6.1
Lagen om animaliska biprodukter
1 §. Tillämpningsområde. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket bestämmelser som kompletterar EU:s kontrollförordning utfärdas i denna lag. Enligt artikel 1.2 e i kontrollförordningen tillämpas förordningen för att förebygga och minimera risker som animaliska biprodukter och av dem framställda produkter utgör för människors och djurs hälsa. Kontrollförordningen innehåller bestämmelser om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet och det är lagstiftning som ska tillämpas direkt i medlemsstaterna. Kompletterande bestämmelser kan utfärdas inom ramen för det nationella handlingsutrymmet, t.ex. om behöriga myndigheter och påföljder.
5 §. Användning av biprodukter och undantag i fråga om användningen. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket användning av biprodukter och av dem framställda produkter eller undantag i fråga om användningen inte får orsaka fara för människors och djurs hälsa eller för miljön.
Den behöriga myndigheten kan enligt artikel 18 i biproduktförordningen tillåta att biprodukter används för utfodring av djur under förutsättning att det inte medför fara för människors och djurs hälsa. Enligt punkt 2 i biproduktförordningens ingress utgör biprodukter oavsett källa en potentiell risk för människors och djurs hälsa och för miljön. Enligt punkt 6 i ingressen ska också riskerna för miljön beaktas i bestämmelserna.
I 2 kap. i gällande lag finns bestämmelser om användning av animaliska biprodukter och av dem framställda produkter och om nationella undantag som gäller användningen. Användning enligt nationella undantag är tillåten utan villkor. Lagens 5 § måste kompletteras med ett krav på att användning av biprodukter och användning enligt de undantag som bestäms i 2 kap. inte får medföra fara för människor, djur eller miljön. Detta är nödvändigt för att säkerställa trygg användning och förhindra förorening av miljön. Om biprodukter eller av dem framställda produkter används i strid med 2 kap. och biproduktförordningen så att de medför fara för människors och djurs hälsa eller fara för spridning av djursjukdomar eller förorening av miljön ska tillsynsmyndigheten omedelbart vidta ändamålsenliga åtgärder för att avhjälpa situationen. Tillsynsmyndigheten har också behörighet att besluta om behövliga tvångsmedel.
7 §. Förbud och begränsningar i fråga om utfodring. Till paragrafen fogas ett nytt 1 mom., enligt vilket det är förbjudet att utfodra vilda djur med livsmedel av animaliskt ursprung vilka inte längre är avsedda att användas som livsmedel och med matavfall. Med livsmedel av animaliskt ursprung som inte längre får användas som mat avses enligt biproduktförordningen livsmedel som inte längre är avsedda att användas som föda för människor av kommersiella skäl eller på grund av sådana fel i förpackningen eller andra fel som inte medför risk för människors eller djurs hälsa.
Med matavfall avses enligt punkt 22 i bilaga I till genomförandeförordningen allt matavfall från restauranger, catering och kök, inklusive centralkök och kök i hushåll, också använd matolja.
Nuvarande 1 och 2 mom. blir som sådana 2 och 3 mom.
Enligt 6 § i gällande lag är användning av kategori 3-material tillåten för utfodring av vilda djur. Animaliska livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel (t.ex. korv som tagits ur livsmedelsanvändning) klassificeras som biprodukt av kategori 3. Dessa kan dock innehålla sjukdomsalstrare. I livsmedel som importerats från utlandet kan finnas risk för afrikansk svinpest. Därför föreslås att livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel samt matavfall ska förbjudas vid utfodringen av vilda djur. Användning av matavfall är redan förbjuden i biproduktförordningen för utfodring av andra produktionsdjur än pälsdjur.
16 §. Transport av obearbetad naturgödsel. Det föreslås att paragrafens andra mening om användning av obearbetad gödsel tas bort och samtidigt ändras paragrafens rubrik så att ordet användning tas bort. I artikel 13 i biproduktsförordningen tillåts spridning av obearbetad naturgödsel om den behöriga myndigheten inte anser att det medför risk för spridning av allvarliga överförbara sjukdomar. Därför är det inte nödvändigt att på nytt bestämma om användningen av gödsel i biproduktlagen. I sjukdomsfall kan tillsynsmyndigheten redan enligt gällande lag förbjuda spridning av gödsel.
18 §. Godkännande av komponenter som blandas i vissa organiska gödselmedel och jordförbättringsmedel. Den enda ändringen i paragrafens 1 mom. är att namnet Livsmedelssäkerhetsverket ändras till Livsmedelsverket. Paragrafens 2 mom. ändras så att det inte krävs att komponenter blandas i gödselmedel och jordförbättringsmedel som används inom sådana jordbruksområden dit produktionsdjur inte har tillträde eller då områdets växtlighet inte används för utfodring. Komponenter ska blandas i endast då kött-benmjöl av kategori 2 eller bearbetade organiska gödselmedel eller jordförbättringsmedel som innehåller djurprotein används på gårdar med djurproduktion eller på områden som produktionsdjur har tillträde till. Avsikten med de komponenter som ska blandas i är att skilja åt gödselprodukter från foderprodukter och förhindra att gödselprodukter används för utfodring. I 2 mom. i gällande lag finns redan en bestämmelse enligt vilken det inte krävs att komponenter blandas i gödselmedel som används till landskapsanpassning, grönområdesbyggande, trädgårdsodling eller köksträdgårdar. Blandningen bör förpackas i storsäckar på högst 1 000 kg.
Enligt biproduktförordningen har den behöriga myndigheten möjlighet att bevilja undantag från kravet på att tillsätta komponenter som förhindrar användning för utfodring för storsäckar på högst 1 000 kg. Det ska då göras en märkning på säcken att det inte är tillåtet att sprida gödsel på områden dit produktionsdjur har tillträde. Den som använder gödselmedlet ska då se till att produktionsdjur inte kommer in på sådana områden. Enligt biproduktförordningen är karenstiden från spridningen minst 21 dagar. Under denna tid får produktionsdjur inte beta på området och betesväxtlighet får inte användas för utfodring.
22 §. Bortskaffande av biprodukter. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket bortskaffning av biprodukter inte får orsaka fara för människors och djurs hälsa eller för miljön.
Enligt artikel 19 i biproduktsförordningen ska biprodukter bortskaffas så att risker för människors och djurs hälsa förebyggs. Dessutom kan enligt punkt 3 i ingressen bortskaffande av animaliska biprodukter orsaka risker för miljön och risken för miljön ska därför beaktas vid bortskaffningen av biprodukter.
I 3 kap. i gällande lag finns bestämmelser om bortskaffande av biprodukter och därav framställda produkter och om nationella undantag gällande bortskaffningen. För närvarande är bortskaffande av biprodukter möjlig enligt nationella undantag utan villkor. Gällande 22 § ska kompletteras med krav på att bortskaffande av biprodukter och de undantag om vilka bestäms i 3 kap. inte får orsaka fara för människors och djurs hälsa eller förorening av miljön. Detta är nödvändigt på grund av behovet av att säkerställa tryggt bortskaffande av biprodukter.
Om biprodukter eller produkter som framställts av dem bortskaffats i strid med denna lag och biproduktförordningen och orsakat risk för spridning av djursjukdomar eller förorening av miljön ska tillsynsmyndigheten ofördröjligen skrida till relevanta åtgärder för att avhjälpa situationen. Tillsynsmyndigheten har också behörighet att besluta om behövliga tvångsmedel.
23 §. Undantag i fråga om avlägsna områden. Till punkt 1 i paragrafens 1 mom. fogas hela kadaver av vattenlevande djur från vattenbruksanläggningar och biprodukter som fås från vild fisk i primärproduktion. Till momentet fogas också en ny punkt 2, som gäller sådana biprodukter av vattenlevande djur från anläggningar som tillverkar livsmedel som avses i artikel 3.9 i biproduktförordningen. Eftersom det inte finns anläggningar som tar emot biprodukter av fisk i norra Finland eller i vissa delar av Kajanaland borde nedgrävning och transport till avstjälpningsplats av fiskbiprodukter från anläggningar inom fiskbranschen fortfarande tillåtas på dessa områden genom tillämpning av undantaget för avlägset belägna områden. Inom primärproduktionen borde nedgrävning och transport till avstjälpningsplats av fiskbiprodukter från vild fisk tillåtas i hela landet genom att hela landet definieras som avlägset område.
Gällande punkt 2 ändras till punkt 3 och till den fogas biprodukter av hästdjur som kommer från slakterier som slaktar högst 20 djurenheter per vecka och högst 1 000 djurenheter per år eller från styckningsanläggningar som producerar högst 5 000 kg benfritt kött per vecka.
Enligt förslaget får de biprodukter som nämns i paragrafen på avlägsna områden bortskaffas genom nedgrävning i marken på motsvarande sätt som bestäms om andra djurarter. Om bortskaffande av biprodukter från hästslakt samt anläggningar för styckning av hästkött och av död fisk samt biprodukter från fisk på avlägsna områden bestäms genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Gällande punkt 3 ändras med samma innehåll till punkt 4 i momentet.
Kommissionen konstaterade i samband med sin audition av tillsynen i Finland våren 2021 att det inte är motiverat att fastställa att hela Finlands område är ett avlägset beläget område när det gäller biprodukter från hästslakt samt anläggningar för styckning av hästkött och av död fisk samt fiskbiprodukter från anläggningar inom fiskbranschen. Därför begränsas genom förordning nedgrävning i marken av dessa biprodukter till särskilt angivna avlägset belägna områden.
Vid nedgrävning och transport till avstjälpningsplatsen ska bestämmelserna i avfallslagen (646/2011) och miljöskyddslagen (527/2014) följas.
24 §. Bortskaffande i hela landet genom nedgrävning i marken eller genom transport till avstjälpningsplats. Punkterna 1–3 och 9 i paragrafens första moment förblir oförändrade men punkterna 4–8 ändras. Dessa punkter gäller undantag som tillåts enligt artikel 19.1 b i biproduktförordningen att bortskaffa produkter genom nedgrävning i marken eller transport till godkänd avstjälpningsplats. Nu gäller undantaget i punkt 5 biprodukter från hästslakt samt anläggningar för styckning av hästkött, i punkt 6 gäller undantaget biprodukter av vattenlevande djur från vattenbruksanläggningar, i punkt 7 gäller undantaget hela kadaver av vattenlevande djur från vattenbruksanläggningar och i punkt 8 biprodukter som uppkommit på djurhållningsplatser.
Kommissionen konstaterade i samband med sin audition av tillsynen i Finland våren 2021 att hela Finlands område definierats som ett avlägset beläget område när det gäller animaliska biprodukter av vissa arter (fisk och hästar). En sådan definition är dock enligt kommissionen inte motiverad eftersom andra sätt att samla, bortskaffa och använda animaliska biprodukter förekommer i hela landet. Med anledning av kommissionens anmärkning föreslås begränsningar i hela landet när det gäller nedgrävning i marken eller transport till avstjälpningsplats av biprodukter från hästslakt och anläggningar för styckning av hästkött samt biprodukter av fisk.
I 4 punkten i paragrafen slopas på grund av överlappning biprodukter av slakt av hägnade hardjur, eftersom samma nämns också i punkt 8. Punkt 5 i paragrafen ändras så att nedgrävning i marken eller transport till avstjälpningsplats av biprodukter tillåts endast för hästdjur som slaktats på en gård för producentens egen användning som livsmedel. Nu får biprodukter från slakt av häst och från häststyckningsanläggningar bortskaffas genom nedgrävning i marken eller transport till avstjälpningsplats. Enligt förslaget förbjuds nedgrävning i marken eller transport till avstjälpningsplats av biprodukter från slakt av häst och från häststyckningsanläggningar med undantag för avlägsna områden eller biprodukter från gårdsslakt.
Punkterna 6 och 7 i paragrafen ändras med anledning av kommissionens anmärkning så att endast bortskaffning av små mängder fiskbiprodukter under en viss tid, t.ex. per vecka eller månad, genom nedgrävning i marken eller transport till avstjälpningsplats tillåts. För närvarande är nedgrävning eller transport till avstjälpningsplats av biprodukter från anläggningar inom fiskbranschen tillåten i hela landet.
Om bortskaffning inte är möjlig med föreslagna begräsningar på grund av klimatskäl, naturkatastrofer eller andra exceptionella förhållanden kunde regionförvaltningsverket enligt 30 § i biproduktlagen bevilja undantag.
Till paragrafens nuvarande punkt 8 läggs utom kadaver av fåglar som räknas som fjäderfä från djurhållningsplatser med under 100 fåglar också ägg och biprodukter från ruvningsanläggningar. För närvarande får fågelkadaver från dessa djurhållningsplatser bortskaffas genom nedgrävning men det vore motiverat att utvidga denna punkt till att gälla också fågelägg och biprodukter från ruvningsanläggningar, för att till exempel ägg och biprodukter från ruvningsanläggningar som måste förstöras på grund av salmonella ska kunna grävas ned på gården.
Vid nedgrävning och transport till avstjälpningsplatsen ska bestämmelserna i avfallslagen (646/2011) och miljöskyddslagen (527/2014) följas.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om små mängder samt om den tidsperiod under vilken mängden uppkommer, vilka avses i 1 mom. 6 och 7 punkten, utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
28 §. Bortskaffande av döda sällskapsdjur, hästdjur och bin. I paragrafens 2 mom. införs en möjlighet att bortskaffa döda bin och biprodukter från biodling utom genom nedgrävning också genom förbränning på öppen eld i enlighet med artikel 19.1 f i biproduktförordningen.
För närvarande är bortskaffande av döda bin och biprodukter från biodling genom förbränning på öppen eld tillåten med regionförvaltningsverkets tillstånd endast vid fall av djursjukdom om transport till närmaste bearbetningsanläggning skulle förorsaka fara för hälsan eller om kapaciteten i bearbetningsanläggningen har överskridits till följd av en djursjukdomsepidemi.
Av tekniska skäl är förbränning av biprodukter från biodling i förbränningsanläggningar samt transport och behandling i bearbetningsanläggning som uppfyller kraven i biproduktsförordningen så gott som omöjlig. Flytande honung brinner dåligt och orsakar störningar i förbrännings- och bearbetningsanläggningarnas funktion. I praktiken har ett vanligt sätt varit att förstöra döda bin och bikakor genom att bränna dem på öppen eld. Förbränning på öppen eld kan anses vara ett bra alternativ med tanke på förebyggande av att djursjukdomar sprids.
29 §. Förbud mot bortskaffande av biprodukter genom förbränning på öppen eld. Paragrafen ändras med anledning av ändringen av 28 §. Det bestäms om ett undantag från förbudet mot förbränning på öppen eld när det gäller döda bin och biprodukter från biodling.
33 §. Registrering av driftansvariga och anläggningar samt godkännande av anläggningar. Det föreslås att till 4 mom. i paragrafen fogas godkännande av anläggningar som använder kött-benmjöl som bränsle på motsvarande sätt som enligt bestämmelsen om anläggningar som använder gödsel från produktionsdjur som bränsle. Enligt förslaget krävs dock inte godkännande av anläggningar och verksamhet enligt biproduktslagen av sådana anläggningar som använder kött-benmjöl som bränsle vilka registrerats eller har i miljöskyddslagen avsett miljötillstånd för verksamheten. Dessutom förutsätts att det inte hålls produktionsdjur i anslutning till anläggningen och att dess verksamhet således inte kan medföra risk för spridning av djursjukdomar. Dessa anläggningar ska övervakas med stöd av miljöskyddslagen.
34 §. Livsmedelsverkets behörighet. I paragrafens rubrik och 1 mom. ändras Livsmedelssäkerhetsverkets namn till verkets nuvarande namn Livsmedelsverket. Till paragrafens 1 mom. fogas en ny punkt 10, enligt vilken Livsmedelsverket registrerar också de djurhållningsplatser som använder gödsel som innehåller kött-benmjöl eller bearbetat djurprotein i jord som är avsedd som betesmark för produktionsdjur eller utfodrar produktionsdjur med växtlighet från sådan mark. Enligt lagstiftningen om biprodukter ska organisk gödsel och jordförbättringsmedel som framställts av kött-benmjöl av kategori 2 eller av bearbetat djurprotein hållas skilt från foderkedjan. För att övervakningen ska kunna koncentreras till dessa djurhållningsplatser bör de djurhållningsplatser där nämnda gödselpreparat används registreras.
Dessutom fogas till 1 mom. en ny punkt 11 enligt vilken Livsmedelsverket registrerar oljekemiska anläggningar som behandlar biprodukter. Tidigare har oljekemiska anläggningar klassificerats som så kallade tekniska inrättningar, vilkas registrering hört till kommunalveterinärens uppgifter. Enligt kommissionens anvisningar ska dessa anläggningar avvikande från andra tekniska anläggningar namnges separat som oljekemiska anläggningar. Därför bör det införas en separat bestämmelse om registrering av oljekemiska anläggningar som behandlar biprodukter.
35 a §. Användning av naturgödsel som bränsle i andra anläggningar än sådana som enligt miljöskyddslagen är tillstånds- eller registreringspliktiga. Till paragrafens 1 mom. läggs till behörighet för kommunalveterinärens att godkänna också anläggningar som använder kött-benmjöl som bränsle i de fall då kött-benmjöl används som bränsle i förbränningsanläggningar som inte på grund av sin storlek förutsätter registrering eller godkännande enligt miljöskyddslagen. Denna paragraf i gällande lag gäller endast anläggningar som använder gödsel som bränsle. Samtidigt ändras paragrafens rubrik så att den gäller biprodukter i stället för gödsel enligt den nuvarande rubriken.
Också på de krav som gäller förbränning av kött-benmjöl tillämpas kraven i miljöskyddslagen. Enligt övergångsbestämmelserna i miljöskyddslagen träder bestämmelserna om kraven i fråga om temperatur och uppehållstid för gasen från förbränning enligt 1 mom. 1 och 2 punkten i 221 c § samt kravet i fråga om hjälpbrännare enligt 2 punkten i kraft för energiproduktionsenheter som använder gödsel som bränsle och som varit i användning den 15 november 2018 i kraft den 15 november 2024. Motsvarande krav tillämpas på förbränning av kött-benmjöl om fyra år från att 221 c § 1 mom. 1 punkten på de energiproduktionsenheter som var i användning när bestämmelsen trädde i kraft.
39 §. Driftsansvarigas skyldigheter. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet kan utfärdas närmare bestämmelser om lagring av döda djur på lantgårdarna. Enligt artikel 21.1 i biproduktsförordningen ska driftansvariga samla in, identifieringsregistrera och transportera animaliska biprodukter utan onödiga dröjsmål i sådana förhållanden som förebygger risker för människors och djurs hälsa. Det är nödvändigt att utfärda närmare bestämmelser om de förhållanden i vilka kadaver ska lagras och hur länge de får lagras på lantgårdarna. Kommunalveterinärerna sköter med stöd av biproduktslagen övervakningen av lagringen av döda djur på lantgårdarna,
Också i statsrådets förordning om anmälningspliktiga djurstall 38/2019, som utfärdats med stöd av miljöskyddslagen, finns bestämmelser om krav på förvaringen av döda djur. Förordningen gäller djurstall om vilka det ska göras en anmälan och där betonas de olägenheter som döda djur förorsakar för miljön. Förordningen övervakas av miljömyndigheterna med stöd av miljöskyddslagen.
41 a §. Aktörs tillförlitlighet. I paragrafen föreskrivs om aktörers tillförlitlighet. En aktör som är anmälningsskyldig eller förutsätter godkännande enligt lagens 33 § ska vara tillförlitlig. Tillsynsmyndigheterna har inte enligt gällande lag då de sköter övervakningen någon laglig grund att utreda om en ekonomisk aktör under sin verksamhet skött sina offentligrättsliga skyldigheter. Försummelse av skötseln av offentligrättsliga skyldigheter har inte heller påverkat möjligheterna att bedriva verksamhet inom branschen. Problem när det gäller skötseln av offentligrättsliga skyldigheter kan dock visa på risk för grå ekonomi. Det är också möjligt att en aktör som försummar offentligrättsliga skyldigheter också kan försumma andra bestämmelser som gäller verksamheten, såsom de krav som gäller säkerställande av tryggheten i fråga om animaliska biprodukter. Genom att bekämpa grå ekonomi främjar och stöder man rättvis praxis inom branschen och förhindrar oärligt förfarande. Samtidigt förbättras verksamhetsförutsättningarna för de aktörer som handlar rätt och uppfyller ina förpliktelser och rättvis konkurrens främjas.
Bestämmelser med motsvarande innehåll om aktörers tillförlitlighet finns bland annat i livsmedelslagen och foderlagen. Inom biproduktbranschen kan grå ekonomi förekomma exempelvis när det gäller bortskaffning av biprodukter från slakt som strider mot bestämmelserna.
Med tanke på jämlik konkurrens inom branschen och bekämpande av grå ekonomi är det viktigt att företagen inom branschen sköter både sina förpliktelser mot samhället och mot andra företagare och sina lagstadgade skyldigheter. De skyldigheter i lagen som gäller skatter, socialförsäkringsavgifter och Tullens avgifter är olika skyldigheter som gäller registrering, anmälan och betalning av prestationer. Att dessa inte sköts kan avspegla att företagaren är ekonomiskt otillförlitlig. En företagare som försummar sina skyldigheter får i jämförelse med andra obehörig vinst genom att undvika offentligrättsliga avgifter och skadar genom sin verksamhet en jämlik konkurrens, exempelvis genom att sälja sina produkter billigare än andra. En företagares insolvens ökar också risken för missbruk och försummelse av skyldigheter och är på så sätt en omständighet som på ett avgörande sätt påverkar den ekonomiska tillförlitligheten.
Livsmedelsverket gör koncentrerat begäran om utredning av företagares tillförlitlighet till Enheten för utredning av grå ekonomi. En företagare ska vara tillförlitlig och en begäran om utredning av tillförlitligheten kan lämnas in till utredningsenheten. Livsmedelsverket som central myndighet har de bästa förutsättningarna att göra detta. Kommunalveterinären kan be Livsmedelsverket göra utredningen för de företag för vilka kommunalveterinären är behörig myndighet att godkänna eller registrera anläggningen. Specialisering är till nytta bland annat med tanke på specialkunnande, enhetlig tolkning och effektivitet. Kommunalveterinärerna har inte resurser eller tillräcklig sakkunskap för att börja utreda en företagares tillförlitlighet.
Det föreslås att i paragrafens 1 mom. ska föreskrivas att en aktör som ska registrera sig eller ansöka om tillstånd för sin verksamhet ska vara tillförlitlig. En aktörs tillförlitlighet kan utredas både innan verksamheten inleds och vid behov senare under verksamheten. Enligt paragrafens 2 mom. anses en företagare inte vara tillförlitlig om företagaren under innevarande år eller under tre kalenderår före bedömningen upprepade gånger har visat uppenbar likgiltighet för iakttagandet av bestämmelserna om biprodukter eller tryggandet av säker användning av biprodukter eller om företagaren under innevarande år eller under tre kalenderår före bedömningen upprepade gånger eller i betydande grad har försummat sina registrerings-, rapporterings- och betalningsåtaganden i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter samt avgifter som Tullen tar ut, eller om företagaren har skulder som är föremål för utsökning och som med avseende på företagarens betalningsförmåga är större än ringa, eller skulder som har återsänts från utsökningen med ett intyg över medellöshetshinder.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs vilka kravet på tillförlitlighet gäller då den som gör anmälan är en juridisk person. För att kravet på tillförlitlighet ska uppfyllas när det är fråga om en juridisk person ska alla de personer som nämns i bestämmelsen vara tillförlitliga. Enligt förslaget gäller kravet på tillförlitlighet verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och suppleanter i styrelsen, medlemmar och suppleanter i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller även personer som direkt eller indirekt innehar mer än 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller av den rösträtt som aktierna medför eller har motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om möjligheten att vid bedömning av tillförlitligheten beakta också skötseln av skyldigheterna i sådana företag och organisationer som företagaren eller ansvariga personer inom företaget har en direkt eller indirekt koppling till. Momentet innehåller en hänvisning till 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001), där företag och organisationer som registrerats enligt denna lag räknas upp. Med företag och organisationer som företaget eller organisationen har en direkt koppling till avses till exempel aktiebolag som företaget eller organisationen äger delvis eller helt eller aktiebolag som är bolagsman i ett öppet bolag. Med företag och organisationer som företaget eller organisationen har en indirekt koppling till avses till exempel företag eller organisationer som har koppling till företaget eller organisationen genom en ansvarig i företaget eller genom ett annat företag eller en annan organisation. Ett företag eller en organisation som har indirekt koppling till ett aktiebolag är till exempel ett annat aktiebolag som en styrelsemedlem äger ensam eller ett systerbolag som ägs av moderbolaget. Med företag eller organisationer som har direkt koppling till en fysisk person avses företag eller organisationer som personen är verksam i eller där han har fungerat som ansvarsperson. Med företag eller organisationer som har indirekt koppling till en fysisk person avses företag eller organisationer som är direkt eller indirekt kopplade till personens direkta företags- eller organisationsfält eller organisationer, såsom moderbolag, till vars dotterbolags styrelse personen hör. Till denna del kan tillsynsmyndigheten göra en utredning över tillförlitligheten under innevarande år och de tre föregående kalenderåren. Det är inte nödvändigt att göra en utredning över kopplingar som är äldre än så.
Vid utredningen av företagarens tillförlitlighet borde man fästa uppmärksamhet vid hur ofta försummelserna upprepats och hur stora eurobelopp det är fråga om, ifall dessa kan mätas. Exempelvis enstaka försummelser att lämna in en anmälan, som är jämförbara med försummelser på grund av glömska eller vårdslöshet, eller betalningsförsummelser som gäller små belopp visar i allmänhet inte att företagaren är otillförlitlig. En företagare borde inte heller anses otillförlitlig om det t.ex. gjorts upp en betalningsplan för en skatteskuld och villkoren i planen följs.
Utredning om tillförlitligheten när det gäller en företagare, eller de som är ansvariga i ett företag som är en juridisk person, när det gäller deras övriga företagsverksamhet görs enligt prövning, men förutsätter inte att det finns skäl att tvivla på företagarens tillförlitlighet. En utredning behövs särskilt då det inte är möjligt att bilda sig en tillräckligt klar uppfattning för att bedöma tillförlitligheten enbart på basis av företagarens eller dennes ansvarspersoners uppgifter. Exempelvis i en situation då företaget är ett aktiebolag som nyligen grundats eller då det bland de ansvariga personerna i företaget skett betydande förändringar kan det vara nödvändigt att för att utreda tillförlitligheten utreda också de ansvariga och ägarnas övriga eller tidigare företagsverksamhet. Om de skyldigheter som avses i 1 mom. har försummats upprepade gånger eller i betydande grad i företagarens eller ansvarspersonernas övriga eller tidigare företagsverksamhet kan företagaren eller dennes ansvarspersoner inte anses tillförlitliga på det sätt som avses i bestämmelsen. Det är i allmänhet inte nödvändigt att utreda tillförlitligheten på det sätt som beskrivs i 3 mom. om företagaren och dennes ansvarspersoners verksamhet varit etablerad under flera år och det inte heller annars finns skäl att tvivla på deras tillförlitlighet.
Bestämmelser om Skatteförvaltningens enhet för utredning av grå ekonomi finns i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010).
49 §. Tillsynsplan. Paragrafens 1 mom. motsvarar bestämmelsen i gällande lag, men Livsmedelssäkerhetsverkets namn ändras till verkets nuvarande namn Livsmedelsverket.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om regionförvaltningsverkets skyldighet att för sitt verksamhetsområde göra upp en plan för att ordna biproduktstillsynen som baserar sig på den riksomfattande tillsynsplanen. En bestämmelse om detta krav har tidigare funnits i veterinärvårdslagen. Om en medlemsstats skyldighet att göra upp en tillsynsplan föreskrivs i artikel 109 i kontrollförordningen.
50 §. Inspektionsrätt och rätt att få uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. finns bestämmelser om tillsyn och andra allmänna krav som gäller offentlig verksamhet i artikel 9-15 i kontrollförordningen. Enligt artikel 9 ska de behöriga myndigheterna regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll. Enligt stycke 32 i ingressen bör de behöriga myndigheterna fastställa frekvensen för offentlig kontroll med hänsyn till behovet av att anpassa kontrollen till risken och den förväntade graden av efterlevnad i olika situationer, inbegripet eventuella överträdelser av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan genom bedrägligt eller vilseledande agerande.
Avvikande från 39 § i förvaltningslagen ska enligt artikel 9.4 i kontrollförordningen kontrollen utföras utan föranmälan, utom då en föranmälan är nödvändig och vederbörligen motiverad för att offentlig kontroll ska kunna utföras.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om tillsynsmyndigheters och auktoriserade inspektörers rätt att få uppgifter som krävs för inspektioner och tillsyn. Tillsynsmyndigheten och de auktoriserade inspektörerna har trots sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter, aktörer och andra som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag eller Europeiska unionens lagstiftning, såsom biproduktförordningen och kontrollförordningen, få de uppgifter som är nödvändiga för utförande av tillsyn. För tillsynen behövs uppgifter om aktörerna och verksamheten.
Enligt artikel 5.1 h i kontrollförordningen ska det säkerställas att personalen vid en behörig myndighet har tillträde till aktörernas lokaler och tillgång till deras dokumentation. Enligt artikel 15 ska aktörerna på begäran ge myndighetens personal tillgång till aktörernas lokaler, omgivning, transportmedel, sina datoriserade informationshanteringssystem, djur, varor, dokument och annan relevant information samt bistå myndigheterna vid utförandet av uppgifterna.
Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter är artikel 6.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (den allmänna dataskyddsförordningen, nedan dataskyddsförordningen). Behandlingen av personuppgifter ansluter sig till handhavandet av registeransvarigas lagstadgade skyldighet, Känsliga uppgifter om en person behövs inte och tas inte med i uppgifterna.
I tredje momentet föreskrivs om Livsmedelsverkets och regionförvaltningsverkets rätt att trots sekretessbestämmelserna få nödvändiga uppgifter ur bötesregistret för påförande av den påföljdsavgift som avses i 63 a §. Det finns bestämmelser om rätten att få uppgifter ur bötesregistret också i bl.a. livsmedelslagen, lagen om djursjukdomar, foderlagen samt lagen om identifiering och registrering av djur.
Enligt 7 § i dataskyddslagen får personuppgifter som rör i artikel 10 i dataskyddsförordningen avsedda domar i brottmål och överträdelser behandlas endast i begränsad omfattning, t.ex. då det föreskrivs om behandlingen i lag. Rätten att få uppgifter ur ett bötesregister är nödvändig för att förbudet mot dubbel straffbarhet kan följas, dvs. för att säkerställa ett en påföljdsavgift inte påförs någon som redan för samma gärning dömts till bötesstraff vid domstol. Bestämmelser om bötesstraff finns i 5 kap. i lagen om verkställighet av böter. Uppgifterna om brott och straffrättsliga påföljder i bötesregistret ska hållas hemliga. Rättsregistercentralen får på begäran lämna ut uppgifter till dem vilkas rätt att få nämnda uppgifter regleras särskilt genom lag.
Enligt fjärde momentet har tillsynsmyndigheten oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få sådana uppgifter om hur företagare skött registrerings-, anmälnings- och betalningsskyldigheter i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter och av Tullen uttagna avgifter samt om företagarens verksamhet, ekonomi och kopplingar som är nödvändiga för att klargöra den tillförlitlighet som avses i 41 a § i denna lag eller för avbrytande av verksamhet som avses i 65 § i denna lag eller för återkallelse av godkännande som avses i 66 § i denna lag.
I femte momentet finns enligt grundlagsutskottets etablerade praxis bestämmelser om utförande av inspektioner i utrymmen som omfattas av hemfriden. Inspektioner och provtagningar i utrymmen som används för boende av permanent natur får utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och det finns grundad anledning att misstänka att någon har gjort sig skyldig till ett förfarande som är straffbart enligt 44 kap. 4 a § i strafflagen (39/1889), eller om det är fråga om sådan försummelse mot biproduktslagen som avses i 72 § och som kan orsaka fara för människors eller djurs hälsa. Inspektion i sådana utrymmen får utföras endast av tillsynsmyndigheten. Momentet motsvarar i huvudsak 50 § 2 mom. i gällande lag.
51 a §. Myndigheters rätt att på eget initiativ överlämna uppgifter. Enligt förslaget ska tillsynsmyndigheterna trots sekretessbestämmelserna ha rätt att på eget initiativ överlämna sådana uppgifter som den fått i sin verksamhet till miljömyndigheter som på grund av sina uppgifter har behov av denna information.
Enligt 4 kap. i miljöskyddslagen krävs miljötillstånd för vissa verksamheter. En stor del av de livsmedels- och biproduktanläggningar samt av de största gårdarna som håller djur som omfattas av biprodukttillsynen ha miljötillstånd, även om inte aktörer har miljötillstånd I biprodukttillsynen kan man upptäcka att biprodukter bortskaffas i strid mot lagstiftningen, t.ex. som avloppsvatten i reningsverk som övervakas av miljömyndigheterna. Det vore nödvändigt att biproduktmyndigheterna har rätt att överlämna uppgifterna om osaklig bortskaffning av biprodukter till miljömyndigheterna, för att behovsprövningen av miljötillstånd för aktörerna och övervakningen av villkoren för existerande miljötillstånd ska vara möjlig.
Utom att anläggningar övervakas utförs biprodukttillsyn också på gårdar med djur, där bland annat osaklig nedgrävning av kadaver ofta kommer fram först vid kommunveterinärens djurskydds- och biproduktinspektioner. Det vore viktigt att biprodukttillsynsmyndigheterna också i dessa fall själva kan ge vidare informationen till miljömyndigheterna, för att behovsprövningen av miljötillstånd för gårdarna och övervakningen av villkoren för existerande miljötillstånd ska vara möjliga. Det skulle vara särskilt viktigt att anmäla till miljöskyddsmyndigheten om osaklig nedgrävning av kadaver och andra biprodukter särskilt när det är fråga om anläggningar och gårdar som är belägna på grundvattenområden.
52 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Paragrafen upphävs. Om tillsynsmyndigheternas rätt att få uppgifter trots sekretessplikten föreskrivs i 50 § 2 mom. Bestämmelser om utlämnande av information till andra myndigheter och organ trots sekretessbestämmelserna i enlighet med EU:s krav och internationella avtal finns i 8 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. I övrigt finns bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet.
53 §. Nationella referenslaboratorier. Enligt paragrafens 1 mom. fungerar Livsmedelsverket som nationellt referenslaboratorium. I artikel 100 i kontrollförordningen föreskrivs om medlemsstaternas skyldighet att utse ett nationellt referenslaboratorium och i artikel 101 om referenslaboratoriernas skyldigheter och uppgifter.
Till paragrafen fogas ett nytt andra moment enligt vilket det är möjligt att utse ett laboratorium i en annan medlemsstat eller inom EES-området att fungera som nationellt referenslaboratorium i fråga om en sådan djursjukdom där det inte är möjligt att ordna referenslaboratorieverksamhet i Finland. Jord- och skogsbruksministeriet utser dessa laboratorier på förslag av Livsmedelsverket,
54 §. Officiella laboratorier och godkända laboratorier för egenkontroll. Paragrafen ändras så att den motsvarar kraven i kontrollförordningen och samtidigt ändras paragrafens rubrik. Enligt paragrafens 1 mom. utser Livsmedelsverket på ansökan de officiella laboratorier som avses i artikel 37 i kontrollförordningen, vilka enligt kontrollförordningen ska utföra undersökningen av prover som tas vid offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Livsmedelsverket verkar också självt som officiellt laboratorium utan att särskilt utses.
Ett officiellt laboratorium ska enligt artikel 37 i kontrollförordningen ha nödvändig och tillräcklig sakkunskap, utrustning, infrastruktur samt kvalificerad personal. Det ska kunna utföra uppgifterna utan dröjsmål, opartiskt och fritt från intressekonflikter. Ett officiellt laboratoriums ackreditering bör uppfylla standarden EN/ISO 17025 och omfatta de metoder som används för myndigheters undersökningar. I artikel 40–42 i kontrollförordningen ingår dock vissa undantagsbestämmelser som gäller ackrediteringen. Det är också möjligt att utse ett laboratorium i en annan medlemsstat till officiellt laboratorium. I artikel 38 i kontrollförordningen föreskrivs om officiella laboratoriers skyldigheter.
Enligt paragrafens 2 mom. godkänner Livsmedelsverket på ansökan en bearbetningsanläggnings laboratorium för egenkontroll, som ska uppfylla kraven i kapitel I avsnitt 1 punkt 5 i bilaga IV till genomförandeförordningen och en biogas- och komposteringsanläggnings laboratorium för egenkontroll, som ska uppfylla kraven i kapitel I och II i bilaga V till genomförandeförordningen. I kontrollförordningen finns inga bestämmelser om laboratorier för egenkontroll. Momentet motsvarar till sitt sakinnehåll 54 § 3 mom. i gällande lag.
Förutsättningar för godkännande av laboratorier för egenkontroll är ackreditering eller därmed jämförbar behörighet samt uppfyllande av de krav som föreskrivs i genomförandeförordningen.
55 §. Undersökning av prover. Paragrafen har preciserats enligt kraven i kontrollförordningen. I övrigt motsvarar paragrafen till sitt sakinnehåll gällande 55 §. Enligt paragrafens 1 mom. ska undersökningarna av prover som tagits i samband med myndighetstillsyn och andra myndighetsåtgärder utföras i Livsmedelsverket, i ett utsett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium. I artikel 34–42 i kontrollförordningen finns bestämmelser om provtagning, testning och officiella laboratorier.
Enligt paragrafens 2 mom. kan de prover inom ramen för egenkontrollen som tas i enlighet med anläggningens plan för egenkontroll och som krävs enligt förordningen om animaliska biprodukter undersökas i ett godkänt laboratorium för egenkontroll. Detta gäller också undersökningar av prover av sällskapsdjurs mat. Prover som tas inom ramen för egenkontrollen kan undersökas också i ett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium.
56 §. Officiella laboratoriers och godkända egenkontrollaboratoriers anmälningsskyldighet. Paragrafens rubrik ändras. Paragrafen gäller anmälningsskyldighet både för officiella laboratorier och godkända laboratorier för egenkontroll. Paragrafen har preciserats enligt kraven i kontrollförordningen. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll gällande 56 §.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska ett officiellt laboratorium och ett laboratorium som godkänts för egenkontroll utan dröjsmål underrätta uppdragsgivaren om undersökningsresultat som tyder på att biprodukter eller därav framställda produkter strider mot bestämmelserna. Det finns bestämmelser om ett officiellt laboratoriums anmälningsskyldighet också i artikel 38.1 i kontrollförordningen. Utsedda officiella laboratorier och laboratorier som godkänts för egenkontroll ska också anmäla undersökningar som rör uppföljning av och tillsyn över sjukdomar och smittor som möjligen direkt eller indirekt kan överföras mellan djur och människor och resultaten av dessa undersökningar till Livsmedelsverket samt sända prover från undersökningarna.
I paragrafens 2 mom. bestäms att utsedda officiella laboratorier och laboratorier som godkänts för egenkontroll på Livsmedelsverkets begäran ska lämna ett sammandrag av undersökningarna och undersökningsresultaten till Livsmedelsverket. Sammandragen får dock inte innehålla personuppgifter eller identifikationsuppgifter om tillsynsobjekten
Enligt paragrafens 3 mom. ska ett utsett officiellt laboratorium och ett laboratorium som godkänts för egenkontroll utan dröjsmål meddela Livsmedelsverket om det sker väsentliga förändringar i verksamheten, om verksamheten avbryts och om verksamheten upphör.
Enligt paragrafens 4 mom. ska närmare bestämmelser om innehållet i och lämnandet av meddelanden och sammandrag utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Enligt gällande lag kan närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet, men enligt förslaget kommer bestämmelserna om officiella laboratoriers anmälningsskyldighet direkt från EU:s lagstiftning och om anmälningsskyldigheten för laboratorier för egenkontroll föreskrivs i denna lag.
Därför är det ändamålsenligt att närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
57 §. Nationella referenslaboratoriers anmälningsskyldighet. I artikel 101 i kontrollförordningen finns bestämmelser om nationella referenslaboratoriers skyldigheter och uppgifter. Enligt denna artikel ska ett referenslaboratorium bland annat anmäla informera de behöriga myndigheterna om resultaten och uppföljningen av test och uppföljning (led c) och bistå med diagnosticeringen av sjukdomar (led h). Enligt paragrafens 1 mom. ska lämna de uppgifter som behövs för epidemiologisk uppföljning lämnas till Livsmedelsverket och Institutet för hälsa och välfärd.
Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och lämnandet av meddelanden utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Enligt gällande lag kan närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet, men enligt förslaget är det ändamålsenligare att närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet, eftersom det föreskrivs om innehållet i anmälningsskyldigheten genom EU-akter, som också nationella referenslaboratorier ska följa.
58 §. Tillsyn och register över laboratorier. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll 58 § i gällande lag. Enligt paragrafens 1 mom. ska Livsmedelsverket utöva tillsyn över de nationella referenslaboratorier som utsetts enligt 53 § 2 mom. och de laboratorier som avses i 54 §.
Om kontroll av officiella laboratorier genom auditering föreskrivs i artikel 39 i kontrollförordningen.
Enligt paragrafens 2 mom. ska Livsmedelsverket för tillsynen föra register över officiella laboratorier och godkända laboratorier för egenkontroll som avses i 54 §. I registret antecknas laboratoriets kontaktuppgifter, uppgifter om verksamheten, metoder, namnet på den person som ansvarar för undersökningarna och återkallande av utnämning. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c. Behandlingen av personuppgifter ansluter sig till skötseln av registeransvarigas lagstadgade uppgifter. Sådana uppgifter som hör till särskilda personuppgiftsgrupper och som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen behandlas inte och införs inte i registret.
På registren tillämpas enligt 32 § lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs (560/2021).
59 §. Avgifter som tas ut till staten för myndigheternas prestationer. Enligt det föreslagna 1 mom. tas det i regel ut en avgift för offentlig tillsyn och annan offentlig verksamhet enligt kontrollförordningen. I kapitel VI i kontrollförordningen finns bestämmelser om avgifter för kontroll. Dessutom tillämpas lagen om grunderna för avgifter till staten.
Enligt artikel 79.1 i kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna för den offentliga kontrollen ta ut avgifter som motsvarar kostnaderna och enligt artikel 79.2 c ska myndigheterna ta ut avgifter bland annat för extra kontrollåtgärder som orsakas av att bestämmelser inte följts, så kallade nya inspektioner. Också uppmaning att korrigera brister ska antecknas i inspektionsprotokollet eller i motsvarande dokument, där saken kan verifieras i efterhand. Myndigheten ska kontrollera att en aktör på uppmaning eller enligt anvisning korrigerat bristerna och iakttar förbudet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om avgifter som tas ut för kommunalveterinärens prestationer. Genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (335/2021) föreskrivs om kommunalveterinärers avgiftsbelagda prestationer.
63 a §. Påföljdsavgift inom biprodukttillsyn. Enligt förslaget får Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket som ny behörighet en påföljdsavgift som påförs genom administrativt förfarande. När underlåtelse att följa bestämmelser har konstaterats ska underlåtelsens orsak och omfattning samt aktörernas ansvar fastställas. Tillsynsmyndigheterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att aktörerna rättar till situationen och förebygga att situationen upprepas. I artikel 138.2 i kontrollförordningen uppräknas de åtgärder som den behöriga myndigheten har till sitt förfogande men förteckningen är inte uttömmande. Enligt artikel 139 i förordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Vid administrativ påföljdsavgift är det i sak fråga om en ekonomisk påföljd med karaktär av straff, som Europeiska människorättsdomstolen och grundlagsutskottet har ansett jämförbar med en straffrättslig påföljd.
Den administrativa påföljdsavgiften kan enligt paragrafens 1 mom. påföras av Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket, var och en inom sitt eget ansvarsområde. Regionförvaltningsverket påför påföljdsavgiften på kommunalveterinärens vägnar. I detta moment specificeras de bestämmelser för vilka påföljdsavgift kan påföras ifall bestämmelsen inte följs eller försummas. Den föreslagna avgiften kan tillämpas på försummelser som är lätta att verifiera och som inte kräver utredningsåtgärder. Det föreslås att påföljdsavgiften ska vara minst 300 och högst 5000 euro. Syftet med avgiftens storlek är att påföljden ska ha en förebyggande verkan. Påföljdsavgiften bör bara så stor att den är tillräckligt kännbar för den som drabbas för att sanktionssystemet ska ha den allmänna och speciella förebyggande verkan som krävs. En avgift av motsvarande storlek har bland annat i djursjukdomslagen fastställts för påföljdsavgiften för djursjukdomstillsynen och i livsmedelslagen för livsmedelslagen. Av straffbestämmelserna i 72 § i gällande lag överförs till den administrativa påföljdsavgiften försummelser som gäller bokföring, anmälan eller ansökan om godkännande. Dessa är sådana klara brister som i princip lätt kan verifieras. Dessutom ska också påföljdsavgift kunna utdömas för försummelse att anmäla kadaverutfordringsplats.
Påföljdsavgift kan påföras både en fysisk person och en juridisk person. Enligt definitionen i artikel 3.11 i biproduktförordningen avses företagare som kan vara en fysisk eller en juridisk person.
Påförande av en administrativ påföljdsavgift är handläggning av förvaltningsärenden. Vid påförande av påföljdsavgift tillämpas således förvaltningslagen.
I förvaltningslagen finns också bestämmelser om hörande av part och det förfarande som tillämpas. Då en påföljdsavgift utdöms ska man försäkra sig om partens rätt att bli hörd och få ett motiverat beslut.
Enligt paragrafens 2 mom. ska vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek tas hänsyn till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Kraven på proportionalitet och ändamålsenlighet ska uppfyllas vid fastställandet av avgiften och med beaktande av omständigheterna borde avgiften vid behov inte påföras eller påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet. Kraven på god förvaltning och rättsskydd beaktas. Man har rätt att överklaga beslut om påföljdsavgift. Den påföljdsavgift som Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket fastställt får inte verkställas förrän den vunnit laga kraft och förvaltningsdomstolens avgörande i ett besvärsärende får verkställas i enlighet med bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Verkställigheten av påföljdsavgiften är Rättsregistercentralens uppgift,
I tredje momentet beaktas förbudet mot dubbel straffbarhet, enligt vilket en fysisk person inte får dömas till flera påföljder av straffrättslig natur för en och samma gärning. Förbudet gäller också administrativa påföljder av straffrättslig natur för samma gärning. Det bör beaktas att vitesförfarande, till vilket hör föreläggande av vite och, när förpliktelsen inte fullgörs, utdömande av vite, inte är avsett att vara en påföljd av straffkaraktär utan syftet med förfarandet är att säkerställa att huvudförpliktelsen fullgörs (HFD:2016:96).
Med stöd av den bestämmelse om myndigheternas rätt att få information som föreslås i lagen har tillsynsmyndigheten rätt att få nödvändiga uppgifter från bötesregistret för att säkerställa att en person inte tidigare i domstol redan dömts till bötesstraff för samma brott. Rätten att få information behövs för att säkerställa att förbudet mot dubbel straffbarhet följs innan den administrativa påföljden fastställs. Att uppgifterna i bötesregistret granskas innan påföljdsavgiften döms ut är också i den företagares intresse som biprodukttillsynens påföljdsavgift gäller.
Enligt paragrafens fjärde moment får påföljdsavgift inte påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. I många tillsynsobjekt görs inspektion en gång per år och en kortare tid än ett år kunde leda till att försummelsen upptäcks allt för sent för att påföljdsavgift ska kunna påföras. En påföljdsavgift preskriberas fem år efter det att det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades. Påföljdsavgiften avskrivs när en betalningsskyldig fysisk person avlider.
Det föreslås att bestämmelser om verkställighet av påföljdsavgift ska finnas i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Därför föreslås att denna lag ändras så att till tillämpningsområdet i 1 § läggs påföljdsavgift enligt lagen om animaliska biprodukter. För verkställigheten av påföljdsavgiften svarar Rättsregistercentralen, som redan har motsvarande verkställighetsuppgifter. När det gäller tidpunkten när beslutet får verkställas tillämpas bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ingen ränta uppbärs på en påföljdsavgift.
65 §. Avbrytande av verksamheten. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. Enligt det kan verksamheten avbrytas om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 41 a §. Eftersom avbrytande av verksamheten är ett starkt ingrepp i en näringsidkares rättsliga status borde försummelserna att sköta förpliktelser vara allvarliga eller väsentliga med tanke på verksamheten. Företagaren borde ges möjlighet att rätta till försummelsen och förutsättningen för avbrytande av verksamheten bör vara att företagaren inte trots föreläggande från myndigheten avhjälpt försummelsen.
Det är Livsmedelsverket som central myndighet som lämnar in begäran om utredning av företagarens tillförlitlighet till Enheten för utredning av grå ekonomi. Kommunalveterinären kan be Livsmedelsverket göra begäran om utredning för de företagare för vilka kommunalveterinären är den myndighet som godkänner verksamheten. Kommunalveterinären har inte resurser eller tillräcklig sakkunskap för att börja utreda en företagares tillförlitlighet. Därför koncentreras utredningen av tillförlitligheten till Livsmedelsverket. Kommunalveterinären kan med utredningen som grund fatta beslut i de ärenden som ingår i dennes befogenheter.
66 §. Återkallande av godkännanden samt förbud mot verksamhet. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. Enligt det kan godkännande återkallas tillfälligt eller slutgiltigt också i det fall att företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 41 a §. Eftersom återkallande av godkännande är ett starkt ingrepp i en näringsidkares rättsliga status borde försummelserna att sköta förpliktelser vara allvarliga eller väsentliga med tanke på verksamheten. Företagaren borde ges möjlighet att rätta till försummelsen och förutsättningen för återkallande av godkännandet bör vara att företagaren trots föreläggande från myndigheten inte har avhjälpt försummelsen.
Det är Livsmedelsverket som central myndighet som lämnar in begäran om utredning av företagarens tillförlitlighet till Enheten för utredning av grå ekonomi. Kommunalveterinären kan be Livsmedelsverket göra begäran om utredning för de företagare för vilka kommunalveterinären är den myndighet som godkänner verksamheten. Kommunalveterinären har inte resurser eller tillräcklig sakkunskap för att börja utreda en företagares tillförlitlighet. Därför koncentreras utredningen av tillförlitligheten till Livsmedelsverket. Kommunalveterinären kan med utredningen som grund fatta beslut i de ärenden som ingår i dennes befogenheter.
69 §. Återkallande av utseende och godkännande av laboratorium. Till paragrafens rubrik läggs utom återkallande av godkännande också återkallande av utseende.
Enligt paragrafens 1 mom. kan Jord- och skogsbruksministeriet återkalla utseendet av ett nationellt referenslaboratorium som avses i 53 § 2 mom. om referenslaboratoriets verksamhet inte uppfyller de föreskrivna kraven eller om det annars finns allvarliga brister i verksamheten och laboratoriet inte har rättat till bristerna trots uppmaning.
Enligt paragrafens 2 mom. kan Livsmedelsverket återkalla utseendet av ett officiellt laboratorium antingen helt eller i fråga om vissa uppgifter om laboratoriet inte längre uppfyller kraven för ett officiellt laboratorium enligt kontrollförordningen eller om det annars finns allvarliga brister i dess verksamhet och laboratoriet inte har avhjälpt bristerna trots Livsmedelsverkets föreläggande. I artikel 39.2 i kontrollförordningen finns bestämmelser om förutsättningar för att utseendet av ett officiellt laboratorium kan återkallas.
Enligt det tredje momentet är det möjligt att återkalla godkännandet av ett egenkontrollaboratorium om det inte längre uppfyller förutsättningarna för godkännande eller om det annars finns allvarliga brister i dess verksamhet. En förutsättning för återkallandet är att laboratoriet inom utsatt tid uppmanats att rätta till bristerna men bristerna har inte rättats till.
Enligt det fjärde momentet kan Livsmedelsverket återkalla utseendet av ett laboratorium som avses i 2 mom. och godkännandet av ett egenkontrollaboratorium som avses i 3 mom. för den tid som krävs för att behandla ärendet, om bristen i laboratoriets verksamhet är sådan att den kan äventyra undersökningsresultatens tillförlitlighet.
70 §. Vite och hot om tvångsutförande. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 70 § i gällande lag men enligt bestämmelsen har utom Livsmedelsverket också regionförvaltningsverket behörighet när det gäller vite och tvångsutförande.
72 §. Straffbestämmelser. Från mom. 1 i gällande paragraf flyttas punkterna 2 och 3 till bestämmelserna om påföljdsavgifter i 63 a §. Den föreslagna bestämmelsen är således kortare än 72 § i gällande lag. Paragrafens rubrik och namnet på straffet ändras samtidigt till en mera beskrivande form. I övrigt är paragrafen oförändrad.
73 §. Ändringssökande. Till paragrafens 3 mom. fogas ett undantag som gäller påföljdsavgifter. Enligt momentet kan endast i andra än beslut om påföljdsavgifter bestämmas att beslutet ska iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet där ändring sökts bestämmer något annat. En påföljdsavgift får verkställas endast om den vunnit laga kraft.
74 a §.Skydd av den som anmäler en överträdelse. I paragrafen föreskrivs om identitetsskydd för en fysisk person som gjort anmälan om en överträdelse. Genom den föreslagna bestämmelsen verkställs bestämmelsen i artikel 140 i kontrollförordningen, enligt vilken personer som inrapporterar faktiska eller potentiella överträdelser till en behörig myndighet ska skyddas mot repressalier, diskriminering och andra former av missgynnande behandling. Enligt stycke 91 i ingressen bör vem som helst ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana fall ålägga sanktioner. Enligt detta stycke i ingressen kan emellertid avsaknad av tydliga förfaranden eller rädsla för repressalier leda till att anmälningar inte görs.
Det är ändamålsenligt att i denna lag föreskriva att anmälarens identitet ska hemlighållas, även om huvudregeln när det gäller sekretessgrunder är att bestämmelserna ska koncentreras till offentlighetslagen.
Avsikten är att EU:s direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (kommissionens direktivförslag (COM/2018/218 final - 2018/0106 (COD) den så kallade whistleblowing -regleringen) ska sättas i kraft i Finland genom lagen om rapportörers identitet. Enligt 4 § i lagförslaget tillämpas denna lag dock endast om inte annat föreskrivs i en speciallag.
Bestämmelser om skydd av rapportörers identitet finns också exempelvis i 18 § i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019), i 81 § i livsmedelslagen (297/2021) och i 99 § i lagen om djursjukdomar (76/2021).
Förutsättningen för hemlighållandet av anmälarens identitet är att avslöjandet av identiteten bedöms kunna orsaka skada för anmälaren, Skadan kunde t ex. bero på att anmälaren är anställd hos den aktör som anmälan gäller eller att det är fråga om en granne. Anmälaren skyddas mot åtgärder som kan rikta sig mot anmälaren. Enbart anmälarens egen uppfattning om att skada kan orsakas räcker inte till för att den sekretessgrund som avses i bestämmelsen ska tillämpas. Den bestämmelse som nu föreslås skulle dock inte skydda den som gjort anmälan t.ex. som vittne vid en eventuell rättegång.
Enligt 11 § i offentlighetslagen har den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. Enligt 11 § 2 mom. 1 punkten i offentlighetslagen har en part inte denna rätt när utlämnande av uppgifter ur handlingen skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller på motsvarande sätt mot ett synnerligen viktigt enskilt intresse. Att ge information till den som en anmälan gäller kan strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse som avses i offentlighetslagen om det äventyrar tillsynsmyndighetens möjlighet att få viktig information. Att ge information om den som gjort anmälan kan å sin sida strida mot ett viktigt enskilt intresse som avses i offentlighetslagen om avslöjandet av anmälarens identitet äventyrar dennas trygghet eller skyddet för privatlivet. Då måste partsoffentligheten begränsas. Förutsättningen för att bestämmelsen ska tillämpas är att det på grund av de omständigheter som framkommit i ärendet finns grundad anledning att anta att det existerar ett behov av att skydda den som gjort anmälan.
74 b §. Maskinell underskrift. I paragrafen föreslås att besluten och de handlingar som hänför sig till ärendet får undertecknas maskinellt. Att använda maskinell underskrift är ett enklare förfarande än elektronisk signering av beslutshandlingar som avses i 16 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Därför föreslås att denna bestämmelse införs i lagen.
Motsvarande bestämmelse finns i foderlagen, gödsellagen, utsädeslagen, växtskyddslagen och lagen om plantmaterial. I biprodukttillsynen används samma datasystem som i tillsynen enligt de ovannämnda lagarna för planeringen av tillsynen, insamlingen av tillsynsuppgifter, registrering och godkännande av aktörer samt för utarbetande av tillsynsbeslut och andra handlingar. Också registrering och rapportering av biproduktsprov görs i samma datasystem. Tillsynen och inspektionerna av dessa olika sektorer utföras ofta koordinerat och under samma besök hos tillsynsobjektet. Därför kunde biproduktärendena höra till samma helhet som ärendena enligt de nämnda lagarna, i vilka maskinell underskrift av beslut och handlingar är möjlig. På grund av att förfaringssätten och användningen av datasystem är enhetliga kunde också beslut och handlingar enligt biproduktlagen undertecknas maskinellt.