5.1
Handlingsalternativen och deras konsekvenser
5.1.1
Otillåten och tillåten verksamhet enligt Estonialagen
Ur Finlands synvinkel är det viktigt att vid behov kunna delta i de undersökningsåtgärder som gäller vraket efter M/S Estonia, som ligger inom Finlands ekonomiska zon, vilka i huvudsak utförs av Estland och Sverige. De planerade preliminära undersökningarna med anslutande utredningsåtgärder och en eventuell ny utredning, som de förstnämnda kan ge anledning till, kan innebära störande av den gravfrid som avses i 3 § i Estonialagen. De är dock inte sådana tillåtna myndighetsåtgärder som avses i 4 §. Således är det mer ändamålsenligt att komplettera bestämmelserna om tillåtna myndighetsåtgärder i lagen än att enbart tolka de nuvarande bestämmelserna som tillräckliga för utförandet av de aktuella undersökningsåtgärderna.
Det kan vara möjligt att avgränsa eller precisera undersöknings- och utredningsåtgärderna till exempel i fråga om vilka slags åtgärder och vilka redskap (organoleptiska observationer, fotografering, provtagning, olika mätningsåtgärder, åtgärder som styrs från ett ytfartyg, användning av dykare) samt vilka platser (havsbotten, utanför och inne i vraket) det är fråga om.
Det förefaller dock vara varken behövligt eller ändamålsenligt att mer detaljerat precisera undersökningsåtgärderna på lagnivå i fråga om åtgärdernas karaktär, redskapen eller platserna för utförande av dem. Det är i vilket fall som helst fråga om behövliga undersöknings- och utredningsåtgärder med tanke på revornas betydelse för fartygets förlisning. Undersökningsåtgärderna ska vara förenliga med proportionalitetsprincipen och respektera gravfriden. Proportionalitetsprincipen framgår av kriteriet för den föreslagna bestämmelsens behövlighet. Kravet på respekt för gravfriden framgår tydligt av 1 och 3 § i Estonialagen samt av den överenskommelse som ligger till grund för regleringen.
Vid undersöknings- och utredningsåtgärderna kan det bli aktuellt att utnyttja utrustning och personal från den privata sektorn. Enligt 11 § 1 mom. i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser (525/2011) kan Olycksutredningscentralen som hjälp vid säkerhetsutredningar anlita utomstående experter. Enligt första meningen i 15 § i den lagen tillämpas i uppdrag enligt denna lag bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på experterna vid Olycksutredningscentralen och på de företrädare för en annan stat som avses i 12 § i den lagen. Enligt 24 § i den lagen kan Olycksutredningscentralen eller utredningskommissionen i frågor som kräver särskild expertis beställa utredningar av andra myndigheter eller av enskilda aktörer eller begära utlåtande av dem i särskilda frågor.
Med beaktande av bestämmelserna om olycksutredning och det faktum att en eventuell assistent eller expert arbetar under myndighetens ledning och tillsyn har det inte ansetts nödvändigt att i Estonialagen ta in särskilda bestämmelser om en sådan person.
5.1.2
Giltigheten av de utvidgade bestämmelserna om tillåtna åtgärder
På det sätt som konstateras ovan är det befogat att komplettera bestämmelserna om tillåtna myndighetsåtgärder i Estonialagen. Vid beredningen har karaktären av den nya kompletterande regleringen om tillåtna åtgärder bedömts med tanke på huruvida den bör föreskrivas som ett permanent undantag eller ett tidsbegränsat undantag som gäller de preliminära undersökningsåtgärder som de nya iakttagelserna har ansetts ge anledning till, samt den helhet av undersöknings- och utredningsåtgärder som eventuella fortsatta åtgärder utgör.
I Sveriges aktuella lagförslag i frågan, som beskrivs i avsnitt 5.2, har utgångspunkten varit att den nya undantagsgrunden som tas in i den kompletterande regleringen är i samma ställning som de övriga undantagsgrunderna i den svenska Estonialagen, dvs. att den inte ska vara begränsad till sin giltighetstid. Det är inte nödvändigt att Finlands och Sveriges lagstiftning till denna del har samma innehåll. Redan för närvarande skiljer sig bestämmelserna från varandra i flera avseenden. Estland anser att undersökningsåtgärderna inte kräver att lagstiftningen över huvud taget ändras.
Frågan om det faktiska behovet när det gäller giltigheten för den kompletterade regleringen anknyter till huruvida de behövliga undersökningsåtgärderna kan utföras inom en viss tid som rimligen kan uppskattas, eller om det är omöjligt att i tillräcklig omfattning förutse tiden. Enligt de uppgifter som fåtts kommer det sannolikt att ta några veckor att genomföra de preliminära undersökningsåtgärderna i juli 2021. OJK och SHK har för avsikt att genomföra följande undersökningsåtgärder vid vraket i början av nästa år. Om det framkommer skäl att inleda en olycksutredning, har detta ansetts förutsätta en utredningstid på eventuellt cirka två år. Inom denna tid kan också en tillräcklig granskning av fartygets skrov utföras med tanke på andra motsvarande revor. Det kan således för det första anses att den tid som krävs för de undersökningsåtgärder som krävs för att uppfylla det uppkomna utredningsbehovet kan förutses och uppskattas i tillräcklig omfattning, och för det andra kan det anses att sådana åtgärder kan utföras före utgången av 2024.
Överenskommelsen innehåller inga entydiga bestämmelser om sådana frågor om undersökningsåtgärder. En bedömning av betydelsen av de observerade revorna i fartygets skrov skulle uppenbarligen dock ha omfattats av tidigare utförda undersökningar av fartyget. De ytterligare undersökningar som grundar sig på de aktuella konkreta fynden kan därför till sin karaktär anses komplettera den tidigare utredningen.
Ovan har det också ansetts att de nu aktuella ytterligare undersökningsåtgärder som myndigheterna för olycksutredning har föreslagit inte ska betraktas som handlingar som enligt överenskommelsen avses vara straffbara, utan de kan genomföras inom ramen för den gällande överenskommelsen, förutsatt att offrens sista viloplats respekteras på ett tillbörligt sätt vid undersökningsåtgärderna.
I propositionen har man således kommit fram till att det är ändamålsenligt att införa kompletterande reglering för den tidsperiod under vilken de undersökningar som anses nödvändiga kan utföras på ett ändamålsenligt och tillräckligt täckande sätt. Detta är också väl förenligt med det grundläggande syftet med Estoniaöverenskommelsen, dvs. att skydda gravfriden.
5.1.3
Den finska straffrättens regionala behörighet
På det sätt som beskrivs i avsnitt 2.4 bestäms den regionala behörigheten för finsk straffrätt enligt de allmänna bestämmelserna om detta i 1 kap. i strafflagen. Finsk straffrätt är behörig i fråga om straffbara överträdelser av bestämmelserna i Estonialagen när brottet i fall som avses i första meningen i 10 § i det kapitlet begås från ett finländskt fartyg eller när gärningsmannen är finsk medborgare eller en person som kan jämställas med en finsk medborgare.
Vid tidpunkten för stiftandet av Estonialagen utgick bestämmelserna i 1 kap. i den dåvarande strafflagen från en mer omfattande behörighet än detta, vilket också framgår av lagberedningshandlingarna för Estonialagen. Med beaktande av detta har också i denna beredning övervägts alternativ och möjligheter att utvidga Finlands behörighet i fråga om straffbart brott mot Estonialagen.
En utvidgning av behörigheten kan då bedömas så att den oberoende av nationalitet gäller alla som bryter mot gravfriden (behörighet som liknar universalprincipen). Alternativet att behörigheten utöver den nuvarande behörigheten skulle utsträckas till medborgare i andra avtalsslutande stater och till brott som begås från fartyg som för deras flagg kan också bedömas.
Som det konstateras i avsnitt 2.1 innehåller Estoniaöverenskommelsen inga bestämmelser om regional straffrättslig behörighet. Utifrån beredningen ska det anses att även om en stat i sig kan föreskriva om sin behörighet på det sätt som den önskar, innebär detta ännu inte att staten med detta som grund också effektivt kan utöva sådan domsrätt och i synnerhet verkställande makt i de fall då gärningsmannen inte har varit medborgare i den staten eller staten i fråga inte har någon annan i internationell rätt erkänd grund för att utöva domsrätt och verkställande makt. Att fartygets vrak ligger inom Finlands ekonomiska zon utgör ingen grund för en sådan anknytning. Detsamma gäller att också finska medborgare omkom i storolyckan och att gravfriden på detta sätt gäller Finland. Det är alltså mycket osäkert om Finland genom sina egna lagstiftningsåtgärder på ett internationellt erkänt sätt skulle kunna inrätta en sådan effektiv behörighet som den universella behörigheten i förhållande till brott mot gravfriden för M/S Estonia.
Dessutom kan alltså bedömas alternativet att föreskriva om Finlands straffrättsliga behörighet så att den utöver den behörighet som framgår av 1 kap. i den gällande strafflagen också omfattar brott som begås av medborgare i andra avtalsslutande stater och med dem jämförbara personer samt från fartyg som för de avtalsslutande staternas flagg. De stater som förbundit sig till överenskommelsen och dess kriminaliseringsskyldigheter kan samtidigt anses ha godkänt utövandet av behörigheten i förhållande till sina medborgare. När man tänker på detta sätt bör man också på motsvarande sätt godkänna de övriga avtalsslutande parternas behörighet i förhållande till finska medborgare. Dessutom innehåller artikel 5 i överenskommelsen på det sätt som konstateras i avsnitt 2.1 en skyldighet att informera andra avtalsslutande stater. Det kan därför anses vara mycket tveksamt om överenskommelsen, i avsaknad av relevanta bestämmelser, skulle tillåta en sådan tolkning av den inbördes behörigheten. Det kan inte heller framföras något tungt vägande behov för en sådan behörighet.
Således har i propositionen inte tagits in några förslag till bestämmelser om Finlands straffrättsliga behörighet.
5.2
Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet
Sverige
I Sverige stiftades en speciallag med stöd av Estoniaöverenskommelsen, lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia.
Enligt 2 § i den lagen får dykning och annan undervattensverksamhet inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom det område som anges i lagens 1 §. Förbudet gäller dock inte verksamhet som avser att täcka över eller skydda vraket eller att förhindra förorening av den marina miljön från vraket, om verksamheten bedrivs av en myndighet i Estland, Finland eller Sverige eller på uppdrag av en sådan myndighet.
I förarbetena till bestämmelsen konstateras att utgångspunkten för regleringen bör vara att i princip all undervattensverksamhet i det skyddade området stör gravfriden där. Därför förutsätts det inte i bestämmelsen att det i enskilda fall utreds om gravfriden har störts. Förutom åtgärderna som gäller att täcka över vraket och skydda den marina miljön var det motiverat att också tillåta åtgärder för att skydda vraket, exempelvis kunde installation av någon form av övervakningsutrustning komma att behövas.
I 5 § föreskrivs att för brott mot lagen döms i svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § i brottsbalken, som gäller straffrättens tillämpningsområde, inte är tillämpliga. I förarbetena konstateras att vem som helst som stör gravfriden ska kunna dömas i en svensk domstol. Enligt internationell rätt är det förbjudet för en stat att rikta åtgärder mot främmande staters fartyg på det fria havet. Med beaktande av bestämmelserna i internationell rätt kan ett rättsligt förfarande vara svårt, om inte det utländska fartyget anlöper en svensk hamn eller kommer in på Sveriges inre vatten.
För att möjliggöra en utredning av de nya iakttagelserna inleddes i Sverige ett lagstiftningsprojekt för ändring av Estonialagen. Enligt regeringspropositionen Utvidgade möjligheter att utreda förlisningen av passagerarfartyget Estonia, proposition 2020/21:165, kompletteras 2 § i Estonialagen så att där utöver de nuvarande åtgärderna för tillåtna ändamål nämns verksamhet som avser att utreda förlisningen. Den föreslagna lagstiftningsändringen avses träda i kraft den 1 juli 2021.
Den svenska åklagarmyndigheten väckte mot de två svenska medborgare som ingick i det kamerateam som nämns i avsnitt 1.1 åtal för brott mot Estonialagen vid tingsrätten i Göteborg. Den enligt Estonialagen förbjudna undervattensverksamheten hade enligt åtalet utgjorts av att filmteamet från en för ändamålet chartrad båt hade lagt ut en kabelförsedd dykrobot och filmat vraket under vattnet. De åtalade hade haft viktiga roller vid genomförandet av undervattensverksamheten i fråga. Tingsrätten ansåg i sin dom av den 8 februari 2021 att de objektiva förutsättningarna för straffrättsligt ansvar var uppfyllda. Tingsrätten ansåg dock att gärningen hade begåtts från ett tyskt fartyg och således från Tysklands territorium. Tyskland har inte anslutit sig till överenskommelsen. Bestämmelsen om territoriell behörighet för svensk straffrätt i 5 § i Estonialagen strider mot de internationella rättsprinciperna och kunde inte tillämpas. Åtalet förkastades. Åklagaren har överklagat domen.
Danmark
Danmark anslöt sig till Estoniaöverenskommelsen 1999 och då stiftades i Danmark en speciallag om detta, lov om beskyttelse af gravfreden ved vraget efter passagerskibet ”M/S Estonia”, lov nr 823 af 25/11/1998.
Enligt 2 § 1 mom. i den lagen är dykning och annan undervattensverksamhet förbjuden inom det område som nämns i 1 § 2 mom. Enligt 2 § 2 mom. gäller förbudet i 1 mom. dock inte verksamhet som en myndighet i Estland, Finland eller Sverige leder i avsikt att täcka vraket eller för att förhindra förorening av den marina miljön från vraket.
Beskrivningen av den förbjudna verksamheten motsvarar i hög grad den beskrivna regleringen i Sveriges lag. I de danska bestämmelserna tillåts dock inte undervattensverksamhet som syftar till att skydda vraket. För att vara tillåtna ska åtgärderna ledas av myndigheter i Estland, Finland eller Sverige. Danmark är alltså inte själv en av dessa stater. Bestämmelsen motsvarar till denna del den svenska regleringen. I 3 § föreskrivs om hot om böter eller fängelse i högst sex månader för uppsåtlig överträdelse av förbudet i 2 § 1 mom.
I förarbetena konstateras att gravfridsöverenskommelsen inte innehåller några bestämmelser om makt att utkräva straff (straffemyndighed) och att avtalet således inte kan anses medföra särskilda skyldigheter för de avtalsslutande parterna att utöva dömande makt på det fria havet. Skyldigheten att informera de andra avtalsslutande parterna innebär att flaggstaten har möjlighet att väcka åtal i fråga om fartyg som för dess flagg. Det var därför inte motiverat att föreskriva om Danmarks domsrätt för verkställigheten av överenskommelsen.
Estland
I Estland stiftades ingen speciallag om gravfriden för M/S Estonia med stöd av Estoniaöverenskommelsen. I samband med att överenskommelsen ingicks 1995 kompletterades dock 199 § om gravskändning i Estlands strafflag.
Enligt 149 § i Estlands strafflag från 2002 är det straffbart att kränka en avlidens minne. Enligt 1 mom. ska för störande av begravning eller någon annan minnesstund, för vanvård av grav, någon annan plats som är avsedd som sista viloplats eller för kränkning av en avliden persons minnesmärke och för stöld av föremål från en sådan plats dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Estland anser inte att de planerade undersökningsåtgärderna kräver några lagstiftningsåtgärder.
Förenade kungariket
När Förenade kungariket anslöt sig till Estoniaöverenskommelsen 1999 utfärdade landet en bestämmelse om skydd av vrak (The Protection of Wrecks (M/S Estonia) Order 1999).
Enligt 3 § 1 stycket i föreskriften är följande åtgärder förbjudna liksom att få någon annan att utföra dem samt att tillåta dem inom det skyddade området:
a) manipulera, skada eller avlägsna någon del av ett fartygsvrak på eller i havsbottnen eller något föremål eller någon kropp som befinner sig i ett sådant vrak eller tidigare har befunnit sig ombord på fartyget,
b) genomföra dyk- eller räddningsinsatser som syftar till att undersöka ett vrak eller lösgöra något föremål eller en kropp från vraket eller havsbottnen, eller
c) använda utrustning konstruerad eller anpassad för någon som helst dyk- eller räddningsinsats.
Den som bryter mot bestämmelserna i första stycket föreläggs eller döms till böter. När Förenade kungariket anslöt sig till överenskommelsen gjorde landet en reservation mot artikel 4.2 i överenskommelsen, där det förutsätts att fängelsestraff kan dömas ut för brott mot gravfriden.