Motivering

Utskottets betänkande om proposition RP 97/2005 rd om ändring och temporär ändring av sjukförsäkringslagen innehåller flera svagheter.

I 5 kap. 6 § i lagförslaget finns bestämmelser om en receptavgift på 3 euro per köp i fråga om läkemedel som omfattas av specialersättning och i 5 kap. 8 § bestämmelser om en läkemedelsspecifik receptavgift; dessa kommer att höja de årliga läkemedelskostnaderna för dem som är i ständigt behov av flera läkemedel eller vars läkemedelskostnader överstiger avgiftstaket. Dessa människor har inte råd att betala denna receptavgift, och därför bör den slopas.

Propositionen innebär att läkemedelsprisnämndens ställning stärks ytterligare. Nämnden beslutar såväl om ersättning ska betalas för ett läkemedel som om vad som är ett skäligt partipris, vilka läkemedel som omfattas av specialersättning och om den nya s.k. nollersättningskategorin.

Enligt den föreslagna 6 kap. 2 a § fastställs grundersättning inte om det är fråga om preparat "med ringa terapeutiskt värde". Grundersättning fastställs dessutom inte heller för preparat "som är avsedda för behandling av lindriga sjukdomar och då användningen är tillfällig och kostnaderna för preparatet ringa". Det finns risk för att bl.a. privatvaccineringar, klimakterieläkemedel och antibiotika sätts upp på nollersättningslistan. Detta är orättvist, eftersom exempelvis antibiotikakurer är barnfamiljers vardag. Efter reformen kan endast de som har råd köpa läkemedel som inte ersätts. Läkemedel som nu omfattas av grundersättning får absolut inte överföras till nollersättningskategorin.

Enligt den föreslagna 6 kap. 8 § kan läkemedelsprisnämnden på eget initiativ behandla om partipriset på ett läkemedelspreparat är skäligt bl.a. om försäljningen av preparatet avsevärt överstiger den uppskattning som låg till grund för beslutet om fastställande av priset. Om den prognosticerade försäljningen överskrids måste prisförhandlingsrundan inledas på nytt. Det är svårt att uppskatta försäljningen, eftersom läkemedelsproducenterna inte kan inverka på vilka läkemedel läkarna skriver ut eller på att försäljningen av ett preparat ökar om ett motsvarande preparat försvinner från marknaden. Förfarandet för att upphäva fastställda partipriser kommer antagligen att öka byråkratin och att göra vissa läkemedel mer svåra att få tag på.

Regeringen föreslår i 6 kap. 11 § att behandlingstiden för en ansökan som gäller skäligt partipris ska vara högst 180 dagar om man i samband med den ansökan också ska avgöra om läkemedlet ska omfattas av grundersättning eller specialersättning. Detta innebär en fördubbling av den nuvarande behandlingstiden. Ansökan om ersättningsklassificering föregås dessutom av processen för att få försäljningstillstånd. Med andra ord rör det sig om ett tidskrävande förfarande om man vill introducera nya läkemedel på marknaden, och om man vill att ett läkemedel ska omfattas av specialersättning är processen ännu längre, eftersom ansökan om detta inte kan lämnas in förrän man fått beslut om att läkemedlet omfattas av grundersättning. De patienter som behöver läkemedel som omfattas av specialersättning utgörs av kategorin allvarligt sjuka människor som är i akut behov av nya och effektiva läkemedel. Redan nu är Finland bland de sista i EU med att införa nya läkemedel.

Att skära ned partipriset med 5 % är inte ett hållbart sätt att åtgärda de stigande läkemedelskostnaderna. Eftersom befolkningen åldras kan vi inte undvika stigande kostnader. Man får i detta sammanhang heller inte glömma att medicinering medför inbesparingar i andra vårdkostnader och att vi tack vare nya läkemedel kan behandla allt fler sjukdomar effektivt. Vi måste således finna andra sätt att åtgärda läkemedelskostnaderna. Vi har redan nu bland EU:s lägsta partipriser på läkemedel, och priset på vissa nya läkemedel leder till att de över huvud taget inte omfattas av ersättningssystemet eller inte säljs i Finland. Propositionen uppställer ett sparbeting i fråga om läkemedelskostnader, men en nedskärning på 2—3 % räcker eftersom 2,7 % redan sparats in på annat sätt. Åtminstone bör man gradera prisnedskärningen i fråga om olika grupper av läkemedel.

Motivering

Regeringen anför som sitt viktigaste argument för det föreliggande lagförslaget att den behöver påverka prisbildningen i fråga om läkemedel och den vägen utgifterna för läkemedelsersättningar och utveckla ersättningssystemet enligt sjukförsäkringslagen. Målen är i princip behjärtansvärda men på paragrafnivå har de tyvärr genomförts så att de leder till diskriminering mellan olika patientgrupper och hälsovårdspolitiskt olämpliga slutresultat.

I propositionens motivering beskrivs de föreslagna ändringarna som kostnadsneutrala ur patienternas synvinkel, men både social- och hälsovårdsministeriets egna och patientorganisationernas kalkyler pekar ovedersägligt på att propositionen i stället för att vara kostnadsneutral gynnar dem som är sporadiskt sjuka och använder lite läkemedel medan den missgynnar dem som ofta är sjuka och kroniker, som i många fall dessutom är låginkomsttagare.

Jag anser att regeringens proposition bör korrigeras så att kostnadsneutraliteten inte leder till höjda självriskandelar för kroniker som måste använda mycket och dyra mediciner. Dessutom behöver en lång rad andra brister korrigeras som utskottet underlät att ta upp vid behandlingen av lagförslaget. Därför föreslog jag följande detaljändringar i utskottets betänkande:

5 kap. 4 §. Grundersättning. Jag föreslog en sådan ändring i bestämmelsen att grundersättningen för ett läkemedel höjs från 42 till 45 procent. För ett läkemedelspreparat ska ändå tas ut en läkemedelsspecifik självriskandel på minst 5 euro, men högst lika mycket som inköpspriset.

Förslaget i utskottets betänkande betyder att självriskandelen höjs för alla läkemedel som kostar mer än omkring 100 euro, också om partiprisnedsättningen på 5 procent beaktas. Utifrån vad man vet om effekterna av en eventuell nedsättning av läkemedelstaxan sänks priserna bara på läkemedel som kostar över 400 euro.

Utskottets förslag innebär en avsevärd höjning av självriskandelen för kroniker som är tvungna att använda många dyra läkemedel som omfattas av grundersättning. Det är möjligt att självrisken också för dem som använder samma läkemedel stiger avsevärt i det fall att patienternas dagliga läkemedelsdoser är stora och de behöver flera förpackningar för tre månaders användning. Det betyder ett högt totalpris.

Samtidigt sjunker självriskandelen för dem som sporadiskt använder billiga läkemedel avsevärt. Den föreslagna ändringen kan inte anses vara rättvis för kroniker.

Förslaget i betänkandet betyder dessutom att självrisken för ett billigt läkemedel som omfattas av grundersättning är lägre än grundersättningen enligt 100 procent, eftersom det i det senare fallet alltid finns en självrisk på 3 euro. Till exempel ett läkemedel på 4 euro som omfattas av specialersättning på 100 procent kostar 3 euro, medan det kostar 2,24 euro om det omfattas av grundersättning och då har partiprisnedsättningen på 5 procent redan räknats in. Det här kan inte anses motiverat. Om självrisken för läkemedel som omfattas av grundersättning vore minst 3 euro kunde ersättningen höjas från 42 procent uppåt.

5 kap. 8 §. Årlig självriskandel och rätt till tilläggsersättning. Jag föreslog en sådan ändring i bestämmelsen att självriskandelen på 1,50 euro i utskottets betänkande (den årliga självrisken) slopas om den överskrider taket.

En majoritet i utskottet godkände betänkandet i den formen att regeringens förslag till självriskandel på 3 euro sänks till 1,50 euro. Det är givetvis en förbättring jämfört med propositionen.

Men det är fortfarande orättvist att den nya läkemedelsspecifika självrisken är 1,50 euro till den del som överskrider taket eftersom den drabbar sådana som också annars har höga läkemedelskostnader och andra sjukvårdskostnader. I ett hälsovårdspolitiskt perspektiv är det här helt olämpligt eftersom det gynnar dem som är minst sjuka och missgynnar dem som är sjukast. Regeringens och utskottets enda argument för denna självrisk är att den leder till läkemedelshamstring när avgiftstaket har uppnåtts. Men argumenten styrker inte på något sätt att självrisken skulle påverka detta. De sakkunniga som utskottet har hört hävdar att det finns högst några tiotal verkliga hamstrare och att den eventuella kostnadsbesparing som de kan uppnå saknar all praktisk betydelse för de samlade läkemedelskostnaderna. Det skulle inte skada att se på saken ur den synvinkeln hur många som skjuter fram sitt inköp av nödvändiga läkemedel tills taket överskrids av den enkla anledningen att de saknar pengar ens för att betala självriskandelarna. Det är på det hela taget ytterst tvivelaktigt att man för att få bukt med några möjliga "missbrukare" ökar den ekonomiska bördan för dem som helt enkelt är tvungna att använda så mycket läkemedel att de har de allra högsta läkemedelskostnaderna. Och till råga på allt stämplar regeringen dem som "hamstrar", trots att var och en av dem säkert gärna låter bli att köpa ens det första läkemedlet om de bara kunde.

6 kap. 1 §. Läkemedelsprisnämndens uppgifter och sammansättning. Jag föreslår att 2 mom. i den gällande paragrafen öppnas och ändras så att det finns minst en representant för patientorganisationerna i läkemedelsprisnämnden. Också den medicinska expertisen i nämnden och dess expertgrupp bör absolut utvidgas. Remissförfarandet bör utvecklas så att den behöriga patientorganisationen hörs. Patientorganisationerna bör ges möjlighet att väcka ett ärende i prisnämnden och rätt till överprövning.

Den 1 januari 2004 trädde en lagändring i kraft som utvidgade prisnämndens beslutsbefogenheter till fastställande av läkemedel som omfattas av specialersättning. Ändringen skulle göra systemet öppnare och mera genomsebart. Men det har visat sig att beviljandepraxis har stramats åt och att det är svårt för patientorganisationerna att få tillgång till information och föra fram sina åsikter för beslutsfattarna. Det är nödvändigt att förstärka den medicinska kompetensen i prisnämnden genom att höra experter på olika områden och patienternas representanter. Det behövs större insyn i beredning och beslut också när det gäller negativa beslut.

I statsbudgeten har det under flera år funnits ett anslag på 8,4 miljoner euro för nya specialersättningsrättigheter. Fram till den 20 september 2005 har bara omkring 2 miljoner euro av årets anslag använts för att bevilja fyra nya specialersättningsrättigheter.

6 kap. 2 a § 2 mom. 1 och 2 punkten bör slopas. 2 a § 2 mom. 1 och 2 punkten bör slopas. 3 punkten i betänkandet blir då 1 punkten och 4 punkten 2 punkten.

6 kap. 8 § 1 mom. Upphävande av ett fastställt partipris. Jag understödde en sådan ändring i bestämmelsen att priset och ersättningen kan upphävas om försäljningen visar sig betydligt större än beräknats.

Situationen för kroniker typ diabetiker och för vårdsystemet blir ohållbar om läkemedelsersättningarna upphävs. Tiotalstusen diabetikers liv kan ställas på spel om ersättningarna för deras läkemedel dras in eftersom en avsevärd del av diabetikerna inte har ekonomiska möjligheter att köpa sina läkemedel till minutpris eller med grundersättning. Det extra arbete som ett läkemedelsbyte innebär får inte heller lassas över på vårdsystemet. Vi behöver ett system som medger att man i förekommande fall förhandlar om eventuella prisnedsättningar också med patientorganisationerna.

6 kap. 11 §. Behandlingstiden för ansökan. Behandlingstiderna får inte bli längre. Jag föreslår att 180 dagar i bestämmelsen ändras till 90 dagar.

Nya läkemedel måste så fort som möjligt tas upp inom ramen för ersättning och det måste ses till att det finns kontinuitet i ersättningarna. Nuförtiden beviljas nya läkemedel ett skäligt partipris ofta bara för 1—1,5 år.

Motivering

Man har redan under flera års tid försökt förnya systemet med läkemedelsersättning enligt sjukförsäkringslagen, men ett drastiskt ingripande i systemets grundläggande brister saknas fortfarande. Också den nu föreliggande propositionen för med sig mycket små ändringar och åstadkommer inte sådana inbesparingar i sjukförsäkringsersättningarna som var avsikten med den. Den snabba ökningen av läkemedelskostnaderna äventyrar den övriga finansieringen inom social- och hälsovårdssektorn. Detta innebär att det finns ett behov för en reform av systemet samtidigt som man måste se till att det förblir socialt rättvist och främjar medicinska mål.

Principen med läkemedelsersättningarna borde vara att man inte betalar någon ersättning för mindre läkemedelskostnader medan större kostnader ersätts i högre grad än hittills. Med hjälp av modern datateknik kan detta ordnas smidigt utan att en person som är tvungen att köpa stora mängder medicin skulle behöva betala fullt pris för de mediciner som han eller hon köpt under årets första hälft.

En annan välkommen reform vore övergången till ett referensprissystem. Nya läkemedel som har ett betydligt högre pris jämfört med de redan existerande läkemedlen har introducerats på marknaden men i medicinskt avseende har de endast marginellt bättre effekt. En patient som nödvändigtvis vill ha ett dyrare läkemedel, skulle i regel få betala skillnaden själv. I de situationer då patienten skulle ha väsentlig nytta av det dyrare läkemedlet, skulle patienten ha rätt till ersättning till fullt belopp. För detta behövs förstås ett eget system.

Regeringen föreslår att partipriserna för läkemedelspreparat sänks med fem procent från ingången av 2006. Det är helt rätt att agera för billigaste möjliga partipriser men förfarandet är speciellt, eftersom läkemedelsprisnämnden fastställer det rätta priset för varje läkemedelspreparat som ska ersättas. Kan man tolka regeringens proposition så att prisnämnden har valt fel linje?

Propositionen innehåller den risken att vissa viktiga läkemedelspreparat dras helt och hållet bort från den finska marknaden eller att de inte längre omfattas av ersättningssystemet. EU-bestämmelserna tillåter parallellimport från ett EU-land till ett annat. Därför innebär detta att om Finland har lägre partipriser jämfört med andra EU-länder, finns det en risk för att man låter läkemedlen ta omvägen via Finland.