1.1  Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt

1 kap. Allmänna stadganden

1 §.Vårdnad om barn. I 1 § definieras innehållet i och syftet med vårdnaden. På så sätt definierar den tillsammans med 4 § vårdnadshavarens uppgifter. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande paragrafen. Det föreslås dock att 1 och 2 mom. kompletteras.  

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilket ett av målen för vårdnaden är att vårda också andra relationer som är viktiga för barnet utöver kontakterna mellan barnet och föräldrarna. Sådana för barnet viktiga relationer kan t.ex. vara relationen med syskon eller far- eller morföräldrar. Det kan också finnas en viktig relation mellan barnet och en sådan person som antingen ensam eller vid sidan av en förälder sörjt för barnets vård och uppfostran så att det mellan personen och barnet har uppstått ett förhållande som kan jämföras med förhållandet mellan ett barn och en förälder. Bestämmelsen omfattar också barnets faktiska syskon, dvs. de andra barn med vilka barnet vuxit upp och med vilka barnet har ett nära förhållande som motsvarar ett syskonförhållande. 

Den föreslagna bestämmelsen avses för det första omfatta alla sådana mänskliga relationer som de facto utvecklats till speciellt nära och betydelsefulla för barnet. Relationerna med vissa nära släktingar, i synnerhet syskon och far- och morföräldrar, kan dock även allmänt sett anses viktiga för barn. Föräldrarna eller andra vårdnadshavare ska därför försöka sträva efter att barnet har möjlighet att lära känna sina syskon och far- och morföräldrar, även om barnet ännu inte har kunnat etablera en fast relation med dem.  

Hur viktiga relationerna är ska bedömas ur barnets synvinkel. I synnerhet när det gäller litet äldre barn är det av väsentlig betydelse vilka relationer barnet självt anser vara viktiga. 

En förutsättning för att det mål som uppställts i bestämmelsen ska uppnås kan i praktiken vara att man ser till att barnet får bekanta sig med sina far- eller morföräldrar och träffa dem eller hålla kontakt med dem på något annat sätt. Sättet att hålla kontakt och frekvensen beror på vad som i varje enskilt fall med beaktande av omständigheterna kan anses vara förenligt med barnets bästa. Också barnets åsikt och önskemål i fråga om kontakten ska beaktas.  

I särskilda situationer kan barnets bästa dock kräva att kontakten mellan barnet och en person som blivit viktig för barnet inte längre upprätthålls. Om kontakten skulle vara skadlig för barnet, kan den trots bestämmelsen brytas. Ett exempel på en sådan situation är att en person som står barnet nära har gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av barn eller våld mot barn.  

Enligt 10 § 1 mom. i lagförslaget ska ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt avgöras så att särskilt avseende fästs vid hur de i 1 § angivna målen för vårdnaden bäst kan uppnås i framtiden. När avgörande träffas ska det således som en del av helhetsprövningen bedömas vilka arrangemang för vårdnad, boende och umgängesrätt som bäst kan antas trygga positiva och nära människokontakter i synnerhet mellan barnet och föräldrarna men också mellan barnet och andra för barnet viktiga personer. Om det senare kommer fram att avgörandet inte tryggar fortsatta relationer med personer som står barnet nära, kan det ge anledning att ändra beslutet med stöd av 12 §. 

I 2 mom. föreslås det en ny bestämmelse enligt vilken barnet ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, försumlig behandling eller utnyttjande. Bestämmelsen grundar sig på artikel 19.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter.  

Den föreslagna bestämmelsen i 2 mom. skiljer sig från förbudet i paragrafens 3 mom. enligt vilket barnet inte får undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling. Skillnaden är bl.a. den att 3 mom. närmast gäller förbjudna uppfostringsmetoder, medan den nya bestämmelse som föreslås i 2 mom. föreskriver att föräldrarna och andra vårdnadshavare ska skydda barnet mot våld och annan försumlig behandling också från andra personers sida. Det är klart att föräldrar och andra vårdnadshavare inte heller själva får utsätta barnet för någon form av våld, försumlig behandling eller utnyttjande. Barnet ska skyddas också mot sådant våld som sker mellan makarna men inte riktar sig direkt mot barnet.  

Enligt bestämmelsen ska barnet skyddas också mot psykiskt våld. Psykiskt våld kan via relationen mellan föräldrarna avspeglas i barnet. Föräldraalienation, som avses ovan i den allmänna motiveringen, kan anses vara en sådan form av psykiskt våld som avses i bestämmelsen. Det är då fråga om att den ena föräldern genom sitt uppförande försvårar interaktionen mellan barnet och den andra föräldern. Även att låta bli att utöva umgängesrätten kan anses vara sådant psykiskt våld som avses i bestämmelsen.  

Den föreslagna nya bestämmelsen tillsammans med bestämmelserna i 10 och 12 § effektiviserar fullgörandet av de skyldigheter som anges i artikel 31 i Istanbulkonventionen. Enligt 31.1 i Istanbulkonventionen ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att förekomsten av sådant våld som faller inom ramen för konventionen beaktas när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt ska avgöras. Enligt artikel 2 i konventionen ska konventionen gälla alla former av våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet. Enligt artikel 3 i konventionen avses med våld i hemmet varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte.  

När ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt avgörs på grundval av 10 § 1 mom. i lagförslaget, ska det bl.a. bedömas vilka arrangemang för vårdnad, boende och umgängesrätt som bäst kan antas garantera att barnet i framtiden inte utsätts för våld, annan försumlig behandling eller utnyttjande. Om det senare kommer fram att avgörandet inte tryggar skyddet av barnet på lämpligt sätt, kan det ge anledning att ändra beslutet med stöd av 12 §.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande lag. 

2 §.Umgängesrätt. Det föreslås att ordalydelsen i paragrafen ses över så att syftet med och innehållet i umgängesrätten samt föräldrarnas skyldighet att medverka till att umgängesrätten tillgodoses blir närmare definierade. 

I 1 mom. föreskrivs det om syftet med umgängesrätten. Det är att trygga barnets rätt att etablera och upprätthålla ett positivt och nära förhållande med den förälder hos vilken barnet inte bor. Även om det primära syftet med umgängesrätten således är att stärka förhållandet mellan barnet och den förälder som bor skild från barnet, är det ofta möjligt att genom en välfungerande umgängesrätt samtidigt bidra till att barnet bibehåller ett positivt och nära förhållande med den förälder som bor med barnet.  

Normalt fastställs umgängesrätt för att barnet ska kunna upprätthålla ett redan existerande nära förhållande med den förälder hos vilken barnet inte bor. Umgängesrätt kan dock fastställas också i en situation då ett sådant nära förhållande ännu inte existerar när umgängesrätten fastställs, men tanken är att ett sådant ska etableras. Uttrycket ”etablera och upprätthålla” ska omfatta båda de situationer som nämns ovan. 

Den gällande lagen innehåller ingen allmän definition av umgängesrätt, även om begreppet umgängesrätt kan anses vara vedertaget. I den senare meningen i 1 mom. skrivs det in vad som ingår i umgängesrätten. Till umgängesrätten hör att barnet tidvis får vistas hos den förälder hos vilken barnet inte bor eller träffa föräldern på någon annat ställe. Till umgängesrätten kan också höra att barnet håller kontakt med den föräldern på något annat sätt, såsom per telefon eller videosamtal eller via andra elektroniska kommunikationsmetoder. Vanligen kan man avtala eller besluta om sådan annan kontakt utöver de egentliga umgängestillfällena. I särskilda undantagsfall kan umgängesrätten också bestå enbart av annan kontakt än umgänge som sker i samma utrymme. 

Det närmare innehållet i umgängesrätten ska definieras separat i varje enskilt fall på det sätt som anges i 7 b § 1 mom. och 9 a § 1 mom. 

Avsikten är inte att tillämpa bestämmelserna om umgängesrätt i en situation då det har avtalats eller beslutats att barnet ska bo växelvis hos vardera föräldern. Om det vid arrangemang med växelvist boende är förenligt med barnets bästa att barnet medan det bor hos den ena föräldern ibland kan träffa den andra föräldern, kan man som en del av villkoren för växelvist boende i enlighet med 7 b § 1 mom. eller 9 a § 1 mom. avtala eller besluta om umgänge som infaller under perioderna med växelvist boende. Till det växelvisa boendet kan dock höra rätt för barnet att träffa en tredje person. Om barnet t.ex. ska bo växelvis hos sin far och dessutom hos sin farmor som förordnats till vårdnadshavare, kan det för barnet dessutom fastställas rätt att träffa sin mor. 

I 2 mom. föreslås som första mening en bestämmelse enligt vilken vardera föräldern ska medverka till att umgängesrätten tillgodoses. Den förälder som bor med barnet ska alltså tillåta umgänge mellan barnet och den andra föräldern och vidta andra åtgärder för att genomföra umgänget på det sätt som bestämts i avtalet eller i beslutet om umgängesrätt. Om den förälder som bor med barnet underlåter att fullgöra denna skyldighet, kan den andra föräldern ansöka om verkställighet av avtalet eller beslutet på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av beslut beträffande vårdnad om barn och umgängesrätt (619/1996), nedan verkställighetslagen. 

Även den förälder som barnet enligt avtalet eller beslutet har rätt att träffa är skyldig att medverka till att umgängesrätten tillgodoses. Den föräldern ska alltså så långt det är möjligt försöka se till att barnets rätt att träffa honom eller henne tillgodoses i enlighet med avtalet eller beslutet. Om föräldern underlåter att fullgöra denna skyldighet, kan dock inga verkställighetsåtgärder vidtas mot honom eller henne i enlighet med ovannämnda lag.  

Om det i enlighet med 7 b § 3 mom. har avtalats eller med stöd av 9 a § 3 mom. har bestämts hur ansvaret för transporterna till umgängestillfällena eller hur resekostnaderna för tillgodoseendet av umgängesrätten ska fördelas mellan föräldrarna, ska vardera föräldern bidra till att umgängesrätten tillgodoses också genom att iaktta detta avtal eller förordnande. 

I den andra meningen i momentet föreskrivs det om en förälders skyldighet att i sin uppgift som fostrare undvika allt som kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och den andra föräldern. Skyldigheten gäller på samma sätt den förälder som bor med barnet och den förälder som barnet har rätt att träffa. Ett exempel på sådant som kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och den andra föräldern är att ge barnet negativ information om eller en ofördelaktig bild av den andra föräldern.  

Skyldigheten att undvika allt som kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och föräldern ska gälla uppgifter som hänför sig barnets uppfostran. En förälder får således trots bestämmelsen träffa egna livsval, t.ex. ansöka om äktenskapsskillnad från den andra föräldern och kräva att denna flyttar från det gemensamma hemmet, även om en sådan lösning kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och den andra föräldern. 

I 3 mom. föreslås för tydlighets skull en informativ hänvisningsbestämmelse till vad som föreskrivs om umgängesrätt i 9 c §.  

4 §.Vårdnadshavarens uppgifter. Det föreslås att 1 mom. förtydligas så att de frågor vårdnadshavaren får bestämma om utökas med rätt att bestämma om barnets utbildning och fritidsintressen. Val av dagvårdsplats och andra beslut som gäller småbarnspedagogik ingår i besluten om barnets vård och uppfostran. Med fritidsintressen avses i bestämmelsen närmast regelbundna fritidsintressen som kräver engagemang. Barnet kan ofta självt fatta beslut om intressen av engångskaraktär eller av sporadisk karaktär.  

Om vårdnadshavarna är två eller flera, ska de i enlighet med 5 § gemensamt besluta om barnets dagvårdsplats, fritidsintressen och de andra personliga angelägenheter som avses i bestämmelsen.  

Det föreslås att ordalydelsen i den senare meningen i 2 mom. preciseras så att vårdnadshavaren då han eller hon fattar beslut som gäller barnet ska samtala med barnet och beakta barnets åsikt. Vårdnadshavaren är dock inte bunden av barnets åsikt och önskemål vid beslutsfattandet. Vårdnadshavaren får å andra sidan inte heller överlåta beslutsfattandet på barnet, och barnet är inte skyldigt att ta ställning i frågan. 

Som 3 mom. föreslås det en ny bestämmelse som förpliktar vårdnadshavaren att berätta för barnet om beslut som rör barnet och om andra omständigheter som är viktiga för barnet. Med beslut avses i bestämmelsen såväl beslut som vårdnadshavaren fattat själv på det sätt som avses i 1 och 2 mom. i denna paragraf som beslut som fattats av andra personer eller aktörer. Barnet ska bl.a. informeras om ett avtal mellan föräldrarna och en domstols beslut som gäller vårdnaden om barnet och umgängesrätt. Barnets ålder och utvecklingsnivå inverkar på huruvida barnet överhuvudtaget kan informeras om ett beslut eller någon annan omständighet som inverkar på barnets liv, och på sättet att berätta om beslutet.  

Paragrafens 4 mom. om företrädande av barnet i frågor som gäller barnets person motsvarar 3 mom. i gällande paragraf. Bestämmelser om jäv för vårdnadshavare föreslås i 5 b §.  

5 a §.Skyldighet att informera om planerad flyttning. Det föreslås att det i lagen tas in en paragraf där det föreskrivs om skyldighet att informera om en flyttning. Paragrafen grundar sig på den rekommendation om förebyggande och avgörande av tvister vid ett barns flyttning som antogs av Europarådets ministerkommitté 2015.  

I 1 mom. åläggs föräldern att på förhand informera om sin avsikt att byta boningsort. Syftet med informationsskyldigheten är att framhäva att den förälder som planerar en flyttning ska beakta vilken inverkan en eventuell flyttning har på barnets rätt att träffa den andra föräldern och på möjligheten att trygga andra relationer som är viktiga för barnet. Syftet med bestämmelsen är att uppmuntra föräldrarna att på förhand samtala om vilka effekter flyttningen eventuellt har och vilka arrangemang den kräver i framtiden. Syftet är också att undvika att barnet utnyttjas som budbärare och mellanhand i kontakterna mellan föräldrarna. 

Informationsskyldigheten gäller såväl den förälder som bor med barnet som den förälder som barnet har rätt att träffa enligt ett domstolsbeslut eller ett av socialnämnden fastställt avtal. Informationen ska lämnas till den andra föräldern. Av den hänvisningsbestämmelse som finns i 9 c § följer att också en i 9 c § avsedd person är skyldig att informera om sin flyttning, om den inverkar på hur vårdnaden eller umgängesrätten tillgodoses. På motsvarande sätt ska den förälder som bor med barnet informera en sådan person om sin flyttning. 

Informationsskyldigheten gäller endast en sådan flyttning som har en faktisk inverkan på hur vårdnaden om barnet eller umgängesrätten tillgodoses. Någon informationsskyldighet föreligger inte, om föräldern står i beråd att flytta till en plats nära sin nuvarande boningsort så att flyttningen inte inverkar på hur umgänget ordnas. Det är dock bra om föräldern informerar den andra föräldern också om en sådan flyttning. Informationsskyldighet uppstår för sin del t.ex. i en situation då barnets livsrum, dvs. daghem eller skola, ändras eller då det gällande arrangemanget för umgänge inte längre kan genomföras på grund av längre avstånd mellan boningsorterna. Informationsskyldigheten gäller inte alls situationer då den ena föräldern inte är barnets vårdnadshavare och inte bor tillsammans med barnet och det inte heller har fastställts umgängesrätt för barnet i förhållande till den föräldern.  

Inga formkrav ställs på informationen och det finns inga uttryckliga sanktioner för underlåtenhet att informera. Underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten är dock en omständighet som det kan fästas avseende vid i samband med ett beslut om vårdnad om barn och umgängesrätt när det i enlighet med 10 § 2 mom. bedöms om föräldern förmår sätta barnets behov framför föräldrarnas inbördes konflikter eller när det i enlighet med 10 § 3 mom. bedöms om föräldern kan ta ansvar i ärenden som gäller barnet tillsammans med den andra föräldern. En sådan underlåtenhet kan beaktas som en omständighet också när det med stöd av 12 § prövas om det finns anledning att ändra ett avtal eller ett beslut som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt. 

I 2 mom. föreskrivs det om den tidsfrist inom vilken informationen ska lämnas. Informationen ska lämnas i god tid, och om möjligt, minst tre månader före den planerade flyttningen. Om informationen lämnas i god tid kan föräldrarna samtala om situationen och vid behov vidta åtgärder för att ändra arrangemangen för vårdnaden om barnet och umgängesrätten så att de motsvarar de nya förhållandena.  

Enligt 3 mom. behöver informationen inte lämnas, om detta är nödvändigt för att avvärja ett omedelbart och allvarligt hot som riktar sig mot barnets liv, hälsa eller frihet eller mot den flyttande personens liv, hälsa eller frihet. Exempelvis i en situation då den ena föräldern upprepade gånger har utsatt den andra föräldern eller barnet för våld, kan det bli nödvändigt för den förälder som blivit offer för våld att med tanke på sin egen eller barnets säkerhet flytta utan att på förhand informera förövaren om saken. Det faktum att information inte lämnats i en sådan situation kan inte heller tillmätas betydelse på det sätt som anges ovan när ett ärende som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt avgörs.  

Genom bestämmelsen ändras inte utgångspunkten att vårdnadshavarna ska besluta om ändring av barnets boningsort tillsammans, om barnet har två eller flera vårdnadshavare. Detta har för tydlighets skull beaktats i 4 mom. i paragrafen, där det hänvisas till 5 §. Genom detta understryks den samarbetsskyldighet som vårdnadshavarna har enligt 5 §, dvs. att byte av boningsort för ett barn som föräldrarna har gemensam vårdnad om kräver ett gemensamt beslut av vårdnadshavarna, även om det bestämts att barnet ska bo hos den ena föräldern. En ensamförsörjare får ensam besluta om barnets boningsort, men även han eller hon ska beakta skyldigheterna i 1 och 2 § om att trygga relationer med personer som står barnet nära. 

5 b §.Jäv för vårdnadshavare. Den föreslagna paragrafen innehåller en bestämmelse om jäv för vårdnadshavare. Enligt den är en vårdnadshavare jävig att företräda barnet, när motparten är vårdnadshavaren själv, någon som vårdnadshavaren företräder eller någon annan som är vårdnadshavare för barnet. En vårdnadshavare är jävig att företräda barnet också i ett ärende där vårdnadshavarens och barnets intressen av någon annan orsak kan bli motstridiga. Som ett exempel på en jävssituation kan nämnas ansökan om besöksförbud för att skydda barnet mot en annan vårdnadshavare. Vårdnadshavaren är då jävig att företräda barnet i det ärende som gäller besöksförbud.  

I en rättegång som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt kan vårdnadshavaren inte vara jävig på det sätt som avses i paragrafen, eftersom vårdnadshavaren inte där för barnets talan. I en rättegång som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt är det de personer som nämns i 14 och 15 § som för talan. Jäv innebär att det finns en konflikt mellan vårdnadshavarens intresse och barnets intresse i ärendet. Jäv uppstår däremot inte enbart på grund av att vårdnadshavarna är av olika åsikt. 

Vid tillämpningen av jävsbestämmelsen måste det tas hänsyn till att vårdnadshavaren i sin uppgift som fostrare har en synnerligen omfattande makt att betona omständigheter som han eller hon själv anser viktiga när han eller hon fattar beslut om frågor som hänför sig till barnets fostran. En vårdnadshavare som har en viss livsstil eller en religiös eller annan övertygelse försöker ofta uppfostra barnet till att följa samma slags livsstil eller tillägna sig samma övertygelse. Sådana mål för fostran som vårdnadshavaren har leder i regel inte till att vårdnadshavaren kan anses jävig att fatta beslut i frågor som gäller barnet. I undantagsfall kan vårdnadshavarens synsätt dock leda till en så klar konflikt med barnets intresse att det är fråga om sådant jäv som anges i bestämmelsen. Så är det t.ex. när iakttagande av vårdnadshavarens övertygelse leder till ett beslut som skulle medföra allvarlig fara för barnets liv eller hälsa.  

Även om vårdnadshavaren i enlighet med 4 § 2 mom. ska beakta barnets åsikt och önskemål när han eller hon fattar beslut i barnets personliga angelägenheter, finns det situationer då vårdnadshavaren i sin uppgift som fostrare har rätt och även skyldighet att fatta ett beslut som står i strid med barnets åsikt och önskemål. Vårdnadshavaren är inte jävig att fatta beslut enbart av den anledningen att barnet motsätter sig det eller att barnet och vårdnadshavaren är av olika åsikt i saken. 

Det är fråga om en allmän bestämmelse som kan tillämpas när det inte föreskrivits om saken på annat sätt. Specialbestämmelser om jäv för vårdnadshavare finns bl.a. i 10 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), 22 § i barnskyddslagen (417/2007), 55 § adoptionslagen (22/2012) och i 4 kap. 8 § i förundersökningslagen (805/2011). Bestämmelser om förordnande av intressebevakare för rättegång finns i 19 a § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) och i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken. I 32 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) föreskrivs det om jäv för intressebevakare som avses i den lagen.  

5 c §.Förordnande av intressebevakare som ställföreträdare för vårdnadshavaren. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås det bli föreskrivet om förordnande av intressebevakare som ställföreträdare för vårdnadshavaren. Enligt 1 mom. kan det för barnet förordnas en intressebevakare som ställföreträdare för vårdnadshavaren, om vårdnadshavaren på grund av jäv eller sjukdom eller av någon annan orsak är förhindrad att företräda barnet. Enbart jäv eller förhinder kräver inte att en intressebevakare förordnas, utan dessutom måste det separat prövas om en intressebevakare behöver förordnas för att saken ska kunna utredas eller för att barnets bästa i övrigt ska kunna tillgodoses. Om ärendet är av ringa betydelse eller ärendet blir utrett på annat sätt, behöver ingen intressebevakare förordnas.  

Om barnet har två vårdnadshavare och endast den ena av dem t.ex. på grund av sjukdom är förhindrad att företräda barnet, behöver en intressebevakare vanligen inte förordnas för att trygga barnets bästa, eftersom den andra vårdnadshavaren med stöd av 5 § 2 mom. även ensam kan fatta beslut i ett brådskande ärende. I en situation då vårdnadshavaren är jävig kan däremot den andra vårdnadshavaren inte ensam företräda barnet. 

Enligt 2 mom. tillämpas på en intressebevakare som förordnas som ställföreträdare för vårdnadshavaren i övrigt vad som föreskrivs i lagen om förmyndarverksamhet. I enlighet med 72 § i lagen om förmyndarverksamhet kan en ansökan i ett ärende som gäller ett minderårigt barn göras bl.a. av den magistrat som fungerar som förmyndarmyndighet, av socialnämnden samt av barnets förälder och vårdnadshavare. I enlighet med 11 § och 12 § 3 mom. i den lagen kan ställföreträdaren förordnas av domstolen eller magistraten. Även intressebevakarens arvode bestäms enligt lagen om förmyndarverksamhet. 

6 §.Vårdnadshavare på grund av födsel. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar innehållsmässigt den gällande lagen. Paragrafens 2 mom. har dock ändrats språkligt sett.  

6 a §.Hur vissa avgöranden om föräldraskap inverkar på vårdnaden om barnet. Paragrafen är ny. Det föreslås att det i paragrafen föreskrivs om hur fastställande av föräldraskap och upphävande av föräldraskap inverkar på vårdnaden i vissa situationer.  

Med stöd av 1 mom. blir mannen vid sidan av modern vårdnadshavare för barnet efter det att faderskapet fastställs, om han har erkänt faderskapet före barnets födelse på det sätt som avses i 16 § i faderskapslagen. Om moderskapet har erkänts före barnets födelse på det sätt som anges i 14 § i moderskapslagen, blir den mor som erkänt barnet på motsvarande sätt vid sidan av den mor som fött barnet vårdnadshavare för barnet, när den förstnämnda moderns moderskap har fastställts. Till följd av den föreslagna bestämmelsen behöver föräldrarna inte separat ingå ett avtal om gemensam vårdnad om barnet, och den nuvarande 8 a § blir således onödig. Bestämmelsen gäller bara de situationer då föräldraskapet erkänns före barnets födelse. Om föräldraskapet däremot erkänns först efter barnets födelse, får den som erkänner föräldraskapet, med undantag för den situation som avses i 2 mom. i denna paragraf, inte ställning som vårdnadshavare direkt med stöd av lagen, utan om den ställningen ska vid behov avtalas eller beslutas separat i enlighet med 7 eller 9 §.  

Enligt 2 mom. uppstår gemensam vårdnad för föräldrarna utan avtal eller beslut även i det fall att den mor som har fött barnet ensam är vårdnadshavare för barnet och barnets föräldrar ingår äktenskap med varandra, men makens faderskap eller moderskap fastställs först efter det. 

Om t.ex. faderskapet fastställs genom beslut av magistraten, blir fadern vårdnadshavare genast när magistratens beslut har meddelats. Om faderskapet fastställs genom dom, blir fadern vårdnadshavare först när domen vinner laga kraft. Detsamma gäller fastställande av moderskap genom beslut av magistraten eller dom. Detta beror på den allmänna princip enligt vilken en doms rättsverkan börjar först när domen vinner laga kraft, om inte någon annat föreskrivs separat (se t.ex. HD 2017:32, punkt 10).  

Med tanke på tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen saknar det betydelse om föräldrarnas äktenskap fortfarande är i kraft vid den tidpunkt då avgörandet om fastställande av faderskap eller moderskap vinner laga kraft. Den ena föräldern blir alltså med stöd av bestämmelsen vårdnadshavare, även om äktenskapet skulle ha slutat i skilsmässa eller med att den mor som fött barnet avlidit innan avgörandet om föräldraskap fått laga kraft. 

Enligt 3 mom. upphör ställningen som vårdnadshavare när faderskapet eller moderskapet upphävs.  

Genom bestämmelsen fastställs den princip som iakttas i praktiken redan nu enligt vilken ett lagakraftvunnet avgörande om upphävande av faderskap leder till att ställningen som vårdnadshavare upphör, om mannens ställning som vårdnadshavare har grundat sig på äktenskap med barnets mor. Bestämmelsen gäller i enlighet med 6 § sådan ställning som vårdnadshavare som bestäms direkt med stöd av lagen och som har grundat sig på att föräldrarna var gifta med varandra vid barnets födelse eller på att de ingått äktenskap efter barnets födelse. Bestämmelsen om att ställningen som vårdnadshavare upphör tillämpas på motsvarande sätt också i situationer då ställningen som vårdnadshavare för den partner i ett kvinnligt par som inte fött barnet har grundat sig på att parterna ingått äktenskap efter det att moderskapet fastställts.  

Även i de situationer som avses i 1 och 2 mom. i den föreslagna paragrafen bestäms ställningen som vårdnadshavare direkt med stöd av lagen. För konsekvensens skull föreslås det att ett avgörande om upphävande av föräldraskap leder till att ställningen som vårdnadshavare upphör också när förälderns ställning som vårdnadshavare har grundat sig på fastställande av faderskap eller moderskap på basis av en utsaga om erkännande som avgetts före barnets födelse eller på fastställande av faderskap eller moderskap efter det att föräldern har ingått äktenskap med den mor som fött barnet.  

Om faderskapet upphävs genom ett sådant beslut av magistraten som avses i 40 § i faderskapslagen, upphör mannens ställning som vårdnadshavare genast när magistratens beslut har meddelats. Om faderskapet eller moderskapet upphävs genom dom, upphör ställningen som vårdnadshavare först när domen vinner laga kraft. Detta beror på ovannämnda allmänna princip enligt vilken en doms rättsverkan börjar först när domen vinner laga kraft, om inte någon annat föreskrivs separat (se t.ex. HD 2017:32, punkt 10). 

Efter ett avgörande om upphävande av föräldraskap blir den mor som fött barnet ensam vårdnadshavare för barnet, om föräldrarna har haft gemensam vårdnad om barnet. Om den förälder vars ställning som vårdnadshavare upphävs ensam har varit vårdnadshavare för barnet, blir barnet utan vårdnadshavare. När ett barn har blivit utan vårdnadshavare, ska barnets angelägenheter ordnas i domstol i enlighet med 9 §.  

Om en förälders ställning som vårdnadshavare har grundat sig på ett av socialnämnden fastställt avtal eller ett domstolsbeslut, inverkar däremot omständigheten att föräldraskapet upphävs inte på ställningen som vårdnadshavare. Detta grundar sig på att förälderns ställning som vårdnadshavare när avtalet fastställdes eller beslutet utfärdades uttryckligen ansågs vara förenlig med barnets bästa. Det är därför motiverat att hans eller hennes ställning som vårdnadshavare inte upphör utan ny liknande prövning.  

Om det i en sådan situation önskas en ändring i ställningen som vårdnadshavare, kan det ingås ett nytt avtal om detta. Om det t.ex. är fråga om upphävande av faderskap, är situationen följande: Så länge mannens faderskap är i kraft, kan han med stöd av 7 § 1 mom. 1 punkten ingå ett avtal om ändring av vårdnaden med barnets mor. Efter det av mannens faderskap inte längre är i kraft, kan barnet mor som enda förälder med stöd av 7 § 2 mom. 1 punkten och 4 mom. ingå ett avtal om ändring av vårdnaden med mannen. Om det efter det att faderskapet upphävts fastställs faderskap för någon annan man i förhållande till barnet, kan modern och den nya fadern med stöd av 7 § 2 mom. 1 punkten ingå ett avtal om vårdnaden om barnet med den tidigare fadern eller med stöd av 7 § 1 mom. 1 punkten ingå ett avtal om vårdnaden sinsemellan. En förutsättning för att det sistnämnda avtalet ska kunna fastställas är dock i enlighet med den föreslagna 8 § 4 mom. 1 punkten att barnets tidigare far, som alltså fortfarande är vårdnadshavare för barnet, ger sitt samtycke till att avtalet fastställs. Motsvarande principer lämpar sig också i en situation då det är fråga om upphävande av moderskapet för den partner i ett kvinnligt par som inte har fött barnet. 

Vid behov kan ett ärende om ändring av vårdnaden alltid avgöras i domstol.  

7 §.Avtal om vårdnad om barn. I paragrafen föreskrivs det om hur vårdnaden om barnet och umgängesrätten ordnas genom ett avtal som föräldrarna ingår och socialnämnden fastställer. Det föreslås att det gällande 7 § delas upp i två delar, av vilka 7 § gäller avtal om vårdnad om barn och 7 a § avtal om umgängesrätt. 

Paragrafens 1 mom. 1 punkt motsvarar 7 § 1 och 3 punkten i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen kan föräldrarna avtala om att vårdnaden om barnet anförtros båda föräldrarna gemensamt eller den ena föräldern ensam.  

Rätt att få uppgifter 

Bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten är ny. Där föreskrivs det om en möjlighet att avtala om att den förälder som inte är vårdnadshavare för barnet ska ges rätt att få uppgifter.  

Om det avtalats om rätten till upplysningar på ett allmänt plan, ska uppgifter om barnet fås av alla myndigheter och privata tjänsteproducenter. Det kan dock ingås mer detaljerade avtal om rätten till upplysningar. Rätten kan t.ex. begränsas till endast vissa aktörer, såsom daghem. Å andra sidan kan det också avtalas om att en förälder i princip har en allmän rätt till upplysningar, men att rätten inte gäller vissa frågor, t.ex. hälso- och sjukvård. 

Den i bestämmelsen avsedda rätten för en förälder att få sekretessbelagda uppgifter om barnet av myndigheter och privata tjänsteproducenter kan aldrig vara mer omfattande än en vårdnadshavares rätt till upplysningar. Enligt 9 § 2 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) har en minderårig patient som med beaktande av ålder och utveckling kan fatta beslut om vården rätt att förbjuda att uppgifter om hans hälsotillstånd och vård ges till hans vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Om en minderårig har meddelat ett sådant förbud, gäller det också en förälder som avses i den nu föreslagna bestämmelsen.  

Barnets boende 

I 1 mom. 3 och 4 punkten föreskrivs det att barnet bor hos den ena föräldern eller växelvis hos vardera föräldern. Bestämmelser om att barnet bor hos någon annan person finns i paragrafens 3 mom., för vilket det redogörs nedan. 

Paragrafens 3 punkt motsvarar 7 § 2 punkten i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen kan föräldrarna avtala om att barnet bor hos den ena föräldern. Som för närvarande är det alltså fortfarande i princip möjligt att ingå också ett sådant avtal enligt vilket barnet bor hos en förälder som inte är barnets vårdnadshavare. Sådana arrangemang för vårdnad och boende kan dock med tanke på barnets bästa anses motiverade endast i sällsynta undantagsfall.  

Momentets 4 punkt är ny. Enligt den kan föräldrarna avtala om att barnet bor växelvis hos vardera föräldern. För att det ska vara fråga om sådant växelvist boende som avses i bestämmelsen, bör barnet bo lika mycket eller nästan lika mycket hos vardera föräldern. Vid växelvist boende kan man i princip förutsätta att barnet är minst 40 procent av kalenderåret hos vardera föräldern, semesterperioder och helger medräknade. Bestämmelser om de villkor som ska tas in i ett avtal om växelvist boende finns i 7 b §.  

På samma sätt som ovan i fråga om 3 punkten hindrar inte heller bestämmelsen om växelvist boende i princip föräldrarna från att avtala om att barnet bor växelvis hos den förälder som inte är barnets vårdnadshavare. Även vid växelvist boende kan ett sådant arrangemang där barnet bor hos en förälder som inte är barnets vårdnadshavare dock endast i undantagsfall anses vara till barnets bästa.  

Avtal med någon annan person än en förälder 

I 2 och 3 mom. föreslås det bestämmelser om hur vårdnaden om barnet och barnets boende genom avtal kan ordnas genom stöd från någon annan person än en förälder. Förslaget innebär en ändring av gällande rätt, enligt vilken motsvarande arrangemang kan göras endast genom domstolsbeslut. Avtalsparter är å ena sidan föräldrarna och å andra sidan den person som anförtros vårdnaden om barnet eller den som får rätt till upplysningar eller den hos vilken barnet enligt avtalet ska bo. Beroende på situationen kan ett ytterligare villkor för att avtalet ska fastställas vara att de personer som avses i 8 § 4 mom. ger sitt samtycke, om de inte är avtalsparter. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten kan föräldrarna avtala om att vårdnaden om barnet vid sidan av föräldrarna eller den ena föräldern anförtros någon annan person. Ett arrangemang med en extra vårdnadshavare ska vara förenligt med barnets bästa och det ska för detta finnas ett behov som utgår från barnets bästa. Avtal om en extra vårdnadshavare kan ingås t.ex. i en situation då en extra vårdnadshavare kan stödja barnets uppväxtförhållanden så att omhändertagande kan undvikas.  

Vårdnaden kan vid sidan av föräldrarna eller den ena föräldern anförtros en eller flera personer. Om ett avtal om extra vårdnadshavare innebär att vårdnaden anförtros fler än två personer, ska socialnämnden när den fastställer avtalet pröva om ett sådant avtal är förenligt med barnets bästa. Vid en sådan prövning är det utöver andra omständigheter skäl att fästa vikt vid om barnet tar skada av att flera personer är med om att fatta beslut om barnets angelägenheter. Ett sådant arrangemang fordrar gott samarbete mellan vårdnadshavarna. Varje situation måste alltid bedömas separat. Det är att notera att förekomsten av en extra vårdnadshavare inte befriar föräldrarna från underhållsansvaret för barnet, och att den som är extra vårdnadshavare inte är underhållsskyldig gentemot barnet.  

Ett av socialnämnden fastställt avtal om extra vårdnadshavare kan ändras när de förutsättningar som anges i 12 § uppfylls. Den extra vårdnadshavaren kan befrias från uppdraget genom att föräldrarna ingår ett nytt avtal. Enligt 8 § 4 mom. 1 punkten krävs samtycke av den extra vårdnadshavaren för att ett sådant avtal ska kunna fastställas. Om enighet inte nås, kan ärendet föras till domstol för avgörande. Den extra vårdnadshavaren har även själv med stöd av 14 § 1 mom. rätt att lämna in en ansökan till domstol där han eller hon yrkar befrielse från uppdraget.  

Att vårdnaden om barnet anförtros en eller flera personer i stället för föräldrarna är på samma sätt som för närvarande möjligt endast genom domstolsbeslut. 

Enligt 2 punkten kan föräldrarna avtala om att någon annan än en förälder ges rätt till upplysningar på motsvarande sätt som det i 1 mom. 2 punkten föreskrivs om en förälders rätt till upplysningar. Det kan avtalas att t.ex. barnets mor- eller farföräldrar ska ges rätt till upplysningar i en situation då barnets föräldrar är i behov av särskilt stöd för att sköta och uppfostra barnet. Med hjälp av sin rätt till upplysningar kan mor- eller farföräldrarna i en sådan situation följa hur det står till med barnet och i eventuella problemsituationer erbjuda familjen hjälp och stöd eller vidta andra åtgärder för att trygga barnets bästa.  

I en del fall kan det vara förenligt med barnets bästa att t.ex. en sådan i 9 c § avsedd person som står barnet särskilt nära och som barnet har rätt att träffa har rätt att få upplysningar om barnets angelägenheter. Rätten till upplysningar kan främja personens möjligheter att sörja för barnets vård och uppfostran när barnet med stöd av fastställd umgängesrätt vistas hos honom eller henne.  

Om rätten till upplysningar har getts någon annan person än en förälder, är ett villkor för att fastställa ett sådant nytt avtal där det görs ingrepp i rätten till upplysningar att personen i enlighet med 8 § 4 mom. 2 punkten ger sitt samtycke till det. Om enighet inte nås, kan ärendet föras till domstol för avgörande. Den person som har getts rätt till upplysningar har även själv med stöd av 14 § 3 mom. rätt att göra en ansökan om ändring av rätten till upplysningar. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om en möjlighet att avtala om att barnet bor hos en extra vårdnadshavare. Enligt 1 punkten kan föräldrarna avtala med en extra vårdnadshavare om att barnet bor hos vårdnadshavaren i fråga. Enligt 2 punkten kan föräldrarna avtala med den extra vårdnadshavaren också om ett sådant arrangemang att barnet bor växelvis å ena sidan hos föräldrarna eller den ena föräldern och å andra sidan hos den extra vårdnadshavaren. Barnet kan dock inte bo växelvis i fler än två hem. Avtal om villkoren för växelvist boende ingås i enlighet med 7 b §. 

Rätt att ingå avtal för en ensam förälder 

Paragrafens 4 mom. innehåller en ny bestämmelse. Enligt den kan sådana avtal om extra vårdnadshavare, rätt till upplysningar och barnets boende som avses i 2 och 3 mom. ingås också när barnet har endast en förälder. Avtalsparter är då föräldern och den person som vid sidan av föräldern anförtros vårdnaden eller den som ges rätt till upplysningar eller den hos vilken barnet enligt avtalet ska bo. Beroende på situationen kan ett ytterligare villkor för att avtalet ska fastställas vara att de personer som avses i 8 § 4 mom. ger sitt samtycke. Av den sista meningen i 8 § 3 mom. följer att barnets förälder också ska vara barnets vårdnadshavare för att ett sådant avtal ska kunna fastställas.  

Uppgiftsfördelning 

Den bestämmelse som föreslås i 5 mom. är ny. Enligt den kan vårdnadshavarna avtala om fördelning av de uppgifter som ingår i vårdnaden, om barnet har två eller flera vårdnadshavare. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som för närvarande finns i 9 § 3 mom., enligt vilken domstolen kan ge föreskrifter om uppgiftsfördelningen. Föräldrarna kan t.ex. avtala att den ena av dem ensam fattar beslut om barnets daghem och skola och att de gemensamt fattar beslut i andra frågor.  

Det vanligaste är att bestämmelsen blir tillämplig när föräldrarna tillsammans är vårdnadshavare för barnet. Den kan dock tillämpas också när vårdnaden om barnet håller på att anförtros eller redan tidigare har anförtrotts en annan person vid sidan av den ena föräldern eller båda föräldrarna. Parter i det avtal som gäller uppgiftsfördelningen är då alla vårdnadshavare.  

Det bör noteras att intressebevakning för barnet inte är en del av vårdnaden om barnet. Vårdnadshavarna kan därför inte med stöd av denna lag avtala om att intressebevakningen delas så att endast den ena av vårdnadshavarna fattar beslut om barnets ekonomiska angelägenheter. Intressebevakning för ett barn regleras i lagen om förmyndarverksamhet. Enligt 4 § 1 mom. i den lagen är intressebevakare för en minderårig i regel vårdnadshavarna. Intressebevakningen ankommer gemensamt på vårdnadshavarna, även om de skulle ha avtalat om fördelning av de uppgifter som hänför sig till vårdnaden om barnet så att samarbetet endast omfattar någon enskild fråga. När domstolen avgör vårdnaden om barnet kan den med stöd av lagen om förmyndarverksamhet ge ett separat förordnande om hur uppgifterna ska fördelas mellan intressebevakarna. En vårdnadshavare kan skiljas från intressebevakaruppdraget endast genom ett domstolsbeslut.  

Av den sista meningen i 8 § 3 mom. följer att det genom ett av socialnämnden fastställt avtal inte är möjligt att avtala om fördelning av de uppgifter som ingår i vårdnaden mellan vårdnadshavarna, om ingendera av föräldrarna är vårdnadshavare för barnet.  

7 a §.Avtal om umgängesrätt. Paragrafen är ny. Dess 1 mom. motsvarar delvis den gällande 7 § 4 punkten.  

Den möjlighet att avtala om växelvist boende som anges i 7 § och den möjlighet att avtala om umgängesrätt som avses i denna paragraf kan i praktiken ligga mycket nära varandra, om det avtalas om en mycket omfattande umgängesrätt. I bägge fallen kan det bestämmas att föräldern ska betala underhållsbidrag till barnet. Både ett avtal om växelvist boende och ett avtal om umgängesrätt kan vid behov verkställas i enlighet med verkställighetslagen.  

Så som konstaterats ovan i motiveringen till 7 § kan det i princip vara fråga om växelvist boende, om barnet är minst 40 procent av tiden hos vardera föräldern. Vid tillämpningen av lagen kan utgångspunkten således anses vara att om barnet tillbringar minst 40 procent av tiden hos den andra föräldern, är det fråga om växelvist boende. Om barnet tillbringar mindre tid än så hos den andra föräldern, är det i allmänhet fråga om umgängesrätt. Det som sägs här är dock inget hinder för att ingå t.ex. ett sådant avtal enligt vilket barnet ska bo hos den ena föräldern, men med stöd av umgängesrätten tillbringar 50 procent av tiden hos den andra föräldern eller hos en i 9 c § avsedd person som står barnet särskilt nära. 

I 2 mom. föreskrivs det om en situation då barnet har endast en förälder, och barnet bor hos en extra vårdnadshavare. Föräldern och den extra vårdnadshavaren kan avtala om hur barnet träffar sin förälder, hos vilken barnet inte bor. Av den sista meningen i 8 § 3 mom. följer att barnets förälder också ska vara barnets vårdnadshavare för att ett sådant avtal ska kunna fastställas. Att ett avtal fastställs i sådana situationer kan behövas t.ex. av den anledningen att kostnaderna för umgänget kan beaktas i utkomststödkalkylen.  

I 3 mom. finns en informativ hänvisning till 9 b §, som av lagtekniska skäl har skrivits som en separat paragraf. I 9 b § föreskrivs det om en möjlighet att avtala om att umgänget ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge eller att umgängestillfället ska inledas eller avslutas under övervakning. En närmare redogörelse för de avtal som avses i bestämmelsen ges nedan i motiveringen till paragrafen i fråga. 

7 b §.Avtal om villkor för växelvist boende och umgängesrätt. Paragrafen är ny. Där föreskrivs det om vilka närmare villkor som ska tas in i ett avtal som gäller växelvist boende eller umgängesrätt. 

Enligt 1 mom. ska de närmare villkor som gäller för det växelvisa boendet eller umgängesrätten och rätten att hålla barnet hos sig framgå av avtalet. När föräldrarna avtalar om växelvist boende ska de ange hur ofta boendet hos den ena föräldern byts till boende hos den andra föräldern och hur barnets boende ordnas under semestrar och helger. Boendet kan ordnas på olika sätt beroende på barnets och familjens situation. Byte kan ske t.ex. med några dagars mellanrum, varannan vecka eller varannan månad. I det avtal som gäller umgängesrätt anges på motsvarande sätt detaljerna i fråga om umgänget och rätten att hålla barnet hos sig.  

Att bestämmelser tas in i avtalet är viktigt av den anledningen att endast ett tillräckligt detaljerat avtal om boende är verkställbart med stöd av verkställighetslagen.  

Om det vid ett arrangemang med växelvist boende är förenligt med barnets bästa att barnet medan det bor hos den ena föräldern ibland kan träffa den andra föräldern eller hålla kontakt med denna t.ex. via videosamtal, kan föräldrarna som en del av villkoren för växelvist boende avtala också om sådant umgänge eller sådan annan kontakt under perioderna med växelvist boende.  

I 2 mom. finns det en bestämmelse om att det i ett avtal om växelvist boende ska antecknas vilketdera hemmet som ska anmälas som barnets officiella bostad. Med officiell bostad avses här den bostad för barnet som bestäms på grundval av lagen om hemkommun. Behovet av denna bestämmelse beror på den omständighet som förklaras också i den allmänna motiveringen, dvs. att den grundläggande synen på hur boningsorten bestäms skiljer sig i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt och i lagen om hemkommun. Avsikten med bestämmelsen om barnets boende i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt är att på ett rättsligt bindande sätt fastställa vem som anförtros det huvudsakliga ansvaret för barnets faktiska vård. Ett förordnande som ingår i ett av socialnämnden fastställt avtal eller i ett domstolsbeslut antecknas i befolkningsdatasystemet som en uppgift gällande innehållet i vårdnaden om barnet. Detta förordnande om boende inverkar dock inte direkt på vilken barnets hemkommun är, dvs. var barnet så att säga är skrivet. Barnets hemkommun och bostaden där bestäms enligt lagen om hemkommun. Grundtanken i lagen om hemkommun är att föra in uppgifter i befolkningsdatasystemet om var en person de facto bor. Barnet kan ha bara en hemkommun och en bostad där, även om barnet de facto skulle bo växelvis hos vardera föräldern. 

En anteckning om bostad enligt lagen om hemkommun inverkar på hur lagstadgade offentliga tjänster bestäms, såsom dagvårdsplats, skola och hälso- och sjukvård. Även många samhälleliga stöd och tjänster tillhandahålls familjen enligt var barnets bostad enligt lagen om hemkommun finns. Föräldrarna bör informeras om denna omständighet innan ett avtal om växelvist boende fastställs. 

Uppgifterna om hemkommun och bostad i befolkningsdatasystemet upprätthålls i huvudsak på basis av flyttningsanmälningar. Om föräldrarna tillsammans är vårdnadshavare för barnet, kan det ses som en klar utgångspunkt att de tillsammans bör besluta om att göra flyttningsanmälan till barnets huvudsakliga bostad, i allmänhet till någondera föräldern. För att frågan inte senare ska förorsaka oklarhet mellan vårdnadshavarna, ska avtalet om växelvist boende innehålla uppgift om vårdnadshavarnas gemensamma syn på vilket hem som anmäls som barnets officiella bostad till den som för befolkningsregistret.  

I 3 mom. föreskrivs det om en möjlighet att i samband med växelvist boende eller umgänge också avtala om hur ansvaret för att transportera barnet från den ena föräldern till den andra eller för de resekostnaderna som föranleds av att barnet förflyttar sig fördelas mellan föräldrarna. Ett sådant avtal kan ingås samtidigt med ett avtal om växelvist boende eller umgängesrätt eller senare separat. På grundval av bestämmelsen kan föräldrarna t.ex. avtala om att den ena föräldern hämtar barnet till sig och att den andra föräldern avhämtar barnet till sitt eget hem efter umgänget eller perioden med växelvist boende. Å andra sidan kan det t.ex. avtalas om att ett barn som redan klarar av att resa på egen hand tar bussen till den andra föräldern och tillbaka och att den andra föräldern betalar bussbiljetterna. Det finns också situationer då resekostnader och övernattningskostnader som en del av dem uppstår bara för den förälder som tar sig till barnets boningsort för att träffa barnet. Föräldern kan resa en lång väg inom landet eller komma från utlandet för att träffa barnet. Föräldrarna kan avtala om hur också sådana rese- och övernattningskostnader ska fördelas mellan dem.  

Enligt den föreslagna 2 § ska vardera föräldern medverka till att umgängesrätten tillgodoses. När avtal om kostnadsansvaret ingås är utgångspunkten således att ansvaret och kostnaderna delas mellan föräldrarna. Ansvarsfördelningen ska prövas med beaktande av föräldrarnas förmåga att svara för transporterna eller för kostnaderna samt övriga omständigheter på det sätt som föreslås bli föreskrivet i 9 a §. Om kostnaderna är små, finns det i allmänhet inget behov av ett särskilt avtal. 

Avsikten är att i avtalet slå fast vilken förälder som svarar för vad. Avtalet som sådant innebär inte en verkställbar betalningsskyldighet. 

På grundval av avtalet kan den förälder som bor med barnet vara skyldig att medverka till att umgängesrätten tillgodoses t.ex. så att han eller hon för barnet till den andra föräldern eller skaffar barnet biljetter så att barnet på egen hand kan resa till den andra föräldern. Om den förälder som bor med barnet underlåter att handla så, kan den andra föräldern med stöd av verkställighetslagen yrka att den förälder som bor med barnet vid vite åläggs att fullgöra sin skyldighet att medverka. Detsamma är tillämpligt också på växelvist boende. 

Även den förälder som barnet har rätt att träffa kan underlåta att fullgöra sin skyldighet att medverka till att umgängesrätten tillgodoses t.ex. så att han eller hon inte hämtar barnet till sig på avtalat sätt. Tvångsverkställighet kan dock inte sökas mot honom eller henne. Den förälder som bor med barnet kan i den beskrivna situationen inte anses göra sig skyldig till underlåtelse att tillgodose umgängesrätten, även om han eller hon inte för egen del vidtar åtgärder för att tillgodose den. Föräldern behöver t.ex. inte föra barnet till den andra föräldern, om det har avtalats att den andra föräldern hämtar barnet, men har låtit bli att göra det.  

Om den ena föräldern upprepade gånger låter bli att iaktta ett avtal om ansvaret för transporterna eller resekostnaderna, kan det ge anledning att ändra beslutet eller avtalet om växelvist boende eller umgängesrätt. 

Om det är fråga om ett sådant arrangemang med växelvist boende att barnet bor växelvis å ena sidan hos föräldrarna eller den ena föräldern och å andra sidan hos en extra vårdnadshavare, kan föräldrarna och den extra vårdnadshavaren i enlighet med den aktuella paragrafen avtala om transporterna eller resekostnaderna. Den extra vårdnadshavaren kan alltså som en del av arrangemanget med växelvist boende samtycka till att ansvara för transporterna eller för resekostnaderna, även om han eller hon inte är underhållsskyldig gentemot barnet. 

8 §.Fastställelse av avtal. Paragrafen innehåller bestämmelser om fastställelse av avtal. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 8 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. I 1 mom. har det dock tagits in en bestämmelse om att Institutet för hälsa och välfärd svarar för fastställandet av formuläret för de blanketter som används i avtalet. Innehållet i avtalet ska motsvara innehållet i det fastställda formuläret, även om avtalet inte skulle ha uppgjorts på en fastställd blankett. I terminologin har det dessutom tagits hänsyn till bestämmelsen i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982), enligt vilken de uppgifter som anges i socialvårdslagen sköts av ett kollegialt organ som utses av kommunen. Detta organ som ansvarar för socialvården kallas här socialnämnd.  

Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse som i sak motsvarar gällande bestämmelse om att socialnämnden när den prövar om avtalet kan fastställas ska beakta barnets bästa samt barnets önskemål och åsikt på det sätt som föreskrivs i 10 och 11 §. Avsikten är att barnets önskemål och åsikt i sådana ärenden som kan avgöras genom ett avtal i första hand ska utredas så att föräldrarna samtalar med barnet om saken innan avtalet ingås. Barnatillsyningsmannen eller någon annan person som bereder fastställelsen av avtalet ska höra sig för hos föräldrarna om de samtalat med barnet och vad barnet anser om saken.  

Med tanke på specialsituationer föreslås det i momentet en uttrycklig bestämmelse om att barnatillsyningsmannen i vissa fall ska samtala personligen med barnet. Samtalet med barnet kan i stället för av barnatillsyningsmannen föras också av en 27 a § 2 mom. i socialvårdslagen (1301/2014) avsedd person till vars uppgifter hör att svara för beredningen av de avtal som avses i 8 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. En förutsättning för ett samtal med barnet är att barnet samtycker till det och att ett samtal behövs för att utreda barnets önskemål och åsikt. Ett samtal med barnet kan behövas t.ex. i en situation då föräldrarna av någon anledning inte själva vill samtala med barnet om saken eller ger motstridiga uppgifter om barnets åsikt.  

För att ett avtal vid behov ska vara verkställbart också utomlands, bör det i avtalet nämnas att barnets åsikt utretts. 

Den sista meningen i momentet motsvarar gällande lag. En förutsättning för att avtalet ska fastställas är alltså att åtminstone den ena föräldern är vårdnadshavare för barnet. 

Paragrafens 4 mom. innehåller nya bestämmelser om vilkas samtycke som krävs för att avtalet ska kunna fastställas. Om en i momentet avsedd person inte ger sitt samtycke till att avtalet fastställs, kan ärendet föras till domstol för avgörande. 

För att avtalet ska kunna fastställas krävs det enligt 1 punkten samtycke också av den extra vårdnadshavaren, om barnet har en sådan.  

Enligt 2 punkten krävs det för att avtalet ska kunna fastställas samtycke av den som enligt ett avtal enligt 7 § eller enligt ett beslut enligt 9 § har rätt att få sekretessbelagda uppgifter om barnet. Samtycke krävs dock endast om det genom avtalet görs ingrepp i en redan fastställd rätt till upplysningar. Med ingrepp i rätten till upplysningar avses i bestämmelsen att personen i fråga genom avtalet fråntas den rätt till upplysningar som fastställts för honom eller henne eller att innehållet i rätten ändras. Om det genom det avtal som ska fastställas däremot har avtalats t.ex. enbart om rätt till upplysningar också för någon annan person, krävs det för att avtalet ska fastställas inte samtycke av den för vilken det redan tidigare fastställts motsvarande rätt till upplysningar. 

Enligt 3 punkten krävs det för att avtalet ska kunna fastställas samtycke av en i 9 c § avsedd person som står barnet särskilt nära, om det för barnet har fastställts rätt att träffa personen och om avtalet kan inverka på hur umgängesrätten tillgodoses.  

Det uttryck som använts i bestämmelse ”avtalet kan inverka på hur den fastställda umgängesrätten tillgodoses” täcker för det första alla situationer då det genom avtalet görs direkta ingrepp i en fastställd umgängesrätt, dvs. antingen så att den helt slopas eller så att dess innehåll ändras. Uttrycket har dock en vidare innebörd. Samtycke av en i 9 c § avsedd person krävs för fastställelse av alla sådana avtal som även indirekt inverkar på tillgodoseendet av en fastställd umgängesrätt. Om det avtalas t.ex. om ändringar i barnets boende eller om att barnet har rätt att träffa också någon annan person, kan avtalet inverka på tillgodoseendet av den fastställda umgängesrätten. Om det vid prövning av om avtalet kan fastställas är oklart huruvida avtalet kan inverka på tillgodoseendet av den fastställda umgängesrätten, bör för säkerhets skull samtycke begäras av en i 9 c § avsedd person innan avtalet fastställs.  

Paragrafens 5 mom. motsvarar gällande 4 mom.  

8 a §.Avtal om vårdnad om barn före barnets födelse. I paragrafen föreskrivs det om en möjlighet att ingå ett avtal om att vårdnaden om barnet anförtros båda föräldrarna gemensamt, när föräldraskapet har erkänts före barnets födelse. Det föreslås att paragrafen upphävs. Den behövs inte längre på grund av det nya 6 a § 1 mom. som föreslås.  

9 §.Domstolsbeslut om vårdnad om barn och umgängesrätt. Paragrafen innehåller de alternativ som domstolen kan utnyttja när den avgör ärenden som gäller vårdnad om barn, boende och umgängesrätt. Avsikten är inte att med bestämmelsen ingripa i den gällande lagens princip enligt vilken förteckningen över beslutsalternativen inte är uttömmande. Domstolen har stor rörelsefrihet när den prövar vilket arrangemang som är bäst för barnet.  

Alternativen i 1 mom. 1 och 2 punkten om att vårdnaden om barnet anförtros båda föräldrarna gemensamt eller den ena föräldern ensam eller att vårdnaden vid sidan av eller i stället för föräldrarna anförtros en eller flera personer som har gett sitt samtycke till detta, motsvarar gällande lag. Det bör noteras att den person som förordnas till vårdnadshavare vid sidan av eller i stället för en förälder har samma rättigheter och skyldigheter som andra vårdnadshavare.  

Momentets 3 punkt innehåller en möjlighet, som motsvarar de bestämmelser som föreslås i 7 §, att separat besluta om att en förälder, som inte är barnets vårdnadshavare, eller någon annan person som har gett sitt samtycke till att rätt till upplysningar fastställs, har samma rätt som vårdnadshavaren att få sekretessbelagda uppgifter om barnet av myndigheter och privata tjänsteproducenter. Rätten till upplysningar kan vara allmän eller begränsad till att gälla endast vissa frågor. I fråga om tillämpningen av paragrafen hänvisas till motiveringen till 7 §. 

Paragrafens 2 mom. 1—4 punkten innehåller bestämmelser om barnets boende. De motsvarar till innehållet de bestämmelser som föreslås i 7 §. Det nya jämfört med nuläget är att domstolen kan fatta ett beslut om växelvist boende och att det kan bestämmas att barnet ska bo hos en extra vårdnadshavare. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna hänvisas till det som har framförts i motiveringen till 7 §.  

Paragrafens 2 mom. 5 punkt innehåller en bestämmelse motsvarande gällande rätt om att domstolen kan besluta om umgängesrätten mellan barnet och en förälder. 

Enligt paragrafens 3 mom. kan vårdnaden i stället för föräldern eller föräldrarna anförtros en annan person om föräldrarna eller den ena av dem är vårdnadshavare för sitt barn. På samma sätt som i gällande lag krävs det då synnerligen vägande skäl med tanke på barnets bästa. Om barnet på grund av vårdnadshavarens död är utan vårdnadshavare och det förordnas någon annan vårdnadshavare för barnet i stället för föräldrarna, är det inte fråga om en sådan situation som avses i detta moment, och då tillämpas inte en sådan högre tröskel för förordnande av vårdnadshavare som förutsätts här.  

Det föreslås att ordalydelsen i bestämmelsen ses över så att det uttryck som används är ”i stället för en förälder eller föräldrarna”. Detta beror på att alla barn inte har två föräldrar. Det är fråga om att anförtro vårdnaden till någon annan person i stället för en förälder när ingendera av föräldrarna kvarstår som barnets vårdnadshavare efter vårdnadsbeslutet. Om barnet har två föräldrar och vårdnaden om barnet anförtros en av dem och dessutom en annan person än en förälder, är det fråga om förordnande av en extra vårdnadshavare.  

Paragrafens 4 mom. om bestämmande av arbetsfördelningen mellan vårdnadshavaren motsvarar gällande lag.  

Gällande 9 § 3 mom. innehåller en bestämmelse av allmän natur enligt vilken domstolen vid behov kan ge föreskrifter om vårdnadshavarens uppgifter, rättigheter och skyldigheter. Denna bestämmelse ska enligt förslaget inte stå kvar i lagen, eftersom domstolen enligt en i rättspraxis vedertagen uppfattning inte ska ta ställning till sådana frågor gällande innehållet i vårdnaden om barnet som ingår i vårdnadshavarnas beslutanderätt. Därför har bestämmelsen veterligen inte tillämpats i praktiken.  

Den hänvisning till 10 och 11 § som finns i slutet av gällande 9 § har strukits i syfte att undvika upprepning, eftersom bestämmelser om beslut som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt ingår såväl i 9 § som i 9 a—9 d § i den föreslagna lagen. Domstolens skyldighet att vid beslutsfattandet beakta bestämmelserna i 10 och 11 § framgår direkt av dessa paragrafer.  

9 a §.Närmare förordnanden om växelvist boende och umgängesrätt. Paragrafen är ny, men dess innehåll motsvarar delvis gällande rätt. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar den sista meningen i gällande 9 § 3 mom. Det föreslås emellertid att det tas in en hänvisning till växelvist boende, dvs. att domstolen när den fattar beslut om växelvist boende ska bestämma närmare om de villkor som ska gälla för det växelvisa boendet. Med detta avses förordnanden t.ex. om när barnet i samband med växelvist boende förflyttar sig från den ena föräldern till den andra och hos vilken förälder barnet visats under semestrar och helger. I fråga om innehållet i förordnandena hänvisas till motiveringen till 7 § 1 mom.  

I 2 mom. föreslås det en bestämmelse enligt vilken domstolen när den prövar ett beslut om växelvist boende på eget initiativ till behandling ska ta upp vilken betydelse beslutet har för barnets bostad enligt lagen om hemkommun. I fråga om motiveringen hänvisas till motiveringen till 7 b § 2 mom. Det slutliga beslutet om bostad enligt lagen om hemkommun fattas av magistraten, men i lagen om hemkommun fästs avseende också vid personens egen åsikt. I den andra meningen i momentet föreslås det därför bli föreskrivet att domstolen när den fattar beslut om växelvist boende vid behov ska bestämma vilketdera hemmet som ska anmälas som barnets officiella bostad. Om vårdnadshavarna efter det att de informerats om systemet inte är oense om detta, behövs inget separat förordnande. 

I 3 mom. föreslås det nya bestämmelser enligt vilken domstolen vid behov kan bestämma hur ansvaret för de transporter och resekostnader som föranleds av det växelvisa boendet eller umgängesrätten ska fördela sig mellan de delaktiga.  

Den första meningen i momentet motsvarar i sak den bestämmelse som föreslås i 7 b §. En redogörelse för bestämmelsens innehåll ges i motiveringen till 7 b §. Med delaktiga avses i bestämmelsen utöver barnets föräldrar också en extra vårdnadshavare i en sådan situation då det bestäms att barnet ska bo växelvis å ena sidan hos föräldrarna eller den ena föräldern och å andra sidan hos den extra vårdnadshavaren. Den extra vårdnadshavaren kan alltså som en del av arrangemanget med växelvist boende åläggas att ansvara för transporterna eller resekostnaderna, även om han eller hon inte är underhållsskyldig gentemot barnet.  

Enligt den senare meningen i momentet ska domstolen när den prövar ansvarsfördelningen beakta de delaktigas förmåga att svara för transporterna eller kostnaderna samt övriga omständigheter. De principer som iakttas vid bestämmande av underhållsstöd kan i tillämpliga delar iakttas vid prövningen. Om domstolen i samband med ett ärende om vårdnad och umgängesrätt också behandlar ett yrkande som gäller underhållsstöd, har domstolen i allmänhet tillgång till en heltäckande utredning om föräldrarnas underhållsförmåga. Dessa uppgifter kan beaktas också när fördelningen av kostnadsansvaret prövas med stöd av den föreliggande bestämmelsen.  

Övriga omständigheter kan beaktas vid prövningen t.ex. så att ansvaret för högre resekostnader i första hand bärs av den som fattat ett beslut som lett till att kostnaderna för umgänget stigit. Om t.ex. den ena föräldern flyttar långt från barnets boningsort, kan det i princip anses rimligt att den föräldern ansvarar för en större del av de extra kostnader som detta medför.  

9 b §.Stöttat och övervakat umgänge samt övervakade byten. I syfte att skapa klarhet i rättsläget föreslås det att det tas in en paragraf där det föreskrivs att umgänget ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge. Paragrafen kompletterar och preciserar de grundläggande bestämmelserna i 7 a och 9 § om avtal eller beslut om umgängesrätt. De föreslagna bestämmelserna främjar genomförandet av artikel 31.2 i Istanbulkonventionen. 

När domstolen prövar om ett förordnande om stöttat eller övervakat umgänge eller övervakade byten ska utfärdas ska den utöver de förutsättningar som anges i denna paragraf beakta barnets bästa samt barnets önskemål och åsikter på det sätt som föreskrivs i 10 och 11 §. I enlighet med 8 § 3 mom. gäller samma skyldighet för socialnämnden när den prövar om avtalet kan fastställas. 

I den föreslagna paragrafen används begreppen stöttat umgänge, övervakat umgänge och övervakat byte i samma betydelse som i 27 § i socialvårdslagen.  

Med stöttat umgänge avses umgänge som sker med medverkan av en i 27 § i socialvårdslagen avsedd övervakare. Dennes medverkan är dock till sin natur inte lika intensiv som vid övervakat umgänge. Vid stöttat umgänge står övervakaren till förfogande medan umgänget varar, men han eller hon behöver inte hela tiden vara i samma utrymme som barnet och föräldern. Övervakaren sörjer för när umgänget inleds och avslutas och följer situationen. Behovet av stöd kan variera från fall till fall, och det stöd som hänför sig till umgänget kan i enlighet med det bestämmas separat i varje enskilt fall. 

Med övervakat umgänge avses i bestämmelsen umgänge som en i 27 § i socialvårdslagen avsedd övervakare kontinuerligt följer för att säkerställa att umgänget avlöper på ett för barnet tryggt och även i övrigt lämpligt sätt och att barnet inte utan tillstånd förs bort från umgängestillfället. Den person som övervakar umgängestillfället ska under hela umgänget befinna sig i samma utrymme som barnet och föräldern eller på annat sätt kontinuerligt kunna se och höra barnet och föräldern. 

Vid övervakade byten inleds och avslutas umgängestillfället under övervakning. En i 27 § i socialvårdslagen avsedd övervakare ser till att barnet i enlighet med avtalet eller beslutet överlämnas från den ena föräldern till den andra. Det kan avtalas att övervakat byte ordnas i situationer då det egentliga umgänget sker på normalt sätt hos den förälder som barnet har rätt att träffa, men att de situationer då barnet ska hämtas eller återlämnas kännetecknas av problem, såsom tvister eller hot om våld som är till skada för barnet. 

Paragrafen innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka det kan fastställas att umgänget ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge eller att bytena ska ske under övervakning. Förutsättningarna gäller såväl det avtal mellan föräldrarna som ska fastställas av socialnämnden (1 mom.) som domstolens beslut (2 mom.). Med domstolens beslut avses såväl ett slutligt beslut som ett interimistiskt förordnande. En förutsättning är att stöd eller övervakning behövs av grundad anledning med tanke på barnets bästa. Dessutom kan övervakat umgänge fastställas endast om stöttat umgänge eller övervakade byten inte räcker för att trygga barnets bästa. 

Som grundad anledning med tanke på barnets bästa är t.ex. ett behov att garantera barnets säkerhet under umgängestillfällena eller avvärja ett hot om egenmäktigt omhändertagande av barn eller bortförande av barn. För att barnets säkerhet ska garanteras kan det finnas behov att ordna umgänget som stöttat eller övervakat t.ex. när den förälder som träffar barnet har uppträtt våldsamt eller hotfullt mot barnet tidigare och det finns risk för att beteendet upprepar sig. En grund för stöttat eller övervakat umgänge kan också vara att barnets psykiska säkerhet äventyras. Barnet kan t.ex. vara ängsligt av den anledningen att barnet har sett umgängesföräldern utsätta den andra föräldern för våld. 

För att barnets säkerhet ska garanteras under umgängestillfällena kan det behövas stöd eller övervakning också t.ex. när den förälder som träffar barnet till följd av mentala problem eller missbruksproblem är oförmögen att svara för barnets säkerhet och välbefinnande under umgängestillfällena. Som ett exempel på behov av stöd eller övervakning kan nämnas en situation då föräldern tidigare upprepade gångar sagt sådant till barnet som kan äventyra barnets hälsa och utveckling. 

För att barnets psykiska säkerhet ska kunna garanteras under umgängestillfällena kan det finnas behov att ordna umgänget som stöttat eller övervakat också t.ex. i sådana situationer då det inte förekommit kontakt mellan barnet och föräldern innan umgängesrätten fastställdes, antingen så att de aldrig tidigare träffats eller åtminstone inte på en väldigt lång tid. I synnerhet om barnet är väldigt litet kan det behövas en utomstående persons medverkan under umgänget i början, tills barnet har bekantat sig med och kunnat etablera ett förtroendefullt förhållande med den förälder som barnet har rätt att träffa. I de fall som avses nu är det troligen i regel tillräckligt att umgänget sker som stöttat för att barnets bästa ska tryggas. 

Behovet av stöd eller övervakning ska bedömas från fall till fall utifrån den utredning som presenterats. När saken bedöms ska det också tas hänsyn till att i de fall då barnets säkerhet under umgängestillfällena är allvarligt hotad, räcker övervakning inte nödvändigtvis till för att trygga barnets bästa. I sådana exceptionella fall kan umgängesrätt inte fastställas alls innan hotet har avvärjts (HD 2007:71, punkt 5). 

Med egenmäktigt omhändertagande av barn och bortförande av barn avses gärningar som är straffbara enligt 25 kap. 5 och 5 a § i strafflagen (37/1889). I varje enskilt fall gäller det att utifrån den utredning som lämnats bedöma huruvida hotet om egenmäktigt omhändertagande av barn eller bortförande av barn är så verkligt och betydande att umgänget måste genomföras som stöttat eller övervakat för att hotet ska avvärjas. 

Eftersom i synnerhet övervakat umgänge innebär ett avsevärt ingrepp i skyddet för barnets och förälderns privatliv och familjeliv, ska övervakat umgänge ses som ett sistahandsalternativ. Det ska tillgripas endast om stöttat umgänge eller övervakade byten inte räcker för att trygga barnets bästa. Denna centrala princip framgår av sista meningen i 1 mom. 

När det avtalas eller bestäms att umgänget ska vara stöttat eller övervakat eller att bytena ska ske under övervakning, bör det samtidigt avtalas eller bestämmas tillräckligt detaljerat om tidpunkt, längd och andra villkor för umgänget. Såsom konstaterats ovan, är barnets bästa det viktigaste kriteriet när det avtalas eller ges ett förordnande om stöttat eller övervakat umgänge eller övervakade byten. Barnets bästa ska beaktas bl.a. när det fattas beslut om umgängets längd. Det ska då tas hänsyn till att i synnerhet övervakat umgänge kräver mycket resurser av barnet beroende på de särskilda umgängesförhållandena. Situationen är krävande också för barnets förälder och den person som övervakar umgänget. När villkoren för umgänget avtalas eller bestäms ska det också tas hänsyn till i vilken omfattning socialväsendet i praktiken kan tillhandahålla stöd och övervakning.  

I lagen föreslås det inte en på förhand angiven tidsfrist för hur länge avtalet eller beslutet är i kraft. En eventuell övergång t.ex. från stöttat umgänge till normalt umgänge ska således anges från fall till fall i avtalet eller beslutet. Av kravet att stöd eller övervakning ska behövas av grundad anledning med tanke på barnets bästa följer också att stöttat eller övervakat umgänge eller övervakade byten inte får fortsättas längre än nödvändigt. 

Om det när avtalet ingås eller beslutet fattas tillräckligt tillförlitligt kan förutsägas när behovet av stöd eller övervakning upphör, kan det redan från början avtalas eller bestämmas också om när stödet eller övervakningen upphör och normalt umgänge tar vid. Om förutsägelserna visar sig felaktiga t.ex. av den anledningen att det stöttade eller övervakade umgänget varit förenat med allvarliga problem, kan avtalet eller beslutet med stöd av 12 § ändras så att stödet eller övervakningen fortsätter längre än vad som ursprungligen avtalats eller beslutats. Vid behov är det möjligt att ändra avtalet eller beslutet också så att stödet eller övervakningen avvecklas snabbare än vad som ursprungligen antogs. 

Om det i avtalet eller beslutet om stöttat eller övervakat umgänge inte tillräckligt tillförlitligt kan förutsägas när behovet av stöd eller övervakning upphör, blir man tvungen att avtala eller besluta att det stöttade eller övervakade umgänget ska gälla tills vidare. Ett sådant avtal eller beslut kan med stöd av 12 § ändras i det skede då det kommer fram att behovet av stöd eller övervakning har förändrats eller upphört. 

Av kravet att övervakat umgänge kan fastställas endast om stöttat umgänge eller övervakade byten inte räcker för att trygga barnets bästa följer också att övergången från övervakat umgänge till stöttat umgänge eller övervakade byten bör ske så snabbt som möjligt, om inte en övergång från övervakat umgänge direkt till normalt umgänge är möjlig. Även en sådan övergång kan genomföras som en stegvis övergång som skrivs in i det ursprungliga avtalet eller beslutet eller senare genom ett nytt avtal eller beslut. 

Det är förenligt med barnets bästa att han eller hon i möjligaste mån på förhand vet om umgänget kommer att ordnas. Den förälder hos vilken barnet bor måste i praktiken se till att barnet är närvarande vid det stöttade eller övervakade umgänget. Det krävs också specialåtgärder av socialväsendet i kommunen för att stöd eller övervakning ska ordnas. Av dessa skäl är det möjligt att vid behov i det av socialnämnden fastställda avtalet eller i domstolens beslut kräva att föräldern på förhand bekräftar att han eller hon kommer att träffa barnet vid ett visst umgängestillfälle. 

När det i ett ärende om umgängesrätt blir aktuellt med ett förordnande som avses i 2 mom., ska domstolen i regel med stöd av 16 § inhämta en utredning av socialnämnden. I begäran om utredning ska domstolen då specificera att utredning behövs särskilt om huruvida det behöver bestämmas att umgänget ska vara stöttat eller övervakat. I begäran om utredning är det dessutom på sin plats att be socialnämnden ge sin synpunkt på det ändamålsenligaste sättet att bestämma om detaljerna i eventuellt stöttat eller övervakat umgänge med beaktande av barnets bästa och de stöd- och övervakningstjänster som kommunen ordnar. 

I 3 mom. föreskrivs det om domstolens möjlighet att som förutsättning för övervakat umgänge bestämma att den förälder som barnet har rätt att träffa ska överlåta sitt giltiga pass och ett sådant giltigt pass för barnet som föräldern innehar samt övriga resedokument till övervakaren för den tid umgänget varar, om det finns grundad anledning att befara att barnet olovligen kan föras bort från landet. Grundad anledning att befara olovligt bortförande av barnet från landet kan anses föreligga t.ex. när den förälder som barnet har rätt att träffa har nära anknytning till en främmande stat och den föräldern tidigare har försökt eller hotat att föra barnet dit utan den andra förälderns samtycke. 

Paragrafens 4 mom. innehåller en informativ hänvisning till socialvårdslagen där det i 27 § föreskrivs om ordnande av stöttat och övervakat umgänge samt övervakade byten som socialservice. 

9 c §.Barnets rätt att träffa en annan person än sin förälder. Paragrafen är ny. Det föreslås bestämmelser om barnets rätt att träffa och hålla kontakt med någon annan person än sin förälder.  

Syftet med den umgängesrätt som avses i paragrafen är att trygga rätt för barnet att upprätthålla ett positivt och nära förhållande med en sådan för barnet nära person hos vilken barnet inte bor. Behovet att fastställa umgängesrätten ska alltid bedömas framför allt enligt vad som är bäst för barnet. 

Till den i paragrafen avsedda umgängesrätten hör att barnet tidvis får vistas hos en person som står barnet särskilt nära eller träffa denna person på något annat ställe eller hålla kontakt med personen på något annat sätt. De närmare detaljerna vid umgänget eller andra kontakter bestäms separat i varje enskilt fall. 

Enligt den första meningen i 1 mom. kan det för barnet fastställas rätt att träffa en person som står barnet särskilt nära. En förutsättning är att barnet med denna person har ett etablerat förhållande som kan jämställas med förhållandet mellan ett barn och en förälder. Enligt den senare meningen i momentet fastställs en sådan umgängesrätt genom ett domstolsbeslut.  

För att umgängesrätt ska fastställas ska det alltså mellan barnet och personen i fråga finnas ett etablerat och speciellt nära förhållande som kan jämställas med förhållandet mellan ett barn och en förälder. Definitionen av en person som står barnet särskilt nära är snäv: den täcker endast situationer då det är fråga om ett förhållande som de facto kan jämföras med föräldraskap. För att ett i bestämmelsen avsett förhållande ska uppstå fordras ett långvarigt och nära umgänge, vanligen så att personen i fråga bott i samma hushåll som barnet och dagligen deltagit i barnets vård och uppfostran under den tiden. Ett sådant förhållande kan i vissa fall uppstå t.ex. med en far- eller morförälder eller en fosterförälder som bott i samma hushåll eller med förälderns make eller sambo som senare skilt sig från barnets förälder. Exempelvis enbart släktskap eller den omständigheten att barnet avhämtas dagligen från daghem eller skola utgör inte en tillräcklig grund för att fastställa ett avtal om umgängesrätt. 

Vid tillämpningen av bestämmelsen är det befogat att också beakta artikel 8 om skydd för familjelivet i den europeiska människorättskonventionen och praxis vid tolkning av den (t.ex. Europeiska människorättsdomstolens dom i målet Kopf och Liberda mot Österrike 17.1.2012).  

När domstolen prövar om en i denna paragraf avsedd umgängesrätt kan fastställas ska den beakta barnets bästa samt barnets önskemål och åsikt på det sätt som föreskrivs i 10 och 11 §. I synnerhet i fråga om litet äldre barn bör det läggas stor vikt vid huruvida barnet självt anser personen i fråga stå barnet särskilt nära och huruvida barnet vill träffa personen regelbundet. Domstolen kan vid behov inhämta utredning hos socialnämnden med stöd av 16 §. 

En ansökan till domstol för fastställelse av en i denna paragraf avsedd umgängesrätt kan i enlighet med 14 § göras av föräldrarna gemensamt, den ena föräldern, barnets vårdnadshavare och socialnämnden samt av den person som önskar att en sådan umgängesrätt fastställs mellan sig och barnet. Barnets föräldrar och vårdnadshavare samt den för vilken det eventuellt redan tidigare har fastställts umgängesrätt enligt 9 c §, ska ges tillfälle att bli hörda med anledning av ansökan i enlighet med 15 §. Om ansökan gäller fastställelse av en i denna paragraf avsedd umgängesrätt, ska också den person som barnet enligt ansökan ska ha rätt att träffa ges tillfälle att bli hörd, om han eller hon inte själv är sökande. 

I 2 mom. konstateras att när en i denna paragraf avsedd umgängesrätt fastställs och tillgodoses, tillämpas i övrigt vad som föreskrivs om umgängesrätten mellan ett barn och barnets förälder. Innehållet i umgängesrätten och verkställigheten motsvarar i princip sådan umgängesrätt som fastställs i förhållande till barnets förälder. Exempelvis den i lagens 2 § 2 mom. föreskrivna skyldigheten för en förälder att medverka till att umgängesrätten tillgodoses och undvika allt som kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och den andra föräldern utsträcks således också till förhållandet mellan föräldern och den person som det med stöd av 9 c § har fastställts rätt för barnet att träffa. Som konstateras ovan i detaljmotiveringen till 5 a § är dessutom en i 9 c § avsedd person skyldig att informera om en planerad flyttning, om planerna försvårar vårdnaden om barnet och tillgodoseendet av umgängesrätten.  

När en i denna paragraf avsedd umgängesrätt fastställs i domstol tillämpas bestämmelsen i 9 a § 1 mom. om domstolens skyldighet att vid beslut om umgängesrätt bestämma närmare om villkoren för umgänget och rätten att hålla barnet hos sig. Det kan dessutom fastställas att umgänget i enlighet med 9 b § ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge. 

På en person som avses i denna paragraf tillämpas också bestämmelserna i 9 a § 3 mom. om ansvaret för de transporter eller resekostnader som föranleds av tillgodoseendet av umgängesrätten. Den personen kan alltså som en del av umgängesarrangemangen åläggas att ansvara för transporterna eller resekostnaderna, även om han eller hon inte är underhållsskyldig gentemot barnet.  

På verkställighet av umgängesrätten tillämpas verkställighetslagen. 

9 d §.Tryggande av umgängesrätt. I paragrafen föreslås det bestämmelser om tryggande av umgängesrätt vid vite. I de situationer som avses i paragrafen kan vite föreläggas i samma beslut där umgängesrätten fastställs. 

Vite för att tillgodose umgängesrätten kan föreläggas endast om det på basis av tidigare agerande hos den förälder eller vårdnadshavare hos vilken barnet bor finns anledning att befara att han eller hon inte frivilligt kommer att iaktta beslutet om umgängesrätt. Som exempel kan nämnas en situation då denna förälder eller vårdnadshavare utan godtagbart skäl har underlåtit att iaktta ett interimistiskt förordnande om umgängesrätt eller annars inte har tillåtit umgänge innan beslutet meddelades. Möjligheten att förelägga vite gäller umgängesrätt som fastställs mellan såväl barnet och föräldern som mellan barnet och en i 9 c § avsedd person som står barnet nära. 

Endast en domstol kan förelägga vite. Föreläggande av vite förutsätter att vite har yrkats och den förälder eller vårdnadshavare som bor med barnet har getts tillfälle att bli hörd med anledning av yrkandet. Om det med beaktande av de omständigheter som kommit fram i saken förefaller vara förenligt med barnets bästa att vite föreläggs, kan domstolen genom processledning fästa de delaktigas uppmärksamhet vid den möjlighet som anges i denna paragraf och höra sig för om vitesföreläggande yrkas. 

Möjligheten att förelägga vite gäller endast domstolens slutliga beslut; ett interimistiskt förordnande om umgängesrätt ska inte kunna förenas med vite. Vitesföreläggande ska inte kunna ingå i ett av socialnämnden fastställt avtal om umgängesrätt. Vitesföreläggande är inte heller möjligt vid sådan i 3 a kap. avsedd förlikning som fastställs vid medling i vårdnads- och umgängestvister i domstol. Av det skäl som nämns i den allmänna motiveringen kan ett beslut om växelvist boende inte förenas med vite.  

På föreläggande av vite tillämpas i övrigt 18, 20 och 28 § i verkställighetslagen. Vite föreläggs därmed till ett fast belopp och endast av särskilda skäl som löpande. Ett beslut om vitesföreläggande är i enlighet med 28 i verkställighetslagen i princip verkställbart genast. 

Underlåtenhet att tillgodose umgängesrätt enligt beslutet leder inte omedelbart till att vitet förfaller till betalning, utan det ska separat yrkas betalning av vitet med stöd av verkställighetslagen. En bestämmelse om detta finns i 2 mom. I enlighet med hänvisningen i 26 § i verkställighetslagen tillämpas lagen om verkställighet av böter (672/2002) på indrivning av vite som dömts ut. 

10 §.Avgörande av ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt. Paragrafen innehåller bestämmelser om grunderna för avgörande av ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt. Det föreslås att lagens nuvarande grunder kompletteras. Bestämmelserna i paragrafen gäller såväl socialnämnden när det prövar om ett avtal kan fastställas som domstolen när den prövar ett avgörande. 

Enligt 1 mom. ska ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt avgöras framför allt enligt vad som är bäst för barnet. Bestämmelsen motsvarar gällande rätt och utgör en ledande princip när ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt avgörs. Lagen grundar sig enligt förslaget fortfarande på principen att avgörandena träffas individuellt utgående från prövning från fall till fall. Enligt vad som konstaterats i den allmänna kommentaren nr 14 från FN:s kommitté för barnets rättigheter kan barnets bästa stå i konflikt med andra personers intressen eller rättigheter, t.ex. föräldrars intressen och rättigheter. Eventuella konflikter måste lösas från fall till fall genom att alla parters intressen omsorgsfullt vägs mot varandra och en lämplig kompromiss nås. Om harmonisering inte är möjlig, ska myndigheter väga samtliga berördas rättigheter. Större vikt måste vid denna prövning fästas vid vad som bäst gagnar barnet.  

Det föreslås att den senare delen av 1 mom. preciseras så att det vid avgörandet ska fästas särskilt avseende vid hur de i 1 och 2 § angivna målen för vårdnaden och umgängesrätten bäst kan uppnås i framtiden. Syftet är att framhäva att det vid avgörandet ska fästas avseende vid alla de mål för vårdnad och umgängesrätt om vilka det föreskrivs i 1 och 2 § och bedöma vilket avgörande som helhet bäst tryggar uppnåendet av målen i framtiden. När avgörande träffas ska det således i enlighet med vad som sagts ovan i motiveringen till 1 § bl.a. fästas avseende vid skyldigheten i 1 § 2 mom. att skydda barnet mot våld. Vad som avses med våld har behandlats i motiveringen till 1 § 2 mom. 

Paragrafens 2 mom. gäller prövning i ett ärende om val av vårdnadsform. Enligt bestämmelsen ska det när avgörande träffas om huruvida vårdnaden om barnet ska anförtros båda föräldrarna gemensamt eller den ena av dem, utöver vad som föreskrivs i 1 mom. fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov framför sina inbördes konflikter. Syftet med bestämmelsen är att framhäva att en viktig egenskap hos vårdnadshavaren är förmåga att i första hand ta sikte på barnets bästa och barnets behov, även om det finns konflikter mellan föräldrarna. Tecken på sådan förmåga är en central faktor när det prövas huruvida det är förenligt med barnets intresse att vården anförtros båda föräldrarna gemensamt eller den ena av dem.  

Förmåga att sätta barnets behov framför föräldrarnas inbördes konflikter kan i praktiken visas t.ex. genom att föräldrarna trots sina tvister kan kommunicera sinsemellan i frågor som gäller vårdnaden om barnet.  

Det föreslagna 3 mom. gäller prövning vid avgörande av barnets boende och umgängesrätten. Enligt bestämmelsen ska det då utöver vad som föreskrivs i 1 mom. fästas särskilt avseende vid barnets ålder och utvecklingsnivå, barnets karaktär och anlag, eventuella särskilda behov hos barnet, avståndet mellan föräldrarnas bostäder samt föräldrarnas förmåga att tillsammans ta ansvar i frågor som gäller barnet. Dessa omständigheter ska beaktas vid prövning av om det ska bestämmas att barnet ska bo hos någondera föräldern eller växelvis hos vardera. Samma omständigheter ska beaktas också när det prövas hur umgängesrätten ska avgöras för att vara till barnets bästa.  

Enligt forskarna behöver ett barn ständig omsorg i synnerhet under sina två första levnadsår. Med tanke på ett litet barns utveckling är det viktigt att de mänskliga relationerna och livsmiljön är bestående. Under barnets känsliga utvecklingsfas rekommenderas inte långvarigt växelvist boende, t.ex. byte varje vecka, för alldeles små barn, åtminstone inte för barn under tre år. Det måste också tas hänsyn till att alla barn inte utvecklas enligt sin ålder.  

När boende- och umgängesarrangemang prövas ska också barnets individuella behov och anlag beaktas. För en del barn passar det bra att byta boende t.ex. varannan vecka, medan andra barn kan vara känsligare, vara ängsliga inför förändringar och uppleva sådana arrangemang som mycket stressande.  

Också avståndet mellan föräldrarnas bostäder är av betydelse när umgänge och växelvist boende övervägs. Korta avstånd gör att det växelvisa boendet ur barnets synvinkel utfaller bättre än långa avstånd. Vid växelvist boende ska barnets livsrum i princip kvarstå oförändrat så att barnet oberoende av boningsort kan gå i samma daghem eller skola.  

I synnerhet växelvist boende kräver god förmåga från föräldrarnas sida att tillsammans ta ansvar i frågor som gäller barnet. Om samarbetet mellan föräldrarna inte fungerar, är det risk för att det ansvar som föräldrarna ska bära utan grund överförs på barnet.  

Paragrafens 4 mom. motsvarar i sak det nuvarande 10 § 2 mom. Om det kommer fram att barnets åsikt skiljer sig från det föräldrarna kommit överens om, kan det finnas skäl att anta att avgörandet inte är förenligt med barnets bästa.  

11 §.Utredande av barnets åsikt. Paragrafen innehåller bestämmelser om utredande av barnets önskemål och åsikt och beaktande av dem. Paragrafen motsvarar 11 § i den gällande lagen med den skillnaden att de förutsättningar som begränsar skyldigheten att utreda barnets åsikt har strukits 1 mom. Det innebär att barnets önskemål och åsikt alltid ska utredas i den utsträckning det med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå är möjligt. Bestämmelsen förutsätter åtminstone att föräldrarna diskuterar vårdnaden om barnet och umgängesrätten med barnet och förmedlar information om barnets åsikt till den socialnämnd som fastställer avtalet eller till domstolen. 

Den första meningen i 2 mom. motsvarar gällande lag. Enligt den ska barnets åsikt utredas på ett finkänsligt sätt och med beaktande av barnets utvecklingsnivå. Bestämmelsen förutsätter bl.a. att den plats där barnet hörs är så barnvänlig som möjligt. Det språk som används vid hörandet ska också motsvara barnets ålder och utvecklingsnivå. När det gäller barn med funktionsnedsättning ska det vid behov sörjas för tolkning eller hjälpmedel. 

Det föreslås att momentet kompletteras med en bestämmelse enligt vilken den person som utreder barnets åsikt ska berätta för barnet om syftet med samtalet och om det pågående förfarandet. När samtalet inleds ska det förklaras för barnet hur barnets åsikt inverkar på saken, likaså att beslutsfattandet i saken inte faller på barnet.  

Bestämmelser om utredande av barnets åsikt finns dessutom i 8 § 3 mom. när det är fråga om fastställelse av avtal hos socialnämnden, i 15 a § när det är fråga om hörande av barnet i domstol samt i 16 § när det är fråga om inhämtande av utredning av socialnämnden.  

11 a §.Beslut om vårdnaden om barn och umgängesrätt medan barnet är omhändertaget. Paragrafen är ny. Dess syfte är att tillsammans med de ändringar som föreslås i 46 § i barnskyddslagen (417/2007) skapa klarhet i förhållandet mellan avgöranden enligt denna lag och ett beslut om omhändertagande av barn.  

Utgångspunkten är att föräldrarna även medan barnet är omhändertaget kan avtala om barnets boende och umgängesrätten utöver om vårdnaden om barnet. Likaså är en allmän domstol under omhändertagandet behörig att fatta beslut om vårdnaden om barnet, umgängesrätt och intressebevakning. Paragrafens första mening innehåller en hänvisning av informativ karaktär till 46 § i barnskyddslagen. Å andra sidan finns det situationer då det på grund av omhändertagandet är onödigt med tanke på barnets bästa att få ett nytt avgörande om vårdnaden om barnet och umgängesrätt. Med stöd av den andra meningen i momentet kan socialnämnden då lämna avtalet utan fastställelse och domstolen avslå ansökan. 

När ett barn har omhändertagits är det enligt 45 § i barnskyddslagen det organ som ansvarar för socialvården som beslutar om barnets vistelseort samt vård, uppfostran och tillsyn, den övriga omsorgen om barnet samt om sådan undervisning och hälsovård som behövs för att förverkliga dessa. Socialmyndigheten har rätt att besluta också om begränsning av kontakten mellan ett omhändertaget barn och dess föräldrar samt övriga barnet närstående personer. Ett av socialnämnden fastställt avtal eller ett avgörande av allmän domstol i dessa ärenden inverkar således inte direkt på omhändertagandet eller dess innehåll, vilket fastställs i 2 mom. i paragrafen. 

Enligt vad som konstaterats i avgörandet HD 2011:59 kan dock barnets intresse kräva att dessa ärenden avgörs medan barnet är omhändertaget. Om det finns planer på att snart avsluta omhändertagandet, krävs det information om de kommande rättsliga arrangemangen för att det ska vara möjligt att förbereda sig för tiden efter omhändertagandet. Myndigheten blir således i varje enskilt fall tvungen att bedöma om det är förenligt med barnets bästa att meddela ett avgörande om vårdnaden om barnet eller om det är för tidigt eller ur barnets synvinkel rentav skadligt att pröva de yrkanden som framställts. Ett avgörande som gäller vårdnaden om barnet är av betydelse när det gäller de frågor där vårdnadshavaren trots omhändertagandet har beslutanderätt. Vårdnadshavaren har även under ett omhändertagande rätt att besluta bl.a. om barnets medborgarskap, religion och namn.  

Om det till domstolen inlämnats en ansökan om vårdnad om barn eller umgängesrätt medan barnet är omhändertaget, krävs det att domstolen och barnskyddsmyndigheten utbyter information för att barnets situation ska kunna utredas. Domstolen kan begära en sådan i 16 § avsedd utredning av socialnämnden huruvida det i ärendet finns förutsättningar att meddela ett beslut t.ex. om barnets boende. Om ett ärende om omhändertagande av barnet är anhängigt i förvaltningsdomstolen samtidigt som ett ärende om vårdnaden om barnet och umgängesrätt behandlas i allmän domstol, är det ändamålsenligt att dessa domstolar utbyter information om behandlingsskedena.  

En allmän domstol har rätt att få uppgifter om barnets situation också direkt av socialmyndigheten. Bestämmelser om domstolens rätt att få uppgifter om barnet av socialmyndigheterna finns i 18 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). I 3 mom. ingår en informativ hänvisning till den paragrafen.  

14 §.Anhängiggörande och rätt att föra talan. Det föreslås att paragrafen ändras till följd av de nya bestämmelser som föreslås i 7, 9 och 9 c §.  

Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar gällande lag. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska barnet självt inte få inleda ett ärende som gäller vårdnad eller umgängesrätt. Detta motsvarar den gällande lagen och rättspraxis (HD 2012:95). För barnet kan det således inte heller förordnas en intressebevakare som inleder ärendet på barnets vägnar.  

Paragrafens 3 mom. innehåller nya bestämmelser. I momentet föreslås det för det första en bestämmelse enligt vilken ett ärende får inledas, utöver av de aktörer som avses i 1 och 2 mom., också av en sådan annan person än en förälder för vilken det på det sätt som avses i 7 § 2 mom. 2 punkten eller 9 § 1 mom. 3 punkten har fastställts rätt att få sekretessbelagda uppgifter om barnet. Denna person får göra en ansökan som gäller ändring av en fastställd rätt till upplysningar. Med ändring av rätten till upplysningar avses i bestämmelsen såväl innehållsmässiga ändringar i en tidigare fastställd rätt till upplysningar som slopandet av rätten till upplysningar. 

En förälder, som inte är vårdnadshavare för barnet, ska även i fortsättningen med stöd av 1 mom. ha rätt att göra en ansökan där föräldern yrkar rätt för sig själv att få sekretessbelagda uppgifter om barnet. Någon annan person än barnets förälder är däremot inte berättigad att själv göra en ansökan om fastställelse av rätt till upplysningar. Efter det att en sådan rätt till upplysningar fastställts, antingen på grundval av ett avtal som personen och föräldrarna ingått eller på grund av en ansökan som en i 1 eller 2 mom. nämnd person gjort, har personen i fråga med stöd av den föreslagna bestämmelsen alltså rätt att yrka att rätten till upplysningar ändras eller slopas.  

Enligt den senare meningen i momentet har också en i 9 c § avsedd person som står barnet särskilt nära rätt att göra en ansökan. Att sökanden själv uppger sig vara närstående utgör en tillräcklig grund för rätten att inleda ärendet, men i ansökan ska det läggas fram en motivering för denna status. En sådan person får göra en ansökan där det yrkas att det fastställs rätt för barnet att träffa honom eller henne. Om barnet med stöd av ett domstolsbeslut har rätt att träffa en annan person än sin förälder, är denna person självfallet berättigad att göra också en ansökan om ändring av umgängesrätten med stöd av 12 §. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar 3 mom. i den gällande paragrafen. Det föreskrivs där om en möjlighet att framställa ett yrkande på underhållsbidrag i samband med ett ärende som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt. I dessa situationer behandlas också ett yrkande på underhållsbidrag på det sätt som föreskrivs om behandling av ansökningsärenden, och ärendet kan även i fråga om underhållsbidraget avgöras genom ett beslut, om motparten inte svarar. Underhållsansvaret och grunderna för bestämmande av underhållsbidrag bestäms enligt lagen om underhåll för barn (704/1975). 

14 a §.Avslag på ansökan i skriftligt förfarande. Paragrafen är ny. Den hänför sig till 12 §, där det föreskrivs om förutsättningarna för ändring av ett avtal som fastställts av socialnämnden och av en domstols beslut. En förutsättning för att ett avgörande ska ändras är att förhållandena ändrats efter det att avtalet fastställdes eller beslut gavs eller då anledning härtill annars föreligger. Enligt den föreslagna paragrafen ska ansökan avslås i ett skriftligt förfarande, om det är uppenbart att det inte finns förutsättningar för att ändra avtalet eller beslutet.  

Ett beslut om att avslå ansökan kan fattas utan att den andra föräldern eller någon annan delaktig ges tillfälle att avge ett skriftligt yttrande med anledning av ansökan, om förutsättningarna för avslag kan konstateras direkt på basis av ansökan. Det finns dock inget hinder för att tingsrätten begär ett yttrande och avslår ansökan i ett skriftligt förfarande först efter det att en delaktig gett ett skriftligt yttrande. Om det i ett skriftligt yttrande med anledning av ansökan har framförts omständigheter som inverkar på avgörandet av ärendet, ska tingsrätten i syfte att iaktta principen om hörande ytterligare begära ett skriftligt yrkande av sökanden med anledning av motpartens yttrande innan ansökan kan avslås i ett skriftligt förfarande.  

Enligt bestämmelsen ska domstolen vid sin bedömning av om det är uppenbart att det inte finns förutsättningar för ändring av avtalet eller beslutet, beakta tidigare avgöranden som gjorts på tjänstens vägnar i fråga om vårdnaden om barnet och umgängesrätt, utöver ansökan och det yttrande som eventuellt getts med anledning av den. Den största betydelsen har då det avtal eller det beslut som det yrkas ändring i enligt ansökan. Dessutom ska domstolen beakta beslut som gäller verkställighet av avtalet eller beslutet, om sådana har fattats. Om ändring av avtalet eller beslutet har sökts även tidigare utan resultat, ska domstolen när den bedömer en ny ansökan fästa vikt också vid det beslut som fattats med anledning av en tidigare ansökan. Domstolen kan på tjänstens vägnar få tillgång till de tidigare avgörandena, om de inte har fogats till ansökan eller det yttrande som getts med anledning av den.  

Bestämmelsen avses bli tillämpad i en situation då ärendet redan minst en gång har avgjorts som ett stridigt ärende i rättegångsförfarande och domstolen har tagit ställning till invändningarna. Dessutom förutsätts det att förhållandena inte har förändrats efter det att avgörandet meddelades och att det inte heller annars finns anledning att ändra avgörandet. Bestämmelsen lämpar sig däremot i allmänhet inte i en situation då det arrangemang för vårdnad om barn och umgängesrätt som det yrkas ändringar i baserar sig på ett avtal som fastställts av socialnämnden eller vid medling i domstol med biträde av sakkunniga eller som har avgjorts i en rättegång på det sätt som de delaktiga avtalat om. Detta beror på att skälen till dessa avgöranden inte innehåller sådan information som gör det möjligt att bedöma om det finns anledning att ändra avgörandet. 

Den föreslagna bestämmelsen enligt vilken en ansökan om ändring av ett avtal eller ett beslut som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt i klara fall ska avslås i ett skriftligt förfarande, ger domstolen rätt att avvika från de allmänna förfarandebestämmelser i rättegångsbalken som gäller behandling av ett ärende vid ett sammanträde. Bestämmelsen påminner till sin struktur om 5 kap. 6 § 2 mom. i rättegångsbalken enligt vilket domstolen har rätt att förkasta ett uppenbart ogrundat käromål. I den nu föreslagna bestämmelsen är det dock inte tänkt att förutsättningarna för avslag på ansökan ska tillämpas lika strikt. Avsikten är att förhindra upprepade tvistiga rättegångar mellan samma parter där det utifrån det skriftliga materialet är klart att det saknas förutsättningar för att ändra beslutet och att ansökan således inte kommer att ha framgång. 

14 b §.Skyndsam behandling. Paragrafen är ny. Paragrafen innehåller bestämmelser om en allmän skyldighet att behandla ett ärende som gäller vårdnaden om barn eller umgängesrätt skyndsamt. I synnerhet med tanke på barnets bästa är det viktigt att ärenden som gäller vårdnaden om barn och umgängesrätt avgörs utan obefogat dröjsmål. Med uttrycket ”skyndsam behandling” vill man dock trygga en viss flexibilitet i behandlingen av ett ärende som gäller vårdnaden om barn och umgängesrätt. Att ett ärende avgörs så snabbt som möjligt är inte eftersträvansvärt i alla situationer. I en del fall kan det vara i barnets intresse att under en tid efter det att ett interimistiskt förordnande utfärdats följa t.ex. om barnet anpassar sig till arrangemanget med växelvist boende, och fatta det slutliga beslutet i ärendet först efter några månaders uppföljning. För att behandlingen av ärendet ska kunna uppskjutas av en sådan orsak, måste dock alla delaktiga samtycka till det. 

Den andra meningen ålägger tingsrätten att ordna sammanträdet utan obefogat dröjsmål när muntlig förhandling behövs. Det ska alltså ordnas muntlig förhandling i ärendet så snabbt som möjligt efter ansökan och svaromålet med anledning av den, och tidskrävande skriftväxling ska undvikas. Behövliga kompletteringar och t.ex. ställningstaganden till de nya yrkanden som framställts i svaromålet kan läggas fram också vid sammanträdet.  

15 §.Hörande av delaktiga. Paragrafen motsvarar delvis den nuvarande 15 §, men det föreslås att bestämmelser om hörande av barnet för att utreda barnets åsikt tas in en separat 15 a §. Paragrafens rubrik har ändrats så att den motsvarar det föreslagna innehållet.  

Barnet är inte en delaktig som ska höras med anledning av ansökan med stöd av denna paragraf. För barnet kan det alltså inte heller förordnas en intressebevakare, som företräder barnet i ett ärende som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt. 

I 1 mom. föreskrivs det såsom för närvarande om en skyldighet att ge barnets föräldrar och vårdnadshavare tillfälle att bli hörda.  

Det föreslagna 2 mom. innehåller nya bestämmelser som behövs på grund av de bestämmelser som föreslås i 7, 9 och 9 c §.  

I 1 punkten i momentet föreskrivs det om domstolens skyldighet att ge en sådan person tillfälle att bli hörd för vilken det på det sätt som avses i 7 § 2 mom. 2 punkten och 9 § 1 mom. 3 punkten har fastställts rätt att få sekretessbelagda uppgifter om barnet. Tillfälle att bli hörd behöver dock ges endast när ansökan gäller ändring av denna rätt. Med ändring av rätten till upplysningar avses i bestämmelsen såväl innehållsmässiga ändringar i en tidigare fastställd rätt till upplysningar som slopandet av rätten till upplysningar. 

I 2 punkten föreskrivs det om domstolens skyldighet att ge en i 9 c § avsedd person som står barnet särskilt nära tillfälle att bli hörd, om ansökan gäller fastställelse av en sådan umgängesrätt. Hörande behövs, om personen i fråga inte själv är sökande i ärendet. I 2 punkten föreskrivs det dessutom om en skyldighet att ge en sådan i 9 c § avsedd person tillfälle att bli hörd som det fastställts att barnet har rätt att träffa. Tillfälle att bli hörd behöver dock ges endast när det avgörande som ges i ärendet kan inverka på hur den fastställda umgängesrätten tillgodoses. Det kan vara fråga om en sådan situation t.ex. när det i ansökan yrkas ändring i en redan fastställd umgängesrätt, fastställelse av annan umgängesrätt eller ändring i hos vem barnet ska bo. Om ansökan endast gäller ändring i vårdnadshavarnas inbördes uppgiftsfördelning, har avgörandet i allmänhet ingen inverkan på umgängesrätten för en i 9 c § avsedd person, och ärendet kräver således inte att denna person hörs. Tillämpningen av motsvarande kriterium har behandlats också i motiveringen till 8 § 4 mom. 3 punkten. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar i fråga om sitt syfte gällande lag, men ordalydelsen i bestämmelsen har setts över. Enligt bestämmelsen behövs hörande inte, om delgivningen skulle behöva ske genom en kungörelse i den officiella tidningen.  

15 a §.Hörande av barn i domstol. Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om hörandet av barnet i domstol i ett ärende som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt. Den föreslagna paragrafens bestämmelser om hörande av barnet utgör specialbestämmelser i förhållande till bestämmelserna om bevisning i 17 kap. i rättegångsbalken.  

Hörande av barnet personligen kan ske antingen i samband med en i 16 § avsedd utredning som görs av socialnämnden eller i domstol. Det finns inget hinder för att barnet vid behov hörs personligen i båda dessa sammanhang. Huvudregel är fortfarande att barnet hörs i samband med socialnämndens utredning. Tröskeln för att höra barnet personligen i domstol har dock sänkts jämfört med nuläget. Det kan vara ändamålsenligt att barnet hörs i domstol t.ex. när det gått en tid sedan barnet hörts av socialväsendet eller när omständigheterna sedan dess har förändrats. Ibland behövs en utredning enbart för att höra barnet. Då kan hörande av barnet i domstol vara ett lämpligare arrangemang för att utreda barnets åsikt än att begära en utredning.  

I 1 mom. föreskrivs det om under vilka förutsättningar barnet kan höras personligen i domstol. Bestämmelsen motsvarar i fråga om ordalydelsen i tillämpliga delar 86 § 1 mom. i barnskyddslagen där det föreskrivs om hörande av barn i förvaltningsdomstolen. En förutsättning är att hörandet behövs för att ärendet ska kunna avgöras och barnet ber om det eller ger sitt samtycke till det. Barnet kan framställa en begäran om att höras personligen i domstol t.ex. i samband med en utredning av socialnämnden som avses i 16 §. Barnet kan framställa en begäran också direkt till domstolen eller via sina föräldrar. Om avsikten är att höra barnet på förälderns begäran eller på domstolens eget initiativ, krävs barnets samtycke till hörandet.  

För att ett barn under 12 år ska kunna höras personligen i domstol krävs det dock alltid att det är nödvändigt för att ärendet ska kunna avgöras och det bedöms att hörandet inte medför betydande skada för barnet. Att ett barn under 12 år hörs personligen i domstol kan vara befogat t.ex. när ärendet gäller syskon, av vilka en del är äldre och en del yngre än 12 år. När barnet är äldre än 12 år kan personligt hörande i princip inte anses medföra betydande skada för barnet. Om det dock i ett enskilt fall kan bedömas att barnet åsamkas sådan skada, ska barnet inte höras personligen i domstol, även om han eller hon skulle ha fyllt 12 år. 

I 2 mom. föreskrivs det om var och hur barnet kan höras. Bestämmelsen ger domstolen prövningsrätt när det gäller att ordna detaljerna kring hörandet på det sätt situationen kräver. Hörandet kan ske vid huvudförhandlingen eller på något annat sätt som domstolen prövar lämpligt. Hörandet av barnet kan ordnas t.ex. utanför domstolen under informella former så att barnet inte ska behöva spänna sig. För att skydda barnet eller för att utreda barnets självständiga åsikt kan barnet också höras så att endast en eller flera av domstolens ledamöter utöver barnet är närvarande vid hörandet, dvs. utan att de delaktiga eller deras biträden är närvarande. Vid hörandet ska dessutom 11 § om utredande av barnets åsikt beaktas. En redogörelse för tillämpningen av den paragrafen finns ovan i motiveringen till den.  

I momentet föreskrivs det också om domstolens möjlighet att vid hörandet anlita ett sakkunnigbiträde som avses i 17 b §. Domstolen kan enligt prövning själv höra barnet i domstolen eller be en sakkunnig biträda vid hörandet. När behovet av biträde av en sakkunnig bedöms är det befogat att domstolen hör sig för om de delaktiga eventuellt har någon åsikt om saken, eftersom de har erfarenhet av hur barnet anpassar sig till olika situationer. Med tanke på hörandet kan sakkunnigbiträdet vid behov vara närvarande vid rättegången redan från ett tidigare skede av behandlingen för att biträdet ska ha möjlighet att sätta sig in i situationen, träffa barnets föräldrar och även i övrigt förbereda sig för hörandet. Sakkunnigbiträdets uppgift i dessa situationer är endast att biträda domaren i mötet med barnet och deltar inte i beslutsfattandet. 

Hörandet av barnet får dokumenteras genom en ljudupptagning. Domstolen avgör om hörandet ska spelas in. Barnet ska informeras om att samtalet spelas in och att föräldrarna kan höra ljudupptagningen. Om hörandet av barnet inte spelas in, ska barnet informeras om att det han eller hon berättat för domstolen kan berättas för föräldrarna.  

I 3 mom. föreskrivs det om genomförandet av principen om hörande i en situation då barnet har hörts i domstol. Om hörandet av barnet har dokumenterats genom en ljudupptagning, har de delaktiga rätt att höra ljudupptagningen. Om hörandet inte har spelats in eller om de delaktiga inte vill höra ljudupptagningen, ska domstolen muntligen redogöra för de omständigheter som kommit fram vid hörandet och som kan inverka på avgörandet av ärendet. De delaktiga ska också ges tillfälle att framföra sin åsikt om de omständigheter som kommit fram vid hörandet av barnet.  

16 §.Inhämtande av utredning av socialnämnden. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att domstolen vid behov ska inhämta utredning av socialnämnden. Det är fråga om att skriva in gällande praxis i lagen. Någon utredning behöver i allmänhet inte inhämtas t.ex. när det är fråga om att ändra detaljer i umgängesrätten. Samtidigt föreslås det att den sista meningen i det gällande momentet stryks som onödig där det sägs att utredning dock inte ska inhämtas, om det är uppenbart att ärendet kan avgöras utan sådan.  

Utredning ska inhämtas hos socialnämnden i den kommun där barnet eller barnets föräldrar eller någon annan delaktig är bosatta. Med någon annan delaktig avses t.ex. en annan vårdnadshavare eller den som föreslagits bli vårdnadshavare samt en i 9 c § avsedd person. Enligt den gällande lagen inhämtas utredning i sista hand hos socialnämnden i den kommun där personen vistas. Om barnet eller en förälder har anknytning till utlandet, kan uppgifter om barnets förhållanden finnas tillgängliga också hos en utländsk myndighet. I sådana situationer kan domstolen begära uppgifter om barnet från utlandet t.ex. via en centralmyndighet enligt 1996 års Haagkonvention eller Bryssel IIa-förordningen. 

Som sista mening i momentet föreslås en bestämmelse enligt vilken domstolen när den begär utredning ska ange närmare i vilka frågor utredning särskilt behövs. En motsvarande bestämmelse i sak finns i 1 § i den gällande förordningen om vårdnad om barn och umgängesrätt. Genom en specificering kan socialmyndigheten snabbare sätta sig in i ärendet. Vidare förhindras att utredningen fördröjs av den anledningen att ärendet utreds onödigt mycket eller utanför det verkliga behovet. Så som lagutskottet konstaterat i sitt utlåtande LaUU 15/2005 rd, bidrar preciserade beställningar till en mer strukturerad utredningsprocess, eftersom den också klargör för barnets föräldrar vilka faktorer som domstolen fäster vikt vid. Enligt domstolens anvisningar kan en skräddarsydd utredning vara mycket kortfattad. När det t.ex. gäller en ansökan om extra vårdnadshavare kan domstolen behöva uppgifter endast om den person som föreslås bli extra vårdnadshavare. Domstolen kan också begära enbart en viss typs uppgifter om en delaktigs hälsotillstånd. Bestämmelsen hindrar inte att utredningen lyfter fram även andra omständigheter än dem domstolen uttryckligen begärt, om socialnämnden anser att dessa omständigheter är av betydelse för avgörandet av ärendet. 

I 2 mom. anges syftet med utredningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen är syftet med utredningen att ge domstolen uppgifter om familjens situation, barnets levnadsförhållanden och andra omständigheter som inverkar på avgörandet av ärendet. Med detta avses omständigheter som den som gör utredningen anser vara av betydelse när domstolen prövar om beslutet är förenligt med barnets bästa. Momentets andra mening om hjälp vid ingående av avtal motsvarar gällande lag.  

Paragrafens 3 mom. är nytt. Där föreskrivs det om hörande av barnet när utredningen görs. Det samtal som förs med barnet utgör en central del av utredningen. Barnet ska i regel höras personligen, om det med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå är möjligt och barnet samtycker till det. Barnet behöver inte höras, om det är uppenbart onödigt. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när det i ärendet endast är fråga om en ändring av vårdnadsformen eller när domstolen har begärt utredning endast om snävt avgränsade frågor. 

Barnets åsikter ska enligt vad som föreskrivs i 11 § utredas på ett finkänsligt sätt och med beaktande av barnets utvecklingsnivå. När utredningen görs ska det i synnerhet för ett äldre barn förklaras att han eller hon har möjlighet att bli hörd också direkt i domstol. Om barnet önskar bli hörd i domstol, ska detta skrivas in i utredningen.  

Paragrafens 4 mom. är nytt. I momentet föreslås bestämmelser om tidsfrister för utredningsarbetet. Enligt den första meningen i momentet ska domstolen ange en tidsfrist för utredningen. Längden på tidsfristen ska prövas från fall till fall. Det är viktigt att domstolen då den anger tidsfristen är i kontakt med socialväsendet och beaktar de resurser som socialväsendet har till sitt förfogande. Om den ursprungliga tidsfristen visar sig otillräcklig, kan domstolen på socialnämndens begäran förlänga den. Alla faser i en enskild utredning ska utföras snabbt. Det är speciellt viktigt att utredningen påbörjas utan dröjsmål. Socialnämnden ska ta kontakt med föräldrarna, en vårdnadshavare eller den som föreslagits bli vårdnadshavare eller någon annan delaktig så snabbt som möjligt efter det att domstolens begäran om utredning har anlänt till socialnämnden.  

Den andra meningen i momentet gäller situationer då domstolen anser att den utredning som domstolen fått är bristfällig eller att ytterligare utredning behövs. Domstolen kan då begära att den tidigare utredningen kompletteras eller begära ytterligare upplysningar. Bestämmelsen motsvarar 1 § 3 mom. i den gällande förordningen om vårdnad om barn och umgängesrätt. 

Paragrafens 5 mom. motsvarar gällande lag. Ordalydelsen i bestämmelsen har setts över. 

16 a §.Hörande av den som gjort utredningen. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås en bestämmelse om att den som gjort socialnämndens utredning ska höras muntligen i domstol. Om flera personer har varit med om att göra utredningen, avgörs det från fall till fall vem av dem som hörs. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska domstolen kalla den som gjort utredningen för att höras, om domstolen anser det behövligt för att utreda barnets bästa eller barnets åsikt eller av någon annan orsak. Att den som gjort utredningen hörs muntligen kan vara påkallat t.ex. när svaren på de frågor som ställts i domstolens begäran om utredning är oklara eller motstridiga. Hörande kan behövas också om de uppgifter som ges i utredningen fordrar en närmare förklaring eller om det annars önskas ytterligare uppgifter i den aktuella situationen.  

En delaktig kan inte direkt kalla den som gjort utredningen för att höras i domstol, men kan framställa en begäran hos domstolen om att denne kallas för att bli hörd. Enligt 2 punkten ska domstolen på grund av begäran kalla den som gjort utredningen för att höras, om inte hörande är uppenbart onödigt. 

Den föreslagna paragrafen innebär att ställningen för den som gjort utredningen ändras vid rättegången. Den som gjort utredningen kan i framtiden inte höras som sådant vittne eller sådan sakkunnig som avses i 17 kap. i rättegångsbalken, utan som en i denna lag särskilt angiven person som ska höras. Lagstiftningen innehåller också andra specialbestämmelser om en sådan processuell ställning för delaktiga i rättegången som avviker från 17 kap. i rättegångsbalken. När bestämmelserna i 17 kap. i rättegångsbalken reviderades, slopades kategorin personer som ska höras, vilka tidigare avsågs i 17 kap. 18 §, men det hade ingen betydelse för specialbestämmelser utanför 17 kap. i rättegångsbalken (RP 46/2014 rd, LaUB 19/2014 rd s. 22).  

Enligt 2 mom. tillämpas i fråga om kallelse av den som gjort utredningen vad som i 17 kap. 41 och 42 § i rättegångsbalken föreskrivs om kallelse av sakkunnig. Bestämmelsen innebär bl.a. att den som gjort utredningen kan kallas vid vite.  

Den som ska höras har inte rätt att få arvode eller kostnadsersättning av statsmedel eller av delaktiga för att han eller infinner sig för att höras. Att infinna sig för att höras ingår i tjänsteuppdraget för den som gjort utredningen, och det är kommunen i fråga som står för kostnaderna. Kommunen svarar för resekostnader eller andra kostnader som eventuellt åsamkas den som ska höras även i det fall att den personen inte längre är anställd hos kommunen när ärendet behandlas i domstol. 

17 §.Interimistiska förordnanden. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande lagen. Enligt förslaget ska ordalydelsen i 1 mom. preciseras. När ett ärende som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt är anhängigt vid domstol, kan domstolen enligt bestämmelsen interimistiskt bestämma om barnets boende och om umgängesrätten. Ett interimistiskt förordnande kan ges bl.a. om att barnet ska bo växelvis hos vardera föräldern samt om vem som ansvarar för transporter och kostnader i samband med umgängesrätten. Ett interimistiskt förordnande kan ges också om att umgänget ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge samt att bytena ska vara övervakade. Ett vitesföreläggande enligt 9 d § kan dock inte ges som ett interimistiskt förordnande. Ett vitesföreläggande kan med stöd av paragrafen i fråga fogas endast till det slutliga beslutet. För klarhetens skull konstateras detta i andra meningen i 1 mom. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en möjlighet att ge ett interimistiskt förordnande också om den rätt till upplysningar som avses i 9 § 1 mom. 3 punkten. Ett sådant förordnande, liksom ett interimistiskt förordnande om vårdnaden om barnet, förutsätter dock särskilda skäl. Ett särskilt skäl för att ge ett interimistiskt förordnande om rätt till upplysningar kan t.ex. vara att föräldern är orolig för sitt barns hälsotillstånd och inte har fått uppgifter om hälsotillståndet. 

I den sista meningen i momentet konstateras det att ett interimistiskt förordnande kan ges utan att de personer som nämns i 15 § blir hörda, om ärendet inte tål dröjsmål. Exempel på detta kan vara en brådskande situation då barnet olovligen håller på att föras bort från landet eller då barnet redan olovligen har förts bort från landet och det skulle vara mycket tidskrävande att nå motparten för att höra honom eller henne.  

Paragrafens 2 mom. är nytt. Det ska där föreskrivas om en möjlighet att i samband med ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt ge ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag som ska betalas till barnet. En motsvarande bestämmelse om meddelande av ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag i ett ärende som gäller äktenskapsskillnad och samlevnadens upphörande finns i 31 § 2 mom. i äktenskapslagen (234/1929). Det föreslås att en bestämmelse om meddelande av ett interimistiskt förordnande i ett underhållsbidragsärende tas in också i lagen om underhåll för barn.  

Ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag kan ges, om det behövs för att trygga barnets underhåll. Ett sådant behov kan föreligga t.ex. när det tar så lång tid att utreda de omständigheter som inverkar på förälderns underhållsförmåga att barnets underhåll måste tryggas under den tiden. Ett interimistiskt förordnande kan behövas också av den anledningen att barnets rätt till underhållsstöd fordrar ett domstolsbeslut eller ett av socialmyndigheten fastställt beslut om underhållsbidrag.  

Paragrafens 3 och 4 mom. motsvarar 2 och 3 mom. i den gällande paragrafen. 

17 b §.Ordnande av sakkunnigtjänster. De ändringar som görs i paragrafen beror på att domstolen enligt den föreslagna 15 a § ska kunna anlita ett i denna paragraf avsett sakkunnigbiträde vid hörandet av barnet. 

Det föreslås att 1 mom. ändras så att kommunens skyldighet att se till att tingsrätten har tillgång till ett tillräckligt antal sakkunnigbiträde också ska omfatta biträdande när barnet hörs. Avsikten är att samma sakkunnigbiträden kan anlitas både vid medling och som biträde vid hörandet av barnet. 

Paragrafens 2 mom. är nytt. Det ska där föreskrivas om en möjlighet för hovrätten och högsta domstolen att anlita ett i 1 mom. avsett sakkunnigbiträde vid hörandet av barnet. 

17 d §.Ersättning för sakkunnigtjänster. De ändringar som görs i paragrafen beror på att sakkunnigbiträden enligt den föreslagna 15 a § ska kunna anlitas vid hörandet av barnet. 

39 §.Hörande av barnet. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag.  

De hänvisningar till bestämmelserna om hörandet av barnet som finns i 2 mom. har uppdaterats. Den andra meningen i momentet motsvarar den bestämmelse som för närvarande finns i 6 § i förordningen om vårdnad om barn och umgängesrätt.  

Den bestämmelse i 3 mom. i den gällande paragrafen enligt vilken domstolen ska uppmana socialnämnden att lämna utredningen skyndsamt, ska enligt förslaget strykas. Bestämmelsen blir onödig till följd av de ändringar som föreslås i 16 §.  

41 §.Rättshjälp och kostnaderna för återlämnande. Rubriken för paragrafen och ordalydelsen i 1 mom. har ändrats för att överensstämma med terminologin i rättshjälpslagen (257/2002). Paragrafens 2 och 3 mom. motsvarar gällande lag. 

49 §.Bemyndigande att utfärda förordning. Det föreslås att det nuvarande innehållet i paragrafen ersätts med ett nytt bemyndigande att utfärda förordning.  

I den föreslagna paragrafen uppräknas mer detaljerat än tidigare vilka frågor som kan regleras närmare genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det utfärdas närmare bestämmelser i första hand om de uppgifter som socialnämnden har enligt lagen. Med detta avses bl.a. uppgiften att fastställa ett avtal som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt samt att göra en utredning för rättegången. Genom förordning av statsrådet kan det såsom för närvarande utfärdas närmare bestämmelser om centralmyndighetens uppgifter samt om handlingar som ska bifogas en ansökan om återlämnande av barn eller erkännande eller verkställighet av ett beslut som meddelats i en främmande stat.  

Den möjlighet som finns i det nuvarande 2 mom., dvs. att genom förordning föreskriva om att bestämmelserna om återlämnande av barn kan utvidgas till att gälla också barn som inte är bosatta i en stat som har tillträtt Haagkonventionen, har inte utnyttjats. Det anses inte heller finnas något skäl till en sådan i framtiden, och någon motsvarande bestämmelse ingår därför inte i förslaget. 

Det bemyndigande som finns i det nuvarande 3 mom. har utnyttjats så att det i förordningens 4 § har föreskrivits att sökanden, oberoende av inkomster och utan ersättningsskyldighet, ska beviljas rättshjälp i ett ärende som gäller umgängesrätt, när en ansökan om återlämnande av barn har avslagits. Bestämmelsen har dock tillämpats väldigt litet och även förlorat sin betydelse på grund av att Europeiska unionens regelverk senare trätt i kraft. Den bestämmelse som finns i 4 § i förordningen ska enligt förslaget inte bibehållas. 

1.2  Lagen om verkställighet av beslut beträffande vårdnad om barn och umgängesrätt

1 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att paragrafens 1 mom. kompletteras på grund av de bestämmelser om växelvist boende som föreslagits i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.  

Enligt definitionen i början av momentet avses med beslut i denna lag domstolens beslut och interimistiska förordnanden. Ordalydelsen i den andra meningen har därför förenklats. 

Det föreslås att det i momentet tas in en bestämmelse enligt vilken verkställighetslagens bestämmelser om verkställighet av beslut beträffande umgängesrätt ska iakttas också vid verkställighet av domstolens beslut om växelvist boende. Av paragrafens 2 mom. följer att ett av socialnämnden fastställt avtal om växelvist boende jämställs med ett domstolsbeslut. 

Om det har bestämts att barnet ska bo växelvis hos vardera föräldern eller hos den ena föräldern och en annan vårdnadshavare, är vem som helst av dem berättigad att ansöka om verkställighet av avtalet eller beslutet. Verkställighet kan sökas i en situation då en förälder eller någon annan vårdnadshavare inte har återlämnat barnet i enlighet med avtalet eller beslutet till den förälder eller vårdnadshavare som är sökande. 

Det är möjligt att som en del av villkoren för växelvist boende avtala eller bestämma att barnet medan det bor hos den ena föräldern har rätt att träffa den andra föräldern. Ett avtal eller ett beslut är verkställbart också till den del det innehåller villkor om sådant umgänge som infaller under perioderna med växelvist boende. Verkställigheten sker också till denna del med iakttagande av bestämmelserna om verkställighet av beslut som gäller umgängesrätt. I sådana situationer söks verkställighet av den förälder som barnet inte har fått träffa på det sätt som anges i avtalet eller beslutet.  

Att växelvist boende jämställs med umgängesrätt när bestämmelserna i verkställighetslagen tillämpas innebär också att domstolen i enlighet med 13 § i verkställighetslagen kan precisera eller ändra villkoren för det växelvisa boendet. På växelvist boende tillämpas också bestämmelsen i 16 § om att ett beslut vid behov kan verkställas vid vite och endast av synnerligen vägande skäl så att det bestäms att barnet ska hämtas.  

2 §.Beaktande av barnets vilja. Paragrafen innehåller bestämmelser om beaktande av barnets vilja när barnet motsätter sig verkställighet. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen.  

Den föreslagna bestämmelsen kompletterar 1 mom. som utgår från barnets självbestämmanderätt. Avsikten är att skapa klarhet i de omständigheter som ska beaktas när motståndet bedöms. Om barnet anses vara så utvecklat att avseende kan fästas vid dess vilja, och barnet motsätter sig verkställighet, ska myndigheten bedöma om detta är ett hinder för verkställighet. Vid bedömningen ska det framför allt fästas avseende vid de motiveringar barnet ger för att det motsätter sig. Barnets motstånd ska vara motiverat och tyda på att barnet har kunnat överväga saken noggrant. Utöver detta ska myndigheten försäkra sig om att barnets åsikt är självständig, dvs. att barnet inte har övertalats, manipulerats eller påverkats på något annat osakligt sätt.  

Barnets självbestämmanderätt ska beaktas i alla skeden av verkställighetsförfarandet, också vid hämtning. Vid bedömning av huruvida barnet är så utvecklat att avseende kan fästas vid dess åsikt och huruvida barnets motstånd hindrar verkställighet, ska utmätningsmannen beakta medlarens uppfattning om saken, vilket framgår av medlingsrapporten, liksom även skälen till det domstolsbeslut som ska verkställas.  

Om barnet, som enligt medlaren är tillräckligt utvecklat, inte har motsatt sig verkställighet enligt medlingsrapporten, men det vid hämtning framgår att barnet motsätter sig verkställighet, ska barnets självbestämmanderätt respekteras. Till självbestämmanderätten hör att barnet har rätt att ändra åsikt och detta är möjligt ännu vid hämtningen. Om barnet till medlaren i tingsrätten uttryckt sin vilja att träffa den andra föräldern eller att bo hos denne, ska det noggrant utredas huruvida barnet motsätter sig själva hämtningssituationen eller att bege sig till den andra föräldern. Barnets åsikt ska säkras under lugna former helst med en sakkunnigs hjälp så att det blir säkerställt att barnet ändrat åsikt. 

11 §.Hörande av barn i domstol. Det föreslås att paragrafen ändras i fråga om den hänvisning som finns där.  

18 §.Föreläggande av vite. Den finska språkdräkten i 1 mom. ändras i fråga om valutan. 

1.3  Lagen om underhåll för barn

4 §. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras på grund av de bestämmelser om växelvist boende som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. 

Momentets 1 punkt innehåller en bestämmelse, som även för närvarande ingår i 1 mom., om att det kan fastställas att underhållsbidrag ska betalas till barnet, om en förälder inte på annat sätt sörjer för barnets underhåll. Med detta avses oftast situationer då barnet bor på någon annanstans än hos sin förälder eller sina föräldrar. En sådan skyldighet kan uppstå även när barnets föräldrar bor i samma hushåll, men den ena av dem inte på något sätt deltar i barnets underhåll.  

Momentets 2 punkt innehåller en bestämmelse, som även för närvarande ingår i 1 mom., om att det kan fastställas att underhållsbidrag ska betalas om barnet inte varaktigt bor tillsammans med föräldern. Med boende avses en sådan boendelösning som avses i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, dvs. förälderns huvudsakliga ansvar för den faktiska vården av barnet. Om barnet enligt ett avtal eller ett beslut ska bo hos den ena föräldern och den andra föräldern har umgängesrätt, kan det bestämmas att den sistnämnda föräldern ska betala underhållsbidrag till barnet. 

Momentets 3 punkt är ny och preciserar att det kan fastställas att underhållsbidrag ska betalas till barnet också när barnet bor växelvis hos vardera föräldern.  

Vid växelvist boende kan det fastställas att underhållsbidrag ska betalas till barnet t.ex. när den ena föräldern har större förmåga att svara för barnets underhåll än den andra. Enligt lagens 2 § svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Den förälder som har större underhållsförmåga kan följaktligen åläggas att betala underhållsbidrag till barnet, även om vardera föräldern turvis i lika stor utsträckning sörjer för barnets underhåll i vardagen och de även annars betalar en lika stor andel av de kostnader som förorsakas av barnets underhåll.  

Vid växelvist boende kan det dock finnas behov att fastställa att underhållsbidrag ska betalas till barnet, även om föräldrarnas underhållsförmåga är lika stor. En sådan situation kan uppkomma bl.a. när den ena föräldern betalar en större andel av de kostnader som förorsakas av barnets underhåll, t.ex. genom att ensam betala barnets dagvårdsavgifter. För att kostnaderna för barnets underhåll ska jämnas ut, kan då den andra föräldern åläggas att betala underhållsbidrag. 

Justitieministeriet publicerade 2007 en anvisning för bedömning av storleken på underhållsbidrag för barn (Justitieministeriets publikation 2007:3). Anvisningens syfte är framför allt att klarlägga vilka olika faktorer som bör beaktas när underhållsbidrag räknas ut och vilken vikt som kan läggas vid varje enskild faktor. De beräkningsformler och exempel som ges i anvisningen har utarbetats med tanke på de underhållssituationer som var typiska vid tidpunkten i fråga. I anvisningen har det inte tagits hänsyn till de bestämmelser om växelvist boende som föreslås nu, enligt vilka det blir möjligt att avtala eller bestämma att barnet ska bo växelvis lika eller nästan lika mycket hos vardera föräldern. Exempelvis de avdrag för att ha barnet hos sig som anges i anvisningen lämpar sig inte som sådana för växelvist boende. Av den anledningen kan anvisningen i dessa situationer iakttas endast i tillämpliga delar. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag. 

5 §. Det föreslås att paragrafens 1 mom. kompletteras på grund av den bestämmelse om jäv för vårdnadshavare som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Enligt bestämmelsen om jäv får en vårdnadshavare inte företräda barnet om motparten är någon annan som är vårdnadshavare för barnet. Enligt 5 § i lagen om underhåll för barn företräds ett minderårigt barn av sin vårdnadshavare i angelägenheter som rör underhållsbidrag. Motpart är barnets förälder, som också kan vara vårdnadshavare. Enligt den tredje mening som enligt förslaget ska tas in i momentet får barnets vårdnadshavare företräda barnet i angelägenheter som rör underhållsbidrag också när motparten är barnets andra vårdnadshavare, om barnet bor hos någondera föräldern. Bestämmelsen utgör ett undantag från principen om samarbete mellan vårdnadshavarna. I rättspraxis och i den juridiska litteraturen har det inte ansetts uppstå jäv i sådana situationer. Det har inte ansetts uppstå jäv heller när endast den ena av föräldrarna är vårdnadshavare för barnet, om underhållsbidraget kommer till den vårdnadshavares hushåll som företräder barnet. Om barnet däremot har placerats utom hemmet, kan det finnas risk för att solidariteten mellan föräldrarna går före barnets bästa. Då kan det behövas en ställföreträdare för intressebevakaren att företräda barnet.  

14 §. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag.  

Det föreslås att ordalydelsen i 2 mom. moderniseras med beaktande av att ett yrkande på underhållsbidrag enligt 14 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt kan framställas också i samband med ett ärende som gäller umgängesrätt och att ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt för närvarande anhängiggörs genom ansökan och inte genom talan.  

14 a §. Paragrafen är ny. Det föreslås att en möjlighet att ge ett interimistiskt förordnande i samband med ett ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt tas in i 17 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt på det sätt som anförts ovan. Av detta följer att en bestämmelse om detta ska tas in också i lagen om underhåll för barn. 

Enligt 1 mom. är en förutsättning för att ett interimistiskt förordnande ska ges att det behövs för att trygga barnets underhåll. En sådan situation kan föreligga t.ex. när det tar så lång tid att utreda de omständigheter som inverkar på förälderns underhållsförmåga att barnets underhåll måste tryggas under den tiden.  

Det är inte möjligt att ge ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag utan att motparten hörs. 

I 2 mom. fastställs den allmänna princip enligt vilken ändring inte får sökas i ett interimistiskt förordnande. Förbudet att söka ändring gäller också det beslut genom vilket begäran om ett interimistiskt förordnande har avslagits. 

I 3 mom. föreskrivs det om hur länge ett interimistiskt förordnande är i kraft. Ett interimistiskt förordnande förfaller automatiskt när domstolen fattar ett slutligt beslut i ett ärende om underhållsbidrag.  

1.4  Lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar

10 §.Ärenden som gäller barns ställning och rättigheter. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen kompletteras. Enligt den sista meningen i momentet åläggs domstolen att beakta bestämmelserna i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt när den prövar om en förlikning kan stadfästas. För tydlighetens skull och på grund av sakens betydelse förslås det emellertid en uttrycklig bestämmelse om att barnets åsikt ska beaktas.  

Vid medling i domstol i ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt tillämpas på hörande av barnet och på utredning av barnets önskemål och åsikt vad som föreskrivs i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Av betydelse vid medling i domstol är 10 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Enligt den paragrafen ska ett ärende avgöras i överensstämmelse med vad föräldrarna avtalar, om det inte finns skäl att anta att avgörandet skulle strida mot barnets bästa. Enligt den föreslagna ändringen av 11 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt ska barnets önskemål och åsikt utredas i alla ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt, och alltså också i ärenden som leder till förlikning, i den utsträckning som det med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå är möjligt. När föräldrarna är ense om hur barnets angelägenheter ska skötas, får barnet sin röst hörd i första hand via föräldrarna. Föräldrarna ska samtala med barnet om saken och ta hänsyn till barnets åsikt och önskemål när de förhandlar om förlikning. Domstolen ska för sin del försäkra sig om att föräldrarna har utrett barnets åsikt. 

I enlighet med den 15 a § som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt kan barnet höras personligen i domstol. Paragrafen tillämpas också på hörande av barn vid medling i domstol. Också vid medling i domstol är det i princip möjligt att begära en i 16 § i den lagen avsedd utredning av socialnämnden och höra barnet i samband med den. Det är dock i praktiken sällsynt i dessa situationer på grund av tidsåtgången.  

1.5  Rättegångsbalken

10 kap. Om forum i tvistemål

13 §. Det föreslås att paragrafen preciseras. Till bestämmelsen om forum fogas en ny mening enligt vilken ett ärende som gäller vårdnad om syskon eller umgängesrätt kan prövas för alla syskons del av den tingsrätt inom vars domkrets någon av dem har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort. Bestämmelsen kan tillämpas också på halvsyskon. 

Om barnet på basis av ett avtal eller beslut om växelvist boende bor lika mycket eller nästan lika mycket på två platser, kan barnet ha två i denna paragraf avsedda vistelseorter. Om dessa vistelseorter befinner sig inom olika tingsrätters domkretsar, är vilken tingsrätt som helst behörig att pröva ärendet.  

12 kap. Om parterna

4 a §. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen preciseras. Till följd av den bestämmelse om jäv för vårdnadshavare som föreslås i 5 b § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, föreslås det här en hänvisning till vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare.  

En sådan annan laglig företrädare för parten som avses i paragrafen är t.ex. en företrädare som förordnas för ett barn utan vårdnadshavare med stöd av 39 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). Paragrafen gäller inte lagliga företrädare för bolag eller andra juridiska personer. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag. 

17 kap. Om bevisning

12 §. Det föreslås att den hänvisning till lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt som finns i 1 mom. ändras på grund av de ändringar som föreslås i 16 § i den lagen så att hänvisningen hänför sig till rätt moment.  

1.6  Förvaltningsprocesslagen

19 a §.Förordnande av intressebevakare för rättegång. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras på samma sätt som 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag. 

1.7  Äktenskapslagen

23 a §. Det föreslås att hänvisningarna i paragrafen uppdateras. De bestämmelser om skyldighet att iaktta sekretess för en medlare i familjeärenden som funnits i socialvårdslagen (710/1982) upphävdes genom lagen 813/2000. I samband med det stiftades lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). Innehållet i 56—58 § i socialvårdslagen togs in i 15, 20 och 29 § i den lagen. Det föreslås att hänvisningarna till socialvårdslagen ändras i enlighet med det till motsvarande paragrafer i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. Som sista mening i paragrafen föreslås för tydlighets skull en bestämmelse enligt vilken medlaren inte har rätt att inhämta uppgifter om familjen av andra myndigheter utan samtycke av parterna. Bestämmelsen motsvarar i sak gällande rätt. 

1.8  Adoptionslagen

63 §.Inhämtande av utredning, hörande av barnet och interimistiska förordnanden. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag.  

Hänvisningarna i 2 mom. har ändrats på grund av de nya bestämmelser om hörande av barn, tidsfristen för och komplettering av utredning samt hörande av den som gjort utredningen som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Dessa bestämmelser ska tillämpas också i ärenden som hänför sig till adoption. 

95 §.Företrädande av barn som ska adopteras. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag.  

Hänvisningarna i 2 mom. har kompletterats på grund av de ändringar som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.  

1.9  Lagen om förmyndarverksamhet

11 §. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. preciseras så att det också hänvisas till 32 § 4 och 5 mom., som vid en tidigare lagändring av misstag fallit bort. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag. 

1.10  Religionsfrihetslagen

3 §.Medlemskap i ett religionssamfund. Det föreslås att 2 mom. uppdateras på grund av de ändringar som föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.  

1.11  Barnskyddslagen

46 §.Beslut om vårdnaden om barn och umgängesrätt under den tid omhändertagandet varar. Det föreslås att rubriken för paragrafen och ordalydelsen i 1 mom. ändras för att klargöra att alla i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt föreskrivna möjligheter att ordna vårdnaden om barnet, dess boende och umgängesrätten är möjliga också under den tid omhändertagandet varar. En redogörelse för tillämpningen av bestämmelsen i allmän domstol finns ovan i motiveringen till 11 a § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.  

1.12  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn samt om tillämpning av konventionen

10 §.Utlåtande i ärende om umgängesrätt. Paragrafens 1 och 3 mom. motsvarar gällande lag.  

Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. till den upphävda bestämmelsen i socialvårdslagen ändras så att den socialnämnd som är behörig att lämna det i paragrafen avsedda utlåtandet bestäms utgående från personens hemkommun.