Motivering
Revisionsutskottet har redan tidigare i sitt betänkande
ReUB 2/2007 rd om Statens revisionsverks berättelse
till riksdagen om sin verksamhet för finansåret
2006 noterat att informationsstyrningen har spelat en mycket betydelsefull roll
för kommunernas social- och hälsovårdstjänster.
I budgeten för 2006 uppgick statsandelen för driftskostnaderna
för social- och hälsovården till mer än
4 md euro. Det föreslog i betänkandet att riksdagen
ska kräva regeringen på en undersökning
av alternativa modeller för att garantera att den basservice
som är tryggad i grundlagen är av god kvalitet
och tillgänglig på lika villkor för medborgarna.
Revisionsutskottet har efter svar från regeringen tagit
upp informationsstyrningen i sitt betänkande ReUB 1/2008
rd — B 6/2008 rd, B 10/2008 rd. Det ansåg
sig inte ha någon orsak att revidera sin uppfattning om
att informationsstyrningen är ineffektiv på att
undanröja brist på jämlikhet. I betänkandet
påpekades vidare att utskottet håller på med
en utredning om hur informationsstyrningen fungerar inom social-
och hälsovården. Resultatet kommer att presenteras för
riksdagen under höstsessionen 2008.
Revisionsutskottets utredning - syfte och genomfördande
Utskottet gav överinspektör Seppo Niemi i
uppdrag att göra en utredning om
- vilken roll informationsstyrning
spelar inom styrning över lag
- -vilka effekter den har för tjänsternas
kvalitet, tillgänglighet och effektivitet
- -vilka beröringspunkter program- och projektstyrning
har med informationsstyrning
- -hur styrning främjar lika tillgång till tjänster
i olika delar av landet
- -hur tillsyn och utvärdering av informationsstyrningen är
ordnad och hurdan bild de ger av situationen inom social- och hälsovårdsservicen
- hur styrningen av serviceverksamheten bör utvecklas
- hur informationsstyrningen fungerar inom äldreomsorgen
och skolhälsovården.
Det viktigaste underlaget för utredningen består av
undersökningar kring det aktuella temat, utredningar, allmänna
råd och rekommendationer från social- och hälsovårdsministeriet
och Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och
hälsovården och Finlands Kommunförbunds
och social- och hälsovårdsorganisationernas ställningstaganden.
I beredningen utnyttjades också Statens revisionsverks
revisionsberättelser om temat. Utskottet strukturerade
materialet, gjorde vissa preliminära iakttagelser och begärde
utlåtanden med svar på en rad detaljerade frågor
av de parter som nämndes i början av betänkandet.
Uppgifternas tillförlitlighet i utlåtandena testades
genom att jämföra dem med det tidigare inhämtade
materialet.
Revisionsutskottet gjorde den 18 mars 2008 ett granskningsbesök
på länsstyrelsen i Västra Finlands län.
Under besöket diskuterade man och samlade information om
social- och hälsovårdstjänsterna i länets
kommuner, länsstyrelsens tillsyn över och utvärdering
av basservicen och länsstyrelsens styrning. I samband med granskningsbesöket
fick företrädarna för revisionsutskottet
tillfälle att diskutera med Åbo stads ledning
och företrädare för stadens social- och
hälsovårdsväsen hur informationsstyrningen
fungerar och hur det är med social- och hälsovårdsservicen
i staden. På båda ställena fördes diskussionen
utifrån frågor som lämnats in i förväg.
Former av statlig styrning
De viktigaste formerna av statlig styrning av social- och hälsovårdsservicen är
normstyrning, resursstyrning och informationsstyrning. I många
fall anses också tillsyn, kundstyrning och program- och
projektledning som styrformer. Också forskning, utvärdering,
utveckling och konsultering, utbildning, kvalitetsarbete och främjande
av bra metoder innehåller vissa element av styrning.
År 1993 förändrades styrsystemet
inom social- och hälsovården avsevärt,
då statsandelssystemet sågs över. Dittills
hade systemet i långa stycken byggt på regelstyrning,
som gick ut på att man genom lagar, förordningar
och olika slag av författningar, bestämmelser,
direktiv och cirkulär försökte påverka
produktionen och utvecklingen av servicen. Inom ramen för
det statsandelssystem som gällde före 1993 avdelade
staten resurser för vissa uppgifter. I samband med reformen
av statsandelssystemet avvecklades den direkta regelstyrningen och
kalkylerade statsandelar infördes i stället för
kostnadsbaserade statsandelar. Kommunerna fick ökade befogenheter
att organisera social och- hälsovårdsservicen;
de fick en viss summa till sitt förfogande för att
ordna servicen och med de pengarna kunde de inom ramen för
den kommunala självstyrelsen ordna den efter eget gottfinnande.
Det lokala beslutsfattandet kom därmed att spela en mycket större
roll i att ordna servicen.
Informationsstyrningen kom i stället för eller delvis
för att ersätta regelstyrningen. Utgångspunkten
för informationsstyrning är att man styr genom
att förmedla information. Trots att det nuvarande styrsystemet
inom social- och hälsovården huvudsakligen bygger
på informationsstyrning, representera de subjektiva rättigheterna
fortfarande regelstyrningen. Hit hör barns rätt till
dagvård och gravt handikappades rätt till vissa
tjänster enligt lagen om handikappservice. Inom hälsovården
har det sedan 2005 dessutom funnits en så kallad vårdgaranti
och inom socialvården sedan 2006 en så kallad
omsorgsgaranti. Också lagen om närståendevård
anger i detalj det stöd som närståendevårdare
får. I övrigt bygger produktionen av social- och
hälsovårdstjänster på en liberal
ramlagstiftning, som ger kommunerna stort svängrum.
Regelstyrning
Normstyrningen består av lagar, förordningar och
bestämmelser. Efter statsandelsreformen 1993 har social-
och hälsovårdslagstiftningen förvandlats
från detaljreglering till liberalare ramlagstiftning. Undantaget
från regeln utgör de s.k. subjektiva rättigheterna.
Trots att ramlagstiftningen har ökat har de servicebehövande
klienternas rättigheter stärkts på 2000-talet
genom mer lagstiftning som styr kommunernas verksamhet. Genom lagstiftningsreformer
har man förtydligat och samordnat medborgarnas tillgång
till service. Inom hälsovården infördes
vårdgarantin den 1 mars 2005 (855/2004 och 856/2004).
Den omfattar hela befolkningen, men den är speciellt viktig
för de äldre, för de är den
största klientgruppen inom hälsovården.
Den enda bestämmelsen som explicit gäller de äldre
finns i socialvårdslagen. Den trädde i kraft den
1 mars 2006. Den garanterar alla som fyllt 80 år rätt
till en bedömning av icke-brådskande behov av
socialservice inom en viss tid. Bestämmelsen betydde ingen ändring
i kommunens skyldighet att ordna med socialservice, men den preciserade
servicetillgängligheten för personer över
80 år. Social- och hälsovårdsministeriet
uppger att rätten till bedömning av behovet av
socialservice 2009 kommer att utvidgas till dem som fyllt 75.
År 2006 trädde lagen om stöd för
närståendevård (937/2005) i
kraft. Den tydliggjorde var stödet för närståendevård
står i servicesystemet och hjälpte också upp
situationen för närståendevårdare.
Dessutom försökte man göra det lättare att
införa nya sätt att producera service och förbättra
framför allt äldre människors tillgång
till hemservice genom att lagstifta om servicesedlar. Bestämmelserna
om dem trädde i kraft 2004. Lagstiftningen om hemvård
och hemservice kompletterades genom lagändringar som trädde
i kraft i början av 2008.
Olika modeller för att organisera speciellt servicen
till äldrebefolkningen testas i ett hemserviceförsök
som pågår till slutet av 2008. Tack vare temporära ändringar
i socialvårdslagen (710/1982) och folkhälsolagen
(66/1972) är det möjligt för
kommunerna att organisera vissa uppgifter inom socialvården
och folkhälsoarbetet med avvikelse från den permanenta
lagstiftningen. Ändringarna gäller mellan den
1 januari 2005 och den 31 december 2008.
På det hela taget har den lagstiftning som styr den
lagfästa socialservicen till äldre behållit
sin karaktär av ramlagstiftning där skyldigheten
att ordna service regleras genom liberala bestämmelser.
I äldreservicen finns det inga s.k. subjektiva rättigheter.
Det betyder i praktiken att tjänster och stödåtgärder
binds upp av anslag och därmed är tillgången
beroende av kommunens beslut, ekonomiska situation och tillgång
till personal. Men 19 § i grundlagen kräver att
rätten till oundgänglig omsorg alltid ska vara
tryggad. Också lagstiftningen om klientavgifter inom socialservicen
för äldre är ganska liberal, utom när det
gäller avgifter för institutionsvård.
Resursstyrning
Social- och hälsovårdstjänsterna
finansieras i huvudsak med skattepengar som kommunerna och staten
samlar in. Staten är med och finansierar den kommunala
servicen genom det kalkylerade statsandelssystemet. Dessutom beviljar
staten kommunerna statsunderstöd enligt prövning bl.a.
för att genomföra olika slag av projekt. Under
de senaste åren har statsandel inte längre beviljats
för anläggningsprojekt. Däremot har fler statsunderstöd
beviljats för utvecklingsprojekt som ingår i olika
nationella social- och hälsovårdsprojekt. Budgeten är
det viktigaste verktyget för statens resursstyrning. Genom
budgeten bestämmer riksdagen årligen om hur stora
resurser staten har till sitt förfogande på riksnivå och hur
de ska riktas. I kommunerna är det kommunfullmäktige
som i samband med den kommunala budgeten bestämmer om hur
pengarna ska användas för olika ändamål.
Enligt social- och hälsovårdsministeriet har statsandelen
för social- och hälsovårdens driftskostnader
höjts avsevärt på 2000-talet. Åren 2001-2007 ökade
statsandelen med inemot 10 procentenheter till 33,88 %.
I budgetpropositionen för 2009 föreslås
statsandelen för social- och hälsovårdens
driftskostnader vara 5,569 md euro jämfört med
statsandelen 3,728 md euro i bokslutet för 2005. Också kommunernas
skatteintäkter har ökat på 2000-talet
och det har inverkat på kommunernas verksamhetsbetingelser
och förbättrat deras möjligheter att
finansiera och utveckla bl.a. äldreservicen.
Finlands Kommunförbund konstaterar att också om
statsandelarna har höjts på senare år släpar
statens finansiella bidrag efter den ökade efterfrågan
på tjänster och kostnaderna. Social- och hälsovårdens
driftskostnader i kommuner och samkommuner var enligt Statistikcentralens statistik
över
kommuners och samkommuners ekonomi och verksamhet 2006 totalt 16
281 mn euro. För driftskostnaderna beviljades 4 006 mn euro
i statsandel, alltså något mindre än
en fjärdedel av finansieringsbehovet. Finansieringen av
servicen hänger till största delen på kommunernas
skatteinkomstutveckling och är därmed utsatt för
fluktuationerna i den kommunala ekonomin. Kommunförbundet
noterar att statens och serviceanvändarnas finansiella
bidrag har minskat, medan kommunernas bidrag har ökat under årens
lopp utan någon större samhällsdebatt
eller utvärdering av konsekvenserna för samhället.
Konsekvenserna kommer fram i att kommuner och medborgare fjärmas
från varandra och i att tjänsterna i sin tur fjärmas
från en del av dem som behöver dem. Det senaste
beviset på detta är att skillnaderna i hälsa
och användningen av specialiserad sjukvård mellan olika
sociala grupper. Kommunförbundet menar att man bör
bereda sig för framtiden inte bara genom att förbättra
och effektivisera servicesystemet med hjälp av informationsstyrning
utan också genom att se över våra nationella
strategier för att bibehålla balansen mellan medborgarnas rättigheter
och ansvar och kommunernas och statens ansvar i en förändrad
och föränderlig omvärld.
Informationsstyrning
Inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde
har informationsstyrning införts på bred front
och förvaltningsområdet kan anses vara en föregångare
i att ta fram nya former av informationsstyrning. Å andra
sidan har kritiken mot informationsstyrningen till stor del gällt
just social- och hälsovårdsförvaltningen.
Begreppet informationsstyrning är delvis ostrukturerat
och splittrat. Det centrala i informationsstyrningen är
att man styr genom att förmedla information. Syftet är
att ta fram sådan information som kan hjälpa aktörer
att utveckla sin egen verksamhet och förbättra
verksamhetens produktivitet. Informationsstyrningen utnyttjar redskap
som utbildning, statistik och forskningsdata, registerinformation,
utvärderingsdata, information som samlas i anknytning till
utvecklingsprojekt, inbegripet förmedling av information,
handböcker, rekommendationer och andra publikationer. Också mål
och strategier i regeringens och ministeriernas dokument och program
kan ses som informationsstyrning. De anger vad som anses viktigt
och centralt vid en viss tidpunkt.
I informationsstyrningen poängteras det alltmer att
den går i båda riktningarna. Det är viktigt
att informationen om förhållandena på kommunal
nivå och om den nuvarande servicen når upp till
riksnivå och den riksomfattande informationen i sin tur
ner till lokal nivå. Man kan också se på samverkan
i nätverk och utbyte av erfarenheter som metoder för
informationsstyrning och då är det de riksomfattande
aktörernas roll att stödja utvecklingsprocesserna.
De empiriska bevisen på informationsspridningens effektivitet är än
så länge splittrade och knappa. Därför
har man börjat tala om en förtroendekris för
styrningen. Social- och hälsovårdsministeriet
konstaterar i sin rapport (STM 2002:8) Att trots att man har försökt
förbättra styrsystemets trovärdighet
genom att göra informationen effektivare, har det varit
svårt att verifiera hur denna typ av styrning har inverkat
på de klienter som behöver och använder
servicen och hur effektiv den har varit.
Det finns två skäl till att styrmetoderna
behöver bedömas på nytt - liksom också informationsstyrningens
effektivitet, nämligen variationen i tjänstekvalitet
och tjänsteutbud och 1990-talets reform av de grundläggande
fri- och rättigheterna. Om det kan påvisas att
både tjänsternas kvalitet och de sociala rättigheterna
varierar betydligt inom landet, måste styrsystemen ses över.
Inom social- och hälsovården är kvalitetsrekommendationer
viktiga verktyg för informationsstyrningen. De hjälper
att stoppa till det gap som uppstod i början av 1990-talet,
när statens normstyrning minskades radikalt och t.ex. sektoriella
cirkulär upphävdes. En del av rekommendationerna
riktar sig till vissa klient/befolkningsgrupper, som kvalitetsrekommendationerna
om tjänster för äldre, småbarnsfostran
och mentalvårdstjänster. Andra är mer
omfattande och gäller hela befolkningen, som rekommendationer
om kvalitetskontroll, hälsofrämjande eller mål-
och handlingsprogrammet för vårdarbetet. Kvalitetsrekommendationen
om vård och tjänster för äldre är
klart och tydligt avsedda att vara styr- och tillsynsverktyg, liksom
också rekommendationen om utveckling av missbrukartjänster
och boendetjänster för personer som psykrehabiliteras.
Program- och projektstyrning
Det går inte att ge en entydig beskrivning av när det
skedde en övergång från informationsstyrning
till programledning. På nationell nivå kan man ändå se
utvecklingsprogrammen först inom hälsovården
och något senare också inom socialvården
som en relativt tydlig vattendelare. Programledning blev på 2000-talet
det centrala styrverktyget inom social- och hälsovården.
De viktigaste programmen hittills har varit det nationella hälsoprojektet
och det nationella socialprojektet (utvecklingsprogrammet för
den sociala sektorn), som genomfördes 2004-2007. Båda fick
extra projektspecifika statsunderstöd. Det senaste programmet
som man vill styra utvecklingen med är det nationella programmet
för utveckling av social- och hälsovården
2008-2011 (KASTE). Det antogs i statsrådet den 31 januari 2008.
I praktiken har nästa alla de viktigaste social- och hälsovårdsreformerna
på senare år inlemmats i de här s.k.
nationella programmen.
Enligt social- och hälsovårdsministeriet tillgodoser
det nationella programmet för utveckling av social- och
hälsovården många av behoven av att förbättra
informationsstyrningen; graden av engagemang har höjts,
beredning och genomförande sker i dialog med aktörerna
på fältet, åtgärderna har konkretiserats
och ansvaret för dem förankrats och det har avtalats
om uppföljningen. Forsknings- och utvecklingscentralen
för social- och hälsovården spelar en
central roll i att genomföra KASTE-programmet. Genomförandet
har fått projektfinansiering som ska inriktas på stora
och strategiskt viktiga helheter.
Länsstyrelsernas styrning, tillsyn och utvärdering
av tjänsterna
Länsstyrelserna spelar en central roll i att styra och övervaka
den kommunala servicen. De har till uppgift att styra och övervaka
social- och hälsovårdsservicen till den del kommunerna
har ansvar för att ordna den samt den privata serviceproduktionen.
Länsstyrelsens befogenhet och uppgifter grundar sig på speciallagstiftningen om
social- och hälsovården och social- och hälsovårdsministeriets
resultatstyrning. Länsstyrelsens nyckeluppgift är
att se till att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter
fullföljs på lika villkor.
För att de grundlagsfästa grundläggande
fri- och rättigheterna och den lagstadgade basservicen
ska fullföljas på lika villkor på alla
områden och i alla kommuner i länet krävs
det styrning och tillsyn, vilket länsstyrelsen i sin egenskap
av statlig regional förvaltningsmyndighet har ansvar för.
De rikstäckande social- och hälsovårdsprojekten
har krävt stark styrning från länsstyrelsernas
sida.
Länsstyrelsen och social- och hälsovårdsministeriet
avtalar årligen i sitt gemensamma resultatavtal om hur
många och vilka objekt som ska övervakas och som
inspektions- och tillsynsbesök ska göras på.
Dessutom gör länsstyrelsen på eget initiativ
eller med anledning av anmälningar från utomstående
eller på begäran av någon annan myndighet
tillsynsbesök och anknytande utredningar. Dessutom gör
länsstyrelsen inspektions- och tillsynsbesök med
anledning av privata företags tillståndsansökningar
och ändringstillstånd. När ett privat
företag ansöker om tillstånd involverar
det alltid styrning, föregående handledning och
information i samband med den egentliga första inspektionen.
Länsstyrelsen sköter också en tillsynsfunktion
genom att ordna möten med kommunerna när det är
problem med den offentliga serviceproduktionen. I den här
styrningen och tillsynen deltar vanligen de tjänsteinnehavare
som har ansvar för saken i kommunen och om möjligt
också de förtroendevalda i respektive kommunala
nämnd, i första hand nämndeordförandena.
Tillsyns- och handledningsbesöken i kommuner och verksamhetsenheter
hör klart till informationsstyrningen. Länsstyrelserna
ser tillsynen och styrningen som funktioner som stöder
varandra.
Det är flera parter som utvärderar den kommunala
social- och hälsovårdsservicen. Det är mycket
vanligt att kommunerna själva låter göra en
extern utvärdering av litet större projekt. Den årliga
utvärderingen av basservicen är en av länsstyrelsens
lagfästa grundläggande uppgifter. Forsknings-
och utvecklingscentralen för social- och hälsovården
har utvärderat bl.a. projekt som finansierats med projektpengar
för utveckling av den kommunala social- och hälsovården
enligt prioritering. Centralen har också stött
kommunernas ambition att förbättra sin egen utvärderingskompetens.
I början av 2008 tog centralen över huvudansvaret
för utvärderingen av basservicen.
Länsstyrelserna har avtalat med social- och hälsovårdsministeriet
om utvärderingsobjekten i ett resultatavtal. Utvärderingarna
har gjorts på beställning av ministerierna och
närmast för centralförvaltningens behov.
Arbetet har gett länsstyrelserna information om tillgången
till tjänster i kommunerna. Länsstyrelsen har
sedan haft informationen till stöd och hjälp i
sin tillsyn och styrning.
Hur informationsstyrningen fungerar
Informationsstyrningen har kommit att spela en större
roll inom social- och hälsovårdsservicen på 2000-talet.
Styrmetoder och innehåll har utvecklats på olika
sätt. Det är SHM, Forsknings- och utvecklingscentralen
för social- och hälsovården och länsstyrelserna
som har stått för utvecklingsarbetet. Också Finlands
Kommunförbund har varit med om både utveckling
och styrning. Man har fått goda resultat bl.a. av kvalitetsrekommendationerna
och har gått ut med fler rekommendationer och sett över
dem. Men än så länge har man inte tillräckligt
med forskningsdata om informationsstyrningens alla effekter. Det gör
det svårare att bedöma om styrformen är lyckad
eller inte.
Trots att informationsstyrningen har utvecklats och setts över
finns det en hel del problem med styrformens effektivitet och genomförande.
Det största problemet är att styrningen bygger
på information och rekommendationer och därmed
inte är bindande. Kommunerna kan inom ramen för
sin självstyrelse ordna sina social- och hälsovårdstjänsterna
efter eget gottfinnande. Eftersom styrningen inte är bindande,
har en del kommuner följt rekommendationerna, medan andra
har beaktat dem delvis och vissa över huvud taget inte
tagit notis om dem i sin service. Därför finns
det stora skillnader mellan kommunerna i tjänsteutbud,
tillgång till tjänster och tjänstekvalitet.
I vissa avseenden har skillnaderna till och med ökat. Inom äldreomsorgen
finns det stora problem med stödet för närståendevård och
tillgången till hemservice. Utvecklingen har tydligt kommit
fram i klagomål till länsstyrelserna och länsstyrelsernas
utvärdering. En sådan utveckling kan inte anses
vara i linje med i grundlagen, för enligt 19 § 3
mom. ska det allmänna se till, på det sätt
som närmare anges i lagen, att var och en har tillgång
till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster
och främja befolkningens hälsa. Riksdagens justitieombudsman
Riitta-Leena Paunio och professor Kaarlo Tuori, som är
experter på de grundläggande fri- och rättigheterna,
påpekar att 19 § och speciellt paragrafens 3 mom.
kräver närmare bestämmelser om hur rätttigheterna
ska fullföljas eller tryggas i sektorslagstiftningen.
Revisionsutskottets utredningsmaterial visar att bristen på jämlikhet
i tillgången till tjänster och tjänstekvalitet
inte kan undanröjas genom informationsstyrning. För
att problemet ska kunna åtgärdas måste
regel- och resursstyrningen förstärkas avsevärt.
Det faktum att statens finansiella bidrag till social- och hälsovården
har minskat och kommunernas finansiella bidrag i sin tur ökat
har gjort läget mycket svårt speciellt för
små kommuner. Situationen i dem är ofta den att
man först tar hand om den lagstiftade servicen och därefter
ser vilka tjänster kommunens ekonomiska och personella
resurser räcker till för. Beklagligt nog är
resurserna ofta för små för att ordna
informationsstyrda, i och för sig viktiga tjänster
och ibland blir det nödvändigt till och med att
avstå från att erbjuda lagfästa tjänster. Kommunerna
anser att den främsta orsaken till resursproblemet är
att samtidigt som staten påför kommunerna fler
nya åtaganden som ökar kostnaderna, låter
den bli att anvisa de nödvändiga anslagen. En
annan orsak till ekonomiska problem är att staten ökar
statsandelarna samtidigt som den minskar det finansiella bidraget
så att finansieringen i sin helhet är oförändrad
eller rent av minskar.
Informationsstyrningen upplevs som begreppsmässigt
oklar och splittrad. Det bevisas av att till exempel SHM, Forsknings-
och utvecklingscentralen för social- och hälsovården
och länsstyrelserna inte har en samsyn om hur styrningen
fungerar och vad den går ut på. Samordningen med
andra styrformer är inte heller tillräckligt strukturerad.
Enligt en utredning som Stenvall och Syrjänen gjort
för finansministeriet (Onks tietoo - Valtion informaatio-ohjaus
kuntien hyvinvointitehtävissä) har det inte gjorts
heltäckande konsekvensbedömningar av informationsstyrningen och
det råder inte annars heller någon klar uppfattning
om informationsstyrningens effekter. Informationsstyrningen har
genomförts i olika former, som utvärdering, rekommendationer
och utbyte av erfarenheter. Genomförandet är inte samordnat,
och de olika formerna stöder inte alltid varandra och bildar
inte någon integrerad helhet med varandra. Förhållandet
till resurs- och normstyrningen är inte alltid konsekvent
och logiskt. Dessutom anser de kommunala aktörerna att
organisationerna inom den statliga centralförvaltningen
spelar en något diffus roll, och de tycker sig ställvis
drunkna i informationsflödet. Enligt undersökningen
har informationsstyrningen haft den bästa effekten för
kommunernas kvalitetsarbete. Det har hjälpt dem att identifiera
punkter som måste utvecklas, ökat öppenheten
inom den statliga centralförvaltningen, bidragit till kunskap
om finansieringsmöjligheter och klarlagt regler.
Revisionsverkets granskningar visar att informationsstyrningen
har fått ersätta en starkare styrning inom social-
och hälsovården för att tillgodose de
grundlagsfästa sociala rättigheterna på lika
villkor för alla. Kommunerna har inte getts konkreta serviceåtaganden
genom styrningen. På den punkten har man de facto haft
fåfänga förväntningar på informationsstyrningen; den är
inte ett tillräckligt effektivt redskap för att tillgodose
de grundläggande fri- och rättigheterna och basservicen
på lika villkor. Om man önskar sig likabehandling
måste man vara beredd på regelstyrning, på att övervaka
att författningar genomförs och på att
avdela tillräckliga resurser för det. Revisionsverket
anser att informationsstyrningen bara kan fungera som en del i ett
samlat styrsystem. Det gäller att se på hur ekonomin kan
styras och hur och genom vem informationsstyrningen ingår
i beslutsfattandet på lokal nivå.
Så vitt revisionsverket kan se har riksdagen ingen
roll att tala om i informationsstyrningen. Riksdagens roll är
att utvärdera styrningen som helhet och informationsstyrningens
effektivitet som ett led i den. Den strategiska utvärderarens roll
kan vara nog så viktig. Inom informationsstyrningen fattar
man avgöranden som gäller betydande samhälleliga
värderingar och prioriteringar. Exempelvis kriterierna
för icke-brådskande vård och rekommendationerna
om adekvat vård innehåller också värdebedömningar
av vem som får och inte får vård i det
offentliga hälsovårdssystemet. I den mån
de grundläggande värdevalen inte görs
i den offentliga debatten eller beslutsprocessen görs de
genom den informationsstyrning som de sakkunniga står för.
Projektstyrning
Statens revisionsverks granskning av projektverksamheten (Projektfinansiering
som styrmedel, 147/2007) visar att en del av de statligt
finansierade projekten är välplanerade och väl
genomförda. Å andra sidan har bidrag använts
för projekt och aktiviteter vars resultat eller nytta det
inte finns entydiga bevis på. Revisionsverket menar att
relationen mellan informationsstyrning och projektfinansiering och
projektutvärdering behöver bedömas på nytt.
I dagens läge får projektresultaten dålig
spridning nationellt och blir inte införlivade i den basala
verksamheten. Projektutvärderingen är tungrodd
och tar inte upp väsentliga frågor. Bra projekt är
sådana som har en plan för hur resultatet ska
ges spridning och införas. Utvärderingen bör
ta fasta på hur resultaten har nyttiggjorts. Projekten bör
vara bättre samordnade och projektförvaltningen
bättre uppbackad.
Det har funnits gott om projekt i social- och hälsovårdssektorn
på 2000-talet. Genom medverkan i projekt har personalen
engagerat sig i genomförandet. Kommunernas representanter hävdar
att den minskade personalen ofta har gjort det svårt att
sköta andra basala social- och hälsovårdsuppgifter.
De menar att enskilda projekt inte har gjort det speciellt mycket
lättare att förbättra den kommunala social-
och hälsovården på ett bestående
sätt.
Länsstyrelsernas styrning
Den viktigaste uppgiften för länsstyrelserna är att
säkerställa att medborgarnas grundläggande fri-
och rättigheter och rättssäkerhet fullföljs
på lika villkor. De ska också genomföra
informationsstyrningen på det regionala planet. Tack vare
sin substanskompetens och regionala sakkunskap har länsstyrelsen
goda förutsättningar för styrning och
tillsyn. Länsstyrelserna anser att de med sina nuvarande
resurser inte klarar av att övervaka kommunernas social-
och hälsovårdsservice eller att styra serviceverksamheten.
De kan bara göra det allra nödvändigaste,
och behandlingen av det ökade antalet klagomål
tar upp en stor del av de sakkunnigas tid. År 2007 lämnades
652 klagomål in till länsstyrelsen i Västra Finlands
län och 600 till länsstyrelsen i Södra Finlands
län. Behandlingstiden i länsstyrelserna har varit
omkring 6-12 månader. På grund av det ökade
antalet klagomål ligger tonvikten i tillsynen på efterhandstillsyn,
medan den nödvändiga föregående
tillsynen och styrningen i övrigt kommer på efterkälken.
Länen anser att tillsynen i högre grad bör
prioritera föregående tillsyn för att
problem ska kunna förebyggas redan i förväg.
På grund av resursknapphet har man fått pruta
på utbildning och seminarier som tjänar styrningen
och man har inte heller kunnat avlägga tillräckligt
många besök i kommunerna. Den information som
erhållits genom klagomål och tillsyn har inte
heller kunnat utnyttjas tillräckligt väl.
Länsstyrelsen i Östra Finlands län
hävdar att man utifrån klagomål och andra
kontakter får en sådan uppfattning om social-
och hälsovårdsservicen att många kommuner
på grund av svårigheter med att rekrytera personal,
minimering av antalet anställda på ekonomiska
grunder och kommunens svaga ekonomi har klart sämre möjligheter
att ordna med social- och hälsovårdsservicen på ett
behörigt sätt. Därför försöker
man i strid med förpliktelserna och målen i lagen
också pruta på den lagfästa servicen
som kommunerna är skyldiga att ordna.
Länsstyrelsernas bedömning är att
utvärderingen inte har fått den uppskattning som
den bör få varken på det nationella,
regionala eller lokala planet. I utvärderingen av basservicen
har man försökt ersätta kvalitet med
kvantitet: utvärderingsobjekten har varit för
många och det har gjort utvärderingarna ytliga.
Den arbetsinsats som på kort tid krävs för
utvärdering har varit helt oproportionell mot nyttan av
den i centralförvaltningen. Länsstyrelsernas utvärderingsarbete
har försvårats av att SHM inte har åtagit
sig att göra dem på tillräckligt lång
sikt, trots att de finns inskrivna i resultatavtal och de vilar
på lagfäst grund.
Utvärderingen anses ha ganska obetydliga effekter.
Resultaten nyttiggörs inte i tillräcklig utsträckning
i utvecklingen av den kommunala servicen och inte heller i beslutsfattandet
inom centralförvaltningen. Å andra sidan har man
inte satsat tillräckligt mycket på att rätta
till missförhållanden. Kommunerna anser att det
finns för många utvärderingar och att
de inte alltid matchar deras behov av information. Informationen är
alltför generell och saknar relevans för enskilda
kommuner. För att ta fram likadana kommunala tjänster
skulle det vara viktigt att få jämförande
uppgifter. Informationen har inte kunnat utnyttjas lokalt för
att samarbetet med kommunerna haltar. Länsstyrelserna ser
helst att informationsstyrningen ger mer information om produktivitet
och effektivitet som kan utnyttjas för att utveckla verksamheten.
Den bör också användas i styrningen.
Skolhälsovården
I sin berättelse för 2001 går statsrevisorerna
in på skolhälsovården. På 1990-talet
började utvecklingen i skolbarnens hälsa peka
neråt och barn och unga uppvisade allt fler symtom, sägs det
i berättelsen. Psykiska besvär, inlärnings- och
beteendestörningar, övervikt, allergier och astma är
en oroväckande trend, ansåg statsrevisorerna,
eftersom grunden för individens hälsa och ohälsa
läggs under barn- och ungdomsåren. Vidare underströk
statsrevisorerna att skolhälsovården har en preventiv
och samhällelig betydelse eftersom inget annat område
inom hälso- och sjukvården når hela årskullar
på samma sätt som skolhälsovården.
Utvärderingsrapporter visade att personalen inom skolhälsovården
hade skurits ned, att besöken hade blivit färre
och att det fanns tydliga regionala skillnader i skolhälsovården.
Statsrevisorerna menade att skolhälsovården alltid
bör få tillräckligt stora resurser i
relation till de tjänster som krävs av dem. Dessutom är
det nationalekonomiskt vettigt att investera i barns och ungas hälsa
och att ingripa i problem på ett så tidigt stadium
som möjligt.
Statens revisionsverk har undersökt kvalitetskriterierna
för informationsstyrning i en redovisningsrevisionsberättelse
(Kouluterveydenhuollon laatusuositus — suosituksen ohjausvaikutukset
kuntien toimintaan, tarkastuskertomus 136/2006). Den visar
att målen och kriterierna inte fungerar, om man ser till
de som anlitar tjänsterna, det vill säga skoleleverna.
Kriterierna har i viss mån haft effekt på enskilda
typer av tjänster men sammantaget sett påverkar
de tillgången och kvaliteten på tjänster
i liten omfattning. Skoleleverna och föräldrarna
har nästan inte alls blivit informerade om kriterierna
och har därför inte förstått
att kräva skolhälsovård på den
nivå som kriterierna anger. Om man ser till personalen
inom skolhälsovården har kriterierna fungerat
på vissa punkter eftersom de förtydligar kraven
på skolhälsovårdarna och läkarna och
pekar på metoder för att nå god service.
Däremot har effekterna på planeringen och uppföljningen
inte varit särskilt stora eftersom man upplever att kriterierna
inte har någon effekt på resurstilldelningen.
Dessutom har kriterierna inte fått någon spridning
bland beslutsfattarna i kommuner och samkommuner, och har därför inte
beaktats i planeringen och resurstilldelningen. I synnerhet inställningen
till kvantitativa kriterier har varit kritisk i och med att krav
och möjligheter inte matchar. Kriterierna inte har uppfattats
som bindande och de har därför inte haft någon
större relevans för planeringen av ekonomin och
verksamheten. Sammantaget sett har kvalitetskriterierna spelat en
underordnad roll som instrument i social- och hälsovårdsministeriets
informationsstyrning.
Också justitiekanslern i statsrådet behandlade
styrningen av skolhälsovården i sin berättelse för
2007. En orsak till den bristande skolhälsovården är
att informationsstyrningen inte fungerar i planeringen av den kommunala
verksamheten, säger social- och hälsovårdsministeriet
i ett yttrande till justitiekansler.En utredning visar att skillnaderna
i skolhälsovård inte är så stora
mellan länen, men däremot mellan kommunerna. Kommunerna
varken utnyttjar eller använder kvalitetskriterierna för
att förbättra sitt arbete och tillhandahålla
adekvata tjänster, anser ministeriet. Det behövs
av allt att döma normativa styrmedel som är förpliktande
eftersom styrning genom rekommendationer och information inte förefaller
att ha någon effekt, påpekar justitiekanslern.
Annars går det inte att trygga tillgången till
högkvalitativ skolhälsovård i överensstämmelse
med likabehandlingsprinciperna. När styrningen blir mer
förpliktande, finns det större möjligheter
till övervakning.
Den 1 juni 2007 tillsatte social- och hälsovårdsministeriet
en arbetsgrupp för att utarbeta en förordning
om barnavårdscentraler, skolhälsovård
och studerandehälsovård med stöd av ett bemyndigande
i 14 § i folkhälsolagen. Ett utkast till
förordning blev klart den 12 september 2008.
Vårdgarantin
Lagstiftningen för att trygga möjligheterna
att få icke-brådskande vård, den så kallade
vårdgarantin, och en rekommendation för samordnade
kriterier för icke-brådskande vård trädde
i kraft samtidigt i mars 2005. Enligt lagstiftningen är det
social- och hälsovårdsministeriet som planerar,
styr och övervakar vårdgarantin på riksplanet.
Sitt styruppdrag har ministeriet huvudsakligen delegerat till länsstyrelserna
och styrningen är i första hand informationsstyrning.
Statens revisionsverk har granskat vårdgarantin (Hoitotakuu,
Valtiontalouden tarkastusviraston toimintatarkastuskertomukset 167/2008). Där
utredde revisionsverket om vårdgarantin lever upp till
förväntningarna i lagstiftningen på likabehandling
av medborgarna och en rättvisare behandling vid tillgången
till vård och vid kostnadsbesparingar.
Granskningen pekar mot att målen för likabehandling
och rättvisa har utvecklats i positiv riktning, även
om det finns en del problem. Vårdgarantin har över
huvud taget inte snabbat på möjligheterna att
få vård i början av vårdkedjan.
För att snabba på vårdtillgången
hade man också behövt satsa på HVC-läkarmottagningar och
inte bara på direkta kontakter, men så blev det
inte. Däremot blev inte trenden för kostnadsbesparingar
det som stod på önskelistan för ersättningarna
för besök hos privatläkare och sjukdagpenning
har fortsatt att öka. Dessutom har ersättningarna
för undersökningar och vård på privata
läkarstationer blivit fler.
De samordnade kriterierna för icke-akut vård innebär
att människor ska behandlas på lika villkor oavsett
var de bor eller hur gamla de är. Revisionsverket har noterat
att kriterierna inte fungerar enligt förväntningarna.
Det finns alltför många kriterier, de bygger på frivillighet
och varken samkommunerna eller hälsovårdscentralerna
i sjukvårdsdistrikten följer upp och övervakar
hur de tillämpas. Revisionsverket menar att de samordnade
kriterierna för icke-brådskande vård
måste bli mer bindande, utbildningen om kriterierna vara
obligatorisk och själva utbildningen dessutom samordnas.
Revisionsverkets uppfattning är att lagstiftning är
orsaken till att målen med vårdgarantin inte har
kunnat omsättas eftersom den tillåter omfattande
tolkning. Det i sin tur hänger delvis samman med att man
försöker styra vårdgarantin samtidigt
med dels regelstyrning, dels informationsstyrning. Det leder till
en viss inkonsekvens när olika typer av styrsystem ska
samordnas och detta beaktades inte till exempel när bestämmelserna
om vårdgarantin infördes. Lagstiftningen kräver
att samkommunerna i sjukvårdsdistrikten tillsammans med
kommunerna och hälsovårdscentralerna övervakar
och följer upp hur kriterierna för icke-brådskande
vård utfaller i deras ansvarsområden. De samordnade kriterierna är
dessutom bara rekommendationer. Det uppstår en intressekonflikt
när sjukvårdsdistrikten och hälsovårdscentralerna är
skyldiga att övervaka att kriterierna tillämpas,
medan det inte är obligatoriskt att tillämpa dem
och inga sanktioner följer för dem som låter
bli.
Människor går inte mindre hos privatläkare, vilket
var ett av målen med vårdgarantin.Till exempel
mellan 2005 och 2006 steg ersättningarna för besök
hos privatläkare från 62,5 till 63,4 miljoner
euro. En av de bakomliggande orsakerna kan vara att de samordnade
kriterierna tillämpas på olika sätt inom
offentlig och privat sektor. Folkpensionsanstalten gör
efterhandskontroller, men tar inte reda på om behandlingar
och undersökningar som klassas som nödvändiga
följer kriterierna.
Revisionsverket uppmanar social- och hälsovårdsministeriet
att i samråd med Folkpensionsanstalten utreda hur privatpraktiserande
läkare tillämpar kriterierna för icke-brådskande
vård. Det medverkar till större jämlikhet
vid bedömningen av vårdbehovet både inom
offentlig och privat sektor. Folkpensionsanstalten spelar en viktig
roll och har en viktig uppgift i detta sammanhang.
Äldreomsorgen
Inom äldreomsorgen är informationsstyrningen mest
en rekommendation och medverkar inte i tillräckligt hög
grad till att äldre människor behandlas jämlikt
i kommunerna. Synpunkter som kommit in till Centralförbundet
för de gamlas väl visar att principen om klientorientering
inom vården inte tillgodoses i tillräcklig omfattning. Extra
stora skillnader mellan kommunerna finns det i närståendevården,
uppger förbundet. Vidare finns det fortfarande en del problem
i samarbetet mellan socialvården och hälsovården.
De rikstäckande kvalitetskriterierna har dock gett större
medvetenhet och mer debatt om målen, framhåller
förbundet vidare. Ett positivt steg är att de
flesta kommuner har lagt upp en äldrepolitisk strategi.
Däremot är det fortfarande ett problem att de
individuella behoven bland en äldre inte beaktas i tillräckligt
hög grad.
Inte alla äldre människor vet om vilka rättigheter
de har och vilka tjänster de kan få. Vanligen
måste de anhålla om både tjänster
och förmåner. Det är en fråga
som bör uppmärksammas mer menar Förbundet
för de gamlas väl. Kommunerna bör uppmanas
att samarbeta med Folkpensionsanstalten och organisationerna för
att förbättra informationen. En del äldre
har problem med att använda elektroniska tjänster
och inte alla äldre har datorer och kunskaper för
att lära sig göra det. Det kan leda till större
marginalisering. Öronmärkningen av anslag bör återinföras
för statsandelarna och kvalitetskriterierna bli mer bindande,
anser förbundet.
Professor Sirkka-Liisa Kivelä, som utskottet har hört,
lyfter fram problemen med att informera inom äldreomsorgen.
Hon menar att ingen hinner läsa undersökningar
och statistik, och att rekommendationer och rapporter bara läses
av ett fåtal. Dessutom är det inte många
som deltar i utbildning. Folk är trötta på kostnads-
och utvecklingsprojekt och bara ett fåtal av dem har resulterat
i bestående förbättringar genom att ny praxis
har getts större spridning. Det går långsamt
med att till exempel lägga upp äldrepolitiska
strategier och utvecklingsprogram.
Klagomål på äldreomsorgen gäller
ofta det faktum att åldringshemmen eller äldreboenden har
för liten personal, uppger länsstyrelsen i Västra
Finlands län. Ofta finns det milsvida skillnader mellan
vardagen på kommunala ålderdomshem och de rikstäckande
målen i rekommendationerna. Det klagas också på eftersatt vård
(bl.a. läkemedelsbehandling), behandlingen av de gamla
och kommunernas sätt att ordna med vårdplats eller
andra tjänster. Dessutom har den privata tjänstesektorn
gett upphov till anmälningar som är allt mer komplicerade.
Länsstyrelsen anser att de växande problemen beror på att
sjukhusen, hälsovårdscentralerna och institutionerna
inom äldreomsorgen förfaller och allt oftare drabbas
av fukt- och mögelskador. Skadorna kommer att kräva
reparationsprogram i mångmiljonklassen.
Länsstyrelsen i Uleåborgs län räknar
upp följande problem inom äldreomsorgen utifrån
anmälningar och kontakter från allmänheten:
- Hemtjänsten inom social- och hälsovården är
otillräcklig.
- Köerna är långa, särskilt
till vanliga serviceboenden och serviceboenden med heldygnomsorg.
Problemet är att det inte finns tillräckligt många
platser på serviceboenden, särskilt inte med heldygnsomsorg,
då kommunerna samtidigt lägger ner institutioner
inom äldrevården.
- Klientavgifterna och de anknytande besluten är svårtydda
och brokiga. Dessutom finns det stora skillnader mellan kommunerna,
bland annat för att de har så varierande kriterier
för avgifterna.
- Privata tjänster konkurrensutsäts på mycket kort
sikt (tvååriga avtal och personalen kan alltså bytas
ut vartannat år). Det skapar osäkerhet bland både
vårdgivarna och klienterna.
- Varken klienternas individuella situation eller deras åsikter
beaktas på det sätt som lagen avser. Kommunerna
tar helt enkelt inte tillräcklig hänsyn till de äldres
praktiska behov och önskemål.
- Det medicinska beslutsfattandet skiljer sig från
beslutsfattandet enligt socialvårdslagen, men alltför
ofta är läkarnas beslut enligt socialvårdslagen
i själva verket vårdbeslut enligt folkhälsolagen
när till exempel boendet ska ordnas för äldre
klienter. Processerna för servicekedjorna mellan hälso-
och sjukvården och socialvården är bristfälligt
planerade och på vissa ställen går rollerna
ordentligt i sär.
- Över lag är anmälningarna mot äldreomsorgen
mycket komplicerade. Dessutom är det många lagar
som kan tillämpas på fallen. Sett ur klienternas
synvinkel är läget mycket svårt att få grepp
om och det krävs stor aktivitet från klienternas
sida.
Revisionsutskottet tog upp frågan om informationsstyrning
i äldrevården också i sitt betänkande
ReUB 1/2008 rd — B 6/2008 rd, B 10/2008
rd om statens bokslutsberättelse för 2007. Där
säger utskottet bland annat att informationsstyrningen
har karaktären av rekommendation och därför
inte i tillräckligt hög grad garanterar att äldre
människor behandlas på lika villkor i kommunerna.
Principen om klientmedverkan har inte tillämpats fullt
ut och äldrebefolkningens individuella behov beaktas inte
i tillräckligt hög grad. Alla äldre är
inte medvetna om sina rättigheter och vet inte om vilka
tjänster de har möjlighet att få. Inom
närståendevården för äldre är
skillnaderna mellan kommunerna extra stora. Dessutom brister det
fortfarande i samarbetet mellan socialvården och hälso-
och sjukvården. Kriterierna för klientavgifterna är
brokiga och avgiftsbeloppen varierar från kommun till kommun.
På grund av upphandlingsförfarandet har det blivit
svårare för de äldre att få grepp om
servicen i sin helhet och vilka avgifter som tas ut.
Finlands Kommunförbund uppger att kommunerna i samråd
med staten graderar sig för den förändrade
befolkningsstrukturen i överensstämmelse med ramlagen
om en strukturreform. Tanken är att skapa en stark ekonomisk
och strukturell bas för de kommunala tjänsterna. Kommunerna
graderar sig för de kommunala tjänsterna. Kommunerna
graderar sig nu för framtiden dels genom kommunsammanslagningar,
dels genom att bilda samarbetsområden för primärvården
och den närliggande socialvården för
att kunna nå målet med ett befolkningsunderlag
på 20 000 invånare. Men en översyn
av kommunstrukturen räcker inte ensam till för
att lösa de stora frågorna kring den förändrade
befolkningsstrukturen. Samtidigt måste också servicestrukturen
och sättet att tillhandahålla tjänster förbättras.
Vidare måste den finansiella basen förstärkas
och arbetsfördelningen mellan stat och kommuner ytterligare
ses över.
Om skillnaderna mellan kommunerna fortsätter att öka
trots kommun- och servicestrukturreformen, kommer det att vara ett
hot mot ambitionen att tillhandahålla högkvalitativa äldretjänster
i hela landet och i olika typer av kommuner. Ett exempel på den
ojämlika behandlingen av medborgarna i dag är
att skillnaderna i kommunalbeskattningen ökar och tillgängligheten
till tjänster försämras, särskilt
i strukturomvandlingskommuner och avfolkningsbygder. Där
har äldrebefolkningen dålig skattebetalningsförmåga
och kommunalskatten är hög. Kommun- och servicestrukturreformen
räcker inte till för att lösa problemen.
Kommunförbundet anser att staten måste ta ett
större ekonomiskt ansvar för kommuner i ekonomiskt
trångmål.
Vilken effekt har informationsstyrning?
Effekterna av informationsstyrning har undersökts ganska
lite och man har ingen klar uppfattning av effekten. Studier av
Stenvall och Syväjärvi visar att olika metoder
kan användas inom informationsstyrning, till exempel bedömning,
rekommendationer och kollegialt lärande. Metoderna har
inte samordnats och de stöder inte alltid varandra. Dessutom
har de inte integrerats i tillräckligt hög grad.
Dessutom förefaller organisationerna inom den statliga
centralförvaltningen ha roller som ibland är otydliga
för de kommunala aktörerna och ibland håller
kommunerna på att drunka i informationsfloden.
Inom centralförvaltningen anses problemet vara att
det brister i kapaciteten och kompetensen för att nyttiggöra
informationen. Däremot lyfter de kommunala aktörerna
mest fram tids- och resursbristen och pekar på den okoordinerade
styrningen. Inom den kommunala sektorn ser man informationsstyrningen
mer ur ett produktivt och ekonomiskt perspektiv än inom
den statliga centralförvaltningen. Informationsstyrningen är
accepterad som styrform men det behövs mer utbildning i
styrning och i processerna för att ta emot dem. Inom den
statliga centralförvaltningen bör utbildningen
innefatta exempelvis information om kommunerna, ekonomisk bedömning,
kunskapsstyrning, kommunikation och styrmedel. Den kommunala sektorn
behöver utbildning i att omsätta kunskap. För
större effektivitet behövs det också bättre
personlig växelverkan mellan aktörerna. Styrningen
bör vara mer reflekterande och i högre grad basera
sig på kontrakt mellan parterna.
Informationsstyrningen tar i alltför liten omfattning
fasta på ekonomisk styrning, anser utskottet. Inte heller
i övrigt har staten kunnat lägga fram modeller
som ger större kostnadseffektivitet och bättre
kostnadsmedvetenhet och som kan tillämpas på det
lokala planet. Produktivitet, kostnadseffektivitet och resultat
har varit otydliga begrepp inom social- och hälsovården och
i många hänseenden kontroversiella. Det i sin
tur har gjort det svårare att formulera mål och lett
till medproblem. Exempelvis produktivitetsmåtten identifierar
för det mesta kvantitativa prestationer och diskrepansen
mellan kvalitet och effektivitet har inverkat negativt på produktivitetsutvecklingen.
Obalansen blir inte mindre av att kvalitetskraven kommer från
social- och hälsovårdsministeriet och de generella
produktivitetskraven från finansministeriet. Trots att
det inte finns någon heltäckande vetenskaplig
rekommendation anser experterna att produktiviteten, kostnadseffektiviteten
och resultaten inte har blivit särskilt mycket bättre
i verksamheten med hjälp av informationsstyrning. Den största orsaken är
att informationsstyrningen inte ger några ekonomiska incitament
som kommunerna kan tillämpa för att förbättra
effektiviteten. Av samma orsak har informationsstyrningen inte uppmuntrat
kommunerna att se över sin servicestruktur.
De viktigaste resultaten av utredningen
Social- och hälsovård på lika villkor
Staten styr den kommunala social- och hälsovården
med hjälp av informationsstyrning. Den har inte resulterat
i att målen för social- och hälsovårdspolitiken
har kunnat nås. Det finns stora skillnader i servicestandard
mellan kommunerna och skillnaderna har rent av ökat de
senaste åren. En oroväckande utveckling är
att hälsoskillnaderna har blivit större dels mellan
regionerna, dels mellan socialgrupperna. Det går inte att
erbjuda människorna i alla kommuner i hela landet socialvård,
hälsovård och sjukvård på lika villkor,
vilket är en grundläggande fri- och rätttighet
i vårt land. Det rådande läget strider
mot grundlagen eftersom det allmänna enligt 19 § 3 mom.
ska tillförsäkra var och en tillräckliga
social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster.
Hur styrningen fungerar
Den största svagheten med informationsstyrning är
att den grundar sig på rekommendationer och därför
inte är bindande således inte följa rekommendationerna
och de har gjort det i mycket varierande grad. En del kommuner följer
rekommendationerna, en del bara delvis och andra tar nästan
inte alls hänsyn till dem. Den bristande följsamheten
har haft avgörande betydelse för utveckling och
skillnaderna i tillgängligheten och kvaliteten i servicen är
betydande mellan kommunerna. Frånvaron av tvingande regler
har i hög grad inverkat negativt på resultaten
av informationstyrningen. Granskningarna visar att sektorslagstiftningen
måste innefatta regelstyrning för att informationsstyrningen
ska bli mer bindande. Det är en slutsats som både riksdagens
justitieombudsman och justitiekansler i statsrådet har
kommit fram till.
Utredningen visar vidare att informationsstyrningen inte har
varit samordnad och att metoderna inte är integrerade.
Det finns inte alltid något konsekvent och logiskt samband
mellan informationsstyrningen och resurs- och regelstyrningen. Dessutom
får informationsstyrning inte tillräckligt stort
stöd från regel- och resursstyrningen. Kommunerna
ser informationsstyrningen som en informationsflod där
de inte kan fiska upp konkret jämförelsematerial
som underlag för sin verksamhet.
I sin berättelse för 2007 framhåller
justitiekansler i statsrådet att informationsstyrningen inte
har fått fullgod effekt och att det av allt att döma
behövs ett mer regelinriktat och förpliktande
styrmedel för att standarden på och tillgängligheten
i hälsovården bättre ska kunna tillgodoses
enligt likabehandlingsprincipen.
Vid utskottsutfrågningen framhöll dessutom justitiekansler
Jonkka att det går att utfärda preciserande bestämmelser
om social- och hälsovårdslagstiftningen på grund
av bemyndiganden i lag. När regelverket blir förpliktande
behövs det också övervakning. Å ena
sidan tillåter förpliktande bestämmelser övervakning
för det går praktiskt raget inte att övervaka
att rekommendationer följs när de en gång
inte är rättsligt bindande. Å andra sidan
kräver förpliktande bestämmelser att
de övervakas. Det är ingen idé att ha
förpliktande regler om det inte övervakas att kommunerna
följer dem — och enligt justitiekanslern kan det
resultera i att de grundläggande fri- och rättigheterna
urholkas.
Äldreomsorgen
Inom äldreomsorgen har informationsstyrningen inte
varit någon garanti för att att alla gamla människor
behandlas lika. Dessutom har man inte i tillräckligt hög
grad tagit hänsyn till de äldres individuella
behov. Dessutom är inte alla äldre medvetna om
vilka rättigheter de har och vilka tjänster de
kan få. Inom närståendevården för äldre är
skillnaderna mellan kommunerna extra stora. När verksamheten
konkurrensutsätts, är det ännu svårare
för de äldre att få grepp om tjänsterna
och veta vilka avgifter som tas ut. Ett annat stort problem är
att det finns för lite personal inom äldreomsorgen.Det är
en brist som kommer att bli ännu större de närmaste åren,
när efterfrågan på tjänster ökar
och det kommer att kräva betydligt mer personal.
Skolhälsovården
Inom skolhälsovården har kvalitetskriterierna för
informationsstyrningen haft minimala effekter på tillgångligheten
till och kvaliteten på servicen. Dessutom har kriterierna
inte i någon större omfattning påverkat
planeringen och uppföljningen av verksamheten eftersom
man inte har kunnat utnyttja dem för att påverka
resurstilldelningen. Kvalitetskriterierna har inte fått tillräckligt
stor spridning i beslutsfattandet i kommuner och samkommuner och
har följaktligen inte kunnat beaktas i planeringen och
resurstilldelningen. Av statsrevisorernas berättelse för 2001
framgår det att personalen inom skolhälsovården
redan då hade skurits ner. Också besöken hade
minskat och det fanns tydliga regionala skillnader. Det råder
fortfarande obalans mellan kraven och möjligheterna inom
skolhälsovården eftersom de formulerade måeln
inte kan nås med de befintliga resurserna.
Justitiekansler i statsrådet menar att styrningen av
skolhälsovården har gett otillräcklig
effekt eftersom den bygger på rekommendationer. Vi behöver
i stället mer normativa och förpliktande styrmedel
för att standarden på och tillgängligheten
till hälsovård ska kunna säkerställas
bättre i överensstämmelse med likabehandlingsprincipen.
Justitiekanslerns synpunkter ligger i linje med resultaten från
revisionsutskottet utredning.
Ekonomisk styrning
Informationsstyrningen ger inte önskat reusltat eftersom
det ekonomiska perspektivet saknas. Staten har inte kunnat lägga
fram modeller som skulle ge större kostnadseffektivitet
och bättre resultat och som kan tillämpas på det
lokala planet. De sakkunniga menar att informationsstyrningen inte
i någon större omfattning har medverkat till att
förbättra produktiviteten, kostnadseffektiviteten
och resultaten. Den största orsaken är att informationsstyrningen
inte ger några ekonomiska incitament som kommunerna kan tillämpa
för att förbättra effektiviteten och
se över sin servicestruktur.
Utredningen visar att resursstyrningen måste förbättras
avsevärt för att tjänsterna ska bli effektivare
och tjänsteutbudet jämlikt. Statsandelarna till
social- och hälsovården har visserligen stigit,
men de ökade kostnaderna inom tjänsteverksamheten
och de nya förpliktelserna från statens sida har
gjort att kommunerna har sämre ekonomiska möjligheter
att tillhandahålla service. En del kommuner har rentav
varit tvungna att tumma på de lagfästa tjänsterna.
Bra jämförelsematerial kan ge incitament för ekonomin
och verksamheten som sporrar kommunerna att bli mer kostnadseffektiva,
menar utskottet. För att fungera behöver informationsstyrningen
exempel på bra praxis och bra jämförelsematerial
som låter kommuner och samkommuner jämföra
sina metoder och resursanvänding med andra liknande aktörer.
Då behövs det bättre och heltäckande
statistik om kommuner och samkommuner. Det måste finnas
ett webbaserat informationssystem som olika aktörer, bland
andra kommuner, samkommuner. Statistikcentralen, Stakes och finansministeriet
uppdaterar och använder tillsammans. Informationen ska
vara tillgänglig för alla utan kostnad. Detta är
en fråga som behöver utredas, påpekar utskottet.
Det är ett växande problemen att sjukhusen, hälsovårdscentralerna
och institutionerna inom äldreomsorgen förfaller
och allt oftare drabbas av fukt- och mögelskador. Skadorna
kommer att kräva reparationsprogram i mångmiljonklassen. Hälsoriskerna
kommer att öka och reparationerna bli allt dyrare för
stat och kommuner om man förhalar reparationerna.
Regionalförvaltningen styr och övevakar
I det rådande sytemet är det länsstyrelserna
som genomför informationsstyrningen på regional nivå.
Vår utredning visar att de med nuvarande resurser inte
kan styra och övervaka i tillräckligt stor omfattning
eller på ett rationellt sätt. Anmälningarna
har blivit fler och länsstyrelsern har blivit tvungna att
satsa på kontroll i efterhand utan att kunna satsa mer
på den så viktiga föregripande styrningen
och kontrollen. Fokus för ligga på kontroll i
förväg för att problem ska kunna förebyggas.
På grund av de bristande resurserna har länsstyrelserna
inte hunnit besöka tillräckligt många
kommunerna eller utnyttja informationen i anmälningarna
och kontrollerna. Allt detta gör att styrningen och övervakningen ger
sämre resultat.
Fram till början av i år spelade länsstyrelserna
en framträdande roll i den utvärdering av vården
och omsorgen som är så viktig för styrningen.
Utvärderingsarbetet görs på det regionala planet
nära allmänheten. Det har inte rönt den uppskattning
det hade förtjänat och kommunerna har inte utnyttjat
resultaten fullt ut i sina tjänster. Inte heller centralförvaltningen
har tragit hänsyn till arbetet i sitt beslutsfattande.
Det har inte gjorts något för att åtgärda
de brister som har kommit fram vid utvärderingarna. Dessutom
har informationen från utvärderingarna kritiserats
för att vara alltför allmänt hållna
och för att innehålla för lite jämförande
material som är till nytta i den kommunala verksamheten.
Vår utredning visar att regionalförvaltningen
bör få bättre möjligheter att
styra och kontrollera om man vill att styrningen och övervakningen
ska tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna.
Slusatser
Vår utredning har lyft fram fundamentala problem som
har äventyrat tillgängligheten på lika villkor
till socialvård, hälsovård och sjukvård. De
har också minskat riksdagens möjligheter att vända
den oönskade utvecklingen. När det gäller
att fullfölja riksdagens vilja är antalet lagar och
regelverk och deras beskaffenhet ofta en svårlöst
fråga. Många gånger har man tagit till kompletterand
eoch delvis överlappande styrmedel. Av dem har revisionsutskottet
tittat närmare på ekonomistyrningen och informationsstyrningen.
Alla former av stryning är fortfarande nödvändiga
och nyttiga, men de bör integreras bättre och
mer inriktas på att generera resultat. En fungerande social-
och hälsovård är en omfattande samhällsfråga
som rör oss alla och har konsekvenser för hela
vårt samhälle.
Den generösa ramlagstiftningen har gett kommunerna
stort svängrum med tjänsterna. Tillgängligheten
har blivit beroende av de kommunala besluten, kommunekonomin och
personaltillgången. Den senaste tidens studier pekar på en
oroväckande utveckling. Både kommunerna och människorna
har segregerats, hälsoskillnaderna mellan socialgrupperna
har vidgats och tillgången till specialistvård
styrs av vilken socialgrupp man tillhör.
Staten styr socialvården, hälsovården
och sjukvården genom regelstryning (författningar och
föreskrifter), resursstryning (statsandelar och projektpengar)
och genom informationsstyrning (rekommendationer, studier, utvärderingar,
statistik, utbildning etc.) som just nu har högsta prioritet.
Trots att principen (informationen styr) är bra är
det ett otal problem med att tillämpa informationsstyrning.
Ett av de största problemen är att styrning som
grundar sig på information och rekommendationer inte är
förpliktande. En del kommuner följer rekommendationerna,
medan andra beaktar dem delvis och vissa över huvud taget
inte alls tar notis om dem i sin service. Därför
kan inte alla i vårt land garanteras den socialvård,
hälsovård och sjukvård på lika
villkor som de har rätt till enligt de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Utskottet anser dock att vår grundlag utgår från
att det allmänna ska se till att de grundläggande
fri- och rättigheterna tillgodoses (GL 22 §).
Enligt 19 § ingår tillräcklig socialvård,
hälsovård och sjukvård i de grundläggande
fri- och rättigheterna. Våra högsta laglighetsövervakare, både
justitieombudsmannen och justitiekanslern, har efterlyst mer förpliktande
styrning för att standarden och tillgängligheten
i tjänsterna ska kunna garanteras bättre i överensstämmelse med
likabehandlingsprincipen. Justitiekansler i statsrådet
anser att det kan utfärdas preciserande bestämmelser
till social- och hälsovårdslagstiftningen. Utan
förpliktande bestämmelser kan kommunerna inte övervakas.
Bestämmelserna förlorar dock sin betydelse om
ingen övervakar att kommunerna följer dem. Bristande
kontroll kan resultera i att de grundläggande fri- och
rätttigheterna urholkas.
Revisionsutskottet har närmare gått in på skolhälsovården, äldreomsorgen
och vårdgarantin. Inom skolhälsovården är
läget mycket akut, men det är ingenting nytt eller överraskande. Också statsrevisorerna
rapporterade 2002 till riksdag och regering att personalen inom
skolhälsovården skars ner, att det fanns stora
regionala skillnader, att utvecklingen i skolbarnens hälsa
pekade neråt och att barn och unga uppvisade allt fler
symtom. Vidare underströk statsrevisorerna att skolhälsovården
har en preventiv och samhällelig betydelse eftersom inget
annat område inom hälso- och sjukvården
når hela årskullar på samma sätt
som skolhälsovården. Också Statens revisionsverk
har granskat skolhälsovården och framhåller
i en rapport från 2006 att kvalitetskriterierna inte har
haft någon större effekt. De har inte påverkat
vare sig resurstilldelningen eller belsutsfattande i kommuner och samkommuner.
Vidare påpekar justitiekansler i statsrådet (berättelse
för 2007) att stryning som baserar sig på rekommendationer
har gett obetydlig effekt och att det behövs mer förplktande styrning.
Det har också kommit fram att kvalitetskriterierna
inte garanterar att alla äldre bli behandlade lika i kommunerna.
Särskilt inom närståendevården
finns det stora skillnader mellan kommunerna. Personalen hinner
inte fördjupa sig i undersökningar och statistik
eller läsa rekommendationer, handböcker eller
rapporter. Dessutom har man fått nog av alla projekt. Anmälningarna till
länsstyrelserna om äldrevården har blivit fler.
De är mycket komplicerade och den tilllämpliga
lagstiftningen är omfattande.
Lagstiftningen om icke-brådskande vård, den så kallade
vårdgarantin, och rekommendationer om samordnade kriterier
för icke-brådskande vård trädde
i kraft samtidigt 2005. Revisionsutskottets iakttagelser visar att
målen för en jämlig och rättvis
vårdgaranti har utvecklats i positiv riktning, men att
det fortfarande finns problem. Vårdgarantin har inte alls
gett snabbare tillgång till vård i början
av vårdkedjan och de eftersträvade kostnadsbesparingarna
har uteblivit. Ersättningarna för besök
hos privatläkare och sjukdagpenningarna fortsätter
att stiga. Också ersättningarna för undersökningar
och vård på privata läkarstationer har ökat.
Vårdgarantin styrs parallelt med regel- respektive informationsstyrning.
Lagstiftningen kräver att samkommunerna för sjukvårdsdistrikten
tillsammans med kommunerna och hälsovårdscentralerna övervakar
och följer upp hur kriterierna för icke-brådskande
vård utfaller. De är alltså skyldiga
att övervaka att rekommendationerna följs. Det är
dock inte obligatoriskt att tillämpa dem och den som låter
bli drabbas inte av några sanktioner. En av orsakerna till
att allt fler anlitar privatläkare kan vara att privat
och offentlig sektor tillämpar kriterierna på olika
sätt. Folkpensionsanstalten kontrollerar nämligen
inte om den vård och de undersökningar som klassas
som tillräckliga följer de samordnade kriterierna
för icke-brådskande vård.
Riksdagen litar på att lagar fullföljs och
verkställs när de väl är stiftade
och antagna. Men så verkar det inte vara ens inom verksamheten
i offentlig sektor. Man bör givetvis komma ihåg
att inga lagar är fullständiga och att också de
föräldras med tiden, ibland mycket snabbt. Därför är det
viktigt att effekterna av lagstiftningen bevakas och att det undersöks
om lagstiftarens mål och syften fullföljs. Konsekvensbedömningarna är
fortfarande mycket bristfälliga under lagberedningen och
de görs utifrån obetydliga kunskaper, framhåller
utskottet. När en lag väl har trätt i
kraft uteblir ofta uppföljningen och bedömningen
av konsekvenserna. Vårdgarantin och operationsköerna är
ett bra exempel på att det behövs både
uppföljning och kontroll.
De senare fem åren har riksdagen skjutit till betydande
belopp till social- och hälsovården och kommer
inom kort öka anslagen ytterligare. Den kalkylerade statsandelen
till driftskostnaderna inom social- och hälsovården
steg med 2 md euro mellan bokslutet för 2005 och bugeten för
2009. Till vårdgarantin har det gått uppskattningsvis
800 mn euro i offentliga medel och staten har stått för
drygt hälften. Riksdagens avsikt har varit att de grundlagfästa
rättigheterna ska tillgodoses. Utskottet menar att riksdagen
på lagstiftningsväg betydligt bättre
måste kunna styra hur tjänster tillhandahålls
och pengarna används. Det ingår i riksdagen uppdrag
att utvärdera effektiviteten i verksamheten dels med övergripande
regel- och budgetstyrning, dels med informationssytrning som är
ett led i den övergripande styrningen. Riksdagen ska också välja värdegrund,
till exempel kriterier för den allmänna hälso-
och sjukvården. Som det ser ut nu är det förvaltningen
som väljer värdegrund. Dessutom saknar systemet
ekonomiska incitament som belönar kommunerna för
kostnadseffektiva och högkvalitativa tjänster.
När regionalförvaltningen reformeras är
det extra viktigt att kontrolluppdraget lyfts fram i ljuset och
ges adekvata villkor och resurser.