Motivering

När finansieringen av sjukförsäkringen sågs över 2006 lyftes försäkringsprincipen starkare fram genom att kopplingen mellan avgifter som tas ut och förmåner som betalas ut gjordes tydligare. En idrottsutövares arbetsgivare har rätt att få idrottsutövarens sjukdagpenning för den sjuktid som arbetsgivaren betalar lön till idrottsutövaren. Idrottsutövares arbetsgivare är ändå inte med och finansierar sjukförsäkringen på samma sätt som övriga arbetsgivare. Däremot betalar idrottsutövaren sjukförsäkringens sjukvårdspremier precis som alla andra försäkrade. Med tanke på systemets konsekvens är det helt motiverat att lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift på grundval av arvoden för idrott till idrottsmän upphävs. Utskottets uppfattning är att proffsidrott bör stödjas genom andra finansiella system än sjukförsäkringsfonden.

I den takt idrotten har blivit professionell och idrottskarriärerna längre har också antalet idrottsutövare som får sin huvudsakliga försörjning genom idrott ökat. Av den orsaken är det viktigt att professionella idrottsutövares sociala trygghet samordnas med övriga arbetstagares. Samtidigt blir gränsen mellan professionell idrott och amatöridrott tydligare. I det avseendet är det också lämpligt att lön i anställningsförhållande och arvoden utanför anställningsförhållande hålls i sär. Det finns dessutom goda argument för att lagförslaget inte ska göra åtskillnad i arbetsgivarens betalningsskyldighet i enlighet med om idrottsutövaren för över en del av sin lön till idrottsfonden eller inte. Den bestämmelse i inkomstskattelagen som säger att en idrottsutövare skattefritt får föra över 50 procent av sin årliga inkomst, alltså högst 100 000 euro om året, till fonden uppmuntrar till fondsparande. Fondsparandet ger inte minst framgångsrika idrottsutövare som bara under en kort tid tjänar bra en bättre chans att förbereda sig för tiden efter avslutad aktiv karriär.