Motivering

I avvikelse från social- och hälsovårdsutskottets ståndpunkt är vi inte redo att acceptera de föreslagna sparbesluten eftersom de är kortsiktiga och inga hållbara grunder för dem har framställts. Minimibeloppet för de årliga medlen för rehabilitering enligt prövning föreslås till exempel bli sänkt på delvis felaktiga grunder, men utskottet fäster ingen uppmärksamhet vid det i sin ståndpunkt. Förslaget om rehabilitering enligt prövning motiveras i propositionen bl.a. med att rehabiliterande psykoterapi som Folkpensionsanstalten tidigare ersatt som rehabilitering enligt prövning blev lagstadgad rehabilitering vid ingången av 2011 vilket innebar att utgifterna för rehabilitering enligt prövning minskade med 12,4 miljoner euro. Att ansvaret för att ordna rehabiliterande psykoterapi överfördes till FPA har dock redan beaktats som en permanent minskning i penningbeloppen för rehabilitering enligt prövning från 2012. Dessutom konstateras i utskottets betänkande att riksdagen i vilket fall beslutar om det maximala beloppet i samband med behandlingen av budgeten. Enligt FPA:s utlåtande möjliggör formuleringen i lagen dock att endast 2 procent av de influtna sjukförsäkringspremierna kan användas för rehabilitering enligt prövning efter 2017. I så fall minskar beloppen från 78 till 39 miljoner euro på 2015 års nivå och antalet personer som får rehabilitering minskar från 41 000 till cirka 20 000. Enligt FPA äventyrar detta tillgången på tillräckliga rehabiliteringstjänster och mängden avgångar med invalidpension befaras öka. Det har också beräknats att kostnaderna i form av t.ex. sjukdagpenningar och arbetslöshetsförmåner kan öka. Regeringen ordar vitt och brett om att påskynda studier och förlänga arbetskarriärer men ord och handling möts inte på den praktiska nivån. Det viktigaste syftet med rehabilitering enligt prövning är nämligen att främja rehabiliteringsklienternas arbets-, studie- och funktionsförmåga. Extra resurser för rehabilitering enligt prövning vore i linje med vad regeringen säger, inte att skära i dem. Det talas om betydelsen av förebyggande tjänster och stödtjänster, men i praktiken verkar regeringen inte förstå deras betydelse.

Det är särskilt problematiskt att på ett sätt som är typiskt för regeringens propositioner har konsekvenserna av sparbetingen än en gång inte utvärderats ordentligt. Vi anser att en politik där beslut fattas utan att vara baserade på detaljerade överväganden är ohållbar. I fråga om denna proposition saknas t.ex. bedömningarna av besparingarnas totalekonomiska verkningar. Vi vet inte om sparbetingen medför reella besparingar eller rentav extra kostnader eller kanske att kostnaderna vältras över på kommunerna och andra parter. Sparbeslutens konsekvenser har inte heller bedömts tillräckligt ur medborgarnas synvinkel. Bland annat bedömningar av hur besparingarna inverkar på tillgången på vård eller på låginkomsttagarnas ställning saknas totalt. Regeringen fattar beslut om nedskärningar fullständigt slumpmässigt.

Vi godkänner inte att självrisken för reseersättningarna höjs eftersom reseersättningarna är mycket viktiga för t.ex. låginkomsttagare och pensionärer i glest bebodda områden. År 2012 var självrisken per enskild resa 9,25 euro och den årliga självrisken 157,25 euro. Nu är man redan i färd med att höja självrisken för enskilda resor till 16 euro och den årliga självrisken till 272 euro. En självrisk på 16 euro är mycket pengar för en låginkomsttagare som reser mycket. Att skära ner reseersättningar i ett läge då tjänster centraliseras innebär att äldre och låginkomsttagare i avlägsna regioner lämnas vind för våg. Nedskärningen är ganska orättvis och försvagar möjligheten till lika tjänster för alla. Regeringen urholkar vårt system för social trygghet utan att ta reda på samhällskonsekvenserna av sina åtgärder. Vi kan inte acceptera ett sådant handlingssätt. Vi måste se till att också de medborgare som har låga inkomster mår bra. I avvikelse från social- och hälsovårdsutskottets ståndpunkt är vi inte redo att acceptera sparbeslut som det inte har framställts några hållbara grunder för.

När det gäller förening av taxiresor konstaterar vi att arrangemanget inte som sådant lämpar sig för att tas i bruk i alla landskap. Arrangemangen för samåkning beaktar inte särdragen i glesbygden. Det är en helt annan sak att anlita taxi där avstånden är långa än i staden, både ur kundernas och taxiföretagarnas synvinkel. Den nuvarande propositionen beaktar inte dessa särdrag, och därför kan vi inte ställa oss bakom arrangemanget.

Det föreslås att tiden mellan sådana undersökningar av mun och tänder som ersätts från tandvårdens sjukvårdsförsäkring förlängs från ett till två år. Detta beräknas öka besöken hos hälsovårdscentralernas mun- och tandvård där regeringen som ett led i sitt strukturpolitiska program är i färd med att genomföra ett sparbeting på 15 miljoner euro. Det är ytterst angeläget att inte genomföra sådana besparingar i tandvården för vuxna som förlänger vårdköerna i den redan svårt belastade offentliga mun- och tandvården eller som till och med kan få som konsekvens att vuxna underlåter att vårda sina tänder. Utskottet betonar i sitt betänkande att tillgången på vård måste tryggas och att effekterna av de ändrade ersättningarna måste följas, men nöjer sig med att bara tillstyrka sparbesluten i propositionen. Propositionen tryggar inte patientens tillgång till vård, och därför kan vi inte acceptera att tiden mellan sådana undersökningar av mun och tänder som ersätts från tandvårdens sjukvårdsförsäkring förlängs.

Enligt propositionen ska de försäkrades finansieringsandel ökas och statens finansieringsandel minskas. Ändå framställs ingen bedömning av om det försvagar t.ex. låginkomsttagarnas möjligheter att söka vård. Vi anser att överföringen av statens finansieringsansvar för sjukförsäkringen bör avbrytas tills besluten om riktlinjerna för reformen av social- och hälsovårdsfinansieringen har fattats och en ändamålsenlig fördelning av finansieringsansvaret kan analyseras på ett övergripande sätt. I samband med finansieringsreformen är det också skäl att förnya systemet för reseersättningar för att systemet ska vara rättvist också mot människor som har långa och besvärliga förbindelser hem.

Motivering

Ersättning av resekostnader

Vi anser att egenrisken för reseersättning från sjukförsäkringen inte bör höjas och att beloppet på egenrisken inte bör bindas till var taxiresan har beställts.

Mest reseersättningar från sjukförsäkringen ges ut till glesbygden och i synnerhet till äldre människor. Högre självrisker kommer att slå hårt mot den här gruppen och de som har det allra sämst ställt ekonomiskt. Långa resor och små inkomster är ingen bra kombination när man är sjuk. Vi anser att besparingarna i sjukförsäkringen på kort sikt är orättvisa och att de på lång sikt kan ge extra kostnader när människor som har det dåligt ställt låter bli att ta hand om sina sjukdomar och inte söker nödvändig vård.

Enligt propositionen höjs självriskandelen för en taxiresa till 32 euro om taxiresan inte har beställts från en beställningscentral. Då beaktas den inte i den årliga självrisken. Att förena taxiresor är i sig positivt. Men särskilt i glest bebodda områden kan samtransporter vara problematiska och öka taxitrafikanternas kostnader och rentav minska antalet tjänsteleverantörer. Förslagets konsekvenser för näringslivet och regionalekonomin har inte bedömts.

Om ändringsförslaget godkänns föreslår vi att riksdagen godkänner ett uttalande. (Förslag till uttalande 1)

Tandvård

På grundval av sjukförsäkringslagen kan ersättning sökas för kostnaderna för privata hälso- och sjukvårdstjänster. Cirka en fjärdedel av de vuxna finländarna anlitar årligen privat tandvård, ca en fjärdedel anlitar offentlig tandvård och återstoden anlitar ingendera. I fråga om tandvårdskostnader var ersättningsnivån 2013 i genomsnitt 31,7 procent. Nu föreslås ersättningsnivån bli sänkt till i genomsnitt 24,1 procent. I propositionen föreslås också att tiden mellan sådana undersökningar av mun och tänder som ersätts från tandvårdens sjukvårdsförsäkring förlängs från ett år till två år. Den försäkrade ska i fortsättningen få ersättning endast vart annat år om en kortare tid inte behövs på grund av patientens hälsotillstånd.

Att skära ner ersättningarna för tandvård kan leda till att kostnaderna för patientvården ökar och kan öka trycket på den offentliga tandvården samt få negativa konsekvenser för benägenheten att söka vård och öka inte bara mun- och tandsjukdomarna utan också andra till dem relaterade hälsoproblem.

Rehabilitering enligt prövning

Regeringens mål är längre arbetskarriärer och bättre funktionsförmåga för arbetstagarna. En minskning av rehabiliteringen enligt prövning står i konflikt med dessa mål. När ekonomiska inbesparingar verkställs måste det handla om faktiska besparingar. Slumpmässighet i inriktningen av utgiftsnedskärningar bör undvikas. Att inleda rehabiliteringen så tidigt som möjligt ger bättre effekt och ökar nyttan med rehabilitering samt är ekonomiskt mest fördelaktig.

Att minskningen av tillgängliga eurobelopp inriktas delvis slumpmässigt beror på att nedskärningarna måste inriktas på ett kamrermässigt sätt i anslutning till 2015. Följden blir att i fråga om de rehabiliteringstjänster enligt prövning som FPA har upphandlat måste valet av personer som ska rehabiliteras och av prioriteringar göras utan att bryta mot långvarigare avtal med tjänsteproducenter. Ett sådant handlingssätt bidrar till att göra det nödvändigt att förnya hela vår rehabiliteringslagstiftning. Vi föreslår ett uttalande. (Förslag till uttalande 2)

Motivering

I det betänkande som utskottet har godkänts presenteras förtjänstfullt vilka problem som ingår i lagförslagen 1 och 3 och vad de i värsta fall kan leda till. Ändå går man i betänkandet in för att samstämmigt med representanterna för regeringspartierna helt i strid med sakinnehållet föreslå att lagförslagen ska godkännas. Jag kan inte godta denna felaktiga ståndpunkt hos utskottets majoritet. Därför föreslår jag att dessa sparlagsförslag ska förkastas.

I propositionen föreslås en sänkning av det minimibelopp som årligen används för rehabiliteringsunderstöd enligt prövning från fyra till två procent av det belopp som influtit i försäkrades sjukförsäkringspremier. Framställningen motiveras bl.a. med omställningar som har påverkat försäkringspremiernas belopp och den verksamhet som ska finansieras som rehabilitering enligt prövning. I själva verket är det fråga om rena sparlagar. Förslaget kommer att sänka de tillgängliga beloppen för rehabilitering enligt prövning kännbart trots de senaste årens ändringar. Förslaget är oroväckande och ofattbart.

Regeringen har fastställt att dess mål är mer rehabilitering i öppen vård och mindre rehabilitering i sluten vård. Målet är att redan i ett tidigt stadium förhindra att funktionsförmågan försvagas. FPA anordnar och betalar ersättning för rehabilitering enligt prövning främst för personer i arbetsför ålder som har en skada eller sjukdom som nedsätter arbetsförmågan.

Rehabilitering för arbetsföra förbättrar återgången till arbetet och arbetshälsan. För partiellt arbetsföra stöder det åtkomsten till arbetsmarknaden. Utöver de individuella konsekvenserna har rehabiliteringen många positiva samhälleliga effekter bl.a. när det gäller att öka sysselsättningsgraden och förlänga arbetskarriärerna. I sina uttalanden säger regeringen sigpå alla sätt sträva efter att arbetstagarna kan hållas kvar på arbetsmarknaden eller återgå dit, men det här lagförslaget har precis motsatt verkan. Rehabilitering är en investering som betalar sig tillbaka och producerar mervärde. Därför är det vettlöst att skära i den.

Om den genomförs försvagar propositionen nätverket av offentligt finansierade och upprätthållna rehabiliteringsanstalter med sin långvariga erfarenhet och expertis. Det skulle skära ner mängden rehabiliteringstjänster, försämra deras kvalitet och försvaga organisationernas omvärldsvillkor. Möjligheterna för långvarigt sjuka att upprätthålla sin arbets- och funktionsförmåga skulle försvagas väsentligen. Våra främsta folksjukdomar är till sin karaktär framskridande långvariga sjukdomar och de ökar produktivitetskostnaderna betydligt.

Propositionen skulle mer än någonsin överföra fokus för hälsovårdspolitiken till vården i stället för hälsofrämjande och förebyggande av sjukdomar. Om människor inte får rehabilitering syns det i ökade kostnader inom bl.a. hälso- och socialvård samt i arbetslöshetskostnader.

Av det ovan sagda följer att en nedskärning i rehabilitering enligt prövning står i strid med regeringens mål att öka sysselsättningen, förebygga utslagning och minska skillnaderna i välfärd och hälsa.

Nedskärning av reseersättningar

Resekostnader som har betalats från sjukförsäkringen föreslås i tilltagande utsträckning bli bekostade av patienten. Självrisken för resekostnaderna höjdes betydligt från början av 2013 då självrisken per resa steg från 9,25 till 14,25 euro. Samtidigt gjordes en betydande höjning i det årliga avgiftstaket från 157,25 till 242,25 euro. Nu föreslås självrisken ytterligare bli höjd till 16 per enskild resa och till 272 euro i fråga om taket för resor.

Reseersättningarna riktas särskilt till äldre och personer bosatta i glest bebodda områden. Att höja självriskandelen för reseersättningar får särskilt skadliga konsekvenser för de personer i de lägsta inkomstklasserna som har många hälsoproblem. Det bidrar till att öka inkomstskillnaderna mellan de fattigaste och de övriga. När självriskandelen åter höjs blir målet i regeringsprogrammet om att minska skillnaderna i inkomst, hälsa och välfärd i detta fall ogenomfört. Däremot stämmer framställningen överens med den ändring i regeringens linje genom vilken regeringen vid vårens ramförhandlingar och sedermera vid budgetmanglingen gick in för att övergå från att stödja till att tukta de fattiga.