Motivering

Syftet med de föreslagna ändringarna i sjukförsäkringslagen är att göra en del av de behandlingar som ges av munhygienister ersättningsbara enligt sjukförsäkringen och därmed stärka sjukförsäkringens roll som komplement till de offentliga tjänsterna när det gäller munhälsovården. Tanken är att ersättningssystemet ska spegla arbetsfördelningen mellan tandläkare och munhygienister inom den offentliga hälso- och sjukvården. I det nuvarande systemet har den behandling som en anställd munhygienist gett i en tandläkares vårdlag ersatts som tandläkararbete. Detta har lett till särbehandling av de försäkrade beroende på om munhygienisten varit en självständig yrkesutövare eller avlönad av en tandläkare.

Enligt propositionen förväntar man sig att tillgången till tjänster blir bättre när behandling som ges av munhygienister blir ersättningsbar, eftersom det kan bli en aning billigare för patienterna att få privat behandling. Också efterfrågan på förebyggande behandling kan väntas öka något. Utskottet menar att munhygienen kan förbättras om ersättningsbarheten utvidgas på föreslaget sätt, särskilt om fler söker sig till preventiv behandling och får råd om egenvård. Dessutom blir det lättare att övervaka att ersättningarna är riktiga och enhetliga och det gör ansvarsfrågan tydligare för sjukförsäkringens vidkommande när ansökan om ersättning gäller den yrkesutbildade person som gett behandlingen.

Under ärendebehandlingen aktualiserades också frågan om huruvida behandlingar föreskrivna av tandläkare inom den offentliga hälso- och sjukvården och utförda av munhygienister kunde bli ersättningsbara. Arbetsgruppen för utveckling av sjukförsäkringen anser med hänvisning till erfarenheter från fysioterapi att det finns risk för att den offentliga hälso- och sjukvården inte satsar tillräckligt på sina egna tjänster om ersättningsbarheten utvidgas. Det kan eventuellt leda till att såväl tjänsteutbudet som patienternas möjligheter att få nödvändig vård minskar (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter 2007:34, s. 68). Uppgiften att ordna munhälsovård hör enligt folkhälsolagen till kommunerna och denna munhälsovård omfattas av den längsta väntetid för vård som föreskrivs i lagens 15 b §. Kommunerna kan välja mellan flera alternativ när det gäller att fullfölja skyldigheten att ordna vård och tillhandhålla de tjänster som omfattas av vårdgarantin. Utskottet ser det som lämpligt att behandlingar som ges av munhygienister blir ersättningsbara enligt folkhälsolagens normala remisspraxis på det sätt som regeringen föreslagit.

Enligt den föreslagna 5 § ersätts kostnaderna för undersökning och vård som föreskrivits av en läkare eller tandläkare på basis av en och samma remiss för högst 15 undersöknings- eller vårdtillfällen, om undersökningen har utförts eller vården getts inom ett år efter att remissen givits. Utskottet anser att antalet vårdtillfällen och remissens giltighetstid är motiverade. Munhygienisten bör i kraft av sin utbildning och yrkeskompetens i förekommande fall hänvisa patienten till en tandläkare för undersökning och vård även om remissen fortfarande är giltig. Utskottet påpekar att tandläkaren redan då han eller hon skriver ut remissen bör ta ställning till hur många behandlingstillfällen som behövs under en hur lång tid samt i förekommande fall hänvisa patienten till frekventare kontroller hos tandläkare.

Lagmotionen

Eftersom utskottet har godkänt lagförslaget i enlighet med propositionen bör lagmotionen förkastas.