutsätter domarens samtycke. 

Enligt 1 mom. kan en domare med sitt samtycke förordnas att tillfälligt tjänstgöra som domare även vid en annan domstol än den han eller hon är utnämnd vid, om detta är motiverat på grund av arten av de mål och ärenden som ska behandlas, deras omfattning eller antal vid den mottagande domstolen, eller på grund av den sakkännedom som målen eller ärendena kräver, utvecklande av domarens yrkeskunskap eller någon annan orsak. En domare vid en annan domstol kan alltså utnyttjas som resurshjälp t.ex. om en domstol överraskande får exceptionellt omfattande eller många mål och ärenden. Med hjälp av systemet kan man alltså överföra domararbetskraft från mindre belastade domstolar utan några särskilda tidsbundna förordnanden.  

Det kan också finnas behov att utnyttja domare från andra domstolar om de mål eller ärenden som ska behandlas förutsätter sådan specialkunskap som inte finns tillgänglig vid domstolen i fråga. Det att en högre eller en av de högsta domstolarna kan förordna domare till en annan domstol för att garantera tillräcklig sakkunskap kan inte anses problematiskt med tanke på principen om oberoende. Den domstol som utfärdar förordnandet behöver inte ens nödvändigtvis veta för vilka ärenden förordnandet ges. Den domstolen avgör dock om det är befogat att utfärda ett förordnande. 

I 2 mom. föreskrivs om vilken domstol som ska utfärda förordnandet. Det motsvarar det som sägs ovan om förordnande av en ojävig domare. Förordnande för domare att tjänstgöra vid en annan domstol utfärdas alltså av hovrätten. Behörig är den hovrätt till vars domkrets den mottagande tingsrätten hör. Förordnande till hovrätterna och arbetsdomstolen utfärdas av högsta domstolen samt till förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen av högsta förvaltningsdomstolen. Inte heller i sådana fall kan domare från andra domstolar förordnas till högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen.  

I praktiken ska en domstol som behöver en domare anhålla om saken hos den behöriga domstolen. Ett förordnande förutsätter samarbete med den överlåtande domstolen, så att också dess resursbehov beaktas. I paragrafen föreslås en uttrycklig bestämmelse om skyldigheten att begära den överlåtande domstolens samtycke innan förordnande utfärdas. 

Bestämmelsen möjliggör att domare cirkulerar. En motsvarande bestämmelse finns i 20 § i tjänstemannalagen, som enligt förslaget inte längre ska gälla domare. Liksom enligt den bestämmelsen ska domaren under tjänstgöringen i den andra domstolen stå i tjänsteförhållande till den överlåtande domstolen. Det beviljas alltså ingen särskild tjänstledighet. Lönen och titeln bestäms dock enligt den uppgift domaren sköter. Samma förfarande tillämpas i jävssituationer enligt 1 §. Också det tjänstemannarättsliga ansvaret och skyldigheterna bestäms enligt den aktuella uppgiften. Den mottagande domstolen har alltså beslutanderätt i fråga om bisysslor, bindningar och disciplinärenden.  

3 §. Jordrättsingenjörs tjänstgöring vid en annan jorddomstol. I paragrafen föreskrivs om jordrättsingenjörers tjänstgöring vid andra jorddomstolar. 

Enligt 1 mom. kan en jordrättsingenjör vid behov förordnas att behandla jordrättsmål och jordrättsärenden även vid andra tingsrätter som behandlar jordrättsmål och jordrättsärenden. Bestämmelsen ersätter bestämmelsen i 13 a § 1 mom. i tingsrättslagen om jordrättsingenjörernas behörighet samt de nuvarande bestämmelserna i justitieministeriets förordning (OM 649/31/2001) om jordrättsingenjörernas skyldighet att för att jämna ut arbetsbördan och arbetstopparna tjänstgöra som domare vid andra tingsrätter inom sina samarbetsområden. Med tanke på jordrättsingenjörernas ställning och oberoende är det befogat att den bestämmelsen ersätts med bestämmelser på lagnivå. 

Liksom enligt gällande bestämmelser ska jordrättsingenjörerna endast vara skyldiga att tjänstgöra vid vissa sådana andra tingsrätter än sina arbetsgivardomstolar, som hör till deras samarbetsområde. Samtidigt ändras bestämmelsen så att skyldigheten inte förutsätter några särskilda skäl som gäller utjämning av arbetsbördan. Det behövs eftersom t.ex. jordrättsingenjörer i Norra Finland redan nu i praktiken tjänstgör vid alla jorddomstolar i området. Jordrättsingenjörernas behörighet ska naturligtvis alltjämt endast omfatta jordrättsärenden.  

Enligt 2 mom. ska förordnandet utfärdas av den tingsrätt dit jordrättsingenjören utnämnts.  

Enligt 3 mom. föreskrivs om samarbetsområdena genom förordning av justitieministeriet.  

2 § gäller alla domare, inklusive jordrättsingenjörerna. Med beaktande av behörighetsvillkoren ska jordrättsingenjörer vanligen kunna vara domare endast vid tingsrätter som behandlar jordrättsmål och jordrättsärenden. Bestämmelsen möjliggör dock t.ex. att en jordrättsingenjör med eget samtycke kan förordnas att tjänstgöra vid vilken jorddomstol som helst, alltså också utanför samarbetsområdet. Den föreslagna 2 § innebär därmed en utvidgning av jordrättsingenjörernas möjlighet att tjänstgöra vid andra domstolar. Ett sådant förordnande ges av den hovrätt till vars domkrets den mottagande tingsrätten hör.  

4 §. Förflyttning av domare vid omstrukturering av domstolsväsendet. Av de skäl som nämns i den allmänna motiveringen föreslås, att i domstolslagen tas in mer exakta bestämmelser än de gällande om domarnas ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet. 

De allmänna bestämmelserna om förfarandet vid omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen ska alltjämt tillämpas också på domare. I 1 mom. föreslås ingå en uttrycklig hänvisningsbestämmelse, enligt vilken bestämmelserna om omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen i 5 a—5 d § i statstjänstemannalagen gäller i fråga om förflyttning av domare. Av dem gäller i praktiken 5 a §, 5 b § 2 mom. och 5 c § 1 mom. domare. Där bestäms förfarandet för förflyttning av domare i olika situationer. Enligt 5 d § i tjänstemannalagen gäller 5 a—5 c § inte vid interna organisationsförändringar inom ett ämbetsverk eller vid andra omstruktureringar inom ämbetsverket. 

Utgångspunkten är att domare enligt 5 a § flyttas dit uppgifterna och tjänsten flyttas. Samtycke till förflyttningen behöver endast begäras om den sker utanför domarens pendlingsregion. Då ska också statsrådets principbeslut om ordnande av statsanställdas ställning vid organisationsförändringar (VM/201.00.00.02.2012) följas.  

I 5 b § 2 mom. i tjänstemanalagen föreskrivs om ändring av benämningen på den tjänst som överförs och uppgifterna som hör till tjänsten samt om vilket ministerium som är behörigt. Det ska också tillämpas på domartjänster.  

5 c § 1 mom. i tjänstemannalagen gäller situationer då de uppgifter som hör till en tjänst ändras väsentligt i samband med en omstrukturering så att en ny tjänst inrättas i stället för den. Då kan den nya tjänsten första gången tillsättas utan att den förklaras ledig, om man till tjänsten utnämner en tjänsteman som utnämnts till en tjänst vid det ämbetsverk som omstruktureras.  

I praktiken kan en sådan situation bli aktuell endast när uppgifter överförs från domstolsväsendet på aktörer som helt står utanför det. Då ändras de uppgifter som hör till en domartjänst väsentligt så att den ska dras in och en ny tjänst inrättas i dess ställe. Exempel på sådana situationer är indragningen av omsättningsskattedomstolen (RP 143/1993 rd och GrUU 3/1994 rd) och omstruktureringen av tingsrätterna, då fastighetsbildningsärendena överfördes från tingsrätterna till Lantmäteriverket (RP 30/2009 rd). I det förstnämnda fallet kunde de föredragande som hade rätt att kvarstå i tjänsten överföras till tjänster som inte hade motsvarande rätt. Då fastighetsärendena överfördes behövdes däremot inget sådant förfarande, eftersom det endast förutsatte förflyttning av kanslipersonal. Domstolarnas rättskipningspersonal flyttades inte, utan de jurister Lantmäteriverket behövde rekryterades på annat sätt.  

Enligt 103 § i grundlagen får domare också förflyttas till en tjänst som inte är förknippad med den rätt att kvarstå i tjänsten som gäller domartjänster. Förflyttning till andra tjänster än domartjänster innebär att oavsättligheten inte förverkligas och ska därför tillgripas endast i undantagsfall, utom om domaren själv önskar det. I domstolslagen föreslås en preciserande bestämmelse, enligt vilken domare primärt ska ha rätt till domartjänster vid omstruktureringar. Bestämmelsen förpliktar justitieministeriet att utreda om det är möjligt att ordna domartjänster för domare. Justitieministeriet är också annars skyldigt att sköta placeringen av personal, men den skyldigheten accentueras om en domare som enligt grundlagen har rätt att kvarstå i tjänsten kan bli förflyttad till en annan tjänst än en domartjänst. En domare som man inte kan ordna en tjänst för eller som inte vill ta emot den kan till följd av en omstrukturering utnämnas till en ändrad tjänst, trots att den inte ger den rätt att kvarstå i tjänsten som domare har.  

Enligt 47 § 2 mom. i tjänstemannalagen ska domare i första hand förflyttas till en tjänst på samma ort. Den bestämmelsen föreslås inte ingå i domstolslagen. I stället föreslås samma regel gälla för domare som för andra tjänstemän, enligt vilken domare vid omstruktureringar är skyldiga att ta emot tjänster inom sin pendlingsregion enligt 5 a § i tjänstemannalagen. Pendlingsregionen sträcker sig enligt 1 kap. 9 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) 80 kilometer från den faktiska bostaden.  

I 2 mom. föreskrivs om olika placeringsalternativ, vilka hittills uteslutande baserat sig på det principbeslut av statsrådet som nämns ovan. Om förflyttningen sker utanför pendlingsregionen och domaren inte vill ta emot en tjänst på placeringsorten, ska man försöka ordna en tjänst någon annanstans. Man ska försöka förflytta domare till en annan domartjänst om domaren uppfyller dess behörighetsvillkor. Enligt momentets första mening ska man i första hand försöka förflytta domaren till en annan domartjänst inom samma pendlingsregion. Om det inte finns en sådan tjänst kan domaren med sitt samtycke förflyttas också till en annan tjänst. Därmed avses för det första en domartjänst utanför domarens pendlingsregion. För det andra kan domaren med eget samtycke förflyttas till vilken annan tjänst som helst, t.ex. en tjänst som åklagare eller allmänt rättshjälpsbiträde. Inget hindrar heller förflyttning till tjänster utanför justitieministeriets förvaltningsgren. Om sådana förflyttningar ska man naturligtvis förhandla med det berörda ministeriet. Vid dessa placeringsalternativ kan domaren inte utan sitt samtycke förflyttas till någon annan tjänst än en domartjänst.  

Det föreslås att den mening som nämns ovan om förflyttning av domare vid omstruktureringar då det i stället för domarens tjänst inrättas en ny tjänst som inte är en domartjänst. Domaren har då i första hand rätt att bli utnämnd till en domartjänst. Endast om en sådan inte kan ordnas, kan domaren förflyttas till en ändrad tjänst.  

Om förflyttning till någon annan tjänst inte är möjlig, ska domaren utnämnas till den tjänst som förflyttas vid omstruktureringen. Domare har alltså i sista hand alltid rätt att kvarstå i sin tjänst om den förflyttas.  

I 3 mom. föreskrivs, liksom i 47 § i tjänstemannalagen, om att domare endast kan förflyttas till en tjänst vars behörighetsvillkor domaren uppfyller och som kan anses vara lämplig för honom eller henne. I 3 mom. föreskrivs dessutom om förfarandet då domare förflyttas. Förflyttning av domare till en förflyttad tjänst eller till en tjänst enligt placeringsalternativen ska alltid ske enligt normalt utnämningsförfarande. Dock ska tjänsten inte ledigförklaras.  

I momentets sista mening föreskrivs om utlåtande till domarförslagsnämnden. 11 kap. 10 § kan inte tillämpas vid omstruktureringar, eftersom någon sådan domstol som avses i paragrafen då inte finns. Därför ska utlåtanden enligt paragrafen alltid ges av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen i enlighet med vilken domstol omstruktureringen gäller. Högsta domstolen ska alltså ge utlåtanden om omstruktureringen gäller tingsrätter, hovrätter eller arbetsdomstolen. Utlåtande ges av högsta förvaltningsdomstolen om omstruktureringen gäller förvaltningsdomstolarna marknadsdomstolen eller försäkringsdomstolen.  

I 4 mom. föreskrivs om entledigande av domare som sista åtgärd vid omstruktureringar. En domare kan inte genom att vägra ge sitt samtycke hindra att tjänsten förflyttas vid omstrukturering av domstolsväsendet. En domare som vägrar att bli förflyttad eller att ta emot en tjänst som erbjuds honom eller henne i enlighet med alternativen enligt 2 mom. ska kunna entledigas, liksom andra tjänstemän. Ärenden som gäller entledigande ska föras till högsta förvaltningsdomstolen för behandling. Dess uppgift är att ta ställning till om domaren haft ett giltigt skäl att vägra att förflyttas eller ta emot andra erbjudna tjänster. 

Domarnas rätt att kvarstå i tjänsten är alltså inte i den meningen absolut att inte en domare som vid en omstrukturering vägrar förflyttning i sista hand kan sägas upp. För att trygga domarnas rätt att kvarstå i tjänsten ska utgångspunkten vara att domare förflyttas till domartjänster.  

Domarna är alltså i praktiken skyldiga att antingen flytta med tjänsten eller ta emot någon annan domartjänst inom sin pendlingsregion. Domare har dock inte någon absolut rätt till tjänster inom pendlingsregionen utan en förutsättning för förflyttning är naturligtvis att en tjänst står till buds och att domaren blir vald till den. Högsta förvaltningsdomstolen ska bedöma när en domare har giltigt skäl att vägra ta emot en sådan domartjänst. Giltigt skäl kan åtminstone inte vara att tjänstebenämningen är en annan eller att lönen är lägre än för domarens tjänst som förflyttas vid omstruktureringen.  

Det är möjligt att entlediga domare också i de sällsynta situationer då man till följd av förändrade uppgifter blir tvungen att i stället för en domartjänst är tvungen att inrätta en helt ny tjänst som inte är en domartjänst. En domare som inte vill bli förflyttad till en sådan tjänst eller ta emot en annan erbjuden domartjänst kan entledigas. Det faktum att tjänsten finns utanför pendlingsregionen kan åtminstone inte vara giltigt skäl för att vägra ta emot en domartjänst. Inte heller förändrad löneklass eller tjänstebenämning kan vara ett giltigt skäl. Inte heller det att en domare vid en omstrukturering förflyttas till en annan tjänst än en domartjänst kan anses vara ett giltigt skäl att vägra förflyttning, om man inte kunnat ordna en domartjänst för domaren i fråga.  

Enligt momentets andra mening ska ärenden som gäller entledigande av domare behandlas som rättskipningsärenden av högsta förvaltningsdomstolen. Det är motiverat att behörigheten koncentreras till en domstol och uttryckligen till högsta förvaltningsdomstolen. Ärendet ska behandlas i brådskande ordning. 

Ansökan om entledigande ska göras av justitieministeriet. Domstolarna hör till justitieministeriets förvaltningsgren, och ministeriet genomför i praktiken omstruktureringar och förflyttningar av personal i samband med dem. Därför är det ändamålsenligt att också ansökan om entledigande av domare vid omstruktureringar hör till dess behörighet.  

15 kap. Skriftlig varning och avstängning från tjänsteutövning

I kapitlet har tagits de specialbestämmelser som beror på domarnas tjänstemannarättsliga särställning, som hittills ingått i 12 kap. i tjänstemannalagen. I kapitlet föreskrivs om skriftlig varning för domare och om avstängning från tjänsteutövning. Bestämmelserna gäller också de högsta domstolarnas ledamöter, och enligt en parallellbestämmelse i lagarna om de domstolarna också föredragande vid dem. Eftersom assessorer, sakkunnigledamöter inklusive militära ledamöter och suppleanter vid Ålands förvaltningsdomstol samt nämndemän är domare, gäller bestämmelserna också dem.  

1 §. Skriftlig varning. I paragrafen föreskrivs om skriftlig varning för domare. I kapitlet om sakkunnigledamöter föreskrivs särskilt att också de kan ges skriftliga varningar med beaktande av vad som föreskrivs om domare (17 kap. 19 §). Bestämmelserna om skriftlig varning för domare ska också tillämpas på föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. I lagarna om de domstolarna föreslås bestämmelser som motsvarar 48 § i tjänstemannalagen, där de domarnas föredragande i fråga om rätt att kvarstå i tjänsten och tjänstemannarättslig ställning likställs med domare. 

En allmän bestämmelse om skriftlig varning som gäller alla tjänstemän finns i 24 § i tjänstemannalagen. Enligt den kan en tjänsteman som bryter mot eller åsidosätter sin tjänsteplikt ges en skriftlig varning. I domstolslagen föreskrivs endast om vem som är behörig att ge skriftliga varningar. Bestämmelser om det finns för närvarande i 46 § i tjänstemannalagen. Bestämmelsernas sakinnehåll bibehålls oförändrat, men det görs språkliga och tekniska ändringar i bestämmelsen.  

Om ändringssökande i ärenden som gäller skriftlig varning föreskrivs i 23 kap. 2 §.  

2 §. Avstängning från tjänsteutövning. I paragrafen föreskrivs om avstängning av domare från tjänsteutövning. Enligt en hänvisningsbestämmelse i 17 kap. 19 § gäller bestämmelsen också sakkunnigledamöter. Liksom ovan konstateras om skriftlig varning, tillämpas bestämmelsen också på föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. 

Enligt hänvisningsbestämmelsen i 1 mom. kan avstängning av domare från tjänsteutövning ske på de grunder som avses i 40 § 2 mom. 1—3 punkten i tjänstemannalagen. En domare kan avstängas från tjänsteutövning under tiden för åtal för brott samt därav betingade undersökningar, om dessa kan inverka på domarens förutsättningar att sköta sina uppgifter. Dessutom kan en domare avstängas från tjänsteutövning om domaren vägrar att delta i sådan kontroll eller undersökning som avses i 19 § i tjänstemannalagen eller i enlighet med den paragrafen vägrar lämna uppgifter om sitt hälsotillstånd eller om domaren har en sjukdom som i väsentlig mån hindrar skötseln av tjänsten.  

Beslut om avstängning av en domare från tjänsteutövning fattas av den domstol där domaren tjänstgör, med undantag för vissa chefsdomare. Bestämmelser om chefsdomarnas behörighet finns i 8 kap. I fråga om domarna vid de högsta domstolarna motsvarar bestämmelsen 46 § 3 mom. i tjänstemannalagen. Enligt det gällande lagrummet avstängs andra domare från tjänsteutövning av den domstol vid vilken de ska åtalas för tjänstebrott. Det föreslås alltså att den behörighetsgrunden slopas.  

Chefsdomare ska alltid avstängas från tjänsteutövning av en högre domstol, dvs. lagmannen vid en tingsrätt av en hovrätt, en president vid en hovrätt och presidenten vid arbetsdomstolen av högsta domstolen samt en överdomare vid en förvaltningsdomstol, överdomaren vid marknadsdomstolen och överdomaren vid försäkringsdomstolen av högsta förvaltningsdomstolen. Högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens presidenter avstängs från tjänsteutövning av respektive domstol.  

I 2 mom. hänvisas till tjänstemannalagen. Därmed avses i synnerhet 40 § 4 mom. i tjänstemannalagen om skyldigheten för den myndighet som har beslutar om avstängning från tjänsteutövning att vid behov fatta ett nytt beslut i ärendet om omständigheterna förändrats samt hörandeplikten enligt 43 § i tjänstemannaförordningen.  

Om ändringssökande i ärenden som gäller avstängning från tjänsteutövning föreskrivs i 23 kap. 3 §. 

16 kap. Upphörande av tjänsteförhållandet

I kapitlet föreskrivs om upphörande av tjänsteförhållandet för domare. Dessutom föreskrivs om hur behörigheten fördelas i vissa fall. Bestämmelserna gäller alla domare och andra ledamöter som anges i 1 kap. 5 §. Om befrielse från uppdraget som nämndeman föreskrivs dock särskilt. Som ovan konstateras, ska det som föreskrivs om domare och domartjänster alltjämt tillämpas på föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen och på de tjänsterna. Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas alltså på föredragande vid de högsta domstolarna.  

1 §. Avgångsålder och entledigande. För domare gäller den allmänna avgångsåldern för tjänstemän enligt 35 § i tjänstemannalagen. I 1 mom. ingår en hänvisning till bestämmelsen i tjänstemannalagen, enligt vilken den allmänna avgångsåldern för tjänstemän är 68 år. En tjänstemans tjänsteförhållande upphör utan uppsägning eller annan åtgärd vars syfte är att tjänsteförhållandet ska upphöra vid utgången av den månad under vilken han eller hon uppnår avgångsåldern. 

Enligt 2 mom. entledigas en domare på ansökan av den domstol där han eller hon tjänstgör. Hittills har bestämmelser om det funnits i 46 § 1 mom. i tjänstemannalagen, enligt vilken andra än ledamöterna och föredragandena vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen entledigas av justitieministeriet. Enligt förslaget ska det alltså inte heller längre vara justitieministeriets uppgift att entlediga domare vid andra domstolar.  

2 §. Entledigande av domare på grund av arbetsoförmåga. I paragrafen föreskrivs skyldigheten att avgå för domare som på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada har förlorat sin arbetsförmåga. Om det föreskrivs i 1 mom. Det motsvarar 46 § 2 mom., första meningen i tjänstemannalagen. 

I 2 mom. föreskrivs om förfarandet om en domare som förlorat sin arbetsförmåga inte själv ansöker om avsked. Bestämmelsen motsvarar i sak 46 § 2 mom., andra, tredje och femte meningen i tjänstemannalagen. Enligt parallellbestämmelsen gäller bestämmelsen också föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. I fråga om dem ändras behörighetsgrunden, eftersom ärenden som gäller entledigande av dem hittills behandlats av Helsingfors hovrätt eller Helsingfors förvaltningsdomstol. Det är motiverat att respektive domstol beslutar om entledigande, liksom för domare.  

Ärenden som gäller entledigande behandlas, liksom hittills, som rättskipningsärenden i domstolarna. Enligt förslaget ska ärendena behandlas i brådskande ordning. Tillägget motiveras med att sådana ärenden enligt 55 § i tjänstemannalagen ska behandlas i brådskande ordning.  

Enligt 3 mom. får ansökan om entledigande av en domare i ett mål eller ärende som gäller avstängning från tjänsteutövning göras av den behöriga domstolen. Det innebär att ansökan ska göras av den domstol där domaren arbetar, utom i fråga om chefsdomare. Enligt gällande lag får domstolen själv, men också en högre domstol, göra ansökan. Förslaget innebär en ändring i gällande rätt i och med att endast respektive domstol har rätt att göra ansökan, utom i fråga om chefsdomare. Det föreslås att chefsdomaren ska besluta om en ansökan ska göras.  

I fråga om chefsdomare fattas beslutet av en högre domstol. I praktiken fattas beslutet om ansökan av respektive domstols chefsdomare.  

Om ändringssökande i ärenden som gäller entledigande föreskrivs i 23 kap. 4 §.  

3 §. Domares behörighet efter att tjänsteförhållandet upphört. I paragrafen föreskrivs om hur en domares behörighet fortsätter efter att tjänsteförhållandet upphört. Det gäller både ordinarie och tidsbestämda domare. Bestämmelsen ersätter 7 § i hovrättslagen, 11 § i lagen om förvaltningsdomstolarna, 15 § i lagen om försäkringsdomstolen och 27 § i lagen om marknadsdomstolen, vilkas ordalydelse inte är förenliga med domarnas oberoende enligt grundlagen. Enligt grundlagen bör utgångspunkten vara att endast den som utnämnts till en tjänst eller ett tjänsteförhållande som domare arbetar som domare. Med tanke på domstolarnas praktiska verksamhet är det dock befogat att en domares behörighet i vissa situationer fortsätter också efter att tjänsteförhållandet upphört. Det är endast möjligt i begränsad utsträckning. Bestämmelserna gäller alla domstolar. 

Enligt paragrafen är också en domare vars tjänsteförhållande upphört behörig att delta i behandlingen av ett rättskipningsmål eller rättskipningsärende som domaren under sitt tjänsteförhållande avgjort eller varit med om att avgöra som ledamot i en kollegial sammansättning. Enligt paragrafen fortsätter domarens behörighet också om ett förslag till avgörande i ett ärende som ska avgöras i en kollegial sammansättning gjorts innan domarens tjänsteförhållande upphört.  

I praktiken är det fråga om behövliga åtgärder i efterhand i mål eller ärenden där största delen av de åtgärder avgörandet förutsätter redan vidtagits innan domarens tjänsteförhållande upphört. Genom bestämmelsen möjliggörs att en domare eller beslutssammansättning vid en domstol kan avgöra ett mål eller ärende utan personbyten och utan ett särskilt förordnande för en domare som deltagit i behandlingen och avgörandet av ett mål eller ärende. I ett ärende som behandlats och avgjorts under en session, men dom inte ännu getts, kan en domare utföra de slutåtgärder ärendet kräver också efter att han eller hon avgått med pension, annars slutat i domstolens tjänst eller efter ett tidsbestämt tjänsteförhållande återvänt till en tjänst som föredragande. Så är fallet t.ex. när tingsrätten har hållit huvudförhandling i en sammansättning med en domare men domen inte har hunnit förkunnas eller meddelas innan domarens tjänsteförhållande upphör. 

Vid olika domstolar tar man ställning till ärenden i olika faser av behandlingen. Vid kollegiala domstolar är tyngdpunkten för det skriftliga förfarandet lagt på tidiga arbetsskeden, så att föredragandens och den beredande ledamotens beslutsförslag sänds runt bland ledamöterna före själva sessionen. Den beredande domaren tar ställning redan i beslutsförslaget. Under rundan framför sammansättningens andra ledamöter sina synpunkter på förslaget och bildar sig en uppfattning om beslutets innehåll. Med tanke på effektiviteten i domstolarnas verksamhet har det i enlighet med nuvarande praxis varit befogat att arbetsinsatsen för de domare som på så sätt deltagit i beredningen av ett ärende och förbundit sig till beslutet inte gått förlorad. Den tidpunkt då domaren förbinder sig till beslutet i ärendet bör vara densamma för alla sammansättningens ledamöter. Därför binds fortsättningen av behörigheten till beslutsförslaget.  

Avgörande för fortsättningen av behörigheten är att domaren innan tjänsteförhållandet upphört uttryckt sin åsikt om hur målet eller ärendet ska avgöras. Efterarbetet får inte avsevärt ändra det beslutet. Beslutet ska alltså vara sådant som vid diskussionen eller omröstningen vid huvudförhandlingen eller sessionen. Behörigheten fortsätter också om ett beslutsförslag gjorts för en kollegial sammansättning och domaren har framfört sin åsikt om det enligt den behandlingsordning som bestäms i lagen. I ärenden där ingen session ordnas, t.ex. ärenden som ska avgöras i kansliet eller i s.k. enhälliga ärenden i försäkringsdomstolen, är det tillräckligt att domaren uttryckt sin åsikt innan tjänsteförhållandet upphört. Efteråtgärderna begränsar sig alltså till att gå igenom och göra tekniska ändringar i beslutsförslaget. Bestämmelsen får endast tillämpas om ärendet avgjorts eller ett beslutsförslag getts medan domaren ännu var i tjänst. Endast att ett ärende fördelats till en domare är alltså inte tillräckligt för att behörigheten ska fortsätta.  

I praktiken innebär bestämmelsen att man vid domstolarna bör fästa uppmärksamhet vid hur länge man kan fördela ärenden till domare vilkas tjänsteförhållande snart kommer att upphöra 

Man bör också se till att efterarbetet färdigställs snabbt då behörigheten för någon av de ledamöter som deltagit i beslutet upphört. Det är sällan praktiskt möjligt eller befogat med tanke på domstolarnas oberoende att efterarbetet pågår länge efter att tjänsteförhållandet upphör.  

Bestämmelsen gäller också föredragande om domskälen efter att ett mål eller ärende avgjorts eller beslutsförslaget gjorts upp ändras så att det enligt föredraganden blir nödvändigt att anmäla avvikande åsikt.  

Enligt 2 mom. bestämmelsen i 1 mom. gäller inte domare som har entledigats enligt 2 §. 

AVDELNING IV SAKKUNNIGLEDAMÖTER OCH ÖVRIG PERSONAL

17 kap. Sakkunnigledamöter

I kapitlet samlas bestämmelser om sakkunnigledamöterna vid olika domstolar, inklusive högsta förvaltningsdomstolen. Om de allmänna domstolarnas militära ledamöter föreskrivs dock alltjämt i 3 kap. i militära rättegångslagen, som föreslås ändras så att den motsvarar det som föreskrivs om sakkunnigledamöter i detta kapitel. Också om nämndemän föreskrivs i en särskild lag.  

Så som konstateras i den allmänna motiveringen strävar man efter ett enhetligt förfarande för utnämning av sakkunnigledamöter. Enligt de ändrade bestämmelser som trädde i kraft den 1 oktober 2015 ska också bestämmelserna om redogörelse för bindningar och rätten till arvode vara enhetliga för alla sakkunniga (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015). Om behörighetskraven för sakkunnigledamöter, med undantag för språkkrav, föreskrivs i särskilda paragrafer för de olika kategorierna av sakkunniga.  

Domstolarna ska ledigförklara uppdragen som sakkunniga, skaffa behövliga utredningar samt göra ett förslag om utnämning till uppdragen hos justitieministeriet. Justitieministeriet ska föredra ärendet för statsrådet eller republikens president. Sakkunnigledamöternas mandatperioder förenhetligas så att de är fem år för alla.  

Om alla de ledamöter vid domstolarna som avses i detta kapitel används benämningen sakkunnigledamot. I enlighet med grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 53/2014 rd), som refereras närmare i den allmänna motiveringen, ska de förutom behörighetsvillkoren enligt detta kapitel också uppfylla de allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster enligt 125 § i grundlagen, dvs. skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Både den domstol som bereder utnämningen av sakkunnigledamöter och justitieministeriet som föredrar ärendet för statsrådet eller republikens president ska förvissa sig om att de valda personerna också uppfyller de behörighetskraven.  

Som grundlagsutskottet konstaterat, är det då försäkringsdomstolens och arbetsdomstolens intresseledamöter utnämns fråga om skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen. Utskottets krav på att de som sköter kandidatnomineringen inom organisationerna ska arbeta under tjänsteansvar har beaktats i bestämmelserna. De ska också tillämpa de allmänna förvaltningslagarna. I bestämmelserna har också beaktats de åtgärder utskottet förutsatt för att säkerställa att man då utnämningsförslaget bereds för statsrådet kan försäkra sig om att de mest kompetenta kandidaterna väljs och att kandidatuppställningen också annars genomförts på behörigt sätt. De kraven har beaktats i bestämmelserna om utnämning av intresseledamöter vid arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen (13 och 15 §).  

Enligt 16 § i förslaget till lag om rättegång i försäkringsdomstolen finns vid försäkringsdomstolen även sakkunnigläkare, som dock inte är ledamöter vid domstolen (lagförslag 5). De ska på begäran ge utlåtanden till försäkringsdomstolen. Enligt 2 mom. i den nämnda paragrafen gäller i fråga om utnämning av sakkunnigläkare, behörighetsvillkor och redogörelse för bindningar och befrielse från uppdraget vad som föreskrivs om läkarledamöter vid försäkringsdomstolen i denna lag. 

1 §. En sakkunnigledamots ställning. Eftersom sakkunnigledamöter är ledamöter vid domstolar, ska samma bestämmelser gälla för dem som utövare av dömande makt som för domare. Sakkunnigledamöter ansvarar också för sina åtgärders laglighet på samma sätt som tjänstedomare. 

Med beaktande av det föreskrivs i 1 mom. uttryckligen att en sakkunnigledamot när han eller hon utövar dömande makt är oberoende på samma sätt som en domare.  

I 2 mom. ingår dessutom en hänvisning till 9 kap. 1 och 2 § om domares skyldigheter och tjänsteansvar. På grund av uppdragets karaktär kan åtminstone bestämmelserna om bisysslor och tjänstledighet inte tillämpas på sakkunnigledamöter.  

2 §. En sakkunnigledamots rätt att kvarstå i uppdraget. Bestämmelserna i paragrafen om en sakkunnigledamots rätt att kvarstå i uppdraget under den tid utnämningen varar motsvarar gällande bestämmelser. En sakkunnigledamot kan inte förklaras förlustig sitt uppdrag under sin mandattid på annat sätt än genom dom av domstol. I anslutning till det finns i 18—21 § i detta kapitel bestämmelser om sakkunnigledamöters ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet, skriftlig varning och avstängning från uppdrag som sakkunnigledamot, utredning över sakkunnigledamöters hälsotillstånd och entledigande på grund av arbetsoförmåga samt om befrielse från uppdrag som sakkunnigledamot i vissa fall.  

3 §. Förordnande av sakkunnigledamöter. I paragrafen föreskrivs om förordnande till uppdrag som sakkunnigledamot. Behörigheten motsvarar gällande bestämmelser. Enligt paragrafen förordnar statsrådet sakkunnigledamöterna vid förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen och försäkringsdomstolen. Republikens president utnämner sakkunnigledamöterna vid högsta förvaltningsdomstolen och arbetsdomstolen. 

4 §. Antalet sakkunnigledamöter och ersättare. I paragrafen föreskrivs om antalet sakkunnigledamöter och ersättare. Enligt 1 mom. ska ett tillräckligt antal sakkunnigledamöter utnämnas. Antalet sakkunnigledamöter vid arbetsdomstolen är dock alltid 14. Därför tas i momentets andra mening in en hänvisning till 6 kap. 2 §, där det föreskrivs om antalet sakkunnigledamöter vid arbetsdomstolen. 

Enligt 2 mom. kan ett tillräckligt antal ersättare utnämnas för sakkunnigledamöterna, och i fråga om dem gäller bestämmelserna om sakkunnigledamöter. Domstolar som ledigförklarar uppdrag som sakkunnigledamöter avgör själva om ersättare behövs och i så fall hur många. Hittills har två ersättare förordnats för varje sakkunnigledamot. Ersättarna deltar i behandlingen och avgörandet av mål och ärenden om den ordinarie ledamoten har förhinder. För sakkunnigledamöterna vid högsta förvaltningsdomstolen har inga ersättare utsetts. Det har inte ansetts motiverat med beaktande av högsta förvaltningsdomstolens ställning som högsta rättsinstans. I de föreslagna bestämmelserna förutsätts inte att praxis ändras till den delen.  

5 §. Sakkunnigledamöternas mandattid. I 1 mom. föreskrivs om mandattidens längd för sakkunnigledamöterna. Den görs enhetlig så att den är fem år för alla sakkunnigledamöter. I praktiken innebär det att mandattiden för andra än försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter förlängs från fyra, och för arbetsdomstolens ledamöter från tre, till fem år. Om en sakkunnigledamots uppdrag blir ledigt före utgången av mandattiden kan en ny ledamot utnämnas i stället. Vid högsta förvaltningsdomstolen har praxis varit att sakkunnigledamöterna alltid förordnas för en hel mandatperiod i sänder oberoende av när uppdraget blivit ledigt. Vid andra domstolar har man vid behov utnyttjat ersättare under återstoden av mandatperioden. Enligt bestämmelsen är bägge förfaringssätten möjliga. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande bestämmelser, enligt vilka sakkunnigledamöterna utnämns högst fram till att de uppnår den avgångsålder som föreskrivs för domare. I praktiken kan de förordnas högst till utgången av den månad under vilken de uppnår den lagstadgade avgångsåldern. Sakkunnigläkare vid förvaltningsdomstolen är experter som står till domstolens förfogande och som inte har rätt att kvarstå i tjänsten och för vilka ingen avgångsålder således gäller, och inte heller bestämmelsen i det aktuella momentet. 

6 §. Ledigförklaring av uppdrag. Enligt 1 mom. ledigförklarar respektive domstol uppdragen som sakkunnigledamöter. Enligt 2 mom. gäller ledigförklarandet av uppdraget inte de sakkunnigledamöter vid arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen som utnämns utifrån så kallad intresserepresentation. De ledamöterna, som i huvudsak har förtrogenhet med arbets- eller tjänsteförhållanden, ska alltjämt utnämnas på framställning av de mest representativa centralorganisationerna, och uppdragen ledigförklaras alltså inte alls. Arbetsdomstolen eller försäkringsdomstolen begär framställningar av berörda organisationer, men i övrigt följs motsvarande förfarande som hittills då intresseledamöterna utnämns. 

Enligt 3 mom. kan domstolen inhämta utlåtanden eller andra utredningar om sökandena.  

7 §.Framställning om utnämning till uppdraget. Enligt förslaget ska sakkunnigledamöterna förordnas på framställning av domstolen ifråga. Det motsvarar förfarandet för utnämning av domare, vilket bör anses befogat med tanke på sakkunnigledamöternas ställning som ledamöter vid domstolarna. 

I 1 mom. föreskrivs om domstolarnas skyldighet att lämnar en motiverad framställning till justitieministeriet om vilka av sökandena som bör utnämnas till uppdragen. Justitieministeriet ska vidarebefordra förslaget till statsrådet eller republikens president för avgörande. I praktiken följer justitieministeriet domstolens utnämningsförslag, men kan vid behov fästa uppmärksamhet vid om behörighetsvillkoren uppfylls samt vid bindningar och andra motsvarande frågor som vid utnämning av domare.  

I 2 mom. finns dessutom en förtydligande bestämmelse om att framställning om utnämning av de av arbetsdomstolens ledamöter som är förtrogna med arbetsavtalsförhållanden och tjänsteförhållanden görs utifrån en sådan framställning som avses i 13 §. En motsvarande bestämmelse finns också om dem av försäkringsdomstolens ledamöter som är förtrogna med arbetslivet eller företagsverksamhet och ledamöter som är förtrogna med militärskadeärenden (15 §). Försäkringsdomstolen ska dessutom höra social- och hälsovårdsministeriet före framställningen om utnämnande av försäkringsdomstolens läkarledamöter lämnas till justitieministeriet.  

8 §. Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid förvaltningsdomstolarna. Paragrafen motsvarar i sak 8 § 2 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna. I enlighet med grundlagsutskottets ställningstagande ska sakkunnigledamöter förutom behörighetsvillkoren enligt detta kapitel också uppfylla de allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster enligt 125 § i grundlagen, dvs. skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Som konstateras i förarbetena till grundlagen, avses med skicklighet främst kunskap och skicklighet som skaffats genom studier och arbetserfarenhet. Med förmåga avses sådana allmänna egenskaper hos en person som krävs för att arbeta effektivt, såsom naturlig begåvning, organiseringsförmåga, initiativkraft och annan sådan förmåga som uppgifterna förutsätter. Med beprövad medborgerlig dygd avses meriter av betydelse för skötseln av uppdraget som uppnåtts genom allmän medborgarverksamhet och ett oklanderligt uppförande. 

Alla sakkunnigledamöter som nämns i 8—10 och 12—16 § i det aktuella kapitlet ska uppfylla de allmänna utnämningsgrunderna. Både den domstol som bereder utnämningen av sakkunnigledamöter och justitieministeriet som föredrar ärendet för statsrådet eller republikens president ska förvissa sig om att de valda personerna också uppfyller de behörighetskraven.  

Det är inte nödvändigt att i lagen ta in någon hänvisningsbestämmelse om utnämningsgrunderna enligt grundlagen, liksom man inte heller gjort i fråga om tjänstedomare.  

9 §. Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid högsta förvaltningsdomstolen. Paragrafen motsvarar 2 § 1 och 2 mom. i lagen om högsta förvaltningsdomstolens sakkunnigledamöter. För sakkunnigledamöterna gäller dessutom det som sägs i motiveringen till 8 § om tillämpningen av de allmänna utnämningsgrunderna. 

10 §. Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid marknadsdomstolen. Paragrafen motsvarar 7 § i lagen om marknadsdomstolen. För sakkunnigledamöterna gäller dessutom det som sägs i motiveringen till 8 § om tillämpningen av de allmänna utnämningsgrunderna. 

11 §. Behörighet för en sakkunnigledamot vid marknadsdomstolen i ärenden som behandlas i samma rättegång. Paragrafen motsvarar 9 § i lagen om marknadsdomstolen. 

12 §. Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid arbetsdomstolen. Paragrafen motsvarar i sak 2 § 2 mom. i lagen om arbetsdomstolen. För sakkunnigledamöterna gäller dessutom det som sägs i motiveringen till 8 § om tillämpningen av de allmänna utnämningsgrunderna. 

I 1 mom. föreskrivs om behörighetsvillkoren för de sakkunnigledamöter som inte företräder arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Det gällande behörighetsvillkoret högre högskolexamen ändras så att det motsvarar det som föreskrivs om behörighetsvillkor för domare i 10 kap. 1 §.  

I 2 mom. föreskrivs om behörighetsvillkoren för intresseledamöterna.  

13 §. Förslag till förordnande av med arbetsavtalsförhållanden eller tjänsteförhållanden förtrogna sakkunnigledamöter vid arbetsdomstolen. I paragrafen föreskrivs om förfarandet för utnämning av arbetsdomstolens övriga sakkunnigledamöter. 1 mom. motsvarar i sak 2 § 3 mom. i lagen om arbetsdomstolen. 

Utöver arbetsdomstolen och justitieministeriet ska de arbetsmarknadsorganisationer och andra instanser som gör förslag så som grundlagsutskottet förutsatt se till att de personer som föreslås till uppdraget uppfyller de allmänna utnämningsgrunderna enligt 125 § i grundlagen, dvs. skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd.  

I 2 mom. föreslås motsvarande bestämmelse som i 10 § i lagen om arbetsdomstolen, enligt vilken det bland de föreslagna sakkunnigledamöterna ska finnas personer som är förtrogna med arbetsavtalsförhållanden inom industri, jordbruk och servicesektorn. 

Paragrafens 3 och 4 mom. motsvarar i sak 3 § i lagen om arbetsdomstolen. Av lagrummet framgår att arbetsdomstolen ska göra sitt förslag till justitieministeriet för föredragning för republikens president. Det föreslås att i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om arbetsdomstolens skyldighet att begära förslag av centralorganisationerna.  

Det föreslås att bestämmelsen i 3 § 1 mom. i lagen om arbetsdomstolen, enligt vilken förslaget ska omfatta dubbelt så många kandidater som det behövliga antalet ledamöter och suppleanter, ses över. I samband med revideringen av lagen om försäkringsdomstolen omfattade lagutskottet justitieministeriets åsikt att försäkringsdomstolens praxis att utse dubbelt så många kandidater som det behövliga antalet är befogad (LaUB 30/2014 rd). Det anses alltså tillräckligt också när arbetsdomstolens sakkunnigledamöter utses. I bestämmelsen föreslås alltså ett tillägg, enligt vilket förslaget ska omfatta minst dubbelt så många kandidater som det behövliga antalet. Arbetsdomstolen kan dessutom begära ett nytt förslag om kandidaterna inte uppfyller de allmänna utnämningsgrunderna för offentliga tjänster. Förordnande kan dock också i fortsättningen ges trots att förslaget inte gjorts i tid eller är bristfälligt.  

I 5 mom. föreslås ett krav på att de personer som sköter kandidatnomineringen vid organisationer och andra instanser enligt 1 mom. ska arbeta under tjänsteansvar och att 40 kap. i strafflagen ska gälla dem. Därmed är det klart att de också har ett skadeståndsrättsligt ansvar enligt skadeståndslagen.  

14 §. Behörighetsvillkor för sakkunnigledamöter vid försäkringsdomstolen.1 mom. motsvarar 4 § 1 mom. första meningen i lagen om försäkringsdomstolen. I 2 mom. föreskrivs om behörighetsvillkor för de andra sakkunnigledamöterna vid försäkringsdomstolen. Det motsvarar i sak 5 § i lagen om försäkringsdomstolen. För sakkunnigledamöterna gäller dessutom det som sägs i motiveringen till 8 § om tillämpningen av de allmänna utnämningsgrunderna. 

15 §. Framställning om förordnande av de av försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter som ska vara insatta i förhållandena inom arbetslivet eller företagsverksamheten eller i militärskadeärenden.1 mom. 1 punkten motsvarar i sak 11 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen om förordnande av sakkunnigledamöter och 2 punkten den reviderade 12 §, sista meningen i lagen om försäkringsdomstolen. 

2—3 mom. motsvarar i sak 5 § 2 och 3 mom. i den reviderade lagen om försäkringsdomstolen. I dem beaktas alltså de ändringar som refereras i detaljmotiveringen till 13 §. Enligt 3 mom. ska försäkringsdomstolen begära förslag på de sakkunnigledamöter som ska utses av de aktörer som aves i 1 mom.  

I 4 mom. föreslås ett krav på att de personer som sköter kandidatnomineringen vid organisationer och andra instanser enligt 1 mom. ska arbeta under tjänsteansvar och att 40 kap. i strafflagen ska gälla dem. 

16 §. Behörighetsvillkor som gäller sakkunnigledamöters språkkunskaper. I paragrafen föreskrivs om de språkkunskaper som krävs av domstolarnas sakkunnigledamöter. 1 mom. gäller krav på språkkunskaper för förvaltningsdomstolarnas sakkunnigledamöter. Bestämmelsen motsvarar 8 a § i lagen om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken vilka språkkunskaper som krävs av sakkunnigledamöter liksom i fråga om domare beror på om förvaltningsdomstolen i fråga är enspråkig eller tvåspråkig. Samma språkkunskaper gäller dock inte för sakkunnigledamöter och domare. Då av domare i tvåspråkiga domkretsar krävs utmärkta kunskaper i majoritetsspråket, räcker goda kunskaper i samma språk för sakkunnigledamöter. 

Om kraven på sakkunnigledamöternas och ersättarnas språkkunskaper vid Ålands förvaltningsdomstol föreskrivs alltjämt särskilt. Om de språkkunskaper som krävs vid domstolar på Åland föreskrivs för närvarande i 5 § 2 mom. i statsrådets förordning om de språkkunskaper som krävs av statsanställda i landskapet Åland.  

I 3 mom. ingår motsvarande bestämmelser som i gällande lag om krav på språkkunskaper för andra sakkunnigledamöter än intresseledamöter vid andra domstolar än förvaltningsdomstolarna.  

I 4 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i gällande lag om krav på språkkunskaper för intresseledamöter vid arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen. 

17 §. Redogörelse för bindningar. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten för sakkunnigledamöter att lämna en motsvarande redogörelse för bindningar som domare ska ge enligt 11 kap. 12 §. I och med den översyn som trädde i kraft den 1 oktober 2015 gäller skyldigheten att redogöra för bindningar alla domstolars sakkunnigledamöter. Den gäller också sakkunnigläkarna vid försäkringsdomstolen. 

Sakkunnigledamöterna omfattas inte av systemet med bisysslotillstånd. Dock kan en bisyssla vara av sådant slag att den ska nämnas i sakkunnigledamotens redogörelse för bindningar.  

Också sakkunnigledamöternas redogörelser för ändringar ska antecknas i registret över bindningar och bisysslor, som förs av Rättsregistercentralen. 

Till skillnad från domarna ska sakkunnigledamöternas redogörelser för bindningar alltid lämnas till domstolen i fråga, som sänder dem till justitieministeriet som bilagor till utnämningsförslagen eller via registret.  

18 §. Sakkunnigledamöters ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet. Under sin mandatperiod har sakkunnigledamöter motsvarande rätt som domare att kvarstå i uppdraget. För att trygga den rätten ska sakkunnigledamöter enligt paragrafen ha rätt att fortsätta i sitt uppdrag i en annan domstol, dit uppgifterna flyttar vid en omstrukturering. Det motsvarar också den praxis som följts i praktiken. 

19 §. Skriftlig varning och avstängning från uppdrag som sakkunnigledamot. Sakkunnigledamöterna sköter inte sina uppdrag i tjänsteförhållande och tjänstemannalagen gäller inte dem. Dock är det befogat att också sakkunnigledamöter ska kunna få skriftliga varningar om de handlar i strid med sin tjänsteplikt. Likaså ska sakkunnigledamöter kunna avstängas från uppdraget med beaktande i tillämpliga delar av det som föreskrivs om domare. Därför föreslås i domstolslagen en bestämmelse om skriftlig varning och avstängning från uppdrag som sakkunnigledamot.Grunderna ska bedömas med iakttagande av tjänstemannalagen. Skriftlig varning är i praktiken en arbetsledningsåtgärd med vars hjälp man kan ingripa i ett förfarande som är klandervärt t.ex. med tanke på välbefinnandet på arbetsplatsen eller förtroendet för domstolen. Detaljerade bestämmelser om förutsättningarna för avstängning från tjänsteutövning finns i 40 § i tjänstemannalagen. När det gäller sakkunnigledamöter kan förfarandet inledas vid en domstol bara i det fallet att sakkunnigledamoten handlar i strid med sina skyldigheter i uppdraget i fråga. Om en person som har utsetts till sakkunnigledamot är i tjänst någon annanstans, t.ex. militärledamöter, och handlandet strider också mot de skyldigheterna, kan behandlingen av fallet höra inte bara till domstolen utan också till den myndigheten. 

20 §. Utredning över sakkunnigledamöters hälsotillstånd och entledigande på grund av arbetsoförmåga. Vid behov ska det också vara möjligt att utreda sakkunnigledamöters hälsotillstånd för att bedöma deras arbetsförmåga. Eftersom tjänstemannalagen inte tillämpas på sakkunnigledamöter, föreslås i 1 mom. en hänvisning till 19 § i den lagen. 

Med motsvarande motivering föreskrivs i 2 mom. att en sakkunnigledamot som på grund av sjukdom, lyte eller kroppsskada har förlorat sin arbetsförmåga kan entledigas. Till denna del hänvisas till 16 kap. 2 §.  

21 §. Befrielse från uppdrag som sakkunnigledamot. I paragrafen föreskrivs om befrielse från uppdraget för sakkunnigledamöter som är läkare på grund av förlorad behörighet. Paragrafen gäller alltså endast sådana sakkunnigledamöter för vilka en läkarexamen hör till behörighetsvillkoren. Sådana finns vid förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolen. Bestämmelsen gäller också sakkunnigläkarna vid försäkringsdomstolen. 

Enligt paragrafen ska domstolen befria en sakkunnigledamot från uppdraget om läkaren har förlorat sin rätt att utöva yrket som legitimerad läkare eller den specialistläkarkompetens som hör till behörighetsvillkoren för uppdraget. Entledigande kan också komma i fråga om en sakkunnigledamots rätt att utöva läkaryrket har begränsats. Rätten kan gå förlorad eller begränsas enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I dess 4 § föreskrivs om beviljande av rätten och i 26 § om de grunder på vilka rätten kan förloras tills vidare eller för bestämd tid. Om läkaren förlorat sina rättigheter eller de begränsats för viss tid, kan en sakkunnig befrias från sina uppgifter för motsvarande tid.  

Sakkunnigledamoten ska höras innan beslut fattas.  

Eftersom det är fråga om en ledamot som deltar i domstolens beslutsfattande, ska det vara möjligt att anföra besvär över beslutet. Läkarledamöter finns endast vid förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolen. Ändring i deras beslut söks hos högsta förvaltningsdomstolen. Ärendet ska behandlas som ett rättskipningsärende hos besvärsinstansen. 

Beslut om befrielse från uppdraget ska verkställas oberoende av besvär. Därmed avses besvär över beslut om förlust eller begränsning av rättigheter för läkare, liksom också besvär över beslut genom vilka domstolen enligt detta lagrum befriat sakkunnigledamoten från uppdraget.  

22 §. Sakkunnigledamöters arvode. Enligt paragrafen betalas till sakkunnigledamöter av statens medel ett skäligt arvode och en skälig ersättning. Bestämmelsen gäller inte sakkunnigläkare vid försäkringsdomstolen, vilkas arvode bestäms enligt förvaltningsprocesslagen. 

18 kap. Assessorer

I kapitlet föreskrivs om de utbildningstjänster som assessor som föreslås inrättas, om behörighetsvillkor för assessorer och utnämning av dem, samt om deras behörighet och utbildningsprogram.  

1 §. Assessorstjänster. I paragrafen föreskrivs om assessorstjänster, som kan finnas vid alla domstolar utom tingsrätterna och de högsta domstolarna. Om det föreskrivs i 1 mom. Tjänsterna är ordinarie domartjänster, som dock besätts för viss tid. Mandattiden är tre år. Den tiden är tillräcklig med beaktande av å ena sidan behovet att bli förtrogen med domaruppgiften och å den andra de krav som med tanke på domarnas oberoende bör ställas på mandattidens längd för tidsbestämda domare. Tjänsterna är domartjänster. Assessorerna ingår alltså i förteckningen över domartjänster i 1 kap. 5 §. Så länge utnämningen varar har assessorer motsvarande rätt att kvarstå i tjänsten som domare. Som ledamöter i domstolarna har assessorerna samma skyldigheter som de ordinarie domarna.  

Enligt momentets andra mening kan utnämningen av särskilda skäl förlängas med högst två år. Ett sådant skäl kan t.ex. anses vara att assessorns arbetsinsats ännu behövs för behandlingen av omfattande ärenden som ännu är anhängiga. Möjligheten att förlänga mandattiden kan i vissa situationer behövas också för att assessorerna smidigt ska kunna övergå till andra uppgifter. En förutsättning för att mandattiden ska förlängas är enligt förslaget att domstolen anvisas de ekonomiska resurser som behövs för en förlängning av utnämningen. 

Enligt 2 mom. kan den som varit assessor i två år under resten av sin mandattid utföra andra domaruppgifter eller vara föredragande vid de högsta domstolarna. En assessor kan t.ex. tjänstgöra som domare vid en tingsrätt. Tjänstgöring vid en tingsrätt är bl.a. ett effektivt sätt att utveckla processledningsfärdigheterna. Vid tingsrätterna behandlas också bl.a. flera sådana ansökningsärenden, av vilka på grund av ärendenas karaktär endast en liten del via ändringssökande kommer till behandling i hovrätterna. T.ex. kunnandet i företagssaneringsärenden kan inte i tillräcklig mån utvecklas endast genom tjänstgöring vid en överrätt. Detsamma gäller också domstolsmedling, som nästan enbart förekommer vid tingsrätterna. Också i andra domaruppgifter samt genom att vara föredragande vid de högsta domstolarna kan man dock effektivt skaffa sådan kunskap som är värdefull i domararbetet. Ur alla domstolars perspektiv är det dessutom ändamålsenligt att man kan beakta åtminstone de mer erfarna assessorerna vid utnämningen av domare samt föredragande vid de högsta domstolarna.  

Den tid den som genomgår utbildning tjänstgjort i andra domaruppgifter vid samma eller någon annan domstol eller i föredragaruppgifter som kan jämföras med dem räknas som utbildningstid, under vilken han eller hon ska delta i utbildning enligt sin individuella utbildningsplan liksom om man tjänstgör i samma uppgifter under hela utbildningen. Eftersom rätten och skyldigheten att utbilda sig är allmän och gäller all rättskipningspersonal, har utbildningen ingen betydande inverkan på arbetsinsatsen t.ex. för den som genomgår domarutbildning som tingsdomare, jämfört med andra domare vid samma domstol.  

Trots att den tid man tjänstgjort vid någon annan domstol kan räknas till godo då man genomför utbildningsprogrammet för assessorer, ska personen i fråga utnämnas till den tjänst han eller hon ska sköta. Också behörigheten, lönen och tjänsteförhållandets övriga villkor bestäms enligt den tjänst som personen i fråga för närvarande sköter. Chefsdomaren beslutar om beviljande av tjänstledighet för den tid en assessor ska sköta en annan domartjänst eller en därmed jämförbar tjänst som föredragande. 

I lagen finns inga specialbestämmelser om utnämning av assessorer. Därmed ska de allmänna bestämmelserna om utnämning av domare för viss tid tillämpas. I 3 mom. föreslås en hänvisning till 12 kap., som gäller utnämning av domare till tjänsteförhållanden för viss tid. Eftersom mandattiden i regel är längre än ett år, är de högsta domstolarna vanligen utnämnande myndigheter. Om en assessor undantagsvis endast utnämns till ett tjänsteförhållande för högst ett år, beslutar domstolen i fråga om utnämningen. Enligt momentets andra mening ska dock domarförslagsnämnden ledigförklara assessorstjänster. Den ska följa bestämmelserna i 12 kap. 2 §. Den sköter också ansökningsförfarandet i övrigt samt förvalet av assessorer. Nämndens uppgifter beskrivs närmare i 21 kap. 1 §.  

2 §. Behörighetsvillkor och utnämningsgrunder för assessorer. I paragrafen föreskrivs om behörighetsvillkor och utnämningsgrunder för assessorer. Enligt 1 mom. ska den som utnämns till assessor uppfylla de allmänna behörighetsvillkoren för domare enligt 10 kap. 1 §. Marknadsrättsdomarna förutsätts dessutom vara förtrogna med konkurrens- eller tillsynsärenden eller upphandlingsärenden, mål och ärenden som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt eller marknadsrättsliga ärenden (10 kap. 7 §). Inget sådant behörighetsvillkor gäller enligt lagen för dem som utnämns till assessorstjänster, men sådan förtrogenhet kan förstås räknas som merit vid utnämningen.  

För utnämning till assessorstjänst krävs dessutom minst tre års erfarenhet som domare, föredragande eller beredare vid en domstol, åklagare, advokat eller annat rättsbiträde, åklagare eller av någon annan sådan juridisk uppgift som kan anses ge motsvarande färdigheter för uppgiften som domare. Också utförd domstolspraktik beaktas som en del av arbetserfarenheten på tre år. Genom det tilläggskravet vill man försäkra sig om att de som utnämns till tjänsterna har tillräcklig förtrogenhet, förmåga och skicklighet för att sköta domaruppgifter. Assessorstjänster kan alltså sökas av någon som redan en tid arbetat i juristuppgifter efter avlagd juristexamen.  

Av assessorer krävs motsvarande språkkunskaper som av domare. En assessorstjänst kan inte vara en tjänst för vilken det krävs särskilda språkkunskaper enligt 10 kap. 11 §.  

Vid utnämningen till tjänsten bedöms också sökandenas personliga egenskaper samt förtrogenhet med och färdigheter för uppgiften som domare. Vid valet beaktas de sökandes studieframgångar, arbetserfarenhet samt andra meriter. I assessorernas utbildning ska utöver den utbildning som getts i samband med eventuell domstolspraktik också beaktas den utbildning man fått som föredragande och i andra juristuppgifter. Enligt 2 mom. är ett tilläggskrav att den som utnämns till assessor med godkänt resultat ska ha avlagt ett prov för påvisande av kunskaper om centrala bestämmelser och allmänna principer för utövning av uppdraget som domare. Domarförslagsnämnden ska regelbundet ordna sådana prov. Genom provet säkerställs att den som deltar i det i tillräcklig mån känner till de allmänna bestämmelser och föreskrifter som gäller tjänsten och tjänstgöringen som domare. Det inledande provets innehåll beskrivs närmare i detaljmotiveringen till 21 kap. 1 § om domarförslagsnämndens uppgifter.  

3 §. Assessorers behörighet. I paragrafen föreskrivs om assessorers behörighet. Den är av allmän karaktär och motsvarar bestämmelserna om ordinarie domare. Med ett undantag begränsas i lagen inte assessorers deltagande i beslutsfattandet i fråga om målens eller ärendenas art, omfattning eller svårighetsgrad. I princip kan assessorer alltså delta i behandlingen av vilka mål och ärenden som helst vid domstolarna. Assessorer kan också självständigt avgöra sådana mål och ärenden som enligt lag ska avgöras i sammansättning med en domare samt vara ordförande för beslutssammansättningar. Enligt 1 kap. 4 § kan i domstolens arbetsordning vid behov föreskrivas att målens eller ärendenas eller deras kategoriers svårighetsgrad och en assessors förtrogenhet kan beaktas då arbetet organiseras och t.ex. då mål och ärenden fördelas. Det kan t.ex. vara ändamålsenligt att svårighetsgraden hos de ärenden en assessor behandlar stiger under utbildningens gång. 

Enligt 1 mom. kan dock endast en assessor i sänder ingå som ledamot i domstolens kollegiala beslutssammansättning.  

Enligt 2 mom. får assessorer heller delta i behandlingen av mål eller ärenden som gäller tjänstebrott som begåtts av domare. Med hänsyn till domarnas ställning är det motiverat att sådana mål och ärenden avgörs av ordinarie domare.  

Enligt 3 mom. får assessorer vara ordförande för domstolen.  

4 §. Utbildningsprogram för assessorer. I paragrafen föreskrivs om utbildningsprogrammet för assessorer, vars innehåll och praktiska genomförande domarutbildningsnämnden ska planera. 

I 1 mom. föreskrivs om utbildningsprogrammets målsättningar. Enligt det är målet för utbildningen att fördjupa assessorernas lagkännedom och rättsliga kunnande samt ge goda färdigheter för att självständigt juridiskt beslutsfattande också i omfattande och svåra frågor. Utbildningen för assessorer ska till sitt innehåll vara så högklassigt som möjligt och ske i flera former, dvs. omfatta såväl föreläsningar som rättsfallsövningar och olika aktiverande pedagogiska metoder. I assessorernas individuella studieplan kan dessutom ingå material för självstudier, såsom litteratur och artiklar. 

Enligt 2 mom. ska en assessor under sin mandattid delta i det utbildningsprogram som planerats av domarutbildningsnämnden. Utbildningsprogrammet kan innehålla flera utbildningsperioder eller utbildningshelheter där för domaryrket centrala ämnen behandlas. Assessorsutbildningen är en del av den större utbildningshelhet som omfattar hela domarkarriären. Till stöd för utvecklingen i utbildningstjänsterna som assessorer ska ett rikstäckande utbildningsutbud göras upp, ur vilket man för varje assessor väljer de utbildningsmoduler som bäst stöder hans eller hennes utveckling. Chefsdomarna och tutordomarna ska övervaka deltagandet i utbildningen. För planeringen och genomförandet av utbildningsprogrammet svarar domarutbildningsnämnden i samarbete med justitieministeriets utbildningsenhet. 

Assessorstjänsterna är starkt förknippade med lärande i arbetet samt kompetensutveckling genom erfarenhet. Det är viktigt att framgången i uppgiften som assessor bedöms och respons ges systematiskt och kontinuerligt. För att säkerställa att varje assessor under utbildningsprogrammet får en utbildning som motsvarar just hans eller hennes behov, görs på utbildningsplatsen upp en individuell utbildningsplan för varje assessor. Sökande från den öppna karriären stöds genom att introduktionsutbildningen ordnas för personer utanför domstolsväsendet som utnämns till assessorstjänster.  

I propositionen föreslås också att utbildningen för föredragande ska utökas. Det ska vara en rättighet och skyldighet för föredragande att delta i utbildning. I det föreslagna systemet ska all genomgången utbildning antecknas, och kan alltså beaktas både då den individuella studieplanen görs upp och vid utnämning till tjänster. Utbildningen har alltså betydelse t.ex. för den som söker en assessorstjänst. Utbildningsprogrammet som assessor för dem som genomfört domstolspraktik och arbetat flera år som föredragande och samtidigt deltagit i den interna och externa utbildning som särskilt erbjuds föredragande inleds direkt med det fördjupade utbildningsutbudet, och skiljer sig alltså från programmet för dem som rekryteras från den öppna karriären. 

5 §. Avbrytande. Liksom i fråga om domstolspraktik, kan chefsdomaren av grundad anledning bevilja en assessor tillstånd att avbryta utbildningsprogrammet. Sjukdom, men också till exempel familjeledighet i samband med föräldraskap ska accepteras som orsak till avbrott. 

6 §. Avslutande av utbildningsprogrammet. I 1 mom. föreskrivs om det slutprov eller slutarbete som ska avläggas efter domarutbildningen. Provet eller slutarbetet kan genomföras efter en tre års mandattid. Möjlighet att avlägga prestationen ska ordnas regelbundet. Utifrån provet eller slutarbetet bedöms den kompetens och det kunnande som krävs i domaruppdraget. Provet anordnas av domarutbildningsnämnden. Slutprovets eller slutarbetets innehåll beskrivs närmare i motiveringen till 21 kap. 1 §. 

Enligt 2 mom. kan den som avlagt domarprovet med godkänt resultat beviljas rätt att använda titeln domarutbildad.  

Enligt 3 mom. finns närmare bestämmelser om domarutbildningsnämnden i 23 kap. 

19 kap. Övrig personal

I kapitlet föreskrivs om föredragande eller beredande vid domstolarna samt om behörighetskraven för och utnämningen av dem. Bestämmelserna gäller inte föredragande vid högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen, om vilka föreskrivs i lagarna om de domstolarna. Dessutom föreskrivs i kapitlet om kanslichefer, förvaltningschefer eller andra motsvarande personer i administrativa tjänster samt om den övriga personalen och deras uppgifter. Eftersom de högsta domstolarnas kanslichefer är föredragande, gäller bestämmelserna inte dem.  

1 §. Föredragande och beredare. I 1 mom. förtecknas domstolarnas föredragande och beredare, dvs. de jurister som med olika tjänstebenämningar arbetar i biträdande rättskipningsuppgifter vid domstolarna. Det föreslås att det om föredragandena vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen och om utnämningen av dem föreskrivs i lagarna om respektive domstol. På föredragande och beredare tillämpas numera 6 § i hovrättslagen, 10 § i lagen om förvaltningsdomstolarna, 11 § i lagen om marknadsdomstolen, 5 § i lagen om arbetsdomstolen och 4 § i förordningen om arbetsdomstolen samt 8 § i lagen om försäkringsdomstolen. Föredragande och beredare vid olika domstolar har alla olika benämningar, som nu föreslås bli förenhetligade. Det föreslås att försäkringsdomstolens kanslichef inte längre ska vara föredragande, utan tjänsten ska vara administrativ. Vid behov kan kanslichefen förordnas att föredra rättskipningsmål och rättskipningsärenden med stöd av 2 mom. 

Benämningarna görs mer enhetliga genom att tjänstebenämningarna för hovrätternas föredragande, dvs. assessorer och fiskaler, ändras till föredragande vid hovrätten. Likaså ändras benämningarna förvaltningsrättssekreterare, arbetsdomstolssekreterare samt assessor vid arbetsdomstolen och försäkringsdomstolssekreterare till föredragande vid försäkringsdomstolen, arbetsdomstolen respektive försäkringsdomstolen. För enhetlighetens skull ändras benämningen marknadsdomstolssekreterare till beredare vid marknadsdomstolen. Syftet är att de nuvarande assessorstjänsterna dras in efter hand som de blir lediga, eftersom utbildningstjänster som assessor inrättas. Efter en övergångsperiod ska det alltså inte finnas någon risk för förväxling mellan assessorer som föredragande och assessorer som genomgår domarutbildning. Propositionen påverkar inte föredragandenas lön eller löneklasser.  

Enligt 2 mom. kan det vid förvaltningsdomstolarna alltjämt också finnas notarier, för vilka behörighetsvillkoren kan vara någon annan än en juridisk examen.  

Enligt 3 mom. kan även en annan tjänsteman som uppfyller behörighetsvillkoren förordnas att vara föredragande. Med det avses t.ex. domstolens kanslichef. Likaså kan rättskipningssekreterare vid förvaltningsdomstolarna, som uppfyller behörighetsvillkoren för notarier (lämplig högskolexamen) förordnas till föredragande i samma slags mål och ärenden som notarier.  

Enligt 4 mom. kan en föredragande vara beredare om en domare är föredragande med stöd av 9 kap. 3 §. En domare som själv föredrar ett mål eller ärende kan alltså vid behov ta en föredragande till hjälp vid beredningen. Genom bestämmelsen avskaffas också den oklarhet som högsta domstolen konstaterat i samband med att personer utanför beslutssammansättningen, som inte på behörigt sätt förordnats till uppgiften, deltar i beredningen av mål eller ärenden (se HD 2002:68). Liksom för närvarande kan en beredare vara föredragande också i mål och ärenden som enligt bestämmelserna om rättegångsförfarande avgörs utan föredragning. Det gäller t.ex. mål och ärenden som avgörs i huvudförhandling vid hovrätterna.  

2 §. Utnämning av föredragande och beredare. Föredragande och beredare ska alltjämt utnämnas av domstolen i fråga. 

3 §. Behörighetsvillkor för föredragande och beredare. I 1 mom. föreskrivs om behörighetsvillkoren för domstolarnas lagfarna föredragande och beredare samt i 2 mom. för notarier vid förvaltningsdomstolarna. Behörighetsvillkoren för föredragande vid hovrätterna föreslås liksom hittills vara erfarenhet av domaruppgifter, med vilket i praktiken avsetts avlagd domstolspraktik. Av föredragande vid arbetsdomstolen krävs alltjämt förtrogenhet med ärenden som gäller arbetsförhållanden.  

Enligt 3 mom. gäller i fråga om de behörighetsvillkor som gäller språkkunskaper för föredragande det som föreskrivs om domare.  

4 §. Tingsnotarier. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i 4 § i tingsrättslagen, 6 a § i hovrättslagen samt 10 a § i lagen om förvaltningsdomstolarna, enligt vilken vid tingsrätterna, hovrätterna och förvaltningsdomstolarna kan finnas tingsnotarier, om vilkas uppgifter föreskrivs närmare i lagen om domstolspraktik.  

Enligt 2 mom. finns bestämmelser om behörighetsvillkor för och utnämnande av tingsnotarier i 3 § i lagen om domstolspraktik.  

5 §. Kanslichef och övrig personal. Enligt 1 mom. kan det vid domstolarna finnas en tjänst som kanslichef, förvaltningschef motsvarande, till vars uppgifter skötseln av domstolens förvaltning hör. Vid de mindre tingsrätterna assisterar förvaltningssekreterarna lagmannen i administrativa uppgifter. Så kan det alltjämt vara. Enligt momentets andra mening kan det vid domstolarna också finnas annan personal i tjänste- eller arbetsförhållande. 

I 2 mom. föreskrivs om behörighetsvillkoren för tjänsterna. Hittills har det funnits kanslichefer vid hovrätterna, försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen. Det är motiverat att behörighetsvillkoren för kanslichefstjänster fastställs i lag. Enligt momentets första mening är behörighetsvillkoret för kanslichefstjänsterna lämplig högre högskoleexamen. Av kanslicheferna vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen förutsätts högre högskoleexamen i juridik, enligt lagarna om respektive domstol.  

Bestämmelser om behörighetsvillkoren för övriga tjänster, inklusive förvaltningschefstjänster och andra motsvarande administrativa tjänster, finns inte i lag. Enligt momentets andra mening kan det dock föreskrivas om behörighetsvillkoren för övrig personal i domstolens arbetsordning, om det är motiverat med tanke på skötseln av de uppgifter som hör till tjänsten i fråga. I 8 § 4 mom. i tjänstemannalagen föreskrivs att bestämmelser om särskilda behörighetsvillkor kan utfärdas genom förordning av statsrådet om det inte finns bestämmelser om dem i lag. Eftersom det inte längre ska föreskrivas om domstolarna i förordningar, föreslås ett motsvarande bemyndigande som i tjänstemannalagen att bestämma om behörighetsvillkoren i arbetsordningen. Det har ansetts godtagbart i lagstiftningen om statens revisionsverk (se RP 39/2000 rd s. 29, GrUU 19/2000 rd s. 5). Också om behörighetsvillkoren för högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens kanslichefer föreskrivs i deras arbetsordningar.  

Om behörighetsvillkoret för förvaltningschefstjänsten enligt arbetsordningen är lämplig högskoleexamen, kan t.ex. en rättstradenom vara förvaltningschef. Det föreslås dock inte vara obligatoriskt att utfärda en arbetsordning. Det räcker att behörighetsvillkoren fastställs i rekryteringsannonsen för de tjänster som ska besättas. Det överensstämmer med allmän praxis inom statsförvaltningen.  

I 3 mom. föreskrivs om utnämning av kanslichef och övrig personal. Det motsvarar gällande bestämmelser, enligt vilka kanslichefen och annan personal än domare i huvudsak utnämns av chefsdomaren vid domstolen i fråga.  

6 § Kanslipersonalens behörighet. I 1 mom. föreskrivs om behörigheten för tingsrätternas kanslipersonal att med lagmannens förordnande avgöra vissa rättskipningsmål och rättskipningsärenden. Det motsvarar i sak 19 § 1 mom. i tingsrättslagen. Eftersom det föreslås att domareden avskaffas, föreslås också att bestämmelserna på förordningsnivå om eden som motsvarar domared upphävs. Därmed kan också kanslipersonalen framöver endast avge försäkran som motsvarar domarförsäkran. 

2 mom. överensstämmer med 19 § 2 mom. i tingsrättslagen.  

I 3 mom. föreskrivs om behörigheten för kanslipersonalen att utfärda stämningar, intyg och delgivningar samt sköta andra uppgifter som hör till beredningen, behandlingen och verkställigheten av mål och ärenden. En motsvarande bestämmelse finns i 22 § i tingsrättsförordningen. Chefsdomaren kan ge förordnande till vissa personer som t.ex. arbetar som tingssekreterare eller rättskipningssekreterare. Det kan ingå i arbetsordningen.  

7 §. Övriga tjänstemäns tjänstledighet och skötsel av tjänst. Om övriga tjänstemäns tjänstledighet och skötsel av tjänst beslutar alltjämt respektive domstol. 

8 §. Föredragandes och beredares bisysslor. Av paragrafen framgår att samma bestämmelser om bisysslor alltjämt gäller för domare och föredragande eller beredare. I bestämmelsen hänvisas till 9 kap., där det bl.a. föreskrivs om domares bisysslor.  

9 §. Utbildning för föredragande och beredare. Enligt paragrafen gäller i fråga om utbildning för föredragande och beredare det som föreskrivs om domare. I paragrafen hänvisas till 9 kap. 4 §, som innehåller bestämmelser om utbildning för domare.  

AVDELNING V SÄRSKILDA BESTÄMMELSER

20 kap. Domarförslagsnämnden

I kapitlet föreskrivs om tillsättning av domarförslagsnämnden samt om dess sammansättning och personal. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 7 och 8 § i utnämningslagen. Också bestämmelserna i 3—5 § i utnämningsförordningen har tagits in i lagen. I bestämmelserna har gjorts vissa ändringar som beror på andra förslag. Dessutom utelämnas bestämmelsen i 6 § i utnämningslagen om beviljande av tjänstledighet för nämndens personal. Beviljande av tjänstledighet grundar sig på statstjänstemannalagen. Närmare bestämmelser om det och om nämndens verksamhet i övrigt kan ges i arbetsordningen. I kapitlet har också beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, då tjänsterna som lagman vid hovrätterna och försäkringsdomstolen dras in. 

1 §. Uppgift,tillsättning och sammansättning. Paragrafen motsvarar i sak den reviderade 7 § i utnämningslagen. Eftersom det föreslås att tjänsterna som hovrättslagman dras in efter en övergångsperiod, skrivs bestämmelsen i en form som möjliggör att hovrättslagmän ingår i nämndens sammansättning så länge sådana tjänster finns.  

2 §. Nominering avledamöter. Paragrafen motsvarar det reviderade 7 § 3 mom. i utnämningslagen. 

3 §. Nomineringsförfarande. I paragrafen sammanförs bestämmelserna i 7 § 4 mom. i utnämningslagen och 3 § i utnämningsförordningen om förfarandet vid utnämningen av vissa kandidater. Bestämmelsernas innehåll ändras inte.  

4 §. Ledamots avgång. Paragrafen motsvarar i sak 7 § 5 mom. i utnämningslagen.  

5 §. Beslutförhet. Bestämmelsen stämmer överens med 8 § i utnämningslagen.  

6 §. Personal. I paragrafen sammanförs bestämmelserna i 4 och 5 § i utnämningsförordningen om nämndens personal samt om uppgifterna för nämndens sekreterare och föredragande i bisyssla. Innehållet motsvarar gällande bestämmelser. 

7 §. Närmare föreskrifter. Till de viktigaste förslagen i propositionen hör att frångå bestämmelser om domstolarna på förordningsnivå. Inte heller om domarförslagsnämnden ska längre föreskrivas genom förordning. Nämnden kan vid behov utfärda närmare bestämmelser i den arbetsordning den fastställer. 

21 kap. Domarutbildningsnämnden

I kapitlet föreskrivs om domarutbildningsnämnden, som ska planera utbildning för domare och annan rättskipningspersonal. Den ska också sköta uppgifter som gäller val av domstolspraktikanter samt ordna prov och utbildning för assessorer enligt vad som närmare bestäms i 18 kap. Nämnden ska också ha vissa andra uppgifter i anslutning till utbildningen för domstolsväsendets personal. I kapitlet föreskrivs om tillsättning av nämnden och dess sammansättning, utnämning av domarutbildningsnämndens ledamöter och deras avgång, beslutförhet för nämnden samt dess övriga personal och arbetsordning. Utom i fråga om nämndens uppgifter och sammansättning motsvarar bestämmelserna i huvudsak bestämmelserna om domarförslagsnämnden.  

1 §. Uppgifter. I paragrafen föreskrivs om domarutbildningsnämndens uppgifter. Enligt 1 mom. 1 punkten har nämnden för det första till uppgift att i samarbete med de enheter vid justitieministeriet som ansvarar för utbildning planera utbildningen för domstolarnas rättskipningspersonal. Domarutbildningsnämndens huvudsakliga uppgift är att planera och koordinera utbildningen för domstolarnas rättskipningspersonal, från domstolspraktik till fortbildning. I praktiken innebär det att de uppgifter som gäller planering av utbildning som hittills hört till inofficiella organ som justitieministeriet tillsatt framöver ska höra till nämnden.  

Enligt 2 punkten ska nämnden sköta planeringen och anordnandet av de prov och prestationer för assessorer som avses i 18 kap. 2 § 2 mom. och 6 § 1 mom.  

De teman som tas upp i det inledande provet ska väljas på ett sätt som behandlar sökande från olika domstolar och utanför domstolsväsendet jämlikt. Temana kan t.ex. gälla grundläggande och mänskliga rättigheter, EU-rätten och de allmänna lärorna inom något rättsområde, vilket innebär att sökandena inte försätts i olika ställning på grund av olika bakgrund. Domarutbildningsnämnden fastställer materialet för det inledande provet. Det inledande provet kan innehålla ett rättsfall, där sökandena t.ex. ska kunna definiera de faktorer som har betydelse för den juridiska lösningen. En del av materialet kan vara på det andra inhemska språket eller på engelska. Ett alternativ är att genomföra det inledande provet som s.k. materialprov, där sökandena får materialet först vid provet och har ett visst antal timmar på sig att fördjupa sig i det och besvara de frågor som ställs.  

I samband med planeringen av utbildningsprogrammet avgör domarutbildningsnämnden hurudant slutprovet eller slutarbetet för assessorer slutligen blir. Domarutbildningsnämndens helhetsbedömning kan gälla slutprovet, hur den individuella studieplanen förverkligats och ett avslutande samtal. Ett alternativ är att slutprovet utgörs av en process där man under tiden för utbildningstjänsten samlat en portfolio med material som kan bedömas på det sätt som är typiskt för läroprov. Då bör det på förhand definieras vilka kunskapsområden som ska visas. Beaktansvärda alternativ är också att slutprovet ordnas som ett tillämpande prov i form av rättsfall eller så att man skriver en essä eller artikel som behandlar domararbetet. Slutprovet kan också motsvara universitetens maturitetsprov och alltså vara ett slags slutarbete där man visar det kunnande man skaffat sig eller som gäller ett särskilt definierat ämne.  

Enligt 3 punkten ska domarutbildningsnämnden också sköta ansökningsförfarandet för samt förvalet till assessorstjänsterna. Nämnden har alltså en betydande roll också i fråga om utbildningstjänsterna som assessor och i synnerhet assessorernas utbildning.  

Som konstateras ovan i motiveringen till 18 kap. 1 § 3 mom., ska nämnden ledigförklara utbildningstjänsterna som assessor. I annonsen anges vid vilka domstolar de olika utbildningstjänsterna är placerade. Vid sidan om att ordna inledande prov och ledigförklara utbildningstjänster svarar domarutbildningsnämnden ör förvalet till utbildningen. Nämnden definierar de rikstäckande urvalskriterier som specificerar urvals- och utnämningsgrunderna enligt lagen. Ansökningshandlingarna poängsätts utifrån sökandenas studieframgång, arbetserfarenhet och övriga meriter. Efter förvalet, som grundar sig på det inledande provet och genomgång av ansökningshandlingarna, sänder nämnden sammanställningar över de beaktansvärda sökandenas meriter till respektive domstol. Därefter beslutar domstolarna själva vilka sökande de kallar till intervju, intervjuar dem samt gör upp egna utlåtanden om sökandena.  

Vid utnämning till assessorstjänster iakttas vad som bestäms om utnämning av domare. Eftersom mandattiden för assessorer är längre än ett år, beslutar högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen om utnämningen. Utnämningen sker på framställning av respektive domstols chefsdomare. Då de högsta domstolarna beslutar om utnämningarna har de alltså tillgång till de sammanställningar av de beaktansvärda sökandenas meriter som domarutbildningsnämnden gjort upp samt utlåtandena och utnämningsförslagen från de domstolarna är utbildningen ska ske. De mest meriterade sökandena ska utnämnas till tjänsterna. I utnämningsbeslutet får ändring inte sökas genom besvär. 

Enligt 4 punkten ska nämnden också sköta de uppgifter som gäller domstolspraktiken, dvs. det centraliserade ansökningsförfarandet samt val och utnämning av tingsnotarier. Uppgiftens innehåll beskrivs närmare i detaljmotiveringen till lagen om domstolspraktik (se lagförslag 2).  

Enligt 5 punkten ska nämnden ge hovrätterna, förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen direktiv om innehållet i den individuella utbildningsplanen enligt 18 kap. 4 § 2 mom.  

Enligt 6 punkten ger nämnden likaså de tingsrätter, hovrätter och förvaltningsdomstolar där utbildningen ska ske direktiv om innehållet i domstolspraktikanternas praktikplaner.  

Enligt 7 punkten ska nämnden på begäran lämna utlåtande till justitieministeriet om de personer som väljs till domstolsväsendets ledarutbildning eller annan långvarig och krävande utbildning. Utbildningsnämnden får alltså framföra sin åsikt till justitieministeriet om hur utbildningsplatserna bör fördelas. Utbildningsnämnden ska inte ersätta domstolarnas eget beslutsfattande om personalens deltagande i utbildning, utan den kan på begäran biträda justitieministeriet i dess beslutsfattande. 

Enligt 8 punkten ska utbildningsnämnden bevilja rätten att använda titeln domarutbildad till den som avlagt slutprovet eller slutarbetet med godkänt resultat. Om den rätten föreskrivs närmare i 18 kap. 6 § 2 mom.  

Enligt 9 punkten hör det också till nämndens uppgifter att bevilja vicehäradshövdingstiteln till den som utfört domstolspraktik.  

2 §. Tillsättning och sammansättning. På tillsättningen av domarutbildningsnämnden tillämpas motsvarande förfarande som vid för domarförslagsnämnden. Enligt 1 mom. tillsätter statsrådet domarutbildningsnämnden för fem år i sänder.  

Enligt 2 mom. består nämndens sammansättning av en ordförande, en viceordförande och åtta andra ledamöter. Ordföranden, viceordföranden och två andra ledamöter ska vara domare som innehar ordinarie tjänst. Övriga ledamöter är en åklagare, en advokat, en ledamot som företräder den juridiska forskningen och undervisningen samt en ledamot som företräder justitieministeriet. Varje ledamot har en personlig ersättare.  

En majoritet av nämndens ledamöter representerar alltså den dömande makten. Det är viktigt att också advokaterna och åklagarna, som utifrån sin praktiska erfarenhet känner till utbildningsbehovet hos domare och annan domstolspersonal, är representerade i nämnden. Det är också mycket befogat att den juridiska utbildningen och forskningen är representerad i nämndens arbete. Justitieministeriets representation är å sin sida befogad eftersom ministeriet administrativt ansvarar för rättsväsendets verksamhetsförutsättningar och finansierar utbildningen. I sitt arbete kan nämnden naturligtvis höra sakkunniga, såsom proffs inom pedagogik och vuxenutbildning.  

Enligt 3 mom. ska nämndens domarledamöter jämlikt företräda olika domstolslinjer, dvs. de allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna och specialdomstolarna ska alla vara representerade. Dessutom ska minst en domare vara chefsdomare.  

3 §. Nominering av ledamöter. Domarutbildningsnämnden tillsätts utifrån utnämningar, på motsvarande sätt som domarförslagsnämnden. Enligt 1 mom. utser domarförslagsnämnden kandidaterna till domarledamöter, riksåklagaren kandidaten till åklagarledamot, Finlands Advokatförbund kandidaten till ledamot som företräder advokatkåren och justitieministeriet förutom sin egen kandidat också en kandidat till ledamot som ska företräda den juridiska forskningen och undervisningen.  

Domare som är intresserade av en uppgift som ledamot i nämnden ska anmäla sig hos domarförslagsnämnden, som utser domarledamöterna. Justitieministeriet ska utse kandidater till den ledamot och ersättare som ska företräda den juridiska forskningen och undervisningen. Enligt 2 mom. ska justitieministeriet höra de instanser som nämns ovan innan kandidaterna utnämns.  

Det föreslagna utnämningsförfarandet motsvarar i huvudsak utnämningsförfarandet för domarförslagsnämnden. Enligt 2 mom. ska vid utnämningen av ledamöter och ersättare i tillämpliga delar iakttas vad som föreskrivs om utnämning av domarförslagsnämndens ledamöter. I praktiken innebär det att det enligt 20 kap. 3 § i varje grupp ska utses minst två kandidater till ledamöter och ersättare, så att statsrådet faktiskt har möjlighet att välja. Justitieministeriet ska be riksåklagaren och Finlands Advokatförbund meddela vilka kandidater de utsett.  

4 §. Ledamots avgång. Paragrafen motsvarar 20 kap. 4 § om en ledamots avgång i domarförslagsnämnden. 

5 §. Beslutförhet. Domarutbildningsnämnden är beslutför när ordföranden eller viceordföranden och minst fyra övriga ledamöter, dvs. sammanlagt sex personer, är närvarande. Förutom ordföranden ska dessutom alltid minst tre domare vara närvarande, vilket alltid garanterar en tillräcklig domarrepresentation vid alla beslut. För att beslutförhet ska uppnås får alltså endast en domarledamot i sänder vara frånvarande. Antagligen orsakar det inga problem, eftersom varje ledamot har en personlig ersättare. 

6 §. Personal. Enligt 1 mom. ska nämnden ha en sekreterare i huvudsyssla, som bereder och föredrar de ärenden som behandlas i domarutbildningsnämnden samt sköter om ordnandet av nämndens övriga verksamhet. Sekreteraren ska ha en lämplig högre högskoleexamen och god kännedom om domstolarnas verksamhet eller om vuxenutbildning. Uppgiften kan alltså skötas t.ex. av en person som avlagt högre högskoleexamen i juridik eller pedagogik. Dessutom förutsätts god kännedom antingen om domstolarnas verksamhet eller om vuxenutbildning.  

Enligt 2 mom. utnämns sekreteraren av nämnden.  

Enligt 3 mom. kan nämnden dessutom ha annan personal som anställs av sekreteraren.  

7 §. Närmare föreskrifter. Närmare föreskrifter om domarutbildningsnämnden kan meddelas i en arbetsordning som fastställs av nämnden själv. 

22 kap. Mål som gäller tjänstebrott

1 §. Tjänstebrott. I 1 mom. föreskrivs om vilka domstolar som är behöriga att behandla tjänstebrottsärenden i fråga om domstolsledamöter och andra tjänstemän som nämns i paragrafen. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

Om tjänstebrottsärenden i fråga om ledamöter eller föredragande vid de högsta domstolarna föreskrivs särskilt. Tjänstebrottsärenden i fråga om ledamöter vid de domstolarna behandlas enligt grundlagen av riksrätten så som föreskrivs i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden. Om behörig domstol vid behandling av tjänstebrott i fråga om föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen föreskrivs i lagarna om de domstolarna.  

Eftersom det vid domstolarna också kan finnas andra administrativa tjänster än kanslichefstjänsten, föreskrivs i 2 mom. dessutom uttryckligen att det som föreskrivs om kanslichef också gäller den som utnämnts till någon annan motsvarande tjänst.  

Enligt 3 mom. gäller i fråga om tjänstebrott som den som med stöd av 19 kap. 1 § 3 mom. förordnats till uppdrag som föredragande begått i den uppgiften vad som föreskrivs om den som tjänstgör som föredragande vid samma domstol.  

23 kap. Ändringssökande

1 §. Sökande av ändring i beslut om tillstånd för bisyssla. Enligt 1 mom. får beslut som gäller bisysslotillstånd överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, vilket motsvarar bestämmelsen i 57 § i tjänstemannalagen. Högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut om bisysslotillstånd får överklagas genom besvär hos domstolen i fråga, där ärendet behandlas i plenum. De domstolarna är behöriga att avgöra bisyssloärenden både i fråga om sina egna domare och föredragande och chefsdomare vid lägre domstolar.  

Enligt 2 mom. ska beslut i första instans följas trots att ändring sökts.  

2 §. Sökande av ändring i beslut om skriftlig varning. Paragrafen motsvarar 53 § 1 mom. i statstjänstemannalagen. 

3 §. Sökande av ändring i beslut om avstängning från tjänsteutövning. Enligt 52 § 2 mom. i statstjänstemannalagen får ett beslut genom vilket en domare avstängts från tjänsteutövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås att bestämmelserna om ändringssökande ändras. Enligt 1—2 mom. ska ändring sökas hos en högre domstol inom respektive domstolslinje. Ändringssökandet ordnas alltså enligt samma princip som vid sökande av ändring i beslut om skriftlig varning för domare. 

3 mom. motsvarar 53 a § 2 mom. i tjänstemannalagen, som utsträcks till att också omfatta överklagande genom besvär av ett beslut om avstängning från tjänsteutövning.  

I 4 mom. ingår en bestämmelse som motsvarar 55 § 2 mom. i tjänstemannalagen, enligt vilket beslutet ska följas trots att ändring har sökts, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat.  

4 §. Sökande av ändring i beslut om entledigande på grund av arbetsoförmåga. I 1 mom. föreskrivs om överklagande av ett beslut genom besvär om entledigande på grund av arbetsoförmåga. Eftersom högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen själva beslutar som första instans om entledigande av sina ledamöter och föredragande, kan ändring inte sökas i beslutet. Till övriga delar motsvarar bestämmelserna i sak 54 a § i tjänstemannalagen. För tydlighetens skull nämns det i paragrafen att ärendet ska behandlas skyndsamt vid fullföljdsdomstolen. 

I 2 mom. ingår en bestämmelse som motsvara 54 a § i tjänstemannalagen, enligt vilken beslutet i första instans ska följas trots att ändring har sökts, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat.  

5 §. Sökande av ändring i beslut om befrielse från uppdrag som sakkunnigledamot. Som konstateras i motiveringen till 17 kap. 21 §, ska en sakkunnigledamot som befriats från sitt uppdrag ha rätt att överklaga beslutet genom besvär över förvaltningsdomstolens eller försäkringsdomstolens beslut. Om det föreskrivs i 1 mom. Ändring söks genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, där ärendet ska behandlas skyndsamt.  

Enligt 2 mom. ska förvaltningsdomstolens eller försäkringsdomstolen beslut följas trots att ändring har sökts, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat.  

6 §. Sökande av ändring i domarutbildningsnämndens beslut. I beslut som domarutbildningsnämnden fattar med stöd av 21 kap. får ändring inte sökas genom besvär. Liksom i beslut om utnämning av domare får ändring inte heller sökas genom besvär i beslut om utnämning av tingsnotarier eller förval till assessorstjänster. I utnämningsärenden medför besvärsrätt utdragna utnämningsprocesser och osäkerhet för sökandena. Behovet av besvärsrätt minskas av att de föreslagna rikstäckande urvalskriterierna avsevärt förbättrar sökandenas rättsskydd. Besvärsförbudet motsvarar de allmänna bestämmelserna om tjänsteutnämningar, inklusive domarutnämningar. 

24 kap. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1 §. Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. 

2 §. Lagar som upphävs. Genom lagen upphävs tingsrättslagen, hovrättslagen, lagen om högsta förvaltningsdomstolens sakkunnigledamöter, lagen om marknadsdomstolen och lagen om försäkringsdomstolen. Lagen om förvaltningsdomstolarna förblir delvis i kraft (lagförslag 12).  

Titeln för lagen om arbetsdomstolen ändras till lagen om rättegång i arbetsdomstolen. De delar av den som gäller rättegångsförfarandet förblir alltså i kraft, men en del av bestämmelserna flyttas till domstolslagen. Trots att lagen om marknadsdomstolen föreslås upphävas i detta sammanhang flyttas en del av bestämmelserna, som i huvudsak berör beslutssammansättningar, till lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Det föreslås också att lagen om försäkringsdomstolen ersätts med en lag om rättegång i försäkringsdomstolen.  

Också de förordningar som utfärdats med stöd av de lagar om ska upphävas föreslås upphävas. De är tingsrättsförordningen (582/1993), hovrättsförordningen (211/1994), förordningen om förvaltningsdomstolarna (438/1999) och statsrådets förordning om försäkringsdomstolen (237/2003). Det föreslås också att förordningen om arbetsdomstolen (201/1983) upphävs.  

Genom domstolslagen upphävs också lagen om utnämning av domare (205/2000) och statsrådets förordning om utnämning av domare (427/2000) som utfärdats med stöd av den. I 10—12 och 20 kap. ingår bestämmelser som motsvarar de lagar som upphävs. 

Också lagen om hållande av underrätts sammanträde annorstädes än å den ordinarie domstolsplatsen (141/1932), som är föråldrad och i praktiken onödig, föreslås upphävas.  

3 §. Förordningar som förblir i kraft. I paragrafen föreskrivs om vilka förordningar av statsrådet och justitieministeriet som förblir i kraft trots att lagarna upphävs. 

De är för det första förordningarna om domkretsar för de regionala domstolarna, dvs. statsrådets förordning om tingsrätternas domkretsar (410/2008) som utfärdats med stöd av 21 § 1 mom. 4 punkten i tingsrättslagen, statsrådets förordning om hovrätternas domkretsar (337/2013) som utfärdats med stöd av 1 § 3 mom. i hovrättslagen och statsrådets förordning om förvaltningsdomstolarnas domkretsar (338/2013) som utfärdats med stöd av 2 § i lagen om förvaltningsdomstolar. Eftersom vissa delar av lagen om förvaltningsdomstolarna föreslås förbli i kraft, föreskrivs om ikrafthållande av förordningen om förvaltningsdomstolarnas domkretsar i samband med den lagändringen (lagförslag 12). Det föreslås att motsvarande bemyndiganden att utfärda förordningar som i de lagar som föreslås upphävas tas in i kapitlen om domstolarna i avdelning II i domstolslagen. Eftersom domstolslagen eller de lagar som har samband med den inte förutsätter att förordningarna i fråga ändras, behöver de inte utfärdas på nytt utan kan förbli i kraft som sådana.  

Med de motiveringar som anges ovan föreslås att också justitieministeriets förordning om tingsrätternas kansli- och sammanträdesplatser (454/2009) som utfärdats med stöd av 18 § i tingsrättslagen förblir i kraft. Ett bemyndigande att utfärda den förordningen föreslås ingå i 2 kap. 5 § i domstolslagen.  

4 §. Övergångsbestämmelser som gäller chefsdomare. Enligt förslaget ska chefsdomare utnämnas för viss tid. Ändringen berör de tjänster som blir lediga efter att lagen trätt i kraft. Förslagen påverkar alltså inte de chefsdomare som utnämnts innan lagen trätt i kraft. 

I 1 mom. ingår en bestämmelse enligt vilken vid utnämning till en tjänst som chefsdomare som ledigförklarats innan lagen trätt i kraft iakttas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet. Således utnämns chefsdomare tills vidare om tjänsten har ledigförklarats innan lagen trätt i kraft.  

I 2 mom. föreskrivs om situationer då någon som innehar en ordinarie chefsdomartjänst utnämns till ett tidsbegränsat tjänsteförhållande som chefsdomare enligt den nya lagen. Chefsdomaren anses ha avgått från sin ordinarie tjänst vid tidpunkten för utnämningen till chefsdomare för en bestämd tid enligt 11 kap. 2 § 1 mom. I sådana situationer har utnämningen alltså samma inverkan som utnämningar till ordinarie tjänster enligt 65 § i statstjänstemannalagen. Sådana personer har inte rätt att återgå till en ordinarie chefsdomartjänst efter att mandatperioden löpt ut, utan ska garanteras någon annan ordinarie domartjänst. På dem tillämpas alltså tjänstegarantin enligt 11 kap. 13 §.  

I 3 mom. föreskrivs om rätten för ordinarie chefsdomare att övergå till att enbart sköta rättskipningsuppgifter. En övergång till sedvanliga domaruppgifter förutsätter att chefsdomaren själv söker en ledig domartjänst vid samma domstol. En förutsättning är att personen i fråga tjänstgjort som chefsdomare utan avbrott i minst sju år. Dessutom förutsätts att chefsdomaren vid övergången har fyllt 63 år, dvs. är berättigad till ålderspension. Chefsdomaren ska meddela sin avsikt att övergå i en annan domartjänst innan en lämplig tjänst ledigförklaras. Meddelandet ska göras till den domstol som ska ledigförklara tjänsten. Chefsdomaren ska uppfylla behörighetsvillkoren för tjänsten i fråga. Exempelvis en tingsrätts lagman som inte uppfyller behörighetsvillkoren kan alltså inte utnämnas till ansvarig domare för en jorddomstol. Vid utnämningen följs bestämmelserna om utnämning till tjänst, dock utan att tjänsten ledigförklaras. Utnämningen görs av republikens president enligt normalt utnämningsförfarande. En chefsdomare som övergått enligt det aktuella momentet är till tjänsteåldern följande efter chefsdomaren vid behandlingen av rättskipningsmål och rättskipningsärenden.  

5 §. Övergångsbestämmelser som gäller vissa andra domare. Enligt 1 mom. ändras benämningen förvaltningsråd vid högsta förvaltningsdomstolen till justitieråd då lagen träder i kraft.  

I 2 och 3 mom. föreslås övergångsbestämmelser som gäller hovrättslagmän och lagmän vid försäkringsdomstolen. Bestämmelserna är i enlighet med den reform som trädde i kraft vid ingången av oktober 2015 (se RP 224/2014 rd s. 36—37 och lagarna 567—569/2015). Enligt dem tillämpas bestämmelserna om hovrättsråd och försäkringsrättsdomare på dem som vid lagens ikraftträdande är utnämnda till lagmän. Även om en lagman inte direkt med stöd av lagen är chef för en avdelning ska han eller hon fortfarande ha rätt att tjänstgöra i uppgifter som kräver ledarförmåga. När lagmän tjänstgör i sådana uppgifter är de medlemmar av domstolens ledningsgrupp och av det s.k. remissutskott som avses i 11 kap. 10 §. 

6 §. Övergångsbestämmelser som gäller övrig personal. I 1 mom. föreskrivs om ändring av tjänstebenämningarna för föredragande och beredare. Då lagen träder i kraft ändras benämningarna fiskal och assessor vid hovrätten till föredragande vid hovrätten. På motsvarande sätt föreslås förvaltningsrättssekreterarna bli föredragande vid förvaltningsdomstolen, arbetsdomstolssekreterarna föredragande vid arbetsdomstolen samt assessorerna vid försäkringsdomstolen och försäkringsdomstolssekreterarna föredragande vid försäkringsdomstolen. Likaså ändras benämningen marknadsdomstolssekreterare till beredare vid marknadsdomstolen. 

I 2 mom. ingår övergångsbestämmelser som gäller förenklade sammansättningar. Mål och ärenden där föredraganden enligt 9 § i den upphävda hovrättslagen eller 2 § i lagen och 5 § i förordningen om försäkringsdomstolen har ingått i beslutssammansättningen får behandlas färdigt i samma sammansättning.  

I 3 mom. föreskrivs om tingsfiskalstjänsterna, av vilka det för närvarande endast finns ett fåtal vid tingsrätterna. Enligt övergångsbestämmelsen tillämpas på den som utnämnts till tingsfiskal lagen trätt i kraft vad som bestäms t.ex. om tingsfiskalernas behörighet och uppgifter i den upphävda tingsrättslagen.  

7 §. Hänvisningar till tidigare lag. I paragrafen ingår en allmän övergångsbestämmelse, enligt vilken hänvisningar till gamla lagar eller förordningar avser bestämmelserna i denna lag.  

1.2  Lagen om domstolspraktik

I lagen föreskrivs om domstolspraktik. Sakligt sett motsvarar bestämmelserna i huvudsak gällande bestämmelser i tingsrättslagen, hovrättslagen, lagen om förvaltningsdomstolarna samt statsrådets förordning om domstolspraktik. Då bestämmelserna har sammanförts i en lag, har vissa strukturella och tekniska ändringar krävts. Den största förändringen i förhållande till nuläget är att domarutbildningsnämnden centralt sköter om urvals- och ansökningsförfarandet för tingsnotarier. Enligt förslaget ska den också utnämna tingsnotarierna vid domstolarna. Praktikplatserna ledigförklaras endast en gång per år, mot två gånger per år hittills.  

1 §. Tillämpningsområde. I 1 mom. finns en allmän hänvisning till domstolslagen, där bestämmelser om tingsnotarier finns i 19 kap. 4 §. Enligt 14—16 § ska tingsnotarierna vid tingsrätterna, liksom enligt tingsrättslagen, ha rätt att avgöra vissa rättskipningsmål och rättskipningsärenden utan särskilt förordnande och vissa mål och ärenden med lagmannens förordnande. Vidare föreskrivs särskilt att tingsnotarier inte får förordnas att ensam eller såsom ordförande för tingsrätten behandla mål eller ärenden som på grund av sin art eller sin omfattning ska anses svåra att avgöra (16 § 2 mom.; 17 § 2 mom. i tingsrättslagen). 

För tingsnotarier som avgör rättskipningsmål eller rättskipningsärenden ska i princip samma bestämmelser gälla som för domare. I 2 mom. ingår en uttrycklig hänvisning till 9 kap. 1 och 2 § i domstolslagen, där det föreskrivs om domares allmänna skyldigheter och tjänsteansvar. Bestämmelserna gäller dock endast i tillämpliga delar tingsnotarier som utför domstolspraktik. Tingsnotarier har t.ex. inte i alla situationer samma skyldighet som domare att avgöra mål och ärenden som fördelats till dem. Det gäller åtminstone om ärendet visar sig vara sådant att det inte får fördelas till en tingsnotarie. 

2 §. Domstolspraktikens innehåll. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelser som i gällande lag om domstolspraktikens innehåll och längd. 1 mom. motsvarar 1 § i statsrådets förordning om domstolspraktik och 2 mom. 14 § 2 mom. i tingsrättslagen. Med praktik avses arbetspraktik, utbildning och uppföljning vars avsikt är att ge insikt i rättskipningen. Till praktiken ska alltjämt höra två sex månaders praktikperioder. Den första perioden utförs i en tingsrätt och den andra i en tingsrätt, hovrätt eller förvaltningsdomstol. 

3 §. Utnämning av och behörighetsvillkor för tingsnotarie. I paragrafen föreskrivs om utnämning av och behörighetsvillkor för tingsnotarier. Bestämmelser om detta finns för närvarande i 4 och 15 § i tingsrättslagen, 6 a § i hovrättslagen och 10 a § i lagen om förvaltningsdomstolarna. Utnämningsmakten innehas enligt förslaget i stället för av domstolarna av domarutbildningsnämnden. Tingsnotarietjänsterna är ordinarie tjänster, som besätts för en viss tid som anges i lagen. Innehållet i en tingsnotaries utnämning beror på om domstolspraktiken i sin helhet ska genomföras vid en tingsrätt eller delvis vid en hovrätt eller förvaltningsdomstol. Mandatperiodens längd är dock sammanlagt ett år.  

Det ska inte längre krävas att man avlagt domarförsäkran före utnämningen. Det bör anses tillräckligt att tingsnotarierna kan avge försäkran innan de börjar utföra sina uppgifter.  

4 §. Ledigförklaring av praktikplatser. Praktikplatserna ledigförklaras endast en gång per år. Enligt 1 mom. ska domarutbildningsnämnden sköta ledigförklaringen. Domstolarna ska alltjämt ha rätt att besluta när praktikperioderna börjar inom ramen för den interna organiseringen av sin verksamhet. Till övriga delar motsvarar paragrafen 3 § 1 mom. i förordningen om domstolspraktik. 

5 §. Ansökan till domstolspraktik. I paragrafen föreskrivs om förfarandet för ansökan till domstolspraktik. Enligt 1 mom. ska ansökan till domstolspraktik riktas till domarutbildningsnämnden.  

Enligt 2 mom. får man söka till flera praktikplatser i samma ansökan. De ska uppges i prioritetsordning. Man får söka till ett obegränsat antal praktikplatser. Så sporras sökandena att mer fördomsfritt överväga olika möjliga praktikplatser. Exempelvis kan en sökande som flyttat till Helsingfors för att studera och sedan blivit bofast där uppge någon tingsrätt utanför huvudstadsregionen som ett alternativ om den finns i en stad dit sökanden har någon annan anknytning eller där han eller hon annars kan tänka sig att bo minst ett år. Det ökar valmöjligheterna för enskilda sökande, men ger å andra sidan också de mindre tingsrätterna möjligheter att alltjämt få ett tillräckligt antal behöriga sökande.  

6 §. Antagning till domstolspraktik. Paragrafens ordalydelse motsvarar 3 § 2 mom. i förordningen om domstolspraktik. Antagningen till praktiken görs i stället för av domstolarna av domarutbildningsnämnden, som också utnämner tingsnotarierna till praktikplatserna. 

7 §. Urvalskriterier.1 mom. motsvarar i sak 4 § 1 mom. i förordningen om domstolspraktik. Nämnden ska också fastställa de nationella urvalskriterier som specificerar utnämnings- och urvalskriterierna enligt lagen. Då domarutbildningsnämnden väljer domstolspraktikanter, ska den också välja ett tillräckligt antal ersättare för dem. Så kan man undvika kompletterande ansökningsförfaranden om situation för dem som antagits till praktiken förändras innan praktiken inleds. Det behövs eftersom sådana förändringar sannolikt blir vanligare då en del av praktikanterna enligt förslaget kommer att bli antagna upp till ett år innan praktiken inleds.  

2 mom. motsvarar i sak 4 § 2 mom. i förordningen. Domarutbildningsnämnden kan rangordna sökandena områdesvis, så att områdena t.ex. utgörs av hovrätternas domkretsar. Enligt momentet ska möjligheten att intervjua sökandena kvarstå. I den centraliserade modellen hör den uppgiften till domarutbildningsnämnden. Enligt momentet kan utlåtanden eller andra utredningar om sökandena inhämtas med deras medgivande.  

8 §. Domarförsäkran. I paragrafen föreskrivs om givande av domarförsäkran. Försäkran avges inte längre i hovrätten, utan i tingsrätten. 

9 §. Praktik. Paragrafen motsvarar i sak 16 § i tingsrättslagen och 5 § 2 mom. i förordningen om domstolspraktik.  

10 §. Handledning. I paragrafens första mening ingår motsvarande bestämmelse som i 14 § 3 mom. i tingsrättslagen, 6 a § 3 mom. i hovrättslagen och 10 a § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna om praktikplatsens rätt att utse domare eller föredragande till handledare för praktikanterna. Momentets andra mening motsvarar 5 § 1 mom. i förordningen om domstolspraktik.  

11 §. Utbildning. Enligt 1 mom. är tingsnotarierna skyldiga att delta i utbildning i anslutning till domstolspraktiken. Den ordnas delvis av domstolarna själva, delvis på nationell nivå. Bestämmelsen är mer tvingande än 5 § 4 mom. i den gällande förordningen om domstolspraktik, enligt vilken notarier ska ha möjlighet att delta i utbildning. Deltagande i utbildning ska vara en förutsättning för att få vicehäradshövdingstiteln. I det intyg tingsnotarierna får över praktiken ska nämnas att tingsnotarien har deltagit i sådan utbildning som ordnas för tingsnotarier. 

I 2 mom. föreskrivs om domstolspraktikens målsättningar. Enligt det ska utbildningen utveckla tingsnotariernas lagkännedom och juridiska kunnande. Den ska också ge färdigheter för juridiskt beslutsfattande. Domstolspraktiken kompletterar de teoretiska kunskaper man får under studier för juris magisterexamen i form av lärande i arbetet vid tingsrätter, hovrätter och förvaltningsdomstolar samt utbildning. 

12 §. Praktikplan. I 1 mom. sammanförs bestämmelserna i 14 § 3 mom. i tingsrättslagen, 6 a § 3 mom. i hovrättslagen, 10 a § 3 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna samt 6 § 1 mom. i förordningen om domstolspraktik om praktikplatsens skyldighet att upprätta en praktikplan. 2 mom. överensstämmer med 6 § 2 mom. i förordningen om domstolspraktik.  

Praktikplanen ska innehålla en beskrivning av målen och arbetsuppgifterna under varje del av praktikperioden, orienteringen och utbildningen i de grupper av mål och ärenden som behandlas samt uppföljningen av arbetsuppgifterna och utvärderingen av arbetet, samt andra frågor som är centrala för praktiken och anges vem som ansvarar för handledningen. Domarutbildningsnämnden får med stöd av 23 kap. 1 § 3 punkten meddela närmare föreskrifter om praktikplanens innehåll. I praktikplanen ska de olika domstolarnas särdrag beaktas. I enlighet med praktikplanen ska tingsnotarierna under praktiktiden successivt bekanta sig med domstolens verksamhet som helhet och mångsidigt behandla olika slags rättskipningsmål och rättskipningsärenden. I detta sammanhang föreslås inga ändringar i tingsnotariernas uppgifter. Tingsnotarierna ska få stöd och handledning samt utvärderas i praktikens olika skeden. I praktikplanen utses de personer som ska sköta de uppgifterna. 

13 §. Uppgifter. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelser om tingsnotariernas uppgifter vid tingsrätterna som i 5 § 3 mom. första meningen i förordningen om domstolspraktik.  

I 2 mom. ingår motsvarande bestämmelser om tingsnotariernas uppgifter vid hovrätterna som i 5 § 2 mom. i förordningen om domstolspraktik. I hovrättslagen finns inga exakta bestämmelser om tingsnotariernas uppgifter, och i huvudsak bestäms de i praktikplanen. I den regeringsproposition (278/2010) i vilken domstolspraktiken utsträcktes till att omfatta hovrätterna och förvaltningsdomstolarna ansågs att ingen sådan bestämmelse behövs, utan att praktikanterna utan något uttryckligt bemyndigande kan bistå hovrätternas domare och föredragande vid beredningen av mål och ärenden, under handledning göra upp promemorior och beslutsutkast samt delta i huvudförhandlingar som protokollförare. Med beaktande av att det föreskrivs exakt om tingsnotariernas uppgifter vid tingsrätterna är det ändamålsenligt att också ta in en bestämmelse om deras uppgifter vid hovrätterna. Det bidrar till en tydligare lagstiftning.  

Enligt det föreslagna momentets första mening ska tingsnotarier bistå vid beredningen av ärenden. Uppgifterna kan specificeras närmare i praktikplanen samt av handledaren och de som handlägger ärendena. Dessutom kan notarierna föra protokoll vid hovrättens sammanträden. Momentets andra mening innebär en förändring så att tingsnotariernas rätt att vara föredragande framöver regleras i arbetsordningen. Enligt 6 a § 3 mom. i hovrättslagen får de vara föredragande endast i enskilda mål och ärenden enligt avdelningschefens beslut. Det räcker att de grunder på vilka tingsnotarier kan vara föredragande bestäms i arbetsordningen. Bestämmelsen stämmer då överens med behörigheten för tingsnotarier vid förvaltningsdomstolar.  

I 3 mom. föreskrivs om tingsnotariernas behörighet vid förvaltningsdomstolarna. En motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 10 a § 1 mom. i lagen om förvaltningsdomstolarna. I analogi med bestämmelsen om hovrätterna är det ändamålsenligt att ta med en bestämmelse om tingsnotariernas behörighet att biträda vid beredningen av mål och ärenden också vid förvaltningsdomstolen. Detta inbegriper förberedande behandling och efterarbete i rättskipningsmål och rättskipningsärenden. 

14 §. Tingsnotariens befogenhet vid tingsrätten. Om tingsnotariernas befogenheter föreskrivs för närvarande i 17 § i tingsrättslagen. Enligt den förändras tingsnotariernas befogenheter stegvis under praktiktiden. I praktiken består befogenheterna av allmänna befogenheter, som gäller under hela praktiktiden, att förrätta vigslar, avgöra otvistiga fordringsmål, föra protokoll, utfärda stämningar och delgivningar samt underteckna andra handlingar i samband med rättskipningen. Tingsnotarier som tjänstgjort i två månader är får avgöra självständigt avgöra mål och ärenden vid sammanträden samt brottmål också i skriftligt förfarande. Dessutom kan tingsnotarier med lagmannens förordnande ges befogenhet att avgöra vissa tvistemål i sammansättning med en domare och brottmål i sammansättning med nämndemän. De kan också förordnas till ledamöter i kollegiala sammansättningar. Paragrafen är väldigt svårläslig. Därför delas den upp på tre olika paragrafer (12—14). Tingsnotariernas befogenheter vid tingsrätten bestäms alltså närmare i de följande bestämmelserna. Befogenheterna motsvarar i sak de nuvarande.  

I paragrafen föreskrivs om de befogenheter tingsnotarierna har under hela praktiktiden. Bestämmelserna överensstämmer med 17 § 1 mom. 1 punkten i tingsrättslagen. I momentets andra mening tas in samma bestämmelse som i 5 § 3 mom. andra meningen i förordningen om domstolspraktik om tingsnotariers befogenheter att bl.a. utfärda stämningar och delgivningar. Om de uppgifterna föreskrivs för närvarande i 22 § i tingsrättsförordningen, vilken som ovan nämnts avses flyttas till 19 kap. 6 § 4 mom. i domstolslagen. Tingsnotarier ska alltså liksom hittills få utföra de uppgifterna utan särskilt förordnande.  

15 §. Befogenheter vid tingsrätten för en tingsnotarie som tjänstgjort i två månader. Bestämmelsen motsvarar 17 § 1 mom. 2 punkten i tingsrättslagen.  

16 §. En tingsnotaries befogenheter enligt lagmannens förordnande. 1 mom. motsvarar i sak 17 § 2 mom. i tingsrättslagen. Hänvisningsbestämmelsen i 2 punkten ändras till följd av en ändring i rättegångsbalken (se lagförslag 12).  

I 2 mom. föreslås ingå motsvarande bestämmelse som i 5 § 1 mom. i tingsrättslagen, enlig vilken i den sammansättning med tre domare som avses i 2 kap.1 § 2 mom. och 3 § i rättegångsbalken ordföranden och en av de andra medlemmarna ska vara tingsrättens lagman eller tingsdomare. I sådana sammansättningar med tre lagfarna domare kan alltså endast en tingsnotarie eller tingsfiskal ingå. Enligt 1 mom. kan en tingsnotarie ingå i en sådan sammansättning endast med lagmannens förordnande. Enligt övergångsbestämmelserna i domstolslagen ska motsvarande bestämmelse i 17 § i tingsrättslagen förbli i kraft i fråga om tingsfiskaler.  

I 3 mom. ingår ett motsvarande förbud mot att förordna tingsnotarier att behandla mål eller ärenden som på grund av sin art eller sin omfattning ska anses svåra.  

17 §. Avbrytande. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelse som i 14 § 4 mom. i tingsrättslagen om avbrytande av domstolspraktik. Den föreslagna bestämmelsen gäller också hovrätter och förvaltningsdomstolar.  

18 §. Vicehäradshövdingstiteln. I paragrafen föreskrivs liksom i 14 § 5 mom. i tingsrättslagen och 7 § i förordningen om domstolspraktik om beviljande av och ansökning om vicehäradshövdingstiteln.  

19 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som domstolslagen. Samtidigt upphävs statsrådets förordning om domstolspraktik.  

I 2 mom. ingår en sedvanlig övergångsbestämmelse som gäller hänvisningsbestämmelser. 

1.3  Lagen om nämndemän vid tingsrätterna

I lagen föreskrivs om nämndemännen vid tingsrätterna. Till lagen flyttas de bestämmelser som gäller nämndemän från tingsrättslagen och tingsrättsförordningen. I propositionen har beaktats lagutskottets anmärkningar i samband med ändringarna i bestämmelserna om domares bindningar och bisysslor (se RP 224/2014 rd) om att skyldigheten att redogöra för bindningar borde utsträckas till att också omfatta nämndemän (LaUB 28/2014 rd).  

Däremot kan grundlagsutskottets ställningstaganden i samband med propositionen med förslag till ändring av lagen om försäkringsdomstolen, om tillämpning av de allmänna utnämningsgrunderna för tjänster i 125 § i grundlagen på sakkunnigledamöter, inte gälla nämndemän (RP 104/2014 rd, GrUU 53/2014 rd). Nämndemännen är lekmannaledamöter, och en viktig samhällelig motivering för deras deltagande i domstolarnas beslutsfattande har ansetts vara att de representerar det allmänna rättsmedvetandet, övervakar rättskipningen vid tingsrätterna och garanterar dess offentlighet. Nämndemännen, som har personlig rösträtt, är domstolens ledamöter och tjänstgör under domaransvar. Uppdraget är dock i grund och botten ett statligt förtroendeuppdrag. Karaktären av förtroendeuppdrag betonas av att de väljs av kommunfullmäktige och att fördelningen i fråga om ålder, näringsgren, kön och språk i kommunen ska beaktas jämbördigt vid valet. I utnämningsgrunderna enligt 125 § 2 mom. i grundlagen ingår tanken att den mest meriterade ska väljas, vilket inte kan tillämpas på sådana förtroendeuppdrag. Dessutom tillämpas bestämmelsen enligt sin ordalydelse endast på "offentliga tjänster".  

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Nämndemännens ställning som ledamöter vid domstolen motsvarar allmänt taget sakkunnigledamöternas. Därför tillämpas samma bestämmelser på nämndemännen som på sakkunnigledamöter. Enligt 1 mom. gäller i fråga om ställningen för nämndemän i tillämpliga delar vad som bestäms om sakkunnigledamöter i 17 kap. i domstolslagen, om inte något annat bestäms i denna eller i någon annan lag. Då nämndemän utövar dömande makt är de alltså på samma sätt oberoende som domare och utgångspunkten är att de bestämmelser som gäller domares allmänna skyldigheter tillämpas på dem. En nämndeman ska sköta sitt uppdrag samvetsgrant och omsorgsfullt. Trots att nämndemän inte är tjänstemän, ska de enligt hänvisningsbestämmelsen i sin tjänsteutövning uppföra sig så som deras ställning och uppgift kräver. 

Nämndemännens rätt att kvarstå i uppdraget motsvarar inte helt den som domare eller sakkunnigledamöter har. En nämndeman kan befrias från sitt uppdrag under pågående mandatperiod på de grunder som anges i 10 §. I sitt uppdrag underlyder nämndemännen den anställande domstolens direktionsrätt och ska t.ex. kunna ges skriftliga varningar. Bestämmelsen i 17 kap. i domstolslagen om skriftlig varning för sakkunnigledamöter ska därför också gälla nämndemän.  

Det föreslås att bestämmelser om nämndemäns deltagande i beslutssammansättningar ska tas in i rättegångsbalken (se lagförslag 11). I fråga om jäv för nämndemän gäller vad som föreskrivs om jäv för domare. Bestämmelser om det finns i 13 kap. i rättegångsbalken. För bedömning av jävsfrågor ska nämndemännen framöver lämna tingsrätten redogörelser för sina bindningar. Bestämmelser om det finns i 5 §.  

I 2 mom. tas in samma hänvisningsbestämmelse som i 9 § i tingsrättslagen, enligt vilken vissa bestämmelser som gäller kommunala förtroendevalda ska tillämpas på nämndemän. Den föråldrade hänvisningen till den tidigare kommunallagen ändras så att den gäller 5 kap i den nya lagen med samma namn.  

2 §. Behörighetsvillkor för nämndemän och urvalskriterier.1—2 mom. motsvarar 6 § 1—2 mom. i tingsrättslagen. I 2 mom. byts orden en straffanstalt ut mot ordet Brottspåföljdsverket. 

Som ovan konstaterats utför nämndemännen ett förtroendeuppdrag, för vilket det inte är motiverat att kräva att de allmänna utnämningsgrunderna för tjänster enligt 125 § i grundlagen uppfylls. Vid valet ska kommunfullmäktige därför alltjämt fästa uppmärksamhet vid fördelningen inom kommunen i fråga om ålder, näringsgren, kön och språk. Enligt grundlagsutskottets ställningstagande ska nämndemännens domaruppdrag betonas vid valet. En nämndeman har inte ett politiskt mandat utan ska vara oberoende. I detta avseende har fullmäktigegrupperna ett särskilt ansvar (GrUB 3/1996 rd).  

Vid bedömningen ska särskild uppmärksamhet fästas vid nämndemännens lämplighet för uppdraget. Det föreslås inga ändringar i fråga om den bedömningen. Enligt 1 mom. ska nämndemannen liksom hittills vara finsk medborgare och bosatt i en kommun som hör till tingsrättens domkrets. Nämndemannen får inte vara försatt i konkurs och hans eller hennes handlingsbehörighet får inte ha begränsats samt han eller hon ska anses lämplig att verka som nämndeman. Traditionellt har kravet på lämplighet ansetts utesluta personer som t.ex. har anteckningar i brottsregistret eller som upprepade gånger begått smärre brott. Lämplighetsbedömningen förutsätter vanligen en helhetsbedömning av kandidaten, som bör utmynna i slutsatsen att förtroendet för domstolsväsendet inte rubbas om personen i fråga väljs.  

3 §. Fastställelse och ändring av antalet nämndemän. 1—3 mom. motsvarar i sak 13 § 1—3 mom. i tingsrättsförordningen. I 4 mom. ingår samma bestämmelse som i 14 § i förordningen.  

4 §. Val av nämndemän. 1—3 mom. motsvarar 7 § 1—3 mom. i tingsrättslagen. 

5 §. Redogörelse för bindningar. Enligt förslaget ska nämndemännen liksom andra domare i bisyssla redogöra för sina bindningar. Nämndemännen ska lämna en redogörelse för sina bindningar enligt 11 kap. 12 § i domstolslagen innan uppdraget inleds samt medan det varar om uppgifterna ändras. Redogörelsen ska lämnas till tingsrätten. Syftet med redogörelsen för bindningar är både att öka öppenheten i domstolarnas verksamhet och att undvika jävssituationer i praktiken. Därför är det motiverat att redogörelsen för bindningar lämnas till den tingsrätt där nämndemannen tjänstgör. Så föreskrivs också i fråga om andra sakkunnigledamöter. Domstolarna har själva de bästa förutsättningarna för att bedöma bindningarnas betydelse för skötseln av uppdraget som nämndeman och frågan om jäv vid behandlingen av enskilda ärenden.  

Uppgifterna registrera i det register som förs av Rättsregistercentralen enligt lagen om registret över domares bindningar och bisysslor.  

6 §. Domarförsäkran. I paragrafen föreskrivs om nämndemäns skyldighet att avge domarförsäkran i enlighet med 1 kap. 7 § i domstolslagen.  

7 §. Nämndemännens deltagande i sammanträde. 1—2 mom. motsvarar 8 § 1 och 2 mom. i tingsrättslagen. I 3 mom. ingår samma bestämmelse som i 15 § i tingsrättslagen om det maximala antalet sammanträdesdagar en nämndeman får delta i.  

8 §. Inkallande av en tillfällig nämndeman. Enligt paragrafen kan tingsrättens ordförande vid behov inkalla också någon som inte valts till nämndeman. Bestämmelsen motsvarar i sak 8 a § i tingsrättslagen. 

9 §. Avgångsåldern för nämndemän. Eftersom avgångsåldern för nämndemän enligt 6 § i den ändrade tingsrättslagen är 68 år, hänvisas i paragrafen till 16 kap. 1 § i domstolslagen där det föreskrivs om avgångsåldern för domare. 

10 §. Befriande av en nämndeman från uppdraget. I praktiken motsvarar bestämmelserna om befriande av nämndemän från uppdraget i stort sett dem som gäller domare, eftersom en domare kan entledigas om han eller hon förlorat sin arbetsförmåga eller vägrar delta i tjänstearrangemang vid omstrukturering av domstolsväsendet. Olämpligheten enligt bestämmelsen om nämndemän kan också innebära förlorad arbetsförmåga. 

I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i 6 § 3 mom. i tingsrättslagen om befrielse av nämndemän från uppdraget och i 2 mom. motsvarande bestämmelse som i 11 § i tingsrättslagen om nämndemäns rätt att söka ändring i beslutet. Bestämmelserna om omstrukturering av domstolsväsendet tillämpas inte på nämndemän, eftersom de valts av kommunfullmäktige och deras uppdrag inte kan överföras till någon annan tingsrätt. På grund av bestämmelserna om befriande av nämndemän från uppdraget behövs inga bestämmelser i lagen om avstängning av dem från tjänsteutövning. Dessutom bör det beaktas att hovrätten enligt 15 § kan besluta om en nämndeman kan kvarstå i sitt uppdrag under den tid tjänstebrottsåtalet är anhängigt.  

11 §. Anmälan om ledigt uppdrag som nämndeman. Paragrafen motsvarar 16 § i tingsrättsförordningen. 

12 §. Nämndemäns arvode och kostnadsersättning. Paragrafen motsvarar 12 § i tingsrättslagen. I den görs dock en teknisk ändring så att länsrätten ändras till förvaltningsdomstolen. 

13 §. Ersättning för olycksfall som drabbat en nämndeman. Innehållet i paragrafen är detsamma som i 12 a § i den gällande tingsrättslagen. 

14 §. Häradsdomartitel. Paragrafen motsvarar 13 § i den gällande tingsrättslagen.  

15 §. Tjänstebrott. I paragrafen föreskrivs om behörig domstol i tjänstebrottsärenden i fråga om nämndemän. En allmän bestämmelse om vilka domstolar som ska behandla tjänstebrottsärenden i fråga om domstolarnas personal finns i 22 kap. i domstolslagen. Eftersom nämndemännen är domstolarnas ledamöter, gäller 1 § i det kapitlet om hovrätternas kompetens direkt också dem. För tydlighetens skull tas dock i lagen in en hänvisning till bestämmelserna om tingsrätternas ledamöter i det kapitlet. Dessutom föreskrivs, liksom i gällande lag om hovrättens befogenhet att bestämma om nämndemannen kan kvarstå i sitt uppdrag under den tid tjänstebrottsåtalet är anhängigt. 

16 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som domstolslagen.  

Enligt 2 mom. ska endast de nämndemän som förordnas till sina uppdrag efter att lagen trätt i kraft vara skyldiga att redogöra för sina bindningar. Den skyldigheten gäller alltså inte dem som är nämndemän då lagen träder i kraft.  

I 3 mom. ingår en sedvanlig bestämmelse, som bl.a. gäller hänvisningar i andra lagar till lagar som föreslås upphävas. 

1.4  Lagen om nominering av kandidater för uppdrag som domare vid eller ledamot av internationella domstolar och Europeiska unionens domstol

I lagen ingår motsvarande bestämmelser som i 3 a kap. i lagen om utnämning av domare om nominering av domare vid internationella domstolar och Europeiska unionens domstol. Bestämmelserna grupperas dock något annorlunda än i gällande lag.  

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Förfarandet enligt lagen iakttas när Finland nominerar en eller flera nationella kandidater för lediga uppdrag som domare vid eller ledamot av internationella domstolar och Europeiska unionens domstol. Tillämpningsområdet motsvarar det som sägs i detaljmotiveringen i förarbetena (RP 51/2010 rd) till 3 a kap. i utnämningslagen. 

2 §. Meddelande om lediga uppdrag. Paragrafen motsvarar 19 b § i utnämningslagen.  

3 §. Sakkunnigdelegation. Paragrafen motsvarar 19 c § 1 mom. i utnämningslagen.  

4 §. Sakkunnigdelegationens sammansättning. Paragrafen motsvarar 19 c § 2—4 mom. i utnämningslagen. 

5 §. Sakkunnigdelegationens beslutförhet. Paragrafen motsvarar 19 c § 5 mom. i utnämningslagen. 

6 §. Nominerande myndighet. Paragrafen motsvarar 19 d § i utnämningslagen. 

7 §. Bemyndigande att utfärda förordning. Paragrafen motsvarar 21 § 3 mom. i utnämningslagen. 

8 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som domstolslagen. I 2 mom. ingår en övergångsbestämmelse som gäller hänvisningsbestämmelser.  

1.5  Lagen om rättegång i försäkringsdomstolen

I lagen föreskrivs om rättegång i försäkringsdomstolen. Vid rättegångar i försäkringsdomstolen tillämpas förvaltningsprocesslagen. Dessutom innehåller lagen om försäkringsdomstolen bestämmelser som kompletterar förvaltningsprocesslagen i fråga om behandlingen av ärenden i försäkringsdomstolen. Av de skäl som anges i den allmänna motiveringen föreslås att de allmänna bestämmelserna om försäkringsdomstolen tas in i domstolslagen. I lagen om rättegång föreslås sådana bestämmelser om rättegångsförfarandet i försäkringsdomstolen ingå, som hittills i huvudsak funnits i 2 och 3 kap. i lagen om försäkringsdomstolen. I sak motsvarar bestämmelserna i huvudsak gällande bestämmelser. I förslagen har de revideringar beaktats som innebär ändringar i lagen om försäkringsdomstolen och som trädde i kraft den 1 oktober 2015 (RP 104/2014 rd, lag 762/2015 och RP 224/2014 rd, lag 569/2015).  

I lagen föreslås ingå vissa kompletterande bestämmelser, motsvarande dem som gäller andra domstolar. I fråga om försäkringsdomstolen har det dock inte ansetts nödvändigt att föreskriva om att domstolens domförhet bibehålls trots förhinder för en ledamot eller om möjligheten att på förhand förstärka sammansättningen.  

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. I 1 mom. finns en allmän bestämmelse om lagens innehåll. I lagen föreskrivs om försäkringsdomstolens domförhet, behandlingen av rättskipningsmål och rättskipningsärenden i försäkringsdomstolen samt extraordinärt ändringssökande i försäkringsdomstolens beslut. I momentets andar mening ingår en allmän hänvisning till domstolslagen, som också ska gälla försäkringsdomstolen. Därmed ska de allmänna bestämmelserna om domstolarna och deras personal också tillämpas på försäkringsdomstolen. De bestämmelser som endast gäller försäkringsdomstolen föreslås ingå i 7 kap. i domstolslagen. 

I 2 mom. finns en allmän hänvisning som gäller tillämpningen av förvaltningsprocesslagen i förvaltningsdomstolen.  

I 3 mom. ingår samma bestämmelse som i 17 § i lagen om försäkringsdomstolen om tillämpning av lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar.  

2 kap. Domförhet

2 §. Försäkringsdomstolens domförhet. I paragrafen föreskrivs om försäkringsdomstolens normala sammansättning, som består av tre lagfarna ledamöter. I sak motsvarar bestämmelsen 10 § 1 mom. första meningen i lagen om försäkringsdomstolen. Bestämmelser om ordförandeskapet i sammansättningen placeras i en särskild paragraf. Föredragande vid försäkringsdomstolen ska dock inte längre få vara ledamöter i beslutssammansättningen. Däremot kan en assessor ingå i sammansättningen enligt 18 kap. i domstolslagen.  

3 §. Försäkringsdomstolens domförhet i medicinska mål och ärenden. I paragrafen föreskrivs om försäkringsdomstolens domförhet om en medicinsk utredning kan inverka på målets eller ärendets avgörande. Då ska två lagfarna ledamöter och en läkarledamot ingå i sammansättningen. Bestämmelsen motsvarar i sak 10 § 1 mom. andra meningen i lagen om försäkringsdomstolen. 

4 §. Försäkringsdomstolens domförhet med två ledamöter. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelse som i 10 b § i lagen om försäkringsdomstolen om i vilka mål och ärenden försäkringsdomstolen är domför i en sammansättning med två ledamöter. 

5 §. Försäkringsdomstolens domförhet med en ledamot. I paragrafen förtecknas de mål och ärenden i vilka försäkringsdomstolen är domför med en ledamot. Bestämmelsen motsvarar 10 a § i lagen om försäkringsdomstolen.  

6 §. Ledamöter insatta i förhållandena inom arbetslivet eller företagsverksamhet i sammansättningen. I paragrafen föreskrivs om försäkringsdomstolens domförhet i ärenden som förutsätter att ledamöter som är förtrogna med arbetsförhållanden eller företagsverksamhet deltar i sammansättningen.  

Paragrafen motsvarar i sak 11 § i lagen om försäkringsdomstolen. Dock formuleras den annorlunda, eftersom bestämmelserna om förordnande av sakkunnigledamöter till uppdraget ska ingå i 17 kap. i domstolslagen (15 §). I paragrafen föreskrivs alltså inte särskilt om i vilka slags ärenden ledamöter som nominerats av de olika instanserna ska delta i behandlingen utan det ska bestämmas utifrån målets eller ärendets art. I sådana ärenden som nämns i 1 mom. 1—3 punkten ska alltså sådana ledamöter delta som nominerats av arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, i ärenden som nämns i 4 punkten ledamöter som representerar kommunala arbetsmarknadsverket och de kommunala huvudavtalsparterna, i ärenden som nämns i 5 punkten ledamöter som nominerats av statens arbetsmarknadsverk och de organisationer som företräder statstjänstemännen, i ärenden som nämns i 6—7 punkten ledamöter som nominerats av organisationer som representerar företagare eller lantbruksföretagare samt i ärenden som nämns i 8 punkten ledamöter som nominerats av försvarsministeriet och de mest representativa arbetstagarorganisationerna. Det föreslås inga ändringar i fråga om i vilka ärenden intresseledamöter deltar i behandlingen utan det ska bestämmas utifrån målets eller ärendets art, som ovan konstaterats.  

2 mom. motsvarar i sak 11 § 2 mom. i lagen om försäkringsdomstolen.  

7 §. En ledamot förtrogen med militärskadeärenden i sammansättningen. Paragrafen motsvarar i sak 12 § 1 mom. första meningen i lagen om försäkringsdomstolen. Eftersom bestämmelser om utnämningen av sakkunnigledamöter föreslås ingå i domstolslagen, stryks den andra meningen i den paragrafen.  

8 §. Försäkringsdomstolens domförhet i vissa mål och ärenden. I 1—2 mom. tas in de specialbestämmelser om försäkringsdomstolens behörighet att besluta om andra åtgärder än om ett slutgiltigt avgörande i huvudsaken utan försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter samt i ärenden som gäller rättegångens offentlighet som hittills funnits i 10 § 1 mom. sista meningen och 3 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

9 §. Hänskjutande av mål och ärenden till plenum eller förstärkt sammanträde. I 1 mom. föreskrivs om överföring av ett rättskipningsärende eller en del av det till plenum eller förstärkt sammanträde. Bestämmelsen motsvarar 13 § i lagen om försäkringsdomstolen. Enligt 2 mom. ska beslut om att överföra ett ärende till förstärkt sammansättning fattas av överdomaren eller en avdelningschef.  

10 §. Plenum. I 1 mom. föreskrivs om försäkringsdomstolens plenums sammansättning och domförhet. Bestämmelsen motsvarar 13 § 2 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. 

2 mom. motsvarar 13 § 2 mom. sista meningen i lagen om försäkringsdomstolen.  

11 §. Förstärkt sammanträde. I 1 mom. föreskrivs om ett förstärkt sammanträdes sammansättning och domförhet. Bestämmelsen motsvarar i sak 13 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen. Med stöd av bestämmelsen kan assessorer delta i ett förstärkt sammanträde endast om de tidigare behandlat ärendet. 

2 mom. motsvarar 13 § 1 mom. andra meningen i lagen om försäkringsdomstolen.  

3 kap. Behandling av mål och ärenden

12 §. Avgörande av rättskipningsmål och rättskipningsärenden. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i 10 § i lagen om försäkringsdomstolen om avgörande av rättskipningsmål och rättskipningsärenden på föredragning vid ett sammanträde. I 2 mom. föreskrivs om när ärenden får avgöras utan sammanträde. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

13 §. Sammansättningens ordförande. I paragrafen föreskrivs om sammansättningens ordförande. Avsikten är att bestämmelserna om ordförandeskapet för domstolarnas sammansättningar ska göras mer flexibla. I linje med det ska vem som helst av försäkringsdomstolens lagfarna ledamöter kunna vara ordförande. Om assessorer som ordförande finns en specialbestämmelse i 18 kap. 3 § i domstolslagen. 

14 §. Muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar 16 § 2 mom. i lagen om försäkringsdomstolen.  

15 §. Anmälan om att ett mål eller ärende är anhängigt. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelse som i 16 § 4 mom. i lagen om försäkringsdomstolen om att underrätta sökanden om att ett mål eller ärende blivit anhängigt. 

16 §. Sakkunnigläkare vid försäkringsdomstolen. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelser om sakkunnigläkare vid försäkringsdomstolen som i 2 a § i lagen om försäkringsdomstolen.  

Enligt 2 mom. gäller i fråga om utnämning av sakkunnigläkare, behörighetsvillkor och redogörelse för bindningar och befrielse från uppdraget vad som föreskrivs om läkarledamöter vid försäkringsdomstolen i domstolslagen. Sakkunnigläkarna är inte ledamöter av försäkringsdomstolen och har inte heller samma rätt att kvarstå i tjänsten som domare. Behörighetsvillkoren för dem motsvarar dock dem som bestäms för försäkringsdomstolens läkarledamöter (17 kap. 14 § 1 mom. i domstolslagen). I praktiken utnämns också de för en fem års mandatperiod enligt samma förfarande som försäkringsdomstolens läkarledamöter (17 kap. 3—7 § i domstolslagen). På dem tillämpas dock inte den avgångsålder som föreskrivs för andra sakkunnigledamöter. Om en sakkunnigledamots plats blir vakant under mandattiden, kan en efterträdare förordnas i stället för honom eller henne enligt normalt utnämningsförfarande. Han eller hon kan också befrias från uppdraget med stöd av 17 kap. 21 § i domstolslagen.  

För att trygga öppenheten i försäkringsdomstolens verksamhet förutsätts sakkunnigläkare göra motsvarande redogörelser för bindningar som läkarledamöter (17 kap. 17 § i domstolslagen).  

Deras arvode bestäms enligt förvaltningsprocesslagen.  

17 §. Skriftlig och muntlig utredning. I paragrafen ingår likadana bestämmelser som i 16 § 3 mom. i lagen om försäkringsdomstolen om försäkringsdomstolens möjlighet att lämna en skriftlig eller muntlig utredning utan avseende. 

18 §. Fördelning av mål och ärenden. I paragrafen ingår en hänvisning till 8 kap. 7—8 § i domstolslagen, där det föreskrivs om principerna för fördelning av mål och ärenden.  

4 kap. Extraordinärt ändringssökande

19 §. Undanröjande av beslut. I paragrafen föreskrivs om undanröjande av försäkringsdomstolens beslut. Paragrafen motsvarar 18 § i lagen om försäkringsdomstolen.  

20 §. Återbrytande av beslut. Paragrafen motsvarar 19 § i lagen om försäkringsdomstolen.  

5 kap. Särskilda bestämmelser

21 §. Försäkringsdomstolens rätt att få upplysningar och handräckning. Paragrafen motsvarar 21 § i lagen om försäkringsdomstolen.  

22 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som domstolslagen. I 2 mom. ingår en övergångsbestämmelse som gäller hänvisningsbestämmelser.  

1.6  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

Bestämmelserna i lagen om marknadsdomstolen föreslås i huvudsak flyttas till domstolslagen. Det föreslås att bestämmelserna om marknadsdomstolens domföra sammansättningar flyttas till lagen om rättegång i marknadsdomstolen. I lagen om marknadsdomstolen finns sedan tidigare bestämmelser om förstärkning av sammansättningen och om att domförheten består trots förhinder för en ledamot. De avviker till vissa delar från de bestämmelser som föreslås ingå i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen. Dock har det inte ansetts behövligt att utvidga deras tillämpningsområde.  

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Tillämpningsområde. Till paragrafen, som gäller lagens tillämpningsområde, fogas ett nytt 2 mom. som innehåller en hänvisning till domstolslagen. Om marknadsdomstolens uppgifter, organisation och förvaltning samt personal föreskrivs i domstolslagen. Hänvisningen är av allmän karaktär, eftersom huvuddelen av de många bestämmelserna i domstolslagen är gemensamma för alla domstolar. Bestämmelser som enbart gäller marknadsdomstolen föreslås ingå i 5 kap. i domstolslagen.  

1 a kap. Allmänna bestämmelser om behandlingen av mål och ärenden

Kapitlet motsvarar i sak 3 kap. 13—26 § i lagen om marknadsdomstolen. Det föreslås att övriga bestämmelser i lagen flyttas till domstolslagen.  

1 §. Marknadsdomstolens domförhet. Paragrafen sammanfaller med 13 § i lagen om marknadsdomstolen.  

2 §. Domförhet i patentmål och patentärenden. Paragrafen motsvarar i sak 14 § i lagen om marknadsdomstolen. I hänvisningsbestämmelserna i 1 och 3 mom. görs de ändringar lagstiftningen förutsätter.  

3 §. Domförhet med två ledamöter. Paragrafen motsvarar 15 § i lagen om marknadsdomstolen med undantag för tekniska ändringar i hänvisningarna i 1—3 mom. 

4 §. Domförhet med en ledamot i tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter eller upphovsrätt. Paragrafen motsvarar 16 § i lagen om marknadsdomstolen, men i 2—3 mom. görs tekniska ändringar.  

5 §. Domförhet med en ledamot i övriga ärenden. Paragrafen motsvarar 17 § i lagen om marknadsdomstolen. I 1 mom. görs behövliga tekniska ändringar.  

6 §. Domförhet vid beslut om brådskandeförklaring. Med undantag för en teknisk ändring i hänvisningsbestämmelsen motsvarar bestämmelsen 18 § i lagen om marknadsdomstolen. 

7 §. Sammansättningens ordförande. Enligt den lösning som allmänt omfattas i denna proposition ska vem som helst av försäkringsdomstolens lagfarna ledamöter kunna vara ordförande. Enligt 19 § i lagen om marknadsdomstolen är den ledamot ordförande i marknadsdomstolen som är äldst enligt tjänsteår eller som berett ärendet, vilket betyder att den ledamot som är äldst enligt tjänsteår inte alltid är ordförande. Det föreslås också att lagen om marknadsdomstolen ska ändras så att bestämmelserna stämmer överens med dem som gäller andra domstolar. Också i marknadsdomstolen kan ordförandeskapet alltså bestämmas mer flexibelt än tidigare. Om assessorernas befogenheter föreskrivs i 18 kap. 3 §.  

8 §. Sammansättningen vid hinder för en lagfaren ledamot. Paragrafen motsvarar 20 § i lagen om marknadsdomstolen.  

9 §. Förstärkning av sammansättningen med en extra ledamot. Ordalydelsen i paragrafens rubrik ändras. Paragrafen motsvarar i sak 21 § i lagen om marknadsdomstolen. Hänvisningarna i 1 mom. ändras så att de motsvarar de ändrade bestämmelserna.  

10 §. Sakkunnigledamöter i sammansättningen. Bestämmelsen motsvarar 22 § i lagen om marknadsdomstolen. I hänvisningsbestämmelserna i 1 mom. görs de tekniska ändringar som lagändringarna förutsätter.  

11 §. Hänskjutande av ett ärende till förstärkt sammanträde eller plenum. Paragrafens innehåll motsvarar 23 § i lagen om marknadsdomstolen.  

12 §. Domförhet vid förstärkt sammanträdet. Paragrafen motsvarar i sak 24 § i lagen om marknadsdomstolen. I den görs dock de tekniska ändringar lagstiftningen förutsätter.  

13 §. Domförhet vid plenum. Paragrafen sammanfaller med 25 § i lagen om marknadsdomstolen.  

14 §. Förberedelse och avgörande av mål och ärenden. Paragrafen sammanfaller i sak med 26 § i lagen om marknadsdomstolen.  

15 §. Fördelning av mål och ärenden. I paragrafen ingår en hänvisning till 10 kap. 7—8 § i domstolslagen, där det föreskrivs om principerna för fördelning av mål och ärenden.  

6 kap. Särskilda bestämmelser

6 §. En snabb rättegång, behandlingsordningen och brådskandeförklaring. Hänvisningen i 3 mom. till 18 § i lagen om marknadsdomstolen ändras så att den hänvisar till 1 a kap. 6 § i denna lag, där en bestämmelse om domförhet vid beslut om skyndsam behandling föreslås ingå. Till övriga delar motsvarar paragrafen gällande lag. 

1.7  Lagen om arbetsdomstolen

Enligt förslaget ska de paragrafer i lagen om arbetsdomstolen som gäller arbetsdomstolens organisation, förvaltning och personal upphävas och tas in i domstolslagen. Därtill ska vissa bestämmelser ändras för att göra lagstiftningen om domstolarna mer enhetlig. I lagen föreskrivs därmed i huvudsak om rättegångsförfarandet, och därför föreslås det också att lagens rubrik ändras. I domstolslagen föreslås bestämmelserna om arbetsdomstolen ingå i 6 kap. I förslaget har beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, genom vilken behörigheten i förvaltningsärenden i arbetsdomstolen överförts från förvaltningsavdelningen till presidenten. Genom samma revidering ska också arbetsdomstolens ledamöter i bisyssla vara skyldiga att redogöra för sina bindningar (RP 224/2014 rd, lagarna 565—575/2015). 

Lagens rubrik. Lagens rubrik ändras så att den bättre motsvarar lagens innehåll. Eftersom lagens bestämmelser i huvudsak gäller rättegångsförfarandet i arbetsdomstolen, är lag om rättegång i arbetsdomstolen en lämpligare rubrik än den nuvarande. Det följer samma linje som för övriga specialdomstolar.  

2 §. Bestämmelserna i paragrafen som gäller arbetsdomstolens ledamöter och behörighetsvillkoren för dem flyttas till domstolslagen. I stället för de bestämmelserna tas i 2 § in en allmän hänvisning till domstolslagen.  

2 a §. Paragrafen har fogats till lagen genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 oktober 2015. Där föreskrivs om skyldigheten för arbetsdomstolens ledamöter i bisyssla att redogöra för sina bindningar. Eftersom det föreslås att bestämmelserna ska flyttas till 17 kap. 17 § i domstolslagen, kan paragrafen upphävas som onödig. 

3 §. I den gällande paragrafen föreskrivs om förfarandet då arbetsdomstolens s.k. intresseledamöter utnämns. Det föreslås att de bestämmelserna tas in i 17 kap. 13 § 3—4 mom. i domstolslagen. I paragrafen föreskrivs i stället om arbetsdomstolens ordförande. 

Bestämmelsens innehåll motsvarar den gällande 2 § 1—2 mom. Enligt paragrafen är ordförande för arbetsdomstolen är presidenten eller arbetsdomstolsrådet. Vid behov kan även en sådan lagfaren sakkunnigledamot som inte representerar arbetsgivarnas eller arbetstagarnas intressen vara ordförande. De kallas vice ordförande.  

4 §. Den gällande bestämmelsen, som gäller situationer då en plats om sakkunnigledamot vid arbetsdomstolen blir ledig under verksamhetsperioden, upphävs. En motsvarande bestämmelse tas in i 17 kap. 5 § 1 mom. i domstolslagen. 

5 §. Den gällande bestämmelsen om juristtjänsterna vid arbetsdomstolen upphävs. En motsvarande bestämmelse om domartjänsterna vid arbetsdomstolen tas in i 1 kap. 5 § 1 mom. 7 punkten i domstolslagen. Motsvarande bestämmelser om arbetsdomstolssekreterare tas in i 19 kap. 1 §. 

I paragrafen föreskrivs också om presidentens befogenheter. Motsvarande bestämmelser tas in i 8 kap. i domstolslagen.  

6 §. Det föreslås att kraven i 1 mom. på att arbetsdomstolens ledamöter ska ha fyllt 20 år, vara finska medborgare och råda över sig själva och sin egendom upphävs som onödiga. I praktiken gäller kraven på skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd enligt 125 § i grundlagen för domare, liksom också för domstolarnas övriga ledamöter. Enligt tjänstemannalagen ska tjänstemän dessutom vara myndiga. Trots att sakkunnigledamöter inte utnämns till någon tjänst, anses motsvarande allmänna utnämningsgrunder som för domare i praktiken också gälla dem. Eftersom det inte föreskrivs särskilt om behörighetsvillkoren för sakkunnigledamöterna vid andra domstolar, är det inte heller nödvändigt att ta in sådana bestämmelser i lagen om rättegång vid arbetsdomstolen. 

Likaså upphävs 2—3 mom. om sakkunnigledamöternas språkkunskaper och flyttas till 17 kap. 16 § i domstolslagen. Eftersom avgångsåldern för arbetsdomstolens ledamöter bestäms enligt domstolslagen och tjänstemannalagen, upphävs också 4 mom. som onödigt.  

7 §. Paragrafen, som gäller domareden upphävs, eftersom en bestämmelse om domarförsäkran tas in i 1 kap. 7 § i domstolslagen. 

8 §. I paragrafen ingår motsvarande bestämmelser som i gällande lag om domföra sammansättningar i arbetsdomstolen, förrättande av syn och beredning av mål och ärenden. Till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken en assessor kan vara ledamot i domstolens sammansättning. En assessor kan dock inte vara ordförande för sammansättningen. I praktiken kan en assessor alltså ersätta en lagfaren sakkunnigledamot då presidenten eller ett arbetsdomstolsråd är ordförande. 1—3 mom. ändras dessutom till följd av ändringar i lagstiftningen. Likaså ändras 4—5 och 7 mom. så att ordet ledamot ersätts med ordet sakkunnigledamot och 6 mom. så att benämningen sekreterare ersätts med föredragande. 

Innehållet i 2 mom. ändras dessutom så att ordalydelsen "Vid handläggning av mål som angår tjänstemän eller tjänsteinnehavare" preciseras. Den gällande ordalydelsen är snäv och har i praktiken endast kunnat tillämpas i ärenden som gäller anställda i tjänsteförhållande. Tvister om tolkningen av samma avtalsbestämmelse kan dock lika väl gälla personal i arbetsförhållande. Det beror på att de viktigaste kollektivavtal inom offentliga sektorn sluts som kombinerade tjänste- och arbetskollektivavtal (statens allmänna tjänste- och arbetskollektivavtal, allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet, kyrkans allmänna tjänste- och arbetskollektivavtal). De avtalen tillämpas på de offentliga samfundens personal oberoende av anställningsform. Arbets- och tjänstekollektivavtalen sammanslogs i början av 1990-talet, men den aktuella bestämmelsen i lagen om arbetsdomstolen har inte ändrats i detta avseende.  

Behovet av ledamöter som "är förtrogna med tjänsteförhållanden" beror inte på att de har någon specifik förmåga att uttryckligen avgöra ärenden som gäller tjänstemän. De behövs för sin kunskap om avtalsverksamheten inom offentliga sektorn. Enligt den gällande ordalydelsen är det inte möjligt att utnyttja den sakkunskapen i ärenden som gäller offentliga samfunds arbetsförhållanden, utan sådana ärenden har hittills avgjorts av en sammansättning där endast sakkunnigledamöter från offentliga sektorn ingår.  

Med beaktande av det som konstateras ovan föreslås att sammansättningen enligt 2 mom. ska användas "[v]id behandling av mål som gäller tjänstekollektivavtal eller arbetskollektivavtal som är bindande för offentliga samfund". Ordalydelsen omfattar de allmänna och andra arbets- och tjänstekollektivavtal som nämns ovan samt rena tjänstekollektivavtal. Därtill omfattar bestämmelsen arbetskollektivavtal som offentliga samfund sluter inom förhandlingsmekanismen för offentliga sektorn. 

9 §. I paragrafen föreskrivs om arbetsdomstolens sammanträden samt om fördelningen av ärenden. 1 mom. motsvarar gällande lag. Eftersom det föreslås att gemensamma bestämmelser om fördelning och omfördelning av ärenden vid alla domstolar ska ingå i 8 kap. 7—8 §, föreslås en hänvisning till dem ingå i 2 mom. Bestämmelsens ordalydelse korrigeras också, men dess innehåll motsvarar gällande lag. 

10 §. Enligt den gällande bestämmelsen får arbetsdomstolens ordförande för att domförhet ska uppnås i stället för en förhindrad ledamot inkalla en person som fyller kompetensvillkoren, om inte heller en suppleant kan delta. Den bestämmelsen kan inte anses hållbar med tanke på sakkunnigledamöternas oberoende ställning, och bör därför upphävas. 

40 §. I paragrafen föreskrivs om behörig domstol i tjänstebrottsmål som gäller arbetsdomstolens ledamöter och sekreterare. Bestämmelsen upphävs, eftersom det föreslås att frågan ska regleras i 34 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten underpunkt d i domstolslagen. 

47 §. I paragrafen föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning samt om arbetsdomstolens arbetsordning. De förordningar som gäller domstolarna upphävs för att höja lagstiftningens nivå. Bemyndigandena att utfärda förordning kan därför upphävas. Om arbetsdomstolens arbetsordning föreskrivs i domstolslagen. 

Då bemyndigandet att utfärda förordning upphävs, upphävs också förordningen om arbetsdomstolen. Huvuddelen av bestämmelserna i den flyttas till domstolslagen. Närmare föreskrifter kan också ges i arbetsordningen.  

1.8  Lagen om högsta domstolen

5 §. Enligt paragrafen fungerar högsta domstolen som sändande organ i vissa internationella delgivningsärenden. I paragrafen hänvisas uttryckligen till en EG-förordning som upphävts 2007 genom en ny förordning som utgör direkt tillämpbar rätt. Av de skäl som beskrivs närmare i motiveringen till paragrafen om tingsrätternas uppgifter i domstolslagen (2 kap. 1 §) föreslås att den aktuella bestämmelsen upphävs. 

10 §. I paragrafen föreskrivs om högsta domstolens ledamöter. Eftersom det framöver föreskrivs om utnämningen av och behörighetsvillkoren för dem i domstolslagen i stället för i utnämningslagen, ska hänvisningsbestämmelserna i 1—2 mom. ändras. Så som närmare beskrivs i motiveringen till 1 kap. 1 § i domstolslagen, som gäller lagens tillämpningsområde, ska också de andra bestämmelserna om domare i domstolslagen tillämpas på högsta domstolens ledamöter. 

13 §. I paragrafen föreskrivs om högsta domstolens föredragande. På dem tillämpas bestämmelserna om utnämning av och behörighetsvillkor för domare (10—12 kap. i domstolslagen). Hänvisningsbestämmelserna ändras så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i lagstiftningen. 

14 §. I paragrafen föreskrivs om rätten att kvarstå i tjänsten för föredragande vid högsta domstolen, som motsvarar rätten för domare. Föredragandena är alltså oavsättliga på samma sätt som domare. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelser om det som i gällande lag.  

I 2 mom. ingår en bestämmelse som motsvarar 48 § i tjänstemannalagen, där föredragandenas tjänstemannarättsliga ställning likställs med domarnas. Oavsättligheten innebär att de tjänstemannarättsliga specialbestämmelser som gäller domare också ska tillämpas på föredragande. Därmed ska de specialbestämmelser om domares tjänstemannarättsliga ställning som föreslås flyttas från tjänstemannalagen till domstolslagen också gälla föredragande vid högsta domstolen. De gäller skriftlig varning och avstängning från tjänsteutövning (15 kap.) och domarnas ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet (14 kap. 4 §). Så som konstateras i motiveringen till domstolslagen ska högsta domstolen, inte Helsingfors hovrätt, framöver besluta om entledigande av föredragande på grund av förlorad arbetsförmåga. På dem tillämpas alltså bestämmelserna i domstolslagen om upphörande av tjänsteförhållande (16 kap.). Likaså tillämpas bestämmelserna om ändringssökande (23 kap.). Eftersom föredragandenas ställning motsvarar domarnas, ska också bestämmelserna i 9 kap. i domstolslagen om domares skyldigheter och ansvar i tillämpliga delar gälla föredragande. Däremot ska bestämmelser om tjänstledighet för föredragande och om behörig domstol vid tjänstebrott begångna av föredragande liksom hittills ingå i den nu aktuella lagen. 

1.9  Lagen om högsta förvaltningsdomstolen

10 §. I paragrafen föreskrivs om högsta förvaltningsdomstolens ledamöter. Benämningen förvaltningsråd ändras till justitieråd. Eftersom det framöver föreskrivs om utnämningen av och behörighetsvillkoren för dem i domstolslagen i stället för i utnämningslagen, ska hänvisningsbestämmelserna i 1—2 mom. ändras. Också de andra bestämmelserna om domare i domstolslagen ska tillämpas på högsta förvaltningsdomstolens ledamöter (se närmare motiveringen till 1 kap. 1 § i domstolslagen). 

11 §. I paragrafen föreskrivs om högsta domstolens sakkunnigledamöter, dvs. miljösakkunnigråden och överingenjörsråden. Enligt förslaget ska bestämmelserna om de högsta domstolarnas domföra sammansättningar kvarstå i lagarna om respektive domstol. Det är befogat att till paragrafen foga den bestämmelse om högsta förvaltningsdomstolens sakkunnigledamöters deltagande i avgörandet av mål och ärenden som hittills ingått i 1 § i lagen om högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen tas in i 1—2 mom. I sak motsvarar paragrafen gällande bestämmelser. 

Enligt 3 mom. gäller i fråga om sakkunnigledamöternas behörighetsvillkor, förordnande till uppdraget och ställning, rätt att kvarstå i uppdraget samt skyldighet att redogöra för sina bindningar det som föreskrivs i 17 kap. i domstolslagen. Den enda ändringen i förhållande till nuläget är att sakkunnigledamöternas mandatperiod förlängs från fyra till fem år. Så som konstateras i motiveringen till domstolslagen kan enskilda sakkunnigledamöter alltjämt vid behov utnämnas för en hel mandatperiod i sänder, vilket gör att inga ersättare behövs. 

14 §. I paragrafen föreskrivs om högsta förvaltningsdomstolens föredragande. På dem tillämpas bestämmelserna om utnämning av och behörighetsvillkor för domare (10—12 kap. i domstolslagen). Hänvisningsbestämmelserna ändras så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i lagstiftningen. 

15 §. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelser som i gällande lag om att föredragande vid högsta förvaltningsdomstolen har samma rätt att kvarstå i tjänsten som domare. I 2 mom. ingår en bestämmelse som motsvarar 48 § i tjänstemannalagen, där föredragandenas tjänstemannarättsliga ställning likställs med domarnas. Till den delen hänvisas till det som sägs om föredragandes ställning i motiveringen till 14 § i lagen om högsta domstolen. 

1.10  Lagen om Ålands förvaltningsdomstol

I lagen görs de ändringar som behövs då lagstiftningen om domstolar och domare ändras, och som främst gäller hänvisningsbestämmelser. I förslaget har beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, genom vilken skyldigheten att redogöra för bindningar utsträcks genom att också gälla ersättare i förvaltningsdomstolarna.  

2 §. Lagens förhållande till andra bestämmelser. Hänvisningen till lagen om förvaltningsdomstolarna ersätts med en hänvisning till domstolslagen. 

3 §. Administrativ chef. Hänvisningen i 2 mom. till lagen om förvaltningsdomstolarna ersätts med en hänvisning till domstolslagen. 

6 §. Ersättare. Ersättare enligt 1 mom. är domare vid förvaltningsdomstolen, som kallas vid behov i stället för en ledamot som fått förhinder. Ledamöterna förordnas genom högsta förvaltningsdomstolens beslut på förvaltningsdomstolens föredragning. Det är ändamålsenligt att behålla möjligheten att kalla ersättare, trots att det föreslås bestämmelser i lagen om förvaltningsdomstolarna om att domstolens domförhet ska bestå trots att en ledamot får förhinder (se lagförslag 12). 

Bestämmelsen i 2 mom. om domared eller domarförsäkran ändras till en hänvisning till 1 kap. 7 § i domstolslagen, där det föreskrivs om domarförsäkran. Eftersom bestämmelser om domares redogörelser för bindningar föreslås ingå i domstolslagen, bör hänvisningsbestämmelsen i momentet också ändras till den delen.  

Enligt 3 mom. ska ersättare jämställas med domare utom i fråga om rätten att kvarstå i tjänsten också i fråga om sin ställning, i synnerhet på det sätt som föreskrivs i 1 kap. 5 § och 9 kap. 1 § i domstolslagen. Så är det i praktiken redan nu, men nu föreslås det att tydligare bestämmelser om ersättarnas ställning ska tas in i lagen.  

7 §. Utlåtande av Ålands lanskapsregering. Hänvisningen till 7 § i lagen om förvaltningsdomstolarna ändras så att den gäller 5 kap. 5 § 2 mom. i domstolslagen. Samtidigt korrigeras namnet på Ålands landskapsregering så att det motsvarar nuvarande skrivsätt. 

1.11  Rättegångsbalken

Så som konstateras i den allmänna motiveringen, flyttas de bestämmelser om behandlingen av mål och ärenden som ingår i lagarna om de olika domstolarna i huvudsak till lagarna om rättegångsförfarandet. Bestämmelserna om de allmänna domstolarnas domförhet samlas i enlighet med det i 2 kap. i rättegångsbalken. Bestämmelserna om högsta domstolens förstärkta sammanträde och plenum föreslås dock ingå i lagen om högsta domstolen. Bestämmelserna om de allmänna domstolarna i 1 kap. i och om tingsrätterna i 3 kap. i rättegångsbalken upphävs eftersom motsvarande bestämmelser tas in i domstolslagen. Vissa bestämmelser flyttas till andra kapitel i rättegångsbalken. Likaså ska det föreskrivas om domarförsäkran i domstolslagen. Dessutom ses vissa bestämmelser i 1 kap. i rättegångsbalken, som står i sin ursprungliga ordalydelse, eller upphävs som föråldrade. I stället för de bestämmelser i domstolslagen som ska flyttas eller upphävas tas i 1 kap. i rättegångsbalken in allmänna bestämmelser om lagens tillämpningsområde och de allmänna domstolarna.  

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. I paragrafen räknas de allmänna domstolarna upp. I stället för den tas det in en bestämmelse om rättegångsbalkens tillämpningsområde, som är rättegång i allmänna domstolar. 

2 §. I den gällande bestämmelsen räknas tingsrätternas ledamöter upp, samt föreskrivs om ordförandeskapet vid tingsrätterna. Det föreslås att bestämmelsen om tingsrättens ledamöter ska tas in i 2 kap. 5 § i domstolslagen. Det föreslås att bestämmelserna om ordförandeskapet vid domstolarna ska tas in i de kapitel som gäller tingsrätterna och hovrätterna i domstolslagen. I stället för de bestämmelserna räknas de allmänna domstolarna upp i paragrafen. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 2 § i domstolslagen. För tydlighetens skull är det dock befogat att också ta in den i rättegångsbalken. 

3 §. I den gällande paragrafen föreskrivs om hovrättens ledamöter. Bestämmelsen upphävs och flyttas till 3 kap. 8 § i domstolslagen. 

4 §. I den gällande paragrafen föreskrivs om högsta domstolens ledamöter. Det föreslås att den bestämmelsen upphävs. En motsvarande bestämmelse tas in i 10 § i lagen om högsta domstolen. 

6 §. I paragrafen föreskrivs om när närstående personer kan delta i en domstols beslutssammansättning. Det föreslås att bestämmelsen ska flyttas till 2 kap. 13 §. 

6 a—8 §. Som konstateras i avsnittet de viktigaste förslagen, föreslås det att man avskaffar domareden som svärs vid Gud. En bestämmelse om domarförsäkran tas in i 1 kap. 7 § i domstolslagen. Därmed föreslås att bestämmelserna om domared och domarförsäkran i 1 kap. 6 a—8 § i rättegångsbalken upphävs. 

9 §. Enligt den gällande paragrafen, som står i sin ursprungliga form, ska en domare som utan lov låter någon annan döma i sitt ställe avsättas från tjänsten. En sådan gärning ska bedömas enligt 40 kap. i strafflagen. Därför föreslås det att paragrafen upphävs som föråldrad och onödig. 

11 §. I paragrafen föreskrivs om domares skyldighet att följa lag. Det föreslås att denna ursprungliga bestämmelse i rättegångsbalken ska upphävas som onödig. Bestämmelser om domares skyldigheter föreslås ingå i 9 kap. i domstolslagen. 

12 §. Också denna paragraf står i sin ursprungliga form och i den föreskrivs om förfarande i strid med domares tjänsteplikt samt om påföljderna för det. Det föreslås att bestämmelsen upphävs som föråldrad och onödig. 

2 kap. Om domförhet

Det föreslås att i kapitlet tas in de bestämmelser som hittills ingått i organisationslagarna om överföring av mål och ärenden för behandling i plenum eller någon annan förstärkt sammansättning. Likaså föreskrivs om hur de sammansättningarna bildas. I förslaget har till denna del beaktats den revidering som trädde i kraft den 1 oktober 2015, i vilken de bestämmelser som hittills ingått i hovrättslagen setts över. Bestämmelserna om högsta domstolens förstärkta sammanträde och plenum föreslås dock ingå i lagen om högsta domstolen.  

Dessutom föreslås det att till kapitlet fogas bestämmelser om förstärkning av en domstols beslutssammansättning och om bibehållen domförhet trots förhinder för en ledamot. Bestämmelserna är i huvudsak gemensamma för alla allmänna domstolar. Därför föreslås att 2 och 3 a §, som endast gäller tingsrätterna, upphävs.  

2 §. I den gällande paragrafen föreskrivs om förstärkning av tingsrättens sammansättning. Enligt kapitlets 1 § är tingsrätten domför i brottmål med en domare och två nämndemän. En sammansättning med nämndemän kan förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot eller en nämndeman eller bägge, om det är befogat med tanke på målets eller ärendets omfattning eller av något annat särskilt skäl. Av de skäl som anges i den allmänna motiveringen föreslås möjligheten att förstärka sammansättningen med ytterligare ledamöter gälla alla allmänna domstolar, arbetsdomstolen, förvaltningsdomstolarna och marknadsdomstolen. Bestämmelsen är gemensam för alla allmänna domstolar. Eftersom den tas in i 11 §, kan den nu aktuella paragrafen upphävas. 

3 a §. Enligt den gällande paragrafen är tingsrätten domför trots att en nämndeman fått förhinder efter att huvudförhandlingen inletts. Domförheten består om en nämndeman är närvarande. I mål och ärenden som ska avgöras i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter är tingsrätten beslutför trots att en ledamot fått förhinder, om minst två ledamöter är närvarande. 

Det föreslås att bestämmelsen ska skrivas i mer allmän form så att den förutom sammansättningar med nämndemän också gäller hinder för militära ledamöter. Det föreslås också att den skrivs så att den också gäller hovrätterna. Därför föreslås det att 3 a §, som endast gäller tingsrätterna, upphävs och ersätts med en ny bestämmelse i 12 §.  

6 §. Det föreslås att registeranteckningsbrott ska tas in i förteckningen i 1 mom. på sådana brott som kan behandlas i en sammansättning med en domare i tingsrätten.  

Maximistraffet för registeranteckningsbrott är fängelse i tre år. Därför kan åtal för det brottet enligt huvudregeln i momentet inte behandlas i en sammansättning med ordföranden ensam. Registeranteckningsbrott är dock ofta enkla och de utdömda straffen lindriga. Med beaktande av att t.ex. grov förskingring, grovt bedrägeri och grovt betalningsmedelsbedrägeri ingår i förteckningen i momentet över brott som kan behandlas i en sammansättning med en domare är det inte befogat med tanke på lagstiftningens enhetlighet och användningen av domstolarnas resurser att åtal för registeranteckningsbrott alltid ska behandlas i en sammansättning med nämndemän eller tre lagfarna ledamöter.  

Till följd av det föreslagna tillägget ändras förteckningens numrering. 

8 a §. I 1 mom. föreskrivs om överföring av ett mål eller ärende till plenum eller förstärkt sammanträde. Bestämmelsen motsvarar i sak 13 § 1—2 mom. i hovrättsförordningen. 

Enligt 2 mom. beslutar presidenten om överföringen, vilket motsvarar gällande lag.  

I 3 mom. föreskrivs om hovrättens plenums sammansättning och domförhet. Det motsvarar i sak det reviderade 8 § 3 mom. i hovrättslagen. Bestämmelsen ses dock över så att assessorerna inte ingår i plenums sammansättning utom om de tidigare har deltagit i behandlingen av ärendet. Det gäller också alla andra domare och militära ledamöter, om de tidigare behandlat ärendet.  

4 mom. motsvarar det reviderade 8 § 2 mom. i hovrättslagen. 

9 §. I paragrafen föreskrivs om högsta domstolens domförhet. Enligt 1 mom. avgörs mål och ärenden i högsta domstolen enligt huvudregeln i en sektion med fem ledamöter. En sektion med fem ledamöter kan förstärkas med en ledamot. Eftersom en allmän bestämmelse om extra ledamöter tas in i 2 kap. 11 §, stryks omnämnandet av extra ledamöter i detta moment. Bestämmelserna om högsta domstolens förstärkta sammanträde och plenum föreslås alltjämt ingå i lagen om högsta domstolen. Hänvisningsbestämmelsen om det kvarstår. 

2—3 mom. motsvarar gällande lag.  

11 §. Den gällande bestämmelsen flyttas till 14 § och i paragrafen föreskrivs om förstärkning av sammansättningen. Enligt paragrafen kan en kollegial sammansättning för att garantera domförheten förstärkas med ytterligare en lagfaren ledamot, om det ska anses motiverat med hänsyn till målets eller ärendets omfattning eller av någon annan orsak. För tingsrätternas del innebär det att en kollegial sammansättning också i tvistemål kan förstärkas med en lagfaren ledamot, medan den gällande 2 kap. 2 § endast gäller förstärkning av en domför sammansättning med nämndemän i brottmål. Bestämmelsen möjliggör alltså att en sammansättning med tre lagfarna ledamöter i tingsrätten förstärks med en lagfaren ledamot. Också sammansättningar med en eller två militära ledamöter enligt militära rättegångslagen kan förstärkas med en lagfaren ledamot. Däremot är det inte möjligt att ta in en tredje militär ledamot i sammansättningen. 

I momentets andra mening tas in en bestämmelse som endast gäller tingsrätter, enligt vilken tingsrätten också kan ha en tredje nämndeman. En sammansättning med nämndemän i tingsrätten kan alltså förstärkas med en domare eller en nämndeman eller bägge. Om en jorddomstols domföra sammansättningar och förstärkning av dem föreslås en motsvarande bestämmelse ingå i 243 § i fastighetsbildningslagen.  

Hovrätten är i regel domför med tre ledamöter. Också i hovrätten bör man bereda sig på att en ledamot kan få förhinder under behandlingen. Därför föreslås bestämmelsen om förstärkning av en sammansättning på förhand också gälla hovrätterna. Högsta domstolens sammansättning med fem ledamöter kan numera förstärkas med en ytterligare ledamot enligt 2 kap. 9 §. Hovrätternas och högsta domstolens sammansättningar kan förstärkas endast med en lagfaren ledamot, men inte med en militär ledamot.  

Förstärkning av sammansättningen förutsätter att det är befogat med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. Om förstärkning av sammansättningen beslutar chefsdomaren.  

12 §. I paragrafen föreskrivs om domstolens domförhet om en av ledamöterna i den kollegiala sammansättningen får förhinder efter det att huvudförhandlingen, den muntliga förhandlingen, sammanträdet eller synen inletts. En motsvarande bestämmelse i fråga om tingsrätterna finns i 2 kap. 3 a §. Den föreslagna bestämmelsen gäller endast tingsrätter och hovrätter. Den gäller också nämndemän och militära ledamöter. I sammansättningen ska dock alltid ingå en lagfaren ledamot. 

För tingsrätternas del innebär förändringen att dess domförhet består trots att någon av ledamöterna får förhinder. Bestämmelsen gäller också sammansättningar som förstärkts med en extra ledamot enligt 11 §. Tingsrätten är dessutom domför om minst en nämndeman ingår i sammansättningen.  

En kollegial sammansättning i hovrätten är domför trots att en ledamot fått förhinder under behandlingen. Hovrätten är domför trots att en av tre domare inte längre kan delta i behandlingen av målet eller ärendet efter att plenum, huvudförhandlingen, eller någon annan muntlig förhandling inletts. Situationen är densamma om syn förrättats i ärendet, eller om vittnen hörts utanför huvudförhandlingen. Hovrätten förblir domför också i ärenden enligt militära rättegångslagen, om den ena militära ledamoten får förhinder.  

I paragrafen räknas också upp de andra möjliga behandlingsformer än huvudförhandling, vid vilka en ledamot i praktiken inte längre kan bytas ut efter att behandlingen inletts. Paragrafen gäller alltså också situationer då ett ansökningsärende i tingsrätten behandlas i sammanträde eller vid någon annan muntlig handläggning som inte benämns huvudförhandling.  

I högsta domstolen ska ett mål eller ärende vid fall av förhinder föredras på nytt för en domför sammansättning. Bestämmelsen gäller alltså inte högsta domstolen.  

13 §. Som ovan konstaterats, flyttas den gällande 1 kap. 6 § till kapitlet om domförhet. Paragrafen lyder i den form den hade i den ursprungliga rättegångsbalken (1734): "Ej måge fader och son, svärfader och måg, två bröder eller svågrar, i en Rätt sitta, ther ej flere än siu i Rätten äro. Aldrig måge ock flere än två, the ther i then skyldskap och svågerlag äro, som nu är sagdt, i en Rätt sitta." I enlighet med samhällsordningen då den stiftades utgår paragrafen från att den dömande makten endast utövas av män. Senare har det föreskrivits att bestämmelsen också ska gälla kvinnor och makar (lagen angående tillämpning med avseende å kvinna av vissa stadganden om jäv för domare och fullmäktig, 113/1926). Det föreslås att den lagen upphävs i detta sammanhang (56. lagförslag). 

Om personer som är varandras närstående ingår i samma sammansättning vid en domstol kan det väcka misstankar om att de inte bildat sina åsikter självständigt, oberoende av varandra. Paragrafen behövs alltså, men bör moderniseras.  

Det föreslås att paragrafen ändras så att det i en kollegial beslutssammansättning vid en domstol inte får ingå ledamöter som är närstående till varandra i enlighet med 13 kap. 3 §. Med närstående avses för det första en domares make samt barn, barnbarn, syskon, föräldrar, far- och morföräldrar och andra personer som står domaren särskilt nära samt sådana personers makar. För det andra avses med närstående syskon till en domares föräldrar samt deras makar, domarens syskonbarn och domarens tidigare make. Närstående är också barn, barnbarn syskon, föräldrar samt far- och morföräldrar till domarens make samt deras makar, liksom domarens syskonbarn. Med makar avses både makar och personer som lever i äktenskapsliknande förhållanden. Också motsvarande halvsläktingar anses vara närstående. 

Enligt den gällande paragrafen kan i en kollegial sammansättning ingå två närstående personer om sammansättningen har fler än sju ledamöter. Mer än sju ledamöter kan endast finnas i plenum eller i vissa domstolars förstärkta eller motsvarande sammansättningar. I sådana sammansättningar avgörs årligen endast ett fåtal ärenden vid våra domstolar. De närstående är i praktiken makar eller personer som lever i äktenskapsliknande förhållanden. För att ingen misstanke ska uppstå om huruvida ledamöterna bildar sina åsikter självständigt, är det befogat att sinsemellan närstående personer inte alls får ingå i samma beslutssammansättning.  

Om det vid domstolen finns sinsemellan närstående personer, bör grunderna för främst deltagande i plenum bestämmas utifrån domstolens arbetsordning. Den närstående som redan tidigare deltagit i behandlingen av ärendet ska utan vidare ha rätt att delta i behandlingen av saken i plenum. I övriga fall torde valet vanligen göras genom lottning eller möjligen enligt en turordning.  

14 §. I paragrafen föreskrivs liksom i den gällande 11 § att angående de allmänna domstolarnas domförhet i vissa mål och ärenden föreskrivs särskilt.  

3 kap. Om tingsrätt

I kapitlet föreskrivs för närvarande om tingsrätterna. Kapitlet innehåller endast två paragrafer, som föreslås flyttas till 2 kap. i domstolslagen. Därför föreslås att hela kapitlet upphävs.  

26 kap. Om fortsatt handläggning av besvärsärenden i hovrätten

13 §. Bestämmelsen i 3 mom. om hovrättens befogenhet att ordna huvudförhandling utanför placeringsorten flyttas till 3 kap. 6 § 2 mom. i domstolslagen. Till övriga delar görs inga ändringar i paragrafen.  

1.12  Lagen om förvaltningsdomstolarna

Av de skäl som anges närmare i detaljmotiveringen föreslås att de delar av lagen om förvaltningsdomstolarna där det föreskrivs om förvaltningsdomstolarnas domföra sammansättningar ska förbli i kraft. Också vissa andra allmänna bestämmelser som gäller behandlingen av mål och ärenden tas in i lagen om förvaltningsdomstolarna. Samtidigt tas i lagen om förvaltningsdomstolarna in motsvarande bestämmelser som för andra domstolar om att domstolen förblir domför trots förhinder för en ledamot och om möjligheten att förstärka sammansättningen med en extra ledamot. Därmed förblir 7, 12—12 b, 13—13 a, 14—16 och 21—22 § samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna (24—27 §) i lagen om förvaltningsdomstolarna i kraft. Till övriga delar upphävs lagen och bestämmelserna tas in i domstolslagen.  

1—4 §. I paragraferna föreskrivs om förvaltningsdomstolarna, deras domkretsar, befogenheter och ledamöter. Bestämmelserna placeras i 4 kap. i domstolslagen, där det föreskrivs om förvaltningsdomstolarna. Därmed upphävs paragraferna i fråga. 

5—6 §. I paragraferna föreskrivs om utnämning av och behörighetsvillkoren för förvaltningsdomstolarnas ledamöter samt om de särskilda kraven på språkkunskaper för språkdomare. Om behörighetsvillkoren för förvaltningsdomstolarnas ledamöter, inklusive krav på språkkunskaper, föreskrivs i 10 kap. i domstolslagen. Om utnämning föreskrivs i 11 och 12 kap. i domstolslagen. Därmed upphävs paragraferna i fråga. 

8—8 a §. I paragraferna föreskrivs om behörighetsvillkor för och förordnande till uppgiften som sakkunnigledamot. Enligt förslaget ska det föreskrivas om domstolarnas sakkunnigledamöter i 17 kap. i domstolslagen. De aktuella paragraferna i lagen om förvaltningsdomstolarna kan upphävas.  

9—10 a §. I paragraferna föreskrivs om domared och domarförsäkran samt om föredragande vid förvaltningsdomstolarna och om tingsnotarier. Om domarförsäkran föreskrivs i 1 kap. 7 § i domstolslagen. Om föredragande vid förvaltningsdomstolarna, liksom vid andra domstolar, föreskrivs i 19 kap. i domstolslagen. Om tingsnotarier som tjänstgör vid förvaltningsdomstolarna föreskrivs i 19 kap. 4 § i domstolslagen och i lagen om domstolspraktik. De aktuella paragraferna upphävs. 

11 §. För viss tid utnämnda domares rätt att delta i behandlingen av ärenden. Det föreslås att bestämmelsen om fortsatt behörighet för domare tas in i 16 kap. 3 § i domstolslagen. Den aktuella paragrafen i lagen om förvaltningsdomstolarna upphävs. 

13 §. Sammansättningen vid hinder för en ledamot. I den gällande paragrafen föreskrivs om förvaltningsdomstolarnas sektioner. Enligt förslaget ska också förvaltningsdomstolarna vara uppdelade på avdelningar. Om dem föreskrivs i 8 kap. 4 § i domstolslagen. 

I den aktuella paragrafen ingår i stället motsvarande bestämmelser som för andra domstolar om att förvaltningsdomstolen är domför trots att en av ledamöterna i den kollegiala sammansättningen får förhinder efter det att den muntliga förhandlingen, sammanträdet eller synen har inletts. Som det konstateras i motiveringen till 2 kap. 12 § i rättegångsbalken, gäller bestämmelsen alla ledamöter i en sammansättning. Bestämmelsen tillämpas både på normala sammansättningar och på sådana som på förhand förstärkts med en extra ledamot. I sammansättningen ska det dock alltid ingå en lagfaren ledamot, och vid ett slutligt avgörande i huvudsaken i mål och ärenden som avses i 7 § i lagen om förvaltningsdomstolarna också en sakkunnigledamot.  

13 a §. Förstärkning av sammansättningen med en extra ledamot. I paragrafen föreskrivs för närvarande om förordnande till ordförande för en sektion, och det föreslås att de bestämmelserna placeras i 8 kap. 5 § i domstolslagen. 

Däremot föreskrivs i paragrafen om möjligheten att förstärka förvaltningsdomstolens sammansättning med en lagfaren ledamot. Enligt bestämmelsen kan ärenden vid förvaltningsdomstolarna avgöras i en sammansättning med fyra lagfarna ledamöter i stället för tre, om målets eller ärendets art eller omfattning eller någon annan särskild omständighet kräver det. Mål och ärenden som vanligen avgörs i sammansättningar med en eller två sakkunnigledamöter kan vid behov avgöras i en sammansättning med tre domare och en sakkunnigledamot. En sådan sammansättning kan dock inte förstärkas med ytterligare en sakkunnigledamot.  

Likaså är bestämmelserna om sammansättningen i vatten- och miljöskyddsmål redan nu flexibla, och sådana ärenden kan avgöras i en sammansättning med fyra ledamöter eller i en ännu större sammansättning i stället för två lagfarna ledamöter och en icke lagfaren ledamot. Om det föreskrivs alltjämt i 12 § 2 mom. Enligt den bestämmelsen kan ett mål eller ärende avgöras i en sammansättning med fyra ledamöter, av vilka minst två ska vara lagfarna. Därmed kan sammansättningen förstärkas med en icke lagfaren ledamot enligt den paragrafen, och det behövs inga särskilda bestämmelser om det i den allmänna bestämmelsen om förstärkning av sammansättningen.  

13 b §. Uppgifterna för ordföranden för en sektion. Paragrafen kan upphävas då bestämmelserna flyttas till 8 kap. 6 § i domstolslagen. 

15 §. Fulltaligt avdelningssammanträde. Enligt 8 kap. 4 § i domstolslagen ska det också vid förvaltningsdomstolarna finnas avdelningar i stället för sektioner. Därför ska också en förstärkt sammansättning i förvaltningsdomstolen benämnas fulltaligt avdelningssammanträde, och paragrafens ordalydelse ses över till denna del. Till paragrafen fogas en bestämmelse om assessorers deltagande i fulltaligt avdelningssammanträde om assessorn tidigare har deltagit i behandlingen av målet eller ärendet. Liksom enligt gällande lag gäller detsamma också sakkunnigledamöter och förvaltningsrättsdomare som är förtrogna med det naturvetenskapliga eller tekniska området. 

16 §. Hänskjutande av ett ärende till plenum eller fulltaligt avdelningssammanträde. I paragrafens ordalydelse görs de ändringar som krävs då sektionerna ändras till avdelningar. 

17 §. Behandling av andra ärenden i plenum. Om behandlingen av förvaltningsärenden i plenum föreskrivs i 8 kap. 3 § i domstolslagen. Den aktuella paragrafen i lagen om förvaltningsdomstolarna upphävs. 

18 §. Föredragning. En allmän bestämmelse om avgörande av mål och ärenden i förvaltningsdomstolarna ingår i 4 kap. 2 § i domstolslagen. Enligt den avgörs mål och ärenden i sammanträde på föredragning. Om föredragandena föreskrivs i 19 kap. i domstolslagen. Därtill finns i 9 kap. 3 § en allmän bestämmelse, enligt vilken också domare kan vara föredragande. Den aktuella bestämmelsen i lagen om förvaltningsdomstolarna upphävs som onödig. 

20 §. Tjänsteåtal. Eftersom det föreskrivs om tjänstebrottsärenden i 22 kap. i domstolslagen, kan paragrafen upphävas som onödig. 

23 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. Det föreslås att det inte längre ska föreskrivas om domstolarna genom förordning, utom t.ex. i fråga om domkretsarna. De behövliga bemyndigandena att utfärda förordning tas in i domstolslagen. En allmän bestämmelse om ordnande av domstolens verksamhet ingår i 1 kap. 4 § och om arbetsordningen i 8 kap. 9 § i domstolslagen. Den aktuella bestämmelsen i lagen om förvaltningsdomstolarna upphävs som onödig. 

1.13  Statstjänstemannalagen

3 a §. I paragrafen föreskrivs om tillämpningen av lagen på domare och domartjänster. Specialbestämmelserna om domare i 12 kap. i tjänstemannalagen samt bestämmelserna om ändringssökande som hänger samman med dem upphävs och flyttas till domstolslagen. De allmänna bestämmelserna i tjänstemannalagen om bisyssla, skriftlig varning och förutsättningar för avstängning från tjänsteutövning gäller alltjämt också domare. Tjänstemannalagen tillämpas också i övrigt på domare, om inget annat bestäms särskilt i tjänstemannalagen. Eftersom 12 kap. upphävs, föreslås det att begränsningarna av tillämpningsområdet i 45 § flyttas till den nya 3 a §. Paragrafen motsvarar i huvudsak 45 §. 

Enligt 1 mom. tillämpas tjänstemannalagen även på domartjänster och domare, om inte något annat föreskrivs i lag.  

Eftersom bestämmelserna om utnämning av domare flyttas till domstolslagen, ses hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. över till den delen. 

Till förteckningen på begränsningar i tillämpningsområdet i 3 mom. fogas 20 § i tjänstemannalagen, som enligt vad som närmare anges nedan inte längre ska tillämpas på domare eller föredragande vid de högsta domstolarna som kan likställas med domare.  

Paragrafens 4 mom. motsvarar det gällande 45 § 4 mom., men hänvisningen till 35 § 3 mom. i tjänstemannalagen stryks. 

4 §. I paragrafen föreskrivs om inrättande, indragning och ändring av tjänster. 1 mom. motsvarar gällande lag. 

I 2 mom. sägs vilka tjänster som inte får inrättas eller dras in eller deras benämning ändras utan budgetbehandling. Domartjänsterna ska inte längre specificeras i statsbudgeten. Undantaget är domartjänsterna vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen, som alltjämt ska specificeras i statsbudgeten. Förteckningen i momentet på tjänster som ska specificeras i statsbudgeten ändras så att de andra domartjänsterna stryks. Samtidigt korrigeras förteckningens numrering.  

Ändringen innebär att domartjänster kan inrättas, dras in eller ändras genom beslut av justitieministeriet. Justitieministeriets styrningsmakt i förhållande till det oberoende domstolsväsendet ökar alltså en aning. Ändringen är dock inte betydande eftersom justitieministeriet svarar för domstolsväsendets resultatstyrning och för fördelningen av de resurser som beviljats i budgeten till domstolsväsendet. Justitieministeriet kan alltså redan nu besluta om inrättande och indragning av de tjänster som specificeras i budgeten samt om deras placering i domstolsväsendet. Justitieministeriet beslutar också om tjänstearrangemang i fråga om domartjänster som specificeras i budgeten, dvs. om överföring av dem mellan domstolar av samma slag.  

Avskaffandet av specifikationsskyldigheten försvagar inte domarnas rätt att kvarstå i tjänsten. Oavsättligheten gäller domare som utnämnts till en tjänst oberoende av om tjänsten specificerats i budgeten. På domare tillämpas samma tjänstemannarättsliga bestämmelser oberoende av hur tjänsten inrättats. Frågan om specificering i budgeten påverkar alltså inte domarnas tjänstemannarättsliga ställning.  

18 §. För domare krävs alltid tillstånd för bisyssla. Enligt förslaget ska de specialbestämmelser som gäller bisysslor för domare och föredragande placeras i 9 kap. i domstolslagen. Hänvisningsbestämmelsen i 1 mom. ses över till denna del. Till övriga delar motsvarar bestämmelserna gällande lag. 

18 a §. Den aktuella paragrafen, som fogades till tjänstemannalagen då bestämmelserna om domares bisysslor sågs över, upphävs och bestämmelserna i den flyttas till 9 kap. i domstolslagen. 

20 §. I paragrafen föreskrivs om förflyttning av tjänstemän till ett annat ämbetsverk för viss tid. Bestämmelsen ska inte längre tillämpas på domare eller föredragande vid de högsta domstolarna. Enligt gällande lag får en domare förflyttas till ett annat ämbetsverk (alltså också till ett annat ämbetsverk än en domstol). Förflyttningen ska ske för viss tid och en förutsättning är att den förbättrar tjänstemannens förutsättningar att fullgöra sina tjänsteåligganden eller främjar varaktigheten i tjänstemannens anställningsförhållande eller sysselsättandet av tjänstemannen och att den mottagande arbetsgivaren samt tjänstemannen har gett sitt samtycke till förflyttningen. Under denna tid står tjänstemannen i tjänsteförhållande till det ämbetsverk från vilket han eller hon förflyttats. I praktiken möjliggör bestämmelsen personalcirkulation. 

Bestämmelsen har på sin höjd tillämpats på domare i mycket liten utsträckning. En orsak kan vara att förutsättningarna för en förflyttning är svåra att tillämpa på domare. Domarnas behov av professionell utveckling eller personalutbyte kan tillgodoses på andra sätt, som genom att man söker till tidsbestämda uppdrag eller enligt bestämmelserna om tjänstgöring vid annan domstol i 14 kap. i domstolslagen. Därtill är bestämmelsen ospecifik i fråga om förutsättningarna för och varaktigheten för en förflyttning, och uppfyller därför inte grundlagens krav på exakthet och avgränsning i fråga om sådana bestämmelser som gäller domare. Det problemet löses inte enbart genom att domaren samtycker till förflyttningen. I paragrafen görs de ändringar detta kräver.  

12 kap. Domarna

45—48 §. 12 kap. om domare upphävs och som konstateras i motiveringen till 3 a § flyttas 45 § till den nya 3 a § i början av lagen. De andra specialbestämmelserna om domare (46—47 §) flyttas till domstolslagen (se 14 kap. 4 § och 15—17 kap.). Vidare upphävs 47 § 4 mom. om beslutanderätten vi förflyttning av domare enligt 20 § som onödig. Parallellbestämmelsen i 48 § i tjänstemannalagen, som gäller tillämpningen av bestämmelserna om domare på föredragande vid de högsta domstolarna, placeras i lagarna om de högsta domstolarna. Därmed upphävs alla de bestämmelser i tjänstemannalagen som nämns ovan. 

53 §. Ändring i beslut om skriftlig varning eller avstängning från tjänsteutövning för domare eller om entledigande av domare på grund av förlorad arbetsförmåga söks enligt bestämmelserna i 23 kap. i domstolslagen. Bestämmelsen i 2 mom. ses över och till den fogas en ny sista mening som innehåller en informativ hänvisning till domstolslagen. 

I lagens övergångsbestämmelser föreskrivs att beslut om avstängning av domare från tjänsteutövning som fattats innan lagen trätt i kraft får överklagas enligt bestämmelserna i den gamla lagen. I praktiken innebär det att beslut av den domstol som varit behörig i tjänstebrottsärenden innan lagen trätt i kraft överklagas en förvaltningsdomstol. Enligt den nya lagen överklagas sådana beslut inom samma domstolslinje.  

53 a och 54 a §. Paragraferna gäller ändringssökande i beslut om skriftlig varning för domare eller entledigande på grund av förlorad arbetsförmåga. Eftersom bestämmelser om ändringssökande tas in i 23 kap. i domstolslagen, kan de aktuella paragraferna upphävas. De behöriga myndigheterna ändras inte i fråga om domare. Däremot ska bestämmelserna om domare också till denna del tillämpas på föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. 

I lagens övergångsbestämmelser föreskrivs att beslut i vilket Helsingfors hovrätt entledigat en föredragande vid högsta domstolen eller Helsingfors förvaltningsdomstol en föredragande vid högsta förvaltningsdomstolen innan lagen trätt i kraft får överklagas hos respektive högsta domstol. Enligt den nya lagen finns ingen sådan besvärsrätt eftersom beslut i första instans i fråga om föredragande liksom om domare fattas av respektive domstol.  

57 §. I paragrafen tas in en hänvisningsbestämmelse, enligt vilken ändring i domstolars beslut om bisysslor ska sökas i enlighet med 23 kap. 1 § i domstolslagen. I paragrafen hänvisas alltså direkt till domstolslagen, där det föreskrivs om sökande av ändring i beslut om bisysslotillstånd för domare och föredragande. 

1.14  Lagen om registret över domares bindningar och bisysslor

I sitt svar till regeringens proposition med förslag till lag om registret över domares bindningar och bisysslor samt vissa lagar som har samband med den (RP 224/2014) förutsatte riksdagen att regeringen bereder de bestämmelser som behövs för att skyldigheten att redogöra för sina bindningar ska utsträckas till nämndemän vid domstolarna.  

Riksdagens uttalande har beaktats i denna regeringsproposition och vid beredningen av det tekniska genomförandet av registret. I och med nämndemännen har antalet personer som ska antecknas registret ökat avsevärt jämfört med det som ursprungligen avsågs. Vid upprättandet av registret har det för att i tillräcklig omfattning kunna individualisera personerna och sammanjämka justitieförvaltningens informationssystem uppstått behov att som obligatorisk bakgrundsuppgift anteckna också personbeteckningen i registret. Den är dock inte en offentlig uppgift. 

1 §. Registrets ändamål och förvaltning. Enligt förslaget ska skyldigheten att redogöra för bindningar utsträckas till att också omfatta tingsrätternas nämndemän. Deras bindningar ska registreras i registret över domares bindningar och bisysslor, som förs av Rättsregistercentralen. Därför föreskrivs i paragrafen att syftet med registerföringen är att tillgodose offentligheten också för de bindningar som tingsrätternas nämndemän har. 

2 §. Anmälningsskyldighet. Enligt det som sägs ovan ska tingsrätternas nämndemän ha motsvarande skyldighet som domare och sakkunnigledamöter att anmäla uppgifter till registret. Det föreslås att om nämndemäns skyldighet att redogöra för sina bindningar föreskrivs i 5 § i tingsrättslagen, som gäller tingsrätternas nämndemän. Enligt den ska nämndemän lämna en redogörelse för sina bindningar i enlighet med 11 kap. 12 § i domstolslagen. Redogörelsen ska ges till tingsrätten. Redogörelsen får också ges i pappersform, och då ska tingsrätten se till att uppgifterna antecknas i registret. 

Laghänvisningarna i paragrafen ses också över till följd av att bestämmelserna om domares bindningar och bisysslor flyttas till domstolslagen.  

3 §. Uppgifter som ska föras in i registret. Till paragrafen fogas ett omnämnande om att också nämndemäns bindningar ska föras in i registret. Dessutom föreskrivs om behandlingen av personbeteckning. Personbeteckning behöver föras in i registret för att den registrerade ska kunna identifieras. Vid behandlingen av personuppgifter ska personuppgiftslagen (523/1999) iakttas. 

1.15  Lagen om sättande i kraft av lagen om registret över domares bindningar och bisysslor

1 §. Införande av lagen om registret över domares bindningar och bisysslor. Enligt förslaget ska lagen träda i kraft den 1 januari 2017. 

2 §. Övergångsbestämmelse. I paragrafen föreskrivs att domare som utnämnts innan registerlagen trätt i kraft är skyldiga att redovisa för bindningar sina bindningar inom ett år från ikraftträdandet. Det behövs för att uppgifterna i det register över bindningar och bisysslor som ska grundas ska hållas aktuella. Skyldigheten är inte beroende av om en redogörelse lämnats redan tidigare. 

1.16  Militära rättegångslagen

1 §. I 1 mom. ingår motsvarande bestämmelse som i gällande lag om behandlingen av militära rättegångsärenden. I 2 mom. föreskrivs om behöriga domstolar i militära rättegångsärenden. En särskild bestämmelse om dem har hittills ingått i lagen om de allmänna underrätter som handlägger militära rättegångsärenden (327/1983), vilken kan upphävas som onödig (57. lagförslag). Bestämmelsens innehåll behålls oförändrat. 

11 §. I paragrafen föreskrivs om antalet militära ledamöter. 1—3 mom. motsvarar gällande lag. Som konstateras i den allmänna motiveringen, bör grundlagsutskottets ställningstaganden enligt vilka de allmänna utnämningsgrunderna enligt 125 § i grundlagen ska tillämpas på domare i bisyssla också anses gälla militära ledamöter. De militära ledamöterna tjänstgör i försvarsmakten eller gränsbevakningsväsendet. De allmänna utnämningsgrunderna i grundlagen gäller också annars dem som tjänstemän (36—37 § i lagen om försvarsmakten, 551/2007). Grundlagsutskottets åsikt föranleder alltså inga ändringar till den delen. 

I 4 mom. tas in motsvarande bestämmelse som för andra sakkunnigledamöter, enligt vilken militära ledamöter utnämns högst fram till att de uppnår den avgångsålder på 68 år som föreskrivs för domare.  

12 §. I 1 mom. tas in en hänvisning till bestämmelserna om sakkunnigledamöter i 17 kap. i domstolslagen. I fråga om militära ledamöter gäller alltså det som föreskrivs i 17 kap. 1 § i domstolslagen om sakkunnigledamöters ställning, i 2 § om deras rätt att kvarstå i uppdraget, i 18 § om deras ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet, i 17 § om skriftlig varning och avstängning från uppdraget och i 22 § om deras arvode. Militära ledamöter har alltså motsvarande rätt som domare att kvarstå i sitt uppdrag under mandatperioden. Det gäller också militära ledamöter vars grad, uppgift eller placeringsort ändras under mandatperioden. I enlighet med det som sägs i motiveringen till 17 kap. 19 § i domstolslagen kan ett förfarande med skriftlig varning eller avstängning från tjänsteutövning inledas vid en domstol bara i fall där en militär ledamot handlar i strid med sina skyldigheter som sakkunnigledamot. Om handlandet också strider mot skyldigheter som ingår i den ordinarie tjänsten kan behandlingen av fallet höra inte bara till domstolen utan också till försvarsmakten.  

Enligt 2 mom. ska militära ledamöter innan uppdraget inleds och under den tid uppdraget pågår lämna en i 11 kap. 12 § i domstolslagen avsedd redogörelse för sina bindningar. Militära ledamöter förordnas till sina uppdrag på framställning av försvarsmakten. Domstolar som behandlar militära rättegångsärenden deltar således inte i utnämningen av ledamöterna, vilket är fallet i fråga om andra sakkunnigledamöter. Därför ska militära ledamöter, till skillnad från andra sakkunnigledamöter och i likhet med domare, lämna redogörelsen till den utnämnande myndigheten. Enligt bestämmelsen ska en militär ledamot vid en tingsrätt lämna redogörelsen till hovrätten, vid Helsingfors hovrätt till högsta domstolen och vid högsta domstolen till justitieministeriet. Det motsvarar den reviderade lagstiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2015.  

Bestämmelsen i 3 mom. om avgivande av försäkran ändras så att det hänvisas till 1 kap. 7 § i domstolslagen. 

I 4 mom. hänvisas till 17 kap. 22 § i domstolslagen, där det föreskrivs om sakkunnigledamöters arvode.  

1.17  Språklagen

16 a §. Undantag från handläggningsspråket i vissa fall. I paragrafen hänvisas för närvarande till bestämmelserna om språkavdelningars arbetsspråk i tingsrättslagen. Enligt 8 kap. 4 § i domstolslagen ska sådana språkavdelningar som nämns i paragrafen kunna inrättas vid tingsrätterna utan någon specialbestämmelse. Detsamma gäller andra tvåspråkiga domstolar. Därför flyttas bestämmelsen i nuvarande 18 b § i tingsrättslagen om behandlingsspråk till denna paragraf. Enligt den är handläggningsspråket i en språkavdelning trots 13—16 § i språklagen minoritetsspråket i tingsrättens ämbetsdistrikt, om inte domstolen med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att majoritetsspråket i ämbetsdistriktet används som handläggningsspråk. Angående rätt till tolkning samt översättning av expeditioner och andra handlingar föreskrivs alltjämt i 18 § samt 20 § 1 och 2 mom. i språklagen. 

26 §. Statliga myndigheters arbetsspråk. I 1 mom. finns motsvarande bestämmelse som i gällande lag om myndigheternas arbetsspråk. I 2 mom. upphävs den hänvisning till tingsrättslagen som gäller arbetsspråket vid tingsrätters språkavdelningar, och som blivit onödig. I stället föreskrivs i momentet att arbetsspråket vid en språkavdelning som inrättats vid en tvåspråkig domstol är minoritetsspråket i domstolens ämbetsdistrikt. Bestämmelsen motsvarar i sak 18 c § i tingsrättslagen. Den gäller dock alla tvåspråkiga domstolar. 

1.18  Lagen om stämningsmän

1 §. Stämningsmän. I paragrafen finns motsvarande bestämmelser som i gällande lag om vem som är stämningsman. Ordalydelsen i 1 mom. ses över eftersom tjänstebenämningen biträdande utmätningsman ändrats till häradsutmätningsman. 

2 §. Stämningsmännens verksamhetsområde. I paragrafen föreskrivs om stämningsmännens verksamhetsområde. Bestämmelsen motsvarar i sak gällande lag. Dock ses ordalydelsen över så att den motsvarar den nuvarande utmätningsorganisationen och de förändrade tjänstebenämningarna inom utmätningen. 

4 a §. Rätt att få kontaktinformation. I paragrafen föreskrivs om stämningsmäns rätt att få de uppgifter som behövs för att verkställa en delgivning. 

Stämningsmän och andra som har rätt att verkställa delgivning ska enligt 1 mom. ha rätt att utan kostnad och trots sekretessbestämmelserna berättigade att i enskilda delgivningsärenden av myndigheter, samfund som sköter offentliga uppdrag samt inrättningar eller samfund som bedriver televerksamhet eller postförmedling få nödvändiga adress- och telefonuppgifter samt annan behövlig kontaktinformation om den person eller det samfund som delgivningen gäller, om uppgifterna behövs för att verkställa delgivningen. Till skillnad från tidigare är rätten att få information inte begränsad till enskilda delgivningar. Stämningsmän och andra som har rätt att verkställa delgivning ska alltså ha rätt att få uppgifter t.ex. om personer som vid en viss tidpunkt är i polisens förvar. Rätten att få information gäller liksom enligt gällande lag endast sådana uppgifter som enligt stämningsmannens bedömning behövs för att verkställa delgivningen.  

I 2 mom. föreskrivs att de uppgifter som avses i 1 mom. kan lämnas via teknisk anslutning eller som en datamängd. Med datamängd avses en helhet som består av flera enskilda uppgifter i anslutning till en viss sökning, som t.ex. en datahelhet som ett program plockat ur ett datasystem och som sammanställts med hjälp av på förhand definierade sökkriterier. Uppgifter som fåtts som en datamängd får inte lämnas vidare som en datamängd. Detsamma gäller uppgifter som fåtts via en teknisk anslutning. I momentet föreskrivs också att det av statens medel kan betalas ersättning för de kostnader som upprättandet och underhållet av den tekniska anslutningen medför. Avsikten är att justitieministeriet vid behov ska sluta särskilda avtal med dem som överlåter uppgifter om upprättandet av tekniska anslutningar och om ersättning för kostnaderna för dem. 

I 3 mom. föreskrivs om rätten för stämningsmän och dem som har rätt att verkställa delgivning att trots sekretessbestämmelserna på begäran av teleföretag, sammanslutningsabonnenter och dem som bedriver postverksamhet få kontaktuppgifter som är hemliga eller skyddade med överlåtelseförbud. Sådana uppgifter fås endast i enskilda delgivningsärenden och endast om det anses nödvändigt för att verkställa delgivningen. Den som verkställer delgivningen ska bedöma nödvändigheten i varje enskilt fall. Hittills har polisen haft motsvarande rätt att få uppgifter enligt 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen (872/2011).  

5 §. Handräckning. I paragrafen föreskrivs om stämningsmäns rätt att få handräckning av polisen för att verkställa delgivningsuppdrag. För att förtydliga rättsläget nämns i lagen uttryckligen de situationer då stämningsmän har rätt att få handräckning. Handräckning kan också ges i form av husrannsakan. 

Enligt 1 punkten kan handräckning ges när det kan antas att stämningsmannens arbetssäkerhet är hotad. Enligt 2 punkten har stämningsmän rätt att få handräckning när en person vägrar att identifiera sig när stämningsmannen verkställer ett delgivningsuppdrag.  

Enligt 3 punkten har stämningsmän också rätt att få handräckning när en svarande i brottmål undviker delgivning på en hemfridsskyddad eller någon annan plats. Då kan stämningsmannen få handräckning av polisen i form av husrannsakan. Enligt 8 kap. 3 § 1 mom. i tvångsmedelslagen som gäller husrannsakan får allmän husrannsakan företas bl.a. för att få tag på en person som ska instämmas som svarande i brottmål. Svarande i brottmål får inte stämmas genom sådan delgivning som nämns i 11 kap. 7 § i rättegångsbalken, och har alltså möjlighet att fördröja behandlingen av ärendet genom att hålla sig undan stämningsmannen. Det är ändamålsenligt att stämningsmän, vilkas huvudsakliga tjänsteuppgift delgivningar är, i så stor utsträckning som möjligt också sköter om att få tag på och stämma svarande i brottmål i stället för polisen. En stämningsman som lokaliserat en flyende svarande till en viss adress kan vid behov begära att polisen öppnar eller tar bort en dörr eller något annat hinder så att delgivningen kan verkställas. Tydligare bestämmelser om handräckning kan också leda till att färre försöker undvika stämningsmännen, eftersom man på det sättet inte längre kan fördröja behandlingen av ärendet i någon betydande mån.  

Enligt 4 punkten ska stämningsmän ha rätt att få handräckning också när det annars är nödvändigt för verkställandet av delgivningsuppdraget. Nödvändigheten ska bedömas av den stämningsman som utför uppdraget.  

6 §. Andra som har rätt att verkställa delgivning. I 1 mom. ingår en bestämmelse som i huvudsak motsvarar gällande lag om andra som har rätt att verkställa delgivning. 1 punkten ses över eftersom notarius publicus inte längre på tjänstens vägnar ska ha rätt att verkställa delgivning. Att verkställa delgivningar hör inte till de huvudsakliga uppgifterna för notarius publicus, vilket bl.a. bevittnande av underskrifter och olika slags kopior av handlingar gör. Då rätten att verkställa delgivningar stryks, förtydligas kompetensfördelningen mellan tingsrätten och notarius publicus. Enligt 5 § 3 mom. i statsrådets förordning om domstolspraktik kan tingsnotarier verkställa delgivningar i tingsrätten utan särskilt förordnande. För tydlighetens skull föreslås det att tingsnotarier också läggs till i förteckningen på personer som har rätt att verkställa delgivningar på tjänstens vägnar. 

2 punkten ses över till följd av ändringar i utmätningsorganisationen och i tjänstebenämningarna inom utmätningen.  

I momentet tas in en ny 5 punkt, som gäller delgivningar vid finska beskickningar. Enligt den punkten får utrikesministeriet befullmäktiga en honorärkonsul eller en person som arbetar vid beskickningen att sköta delgivningar vid beskickningen. Ett befullmäktigande får alltså utom till en honorärkonsul också ges till en person som är anställd vid beskickningen i arbets- eller tjänsteförhållande. Förslaget motsvarar rådande praxis.  

1.19  Fastighetsbildningslagen

243 §. I paragrafen föreskrivs om domföra sammansättningar vid jorddomstolen. Enligt den är jorddomstolen domför i en sammansättning med en lagfaren ledamot som ordförande, en jordrättsingenjör samt två nämndemän. Sammansättningen kan kompletteras med ytterligare en lagfaren ledamot, vilket motsvarar den bestämmelse som föreslås bli införd i 2 kap. 11 § i rättegångsbalken. Jorddomstolens sammansättning kan dock också kompletteras med en jordrättsingenjör, men däremot inte med en nämndeman såsom tingsrättens sammansättning med nämndemän i brottmål. Denna bestämmelse tas in i fastighetsbildningslagen. Till grunderna för att förstärka sammansättningen fogas dock ärendets art, vilket motsvarar den bestämmelse som föreslås ingå i rättegångsbalken.  

Enligt det gällande 1 mom. andra meningen är jorddomstolen domför trots att en av nämndemännen fått förhinder efter att huvudförhandlingen inletts. Det är befogat att jorddomstolen förblir domför också om en lagfaren ledamot eller en jordrättsingenjör fått förhinder. I 1 mom. tas in en bestämmelse som motsvarar den som föreslås ingå i 2 kap. 12 § i rättegångsbalken. Jorddomstolen avgör mål och ärenden vid huvudförhandling i en kollegial sammansättning eller i skriftligt förfarande med en lagfaren domare. Jorddomstolen kan också förrätta syn.  

I 1 mom. föreskrivs att jorddomstolen förblir domför trots att en ledamot i en kollegial sammansättning fått förhinder efter att huvudförhandlingen eller synen inletts. I sammansättningen ska dock alltid ingå en lagfaren ledamot. Jorddomstolen är dessutom domför med minst en nämndeman. Det är exceptionellt med förhinder. Om förhinder dock uppkommer ligger det i parternas intresse att förhinder för en ledamot i sammansättningen inte medför merkostnader eller dröjsmål i behandlingen av målet eller ärendet.  

1.20  Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt

37 §. Behandling av ärenden som gäller fastställelse av beslut och återlämnande av barn. I paragrafen föreskrivs det om behandling av ansökan om fastställelse av beslut eller om återlämnande av barn. Enligt 3 mom. kan domstolen vid behov sammanträda också någon annanstans än på en ort som hör till dess domkrets. Denna särskilda bestämmelse kan upphävas som onödig eftersom det föreslås att allmänna bestämmelser med samma innehåll tas med i 2 kap. 4 § 2 mom. i domstolslagen när det gäller tingsrätter och i 3 kap. 6 § 2 mom. i den lagen när det gäller hovrätter. 

1.21  Lagförslag 21—55

I de andra ändringslagarna som bifogas denna proposition (lagförslag 21—55) föreslås ändringar i hänvisningsbestämmelser till följd av strukturella ändringar i lagstiftningen om domare och domstolar. Ändringarna är uteslutande av teknisk natur. Därtill har det gjorts vissa språkliga ändringar i den svenska texten. 

1.22  Lagförslag 56—57

Lagen angående tillämpning med avseende å kvinna av vissa stadganden om jäv för domare och fullmäktig samt lagen om de allmänna underrätter som handlägger militära rättegångsärenden kan upphävs som onödiga. 

4.1  Allmänt

Propositionen hänger nära samman med 3, 21 och 98—103 § i grundlagen som gäller domstolsväsendet och rättssäkerheten. Propositionen syftar till att samla bestämmelserna om domstolar och domare samt komplettera bestämmelserna på lagnivå till vissa delar. Bestämmelserna om domstolsväsendet lyfts i sin helhet upp på lagnivå så att främst bestämmelserna om de regionala domstolarnas domkretsar kvarstår på förordningsnivå i enlighet med grunder som anges i lag. Bestämmelser på lagnivå bidrar till att trygga domstolarnas oberoende. 

De föreslagna bestämmelserna motsvarar till stora delar gällande lagstiftning och propositionen innehåller inga betydande förändringar i sak i fråga om domstolsväsendet som helhet. T.ex. föreslås det att bestämmelserna i lagen om utnämning av domare, som stiftades med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 13/1999 rd), flyttas till den nya domstolslagen nästan som sådana. De nuvarande bestämmelserna på lagnivå, som delvis är bristfälliga, kompletteras bl.a. med nya bestämmelser om domstolarnas ledning, t.ex. om fördelningen av mål och ärenden till domarna.  

4.2  Tidsbestämda uppgifter

Enligt propositionen ska chefsdomare utnämnas till sina tjänster för en sju års mandatperiod. Bestämmelsen är betydande med tanke på grundlagens bestämmelser om den dömande maktens oberoende och domarnas rätt att kvarstå i tjänsten. I och för sig kan man peka på godtagbara grunder för att göra uppdragen som chefsdomare tidsbestämda med tanke på att det blir allt mer krävande att leda en domstol. Inga motsvarande bestämmelser föreslås i fråga om högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens presidenter. De högsta domstolarna skiljer sig från de andra domstolarna i fråga om uppgifter och ställning på ett sätt som motiverar att uppgifterna som president för dem är ordinarie.  

Inom domstolsväsendet är huvudprincipen att domartjänsterna ska vara ordinarie. I vissa fall kan en domartjänst dock vara tidsbestämd och i tidigare tolkningspraxis som gäller 103 § i grundlagen har inga absoluta hinder ställts upp för att domartjänster i begränsad omfattning är tidsbestämda. Rätten att kvarstå i tjänsten gäller domare under den tid för vilken de utnämnts till sina tjänster (se RP 1/1998 rd, s. 159—160 samt t.ex. GrUU 2/2006 rd, s. 3/II och GrUU 26/2009 rd, s. 2/I). Den som ska utnämnas till en tidsbestämd domartjänst har vanligen en ordinarie domartjänst från tidigare. I annat fall tryggas chefsdomares ställning enligt förslaget så att han eller hon får rätt att bli utnämnd till en ordinarie domartjänst sedan mandattiden löpt ut. Inte heller med tanke på domstolarnas oberoende enligt 3 § 3 mom. i grundlagen förefaller tidsbestämda uppgifter som chefsdomare vara problematiska, i synnerhet med beaktande av den föreslagna mandatperiodens längd samt chefsdomarnas rätt att fortsätta tjänstgöra som domare. I tolkningspraxis som gäller artikel 6 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter har utnämning av domare för viss tid inte i sig ansetts problematiskt med tanke på domstolarnas oavhängighet eller opartiskhet, om domarna under den tiden är oavsättliga. I tolkningspraxis har heller inga hinder ställts upp för tidsbestämda uppgifter som chefsdomare. 

Med tanke på domarnas oberoende kan kortvariga domarutnämningar och föredragandes tjänstgöring som domare vara problematiska. I rättspraxis i anslutning till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter förutsätts vanligen att tidsbestämda domarutnämningar sker för så lång tid att inga tvivel om domarnas oberoende kan uppstå. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 2/2006) om en proposition med förslag till ändring av lagen om förvaltningsdomstolarna ansett att det inte är helt oproblematiskt i förhållande till grundlagen om domare förordnas för en viss föredragning, även om de föreslagna bestämmelserna inte i sig står i strid med grundlagen. I propositionen föreslås att man frångår det nuvarande systemet enligt hovrättslagen och lagen om försäkringsdomstolen, att föredragande vid domstolen under vissa förutsättningarna kan vara ledamot i domstolens beslutssammansättning. I stället föreslås ett nytt system för utbildning av domare, där det i utbildningssyfte kan utses assessorer för en tre års mandattid vid de kollegiala domstolarna, med undantag för de högsta domstolarna. Assessorernas ställning är mindre problematisk med tanke på domarnas oberoende än föredragandenas. I propositionen föreslås också att domare ska kunna utnämnas till tidsbestämda tjänsteförhållanden för behandlingen av enskilda ärenden endast i undantagsfall om det finns ett tvingande behov för att trygga en pågående rättegång. Med den avgränsningen står ställningen för en sådan domare som utnämnts för behandlingen av ett enskilt ärende inte i strid med kraven på domarnas oavsättlighet och domstolarnas oberoende i grundlagen och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 

4.3  Specificering av domartjänster i statsbudgeten

I propositionen föreslås att man upphör att specificera domartjänster i statsbudgeten. Enligt den gällande statstjänstemannalagen förutsätter inrättande och indragning av domartjänster samt ändring av deras tjänstebenämningar att riksdagen godkänner åtgärderna i budgetbehandlingen. Att enskilda domartjänster specificeras har ganska liten betydelse för riksdagens styrningsmakt och för att garantera domstolarna tillräckliga resurser, eftersom tjänsterna inte specificeras domstolsvis i budgeten. Riksdagens makt att styra domstolsväsendets strukturer bygger framför allt på lagstiftningen om organiseringen av domstolarna. Grundlagsutskottet har konstaterat att specifikationen av enskilda tjänster allmänt taget minskat i betydelse som styrmedel för riksdagen och ansett att det inte fanns några statsförfattningsrättsliga hinder för att avskaffa specifikationsskyldigheten i fråga om ledande tjänster vid ministerier och den förvaltning som är underställd dem (GrUU 19/2011 rd, s. 3). Specifikationen av domartjänster har ingen betydelse för domarnas rätt att kvarstå i tjänsten och att den avskaffas kan inte heller därför anses problematiskt ur ett statsförfattningsrättsligt perspektiv. 

4.4  Domares ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet

I propositionen föreslås att om domarnas ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet ska föreskrivas i lag tydligare än hittills. Vidare ska domare till skillnad från nuläget vid omstruktureringar ha rätt att i första hand utnämnas till domartjänster. I 103 § i grundlagen förutsätts inte att en domare ska förflyttas till en annan domartjänst vid omstrukturering av domstolsväsendet, utan det tillåts uttryckligen att domare i sådana situationer förflyttas till någon annan tjänst utan samtycke (RP 1/1998 rd, s. 160/II). Propositionen kan alltså anses överträffa grundlagens krav på domares ställning vid omstrukturering av domstolsväsendet.  

Den gällande bestämmelsen, enligt vilken ordinarie domare vid omstrukturering av domstolsväsendet entledigas av den utnämnande myndigheten dvs. republikens president, kan anses problematisk med tanke på 103 § i grundlagen. Det missförhållandet undanröjs genom att högsta förvaltningsdomstolen enligt förslaget ska besluta om entledigande och behandla ärendet som ett rättskipningsärende.  

4.5  Avstängning av domare från tjänsteutövning

Bestämmelserna om avstängning av domare från tjänsteutövning ses över både i fråga om beslutsfattandet i första instans och om ändringssökande. Syftet med ändringen är å ena sidan att trygga parternas rätt till en rättvis rättegång, å andra sidan att garantera domarnas rätt att kvarstå i tjänsten. Rättssäkerheten förutsätter att beslut om avstängning av domare från tjänsteutövning vid behov kan fattas snabbt, i synnerhet om man misstänker att en domare förlorat sin arbetsförmåga. Det tryggas genom att beslut i första instans fattas av arbetsgivardomstolen i förvaltningsförfarande. Ändring i beslut i första instans kan på det sätt som domarnas rätt att kvarstå i tjänsten förutsätter sökas hos en högre domstol, och i de högsta domstolarnas beslut hos plenum. Ärendet ska behandlas som ett rättskipningsärende hos besvärsinstansen. Bestämmelserna motsvarar grundlagsutskottets ställningstagande, enligt vilket domarnas oberoende och den rätt att kvarstå i tjänsten som utgör en garanti för det förutsätter att ingrepp i dem endast kan göra genom rättskipningsbeslut av en domstol eller i sista hand genom en domstols beslut med anledning av besvär (GrUU 36/2008 rd). 

4.6  Domstolarnas sakkunnigledamöter

Av de s.k. intresseledamöter i försäkringsdomstolen och arbetsdomstolen som förordnas på framställning av arbetsmarknadsorganisationerna och vissa andra instanser förutsätts enligt de föreslagna bestämmelserna att de uppfyller de allmänna utnämningsgrunderna för tjänster enligt 125 § i grundlagen. Det motsvarar grundlagsutskottets ställningstagande om att de allmänna utnämningsgrunderna ska tillämpas också på domare i bisyssla och domstolarnas sakkunnigledamöter (GrUU 53/2014 rd, s. 4). Samma krav gäller också andra sakkunnigledamöter som ingår i olika domstolars beslutssammansättningar, trots att inga uttryckliga bestämmelser om det föreslås. Till dessa delar gör domstolarna motiverade framställningar om förordnandet av sakkunnigledamöter utifrån ansökningar, och de ska på tjänstens vägnar beakta de allmänna utnämningsgrunderna för tjänster. Nämndemännens ställning avviker från ställningen för övriga ledamöter som ingår i domstolarnas beslutssammansättningar eftersom de har ett förtroendeuppdrag till vilket de väljs av kommunfullmäktige. De allmänna utnämningsgrunderna för tjänster omfattar inte sådana förtroendeuppdrag. 

I propositionen har i fråga om förfarandet då försäkringsdomstolens och arbetsdomstolens intresseledamöter utnämns beaktats 124 § i grundlagen om anförtroende av offentliga förvaltningsuppgifter till andra än myndigheter (se GrUU 53/2014 rd, s. 5). På de aktörer som lägger fram förslag till kandidater tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de sköter detta uppdrag.  

Enligt regeringens uppfattning kan propositionen av de skäl som anförs ovan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.